Varför föddes det få barn på 1990-talet? -fruktsamhet, familjepolitik och sysselsättning

Transkript

1 Lunds universitet Socialhögskolan SOL 061 komparativ socialpolitik Höstterminen 2002 Varför föddes det få barn på 1990-talet? -fruktsamhet, familjepolitik och sysselsättning Författare: Anna Olsson Handledare: Per Gunnar Edebalk

2 Abstract The purpose of this essay was to study explanations to why few children were born in Sweden in the 1990 s. The purpose was also to look at different political actions to stimulate childbearing. My essay is a literature study and in my work I have used available statistics and already existing research. The total fertility rate in Sweden is because of how the family policy is constructed strongly connected to the situation on the labour market. During the 1990 s when the unemployment rates were high many young adults postponed their childbearing and the total fertility rate decreased. Most young adults want to have children in the future so when the situation on the labour market improves the total fertility rates is expected to increase. During the 1990 s the first time mothers were older than ever before and that will affect the complete fertility rates. Sweden has during the 20 th century been the only country in Europe which has not had a decreasing complete fertility rate. In Sweden the complete fertility rate has been stable around 2.0 children per women, a stability which is explained by the Swedish family policy that makes it possible to combine family and labour work. 2

3 INNEHÅLLSFÖRTECKNING 1. Inledning Problemformulering Syfte och frågeställningar Metod Fortsatt framställning Demografiska begrepp Förändringar av fruktsamheten i Sverige under 1900-talet Förändring av de årliga födelsetalen och den summerade fruktsamheten Förstagångsföderskorna blir äldre Stabil fullbordad fruktsamhet Familjepolitikens utformning Familjepolitikens utveckling Föräldraförsäkring Först arbete sedan barn Snabbhetspremien Barnomsorg Barnbidrag Vad påverkar beslutet att skaffa barn? En framtid med familj och barn Tvåbarnsnorm Inga barn ännu, varför? Tveksam till fler barn, varför? Sverige på 1990-talet Situationen på arbetsmarknaden Sysselsättning och arbetslöshet bland unga vuxna Etablering på arbetsmarknaden Nya anställningsformer Allt fler studerar Ekonomi och boende Oro för framtiden Analys Hur skall nedgången under 1990-talet tolkas? Fruktsamhet och familjepolitik Fruktsamhet och sysselsättning Blir det en ny uppgång? Den summerade fruktsamheten förväntas stiga Den fullbordade fruktsamheten förväntas sjunka Fortsatt hög ålder på förstagångsföderskor? Familjepolitikens betydelse Sverige i Europa - ett försök till jämförelse Vad mer kan göras? Sammanfattning och slutdiskussion Litteratur

4 1. Inledning 1.1 Problemformulering För att ett lands befolkning inte skall minska krävs ett genomsnittligt födelsetal på 2.0 barn per kvinna, något som Sverige under mitten och slutet av 1990-talet var långt ifrån. Då hade Sverige en kraftig minskning av födelsetalet och 1999 låg det på rekordlåga 1.5 barn per kvinna. Situationen är inte unik för Sverige, flera länder befinner sig i en situation med allt lägre födelsetal. Spanien hade 1999 världens lägsta födelsetal på 1.1 barn per kvinna och genomsnittet för hela EU var samma år 1.5 (Sohl, 2002, s 23). Sedan 1997 är det fler personer som avlider än som föds i Sverige, en situation som vi inte har haft sedan 1809 (SOU 2001: 79, s 213). De låga födelsetalen har gett upphov till en diskussion kring befolkningsfrågor och vilka problem samhället kommer att ställas inför om trenden med lågt barnafödande håller i sig. Att det i ett samhälle föds färre barn kan diskuteras utifrån skilda perspektiv. Ett ekonomiskt perspektiv kan anläggas på det faktum att lägre födelsetal gör att allt färre unga skall försörja den allt större gruppen av äldre. Med detta perspektiv kan lösningen på de ekonomiska konsekvenser som en nedgång i barnafödandet medför vara en ökad invandring till landet. Invandringen kan hindra en befolkningsminskning och täcka de behov som finns på arbetsmarknaden. Då kommer man förbi det ekonomiska problem som lägre födelsetal medför då allt färre arbetande skall garantera välfärden för de allt fler äldre. Problemet med invandring som en metod för att hindra en befolkningsminskning är att det inte finns någon garanti för att migrationstrycket från låginkomstländer som idag har unga befolkningar är bestående. Den demografiska trenden med lågt barnafödande som idag finns i stora delar av Europa väntas sprida sig till allt fler länder. Ett troligt scenario är att vi på sikt i de flesta länder kommer att ha ett födelsetal som ligger under reproduktionsnivån om 2.1 barn per kvinna (SOU 2001:79, s 211). Ett annat sätt att trygga välfärden för de äldre i perioder då det föds färre barn är att öka sparandet. Detta alternativ diskuterades under den ekonomiska krisen på 1930-talet då Sverige också befann sig i en situation med mycket lågt barnafödande. Makarna Myrdal tog dock i sin bok Kris i befolkningsfrågan istället ställning för att införa åtgärder som skulle underlätta för blivande och nyblivna mödrar samt de barngrupper som hade de svårast. På 1930-talet försökte man alltså hindra 4

