FINLANDS GEOLOGISKA UNDERSÖKNING. BESKRIFNING TILL KARTBLADET P25 F Ö G L Ö BENJ. FROSTERUS.

Transkript

1 FINLANDS GEOLOGISKA UNDERSÖKNING. BESKRIFNING TILL KARTBLADET P25 F Ö G L Ö AF BENJ. FROSTERUS.

2

3 FINLANDS GEOLOGISKA UNDERSÖKNING. BESKRIFNING Tn.i. KARTBLADET N 25 FÖGLÖ AF BENJ. FROSTERUS. KUOPIO, O. W. BACKMANS B O K T R Y C K E H I

4

5 Rekognosceringsarbetet å kartbladet n:o 25 Föglö har värkstälts under flere på hvarandra följande år och till stor del i sammanhang med undersökningsarbetena å de angränsande geologiska kartbladen. Sålunda kartlades redan sommaren 1885 den västligaste delen af Houtskärs socken af mag. J. J. Sederholm, medan stud. Rob. Staudinger följande sommar undersökte de inom kartbladet fallande delarna af Kumlinge och Brandö socknar. Sommaren voro stud. Axel v. Christierson och polyteknikern J. W. Tallgren sysselsatta med enahanda arbeten i Lumparland och Sund socknar. De återstående, oundersökta delarna kartlades slutligen sommaren 1889 af mag. H. Berghell och undertecknad, livarvid Berghell undersökte Kökar, Wårdö och västligaste delen af Föglö socken, undertecknad åter största delen af Föglö socken och Sottunga kapell. Efter det på hösten samma år beskrifningen af kartbladet i sin helhet ombetrotts mig, företog jag ännu följande sommar 1890 revisionsundersökningar i de väster om Skiftet liggande delarna. Kartritningsarbetet liar värkstälts af geologiska kommissionens ingeniör V. L. Åkerblom, de i beskrifningen förekommande kemiska analyserna af geologen H. Berghell. Januari Benj. Frosterus.

6

7 Kartbladet Föglö omfattar delar af följande socknar och kapell af Kartbladets o o geografiska, Ålands och Virmo härader inom Åbo och Björneborgs län: sydöstra omfattning. delen af Sund, södra och största delen af Wårdö, östra hälften af Lumparland, hela Föglö med undantag af den västligaste skärgården, största delen af Kökar samt hela Sottunga kapell, södra delen af Kumlinge, sydöstra delen af Houtskär och västligaste delen af Korpo- Området består till öfvervägande del af haf: nordligaste delen Traktens af Östersjön, som här år fullströdd med otalig'a holmar och skär, skaplynne. hvilka än äro sammangyttrade till större och mindre ögrupper, än ligga tämligen afskilda från hvarandra. Denna skärgård, som så att säga utgör vårt lands yttersta utpost mot SW, äger icke samma leende och inbjudande natur, som skärgårdstrakterna närmare Finlands kuster. Lummiga stränder och mjuka gräsmattor med sommarens mångfärgade blomster saknas här. I stället bilda af istidens glacierer eller af vattnet glattslipade klippor flertalet af de otaliga holmarna. Endast i områdets nordvästligaste del, där större öar förekomma, är landskapskaraktären något olika, i det den påminner om fastlandets och den inre skärgårdens. De olikheter i holmarnas utseende, som kunna iakttagas, äro därför hufvudsakligen betingade af olikheter i bärggrundens beskaffenhet. Sålunda kännetecknas områdets nordvästligaste delar, där rapakivin är den härskande bärgarten, af glattslipade röda klippor, hvilka äfven genom sin jämna, parallelipipediska förklyftning ganska skarpt skilja sig från de i öfriga delar förekommande bärgformationerna, hvilka i allmänhet karaktäriseras af oregelbundnare för klyftning.

8 6 Höjdförhål- Inom största delen af området äro bärgen ganska låga, i alllanden. mänhet i höjd ej öfverstigande 15 ni, i den yttersta skärgården ännu mycket lägre. Större höjd nå bärgen på de stora öarna i Kökar och inom vissa delar af Föglö socken. 1 Kökar är Flint- eller Kasbärget på Finnölandet det högsta; enligt bestämning med fickaneroid är dess höjd närmelsevis 50 m. I det närmaste lika höga äro bärgen i norra delen af Föglö socken, t. ex. på Jyddö och Ulfversö landen. Storböte bärget på sistnämda ö är högsta punkten i denna trakt. Hydrografi. Kasta vi en blick på kartan öfver området, finna vi genast att öar och skär äro sammangyttrade till större och mindre grupper, hvilka afskiljas från hvarandra genom bredare fjärdar. Längst i nordväst skjuter ett stycke af Ålands stora landmassa in i området, och nära intill denna ligga en mängd större öar, som såväl med hänsyn till sitt läge som sin geologiska beskaffenhet ansluta sig till det egentliga Åland. Dessa öar, Vårdö, Prästö, Töftö och Mickelsö, afskiljas från Föglö vidsträkta skärgård genom den i NO SW gående Föglö fjärden. 1 Föglö socken, som bildar en skärgård för sig, ligga äfven en mängd större öar tätt sammanhopade. De åtskiljas från hvarandra af långa och smala sund, af hvilka en del dock äro så obetydliga, att de knappt kunna befaras med båt. Mest i NO mot Delet ligger Mosshaga landet, omgifvet af en mindre skärgård, som genom en bredare fjärd är skild frän öfriga större holmar i Föglö. Af dessa bilda Bänö, Ulfversö och det därmed sammanhängande Öfverö, vidare Jyddö, Nötö, Jyddö-öjen, Bänö-öjen jämte en mängd mindre holmar en egen mindre skärgårdsgrupp, som genom en större fjärd afskiljes frän Degerö-, Sonnboda-, Skogboda- och Hastersboda-landen. Dessa slutligen åtskiljas genom ett bredare sund från Föglö kyrklandet och Hummersö. Alla dessa öar ligga dock så tätt till hvarandra, att de bilda liksom ett sammanhängande helt. Mest i S uti Föglö socken skjuter i N S-lig riktning en lång och smal skärgård ut i Östersjön. Den sammansättes af ett hundratal klippor och skär, hvilka efter det hemman de tillhöra kallas Klåfskärs skärgård, men äfven gå under benämningen Föglö udden.

