FINLANDS GEOLOGISKA UNDERSÖKNING. BESKRIFNING TILL KARTBLADET N216. K U M L I N O K. AD. MOBERG.

Transkript

1 FINLANDS GEOLOGISKA UNDERSÖKNING. BESKRIFNING TILL KARTBLADET N216. K U M L I N O E AF K. AD. MOBERG.

2 FINLANDS GEOLOGISKA UNDERSÖKNING. BESKRIFNING TILL KARTBLADET N 16. KUMLIHGE. AP K. AD. MOBERG. HELSINGFORS, FINSKA LITTERATURSÄLLSKAPETS TRYCKERI, 1890.

3

4 Största clelen af bladet Kumlinge kartlades sommaren 1887 under undertecknads ledning af Civilingeniören B. Boos och Filos. Kand. B. Staudinger, men den till Töfsala och Houtskär hörande skärgården, i bladets sydöstra hörn, redan sommaren 1885 af Filos. Kand. H. Buss. De å bladet utsatta höjdsiffrorna hafva erhållits genom nivellementer, verkstälda af nämde rekognosörer. De i beskrifningen intagna analytiska bestämningarna äro utförda senaste vår å Universitetets kemiska laboratorium af tjenstförrättande geologen, Filos. Kand. B. Frosterus och åtföljande bergarts- samt höjdkarta uppgjorda af undertecknad, som äfven renritat det geologiska kartbladet. Helsingfors den 1 November Karl Adolf Moberg.

5

6 Det geologiska kartbladet Kumlinge omfattar följande socknar Kartbladets och sockendelar: geografiska inom Åbo län, Vemo härad: de vestligaste holmarna inom - o m f a t t n i n g Gustafs och Töfsala socknar, Virmo härad: vestligaste skärgården af Houtskärs socken, Ålands härad: hela Brandö socken med undantag af sydligaste klippor, norra hälften af Kumlinge och Vårdö socknar, samt de ostligaste delarna af Sunds och Saltviks socknar. Kartbladet, som i öster gränsar till det utgifna bladet Åbo (N:o 10), i söder till bladet Föglö och i vester till bladet Finström, framställer en del af den vidlyftiga skärgård, som sträcc o ker sig emellan Abo och fasta Aland, hvaraf den nordligaste byn inom Sunds socken är synlig å bladet. Flere hundrade klippor och skär ligga spridda öfver området, som således nästan uteslutande upptages af talrika sund och fjärdar, bland hvilka de största: Delet, Lappvesi och Skiftet, fördela skärgården i större, väl åtskilda grupper. Sålunda åtskiljer Delet de närmast kring fasta Åland liggande holmarna ifrån de till Kumlinge hörande skären, hvilka i öster begränsas af Lappvesi, som utgör en naturlig gräns emellan Kumlinge och Brändö ögrupper. Längst i öster bildar Skiftet en dylik emellan Brändö å ena samt Gustafs, Töfsala och Houtskärs socknar på andra sidan. Dessa nämde större vattensamlingar, som öppna sig mot Bottniska viken, äga en skarpt utpreglad nord-sydlig riktning; isynnerhet gäller detta om Skiftet, som bildar en flere mil lång ränna, eller ett sund af en half mils bredd emellan omgifvande holmar,

7 Bergshöjder. 6 hvilka småningom närma sig hvarandra och derigenom komma fjärdens nordligare delar att blifva mindre skarpa. Granskar man äldre utgifna kartor, liar Delet på dessa äfven en tydlig N S:lig riktning, dock framträder denna icke numera så i ögonen fallande på det geologiska kartbladet, som upptager en omfångsrik och af stundom ganska stora land bestående skärgård, hvilken helt och hållet saknas på andra kartor. Någon naturskönhet kan strängt taget icke framvisas, ehuru landskapets allmänna skaplynne är temmeligen omvexlande. I)e i norra delen af bladet talrikt kringströdda holmarna utgöras af låga, nästan kala klippor, hvilkas enda vegetation består i nödvuxna, krypande enbuskar. Söderut antar skärgården ett behagligare utseende. I samma mån som landen tilltaga i storlek och mängd, blir äfven växtligheten rikare. Landen höja sig alltmera och erbjuda med sina djupt inskurna vikar och smärre, odlade områden en treflig omvexling. Denna är stor isynnerhet på den del af fasta Åland, som faller inom området, derigenom att stränderna utgöras på vissa ställen af ända till 30 met. höga alldeles brant stupande bergväggar, bevuxna med låg tallskog, hvaröfver björkarna höja sina lummiga kronor, eller ock af temmeligen stora ängsmarker, kantade af grönskande kullar. Den omfångsrika skärgården äger icke några anmärkningsvärda bergshöjder, ehuru berg nog ymnigt förekomma. Af den bifogade höjdkartan synes, att de mindre holmarna uppnå en höjd af 18 met. och att de större landen äga en medelhöjd af met. Det är först på fasta Åland och närmast befintliga ögrupper, som bergen blifva ansenligare. Sålunda höja sig dessa på Simskäla holmarna något öfver 30 met. och i bladets sydvestra hörn befinna sig i närheten af Hulta by de största höjderna på hela området. Här närma sig dessa redan 90 met. och bilda omkr. 3 kilom. mera åt vester de högsta topparna på Aland med en höjd af omkr. 135 met. Det högsta berget inom Sunds socken är Stormossa-berget, beläget omkr. 2 kilom. i NV från Hulta by, således inom kartbladet, och hvars högsta topp befinner sig omkr. 85 met. öfver hafvet.

8 Hvad bergens yttre former vidkommer hafva flertalet tämmeligen brant stupande sidor, men man får också se ganska många långsluttande berg. Af detta senare slag äro bergen förnämligast inom skärgården, h varemot på Åland, der rapakivi är den rådande bergarten, bergen vanligen hafva en eller flere sidor, som å längre eller kortare sträcka äro branta, ofta nog med lodräta väggar. Dessa förekomma antingen mot öster eller vester, sällan mot norr eller söder. En af bergbranterna eller östra sidan af berget, vester om vägen emellan Hulta och Mångstekta byar, är sönderstyckad och betäckt af nedrasade stenar, samt större och mindre, kantiga klippblock. Af ungefär samma former äro granithöjderna, som djerft resa sina massor ur hafvet, t. ex. inom det i nordöstra delen af kartområdet befintliga granitgebitet. De till gneisformationen hörande bergen utmärka sig deremot genom sina jemna, mera afrundade former, hvilka sällan bilda några platåer, såsom fallet ofta är hos graniten och rapakivi. Vid en flyktig blick på kartbladet synes att den fasta bergsskorpan här, likasom öfverallt i skärgården är mycket blottad och spelar den vigtigaste rolen bland jordskorpans bildningar. Emedan den fasta berggrunden hufvudsakligast är af eruptiv beskaffenhet är bergens längdriktning äfven en N S:lig, hvilken dock är ganska skarpt utpräglad till en del hos de å trakten uppträdande skiffriga bergarterna, som å vissa områden likväl äga en litet härifrån afvikande eller gå i NNV SSO. Denna överensstämmelse emellan de olika formationerna antyder att den hos de senare vanliga O V:liga riktningen genom eruptivernas genombrytande mycket förändrats och i sjelfva verket är äfven det å kartan betecknade gneisområdet i högsta grad genomsatt af granit och andra eruptiver. I följd af landområdets ringa vidd och dess ytterligt kupe- Dalar rade beskaffenhet kunna några anmärkningsvärda slätter icke slätter, förekomma. Emellan bergväggarna finnas deremot långsträckta, smala dalgångar med icke sällan brantstupande sidor och löpande öfverhufvudtaget i samma riktning som bergssträckningarna 7 och