5 en befolkningsminskning genom en politik som skulle uppmuntra barnafödandet och man menade att det var en bättre metod än sparande (Björklund, 2001, s 12). I min uppsats kommer jag inte att beröra invandring eller ökat sparande som en lösning för att stabilisera länders folkmängd. Jag har istället valt att studera de lägre födelsetalen som ett separat problem då möjligheten att kunna skaffa barn om man vill bör ses som en viktig aspekt av människors välfärd (SOU 2001:79 s 211). Jag fokuserar på det faktum att kvinnor i många delar av Europa under 1990-talet i mindre utsträckning än tidigare skaffade barn. Är det ett aktivt val eller endast en konsekvens av yttre faktorer? Och om det är en konsekvens av yttre omständigheter vad kan då göras för att öka barnafödandet? Jag utgår i min uppsats från situationen i Sverige men använder mig av situationen i några andra europeiska länder för att få ökad förståelse för familjepolitikens roll. 1.2 Syfte och frågeställningar Syftet är att studera orsaksförklaringar till att det under 1990-talet föddes få barn i Sverige samt med utgångspunkt från skilda förklaringar till det låga födelsetalet belysa olika politiska åtgärder för att öka barnafödandet. För att besvara mitt syfte kommer jag att ta hjälp av följande frågor: -Vilka faktorer påverkar beslutet att skaffa barn? -Har det skett förändringar under 1990-talet som kan ha påverkat individers beslut att skaffa barn? -Hur skall nedgången i barnafödandet under 1990-talet tolkas? -Kan man med hjälp av politiska åtgärder stimulera barnafödande och vilka åtgärder är i så fall lämpligast? -Hur skiljer sig Sverige i detta avseende från andra europeiska länder? 1.3 Metod Min uppsats bygger på litteraturstudier. Då de ämnesområden som jag belyser i uppsatsen; demografi, familjepolitik och sysselsättning, är väl dokumenterade finns det ingen anledning för mig att göra egna undersökningar. Det behövs helt enkelt inte för att besvara mitt syfte. Framställningen bygger således på tillgänglig statistik och redan befintlig forskning. 5

6 I uppsatsen fokuserar jag på situationen i Sverige. För att förstå och förklara barnafödandet i Sverige använder jag mig dock av situationen i andra europeiska länder. En av frågorna som jag besvarar i uppsatsen handlar om hur Sverige skiljer sig från andra europeiska länder vad gäller politiska åtgärder för att stimulera barnafödandet. Denna fråga besvaras inte genom att jag gör en grundlig genomgång av situationen i andra europeiska länder och sedan jämför det med situationen i Sverige, uppsatsen kan på det sättet alltså inte sägas vara komparativ. En komparativ fallstudie kännetecknas enligt Thomas Denk av tre egenskaper. För det första skall situationen i ett land studeras, för det andra ska studiens resultat kunna relateras till studier av andra länder och för det tredje skall studien syfta till att ge ökad förståelse om politik eller politiska system. Enligt Denk är de två senare egenskaperna avgörande för att studien skall kunna kallas komparativ. Med Denks terminologi är min uppsats istället länderspecifik (Denk, 2002, s 38). Den fakta om andra europeiska länder som finns med i uppsatsen används för att öka förståelsen för situationen i Sverige och tanken är inte att en omfattande jämförelse mellan länder skall göras. Vid litteraturstudier är det av största vikt att man förhåller sig kritiskt till sitt material då källmaterialet som används kan vara av mycket olika kvalitet och karaktär. Man måste vara medveten om vilka begränsningar materialet har så att man använder det på rätt sätt (Holme & Solvang, 1997, s 126). Den största delen av materialet till uppsatsen hämtas från offentliga utredningar samt material från Riksförsäkringsverket och Statistiska Centralbyrån och detta material uppfattar jag som oproblematiskt ur källkritisk synvinkel. Jag använder mig även av två av Välfärdspolitiska rådets rapporter. I dessa rapporter analyserar forskare centrala problem i välfärdspolitiken. Rapporterna kan uppfattas som problematiska på så sätt att forskarna argumenterar för förslag på åtgärder rörande det problemområde som rapporterna belyser. Fram till ställningstagandet för åtgärder innehåller dock rapporterna genomgående beskrivningar av problemområden som är aktuella för min uppsats och dessa genomgångar är mindre problematiska ur källkritiskt perspektiv. Situationen i andra europeiska länder beskrivs framförallt med hjälp av den genomgång som finns i Välfärdspolitiska rådets rapport från Två tidningsartiklar samt en bok av Agneta Stark och Åsa Regnér används också. Den ena tidningsartikeln är hämtad från Bang, en feministisk kulturtidskrift vars material emellanåt kan ses som debatterande. Artikeln som jag refererar till är ett reportage vars innehåll jag dock inte uppfattar som problematiskt. Sammanfattningsvis kan sägas att jag uppfattar de källor som jag använt i studien som relevanta. 6

7 1.4 Fortsatt framställning Den fortsatta framställningen inleds med ett kapitel där de demografiska begrepp som utgör uppsatsens teoretiska utgångspunkt presenteras. Efter det följer kapitel tre där fruktsamhetens förändring under 1900-talet beskrivs. Denna beskrivning ligger till grund för förståelsen av den nedgång i den summerade fruktsamheten under 1990-talet som jag har för avsikt att studera. I kapitel fyra kartläggs den svenska familjepolitikens utformning. Detta för att få en uppfattning om vilken syn på familjen som präglar samhället. Det femte kapitlet handlar om vilka faktorer som påverkar beslutet att skaffa barn och i kapitel sex belyses olika samhällsförändringar som kan tänkas ha påverkat fruktsamheten under 1990-talet. I kapitel sju analyseras resultatet och kapitel åtta består av en sammanfattning och en slutdiskussion. 2. Demografiska begrepp I uppsatsen kommer jag att använda mig av fyra demografiska begrepp; årliga födelsetal, summerad fruktsamhet, fullbordad fruktsamhet samt ackumulerad fruktsamhet. Dessa begrepp utgör uppsatsens teoretiska utgångspunkt och hjälper till att göra fruktsamhetens förändring över tid begriplig. De årliga födelsetalen används för att redovisa hur många barn som föds i landet antingen per kvinna eller totalt. Skiftningarna i de årliga födelsetalen kan vara stora och bero på flera faktorer som hur många kvinnor som finns i fertil ålder samt hur konjunkturen ser ut (Björklund, 2001, s 9). Summerad fruktsamhet eller årlig fruktsamhet är ett relativt tal där storleken på generationen av fertila kvinnor saknar betydelse. Den summerade fruktsamheten är det antal barn som en kvinna skulle få om fruktsamheten förblev densamma som under det år man gör beräkningen Den summerade fruktsamheten är alltså en prognos som bygger på ett antagande om att tidigare generationers födelsemönster blir bestående. Man antar att alla kvinnor i en viss ålder kommer att föda lika många barn som äldre årskullar gjorde under utgångsåret (Björklund, 2001, s 9). Den fullbordade fruktsamheten är det antal barn som kvinnor i genomsnitt föder under hela sitt fruktsamma liv. För att få fram den fullbordade fruktsamheten måste man således följa en årskull genom hela den fruktsamma perioden. Den fullbordade fruktsamheten släpar efter i tid, normalt följer 7