9 7 Midten af området intages af en vidlyftig skärgård, som i O begränsas af Skiftet, i W af Kökars-fjärden och det vatten, som förbinder denna med Delet. De största öarna här äro Öfverboda Karlby landet, Finnö och det därmed sammanhängande Hellsö. S om dem ligga flera större holmar, ss. Ilusö, Listenholm, Lindö m. fl., och till dessa sälla sig talrika mindre skär, hvilkas antal uppgår till flera hundrade. N om de större holmarna ligger en ansenligare samling af smärre skär, men ett stycke längre åt N äro holmarna större. Bland dessa förtjäna omnämnas Kyrkogårdsö, Husö. Hästö, Bamsö, Finnö och Jungö. Såsom en omedelbar fortsättning till denna skärgård kan man slutligen betrakta det omkring 5 km långa Sottunga landet. På norra sidan af Skiftet anträffa vi södra fortsättningen af Kumlinge skärgård. Från de större öarna Seglinge, Snäckö och Kumlinge kyrkland utskjuta här åt SO tre smala skärgårdsflikar, hvilka bilda liksom en fortsättning till de större holmarna och afskiljas från hvarandra af ett par kilometer breda fjärdar. Mest i NO ligger en del af Houtskärs skärgård, i hvilken de största holmarna äro Bamsö, Svinö, Hyppis Fiskö och Jungfruskär. I områdets sydöstra hörn ligger slutligen en mindre skärgård, afskild från Kökar genom Skiftet och dess fortsättning Vidskärsfjärd; holmarna Alskär, Österskär och Hamnskär äro här de största. Likasom på Åland (se kartbladen Finström och Mariehamn) vissa riktningar göra sig gällande hos strandkonturerna, så framträda dylika äfven här, om möjligt ännu tydligare, och röja sig särskildt i riktningen af de fjärdar, som åtskilja ögrupperna från hvarandra. Skiftet och den fjärd, som utgör dess föreningslänk med Delet, hvilka afdela området i tvänne hälfter, utsträcka sig hvardera i riktningen NW SO. Samma NW-liga riktning gör sig äfven gällande på flera ställen inom de en'skilda ögrupperna. I andra delar af området, isynnerhet uti dess västra hälft, framträder tydligt en NO SW-lig riktning. I en sådan sträcker sig Föglö-fjärden och en mängd af de smala sund, som åtskilja de större holmarna från hvarandra. Utom dessa hufvudriktningar, hvilka äfven återfinnas i de åländska öarnas

10 8»ch^ko'ar Näringar. yttre konfiguration, göra sig äfven andra mindre utpräglade riktningar gällande, hvilka gå dels i N S, dels i O W. Utan tvifvel stå alla dessa riktningar i samband med bärggrundens förklyftning eller med dislokationer, som här egt rum. grund af sitt läge långt ute i öppna hafvet är största delen af den till området hörande övärlden steril och karg till sin natur. I den yttersta skärgården ses knappt ett enda träd, och de som undantagsvis anträffas, visa vanligen buskartade, förkrympta former. Endast på de mest i NW belägna större öarna, som äro bättre skyddade för de häftiga hafsstormarna, växer en klen skog, i hvilken tall och gran utgöra de vanligaste trädslagen. Till följd af denna karga natur måste de flesta af de på fasta landet uppblomstrande näringarna här ligga nere. Ett rationelt jordbruk kan knappt sägas förekomma, ty endast på de större öarna mest i NW samt i Föglö och Kumlinge finnes åkerjord tillräckligt för den där bosatta befolkningen. I något bättre läge än jordbruket synes ladugårdsskötseln befinna sig. Äfven de längst ut till hafs belägna hemmanen äga ett större antal kreatur. Vigtigaste näring är otvifvelaktigt fisket och särskildt strömmingsfisket, hvarmed inbyggarne uti Kökar, Sottunga, sydvästra delen af Föglö och de inom området fallande delarna af Kumlinge, Houtskär och Korpo så godt som uteslutande sysselsätta sig. Likväl är befolkningen i dessa trakter altför talrik för att af denna näring här kunna vinna en tillräcklig utkomst. Mänga fiskare segla därför åtminstone för en del af sommaren härifrån till norra Ålands kust eller andra ställen, för att där genom fiske vinna sitt uppehälle. Vid sidan af fisket står skeppsfarten. Fågelskytte och sälfångst bedrifves på några ställen, såsom vid Kökars och Klåfskärs yttre skärgård, med framgång, särskildt på det senare stället, där sälskyttet torde vara mera gifvande än på någon annan ort i vårt land. En tämligen inbringande inkomstkälla i dessa trakter är slutligen äfven insamlandet af ejderdun.

11 9 Bärggruntleiis beskaffenhet. Öfvervägande antalet af områdets öar och skär sammansättas af graniter, bland hvilka en plagioklasrik, oftast sträckad grå granit är förhärskande. Tillsammans med denna uppträder mera lokalt, isynnerhet inom Kökars skärgård, en yngre, röd mikroklingranit, och i kartbladets nordvästra hörn förekomma slutligen bärgarter, hvilka höra till rapakivigraniternas grupp. Gneis anträffas oftast såsom partier uti den grå och röda graniten, men bildar äfven på ett par ställen uti Kökars skärgård större själfständiga områden. I underordnad mängd uppträda dioriter, amfiboliter och diabaser. En typisk glimmergneis förekommer på flera ställen, isynnerhet Gneis, inom kartbladets östra hälft. Den är merendels grofkornig med stora breda biotitfjäll och gråfärgade kvarts- och fältspatkorn. Parallelt med den vanligen tydliga skifi'righeten löpa ofta, isynnerhet i de glimmerrikare partierna, smala, kvartsrika, granitiska ådroi*. Såsom tillfällig beståndsdel förekommer stundom en violettfärgad granat. Där gneisen uppträder såsom fragment uti granit, är den vanligen finkornigare och fattigare på glimmer, men tillika^ kvartsrikare än eljes. En dylik kvartsrik, vanligen tydligt skiffrig gneis anträffas dock äfven såsom själfständiga lagerartade partier på flera ställen uti Kökar kapell. Det största gneisområdet finnes uti Kökar kapell, där ett större lager i ung. O W-lig riktning löper tvärs öfver Karlby och Hellsö landen, och därifrån i sydostlig riktning fortsättes ända ut till Vidskärsfjärden. Bärgarten äger på flera ställen, t. ex. på Karlbylandet, en pä sätt och vis porfyrisk utbildning, i det ända till 1 cm långa, oftast ljust rödaktiga fältspatkorn framträda ur de glimmerrikare delarna. Härigenom uppkommer en viss likhet med den i dessa trakter äfven allmänna gneisgraniten, som icke sällan är porfyrartadt utbildad. Det är därför i många fall rätt svårt att uppdraga en bestämd gräns mellan båda dessa bärgarter. Bästa åtskilnaden ligger däruti< att fragment af andra bärgarter anträffas i graniten, medan de däremot saknas uti gneisen, som vanligen äfven är tydligare skiffrig. Skikten

