N 1 FINLANDS GEOLOGISKA UNDERSÖKNING. BESKRIFNING TILL KARTBLADEN N214&15. G O & JUSSARO K. AD. MOBERG.

Transkript

1 N 1 FINLANDS GEOLOGISKA UNDERSÖKNING. BESKRIFNING TILL KARTBLADEN N214&15. HAN G O & JUSSARO AF K. AD. MOBERG.

2

3 FINLANDS GEOLOGISKA UNDERSÖKNING. BESKRIFNING TILL KARTBLADEN 14 & 15. HÄNGO OCH JUSSÄRO. AF K. AD. MOBERG. KUOPIO 1898 O. W. BACKMANS BOKTRYCKERI.

4

5 Emedan kartbladen Hangö och Jussarö omfatta endast en ringa del landyta och derjemte konnektera med hvarandra, har blott en beskrifning, gemensam för dem båda, blifvit utarbetad. Den del af fastlandet eller trakten omkring Hangö, som återgifves å kartbladet Hangö, rekognoserades tillika med närmast belägna holmar redan år 1867 af v. landtmätaren I. J. Inberg och studeranden O. Örn under ledning af d. v. bergmästaren E. H. Furuhjelm. Det öfriga af nämde blad äfvensom bladet Jussarö kartlades år 1886 under undertecknads inseende af civilingeniörerne B. Boos och G. Holm. Höjdsiffrorna äro utsatta dels enligt ryska topografiska kårens kartor, hvilka jemte landtmäteriets lagts till grund vid utarbetandet af de geologiska kartorna, dels enligt afvägningar verkstälda af rekognosörerna. Kartritningen af de båda bladen är utförd af ingenior V. L. Åkerblom och undertecknad. Helsingfors den 27 april Karl Adolf Moberg.

6 Det geologiska kartbladet Hangö omfattar följande sockendelar: Kartbladens inom Åbo län: Halikko härad: sydöstra delen af Hiittis; geografiska omfattning. inom Nylands län: Raseborgs vestra härad: sydligaste delen af Bromarf och sydvestra delen af Pojo. Kartbladet Jussarö åter upptager: inom Nylands län: Baseborgs vestra härad: sydöstra delen af Pojo, sydligaste skärgården af Karis och Ingå och inom Baseborgs östra liärad: de längst ut i hafvet belägna klipporna hörande till Kyrkslätt. Såsom synes är det de sydligaste delarne af Finlands skärgård, gränsande mot Östersjön och Finska viken ända ifrån Hiittis till Kyrkslätt, som framställas på ifrågavarande kartblad, af hvilka N:o 14 (Hangö) konnekterar med N:o 1 (Ekenäs) och N:o 15 (Jussarö) med N:o 2 (Lojo). Området, med sina otaliga klippor och skär, sina större holmar och öar samt sitt parti af fasta landet, erbjuder i flere hänseenden ganska rik omvexling. Sålunda karaktäriseras fastlandet af jemförelsevis större sandslätter bevuxna med gles barrskog och ganska stora mossar, under det att skärgården, såsom mera kuperad och med ställvis rikare vegetation lemnar ett behagligare intryck. längst ut mot hafvet belägna klipporna och skären äro naturligtvis alldeles kala, men på de större holmarne och landen visar sig genast en växtlighet, som blir rikare i samma mån dessa tilltaga i storlek och mängd. Vissa delar af Hiittis ega en icke ringa" naturskönhet, hvilken dock i följd af de i vattnet brantstupande höjderna och barrskogens mörkare grönska är af en dystrare beskaffenhet, än t. ex. inom Pojo allmänt för sina vackra sund och vikar bekanta skärgård. Främst utmärka sig härvid trakterna omkring Danskog och Elgö, täflande med de herrliga landskapen i Pargas. De

7 6 Bergshöjder. Några anmärkningsvärdare höjder har området icke att uppvisa. Fastlandet, som i långsam sluttning uppstiger ur hafvet, har i närheten af Lappviks station en absolut höjd af omkr. 80 fot (24 met.). Till ungefär samma höjd stiga de högsta topparne inom Hiittis äfvensom på holmarne norr om fastlandet. Något mera resa sig bergen uti Pojo skärgård, hvarest äfven den för området högst belägna punkten befinner sig SW om Sundom lägenhet å Skärlandet 124 fot (37,0 met.) öfver hafvet. Något lägre eller 107 fot (31,9 met.) är ett berg i närheten, på nordvestra sidan af Baggön. Från båda dessa erbjudes en vidsträckt utsigt öfver de vackra omgifningarna. Hvad den yttre formen vidkommer hafva flertalet af bergen inom Hiittis och Bromarf ganska brant stupande väggar, några t. o. m. nästan lodräta, men någon regelbundenhet så tillvida, att den brantaste sidan skulle vara vänd mot något särskildt väderstreck, förekommer icke. Inom Karis och Pojo skärgårdar råder mycken omvexling i ifrågavarande hänseende, i det att groteska och gigantiska former tillkomma granitbergen och den domformiga, afrundade åter tillhör gneisformationen. De mot hafskanten i nyssnämde socknar belägna slipade och afrundade klipporna hafva ofta ett egendomligt randadt utseende, uppkommet af vexlande lager af ljusare glimmergneis och mörkare hornblendegneis, hvilkas gränser alltid äro skarpt markerade. Bergen på Granskär och Lindskär uti Bromarf, men isynnerhet längs norra stranden af södra Hamnholmen, hörande till Bosala by i Hiittis, äro brustna och sönderstyckade. På sistnämde ställe hafva storartade bergras förekommit och komma troligen att snart upprepas. Någon skarpt utpreglad parallelism i afseende å höjdernas längdriktning förekommer icke, dock kan en sådan spåras hos bergen omkring och söder om Sommarö i Hiittis, der riktningen är nordlig eller NV-lig samt inom Pojo och Karis, der denna först går från vestér till öster men sedermera blir SW NO-Iig. Dalar och Några dalgångar af större utsträckning kunna å det inskränkta slätter, landområdet naturligtvis ej förekomma. De emellan bergen liggande sänkningarne utmärka sig lika litet, som dessa, genom någon regelbundenhet i afseende å strykningsriktning och äro synliga blott på