8 man kvinnorna tills de är 45 år vilket innebär att vi nu kan uttala oss om den fullbordade fruktsamheten hos kvinnor födda fram till omkring 1955 (Björklund, 2001, s 9f). Trots att den fullbordade fruktsamheten släpar efter i tid kan man med hjälp av den ackumulerade fruktsamheten uppskatta på vilken nivå den fullbordade fruktsamheten för en åldersgrupp kommer att hamna. Den ackumulerade fruktsamheten används för att uppskatta den fullbordade fruktsamheten innan den fertila perioden för åldersgruppen är över. Genom att jämföra med hur många barn äldre åldersgrupper har fött vid en viss ålder kan man se hur långt före eller efter den yngre åldersgruppen är i barnafödandet och på så sätt uppskatta hur hög den fullbordade fruktsamheten kommer att bli (Björklund, 2001, s 36). 3. Förändringar av fruktsamheten i Sverige under 1900-talet I detta kapitel ges med hjälp av begreppen årliga födelsetal, summerad fruktsamhet och fullbordad fruktsamhet en beskrivning av hur fruktsamheten har förändrats i Sverige under 1900-talet. 3.1 Förändring av de årliga födelsetalen och den summerade fruktsamheten De årliga födelsetalen har varierat kraftigt i Sverige under 1900-talet. Så kallade baby-boomar upprepar sig med jämna mellanrum och ger då höga årliga födelsetal. Om det under en viss tidsperiod fötts många barn ger det en ny uppgång i barnafödandet cirka år senare när dessa barn hunnit bli vuxna och får egna barn (Ds 2001:57, s 103). Förändringen av de årliga födelsetalen brukar diskuteras i massmedia men säger inte så mycket då de är beroende av storleken på gruppen fertila kvinnor. Intressantare är det istället att följa förändringen av den summerade fruktsamheten. Denna förändring är inte beroende av hur många kvinnor i fertil ålder det finns utan beror istället på mödrarnas ålder vid barnafödseln samt takten i barnafödandet. I Sverige kom den första stora nedgången i den summerade fruktsamheten i början av 1930-talet. Nedgången följdes av en kraftig uppgång under 1940-talet som i sin tur följdes av en svag nedgång under 1950-talet. Efter en topp på mitten av 1960-talet hade Sverige en långvarig nedgång i barnafödandet som inte vändes till en uppgång förrän på 1980-talet (Björklund, 2001, s 9ff). I slutet av 1980-talet och början av talet tillhörde svenska kvinnor de som födde flest barn i Europa (RFV 2001:8, s 10). En bit in på 1990-talet kom dock en ny brant nedgång och i slutet av 1999 var den summerade fruktsamheten 8

9 1.50 barn per kvinna vilket är den lägsta summerade fruktsamheten som någonsin registrerats i Sverige (Ds 2001:57, s 105) var den summerade fruktsamheten 2.14 barn per kvinna, nedgången från 1991 till 1999 är en nedgång från drygt barn till cirka (Björklund, 2001, s 10). Nedgången i den summerade fruktsamheten under 1990-talet startade bland kvinnor under 30 år och var allra störst i den grupp där barnafödandet sedan länge varit högst, kvinnor mellan år. Under 1990-talet fortsatte även minskningen av barnafödandet i gruppen på år, en minskning som började redan under och 80-talen var för första gången barnafödandet högre bland kvinnor mellan år än bland kvinnor i åldern år (Ds 2001:57, s 105). Figur 3.1 Summerad fruktsamhet per kvinna i Sverige Källa: Björklund 2001, s 10. Fruktsamhetsutvecklingen i Sverige kännetecknas framförallt av att barnafödandet har varierat förhållandevis kraftigt under hela 1900-talet vilket syns i figuren ovan. En stor del av fluktuationerna kan förklaras av att olika generationer valt att få sina barn i olika åldrar. Under vissa perioder blir kvinnor och män föräldrar i relativt unga år medan man under andra perioder varit äldre vid barnafödandet (Ds 2001:57, s 101). Under senare delen av 1900-talet har det dock funnits en trend mot en förskjutning uppåt i åldrarna bland förstagångsföderskor. 9

10 3.2 Förstagångsföderskorna blir äldre Sedan slutet av 1960-talet har åldern på förstagångsföderskorna i Sverige blivit högre och förskjutningen uppåt i åldrarna accelererade under 1990-talet. År 1970 var medelåldern för förstagångsföderskor 23 år och år 2000 hade den stigit till 28 år. Åldern på förstagångsfäder är i genomsnitt två och ett halvt år äldre än mödrarna och år 2000 var medelåldern för förstagångsfäder 31 år. Medelåldern för mödrar vad gäller alla barnafödslar var år år och 2000 hade medelåldern stigit till 29.9 år. På kort tid blir effekten av att barnafödandet senareläggs en minskad tillväxttakt i befolkningen (Ds 2001:57, s 111). För den enskilda kvinnan kan en senareläggning av barnafödandet göra att det kan bli svårt att få det antal barn man önskar. Fruktsamheten för kvinnor minskar oavbrutet efter 30 års ålder och det är sannolikt att en fortgående senareläggning av barnafödandet gör att allt fler finner att de ofrivilligt blivit barnlösa (Ds 2001:57, s 85). I början av 2000-talet var 70 procent av kvinnorna barnlösa i slutet av det år då de blev 25, tjugo år tidigare var 45 procent barnlösa vid samma ålder (Hoem, 2000, s 122). 3.3 Stabil fullbordad fruktsamhet Sverige har alltså haft stora variationer i såväl de årliga födelsetalen som den summerade fruktsamheten och under slutet av 1900-talet har det skett en förskjutning uppåt i åldrarna för förstagångsföderskor. För att få klarhet i vad detta har för betydelse för folkmängden måste den fullbordade fruktsamheten studeras. Den fullbordade fruktsamheten för kvinnor i Sverige födda mellan 1925 och 1958 har varit omkring 2.0 barn per år. Variationen under perioden är mindre än 0.10 vilket kan jämföras med variationen i den summerade fruktsamheten under talet som var Vid en jämförelse med andra europeiska länder (se figur 3.2) är den svenska stabiliteten kring 2.0 barn per kvinna anmärkningsvärd. Våra grannländer Finland, Norge och Danmark hade alla under denna period en nedgång i den fullbordade fruktsamheten. Nedgången i Finland och Norge var omkring 0.4 och i Danmark var nedgången omkring 0.5 (Björklund, 2001, s 27f). 10