12 10 stå mestadels lodrätt och gränsen emot graniten utmärkes ofta af en tvärbrant klyfta, gående i skiffrighetens riktning. Såsom man vid en blick på kartan finner, ligga gneislagren pä Karlbylandet betydligt sydligare än på Hellsö. Likheten i bärgartens utseende och strykning på båda dessa ställen äfvensom saknaden af en fortsättning till lagren i riktningen rätt österut från Karlby synes antyda, att vi här möjligen hafva att göra med ett ursprungligen sammanhängande gneisparti, som afdelats genom en förkastning. Inom öfriga delar af området förekommer gneis mångenstädes i skärgården kring Kyrkogårdsö, på Sottunga, i Kumlinge och i Seglinge. Öfverallt i dessa trakter uppträder den i form af bandliknande lager uti den grå graniten, som härigenom erhåller ett karaktäristiskt, strimmigt utseende 1. Strykningen i trakten kring Kyrkogårdsö är i medeltal N 75 W med lutning åt N, men blir på flera ställen, såsom t. ex. pä Bogskär, mera nordvästlig. I Sottunga, Kumlinge och Seglinge varierar strykningsriktningen betydligt, men är ofta NW SO-lig. 1 områdets sydvästra delar äro gneispartier ganska sällsynta. Där de någon gång anträffas, såsom t. ex. på Klåfskärs hemlandet och det väster om detta belägna Stenskär samt på Bråttö framlöpa de vanligen i ungefär O W-lig riktning. Hornblende- Partier af hornblendegneis förekomma i ganska stor mängd såt;neis " väl uti de i området uppträdande graniterna som i växellagring med glimmergneisen. Bärgarten sammansättes af hornblende, fältspat och något kvarts. Ofta försvinna de ljusa mineralen nästan helt och hållet, hvarvid bärgarten öfvergår till amfibolit. Tillsammans med hornblendet iakttages stundom i mikroskopiska preparat en ljust grönfärgad augit. Såsom accessoriska beståndsdelar iakttagas städse titanit och apatit. 1 Detta gneisens uppträdande i omväxling med smala granitstrimmor är icke angifvet genom särskild beteckning på kartan, utan för likformighetens skull har här såsom på de tidigare utgifna kartbladen endast beteckningarna gneis och granit användts äfven för dessa blandningsbärgarter, den förra i de fall, där gneispartierna äro öfvervägande gent emot granit, den senare i de fall, där gneisbanden förekomma i helt och hållet underordnad mängd.

13 11 Mineralen äro vanligen starkt ombildade; sålunda är hornblendet icke sällan helt och hållet förändradt till klorit, medan fältspaten är mer eller mindre fullständigt uppfyld af muskovitfjäll och kaolinartade ombildningsprodukter. Bärgarten uppträder vanligen i form af långt utdragna, sällan öfver 1 meter breda, lagerartade partier, hvilka oftast ligga uti gneisgranitens sträckningsriktning eller parallelt med gneisens skikt, och vanligen afsmalna mot ändarna, bildande utdragna spetsar, hvilket isynnerhet är fallet, då bärgarten växellagrar med glimmergneis. 1 gneisgraniten anträffas däremot ganska ofta tvärt afbrutna hornblendegneispartier. 1 större mängd förekomma dessa hornblendegneislager uti Kökars skärgård, där särskildt granithällarna i holmarna kring Kyrkogårdsö, Hästö och Finnö kännetecknas af sådana. Hornblendegneisen afsticker härvid genom sin mörka färg skarpt från den ljusare färgade graniten, så alt bärghällarna härigenom erhållit ett»bandadt» utseende, som redan på långt håll drager uppmärksamheten till sig. Äfven i områdets sydvästra delar förekommer denna bärgart ganska allmänt. På många ställen anträffas kristallinisk kalksten. Den förekom- Kalksten, mer än såsom lagerartade partier mellan gneisskikten, än i form af linsartade körtlar inneslutna i gneis och granit. Dimensionerna äro mestadels obetydliga, i det lagrens bredd sällan öfverstiger ett par meter. Vanligen är bärgarten betydligt uppblandad med främmande mineral, såsom glimmer, klorit, pargasit, epidot, kondrodit, titanit, apatit, granat, pyrit etc., hvilka dock sällan förekomma i form af större korn eller i väl utbildade kristaller. På södra sidan af den lilla holmen Bärgskär strax W om Karlby landet uti Kökar, framlöper mellan gneisskikten i ungefär O W-lig riktning ett starkt sammanveckadt, några meter bredt kalkstenslager. Det omsluter här och där smala gneisstrimmor och granitfragment äfvensom klumpar af hornblende, epidot och granat, hvilka då kalkstenen närmast ytan bortvittrat, medan dessa partier bättre motstått atmosferiliernas inverkan, framsticka i form af skarpkantiga ryggar

14 12 ur bärgytan. Den ställvis starkt hornblendehaltiga gneisen, med hvilken kalkstenen här på ett par ställen växellagrar, synes vid kontakten ofta vara förändrad i så mån, att hornblendemineralen öfvergått till klorit eller talk, hvarigenom bärgarten erhållit ett fettglänsande, talkskifferartadt utseende. På andra ställen vid kontakten försvinner däremot gneisens tydliga parallelstruklur och den företer ett mera granitartadt utseende. På Bogskär, det östligaste skäret uti Husö skärgård i Kökar, finnes en liknande kalkstens förekomst. Lagret löper öfver holmens nordvästra udde mellan gneisskikten i ungefär N 60 W. På midten af holmen är det omkring 1 m bredt, men på holmens södra sida upplöses del egentliga lagret uti flere, på sina ställen par meter breda, linsartade partier, hvilka äro utdragna i gneisens strykningsriktning. På västra sidan af Husö hemlandet vid det s. k. Långnäsedel framlöpa vidare tvänne kalkstenslager mellan gneisskikten i ungefär N 30 W-lig riktning. De uppnå på ett par ställen en bredd af ungefär 1 m, men afsmalna på andra ställen till några centimeters mäktighet. Parallelt med och midt emellan kalkstenslagren går ett mindre järnmalmssträck. Kalkstenen är öfverallt förorenad af granitfragment och sammangyttringar af epidot, malakolit och granat, af hvilka det sistnämda mineralet förekommer i rätt vackra kristaller med rombdodekaederns form. På den lilla holmen Varpskär S om Husö anträffas äfven ett mindre kalkstenslager 1, som löper mellan gneisskikten uti ungefär N 75 W-lig riktning. Bärgarten är här jämförelsevis ren och af ljust rödaklig färg. Närmast kontakten mot, gneisen finnas sammangyttringar af epidot och hornblende, hvarvid hornblendet ligger närmast gneisen, medan epidoten skjuter in mot kalkstenen. Vidare hafva kalkstenslager iakttagits på skäret Långören O om Husö samt på den lilla holmen Kvarnskär i Kumlinge södra skärgård. Kalkstenen på sistnämda ställe är tämligen ren och sammansätter så godt som hela holmen. 1 Enligt H. J. Holmberg (Mat. till Finl. Geognosi pag. 66) förekomma här tvänne kalkstenslager. Oaktadt ifrigt letande anträffades likväl blott ett enda sådant.