8 7 de större landen i Pojo. Å Hermansö och Elgö gå de i en viss strykning från öster till vester, men nästan lika ofta uppträda andra riktningar hos de obetydliga och åt flere håll sig förgrenande fördjupningarne. Hela den delen af Hangöudd, som befinner sig söder om åsen, utgör en ganska stor sandslätt, som likväl ofta är afbruten af ej oansenliga mossar och kärr, men denna är äfven den enda inom området, ifall ej sandaflagringarna på Rosala landet i Hiittis af ett par eller tre qvadratversts vidd kunna betraktas som sådana. Denna slättmark, som till större delen utgöres af genom vattnet något förvandlad mosand, hvarur blott några få låga berghällar framträda i dagen, höjer sig föga öfver hafvet. Den å kartbladet N:o 2, (Lojo), ställvis starkt markerade O V- Insjöar ooh liga riktningen hos sund och vikar, försvinner nästan totalt längre ned mot söder. På en del ställen framträder dock denna riktning vid de små öarnes gruppering, såsom fallet är t. ex. å bladet»jus sarö» med holmarne norr och nordvest om Jussarö, samt å bladet»hangö», der sundet emellan Hermansö, Danskog och Ängholmen å ena sidan samt Koön och Elgö å den andra, framgår i nämde väderstreck. Holmarne vesterut härifrån ligga kringströdda utan någon ordning, men inom Hiittis stryka sunden dels i NNW SSO, såsom omkring Bodö, dels i en häremot vinkelrät riktning, såsom öster om Rosala och Kyrklanden. De för sin storlek anmärkningsvärdaste insjöarne eller träsken äro Sandträsk och Tvärminneträsk, belägna på fastlandet norr om Tvärminne by. Hvardera äga en längd af omkr. 2 verst men äro endast 6 fot (1,8 met.) djupa med ljust och klart vatten. Sandträsk uttömmer sig i Tvärminneträsk, men detta har icke något aflopp, utan silar sig vattnet ut genom sanden och bildar längs hafsstränderna en mängd källdrag. Ett par verst norr om Täktom by, likaledes på fastlandet ligger det vida mindre träsket med samma namn. Äfven dess djup är obetydligt, men egendomligt för detsamma är, att det tycktes vara ganska rikt på blodiglar, hvilka lära både fångas och försäljas. I jemförelse med nu nämda, äro de följande högst obetydliga och utgöras endast af mindre vattensamlingar, som förut och tidtals ännu stå i förbindelse med hafvet. En snnd '

9 8 sådan är träsket å Kuggskär i Hiittis. Detta, som har en ungefärlig längd af verst, befinner sig uti en fördjupning i berget, hvilken i sig uppsamlar regnvattnet. För närvarande åtskiljes det från hafvet af en smal bergvägg, och så låg att hafsvågen vid högt vattenstånd och vid starkare sydlig blåst går öfver nämde bergvägg, hvarföre vattnet i insjön är starkt salthaltigt. Dylika vattensamlingar, ehuru ännu mindre, befinna sig å Morgonlandet och å Rusarö. Fastän vidden är ringa, hafva de dock ett djup, som stundom uppgår ända till 16 å 20 fot (5 å 6 met.). Af något större omfång ehuru för öfrigt oansenliga äro de å Elgö i Pojo belägna Stor och Lill Träsken. Förändringar Ehuru området borde vara särdeles egnadt för iakttagelser af hos strand- förändrinqar hos strandkonturerna, i anseende till sin rikedom på konturer. ' * ' holmar och vikar, hvilka äro såsom kändt de platser der dessa förändringar lättast observeras, äro anteckningarne häröfver ej mycket talrika. Orsaken härtill torde vara de på vissa trakter befintliga djupare stränderna, der någon tillandning icke så snart kan varseblifvas. Några sådana, uppkomna sedan den tid, landtmäterikartorna uppgjordes, må här anföras. Sålunda utgöra i Hiittis Kalfholmen, Kyrkön och Kyrklandet numera ett enda land. Bunkholmen har förenats med Sommarö, Sibbholmen med Rosala landet samt Högholmen med Kyrklandet. Längs södra stranden af Hangöudd äro genom landets höjning åtskilliga smärre klippöar förenade med fasta landet och den NO om Sandö belägna Byön har ursprungligen bestått af tre skilda holmar. Inom Pojo skärgård är Tvärminne ön förenad med Munkholmen och Kalfön med Mellanholm och Spattön. Sundet emellan Tofön och Getskär är stängdt af en liten klippa, och emellan Baggön och Ekholm kan man passera torrskodd. Halsholmen har äfven fått en liten tillväxt uti en mindre holme. I sammanhang härmed torde följande uppgifter angående de å området befintliga äldre vattenmärkena icke sakna intresse, då ju dessa böra ganska tydligt utvisa landets fortgående höjning. Att med noggranhet kunna beräkna denna, har dock sina svårigheter, emedan märkets läge i förhållande till medelvattenståndet, då det anbringades, oftast icke är kändt. Å Busarö är i närheten af fyren ett vat- 1

10 9 tenhöjdsmärke inhugget år 1839 af ryska marinofficerare, utvisande dåvarande medelvattenstånd, hvarföre ett någorlunda pålitligt resultat borde kunna erhållas. Märket befann sig vid besöket 32 centim. högre än, enligt uppgift af lotsarne, nuvarande medelvattenstånd. Vid beräkning häraf finnes att landets höjning skulle på dessa 47 år vara 6,8 mm. per år och under 100 år 68 centim. eller något mera än 2 fot. På gamla Tullholmen, SW om Tulludden, finnas icke mindre än tre vattenmärken. Det äldsta är det, enligt inscriptionen, af Aug. Ehrensvärd den 24 Aug inhuggna. Dess läge öfver vattnet var 1 slutet af Augusti sistlidet år 76 centim., hvarföre den årliga höjningen af landet skulle utgöra omkr. 5,8 mm. och för 100 år 58 centim. eller litet mindre än 2 fot. Alldeles invid föregående är ett annat med årtalet 1821, som låg samtidigt endast 10 centim. öfver medelvattenståndet. Märket måste påtagligen blifvit inhugget vid ovanligt högt vattenstånd, ty resultatet gifver en landhöjning af blott 1,6 millim. per år och för 100 år således 15 centim. Det tredje märket, ett horizontelt streck nedanför årtalet 1839 befann sig 30 centim. öfver vattenytan, hvilket utvisar en stigning af 6,4 millim. per år eller för 100 år 64 centim. således något öfver 2 fot. Ännu ett femte märke befinner sig å Gäddtarmsholmen bredvid gamla Tullholmen. Detta härstammar från år 1800 och låg vid samma tillfälle 48 centim. öfver medelvattenståndet. Beräkningen ger en höjning af 5,6 mm. för året eller 56 centim. för 100 år, således litet mindre än 2 fot. Med utelemnande af det afvikande resultatet, skulle medeltalet för de fyra återstående blifva 61,5 centim. för 100 år, eller under denna tid har landet höjt sig vid Hangöudd 2 fot 7 dec. lin. I det föregående har redan antydts att växtligheten är på en Växtlighet, del ställen särdeles karg och tarflig. Detta är naturligtvis fallet med de i hafvet kringströdda klipporna och skären, hvilka till större delen sakna all slags vegetation, med undantag af några torra gräs eller mosstufvor, hvilka funnit en nödtorftig näring i en eller annan bergsremna eller fördjupning, samt en eller annan af blåsten piskad en-, al- eller tallbuske. Närmare fasta landet begynner dock en kraftigare växtlighet, som på de större holmarne inom Hiittis och Bro-