9 T läsk och fjardar. 8 d. v. s. en N S:lig eller NNY:lig. Mera sällan förekomma tvärdalar, hvilka då vanligtvis äro af mindre tydlig form. Till dessa trånga emellan bergen inklämda dalsänken, som af allmogen på trakten benämnas klefvar", är det ringa åkerbruket inskränkt och att dessa äfven noggrant anlitats, derom vittna de öfverallt i dem befintliga och omsorgsfullt inhägnade små åkrarue och ängarna. På de större landen befinna sig der och livar några mindre g r0par med vatten, hvilka knappast kunna erhålla benämning af träsk. Deras längd öfverstiger nämligen aldrig l 1 i kilomet. och djupet, som icke kan vara stort, då de utgöra blott urhålkningar i bergen, varierar emellan 2 och 6 meter. Af större betydelse äro fjärdarna och de bredare sunden, som genom sitt olika djup lemna en antydan om hafsbottnets beskaffenhet och bilda så att säga dalarna emellan det ur vattnet uppstigande landet. Ifrån den N Srliga riktning, som tillkommer de i det föregående i korthet omnämda större vattensamlingarna afvika de i områdets vestra del liggande Boxö- och Simskälafjärdarna, hvilkas längsta dimension går i NV SO. Sim skälafjärden öppnar sig i öster emot Delet, eller det större vatten, som åtskiljer Vårdö och Kumlinge socknar. Längdriktningen blir här mera nordlig eller NNV:lig, men öfverg&r till fullt nordlig för både Lappvesi och det öster om Brändö liggande Skiftet. Detta har äfven emot öster en utloppsränna till den i O V strykande Iniön Aukko", en fjärd, som till en del faller inom kartbladet och åtskiljer Houtskär ifrån Gustafs socken. Att döma af de å sjökorten utsatta siffrorna, är djupet ifrån Boxöfjärd och norr om Simskäla varierande emellan 25 och 45 meter, livilket tilltager längre in emot Delet, hvars största djup uppgår något nedanom kartbladets södra gräns till 110 meter. Emellan Ledsåra och Kumlinge varierar djupet från 50 till 35 meter. I det med många holmar och klippor uppfylda Lappvesi kan man på förhand antaga att djupet ej bör vara stort, och i sjelfva verket utgör detta icke mera än omkring 25 met. Deremot har det långsträckta, men smala, Skiftet att uppvisa ett

10 ända till 50 å 60 met. uppgående djup, hvilket, äfvensom att vattensamlingen är temmeligen fri från grund, häntyder på en ansenlig sänkning af jordsskorpan till flere mils längd. Att dervid någon förkastning ägt rum är ganska troligt, emedan bergarterna äro något olika på hvardera sidan om fjärden, en skilnad, som i norra delen uppträder mycket tydligt. Här minskas äfven djupet och talrika klippor skjuta fram från hvardera sidan, så att Skiftet saknar en tydlig mynning emot Bottniska viken. Dels genom landets småningom skeende höjning, dels ge- Strandkontunom regnets och luftens inverkan förändras jordvtans utseende,. " rernas for 0 ändring. och på ett område, sådant som det ifrågavarande, skulle talrika iakttagelser böra kunna göras i afseende å strandkonturernas förändring. Detta är dock icke fallet, hvad områdets vestra del beträffar. Hafsvågornas lösslitande, transporterande och afsättande af gröfre och finare grus och stenar, kan väl å några få ställen observeras, men är icke af någon anmärkningsvärd betydelse, och de förändringar, som jordytans sekulära höjning i dessa trakter, der stränderna äro bergiga och branta, förmått åstadkomma, äro i följd häraf icke särdeles märkbara. Endast tvenne ställen, hvardera inom Vårdö socken, kunna angifvas. Det ena är beläget strax vester om Ledsåra, hvarest enligt den föråldrade kartan, som tjenat till underlag vid rekognoseringen, flere holmar bordt vara belägna, men som nu äro sammanvuxna med h varandra och bilda en enda holme. Det andra stället gäller Vårdö fasta land, som förenats med den utanför belägna Arnliolmen, hvilken åter i sin tur sammanvuxit med Löfö. Den i norra delen af Delet å bladet utsatta skärgården är såsom redan sagdt icke observerad å äldre kartor, men denna omständighet måste tillskrifvas dessas ofullständighet, ty endast få grund och klippor torde, sedan kartorna för omkring ett sekel sedan upprättades, hafva tillkommit. Deremot har den östra delen af området varit särdeles egnad för iakttagelser af ifrågavarande art, hvilka noggrant kunnat observeras just genom de för undersökningen enda tillgängliga kartornas höga ålder. Sålunda hafva i Brandö socken hol- 9

11 10 marna Långö och Blomö genom tillandning förenats, så att man torrskodd kan passera från den ena till den andra. Sydost om denna ökomplex är af samma orsak en stor holme sammanhängande med Åfva landet, och Träskholm samt Valborgholm, hörande till Fiskö by, hvilka förut varit tvenne skilda holmar, äro nu en enda sådan. Detsamma är fallet med Ramsö, Bockholm och Kräkholm, hvilka ligga emellan Fiskö och Koskenpää landen. Detta sista har på samma sätt genom en holme, nordost om landet, erhållit en tillökning. Inom Kumlinge anträffades holmarna Norrskär och Backskär förenade med hvarandra och detsamma äger rum med Vesterskär och Vinderskär samt holmarna öster om dem, på norra sidan om Enklinge, äfvensom med Bärö och Skaftö, hvilka två och två bilda en holme. Några äldre vattenmärken, som kunnat lemna en ledning för bedömandet af landets höjning, påträffades icke, ej heller erhöllos vid gjord efterfrågan några upplysningar om dylika; blott å Torsholma i Brändö uppgafs, att det nuvarande bylandet ännu för femtio år sedan varit deladt i tvenne skilda land, det norra Torsholma och det södra Sommarö, genom ett bredt sund, så att man obehindradt kunde segla derigenom. Nu äro de båda landen förenade till ett enda och tillandningsstället utgöres af ängar. Växtlighet. I det föregående har redan omnämts att växtligheten, som på de i hafvet kringspridda holmarna är ytterst fattig och klen, blir mera söderut och på de större landen något rikligare. Huru ringa den i sjelfva verket är, kan slutas deraf, att t. ex. inom Brändö socken finnes, med undantag af Jurmolandet, icke så mycket virke, att det skulle förslå till befolkningens nödvändigaste behof, utan är densamma tvungen att tillhandla sig ved från närbelägna skogrikare socknar. Detta är händelsen inom vissa byar äfven i Vårdö och Kumlinge socknar, men för öfrigt torde skogstillgången förslå till bränsle och på något ställe, såsom å Enklinge, kan man till och med få se en ganska god tallskog. De allmännaste trädslagen på de längst ut i hafvet belägna skären äro en och al samt dernäst nödvuxen och kno-