15 13 Öfriga förekomster äro i jämförelse med nu anförda föga betydande och uppträda ständigt i form af linsartade partier, hvilka egendomligt nog ofta synas ligga fullständigt omslutna af den gråa gneisgraniten. I större mängd förekomma dylika på Hellsölandet, isynnerhet N om byn, och likaså anträffas flera sådana S och O om Österbygge by i Kökar. Större än dessa äro de kalkstenspartier, som finnas i Sommarö och Hastersboda byar uti Föglö, där t. ex. kalkstenslinsen strax O om Sommarö by vid västra kanten af den s. k.»mellanfladan» når en längd af omkring 80 m och en bredd af ungefär 40 m. W om samma by finnes en annan något mindre lins. Liksom de egentliga lagren innehålla äfven de linsartade partierna ofta egendomligt böjda granit och gneisfragment, hvilka framsticka. ur den förvittrande ytan. Fig. 1 afbildar i ungefär lis a f naturliga storleken ett af sådana granitryggar genomdraget linsartadt kalkstens parti S om Österbygge by. Ehuru de körtellika kalkstenspartierna synas ligga omedelbart uti den gråa graniten, tala dock några omständigheter för att de tidigare omgifvits af en Fig. 1. le kalksten, g granit. sedimentär bergart, som senare fullständigt förändrats och erhållit ett granitiskt utseende. Såsom redan anfördes, iakttogs en dylik förändring på ett par ställen vid kalkstens kontakten på Bärgskär, där sedimentets parallelstruktur ställvis helt och hållet försvunnit. Äfven en mikroskopisk undersökning af bärgarten närmast omkring en kalkstenslins talar för att vi hafva en starkt förändrad sedimentär gneis framför oss. Sålunda omgifves kalkstenen S om Långskär, något öfver 1 km NNW från Hellsö by i Kökar, af en urblekt kvartsrik zon, medan bärgarten ett stycke från kontakten äger gneisgranitens vanliga utseende. Den på öfriga stäl-

16 14 len tydliga parallelstrnkturen skönjes ej med blotta ögat tätt invid kontakten, men under mikroskopet visar bärgarten en påfallande strimmighet. Mineralen äro alla starkt sönderkrossade och ligga oregelbundet kringströdda, dock så att parallela strimmor af växelvis finkornigare och grofkornigare partier omväxla med hvarandra. Jämte en ljusgrön augit, som i allmänhet icke förekommer uti gneisgranitens normala form, iakttages i denna bärgart äfven ett och annat kalkspatskorn. Grå granit. Vidsträckaste utbredning af alla områdets bärgarter äger en medel- till grofkornig grå granit. Den är vanligen hornblendeförande, samt karaktäriserad af en mer eller mindre tydlig parallelstruktur. Fältspaten är till öfvervägande del plagioklas (oligoklas); underordnadt förekomma ortoklas och mikroklin. De mörka mineralen utgöras af biotit och hornblende. Kvarts finnes i stor mängd, isynnerhet uti de delar, där de mörka mineralen förekomma sparsamt. Såsom tillfälliga beståndsdelar anträffas titanjärnmalm, zirkon och apatit samt ombildningsprodukterna titanit, epidot, muskovit, kaolin och kalcit. Strukturen är granitiskt kornig och företer vanligen tydliga spår af mekaniskt tryck. Som en följd af detta måste man äfven betrakta den ganska tydliga parallelstrnkturen, hvilken beror på de mörka mineralens parallela anordning. Hargartens beståndsdelar äro därjämte märkbart söndertryckta och kvartsen visar under mikroskopet mellan korsade nikoler starkt undulerande utsläckning. På flere ställen framträder en porfyrartad utbildning, i det ända till 1 centimeter långa, vanligen ljust rödfärgade fältspater ligga utsöndrade i en medelkornig grundmassa. Denna fältspat, som på basiska planet visar mikroklinens utsläckningsvinkel, är merendels långt utdragen i granitens sträckningsriktning. Härigenom får bärgarten en viss likhet med de s. k. ögongneiserna. Ofta är det ganska svårt att i dessa trakter skilja gneisgraniten från gneisen. Den förra är nämligen isynnerhet uti Kökars skärgård särdeles tydligt sträckad. Ett tämligen godt skiljetecken är likväl kvartsens och fältspatens förhållande till hvarandra. Dessa mineral

17 15 förekomma nämligen hos graniten stundom uti en om ock otydlig skriftgranitisk sammanväxning med hvarandra, medan hos gneisen en dylik struktur icke iakttages. På flere ställen tilltager mängden af hornblende betydligt och graniten öfvergår uti en dioritisk form. Fältspaten utgöres då nästan uteslutande af plagioklas och är merendels utbildad i bredare lister, hvarigenom en antydan till diabasstruktur uppkommer. Äfven mängden af kvarts är mindre än i den rent granitiska formen, medan af accessoriska mineral apatit förekommer i ymnighet. Vissa af dessa partier sammansättas då nästan helt och hållet af pyroxen och amfibol. Jämte det uralitiska hornblendet förekommer diallag, hvarför bärgarten, som vanligen uppträder såsom klumpformiga partier uti hornblendegraniten, kunde betecknas såsom en diallagamfibolit. På några ställen, såsom på Gåshara holme uti Klåfskäx-s södra skärgård, ersättes hornblendet till en del af ljust grönfärgad augit. Denna form förekommer dock alldeles lokalt inom de kvartsdioritiska partierna och öfvergår äfven uti dessa. Det finnes därför en möjlighet för antagandet, att hornblendet här vore att betrakta som en ombildningsprodukt af augit. Såsom accessoriskt mineral iakttages uti de augitförande partierna på Gåshara ända till 1 cm långa ortitindivider. Sannolikt äro de dioritiska partierna alt betrakta såsom basiska utsöndringar ur granitmagman. Genom att hornblendet småningom aftager i mängd, öfvergå de på Here ställen uti den normala grå graniten, men lika ofta äga de tydliga gränser och likna då brottstycken af främmande bärgarter. Formerna hos dessa partier äro än mjukt afrundade, än skarpkantiga. I det förra fallet ligger icke sällan ett finkornigt dioritiskt parti inom ett annat med medelkornig struktur, i det senare fallet åter ligga ofta en mängd fragmentartade partier tätt intill hvarandra på ett sådant sätt, att det ser ut som om de ursprungligen utgjort ett enda stycke, som senare söndersprungit uti Here mindre delar. Man måste därför antaga att de åtminstone delvis varit fullt konsoliderade, medan kristallisationen af graniten ännu pågick.