11 10 Näringar. marf hufvudsakligast representeras af barrskog, ställvis kantad med alar längs stränderna. På större delen af Hiittis kyrklandet funnos några skogslotter, hvilka buro dugligt sågtimmer, men i allmänhet torde inom hela området skogen ej vara tjenlig för annan afverkning än ved. Inom Hiittis och Bromarf är återväxten icke stor, dels i följd af den bergbundna och sandiga marken, dels emedan de på dylik jordmån trögväxta furuslagen här äro de allmännaste. Näst efter dessa följa al och en, sällsynta äro björk, hassel och en och annan ask. Pojo och en del af Karis skärgårdar förete deremot en vida yppigare vegetation i det att utom de vanliga trädslagen, tall, gran och björk, äfven ek, hassel och lönn ganska ofta visa sig i större mängd och då med sina ljusare och lummigare löfpartier behagligt afbryta barrskogens mörkare grönska. Vanligtvis plägar denna grönska inom hafvets och dess vikars område icke sträcka sig ända ned till vattenspegeln, såsom vid de in i landet belägna vattendragen, hvarvid scenerier af en särdeles effekt uppstå, men inom Pojo skärgård är detta händelsen, hvarföre dess skönhet också är vida känd. Att i en trakt der vattnet intager största vidden, de förvärfskällor som derur kunna hemtas måste utgöra den hufvudsakligaste näringen är naturligt. Såväl strömmings- som fjällfisket intager derföre främsta platsen bland befolkningens sysslanden, hvartill äfven de icke ovigtiga såväl jagt efter sälar som fogelskytte böra räknas. Först i andra rummet kommer jordbruket, som i anseende till den otjenliga och magra jordmånen icke lemnar några särdeles skördar. Den idoge odlaren kan dock stundom aftvinga sådana af ganska god beskaffenhet ur sjelfva sanden, hvarpå Sandö lägenhet på fastlandet lemnar ett vackert exempel. Å de större holmarne inom Pojo är åkerbruket mera vinstgifvande än å öfriga trakter, der detsamma inskränker sig hufvudsakligast till odling af potatis. Dessutom har man genom gödsling af den torra sanden och genom utdikning och bränning af de små kärren förskaffat sig ängsmarker, som framalstra en tarflig gräsväxt. Fodertillgången förslår dock ej till det i förhållande till ängarne alltför stora antalet af kreatur, utan uppköpes detta delvis från fasta landet. Andra ej så obetydliga näringar äro

12 11 de i ganska stor skala bedrifna fiskhandeln och fraktfarten, med afsättningsorter nästan uteslutande i Helsingfors eller Reval. I något synnerligt stort välstånd befinner sig befolkningen icke, men fattig kan den ej heller kallas. Berggrundens beskaffenhet. Berggrunden är både inne på holmarne och fastlandet samt vid stränderna mycket blottad. Vid de sistnämda är den till och med slätslipad och glättad och erbjuder således rika tillfällen till iakttagelser. Detta verkar, så besynnerligt det än kan förefalla, försvårande vid bestämmandet af de olika bergarternas identitet eller olikhet. Ty medan man i en trakt, der få tillfällen till iakttagelser finnas, med lätthet kan få dessa att öfverensstämma med hvarandra och med måhända också förut uppstälda teorier, blir man här ofta tvehågsen just till följd af rikedomen på hvarandra, såsom det synes, motsägande iakttagelser. Detta gäller isynnerhet graniten och gneisen samt deras förhållande till hvarandra. Betraktade i stort kan dock ett förklaringssätt öfverensstämmande med dessa iakttagelser gifvas. Den beskrifningen åtföljande bergartskartans uppgift är att förtydliga dessa iakttagelser, någorlunda systematiskt ordnade, ehuru naturen i sjelfva verket icke gerna låter intvinga sig inom vissa, bestämda gränser. Längs hela norra sidan af de båda kartbladen förekommer ett icke ringa område af gneisgranit, med hufvudsakligast O W-lig strykning och som ganska ofta antager massformig struktur, hvarigenom bergarten öfvergår till granit. De båda bergarterna vexla således mycket ofta med hvarandra, isynnerhet inom vissa delar af Pojo skärgård, hvarföre en exact gräns dem emellan har varit omöjlig att uppdraga. Söderut härifrån ligger ett ganska tydligt begränsadt bälte af hornblendegneis med samma strykningsriktning som gneisgranitens. Å fasta landet täckes det af öfverlagrade samlingar af sand och torf, men visar sig snart åter å Hästö och Elgö samt vidare vesterut. Jemte hornblendegneisen och i vexellagring med denna uppträder glimmergneis, hufvudsakligast kantande hvardera sidan af hornblende-

13 12 gneisbältet och således stötande till gneisgraniten i norr samt det längst mot söder befintliga granitområdet. Af den större geologiska kartan synes att dessa gneisbälten ofta äro genombrutna af eruptiver såsom graniter och diorit, hvarföre gneisskikterna, påverkade såväl af dessa som af det stora granitgebitet i söder, äro mycket oregelbundna och dels lodräta dels mycket brant stupande. Några mindre betydande kalklager ligga der och hvar inlagrade emellan gneisskikterna men visa sig aldrig inom området i kontakt med granit. Stundom kan ett och samma lager följas öfver flere holmar. Grå glim- Olimmergneisens fyndorter i allmänhet äro redan angifna och mergneis. <}et återstår att mera detaljeradt beskrifva dessa. De större holmarne vester om Kyrk- och Rosala landen i Hiittis, bestå nära nog uteslutande af denna bergart, som längre mot öster åter uppträder i nämnvärd mängd å öarne norr om Sandö i Bromarf och vidare i otydliga lager å Hermansö och Danskog, längs norra stranden af Elgö och södra stranden af Skärlandet inom Pojo. De yttersta klipporna och grunden i Ingå och Kyrkslätt utgöras af ifrågavarande gneisart. Nu uppräknade ställen bilda det nordligare glimmergneisbältet, det sydligare åter utgöres af Bodö och Bötesö jemte söderut härifrån till Hiittis hörande ögrupper, några söder om fastlandet belägna klippor samt norra delen af Jussarö och hela Lill Jussarö inom Pojo. Glimmergneisens allmännaste utseende är en medelkornig, ganska väl skiktad blandning af grå till gulhvit ortoklas, grå qvarts och biotit. Afvikande ifrån denna struktur förefinnes en flasrig varietet å Bodö och Skepparskär i Hiittis och en tät euritlik å NW:tra delen af Stor Jussarö, omkring den derstädes befintliga malmgången, samt å Brändholm och Flakaskär inom Karis. En finskiffrig och mycket glimmerrik gneis af mörk färg uppträder å Gallbyskär, Ådskär och holmarne deromkring uti Hiittis, vidare inom Bromarf å Bandskär, Granskär och Sandskär, å Trädesholm och Skedö i Pojo samt i Karis å Löfholmen, Skälö och Ådö. På såväl Busö som Rysskär i Hiittis blir glimmergneisen grofflasrig, med ordnade glimmerfjell, hvarföre en öfvergång eller ett närmande till gneisgranit uppstår, och å Räfskär i Karis finnes flasrig ögongneis med stora tvillingskristaller af röd