12 tig tall. Denna blir allmännare på de större öarna, samt förekommer stundom i rätt vackra exemplar i dalsänkena, der äfven granar af kraftig växt kunna anträffas. På högt belägna ställen, utsatt för väder och vind antar granen ganska ofta en egendomlig form, i det att den breder ut sig till låga buskar, hvars vidt kring marken krypande grenar äro mycket tätt bevuxna med barr. Under denna form anträffas den i närheten af Hulta by, der den med sin på vårsommaren ljusa grönska var den ypperligaste dekorationsväxt för den af nästan idel småsten bestående marken. Näst efter tallen är ung björkskog ganska allmän, och derefter torde hasseln följa. Till de mera sällsynta höra hägg och rönn samt ask. Eken har der och hvar anträffats, dock torde den åtminstone på fasta Åland förut förekommit i rikligare mån, att döma af de i kärren inbäddade ekstammarna, hvilka förefinnas i de flesta kärr, der dikningar blifvit gjorda. I följd af hafvets närhet åtnjuter Åland med dess skärgård ett mildt, fuktigt klimat, hvarföre floran derstädes, såsom kändt, är särdeles rik. I synnerhet är detta fallet med örtväxterna, men äfven ovanligare större trädslag växa vilda. Såsom sådana kunna uppräknas: äppelträdet, getäppel, berberisbusken, brakved och hagtornsbusken. Inom större delen af ifrågavarande område är fisket huf- Bördighet vudnäringen och utgör befolkningens så godt som uteslutande och n a n n g a inkomstkälla. Sålunda idkas inom skärsocknarna främst strömmings- och fjällfiske, hvarefter jagt på säl och sjöfogel följer. Enligt allmogens egen utsago hafva dock dessa på senare tider betydligt nedgått, hvarföre man blifvit nödsakad att anlita andra förvärfskällor. Åt jordbruket, för hvilket skärgårdens befolkning, som framför allt älskar det fria, hurtiga lifvet på hafvet, i allmänhet icke har fallenhet, egnas dock både omsorg och flit på många ställen, men dessa båda faktorer äro också nödvändiga för att kunna aftvinga den karga jordmånen någon skörd. Den odlingsbara marken, inklämd emellan de vidsträckta bergen, består dels af sand- och stenblandad lera, dels af mindre kärr, hvilka genom utdikning och gödsling gjorts fruktbärande, och 11

13 12 kräfver både flit, tålamod och omtanke. Enär fodertillgången icke tillåter någon större boskapsskötsel, är denna äfven af mindre betydelse, dock äger hvarje hemman minst 5 ä 6 kor, 1 häst och något tiotal får. Allmänna intrycket är att befolkningen synes vara mera fattig. Det nu anförda gäller förnämligast Brandö och Kumlinge socknar, ty något annorlunda gestaltar sig förhållandet på fasta Åland och dess närmaste omgifning. Likasom i skärsocknarna är den odlingsbara jorden här inskränkt till obetydliga områden emellan de talrika bergen och utgöres hufvudsakligast af sandblandad lera, mosand och krossgrus, hvilka senare äro stundom odlingsbara. Till en för odling mindre tjenlig mark måste äfven en stor del af kärren räknas, ty genom deras stora vattenhalt och svårigheten att utdika dem lemna de för närvarande endast ett ringa och dåligt bete för kreaturen. Oaktadt dessa föga gynsamma förhållanden är jordmånen dock af ej alltför dålig beskaffenhet i följd af den stora kalkhalt, som mångenstädes ingår i densamma och som ger upphof till de goda skördar, hvilka enligt egen uppgift erhållas från den ingalunda välskötta jorden. Det är nämligen först på senare tider man med mera allvar begynt egna sig åt åkerbruket, sedan de förut vigtigaste näringsgrenarna, fiske och sjöfart, icke mera lemna någon vinst på nedlagt arbete och kapital. På fasta Åland bedrifver den sjelfägande bonden numera icke något strömmingsfiske eller ock blott för eget beliof. Detta arbete är nästan uteslutande lemnadt i torparebefolkningens händer, hvilket tillika med sälfångst och sjöfogelskytte gifver en mödosam och osäker bergning. Den större grad af välmåga, som man här varsnar, torde måhända bero af den skeppsrörelse och fraktfart, som ännu äger rum, men som på senare tider icke leinnat några särdeles inkomster. Tvenne icke obetydliga näringsgrenar äro boskapsskötseln och fjällfisket, af hvilka den förra begynt ifrigare idkas, hvarvid ladugårds produkterna hufvudsakligast afsättas i Stockholm.

14 Den åländska allmogen är hårdt skattlagd, och då tiderna blifvit mera betryckta, i det att de förra inkomsterna ansenligt minskats, emotses framtiden med mycket bekymmer. Det är förmodligen också derföre som emigrationen till Amerika på senare tider vunnit många anhängare, isynnerhet på fasta Åland, och griper alltmera omkring sig, gynnad dels af åländingens tycke för ett rörligt lif och resor, dels deraf, att det i allmänhet lyckats väl för dem, som öfverrest till Amerika. 13 Berggrundens beskaffenhet. Af till denna beskrifning bifogade bergartskartan i dubbelt mindre skala än det geologiska kartbladets, synes att området erbjuder en ganska rik omvexling i afseende å derstädes uppträdande formationer. Vestra hälften utgöres nästan uteslutande af en enda bergart, rapakivi, som på några få ställen genombrytes af yngre granit och syenit. Analog med denna bergart visar sig i nordliga delen af Brändö på en mindre terräng en fältspatporfyr, som noga omslutes af såväl gneiser som graniter och slutligen möter vid bladets östra kant åter rapakivi, utgörande en del af det inom Gustafs, Töfsala och Vemo socknar befintliga rapakivimassivet. Bergarterna uti Brändö och Kumlinge socknar samt de delar af Houtskär och Töfsala, som höra till kartområdet, äro äfven mycket omvexlande, i det att gneissgranit, grå och röd granit, glimmer- och hornblendegneis samt granatgneis bilda den fasta bergsskorpan, som dessutom innesluter några kalklager och talrika diabasgångar. Med afseende å denna omvexling torde en allmännare redogörelse för förekomstsättet hos bergarterna i dessa sistnämde socknar vara nödvändig. Nordligaste delen af kartbladet upptages af ett i NO SV strykande gneisgranitgebit, som på några få ställen blir gneis-