18 16 Såsom nämdes, eger den gråa graniten med sina dioritiska former en vidsträckt utbredning inom området. Den är så godt som allenarådande bärgart i Föglö socken och intager därjämte de flesta större holmar uti Kökar äfvensom en stor del af skären mellan Kökars kyrkland och Sottunga. Holmarna i Seglinge, en del af Kumlinge och en stor del af Houtskär och Korpo bestå äfven af denna granit. De största kvartsdioritiska partierna finnas hufvudsakligen i norra delen af Föglö socken, t. ex. W om Sonnboda och S om Degerby. Höd granit. Inom den gråa granitens terräng förekommer en vanligen medelkornig röd granit, som uppträder än såsom intrusiva partier uti den gråa graniten, än i själfständiga mindre massiv. Bärgarten sammansättes hufvudsakligen af ortoklas, mikroklin, biotit, kvarts och underordnadt plagioklas. Beståndsdelarna äro i allmänhet starkt angripna af förvittring och fältspaten därjämte förorenad af järnoxidhydrat. Strukturen är medelkornig och rent granitisk, men blir på några ställen porfyrartad. Ortoklas och kvarts äro ofta skriftgranitiskt sammanvuxna med hvarandra, isynnerhet på de ställen, där bärgarten icke visar spår af starkare tryckinvärkningar. Nästan öfverallt framträder en mer eller mindre tydlig parallelstruktur, som vanligen orsakas af glimmermineralens anordning i form af parallela strimmor, stundom äfven därigenom att kvartsen är utdragen till längre linsartade korn, som ligga parallelt med hvarandra och med fältspatindividerna. Då dessa kvartsstrimmor stundom hopsnöra sig kring de större fältspatkristallerna, erhåller bärgarten samtidigt ett porfyrartadt utseende. På de ställen, där den gråa graniten bär spår af starkare tryck, är vanligen äfven den röda graniten märkbart sönderkrossad. Den genomdrages då ofta af elt nätvärk af mörka strimmor, som under mikroskopet visa sig bestå af kloritiska och epidositiska ombildningsprodukter. Största utbredning äger ifrågavarande granit i Kökars skärgård, där den sammansätter en stor del af holmarna S oin Karlbylandet. Öfveralt här är den tydligt sträckad, hvarvid strimmigheten går parallelt med den gråa granitens, d. v. s. i ungefär O W.

19 17 Inom öfriga delar af området uppträder den blott uti mindre, gångliknande parlier, som i sträckningsriktningen genomdraga den äldre graniten. I större mängd förekomma sådana uti trakten kring Klåfskär, Hästö, Husö och Kyrkogårdsö samt på Bråttö uti västra delen af Föglö. Bärgartens struktur är här merendels fmkornigare än på de ställen, där den förekommer i själfständiga massiv. Mindre ofta, såsom t. ex. uti ett gångartadt parti S om Sanda by i Föglö, är graniten grofkornigt utbildad och äger antydan till porfyrisk struktur. Af bärgartens uppträdande framgår tydligt, att den är yngre än den gråa graniten. Likväl äro gränserna dem mellan ofta ganska otydliga, så att bärgarterna liksom sammansmälta med hvarandra, men detta iakttages nästan uteslutande där, hvarest den röda graniten förekommer såsom lagerartade partier uti den gråa. Det vore därför möjligt att den förra här åstadkommit en delvis uppsmältning af den senare. På samma sätt som den gråa innehåller den röda graniten partier af en dioritisk bärgart. Likväl är det föga sannolikt, att dessa äro att betrakta som basiska utsöndringar ur den mikroklinrika granitens magma, ty fragmenten likna så fullständigt dem, som förekomma uti den gråa graniten, i en del fall äfven amfibolit eller hornblendegneis, att de helt säkert måste härstamma från dessa bärgarter. Såväl den gråa som den röda graniten genomdragas af talrika Amfigångar af mörkfärgad amfibolit. Denna bärgart, som vanligen är af 1)ohtei " en ganska varierande beskaffenhet och ofta visar en utpräglad skiffrighet, sammansättes af uralitiskt hornblende, merendels starkt ombildad plagioklas, biotit och något kvarts samt malmmineral jämte accessoriskt förekommande apatit och titanit. Strukturen är vanligen finkornig och stundom, såsom t. ex. uti de större gångarna uti Klåfskärs skärgård, porfyrartad, i det hornblendet i form af omkring 0,5 centimeter långa individer framträder ur den jämnkorniga grundmassan. Amfibolitförekomsterna ligga nästan öfverallt med sin längdriktning parallelt med graniternas sträckningsriktning och äro desto starkare skiffriga, ju mera dynamometamorfoserad den omgifvande graniten är. Bätt ofta visa gångarna förkastningar, hvarvid de förskjutna 2

20 18 delarna icke alltid äro tvärt afskurna, såsom plägar vara fallet vid vanliga förkastningar, utan ofta utdragna i en smal spets, så att det mångenstädes förefaller såsom om de skilda styckena ej hörde tillsammans. På sådana ställen visar äfven graniten spår af starkare tryck, hvilket talar för att här starka slitningar i bärggrunden ägt rum. Blott sällan iakttages en förändring af bärgartens struktur närmast gränserna. Stundom, t. ex.. i en gång på Skattskär uti Hästö by, är bärgarten finkornigare vid kontakten, men oftare iakttages blott en tydligare parallelstruktur vid gränsen än uti gångens midt. Dessa bärgarter likna ofta hornblendegneis, såväl till mineralsammansättning som struktur, isynnerhet i de fall då skiffrigheten är tydlig. Det kan därför ofta vara svårt att afgöra, om bärgarten bör uppfattas som en ursprunglig sedimentbärgart eller såsom en eruptiv gångbildning. Den omständighet, att den ofta innehåller brottstycken af den omgifvande graniten samt att den äfven någon gång visar olikheter i strukturen närmast kontakterna, talar dock snarare för en eruptiv än en sedimentär härkomst. 1 största mängd förekomma dessa bärgarter uti södra delen af Föglö (Klåfskärs skärgård), Kökar och Kumlinge, d. v. s. i de trakter, där granitens parallelstruktur framträder tydligast. Gångarna äro sällan öfver ett par meter breda, endast undantagsvis, såsom på Mehlskär och Ö. Florskär uti Klåfskärs skärgård, uppnå de en mäktighet af några tiotal meter. Lamprofyr. På några små holmar i Klåfskärs skärgård, såsom Postören och några skär strax O om Ü. Florskär förekomma några gångbildningar, som i strukturelt hänseende betydligt skilja sig från de nu beskrifna amfiboliterna. Den finkorniga, tydligen starkt ombildade bärgarten, som består af kloritiseradt hornblende, biotit, fältspat och något kvarts, visar nämligen en struktur, hvilken starkt påminner om den i de s. k. lamprofyriska bärgarterna, i det alla beståndsdelar med undantag af kvartsen äga tämligen god kristallbegränsning emot hvarandra, d. v. s. bärgarten eger s. k. panidiomorf struktur. På flere ställen är den därjämte porfyrartad, i det ända till 1 em långa, grönaktigt hvita,