14 13 ortoklas hvarjemte en mörkgrå oligoklas ingår i sammansättningen. En dylik ögongneis har anträffats dessutom å Långön i Pojo, hvarest tvillingskristallerna uppnå en storlek af ända till 2 å 3 centim. på Esselholm i samma socken samt på Skogsskär, hörande till HögsOr by i Hiittis socken. Bergarten synes således icke vara sällsynt och är för öfrigt vida allmännare inom angränsande trakter å bladet Lojo (N:o 2), der den iakttagits vara rådande öfver större delen af Degerölandet och särdeles karakteristisk i närheten af Rödsunds by på samma land. I följd deraf att bergsskorpan å området är mycket blottad, hafva talrika observationer å glimmergneisens strykning och stupning blifvit verkstälda och emedan dessa äfven finnas utsatta å kartorna, skulle ett närmare angifvande af orterna för iakttagelserna vara både tröttande och onödigt. Blott några allmännare resultater af dessa må derföre omnämnas. Ifrån den oftast antecknade strykningen i O W förekomma variationer från N 15 O till N 60 W. Dessa olika strykningsgränser äro anträffade inom Hiittis, der i allmänhet en större omvexling eger rum än längre österut, hvarest skikterna äro mindre vresiga och största afvikningarne äro N 65 O och N 60 W. Hvad stupningen angår, är den, likasom strykningen, mycket varierande inom Hiittis eller ifrån 50 till lodrät, men i östra delarne af området endast 25 från lodrät. Skikterna stupa i södra Hiittis vanligen mot S utom å Bergsskär, der en nordlig är iakttagen och en ringa lutning åt detta håll hafva de annars lodräta skikterna i norra delen af Hiittis. För öfrigt är inom de båda bladens område stupningen, då den afviker från den lodräta, nordlig. Den röda glivimergneisen, som vexellagrar hufvudsakligast med Röd glim hornblendegneis, visar sig först å Hangöudd samt blir allmännare mergneis mot öster, så att den anträffats inom Pojo och Karis pä icke få ställen. Såväl Tulludden, Hangöudds sydligaste spets, som klipporna derutanföre och bergen omkring Hangö stad och Hangö by utgöras af röd glimmergneis, som vidare anträffats å Kummelskären samt å Halsholmen, Bottenholm och Kalfholmen, vid Vestersundet å Elgö och SO om denna by. Strukturen är öfverallt grofskiffrig, något liknande

15 14 gneisgranitens, hvarmed den i anseende tili sitt förhållande till omgifvande bergarter icke kan förvexlas. En makroskopisk undersökning visar att den röda gneisen är amfotär och består af röd ortoklas, något grå oligoklas, grå qvarts och ganska mycket biotit. Hvad bergartens strykning och stupning beträffar, sammanfalla dessa med hornblendegneisens, med hvilken den synes stå i ett nära genetiskt samband. Hornblende- Hornblendegtieisens område har redan i allmänna drag omnämts. gneis. Utgörande den rådande bergarten inom östra Hiittis och å holmarne samt grunden VV om Hangö by, bildar den ett större berg uti denna by, men försvinner under sandaflagringarne på fasta landet och visar sig först i skärgården i större mängd å Hästö, södra stranden af Elgö, holmarne derutanför samt är den mest utbredda bergarten å Jussarö bladet. Å detta ganska vidsträckta område eger den åtskilliga strukturvarieteter. Vanligast är den en medelkornig blandning af mycket mörkt, nästan svart hornblende, hvit eller grå qvarts och ortoklas af samma färg. 1 följd af rikligen ingående hornblende har bergarten ofta ett nästan svart utseende. Såväl å Mattskären och holmarna deromkring uti Hiittis som å Hamnholmen och vestra delen af Rusarö samt närmaste klippor uppträder en finskiffrig starkt hornblendehaltig varietet och dylik är bergarten å holmarna söder och öster om Busö i Pojo. Den grofflasriga, med stundom mycket otydlig streckning, finnes å Stor Misi, Träsko, Matgrufvan inom Pojo skärgård samt å Flaskskär, Grötskär, Espskär och Ekskär uti Hiittis. Synnerligen ofta ingår i sammansättningen äfven biotit, hvilken ibland blir så öfvervägande, att en öfvergång till glimmergneis eger rum, och någon gång händer det äfven att bergarten nästan uteslutande består af hornblende, hvarigenom ett slags hornblendefels uppstår. I likhet med gimmergneisen är hornblendegneisen isynnerhet inom de vestra delarne af området af mycket varierande strykning och stupning. Hufvudriktningen är visserligen W O-lig, men afvikningen härifrån vexlar emellan 25 mot N och 50 mot S. Inom Bromarf äro variationerna icke så stora, i det att 15 mot N och 10 mot S äro de iakttagna gränserna, men deremot blir strykningen inom det öfriga

16 15 området åter af olika riktningar, liggande emellan 30 mot N och 20 mot S. Den i östra delarne af området ganska regelbundna stupningen, som antingen är lodrät eller alltid nordlig med en minsta lutning af 67, är inom Bromarf äfven af samma beskaffenhet, men inom Hiittis åter något vexlande, i det att skikterna än med 20 mot S, än med ett par tre grader mot N afvika från vertikalplanet. Sålunda är den på de smärre holmarne söder om Rosalalandet äfvensom emellan denna by och Böhle sydlig, men ett par verst härifrån, å klipporna NW om nyssnämde land, nordlig. Stupningen är dock, såsom redan angifvits, i alla händelser mycket brant, hvarföre några alltför stora oregelbundenheter icke förekomma. På gränsen emellan gneiserna och graniterna ligger gneisgrani- Gneisgranit. ten, hvilken bergarts förnämsta fyndorter sträcka sig längs de ifrågavarande kartbladens nordliga gräns. Höjderna å norra delen af Hiittis kyrklandet, Kagermo ö och Bengtsor landet i Bromarf bestå af denna bergart, som i större partier äfven anträffas å Skärlandet i Pojo. Den inom området öfverallt röda gneisgraniten är dessutom observerad å klipporna W om Rusarö samt flerstädes inom Pojo skärgård såsom t. ex. å de små holmarne emellan Tvärminne och Hästö Busö, å Kalfö och Koön, Gräfskär, Elgö m. fl. Beståndsdelarne äro röd eller gulröd ortoklas, biotit och grå qvarts i mindre mängd och streckningsriktningen hos glimmerbladen öfverensstämmande med gneisernas. Å Rusarö klippor är denna i medeltal N 80 W. Icke särskildt utmärkt å kartan utan betecknad pa samma sätt Bandgranit, som graniten förekomme å det inom Bromarf belägna Bergö, de små grunden deromkring, Kuggholmen, Horsö, Länsman och Döörn en bergart, som består af gneis- och granitskikt omvexlande med hvarandra och af olika mäktighet. Denna bergart eller Bandgraniten, som t. ex. i närheten af Åbo intager icke oansenliga områden, synes här vara inskränkt till nyssnämda få ställen. Den i bergarten ingående graniten är grofkornig, ljusgrå och utgöres af hvit eller ljusgrå mikroklin, grå qvarts och sparsamt biotit; gneisbanden hafva samma beståndsdelar, dervid biotiten är måhända något ymnigare. Gneispartierna stryka N 80 O och stupa å Bergö 45, men i trakten af

17 16 Horsö 80 mot N. Å några ställen på Horsö försvann den i gneisen ingående glimmern och ersattes af hornblende, hvarigenom de lagrade skikten delvis utgjordes af hornblendegneis. Graniten, som inom Hiittis är synlig endast å de längst ut mot hafvet belägna klipporna, blir något allmännare redan inom Bromarf, der den hufvudsakligast anträffas längs södra kusten af fasta landet och på angränsande holmar och grund. Längre österut, inom Pojo, är det äfven de sydligaste klipporna och en och annan större holme såsom Busö och Jussarö, å hvilka berggrunden är granit. Det höga berget på Baggön söder om Skärlandet utgöres äfven af denna bergart. Den å fastlandet befintliga graniten är medelkornig med stundom parallelipipedisk afsöndring, och af samma struktur är den såväl å Storholm inom Hiittis, som holmarne uti Bromarf, Danskog, Hermansö, Hästö Busö och Jussarö m. fl. ställen inom Pojo. En finkornig granit anträffas å Baggön samt något mera söderut å Korsholmarne och Ådö. Graniten å Porsö och Bergö uti Bromarf och å södra delen af Elgö landet samt de små holmarne åt SW härifrån ända till Äggharun är grofkornig. Å de små skären och klipporna W oin Hangöudd uppträder en granit af porfyrartad struktur, i det att i den från fin- till medelkorniga röda grundmassan mindre ortoklaskristaller af ljusare röd ton ligga fullkomligt oregelbundet inströdda. En annan varietet visar sig å klipporna söder om Hangö udd, omkring Busarö och vesterut härifrån. Grundmassan är äfven här medelkornig, ganska glimmerrik, med ända till 3 centim. långa, något tillplattade fältspatsbollar, hvilkas längdaxlar ligga i O W-lig riktning. Bergarten får genom bollarnes regelbundna anordning ett starkt tycke af den förut omnämda ögongneisen och är måhända samma bergart, ehuru den här icke varit utsatt för tryck, emedan glimmerbladen i grundmassan äro fullkomligt oregelbundet inströdda och bergarten icke har den ringaste tillstymmelse till skiktning. Äfven inom Pojo skärgård uppträder en porfyrartad gånggranit genomsättande gneislagren. Dess hufvudsakligaste fyndorter äro trakten omkring Skåldö, Baggön, Halsholm samt inom Karis Björnö och Storön. Äfven här är det ortoklasen, som genom sina starkt utbildade individer åstad-