15 Grå och 14 röd glimmer- mergneisen o-neis. artad. Söder om detta förekommer ett granitområde, utbredande sig i NO SV:lig riktning, visserligen uppblandadt med gneisfragmenter, hvilka dock icke i någon mån inverkat på granitmassan. Inom detta granitområde finnas åter följande artförändringar. Längst österut inom Gustafs socken befinner sig den s. k. rapakivigraniten, ehuru icke fullt af den typiska karaktär som i Letala, Iittis, Artsjö m. fl. socknar i södra Finland, men är analog med denna och kännetecknas af de bekanta runda fältspatsbollarna, som ofta, dock icke alltid, omgifvas af ett oligoklashölje. Närmast vesterut härifrån utgöres bergarten af en medel- till finkornig röd granit, som öfvergår till en glimmerfattig pegmatitgranit, hvilken uteslutande upptager den terräng, som bildas af holmarna Båtskär och Ytterhög i norr, Långörn i söder, Norrön i öster och Hullberga i vester. Graniten inom Fiskö by är af samma utseende som den inom Gustafs socken förekommande graniten, d. v. s. en medelkornig, röd granit, hvilken på holmarna närmast mot Lappvesi öfvergår till grå. Söder om dessa bergarter med temmeligen bestämda gränser börjar den bergart, som upptager kartbladets sydöstra del, eller ögrupperna inom Kumlinge, Brändö, Houtskär och Töfsala. Den består af gneis- och granitlager, stundom temmeligen ordnade, hvarigenom den i omgifningarna af Åbo uppträdande och förut beskrifna bandgraniten uppkommer, men oftast äro dessa båda bergarter så sammanblandade med hvarandra, att icke någon allmännare strykningsriktning hos de skiffriga partierna kan spåras och lika ofta af så lika mängd, att det är svårt att afgöra hvilkendera bergarten är den förherrskande. Än ligger gneisen i oregelbundna lager och brottstycken inbäddad på alla sidor af granit, än genoinsätter denna gneisen såsom gångar eller i oregelbundet uppsättande partier och större massor. Ifall alla de ställen tagas i betraktande, der den gråa glim- anträffats, blir denna bergarts område ganska stort, men, såsom redan omnämts, är den nästan öfverallt uppblandad med andra bergarter och endast få ställen finnas, der den kan sägas vara den rådande. Dess förnämsta fyndorter äro de nord-

16 ost om Björkö belägna Granö ocli Vesterö samt några vesterut angränsande holmar, der den uppträder med medelskiffrig till grofflasrig struktur och synes bestå af grå eller hvit fältspat, grå qvarts och biotit. Såsom vexellagrande med denna förekommer på Vesterön, Björkö och nordvestra stranden af Enklinge en röd glimmergneis af samma medelskiffriga eller flasriga struktur som den nyss omtalade. Något afvikande härifrån är den glimmergneis, som anträffas på Norrskär, Bockskär och Landtö jemte några smärre holmar norr om Enklinge. Strukturen är ytterst finskiffrig, öfvergående på några ställen till glimmerskiffer. Fältspaten är hos denna finskiffriga varietet af olika färg, så att både grå och röd gneis vexellagra. Hornblendegneisen anträffas öfver allt inom den trakt, der Hornbiendede skiffriga bergarterna förefinnas, ehuru icke i särdeles stor g n e i s - mängd, samt såsom vexellagrande med den gråa glimmergneisen. Några begränsade områden för ifrågavarande bergart kunna äfven uppvisas, såsom å Jurmo landet i norra Brändö med Långör och Biomön i söder, Storholmen med Haröarna och Hullberga i vester. Bergarten är öfver allt finskiffrig, af mörk färg samt innehåller de vanliga beståndsdelarna, fältspat, qvarts och hornblende, detta senare mineral någon gång i förening med biotit. Nästan alltid genomsättes hornblendegneisen af en gråhvit eller hvit, glimmerfattig men qvartsrik medelkornig granit, antingen såsom lager följande strykningsriktningen, eller i oregelbundna, stora massor. Ett annat tydligt område begynner SY härifrån. Till formen något långsträckt börjar det från Vester Långskärs södra udde inom Fiskö by och stryker i SOrlig riktning öfver Valborgsholm, Träskholm och Labbholm, skär derpå södra delen af Fiskö landet och går öfver de tre sammanhängande holmarna Ramsö, Bockholm och Kräkholm samt Koskenpää landet. Härifrån sträcker det sig vidare i samma riktning öfver Notö, Baggholma och SV:tra delen af Brändö landet med närbelägna holmar. En tredje terräng med nästan N S:lig direktion bildas af Riddarskär med kringliggande holmar samt Lill Lappo med sina biholmar. Inom senast angifna tvenne 15

17 16 områden äro såväl hornblendegneisen som den derjemte uppträdande graniten af samma beskaffenhet som å Jurmo landet, dock finnes äfven röd granit, ehuru i underordnad mängd. I södra delen af Enklinge förefinnes också hornblendegneis med nästan konstant strykning i N Y och lodrät stupning. Här försvinna på en del ställen såväl fältspat som hornblende, hvilka ersättas af glimmer, som ingår i bergartens sammansättning så ymnigt, att en öfvergång till glimmerskiffer äger rum. Förekomsten af denna bergart är dock så ringa att den ej kunnat utsättas å kartan. Granatgneis. Granatgneisens utbredning inom kartbladet inskränker sig till det i sydligaste delen af Brändö liggande Asterholma landet, som till öfvervägande del utgöres af denna bergart. Här vexellagrar den på åtskilliga ställen med hornblende- och grå glimmergneis i mycket oregelbundna och vresiga skikt. Af den på flere ställen å kartbladet angifna strykningen, men kanske ännu tydligare på den bifogade bergartskartan, synes att den angifna strykningen hos de skiffriga bergarterna är mycket vexlande. Allmännast förekommande är en i N Y gående och iakttagen öfver norra delen af Kumlinge, södra delen af Brandö och delvis äfven inom Houtskär. Stupningen är oftast sydlig, varierande från 60 till 90 eller lodrät; i norra delen af området förekommer stundom en nordlig. Af särdeles intresse äro observationerna i närheten af det i norra delen af Brändö uppträdande lilla området af fältspatporfyr, der gneislagren böja sig rundtomkring detsamma med radielt utgående stupning. Granit med Den inom östra delen af kartbladet allmännaste bergarten simningar." 9 granit med gneis-inneslutningar, förut om- ä r h a n d r a n i t e n e l I e r Bandgranit. nämd i utgifna kartbeskrifningar *). Dess utbredning synes vara icke så ringa, då den i oafbruten fortsättning kan följas inom såväl Rimito, Yelkua som Iniö församlingar samt är den rådande bergarten inom Houtskär, Brändö och Kumlinge och så- *) Beskrifning till kartbladet N:o 9 pag. 31. N:o 10 pag. 32. N:o 14 & 15 pag. 16.