21 19 utan undantag starkt kaoliniserade fältspatkristaller ligga utsöndrade uti den jämnkorniga grundmassan. Bärgarten är tydligt tryckmetamorfoserad. Öfverallt genomdrages den af mörkfärgade fina strimmor, hvilka vid mikroskopisk undersökning visa sig bestå af ett gräsgrönt hornblende jämte epidositiska och kloritiska ombildningsprodukter. Därjämte framträder liksom hos de rena amfiboliterna pä Here ställen vid gångarnas gränser en rätt tydlig skiffrighet, hvilken går parallelt med kontakten. Af dessa gångar iir den på Postören den största. Den framlöper i gneisgranitens tydligaste förklyftningsriktning i ungefär N 25 Ü samt mäter på det bredaste stället ungefär 5 m. Från hufvudgången utgrena sig i gneisgranitens sträckningsriktning N 62 W flera mot ändorna afsmalnande apofyser, och i närheten af dessa ligga några isolerade fragment af samma bärgart, som bildar gångarna. Antagligen hafva dessa fragmentartade partier vid dislokationer i bärggrunden lösslitits från hufvudmassan. Den gång, som förekommer på ett af de små skären O om Ö. Florskär, är betydligt mindre än den på Postören och skiljer sig från denna äfven genom en tydligare porfyrisk struktur, hvilken isynnerhet framträder i gångens bredare delar. Gången visar inom en sträcka af ungefär 10 m icke mindre än 11 förkastningar, vid hvilka delarna på elt par ställen förskjutits ungefär 0,5 m från hvarandra, Äfven den grå gneisgraniten, som genomdrages af gångbildningen, företer ett på sönderkrossning tydande utseende, som bl. a. ger sig tillkänna genom glimmerstrimmornas divergerande riktningar och genom talrika, af en grönfärgad ombildningsprodukt utfylda sprickor, som i alla riktningar genomkorsa bärgarten. Uti alla ofvan anförda bärgarter anträffas smala gångar af en Röd merendels fin- till medelkornig röd granit. Bärgarten är i mineralogiskt och strukturell hänseende lik den massformigt uppträdande mikroklinrika röda graniten, men saknar dennas parallelstruktur och är äfven långt fattigare på mörka mineral. Fältspaten utgöres nästan uteslutande af mikroklin, underordnad! anträffas ortoklas och plagioklas. Strukturen är ganska karaktäristisk. Såväl fältspatkornen, som isynnerhet kvartsen äga nämligen

22 20 runda, korroderade former, hvarigenom en sockerartad grynighet uppkommer, hvilken i den medelkorniga bärgarten redan med blotta ögat kan iakttagas. Aplit. På samma holme O om Ö. Florskär i Klåfskärs skärgård, där de lamprofyriska gångbärgarterna förekomma, uppträda äfven några kvartsrika granitiska gångar, som äga något olika struktur mot de nu beskrifna. Gångarna äro flerfaldiga gånger förkastade och förete ett metamorfoseradt utseende. De genomdragas härs och tvärs af en mängd smala springor, som utfyllas af en brunfärgad ombildningsprodukt, samt visa t. o. m. på några ställen närmast gränserna antydan till parallelstruktur. Vid en mikroskopisk undersökning visar sig bärgarten vara starkt sönderkrossad och företer en struktur, som påminner om gneisens eller den äldre granitens. Huruvida denna gångbärgart är genetiskt samhörig med den mikroklinrika graniten eller skild ifrån denna, kan man af bärgartens uppträdande icke afgöra, men på grund af strukturen och bärgartens kvartsrikedom, kunde man måhända våga en förmodan, att den vore att betrakta som en sur motsvarighet till de äfvenledes starkt ombildade lamprofyriska bärgarterna. Erfarenheten synes nämligen visa, att dessa vanligen förekomma i genetiskt samband med granitiska gångbärgarter, s. k. apliter, i det hvardera bärgarterna uppkommit genom sönderdelning af ett och samma bärgartsmagma. Pegmatit. Gångar af en grofkornig, vanligen rödfärgad pegmatitgranit genomdraga i stor mängd såväl den gråa, som den röda graniten. Fältspaten i denna är ofta utbildad i tydliga kristaller, som stundom nå betydande dimensioner och icke sällan äro ymnigt inmängda med kvarts i skriftgranitisk sammanväxning. Dessa skriftgranitiska partier förekomma stundom isolerade inne i kristallen. Sålunda anträffades en större ortoklas individ, hvilken visade tämligen väl utvecklade ytor och i hvilken man kunde särskilja en inre af en särdeles vacker skriftgranit utmärkt kärna från de af enhetlig ortoklas bestående periferiska delarna. Gränsen mellan den skriftgranitiska delen och den yttre zonen gick längs riktningar, parallela med ortoklasindividens kristallytor, så att kärnan bildade

23 21 liksom en skild kristall för sig, men med samma ytor och lika orienterad som den omgifvande fältspaten. 1 allmänhet nå gångarna icke en bredd öfverstigande 1 meter. Undantag härifrån gifvas dock. Så t. ex. bestå de längst ute i Skiftet liggande skären i Husö skärgård i sin helhet af pegmatit. Allmänt utbredd är denna bärgart isynnerhet inom gneisterrängerna, där den bildar slingrande lagerartade partier mellan gneisskikten, hvarigenom bärgen på ytan erhålla ett karaktäristiskt, bredbandigt utseende. Gångar af diabas genomdraga på flera ställen i skärgården de Diabas. äldre graniterna och gneisen. Vanligen äro de små och obetydliga. Endast på ett ställe förekommer en gång af större utsträckning. Holmarna Vidskär, W. Fjälharu, Långskärskobb, östra delen af Källsholm och Kråkskär uti södra delen af Föglö socken bestå nämligen alla af diabas. Då samtliga dessa holmar ligga i samma i NO SW löpande linje, äro de sannolikt att betrakta som delar af en och samma gång. Afstånden mellan de yttersta skären i denna linje är omkring 15 km, hvilket sålunda skulle angifva gångens längd. Mäktigheten antydes af tvärdimensionen hos de större skären, hvilken stiger till något öfver 100 m. I Strukturelt hänsende äger denna bärgart rätt stort intresse Den sammansättes af diabasens vanliga beståndsdelar, dock i något växlande mängd inom olika delar. Sålunda förekommer olivin inom vissa partier, men saknas inom andra, hvilket äfven är förhållandet med kvartsen, som h. o. h. saknas i gångens hufvudmassa. Strukturen är i största delen af gången medelkornig, men blir på de nordöstligaste skären dels fin- dels grofkorning. De grofkorniga delarna öfvergå på flere ställen i en mer eller mindre ren labradorfels. Alla dessa olika varieteter ligga ofta såsom brottstyckeartade afrundade partier uti den medelkorniga bärgarten. Öfverallt, utom där kvarts förekommer i större mängd, är strukturen synnerligen tvd- ') Jfr. Benj. Frosterus: Om en diabas i Föglö i den åländska skärgården. Geol. Fören. i Stockholm Förhandlingar. Bd. 15. H. 4 pag