18 17 kommer porfyrstrukturen. Fältspatsbollarne, hvilka äro mörkröda och ibland gifva bergarten ett om rapakivi påminnande utseende, samt den hornblendehaltiga grundmassan förläna porfyrgraniten en mörk, rödsvart färg. Denna är för öfrigt hos graniten inom hela området på få undantag när, röd. Den gråa finnes blott på Storholmen i Hiittis, på Porsö och holmarne SO härifrån samt i trakten af Tvärminne by inom Bromarf. Emedan pegmatiten genom sin användning för tekniska behof är Pegmatit. af ej ringa intresse, och den dessutom genom bergskorpans blottade läge, lättare kunde observeras, egnades vid rekognoseringen åt dess förekomst en måhända större uppmärksamhet än vanligt, då det dessutom gällde en trakt med jemförelsevis lättare kommunikationer. Uti glimmergneisen inom Hiittis anträffas ganska ofta mycket breda gångar af glimmerfattig pegmatit, hvars fältspat är antingen ljus eller hög köttröd, ibland dragande åt gult eller gråviolett, och hvars qvarts vanligast är ljusgrå. Den förefinnes å Fonskär, Stor Ängskär och Köpmansskär. Äfven inom Pojo uppträder pegmatit på flere ställen såsom t. ex. Björkskär, Hermansö, Koön och Tvärminne ön, ehuru icke af den mängd som uti Hiittis. Gångarne stryka icke i någon viss riktning men utvidga sig, isynnerhet inom Hiittis, till ansenliga stockar, i hvilka fältspaten är utbildad i stora kristallfragmenter och qvartsen i oregelbundna sammanhopningar. Den inom Pojo och Karis skärgård ganska ymnigt förekommande Syenit-grasyenit-graniten har icke anträffats inom Hiittis. Deremot finnes uti denna socken, på Osmanskär en på gränsen till hornblendefels stående syenit af ett på vissa ställen högst egendomligt utseende. Den gulröda fältspaten ligger nämligen samlad i stora ända till 2 decim. vida ringar uti den mörka hornblendestens massan, hvarigenom en bergart af särdeles vackert utseende uppstår. Uti endast små partier, bildande antingen mindre bergsklackar eller uppträdande såsom gångar i andra bergarter, förekommer syeniten på flere ställen inom Pojo, såsom å SW:tra delen af Danskog landet, norra delen af Koön, nordöstra udden af Träsko, å Gyltan, Björnö o. s. v. Vida oftare och af mera sjelfständig beskaffenhet är syenitgranitens förekomst i 2 mt '

19 18 Diorit. Kalksten. nyss omnämda trakter, der hornblende bergarterna för öfrigt äro de allmännaste. Sammansättningen är öfverallt nästan densamma, men deremot synes strukturen vara något vexlande. Sålunda är den finkornig å Storö och de små holmarne deromkring inom Karis, medelkornig å ögruppen söder och sydost om Elgö samt grofkornig å de små klipporna emellan Danskog och Skärlandet. Dessutom förekommer å Skedö, söder om Elgö en porfyrartad syenitgranit, i hvilken fältspatstvillingskristaller af rödgrå eller grå färg äro inströdda i den ganska grofkorniga massan, deri grå ortoklas, grå qvarts och svart hornblende samt biotit tydligt kunna urskiljas. Hvad färgen beträffar, är den öfverallt mörkgrå, betingad af ljus eller ljusröd fältspat, grå qvarts i förening med svart horblende och svart glimmer. Den på omvexling rika berggrunden inom Pojo har äfven att uppvisa diorit, ehuru endast på ett par ställen af den mängd, att den kunnat betecknas å kartan. Å Långskär, söder om Elgö, är den mörkgrön, finkornig, nästan tät och af samma utseende förefinnes den å Sonaholm, söder om Tofö. På Alglo, Halsholm och Ängsholmen uppträder den också, men endast i små, obetydliga partier. Icke så få fyndställen för kalk äro observerade inom området, men en stor del af dessa torde såsom belägna på klippor och grund icke kunna bearbetas äfven om förekomsten derstädes vore af både bättre och ymnigare slag. Den rikaste tillgången inom Hiittis befinner sig å Viddjisgrundet, söder om Osmanskär. Lagret, som omgifves af glimmergneis, är omkr. 340 fot (101 met.) långt och 30 fot (8,9 met.) bredt, men är deladt genom tvenne smala gråbergsband i tre skilda lager, hvarje nära nog 3 fot (0,89 met.) bredt. Man kan se, att lagret fortsättes under vattnet på hvardera sidan af den lilla bergsklacken. Kalken är hvit, alldeles ren och spatig. Å Osmanskär finnas tvenne lager af grofkristallinisk kalk. Det ena är 70 fot (20,7 met.) långt och omkr. 5 fot (1,48 met.) bredt, det andra deremot är alldeles obetydligt. Något söder om Böle by å Rosala landet ligger en liten holme, Pilskär, som har att uppvisa icke mindre än sex särskilda lager af grofspatig, gråhvit kalk. Tvenne hafva en längd af omkr. 57 fot (17 met.), ett tredje är 64 fot (19 met.) långt, under