18 o ledes sträcker sig ända till den från Aland mötande porfyrgraniten. Förekomstsättet är öfverensstämmande med förut gjorda iakttagelser. Bergarten, som består af gneis och granit, karaktäriseras genom den intima blandning, i hvilken de båda bergarterna förekomma. Ofta bilda dessa tillsammans regelbundna lager, löpande i bestämd riktning på ganska långa distanser, hvarigenom den s. k. bandgraniten uppstår, hvilken af W. Ramsay *) närmare beskrifvits och äfven iakttagits af F. J. Wiik**) i trakten NO om Helsingfors. Men lika ofta äro dessa lager dels mycket veckade, eller ock upphöra de totalt, hvarvid den ena eller andra bergarten blir dominerande och utvidgar sig till en betydlig mäktighet. Under sådana lagringsförhållanden anträffas de båda bergarterna på de större landen såsom Brandö, Åfva, Lappo, Torsholma samt angränsande mindre öar. Det är mycket vanligt att graniten i form af gångar och oregelbundna partier genomsätter den bredvid liggande gneisen, hvilkens lager då stundom tvärt afskäras eller omkastas i flere riktningar och sammanpressas i mycket varierande mäktighet af den omgifvande granitmassan. Någon regelbunden strykning äga de åt alla möjliga håll gående gneislagren således icke och det är alldeles icke ovanligt att få se ett och samma berg af ganska liten vidd uppvisa en mängd strykningsriktningar. Isynnerhet på Kumlinge kyrklandet är oregelbundenheten särdeles stor och omvexlande. Den i ifrågavarande bergsformation ingående gneisen är öfver allt grå, af ljusare eller mörkare ton, beroende af biotitens mindre eller större mängd. Emedan hornblendegneisen utgör en väsendtlig beståndsdel i sammansättningen, är det nästan lika ofta som bergartens färg bestämmes af hornblende. Båda gneisarterna äro medelskiffriga och graniten medelkornig samt merendels röd. Endast stundom, och då af underordnad betydelse, anträffas den gråa varieteten. De områden der graniten uppträder såsom sjelfständig berg- Grå granit, art äro inom kartbladet icke stora. Det är hufvudsakligast inom *) Beskrifniug till kartbladet N:o 10 pag. 32. **) Om Brottstycken af gneis i gneisgranit. F. J. Wiik. Il-fors

19 18 hornblendegneisens område som den gråa graniten förekommer såsom enstaka massiv, men också såsom tydliga lager. Dess förnämsta fyndorter äro belägna i norra delen af Brändö, der såväl Norrön, Träskholm och de i nordligaste Lappvesi liggande Ytterskär, Porsskär och Porsskärsön utgöras af denna bergart. På dessa ställen är graniten grofkristallinisk öfvergående till pegmatit, en struktur, som här är ganska allmän. Emedan i sammansättningen ingår äfven litet oligoklas är ytan vanligtvis något förvittrad. En medelkornig grå granit finnes å de ytterst emot Bottniska Yiken belägna Ytterhögarna, Båtskär, Äggarna, Storbådan, Grislan m. fl. små skär, å hvilka bergarten är glimmerfattig, men qvartsrik. - Den gråa medelkorniga graniten på Lappo, som ibland genomsättes af röd granit, innehåller små granater. Då den såsom lagergranit anträffats inom gneisens område, är den grofkristallinisk, glimmerrik och nästan hvit, i följd af fältspatens öfvervägande mängd. Af dylik beskaffenhet finnes den på Brändholm, Ängö och Immerholm inom Björkö by. Röd granit. Den massformiga röda graniten har, likasom den gråa, en ganska ringa utbredning och finnes förnämligast inom norra delen af Brandö. Sålunda bildas Grågolskär, Hamnskär och Långörn inom Fiskö by af denna bergart. En särskild röd varietet, är den på Lillklinda och Rödskär befintliga graniten af särdeles tät och hård beskaffenhet samt sammansatt af ortoklas och qvarts med obetydligt biotit. Graniten å Koskenpää, hvarest den omgifves af hornblendegneis, är af medelkornig struktur. Deremot är den på holmarna söder om Skaftö och på Kumlingelandets nordvestra strand finkornig, qvartsrik och glimmerfattig. Såväl på södra udden af Lappo landet i Brändö, som på Lågskär i Torsliolma by och på Söderholm, hörande till Brändö kyrkby, är graniten af grolkornig, pegmatitartad struktur och dels vexellagrande med, dels i gångar af olika mäktighet genombrytande den derstädes befintliga gneisen. Skrift granit. Såsom smärre underordnade, särskildt afsöndrade partier anträffas skriftgranit inom Brändö socken på några få ställen.

20 Ymnigast förefinnes den å Hullberga, der den är särdeles karakteristisk med sin grofkristalliniska ljusröda fältspat, hvilken på genomgångsytorna visa de parallelt med hvarandra i en viss riktning invuxna och något förvridna qvartsindividerna. I hela vestra delen af kartområdet och särskilda delar af det östra utgöres den fasta bergsskorpan af rapakivi, hvilken af F. J. Wiik*) benämnts granitporfyr och af G. De Geer**) Ålands rapakivi. Den åländska bergarten äger icke i så hög grad egenskapen att förvittra, som den i östra Finland befintliga, och påverkas öfverhufvudtaget i ringa grad af atmosferilierna, ty på det kartlagda landet har dess benägenhet att sönderfalla observerats endast å bergen nordost om Hulta by, å Väderskären samt holmarna strax norrut. På dessa sälien är den i sammansättning och struktur samt öfriga uppträdande fullkomligt lik den typiska rapakivin i Viborgs län. För öfrigt består den af en medel till grofkornig massa, i hvilken 1 å 3 centim. aflånga, köttröda fältspatsbollar förekomma, antingen helt och hållet eller till en del omgifna af en grågul eller rödgrå ring af oligoklas. Ofta nog blifva de karaktäristiska ringarna ganska otydliga, ja försvinna helt och hållet, och i grundmassan uppträda skarpkantiga oligoklaskristaller af ända till 5 mm. diameter. Dessa ringar och kristaller äro ej sällan utvittrade till några millimeters djup, hvarigenom ytan får ett ganska egendomligt utseende. Utom oligoklas ingår i bergarten äfven hornblende, fördeladt i bergmassan dels i oregelbundna partier, dels inströda i sjelfva ortoklasbollarna och då ofta med en rikare anhopning längs deras kanter. Äfven svart glimmer förekommer, ehuru ganska sparsamt, samt mörk- eller ljusgrå qvarts uti i allmänhet väl begränsade partier eller stundom såsom oregelbundet inströdda små korn af 1 mm. diameter. Denna bergart förefinnes å fasta Åland samt skären deromkring, eller vester om en linie dragen i norr och söder längs 19 Rapakivi. *) Bidrag till Ålands geologi. Öfvers. af Fin. Vet. Soc. Förli. N:o XX. **) Några ord om bergarterna på Åland och flyttblocken derifrån. Geol. Fören. i Stockholm Förhandlingar. Bd. V.