11 Figur 3.2 Fullbordad fruktsamhet för kvinnor födda mellan 1925 och 1958 i Sverige och ett antal andra europeiska länder. 2,9 2,7 2,5 2,3 2,1 SWE NOR DEN FIN GBR ITA SPAIN 1,9 1,7 1, Källa: Björklund 2001, s 29f. Sammanfattningsvis kan sägas att trots att Sverige har stora årliga variationer i den summerade fruktsamheten så är den fullbordade fruktsamheten på omkring 2.0 barn per kvinna förhållandevis stabil. Utvecklingen under 1990-talet kännetecknas framförallt av den kraftiga nedgången av den summerade fruktsamheten samt att förstagångsföderskorna har blivit äldre. Frågan är om den fullbordade fruktsamheten på omkring 2.0 barn per år kan hålla i sig när förstföderskorna tenderar att bli allt äldre. 4. Familjepolitikens utformning Genom att studera hur familjepolitiken är utformad ges en uppfattning om vilken syn på familjen som präglar samhället. Vid besvarandet av frågan om vad som påverkar beslutet att få barn är det också viktigt att veta vilket stöd samhället ger familjen vid barnafödande. Åke Elmér redogör i sin bok Svensk socialpolitik för fyra olika motiv till att införa och förbättra familjepolitiska åtgärder. Dessa 11

12 är de befolkningspolitika skälen, rättviseskälen, effektivitetsskälen samt jämställdhetsskälen (Elmér, 1998, s 92). Jag kommer här att kort redovisa dessa olika motiv för att i nästa avsnitt göra en mer omfattande genomgång av de viktigaste dragen i dagens familjepolitik. 4.1 Familjepolitikens utveckling Grunden till dagens familjepolitik lades på 1930-talet då de årliga födelsetalen var så låga att man fruktade en befolkningsminskning, under denna tid stod befolkningspolitiken på agendan publicerade Gunnar och Alva Myrdal boken Kris i befolkningsfrågan som blev en politisk bästsäljare. De åtgärder som i boken framhålls för att stimulera barnafödandet har socialpolitisk karaktär och efter att boken hade publicerats kom lösningen på befolkningsfrågan att i större grad diskuteras som ett socialpolitiskt projekt. I mitten av 1930-talet skrevs ett socialpolitiskt reformprogram för större och bättre bostäder, barnbidrag och skolmåltider, sexualupplysning och familjestöd, hälsokontroll av barn, tandvård, mödravård och tillgång till en meningsfull fritid. Programmet blev delvis liggande under krigsåren, men kunde genomföras efter krigets slut, då hade dock barnafödandet redan börjat öka. (Ds 2001:57, s 37f). Under 1940-talet präglades familjepolitiken av rättviseskäl. Det fanns under denna tid många flerbarnsfamiljer och för att dessa inte skulle behöva leva under sämre förhållanden än övriga befolkningen infördes allmänna barnbidrag. Under 1960-talet stod effektivitetsskälen till grund för familjepolitiken. Det moderna samhället behövde välutbildade människor och det ansågs inte rimligt att föräldrarna ensamma skulle bekosta sina barns utbildning och försörja dem under den allt längre skoltiden. Jämställdhetsskälen började inverka på familjepolitiken under 1960-talet och fick sitt genombrott under 1970-talet. För att möjliggöra jämställdhet mellan könen måste båda föräldrarna ha lika möjlighet att förvärvsarbeta och hemarbetet skulle delas lika mellan mannen och kvinnan (Elmér, 1998, s 93f). Genomgången ovan visar att jämställdhetsskälen är de som senast har satt sin prägel på familjepolitiken. I Sverige ligger tonvikten idag på att en kombination av yrkesarbete och familj skall vara möjlig för både kvinnor och män. Under 1970-talet togs viktiga steg mot den familjepolitik vi har idag. Sambeskattningen av makars inkomst avskaffades, föräldraförsäkringen infördes och utbyggnaden av barnomsorgen skedde i en allt snabbare takt (Ds 2001: 57, s 211). Detta är steg bort från den enförsörjarmodell som dominerade under och 1950-talen (Ds 2001:57, s 41). 12

13 Det övergripande målet för familjepolitiken är att minska skillnaderna i ekonomiska villkor mellan familjer med och utan barn. Det kostar att skaffa barn och genom familjepolitik vill man minska dessa kostnader så att de inte står i vägen för människors vilja att skaffa barn. Att både kvinnan och mannen kan arbeta trots att de har en familj är ett sätt att minska kostnaderna för barn (Ds 2001:57, s 206). Fortsättningen av detta kapitel kommer ägnas åt de delar av familjepolitiken som främst bidrar till möjligheten att kombinera yrkesarbete och familj, nämligen föräldraförsäkringen och den offentligt finansierade barnomsorgen. Även samhällets ekonomiska stöd till barnfamiljer, det allmänna barnbidraget, presenteras. 4.2 Föräldraförsäkring Först arbete sedan barn Föräldraförsäkringen infördes 1974 och ersatte den tidigare moderskapspenningen. Föräldraförsäkringen ger rätt till ledighet med inkomstkompensation och den är till skillnad från moderskapspenningen tillgänglig för både modern och fadern (Ds 2001:57, s 144). Sedan införandet 1974 har föräldraförsäkringens utformning genomgått flera förändringar vad gäller såväl längd som ersättningsnivåer. Föräldraförsäkringen ger idag rätt till femton månaders ledighet från förvärvsarbete för vård av nyfött eller adopterat barn. Ersättningen ges i form av föräldrapenning och storleken på denna baseras på den inkomst som man varit sjukpenningförsäkrad för under minst 240 dagar i följd före nedkomsten. Föräldrar som inte har förvärvsarbetat innan barnet föds är endast berättigade till ersättning enligt den så kallade garantinivån (SOU 1998:3, s 70). Även de som har haft inkomst ersätts med det lägre garantibeloppet under de sista tre månaderna av föräldraledigheten. Ersättningsnivån inom föräldraförsäkringen har varierat ända sedan införandet 1974, då låg ersättningsnivån på 90 procent av bruttoinkomsten. År 1995 sänktes ersättningen till 80 procent av bruttoinkomsten och året senare till 75 procent. En höjning tillbaka till 80 procent av bruttoinkomsten skedde 1998 och det är den ersättningsnivån som gäller idag (RFV, 2001:8, s 11). Föräldraförsäkringen har ett tak och den högsta föräldrapenning som betalas ut ligger på 7,5 basbelopp. Även storleken på garantibeloppet har varierat sedan föräldraförsäkringen infördes. Den 1 januari 2002 höjdes garantibeloppet från 60 kr per dag till 120 kr per dag och regeringen har planer på ytterligare höjningar (Björklund, 2001, s 84). Då föräldrapenningen bygger på föräldrarnas inkomstnivåer blir det i Sverige en stark koppling mellan arbetsmarknad och barnafödande (RVF, 13