20 19 det att deras bredd varierar från 3,3 tum (0,09 met.) till 1,7 fot (0,5 met.). De tre öfriga lagren äro mycket små. Vidare funnos å Kisskär, öster om Osmanskär, tre kalklager, af hvilka det största var omkr. 190 fot (56,4 met.) långt. På omkr. 70 fots (20 met.) afstånd från stranden var lagret omkr. 10 fot (3 met.) bredt, likväl mycket uppblandadt med gråberg, hvarefter den iinkorniga, blågrå bergarten delar sig i flere helt tunna lager, af hvilken beskaffenhet äfven de två öfriga äro. Tvenne lager af finkornig kalk förekomma å Sebbholmen, NW om Rosala, men emedan dessa äro nästan helt och hållet täckta af krossgrus, kunna några dimensioner icke angifvas. På alla dessa ställen är kalken mycket ren och fri från inmängda mineralier. Detsamma är äfven fallet med den på ett litet grund, W om Granskär i Bromarf befintliga finkorniga kalken, hvars lager i dagen kan följas omkr. 30 fot (8,9 met.) en bredd varierande emellan omkr. 7 tum (0,2 met.) och omkr. 3 fot (1 met.). De inom Karis och Pojo anträffade kalklagren, till största delen af ringa betydenhet, äro deremot mera uppblandade med talksilicater sådana som chondrodit, pyrallolit o. s. v. Det mäktigaste befinner sig å den till Elgö landet hörande Näsudden. Lagret är omkr. 27 fot (8 met.) bredt samt sträcker sig tvärs öfver udden ned under vattnet samt är af ren hvit färg. Närmast omgifvande bergart är en tät, euritlik gneis. Denna ligger äfven tätt intill det lager af hvit kalk, omkr. 54 fot (16 met.) långt och omkr. 7 fot (2 met.) bredt, som förefinnes å Nålsö, der bergarten för öfrigt är hornblendegneis. Å Utterharun, en mindre klippa söder om Sandskär invid Karis vestra gräns, finnes i hornblendegneis ett 4 fot (1,2 met.) bredt lager af kalk, strykande tvärs öfver klippan. Detta är synligt åter på Lingonharun, något österut härifrån, men lagret har delat sig i tre skilda, af hvilka de två nordligare voro omkr. 6 fot (1,7 met.) breda, det tredje omkr. 8 fot (2,3 met.) mäktigt. Kalken innehåller ganska mycket malakolit. Ehuru Granskär nu följer i lagrets strykningsriktning, synes detta icke på holmen, utan visar sig först på Gråharun och nu i blott två lager, hvilka korsa hvarandra; det ena med O W-lig, det andra med NW SO-lig riktning. Ett ganska stort lager, tällande med det å

21 20 Näsudden, förefinnes å den mellersta af Räfskärsklobbarne, NW om Espskär i Karis. Det är omkr. 160 fot (47,5 met.) långt och omkr. 23 å 27 fot (7 8 met.) bredt. Kalken, som är hvit och finkornig, är något uppblandad med gråberg, som här är hornblendegneis. Lager af mindre mäktighet och längd äro ytterligare iakttagne på llere ställen. Sådana äro NW stranden af Danskog och samma strand å Hermansö, der lagren äro blott 1 fot (0,29 met.) breda och bergarten förorenad af qvarts samt pyrallolit. Å Sundholm, öster om Tvärminne ön, är det i gneisgranit liggande lagret 2 fot (0,59 met.) bredt, och på Kalkholmen uti Karis är det finkorniga lagret af omkr. 50 fots (14,8 met.) längd och omkr. 5 fots (1,5 met.) mäktighet, omgifvet af hornblendegneis. Nyttiga mi- Utom den i många hänseenden användbara kalken äro inom neraher och området iakttagna några andra både bergarter och mineralier, hvilka bergarter. dels för sitt vackra utseende, dels för sin användning vid glas- och porslinsfabrikationen och derföre nyttiga beskaffenhet torde böra omnämnas. Hit hör i det förra fallet den i det föregående omtalade pegmatiten å Fonskär m. fl. ställen inom Hiittis, som vore särdeles lämplig för slipning af byggnadssten till monumentala byggnader, men i ännu högre grad syeniten från Osmanskär. I det senare fallet äro de såväl inom Hiittis som Pojo befintliga och ej oansenliga qvarts- och fältspatsförekomsterna värda uppmärksamhet. Belägna invid eller i närmaste granskap af hafvet äro de dessutom lätt tillgängliga. Bland de antecknade fyndorterna för fältspat äro både Lill och Stor Ådskär inom Hiittis kanske de förnämsta. Å den förra anträffades en fältspatsgång, som var omkr. 24 fot (7 met.) lång och omkr. 3 fot (0,8 met.) mäktig. Å Stor Ådskär förekom en omkr. 20 fot (6 met.) lång gång, men blott omkr. 2,5 fot (0,76 met) bred. Vidare finnes å Backsbergsskär i närheten af Bötesö, en af grå eller ljusgrå qvarts och köttröd fältspat sammansatt pegmatitgång, af omkr. 70 fots (20,7 met.) längd och omkr. 7 fots (2 met.) bredd. I gångens midt förekom ren qvarts, som var omgifven af ända till omkr. 12 tums (0,3 met.) långa fältspatsindivider, emellan hvilka ren qvarts visade sig. Öfver Kappnäsholm i Bromarf stryker en nästan alldeles

22 21 reti fältspatsgång, hvars bredd varierade emellan 5 och 7 fot (1,5 2 met.). Inom Pojo och Karis äro fältspatsfyndigheterna ej så talrika, deremot anträffades qvarts-gångar i ansenlig mängd och stundom af icke ringa mäktighet. Å sydvestra udden af Elgö uppträder en omkr. 58 fot (17 met.) lång och omkr. 3 fot (0,8 met.) bred gång och en sådan äfven å Svidjeörn fot (8 9 met.) lång och omkr. 10 fot (3 met.) bred. Å hvardera stället är qvartsen ganska ren samt mjölkhvit. Af samma beskaffenhet och utseende äro äfven qvarts anledningarne, den ena å Smultronörns norra strand, der qvartsen i en kilformig afsöndring af omkr. 18 fots (5,3 met.) bredd och omkr. 24 fots (7 met.) längd uppsticker ur hafvet, den andra å Vargskär i form af tvenne körtlar, af hvilka den ena är omkr. 17 fot (5 met.) lång och omkr. 10 fot (3 met.) bred och den andra omkr. 7 fot (2 met.) bred och lång. Hvardera ligga i pegmatit-granit, hvars fältspatsindivider uppnå en längd af ända till omkr. 20 tum. (0,6 met.). Qvartsgångar anträffades vidare å Träsko, Halstö och Rönnharun inom Karis m. fl. andra ställen, der dessa variera från omkr. 17 till omkr. 5 fots (5 1,48 met.) längd och från omkr. 4 till omkr. 2 fots (1,2 0,5 met.) bredd. Vacker rosenqvarts finnes å Byxholmen, SW om Elgö, der gångarne äro 8 å 10 fot (2,4 3 met.) breda och af betydlig längd äfvensom på Hättöharun i Ingå, der tvenne gångar» den ena omkr. 7 fot (2 met.) bred samt omkr. 18 fot (5,3 met.) lång, den andra af samma mäktighet, men af mindre längd, förefinnas. Å Lassaholm, emellan Hermansö och Danskog, anträffades svart glimmer, i en större anhopning af några fots längd och 1,5 fots (0,45 met.) bredd, sträckande sig ned till vattenytan. Pojo och Karis skärgårdar hafva dels genom derstädes bedrifna malmletningar, dels genom andra i geologiskt hänseende företagna resor, blifvit flerfaldiga gånger undersökta. Trakten var således på förhand nogsamt känd i petrografiskt hänseende och för den geologiska undersökningen återstod blott att upprätta karta öfver området och att konstatera förut gjorda iakttagelser. Den stora omvexling, som eger rum i bergsskorpans sammansättning, och som borde tydligt framgå af kartbladen, har utan tvifvel gifvit upphof till den Malmer,