21 20 Enklinge och Kumlinge landen. Äfven inom de till kartbladet hörande delarna af Gustafs socken från Kotaudden i norr och Kungsholm i söder uppträder ifrågavarande bergart, hvars sammansättning utgöres af en mörkröd, tät fältspatsmassa, deri oregelbundna anhopningar af biotit, dylika af qvarts, som stundom öfvergå till afrundade korn af 2 5 millim. diameter ligga inströdda jemte ortoklasindivider med en diameter af 20 centim, oftast utan oligoklasomhölje. Bergarten, som vanligast är af mycket mörkröd färg, närmar sig till utseende den inom Brändö befintliga fältspatporfyren och är förmodligen identisk med denna. A Kotaudden är rapakiviporfyren påfallande fast och hård med en tät grundmassa, i hvilken de kända fältspatbollarna sparsamt förekomma. Bergarten har stor benägenhet att förklyfta sig, hvarigenom en plattformig afsöndring flerstädes uppkommer. Plattornas tjocklek varierar från en till flere fot och icke sällan får man se dylika af naturen utkilade planstenar af ett par qvadratalnars vidd såsom trappstenar vid boningshusen, eller i mindre stycken använda som byggnadsmaterial. De talrika förklyftningarna gå oftast i O V med någon mindre afvikning åt norr eller söder, men äfven sådana, som stryka i en häremot vinkelrät riktning äro ej sällsynta. På vestra stranden af Åfva ön inom Brändö samt holmarna t ) l' vesterut härifrån är den rådande bergarten en faltspatpor fyr, hvars mörkröda, stundom rödgråa färg är beroende af den i densamma ingående fältspatens. Kristallindividerna af detta mineral äro 30 ä 40 millim. långa, oligoklasen gröngrå och qvartsen grå eller gråblå. Biotit finnes i fjälliga partier. Ortoklaskristallerna, som äro köttfärgade eller rödbruna, äga icke någon afrundad form, ulan hafva en aflång habitus, stundom något böjd; de öfriga af bergartens beståndsdelar äro högst oregelbundet anordnade. Fältspatporfyren från Flöjskär i Brandö har ljusare ortoklaskristaller med inströdda korn af hornblende samt liknar något rapakivigraniten från fasta Åland, men skiljer sig från denna, deri att den saknar hornblende i grundmassan, i Faltspatpor-

22 hvilken dessutom både qvarts och oligoklas mycket sparsamt ingå. Fältspatporfyren från Borgskär i Kumlinge, vester om Enklinge, har ljusröda ortoklaskristaller af centim. storlek, små fina korn af hornblende, sittande oregelbundet i fältspaten, mörkgråa qvartskorn af ända till 2 millim. diameter samt 2 3 millim. långa anhopningar af svart glimmer. Genom beståndsdelarnas regelbundna gruppering får bergarten ett särdeles vackert utseende. I mycket nära samband med rapakivi-graniten står syenit- Syeuit-graaraniten, hvars förnämsta fyndorter befinna sig på fasta Aland f'*- ( j " H o r n -f. n»i blendegraocli ögrupperna närmast intill. Den förekommer således inom uit). rapakivi området, der de båda bergarterna anträffas i omedelbar kontakt med hvarandra. Rapakiviporfyren är, såsom nämdes, mycket hornblendehaltig och då detta mineral öfvergår till den invidliggaude graniten, som vanligen innehåller blott litet glimmer, uppstår en hornblendehaltig granit, hvilken uppsätter i otydliga gångar inom rapakivigraniten. Såsom sådan har den observerats flerstädes, men förefinnes äfveu i större massor t. ex. å Vestra Simskäla och holmarna vester och sydvest derifrån. 1 norra delen af denna trakt får man nog ofta se enstaka fältspatkristaller af afrundad form uti den medelkorniga bergarten, hvarföre en gräns emellan hornblendegraniten och rapakivigraniten stundom är svår att bestämma. Bergarten består af svart hornblende, hvit eller grå qvarts samt röd, men äfven grå fältspat och något hiotit. På andra ställen af nyss omtalade fyndorter, hufvudsakligast mera mot söder, är bergarten grå, i följd af öfvervägande lika färgad fältspat samt innehåller litet hornblende. På de små holmarna vester om Simskäla varierar hornblendegraniten något till struktur och sammansättning. På Rockholmen är den nämligen grofkornig och består förutom af sist uppräknade mineralier af gråhvit qvarts samt svart eller grön glimmer samlad i fjäll eller större anhopningar, men är på Långholmen finkornig och dessutom mycket rik på glimmer. Inom de skiffriga bergarternas område är bergarten i fråga anträffad endast på en mindre holme, söder om Hålholm, hörande 21

23 22 till Björnholma by inom Brandö. Strukturen är medelkornig och färgen röd. Yngre granit. Hufvudsakligast såsom gångar uti rapakivi och fältspatporfyr äro på många ställen inom dessa bergarters områden fyndorter för yngre granit anträffade. Talrikast förekomma dessa gångar å holmarna norr och öster om Simskälalanden, strykande i förklyfningsriktningen och mycket skarpt begränsade. Mäktigheten går sällan utöfver en meter och materialet är mycket finkornigt, glimmerfattigt samt af ljusröd färg. Bergarten bildar dock stundom mindre massiv eller stockar och ett sådant finnes på fasta Åland i trakten af Hulta, derifrån det sträcker sig vidare mot söder till sundet vid Hultaholm. Graniten är här medelkornig, ganska rik på grå qvarts i kantiga korn och nästan fri från glimmer, samt påminner, likasom de å Simskäla befintliga gångarna, mycket om den inom rapakivi området i östra Finland förekommande yngre graniten. Gånggraniten å Ådö i Vårdö invid Delet och å Pattåsen längst ut mot Bottniska Viken, inom samma socken, skiljer sig från den vid Hulta deri, att både qvarts och biotit ingå i rikligare mängd. Forkiyftning. I det föregående har anförts att rapakivigraniten har en särdeles benägenhet att förklyfta sig och denna egenskap tillkommer äfven fältspatporfyren, ehuru kanske icke i så hög grad. Dessa forkiyftning ar äro ofta mycket tydliga och hela större berg förekomma, som bestå af flere på hvarandra uppstaplade lager eller bäddar. Dessa rapakivi- eller fältspatporfyr-bäddar variera i mäktighet från 1 decim. till 1 å 1,5 met. och äro antingen mer eller mindre böjda eller ock afbrutna samt då stupande radielt ifrån en viss punkt. På de små skären är detta förhållande särdeles märkbart och såsom ett tydligt exempel härpå kan den ej fullt V 4 kilomet. långa Buskharun i nordvestra delen af Kumlinge socken anföras. Å bifogade plansch framställes i fig. 1 en ungefärlig vertikal genomskärning af holmen i NV SO och en dylik vinkelrätt häremot i fig. 2. De antydda bäddarna ligga domformigt böjda i tvenne kullar, synliga å den längre o profilen. A Väderskären, norr om Simskäla ögrupp finnas fem