14 2001:8, s 11). För att erhålla en hög föräldrapenning krävs att man innan man får barn etablerar sig på arbetsmarknaden. Den svenska föräldraförsäkringens utformning ger således incitamentet att först skaffa arbete och sedan skaffa barn Snabbhetspremien Hur länge man har rätt att behålla den sjukpenninggrundade inkomsten vid ny graviditet påverkar hur snart man väljer att få ett till barn. Sedan 1986 gäller att man får behålla samma föräldrapenning om nästa barn föds högst 30 månader efter det tidigare barnet, innan var gränsen 24 månader. Denna så kallade snabbhetspremie ger incitament till föräldrar att planera nästa barn inom detta intervall då det lönar sig ekonomiskt (SOU 1998:3, s 71f). 4.3 Barnomsorg I början av 1970-talet började Sverige bygga ut den offentligt finansierade barnomsorgen. Sverige tillsammans med Danmark och Finland var de länder i Europa som valde att satsa på barnomsorgen, i övriga europeiska länder har barnomsorg betraktats som en privat angelägenhet och därför inte tagit plats på den politiska dagordningen (Ds 2001:57, s 224). Den första barnomsorgslagstiftningen infördes 1975 och den sa att varje kommun skulle ha en plan för utbyggnaden av barnomsorgen. En ny barnomsorgslagstiftning trädde i kraft 1995 och den gäller i stora drag även idag års lagstiftning innebar en skärpning av kommunens skyldighet att tillhandahålla barnomsorg. Barnomsorgslagen säger att barnomsorg i form av förskoleverksamhet och skolbarnomsorg för barn i åldern 1-12 år skall tillhandahållas i den omfattning som behövs med hänsyn till föräldrarnas förvärvsarbete och studier eller barnets eget behov. Barn skall erbjudas plats inom barnomsorgen utan oskäligt dröjsmål, vilket innebär en tid av högst tre till fyra månader (Ds 2001:57, s 226). Efter att man fattat beslutet om att satsa på barnomsorg skedde en mycket snabb utbyggnad. Under perioden tiodubblades antalet platser och idag finns det över platser inom barnomsorgen. Efterfrågan har dock hela tiden varit större än tillgången och bristen på daghemsplatser har varit ett återkommande problem (Ds 2001:57, s 227). Idag har ändå de allra flesta barnfamiljer tillgång till barnomsorg. Av de förvärvsarbetande föräldrarna har 90 procent barn i barnomsorg (Ds 2001:57, s 223). Trots att det vad gäller utbudet av barnomsorg finns mer att önska är utbyggnaden 14

15 av den svenska barnomsorgen en av förutsättningarna för att kombinationen av yrkesarbete och familj skall vara möjlig för framförallt kvinnor. 4.4 Barnbidrag Barnbidraget infördes 1948 och ges till alla barn under 16 år. Barnbidraget är allmänt och utbetalas utan behovs- och inkomstprövning. Utbetalningen sker den 20 i varje månad till modern eller den som i hennes ställe har hand om barnet (Elmér, 1998, s 160). Från 1982 finns ett flerbarnstillägg som ger extra bidrag från och med det tredje barnet till det femte barnet. Motivet till detta var inte att man ville uppmuntra stora barnfamiljer utan enbart att levnadskostnaderna i samband med prishöjningar på mat hade blivit för stora för flerbarnsfamiljer sänktes barnbidraget för första gången sedan införandet och då togs även flerbarnstillägget bort för barn födda efter Tre år senare höjdes barnbidraget igen och flerbarnstillägget återinfördes (Elmér, 1998, s 98). Idag ligger barnbidraget på 950 kr i månaden och det beräknades år 2001 att täcka omkring en tredjedel av den direkta kostnaden för barn i förskoleåldern (Ds 2001:57, s 216). 5. Vad påverkar beslutet att skaffa barn? För att få en uppfattning om varför den summerade fruktsamheten föll kraftigt under 1990-talet kommer jag i detta kapitel studera vad det är som påverkar beslutet att skaffa barn. Till hjälp har jag bland annat Statistiska centralbyråns demografiska rapport från 2001 som är skriven av Britta Hoem. Enkätundersökningen som ligger till grund för rapporten utfördes under våren 2000 då 3000 unga vuxna mellan 23 och 37 år, hälften män och hälften kvinnor, fick svara på frågor om sina attityder till barnafödande. 5.1 En framtid med familj och barn För de allra flesta unga är barn något som ingår i bilden av hur de vill att deras framtid skall se ut. I en undersökning från 1998 gjord av Ungdomsstyrelsen instämde två tredjedelar av de tillfrågade åringarna i påståendet Att få barn är meningen med livet. Bland de unga i samma ålder som redan hade fått barn var det nästan 90 procent som instämde i påståendet (Ds 2001:57, s 63). Det är mycket få unga som säger att de aldrig tänker skaffa barn. Bland sammanboende barnlösa 23-åriga kvinnor och sammanboende barnlösa 25-åriga män är det 95 procent som svarar ja på frågan om att 15