24 22 ligt ofitisk, eller en äkta diabasstruktur. Plagioklasen bildar smala lister med tydlig kristallbegränsning emot de öfriga mineralen och synes sålunda vara den tidigast bildade beståndsdelen, men t. o. m. olivinens och malmmineralens yttre former bestämmas ofta af plagioklasens, som sålunda åtminstone delvis utkristalliserat tidigare än dessa. Augiten är alltid h. o. h. formlös, bildande en fyllnadsmassa mellan de af plagioklaslisterna bildade rummen. De kvartsrika delarna sakna den ofitiska strukturen och likna i strukturelt hänseende mera en diorit eller en granit. Likväl förefinnes ingen skarp gräns emellan de kvartsrika och kvartsfria delarna af diabasen, utan dessa öfvergå omärkligt uti hvarandra. Intresset hos denna diabas ökas genom förekomsten af tvänne gångbärgarter, som genomdraga densamma, den ena en finkornig tät, mörkgrön labradorporfyr, den andra en brunfärgad, starkt förändrad granitisk bärgart. Den finkorniga labradorporfyren bildar en endast några centimeter bred gång, från hvilken några ännu smalare apofyser utgå, medan den granitiska bärgarten uppträder i omkring 1 meter breda gångar. Den senare bärgartens struktur är rätt anmärkningsvärd därigenom, att den, då plagioklasen är utbildad i aflånga lister, påminner om diabasens. Möjligen härröra äfven dessa gångar från samma magma, som diabasen. För att i någon mån klargöra frågan om ett eventuelt samband dem emellan har af mag. Hugo Bmjhell trenne nedanangifna analyser blifvit utförda. I angifver sammansättningen hos diabasens hufvudmassa, II den hos den finkorniga Iabradorporfyrgången och III sammansättningen af de granitiska gångbildningarna. Såsom af analyserna framgår, förefinnes ingen skarp skiljaktighet mellan diabasens hufvudmassa och den finkorniga labradorporfyren; dock talar mängden af A samt den jämförelsevis höga procenten af K 2 0 för en acidare karaktär hos diabasen än den densamma genomträngande labradorporfyren. Ett dylikt antagande bestyrkes fullständigt af den mikroskopiska analysen. Den granitiska bärgarten skiljer sig däremot, jämförd med diabaserna, skarpt från dessa, men likväl utvisar analysresultatet ingen äkta granitsamman-

25 23 sättning. Den jämförelsevis låga SiCVprocenten samt icke obetydliga mängden af två-värda metaller äfvensom de ungefär lika stora mängderna af NaäO och K2O tala snarare för en bärgart tillhörande dioriternas grupp. I II III Si Ala Fea O Fe Ca Mg Nas Ko Ho Öfriga diabasgångar äro alla af mindre betydenhet. Sådana anträffas på Rågskär och Dödmanskär i Föglö, på Träskskär och Johansholm i Kökar samt på de nordvästligaste uddarna af Sottunga kyrkland äfvensom på flere ställen i Kumlinge och Seglinge skärgårdar. De flesta af dessa äro finkorniga bärgarter, som vanligen äro porfyriskt utbildade och icke sällan visa en smal finkornig tät kontaktzon. Huruvida dessa diabaser i genetiskt hänseende höra tillammans med de diabaser, som uppträda vid Ålands västkust (se Beskrifn. till Kartbladet n:o 21, Mariehamn) kan icke afgöras på grund af deras uppträdande ute i naturen. Undersöker man dem under mikroskopet, framträder likväl en viss åtskilnad. Diabaserna vid Ålands västkust karaktäriseras nämligen af ett mer eller mindre metamorfoserad t utsende, hvilket icke är fallet med t. ex. Källsholm Vidskär diabasen. Denna senare liknar nämligen i flere afseenden den i västra Finland förekommande olivindiabasen. Ifall den värkligen är genetiskt sam-

26 24 manhörig med denna, vore den således yngre än rapakivibärgarterna, ehuru vi här skildrat den i ett sammanhang med öfriga inom området förekommande basiska bärgarter. Rapakivi- Såsom redan tidigare anförts intages områdets nordvästra hörn b.ugaitcr. ^ bärgarter hörande till rapakivigraniternas grupp. Gränsen mellan dessa och de äldre graniterna går i ungefär SW NO längs södra sidan af Föglöfjärden, där äfven den direkta kontakten på flere ställen är synlig. Alldeles isoleradt från denna med det stora åländska rapakivimassivet sammanhängande del förekommer midt emellan Föglö och Kökar ett mindre rapakivimassiv, som framträder i några mindre skär, Målsör, Fåfänggadd, Andör och Söderharu. Liksom inom det stora åländska massivet kunna rapakivibärgarterna äfven här särskiljas i flere olika strukturtyper. Älandsrapa- Hufvudtypen, ålandsrapakivin, är en rödfärgad, medelkornig, porkivi fyriskt utbildad granitbärgart, i hvilken de af en några millimeter bred oligoklasring omgifna, afrundade strökristallerna af ortoklas nå en storlek af ungefär 0,5 2 cm i genomsnitt. Bollarna äro ganska ojämt fördelade, så att de på en del ställen ligga tätt sammauhopade, på andra tämligen glest. De mörka mineralen, biotit och hornblende, förekomma i underordnad mängd. Vanligen förefinnes hornblende i större mängd än biotit. Kvarts och den af järnföreningar förorenade fältspaten (ortoklas), som utgöra grundmassans huvudbeståndsdelar, äro mestadels skriftgranitiskt sammanvuxna med hvarandra, hvarigenom bärgarten erhåller den för alla rapakivigraniter så karaktäristiska mikropegmatitstruk luren. Bärgarten förvittrar icke starkare än de flesta andra graniter. Af beståndsdelarna synes hornblende vara den minst beständiga. Det öfvergår nämligen till klorit och serpentin, som sedermera med lätthet lösgöras ur bärgytan och bortspolas af vattnet, hvarigenom bärgarten på ytan erhåller ett smågropigt utseende. Också oligoklasen kring ortoklasbollarna anlöper under förvittringen i en grå eller grönaktig färg, så att bärgartens egendomliga porfyriska utbildning i en slätslipad häll ännu tydligare framträder än fallet är i friskt brott. Denna ringare böjelse för förvittring äfvensöm ortoklasbollarnas mindre

27 dimensioner utgöra de egenskaper, som i främsta rummet skilja den åländska från den starkt förvittrande, grofkorniga ostfinska rapakivin. Den typiska ålandsrapakivin är den mest utbredda af alla rapakivibärgarternas inom området förekommande strukturvarieteter. denna bärgart bestå holmarna N om Degerby, största delen af Lumparland, sydöstra delen af Sund, största delen af Wårdö äfvensom de närliggande holmarna. Då den för rapakivin karaktäristiska porfyriska strukturen träder Rapaldviar-. tad granit, i bakgrunden, öfvergår denna strukturvarietet uti den rapakiviartade graniten. 25 Denna kan därför karaktäriseras som en grofkornig, brunröd, fältspatrik granit med tämligen jämnkornig struktur. Af I motsats till rapakivin, i hvilken oligoklas förekommer sparsamt och vanligen i form af en ring omkring ortoklasbollarna, är detta mineral här i rätt stor mängd kringströdt i hela bärgarten, som därför i vittrande ytor företer ett karaktäristiskt, gråprickigt utseende. I större utsträckning uppträder den rapakiviartade graniten uti rapakivimassivets östligaste del, d. v. s. i skärgården O och S om Bergö, men i mindre partier förekommer den äfven på en mängd ställen inom den typiska rapakivins område. Bapakivibärgarten i det lilla massivet vid Kökarsfjärden kännetecknas af en struktur, något olik de föregående typernas. Skären Målsör, Fåfänggadd, Ändör och Söderharu uppbyggas nämligen af en medelkornig, tydligt porfyrisk, rödbrun granit, i hvilken de porfyriska beståndsdelarna utgöras af en köttröd ortoklas och en rökgrå kvarts, af hvilka den förra förekommer i talrika, ofta flere centimeter långa, icke sällan väl utbildade rektangulära kristaller, som i många fall visa tvillingar enligt Karlsbader lagen. ända till 0,5 cm. långa, merendels runda korn. Kvartsen uppträder åter uti Grundmassan liknar den uti andra rapakivibärgarter, d. v. s. den består af en mikropegmatitisk blandning af ortoklas och kvarts. Mörka mineral förekomma mycket sparsamt. På några ställen tilltaga dc större fältspatkornen så i mängd, att den porfyriska karaktären träder i bakgrunden och bärgarten blir en grofkornig, fältspatrik granit.