23 22 mängd af malm fyndigheter, som genom malmletningarne uppdagats och hvilkas antal ännu måhända kunde ökas genom ytterligare, och mera i detalj gående forskningar, än hittills. Emedan dessa malmförekomster noggrant äro beskrifna i»materialier till Finlands Geognosi», pagg , må om dem blott tilläggas följande. De flesta blefvo blott en kort tid belagda med arbete och igenfinnas nu med svårighet såsom mer eller mindre igenfylda gropar. De mera uthålliga, i hvilka ett ordnadt brytningsarbete bedrifvits från några till tiotal år, äro också numera lemnade i ödesmål, sedan sprängningen i Jussarö grufvor upphörde med år Denna äfvensom Ängsholmsgrufvan, der arbetet afstannade påföljande år äro fyllda med vatten och gruftimringen förstörd. Dagöppningen hos skärpningen å Hermansö är 23,5 fot (7 met.) lång och omkr. 12 fot (3,5 met.) bred, den omgifvande bergarten är glimmergneis. Å Ängholmen finnas tvenne grufvor, den ena, belägen å holmens vestra sida och bearbetad i tvenne dagöppningar, är omkr. 17 fot (5 met.) bred, den andra å holmens NOrtra sida är endast 13,5 fot (4 met.) bred. Gångarten är hornblendefels, blandad med qvarts och fältspat. Å Stor Lökholm förekomma äfven tvenne skärpningar. Den ena befinner sig å holmens SW:tra sida uti hornblendegneis, den andra å den södra stranden är omkr. 12 fot (3,5 met.) bred och har blifvit sprängd på olika ställen samt sades vara 62 fot (18,4 met.) djup. Gångarten är kalkblandad hornblendegneis med malakolit. De år 1834 af E. J. Wesiling upptäckta Jussarö jerngrufvorna befinna sig å öns norra sida uti det i 0 W öfver hela ön strykande malmlagret, som har en längd af omkr. 1,800 fot (534,4 met.) med 3 å 12 fots (0,89 3,56 met.) mäktighet. Ön utgöres af granit, som öfvergår till en fin, tät gneis på norra sidan om malmlagret. Parallelt med detta stryker något sydligare ett annat, mindre betydande, och på Lill Jussarö finnes ett tredje äfven i O W gående malmstreck. Vid rekognoseringen af östra delen af bladet»hangö» upptäcktes af G. Holm, å den s. k. Näsudden, belägen på södra sidan af Elgö, ett, jernmalmstreck uti kalk. Den på stället rådande bergarten är granit och närmast intill kalken uppträder grön eurit, som tillika är gångart. Tyvärr

24 23 kunde streckets storlek, i anseende till öfvertäckande torf och andra jordlager, icke närmare utredas, dock syntes att strykningen äfven här var en 0 W-lig. Enligt analys af malmen, utförd af G. Svedelins, befanns den innehålla 47,3 % tackjern. Malmstrecket är inrnutadt, men ännu icke bearbetadt. *) 1 afseende å läget hos nu anförda malmfyndigheter visar sig en ovanlig regelbundenhet, i det att flere af dem befinna sig på eller alldeles i närheten af en i NW SO dragen rät linie ifrån skärpningen å södra stranden af Hermansö till Jussarö grufvor, en sträcka af halfannan mil. Hit höra anledningarne å Hermansö, Näsudden, Horsholm, Modermaga, Stor Lökholm och Jussarö. Såsom synes, ega alla dessa äfven en gemensam strykning och man kan ju tänka sig att den redan något stelnade bergsskorpan genom tryck nedifrån upplyftats och brustit i angifnanw- SO-liga riktning, hvarvit äfven de i O W gående lagren något åtskilts och de härigenom bildade remnorna utfylts af jernmalm. De lösa jordlagren. Å ett område, som uteslutande utgöres af klippor och skär, äro de lösa jordlagren af ingen eller åtminstone ringa betydelse. Det är endast på de större öarne, som de anträffats, visserligen äfven här af mindre utsträckning, och ofta genombrutna af den ymnigt i dagen liggande bergsskorpan. Den del af fasta landet, som tillhör kartområdet, har deremot att uppvisa ganska stora fält, der dessa bildningar uppträda af större omfång, men det är nästan uteslutande mosanden och torfven som inom Hiittis och Bromarf representera de lösa jordlagren, under det att inom öfriga delar af kartområdet krossgruset, svämleran och svämsanden täfla om storleken i vidd. Krossgruset är mycket sällsynt inom Hiittis, der det i smärre Krossgrus, partier anträffas liggande omkring bergssluttningarne på Kyrk- och *) Sedan denna besk rif ning affattades, liar malmstrecket, som kort efter upptäckten inmutades af jordegaren, af denne bearbetats i tvenne ganska djupa schakt och den erhållna malmen nedsmälts vid Skogby masugn. I Juni månad 1888 lärer dock den påbegynta sprängningen tillsvidare upphört.

25 24 Refflor. Rosala landet samt å Sommarö. Deremot blir det något allmännare inom Pojo skärgård, likasom i Hiittis aflagradt vid bergens fötter, men äfven ganska ofta utfyllande de mellanliggande delarne. Mångenstädes innehar det dock ej mera sina ursprungliga egenskaper. Gruset är nämligen mer eller mindre rentvättadt från det karaktäristiska stenmjölet och stenarne måhända något mera afrundade än i det typiska. Alldeles ursköljdt är det icke heller, hvarigenom det skulle öfvergå till svallgrus, utan ligger på gränsen emellan de båda grusslagen. Af sådan beskaffenhet förekommer det öfverallt inom Hiittis, men i Pojo är det hufvudsakligast stränderna och lägre belägna ställen, som utgöra dess fyndorter. Hvad sammansättningen beträffar, synes materialet vara till största delen hemtadt från traktens berg. Ett och annat stycke af bergarter, främmande för området, såsom t. ex. en ljusgrå, glimmerfattig granit, silurisk sandsten och inom Hiittis syenitgranit samt porfyrgranit, visade sig äfven. De blottade och på några ställen glatt slipade hällarne inom området gifva tillfällen till talrika observationer å refflorna, eller riktningen för jöklarnes rörelse under istiden. På den terräng, som återgifves af kartbladet»hangö» äro icke mindre än 57 sådana iakttagelse gjorda och 20 inom bladet»jussarö». Å det förra vexlar strykningen från N 33 W till N 4 W och är mest afvikande från meridianen å bladets hvardera sidor, men blir nästan fullt nordlig i närheten af Hangö. Å bladet»jussarö» ligga gränserna emellan N 32 W och N 16 W, men observationerna äro måhända mindre noggranna i följd af den mängd jernmalm, som förekommer inom den vestra delen och, såsom äfven å sjökorten linnes angifvet, verkar störande på kompassen. De tydligaste refflorna anträffas å bergens nordvestra eller stötsidan och äro bäst bibehållna i de skiktade bergarterna, isynnerhet hornblendegneisen, i hvilken de finaste inristningar från denna långt aflägsna tid ännu äro bevarade. För kartbladet Hangö blir den beräknade medelriktningen N 24 W och är således ungefär densamma eller 1 vestligare än å närmast i norr gränsande blad N:o 1 (Ekenäs). Medelriktningen för bladet»jussarö» åter är N 23 W, hvilken riktning är 7 nordligare än den, som i medeltal r