16 skaffa barn någon gång i framtiden. Först bland kvinnor på 35 år och bland män på 37 år finns det en betydande andel som svarar nej på den frågan. Även de som var ensamstående när undersökningen gjordes tror att de kommer att få barn i framtiden, i denna grupp var det dock också vanligt att man var mer osäker och svarade kanske på frågan om barn (Demografiska rapporter 2001:1, s 19f). 5.2 Tvåbarnsnorm Vi har tidigare sett att den fullbordade fruktsamheten i Sverige har varit stabil på omkring 2.0 barn per kvinna. Flera undersökningar visar också att det finns en utbredd önskan bland unga att få just två barn. I SCBs Demografiska rapporter 1994:1 anser 90 procent av de tillfrågade männen och kvinnorna att det ideala barnantalet i en familj är minst två (Ds 2001:57, s 66). Hoems rapport visar att bland dem som hade fått sitt första barn under 1998 hade mellan 30 och 40 procent fått fler barn eller var gravida på nytt när undersökningen gjordes Flera av de kvinnor och män som ännu inte hade fått fler barn räknade dock med att få det. Andelen föräldrar som har ett barn och räknar med att få ett till sjunker något när kvinnans och mannens ålder ökar, trots det svarar fyra av tio av de 37-åriga ettbarns mammorna ja på frågan om fler barn (Demografiska rapporter 2001:1, s 15f). 5.3 Inga barn ännu, varför? I Hoems undersökning får de medverkande frågan om varför de ännu inte har fått barn. Svaret på denna fråga varierar beroende på om den tillfrågade är i en parrelation eller ensamstående samt beroende på den tillfrågades ålder. Bland de som lever i en relation är det vanligaste svaret att man inte har hunnit ännu, det är mycket annat de tillfrågade vill göra innan de skaffar familj. Ett annat vanligt svar är att tiden har använts till studier eller att man på grund av arbetsförhållanden och den ekonomiska situationen inte har haft möjlighet att skaffa barn. Med stigande ålder blir det vanligare att svårigheter att bli gravid anges som skäl till att man inte har fått barn. Bland de 35-åriga kvinnorna var det sju av tio som uppgav detta som den viktigaste orsaken till att de inte har fått barn. Bland dem som är ensamstående är den viktigaste orsaken till att man inte har fått barn att man saknade en partner att få barn med. Detta svar var allra vanligast bland de ensamstående över 30 år. Bland de yngre var det vanligare att orsaken som uppgavs var att man ville göra annat innan man skaffade barn. Mycket få av de ensamstående angav studier, jobb och ekonomi som orsaker till att man inte har fått barn. Detta beror förmodligen på att barnafödande i gruppen ensamstående inte känns så 16

17 aktuellt att man har börjat fundera på vilken tidpunkt som är mest lämplig med hänsyn taget till studier, jobb och ekonomi (Demografiska rapporter 2001:1, s 19ff). Av genomgången ovan kan man konstatera att både ensamstående och sammanboende unga vuxna vill hinna göra annat innan de får barn. Rätt tidpunkt för att skaffa barn tycks förutom det att man innan familjebildande vill göra annat bero på om man överhuvudtaget har en partner att få barn med. För de ensamstående som är runt 30 år är detta den absolut främsta anledningen till att man inte har fått barn. Bland dem som är i samma ålder men som lever i en parrelation är den viktigaste orsaken till att man inte har fått barn att man inte har lyckats bli gravid. De flesta kvinnor över 30 år verkar alltså tycka att tiden är mogen för att få barn men att inte ha en partner eller inte kunna bli gravid sätter käppar i hjulet. För de som är under 30 år och som lever i en parrelation handlar rätt tidpunkt för barnafödande om att studierna skall vara avslutade och att man skall ha hunnit etablera sig på arbetsmarknaden. 5.4 Tveksam till fler barn, varför? Vi har sett att det finns en stark tvåbarns norm bland unga vuxna, trots det svarar runt var femte ettbarnsförälder att de är osäkra på men inte helt avvisande till att få ett till barn inom de närmaste 5-6 åren. Orsaken till tveksamheten var ofta relaterad till den egna ekonomin eller arbetslivet. De tveksamma fick följdfrågan om det fanns något som kunde göra dem mindre tveksamma. På det svarade framförallt de yngre föräldrarna att bättre ekonomiska förhållanden kanske skulle kunna påverka dem. Även förändrade förhållanden på arbetsmarknaden som gjorde att det blev lättare att kombinera yrkesarbete med ett liv med barn skulle kunna minska tveksamheten. Bland de äldre handlade tveksamheten framförallt om sin egen eller sin partners ålder, man upplevde att man var för gammal för att få fler barn (Demografiska rapporter 2001:1, s 17). 6. Sverige på1990-talet I föregående kapitel har konstaterats att de allra flesta unga någon gång i framtiden vill ha barn. Innan de bildar familj vill de dock hinna med att göra annat. För de som lever i en trygg parrelation och är under 30 år är det framförallt studier, arbete och ekonomi som uppges vara orsaken till att de ännu inte har fått barn. Jag skall i detta kapitel utifrån situationen i Sverige på 1990-talet titta närmare på 17

18 dessa och andra faktorer som kan tänkas ha påverkat barnafödandet. Tonvikten i framställningen ligger på de förändringar som har påverkat gruppen som är i den åldern då det är vanligt att man bildar familj, i texten använder jag mig av begreppet unga vuxna och menar då de i åldern Situationen påarbetsmarknaden Sysselsättning och arbetslöshet bland unga vuxna Sverige drabbades 1991 av en allvarlig ekonomisk kris. Efter årtionden av full sysselsättning steg arbetslösheten kraftigt under 1990-talet och sysselsättningen minskade. Från en arbetslöshetsnivå på under 2 procent 1990 nådde arbetslösheten tre år senare 8 procent, en nivå som höll i sig till slutet av Inte förrän i slutet av år 2000 hade arbetslösheten sjunkit till under 4 procent (Ds 2001:57, s 168). Historiskt sett får man gå tillbaka till och 1930-talens depressioner för att finna arbetslöshetssiffror som går att jämföra med dem som observerades under 1993 (Regnér, 2000, s 86). Förutom en markant ökning av registrerade arbetslösa under 1990-talet har den minskade sysselsättningen även medfört att allt fler står utanför arbetskraften var 40 procent av åringarna utanför arbetskraften (Salonen, 2000, s 178). Många i denna åldersgrupp valde, som vi kommer att se längre fram, att studera. Bland unga män var sysselsättningen hög och stabil under flera årtionden fram till Andelen sysselsatta män i ålder år har mellan 1970 och 1990 legat på drygt 90 procent. Bland kvinnor i samma ålder ökade sysselsättningen oavbrutet fram till 1990 då den låg på 87 procent, alltså nästan lika hög som männens. Nedgången i sysselsättningen under 1990-talet slog olika hårt mot olika grupper i samhället, de som drabbades hårdast var åringarna hade omkring 80 procent av åringarna ett jobb, 1997 hade andelen sjunkit till drygt 50 procent. Även i åldersgruppen år har sysselsättningen minskat kraftigt. Under perioden sjönk sysselsättningen bland män i denna åldersgrupp från 90 till 76 procent och bland kvinnor från 87 till 68 procent (Ds 2001:57, s 171f). Den grupp som under 1990-talet hade de största arbetslöshetsproblemen var unga kvinnor i åldern år. Var tredje kvinna i denna åldersgrupp hade 1997 frekventa arbetslöshetsproblem mot ungefär var femte bland jämnåriga män (Börjeson, 2001, s 160). Från och med har det 18