24 stycken dylika kupolformiga upphöjningar. Att dessa ibland åstadkommits af den underifrån uppträngande graniten är här alldeles tydligt. Af figg. 3 och 4 å planschen, hvilka återgifva en af dessa kullar, synes att graniten icke genombrutit den ofvanliggande bädden, men att den genom en senare inträffad denudation framkommit i dagen, hvarföre spetsen af berget numera täckes af endast en kalott af rapakivi, som omgifves på alla sidor af en granitring. På Ålands fasta land företer trakten omkring Hulta by ett exempel på en liknande kupolformig forkiyftning. Rapakivi bergens bäddar äro upplyftade och stupa 30 ä 35 åt alla sidor ifrån den i mielten belägna graniten, samt blifva flackare ju mera man aflägsnar sig från nämnde by, så att de något söderut, i närheten af Mångstekta äro nästan horizontela; ett förhållande som äfven omnämnes af F. J. Wiik *). Ett dylikt radielt upplyftande af äldre bildningar förefinnes i norra delen af Bränclö å det förut omtalade området för fältspatporfyr. Några domformiga förklyftningar äro icke synliga, men att porfyren på detta ställe undanträngt glimmergneisen åt alla håll, utvisa dess skikter, hvilka ligga böjda omkring eruptivet. Inom de skiktade bergarternas område är diabasen icke alls sällsynt. I synnerhet gäller detta Brändö socken, der endast de vigtigaste förekomst-ställen blifvit antecknade. Bergarten är öfverallt svart till färgen, stundom något mörkgrön samt i de flesta fall af tät struktur eller trappartad. Med blotta ögat kunna dock stundom augitnålar varseblifvas. Det är på öarna och holmarna hörande till Björkö, Lappo, Asterholma och Torsholma byar, som trappgångarna talrikast förekomma, ibland strykande flere bredvid hvarandra och med en mäktighet varierande från 50 centim. till 6 å 8 met. eller derutöfver. Strykningen är mycket konstant, gående i NO SV och stundom korsande gneisernas skikter. Diabasgångarna liafva alldeles samma riktning, som de å andra sidan Skiftet inom Iniö kapell befintliga. 23 Diabas. *) Bidrag till Ålands geologi.

25 24 Fullkomligt afvikande från den öfriga inom området uppträdande diabasen är den, som anträffades å Koskenpää i Brandö. Den karaktäristiska bergarten upptager södra stranden och sträcker sig ganska långt inåt landet, der den mötes af granit och hornblendegneis samt är enligt en af Prof. Wiik benäget meddelad mikroskopisk undersökning en hypersthen-diabas, deri hypersthenen är något serpentiniserad. I grundmassan förekomma äfven augit, apatit och labrador. Hypersthen-diabasen har äfven blifvit medels separationsmetoden analyserad af Fil. kand. B. Frosterus, som dervid funnit den innehålla: Magnetit... 4,i / 0 Pyroxen... 25,9 samt Fältspat... 63,2 Kalksten. Ehuru förekomsterna af kornig kalksten äro ganska många finnas likväl få ställen, der kalken är af brytvärd beskaffenhet Ett sådant är Härholmen i norra delen af Jurmo by inom Brandö. Kalken, af tydligt kristallinisk struktur, innehåller talrika i grundmassan, inströdda prismer af niuscovit och uppträder i mäktiga lager, omvexlande med sådana af hornblendegneis och glimmergneis, hvilka utan någon skarp gräns öfvergå i den å trakten rådande graniten. Stället är sedan gammalt bekant och omnämnes äfven af Holmberg *), samt har bearbetats för många tiotal år tillbaka. Öfriga fyndorter äro obetydliga. På Björkliolmen, norr om Jurmo hemlandet, förekommande kalklager äro af varierande mäktighet, det bredaste omkr. 3 met., hvilka fortsättas på den närbelägna Träskholmen. Bergarten är uppblandad med mineralier, såsom grön chondrodit i afrundade korn eller korniga aggregater, brun chondrodit och glimmer, samt vexcllagrar i mycket smala, vresiga skikt än med glimmer-, än med hornblendegneis. A Torsholma i Brändö förefinnes på östra stranden i glimmergneis ett litet större kalklager af stundom spatig struktur och på Immerholm, norr om Björkö by i Kumlinge, finnas mycket vresiga kalkskikt, hvilka äro till den grad upp- *) Materialier till Finlands Geognosi pag. 64.

26 blandade med hornblende, att bergarten färgas nästan svart. Äfven små ådror af epidot förekomma i kalkstenen, hvars fyndort äfven som den på Torsholma omnämnas af Holmberg *). Uti den till Vårdö hörande skärgården och således inom området för rapakivigraniten, hvaraf kalkstenen direkt omgifves, anträffas å norra udden af Flatgrundet ett lager, strykande i O V:lig riktning. Kalken, som är grå och grofkristallinisk har en mäktighet af blott 10 centim. och en längd af 8 met. Strax norrut härifrån stryka tvenne lika obetydliga lager i NO - SV:lig riktning å de större af Flisgrunden. Det ena lagret går i dagen med en längd af 3 met. och bredd af 5 centim; det andra är 20 met. långt och 10 å 15 centim. bredt. Några andra lika fattiga kalkstensfyndigheter kunde ännu nämnas, men då de utgöras af blott små kalkfläckar här och der, äro de af föga intresse. Endast inom de skiktade bergarternas område hafva några Malmer fyndigheter af malmer och mineralier anträffats. Ehuru fält- - m i n e i a l i e r spatporfyren och rapakivigraniten ofta nog äga drushål, i hvilka mineralier pläga förekomma, hafva några sådana på det till kartbladet hörande området observerats endast på Långskärsholmen i Gustafs socken, hvarest i små fördjupningar i rapakivibergväggen sitta ganska stora och vackra mörkbruna kristaller af röktopas. De ifrågavarande fyudigheterna befinna sig således blott inom Brändö och.kumlinge socknar. Magnetläsen äger visserligen stor utsträckning, men ingenstädes af någon praktisk betydelse. Ymnigast förekommer den på vestra stranden af Åfva landet, hvarest alldeles nära sjön en gång af röd, grofkristallinisk, glimmer- och qvartsfattig pegmatit-grauit, omkr. 85 centim. bred, stryker fram. Gångens väggar beklädas af fältspat, som täckes af något qvarts emot midten, hvilken intages af magnetkisen i ej obetydlig mängd. Magnetkisen gifver sig, isynnerhet inom hornblendegneisens område, ofta tillkänna genom sina talrika och vidsträckta rostvitt- *) 1. c. pag och

27 26 ringar, hvilka äfven föranleda kompassdrag, oaktadt mineralets ringa mängd. Sådan är södra stranden af Enklinge i Kumlinge, der kompassdrag flerstädes iakttogos, vidare på holmarna Måsskär och Pipaskär, hörande till Asterholma by i Brändö, äfvensom på ett par mindre holmar, norr om Björnholma hemland. A Korsskär inom Applö by i Iniö kapell upptages den norra hälften af holmen af en jernmalmförande gång, hvilken når äfven till de norrut belägna små klipporna. Gångarten utgöres af svart hornblende jemte glimmer, hvari malmen ligger mycket fint fördelad. Malmgångens strykning är O V och den omgifvande bergarten är hornblendegneis. Qvartsgångar äro ganska allmänna inom ifrågavarande socknar. Den vackraste och renaste qvarts finnes i en 6,5 met. lång och 3,3 met. bred gång på Afva hemlandets vestra kust, alldeles nära sjön och invid nyss omnämda förekomst af magnetkis. På södra Bärören, hörande till Lappo by, förefunnos tvenue qvartsgångar, af hvilka den ansenligaste är 1 met. bred, men endast 2 met. lång. Södra kusten af Fiskö hemland har att uppvisa smärre anhopningar af qvarts och på Redarskär, hörande till samma by, finnes en qvartsgång af 0,5 met. bredd, som med smärre af brott sträcker sig i NO SV:lig riktning genom hela holmen. På Storklintö förekommer qvarts, omnämd af Holmberg*), i stora konkretioner af mörkblå färg här och der i den niedelkorniga graniten. Inom Kumlinge finnas på Ljungskär, hörande till Björkö tvenne qvartsgångar, den ena 3,2 met lång och 2,5 met. bred, den andra 6,3 met. lång, men blott 0,5 met. bred, och på södra stranden af Enklinge anträffades flere qvartsgångar, af hvilka den största innehade en längd af 9,7 met. och en bredd af 3,3 met. Nyttiga berg- Den förut omnämda egenskapen hos rapakivigraniten och a r t e r- fältspatporfyren att förklyfta sig, gör att dessa utan synnerlig svårighet kunna löskilas i stora block, hvilka lemna ett temmeligen billigt byggnadsmaterial. De användas sålunda ofta till *) 1. C. pag. 64.