26 25 förekommer å det i norr konnekterande bladet N:o 2 (Lojo). Några korsrefflor hafva icke påträffats uti Karis och Pojo skärgårdar, men äro deremot icke sällsynta inom det öfriga området. Sålunda funnos å norra stranden af Långskär i Hiittis tvenne systemer, det ena af N 35 W-lig och det andra af N 27 W-lig strykning. I Bromarf å Granskär gå helt få men särdeles tydliga refflor i N 19 O, de öfriga i N 5 W och å Ormskär, det ena systemet i N 24 W, det andra N 10 W. Invid sundet emellan Tvärminne by och ön af samma namn observerades sådana i riktningarne N 8 W och N 2 W. De vid samma tid som refflorna i den hårda berggrunden ur- Jättegrytor, hålkade Jättegrytorna hafva af samma orsak, som gäller om refflorna, iakttagits i större mängd, än fallet vanligtvis är längre in i landet. Oftast ega dessa grytor alldeles raka väggar och bilda sålunda cylinderformiga fördjupningar i berget, hvarvid en eller flere väl afrundade stenar ligga i dess botten, men stundom äro väggarne vidgade nedtill, så att grytan blir päronformig och innehåller då vanligtvis många små ägg- eller klotformiga block, hvilka med lätthet kunna uttagas. Mycket sällan är den i bottnet befintliga svarfvade stenen så stor, att den icke rymmes genom mynningen, och nästan lika sällsynt är det att finna grytväggarne refflade. En med sådana väggar försedd gryta befinner sig på en af bergsuddarne inom badhusparken i Hangö. Dimensionerna äro ej små, vidden är omkr. 3,5 fot (1 met.) och djupet omkr. 11 fot (3,3 met.). Insvarfningen är gjord å en bergplatå, som ligger 20 fot (6 met.) öfver vattnet och omkr. 10 fot (3 met.) lägre än närmast tillstötande bergvägg. En och treqvart verst från Tvärminne by i Pojo emot SW finnas å udden»torskåren» 4 mindre jättegrytor, belägna 5 12 fot (1,5 3,6 met.) från hvarandra med från 1 3,5 fots (0,3 1 met.) varierande djup och 1,5 fots (0,45 met.) vidd. A Mankholmen i Hiittis anträffades en större insvarfning af närmare 7 fots (2 met.) diameter till hälften belägen under vattenytan. Å Vrakholmen inom Pojo förekom omkring 200 steg från hafvet en ganska stor jättegryta med 8 fots (2,4 met.) diameter, men af obekant djup, emedan den var fylld med sten och grus. En särdeles välformad och vacker sådan finnes å Stor Gloholmen 4 fot V i

27 26 (1,2 met.) vid och 6,5 fot (1,9 met.) djup. Såsom brunn begagnades en gryta å Lill Misi, hvars diameter var 3,5 fot (1 met.) och djup 5,5 fot (1,6 met.), då stenar, lera och grus mötte. Enligt uppgift saknade den botten, hvarom man genom flere gräfningar öfvertygat sig. Emedan de följande hafva jemförelsevis mindre dimensioner och ej heller på något annat sätt utmärka sig, meddelas blott en förteckning öfver desamma. Fyndort Vidd fot met. Djup fot met. Anmärkningar. Lammasgrunden, Hiittis. D:o D:o D:o D:o Ängesö, Hiittis Bodö, Hiittis. Rosala, Hiittis Rosala Hiittis Kuggholm, Bromarf Horsö, Bromarf Elgö, Vestersundet Pojo Halsharun, Pojo Hästö Busö, Pojo Hästö Busö, Pojo Hästö Busö, Pojo Hästö Busö, Pojo Hästö Busö, Pojo Hästö Busö, Pojo Lill ön, Pojo Lill Misi, Pojo. Långhålmen, Pojo Gråharun, Karis Gråharun, Karis Gråharun, Karis Gråharun, Karis Tallholmen, Karis 1,7 1,0 0,6 1,4 1,0 1,4 2,7 1, ,0 0,5 2,7 3,0 2,4 1,4 1,4 4,4 1,4 1,4 1,7 2,4 1,4 5,0 1,0 1,4 0,5 0,3 0,18 0,41 0,3 0,41 0,8 0,5 0,3-0,6 1,19 0,15 0,8 0,9 0,7 0,41 0,41 1,3 0,41 0,41 0,5 0,7 0,41 1,48 0,3 0,41? 2,3 0,7 4,7 1,0 6, ,0 1-2, ,5?? 1,7 2,0? 3,0? 2,0 2,0 2,4 1,4? 2,o 2,0? 0,68 0,21 1,4 0,3 1,78 0,98 0,89 0,3-0,7 0,7 0,15?? 0,5 0,6? 0,89? 0,6 0,6 0,7 0,41? 0,6 0,6 Grytan nederst fyld med stenar. nära till kyrksundet Något oval. 4 st. å södra stranden. Den ena ofvanför den andra på ett afstånd af 1,7 fot (0,5 met.) Grytorna å Hästö Busö ligga i nära nog rat linie i reflornas riktning. Fyld med stenar ocli mylla. Fyld till en del med stenar. Oval. Fyld med stenar.

28 27 Kalkholmen, Karis.. 2,4 0,7 1,0 0,3 Oval. Kalkholmen, Karis.. 3,o 0,89 1,0 0,3 Kalkholmen, Karis.. 1,7 0,5 0,7 0,21 Kalkholmen, Karis.. 1,4 0,41 0,3 0,09 Oval. Kalkholmen, Karis.. 1,0 0,3 2,o 0,6 Oval. Kalkholmen, Karis.. 3,0 0,89?? Fyld med grus. Långhålmen, Karis.. M 0,5 2,0 0,6 1 Båda ovala. Den ena belägen ofvanför den Långholmen, Karis.. 3,o ,7 0,5 i andra. Trågformiga fördjupningar förekomma å Träsko i Pojo af 9 fots (2,68 met.) längd och 4 fots (1,19 met.) bredd samt 1,7 fots (0,5 met.) djup, samt af samma djup och bredd, men endast 6,5 fot (1,93 met.) lång å Kummelskar i Bromarf. På Lillön och Vrakholmen i Pojo syntes dylika, fyrkantiga bäcken och på sistnämde holme samt Elgö voro stora utsvarfningar gjorda i bergväggen. Inom områdets östra delar äro flyttuocken vida talrikare än Flyttblock. inom de vestra, men i allmänhet temmeligen sällsynta. Materialet utgöres till största delen af traktens bergarter, ehuru äfven främlingar, såsom sandstenar, hvilka förefinnas i ganska stor mängd, och rapakiviblock, förekomma. Några, som genom sina något större dimensioner utmärka sig framför de öfriga, hvilka öfverhufvudtaget äro små och obetydliga, må här anföras. Strax öster om Träsko i Pojo ligger invid segelleden och af sjöfarande kända»viborgs sten», 17,5 fot (5,2 met.) hög och 20,5 fot (6 met.) bred, bestående af röd syenitartad porfyrgranit, med stora brunröda fältspatskristaller. Söder om Lassaholm låg på en klippa ett flyttblock af granit, hvars omkrets är 54 fot (16 met.) och höjd 13,5 fot (4 met.). På Gloholmen äfvenledes i Pojo funnos 2:ne flyttblock af glimmergneis, det ena 15 fot (4,45 met.) långt, lika bredt och 13,5 fot (4 met.) högt, det andra 17 fot (5 met.) långt, 12 fot (3,5 met.) bred och 10 fot (2,97 met.) högt. Det största inom Hiittis anträffade finnes på vägen emellan Böle och Stubbnäs å Bosalalandet bestående af glimmergneis samt är 13,5 fot (4 met.) långt, 6,7 fot (1,9 met.) bredt och 10 fot (2,97 met.) högt.