19 dock skett en minskning av arbetslösheten bland de under 30 år, men arbetslösheten ligger ändå kvar på en betydligt högre nivå än i slutet av 1980-talet. Andelen 29-åringar med en anställning är 10 procentenheter lägre än tio år tidigare (Börjeson, 2001, s 147). Arbetslösheten och nedgången i sysselsättningen drabbade alltså främst de unga vuxna som under 1990-talet befann sig i den ålder som tidigare varit den vanligaste åldern för att bilda familj Etablering påarbetsmarknaden Under 1990-talet dröjde det längre innan unga människor etablerade sig på arbetsmarknaden. Det finns ingen entydig definition av vad det innebär att vara etablerad på arbetsmarknaden, men det ligger nära till hands att tänka sig att man är etablerad på arbetsmarknaden när man har ett fast jobb inom ett yrke eller område där man vill jobba och då man har en någorlunda rimlig inkomst. Dessvärre saknas det statistik som mäter dessa indikationer av etablering på arbetsmarknaden. Vad man dock kan utläsa genom statistik är hur många som har fast anställning. Under 1990-talet har andelen unga kvinnor och män med fast anställning minskat kraftigt och minskningen har varit ännu större bland kvinnor än bland män. För att få en uppfattning om hur lång tid det tar att etablera sig på arbetsmarknaden kan man studera andelen sysselsatta i olika åldersgrupper. Genom att mäta inträdesåldern och etableringsåldern på arbetsmarknaden får man en uppfattning om hur lång tid det tar att etablera sig på arbetsmarknaden. Etableringsåldern definieras som den ålder då minst 75 procent av de unga vuxna är sysselsatta på arbetsmarknaden och inträdesåldern den ålder då minst 50 procent är sysselsatta på arbetsmarknaden. Under 1990-talet har inträdesåldern för män och kvinnor varierat mellan 18 och 22 år, i slutet av decenniet sjönk inträdesåldern något och landade år 2000 på 20 år för både män och kvinnor. Vad gäller etableringsåldern är det större skillnad mellan män och kvinnor nådde etableringsåldern för män sin topp på 28 år, resten av 1990-talet var etableringsåldern för män stabil på en ålder av 26 år. För kvinnor ökade etableringsåldern under nästan hela decenniet, 1997 nåddes toppen på 31 år och efter det sjönk etableringsåldern något och hamnade år 2000 på 29 år. En del av skillnaderna i längden för etableringsprocessen mellan könen kan förklaras med att kvinnor i större grad än män studerar, men det är inte den enda förklaringen. Kvinnor har under hela 1990-talet, och i ännu större utsträckning under tidigare decennier, haft en lägre sysselsättning än män och då är det framförallt gruppen av icke-studerande utanför arbetskraften som varit större bland kvinnor (Ds 2001:57, s 176f). Trots att inträdesåldern och etableringsåldern sjönk något i slutet av 1990-talet för både män och kvinnor och gjorde att etableringstiden blev lite kortare motsvarar 19

20 inte denna sänkning ökningen som skedde tidigare under decenniet. Sammantaget har etableringsåldern ökat påtagligt under perioden (Börjeson, 2001, s 159) Nya anställningsformer Den låga sysselsättningen tillsammans med den höga arbetslösheten under 1990-talet är inte det enda som har påverkat unga vuxnas situation på arbetsmarknaden talet präglas också av förändrade arbetsvillkor. De tidsbegränsade jobben ökade under denna period på bekostnad av fasta anställningar. De tidsbegränsade jobben har liksom arbetslösheten ökat mest bland yngre kvinnor och män. Till kategorin tidsbegränsade jobb räknas vikariat, behovsanställningar, beredskaps- och säsongsarbete, provanställning, praktiktjänstgöring och projektanställning. De anställningsformer som under 1990-talet ökade mest var behovs- och säsongsanställningar och det är dessa anställningsformer som i minst utsträckning leder till fast jobb (Ds 2001:57, s 189) hade 80 procent av åringarna med jobb ett fast arbete. Åtta år senare hade i samma åldersgrupp endast 56 procent av de sysselsatta en fast anställning. Om man tittar på alla i åldersgruppen år har andelen med en stabil anställning minskat från 63 till 30 procent mellan 1990 och Förutom den allt större tonvikten på tidsbegränsade anställningarna har det under 1990-talet även blivit vanligare att arbeta deltid. Under perioden fördubblades antalet deltidsanställningar i åldersgruppen år (Salonen, 2000, s 179f). För unga vuxna innebar 1990-talet alltså inte bara låg sysselsättning och ökad arbetslöshet utan också otryggare arbetsvillkor. 6.2 Allt fler studerar När arbetslösheten är hög är det vanligt att andelen av befolkningen utanför arbetskraften ökar. Framförallt söker sig människor som drabbas av arbetslöshet, eller som uppfattar att risken för att bli arbetslös är stor, till fortsatt utbildning. De yngre har större incitament att lämna arbetskraften för studier än andra, dels eftersom de som grupp drabbas hårdare av arbetslöshet och dels för att de efter studierna har ett längre återstående arbetsliv där de kan dra nytta av den fördel som studier ger (Lundborg, 2000, s 26). Under 1990-talet var det särskilt åringar som ökade sitt utträde ur arbetskraften. På 1980-talet stod drygt 15 procent av åringarna utanför arbetskraften medan det i slutet av 1990-talet var över 30 procent. I denna åldersgrupp är det allt fler som befinner sig i utbildning något som utökningen av utbildningsplatser i högskolesystemet har gjort möjligt (Åberg & 20