28 26 Fältspat- l'ä Mosshaga och skären söder om denna ö förekommer en grof- porfyr- kornigt utbildad granitporfyr, som företer en viss likket med nu beskrifna. Den porfyriska karaktären framträder likväl icke så tydligt, emedan skilnaden mellan grundmassan och de porfyriska kristallerna icke är synnerligen skarp. Denna bärgart, hvilken vi uti beskrifningen till kartbladet N:o 21 Mariehamn betecknat såsom fältspatporfyr, sammansättes till största delen af en röd fältspat, jämte kvarts och något glimmer. Fältspaten, som mestadels är ortoklas, till en mindre del mikroklin och plagioklas, förekommer i ända till 5 cm länga kristaller, hvilka ofta visa tvillingsbildning enligt Karlsbader lagen och vanligen ligga tätt sammanhopade invid hvarandra. Då de aflånga fältspatkristallerna ofta ligga med långsidorna åt samma håll, uppstår en antydan till parallelstruktur, hvilken ännu tydligare framträder, då pä några ställen äfven glimmerfjällen anordna sig i samma riktning. Häri visar denna bärgart en bestämd olikhet mot de egentliga åländska rapakivigraniterna, hos hvilka man aldrig kunnat iakttaga ens en antydan till parallelstruktur. Äfven i öfrigt förefaller bärgarten att vara i någon mån metamorfoserad. Kvartsen, som i de typiska rapakivibärgarterna vanligen är sammanvuxen med ortoklas i sirliga aggregater, ligger i fältspatporfyren såsom ett formlöst kitt mellan de öfriga beståndsdelarna och visar rätt starka spär af tryck i form af en ofta utpräglad undulerande utsläckning. Ofta äro kvartskornen därjämte utdragna till kortare strimmor, hvilka ligga mellan fältspaterna, hvarigenom parallelstrnkturen ännu tydligare framhäfves. Medan dessa fenomen synas tala emot ett sammanförande af fältspatporfyren och rapakivigraniterna, tala åter andra omständigheter för ett sådant tillvägagående. Oaktadt bärgen i dessa trakter äro väl blottade, kan dock ingenstädes en bestämd kontakt mellan fältspatporfyren och den angränsande rapakiviartade graniten iakttagas, utan snarare synes en öfvergång dem emellan äga rum. I närheten af rapakivin begynna de större ortoklaskristallerna i fältspatporfyren blifva jämnare fördelade, hvarigenom de äfven tydligare framhäfva sig ur den medel- till grofkorniga grundmassan. Glest strödda plagioklas-

29 individer förekomma äfven, och dessa förläna då bärgarten i vittrande ytor samma hvitprickiga utseende, som utmärker den rapakiviartade graniten. 27 Denna öfvergång är likväl icke så tydlig, att dessa graniters samhörighet därigenom kan anses vara till fullo ådagalagd. Tvärtom måste frågan om den ifrågavarande fältspatporfyrens och rapakivigraniternas inbördes ställning ännu betraktas som öppen. Af ett synnerligt intresse äro de kontakt fenomen, man mö- Fragment af.... äldre bärgarter hos de äldre bärgarter, som förekomma mom faltspatportyrens ter j fäitspatområde, dels i form af smärre brottstycken, dels i så stora partier, P rf Y re "- att det synes sannolikt, att de utgöra uppskjutande delar af porfyrtäckets underlag. De bärgarter, som förekomma i form af brottstycken, äro: medelkornig grå hornblendegranit, diorit, en finkornig grå gneisgranit och slutligen hornblendegneis eller amfibolit. Den grå graniten är till struktur och utseende fullkomligt identisk socken. med den bärgart, som uppträder på de större öarna uti Föglö Såväl dioriten som amfiboliten likna åter fullkomligt de bärgarter, som förekomma såsom brottstycken eller lagerartade partier uti den gråa graniten. Den finkornigare grå gneisgraniten äter liknar måhända mest de delar af den röda graniten, som förete starkare dynamometamorfa förändringar. dessa brottstycken synnerligen tydlig. Parallelstrukturen är äfven i Fragmenten växla betydligt i storlek; sålunda mäta några endast ett par centimeter i längd, medan andra äro ända till 10 m långa. Likaså växlar brottstyckenas yttre form. Den sträckade graniten äger vanligen mer eller mindre rätliniga gränser, medan dioriten och de delar af graniterna, som sakna tydlig parallelstruktur, kännetecknas af mjukt afrundade, på uppsmältning tydande former. Att en delvis upplösning värkligen ägt rum, bevisar t. ex. formen hos ett dioritbrottstycke i fältspatporfyren på Guldskär strax S om Mosshaga. Fig. 2 afbildar en del af detta i ungefär ^ af naturliga storleken. Vi se här hurusom brottstycket öfverallt är genomdraget af runda, med granit utfylda kanaler eller ådror, medan vid gränserna den omgifvande bärgarten i egendomliga flikar skjuter in i

30 28 brottstycket. Den runda formen hos alla dessa af granitmassan utfylda håligheter tala tydligt för att man ej här liar att göra med en af vanliga gångsprickor genomsatt bärgart, utan med en värklig delvis uppsmältning och anfrätning af brottstycket, analog med de företeelser, som vi iakttaga hos t. ex. kvartskornen i kvartsporfyrerna. Fig. 2. Medan fältspatporfyren närmast omkring detta fragment icke visar någon förändring, är detta däremot förhållandet på flere andra ställen. Sålunda omgifvas flere af de mjukt afrundade, dioritiska brottstyckena af en mörkare färgad zon (Fig. B), betydligt rikare på hornblende och biotit, än den normalt sammansatta fältspatporfyren. a fältspatporfyr. b diorit. Den porfyriska ka- Fig 3 raktären träder härvid på några ställen i bakgrunden, medan den på andra t. o. m. framstår tydligare än vanligt, och de porfyriska fällspatkristallerna äro då vanligen runda eller af ungefär samma form som ortoklasbollarna uti rapakivin. Stundom ligga äfven dylika mörkas fältspatporfyr. b diorit. c biotit och färgade partier själfstänhornblenderik granit. digt för sig uti fältspatporfyren. Kring andra brottstycken är fältspatporfyren åter finkornigäre utbildad än vanligt, samt rik på biotit, hvilket mineral betingar en fluidalartad strimmighet, som isynnerhet framträder tydligt, där en