28 27 trappsteg, hällar i spisar, samt till uthus- och stallsbyggnader. Den å pag. 21 beskrifna fältspatporfyren från Borgskär i Kumlinge vore, iföljd af sitt vackra utseende och emedan den ej vittrar, synnerligen lämplig för slipning till arkitektoniska arbeten. Såsom lätt tillgänglig borde transportkostnaden. ej heller bli särdeles dyr. Lika vacker är porfyren å Tvigårdsskär, nordost om Simskäla i V år dö, måhända ännu vackrare, ty fältspatkristallerna äro af mörkare färg. Lika tillgänglig är den också som förenämde bergart. De lösa jordlagren. Den äldsta af de lösa bildningarna, krossgruset, har en Krossgrus, mycket ringa utbredning inom området. Det kan icke heller vara annorlunda i en trakt, sådan som den ifrågavarande, eller inom en skärgåd, hvarest i allmänhet den fasta berggrunden ligger särdeles blottad och sålunda undantränger de sand- och grusartade jordlagren. Endast på fasta Åland och holmarna deromkring såsom t. ex. Sandö, förefinnes krossgruset aflagradt i anmärkningsvärdare mängd, under det att i den öfriga skärgården jordlagren representeras af olika slags leror. Krossgruset har dock flerstädes icke sin typiska beskaffenhet mera kvar, utan utgöres på högre belägna ställen af stora, kantiga stenar och grus, dervid materialet är taget från traktens närmaste berg; på lägre ställen åter är det dels rensköljdt af vattnet, dels uppblandadt med lera, hvilken såsom bindemedel hopkittat de särskilda stenarna invid hvarandra. Inom Sunds och Vårdö socknar består krossgruset hufvudsakligast af fältspatporfyrstycken; mindre ofta förekomma sådana af röd granit och hornblendegranit samt ytterst sällan af grå granit, gneisgranit och gneis, hvilka bergarter åter bilda det förnämsta materialet inom Brändö och Kum-

29 28 linge socknar. Krossgrusets allmännaste aflagringsställen befinna sig å bergssluttningarna, men äfven de jemnt utbredda och platålika rapakivibergen äro ofta betäckta af ett tunnt krossgruslager med stor utsträckning. Refflor. Inom den trakt der rapakivigraniten och faltspatporfyren äro de rådande bergarterna hafva genom bergarternas förvittring ganska få observationer kunnat göras å refflorna. Invid Hulta by i Sunds socken är riktningen hos dessa omkr. N 15 V, vid stranden norr om nyssnämde by N 10 V, å Krokholmarna, norr om Simskäla i Vårdö N 29 V och å Måsskär, ett stycke norrut ifrån sistnämde observationsort, N 5 V *). Vida bättre äro refflorna bevarade inom kartbladets östra område, der de skiktade bergarterna bilda jordskorpan. Talrika reffelobservationer hafva derföre blifvit verkstälda såväl inom Kumlinge som Brändö socknar, men emedan riktningen öfverhufvudtaget är temmeligen konstant, hafva endast några få blifvit utsatta å kartan. Inom Kumlinge och Gustafs socken är riktningen N V och inom Brändö varierande emellan N 15 V och N 20 V. Ibland har någon enda reffla anträffats i sistnämde socken, strykande N 25 V. I den till kartbladet hörande delen af Iniö skärgård äro några reffelobservationer gjorda, nämligen å södra ändan af Baggsöfdö N 30 V; å Österholm, norr om Baggsöfdö, N 30 V; å norra stranden af Härkluoto N 30 V, å Kalfholm, hörande till Åselholm, N 27 V; å norra stranden af Sandö N 27 V, å Lill Steduskär N 25 V, och å norra stranden af Långholm N 30 V. Af det anförda synes att refflorna, efter att inom östra delen af kartområdet hafva visat en närmare NV:lig riktning, antaga en alltmera N S:lig sådan ju vestligare fyndorten befinner sig, tills de på sjelfva fasta Åland gå rakt i norr och söder. Å Lill Lappo, hörande till Björkö by i Kumlinge anträffades korsrefflor, hvilkas ena system ströko N 65 V och voro * ) Kompassens missvisning ej iakttagen.

30 tcmmeligen otydliga, det andra systemet med tydliga refflor hade riktningen N 26 V. I motsats till refflorna äro flyttblocken vida allmännare i Flyttblock. vestra delen af kartområdet, än i den östra. På Åland och närmaste skärgård utgöras de största blocken af rapakivi, bland hvilka kunna nämnas ett nordvest om Hulta by 6 met. långt, 4 met. bredt och 3 met. högt, ett annat vester om samma by, med alla tre dimensionerna omkr. 3,1 met. samt ett å Borgskär i Kumlinge 6 met. långt, 5 met. bredt och 4,5 met. högt. Några större granit- eller hornblendegranit flyttblock finnas icke. Materialet till dessa utgöres, såsom synes, af bergen i närmaste omgifningar, men främlingar, dit transporterade af is och vind förekomma äfven talrikt, såsom sandstenar, silurisk kalksten, qvartsporfyr, olivindiabas, grå granit och gneisgranit. Sandstenarna äro ymnigast representerade och af olika färgvarieteter samt struktur. De innesluta ofta nog svafvelkis-konkretioner och utgöra således moderklyften till de i vissa trakter på Åland anträffade ganska stora bollar och knölar af detta mineral med ända till 10 centim. diameter. Längs stränderna förekomma ofta smärre block af olivindiabas, lätt igenkänliga genom sin mörkvioletta augit, sin hvita plagioklas och gulgröna olivin och på samma ställen ligga här och der mindre stenar af qvartsporfyr, i hvilkas fina brunsvarta massa mörka, glasartade qvartskorn saint sådana af gulröd ortoklas finnas insprängda. Ett icke ringa intresse erbjuda de öfver hela kartbladet hufvudsakligast längs stränderna anträffade blocken af silurisk kalksten. Hvad storleken beträffar, tyckes denna växa ju närmare fyndstället är beläget till fasta Åland, så att de inom Kumlinge och Brändö vanligast äro blott centim. långa och 8 å 10 centim. i diameter, men inom Vårdö och Sund uppnå en storlek af 16 ä 20 centim. i diameter. På en liten holme underlydande Björnliolma i Brändö förekom ett något större kalkstensblock, som mätte i längd 52 centim. och i tjocklek 24 centim. men det största, funnet i områdets vestra del, var deremot 80 centim. bredt, 1 met. långt och 0,5 met. tjockt. Eme- 29