21 Nordenmark, 2000, s 56). Under 1990-talet har utbildningsplatserna på landets högskolor utökats med drygt platser. Mellan läsåren 1989/90 och 1993/94 ökade platsantalet med helårsstudenter vilket är en ökning med 54 procent och till läsåret 1998 hade utbildningsplatserna utökats med ytterligare helårsplatser (Gustafsson, Andersson & Hansen, 2000, s 198). Ungdomarna födda under mitten av 1970-talet och som i mitten av 1990-talet befann sig i 20 årsåldern påbörjade under denna tid högre utbildning i betydligt större utsträckning än äldre årskullar. En tredjedel av samtliga åringar påbörjade under mitten av 1990-talet en högskoleutbildning jämfört med var femte i början av 1990-talet. Ökningen av utbildningsplatser på högskolan är inte den enda anledningen till att andelen studerande har ökat. Även andra utbildningsalternativ har ökat kraftigt under senare år. Bland de studerande åringarna befann sig 1997 drygt hälften på högskolan, resten studerade på KOMVUX och andra utbildningar (Salonen, 2000, s 180f). 6.3 Ekonomi och boende Att unga vuxnas arbetskraftsdeltagande minskade under 1990-talet ses som den främsta anledningen till att deras ekonomiska situation också försämrades. För ungdomar upp till 24 år har inkomsterna fallit såväl i absoluta tal som i relation till andra åldersgrupper. För åldersgruppen år har förändringen under 1990-talet varit mindre, men utvecklingen har ändå varit avsevärt sämre än för andra åldersgrupper. Människors boendesituation hänger i stor utsträckning ihop med deras ekonomiska situation. Den enskildes ställning på bostadsmarknaden påverkas av vilka ekonomiska förutsättningar man har och boendekostnaden utgör för de allra flesta en betydande del av levnadsomkostnaderna. För unga vuxna är möjligheten att flytta hemifrån beroende av både den ekonomiska situationen och det rådande läget på bostadsmarknaden (Börjeson, 2001, s 149). Under 1990-talet ökade bostadskostnaderna mer än den allmänna prisnivån och särskilt gäller det hyresoch bostadsrätter, de boendeformer som är mest aktuella när man flyttar till sitt första egna boende (Ds 2001:57, s 254). Att det råder brist på bostäder för unga visades i Boverkets Bostadsmarknadsenkät från år 2000 där 35 av Sveriges kommuner uppgav att det i deras kommun var brist på den typ av bostäder som efterfrågas av unga vuxna. Det var betydligt högre antal än de kommuner som uppgav att de hade en generell bostadsbrist (Börjeson, 2001, s 149f). Att unga vuxna under 1990-talet har fått det svårare att flytta hemifrån märks på att det har blivit vanligare att högre upp i åldrarna bo kvar i föräldrahemmet. Andelen kvarboende åringar har ökat från 30 till 38 procent mellan 1990 och I en undersökning gjord av Hyresgästernas Riksförbund

22 framgår att 62 procent av samtliga personer i åldern år har en egen bostad. Av dem som saknade egen bostad och som fortfarande bodde i föräldrahemmet uppgav så många som 83 procent att de skulle flytta hemifrån om de hade råd (Salonen, 2000, s 187f). Ungdomar som lämnar föräldrahemmet lämnar också i större utsträckning än förr sin hemkommun. Under 1990-talet har omflyttningen ökat kraftigt och det är framförallt till storstäder och universitet-och högskoleorter som flytten går. Allt fler ungdomar söker sig alltså till områden som är trångbodda och där det råder brist på bostäder (Ds 2001:57 s 254). År 1999 bodde mer än var tredje åring i någon av Sveriges storstäder eller i deras förortskommuner, och i åldersgruppen år var det nära 40 procent (Ds 2001:57 s 250). Ytterligare ett perspektiv på boendesituationen som är intressant i detta sammanhang är trångboddhet. Som trångbodd räknas de som lever i ett hushåll där det finns fler än två personer per rum, kök och vardagsrum räknas inte med. Andelen som enligt denna definition är trångbodda är som störst i åldersgruppen år (Börjeson, 2001, s 151). 6.4 Oro för framtiden Redovisningen ovan visar att situationen för unga vuxna på flera områden blev mer osäker under 1990-talet. Detta i sig kan tänkas påverka viljan att skaffa barn. Ett beslut om att skaffa barn innebär definitivt att parets framtid förändras och i tider då den ekonomiska situationen och situationen på arbetsmarknaden känns osäker kan det kännas tryggare att vänta med att skaffa barn (Ds 2001:57, s 265). Att skaffa barn innebär vissa risker vilket kan tänkas påverka viljan att skaffa barn. Att bli ensamstående mor blev under 1990-talet ur en välfärdssynvinkel en alltmer problematisk erfarenhet (SOU 2001:79, s 214). I en undersökning av Riksförsäkringsverket konstateras att risken för att bli ensamstående ofta tas med i bedömningen om man skall ha barn eller inte. Vid beslutet att skaffa barn är det viktigt att veta om man kan försörja sig även som ensamstående förälder (Ds 2001:57, s 266). Under 1990-talet försämrades unga vuxnas psykiska hälsa. Under denna period ökade känslan av oro, ängslan eller ångest bland alla åldersgrupper, men ökningen var väsentligt kraftigare bland unga vuxna. Särskilt tydlig var ökningen bland unga kvinnor, i åldersgruppen år ökade andelen som uppgav att de hade ängslan, oro eller ångest från 7 procent till 27 procent (Börjeson, 2001, s 151). 22

23 7. Analys 7.1 Hur skall nedgången under 1990-talet tolkas? I tidigare kapitel har vi sett att förändringen i fruktsamheten under 1990-talet främst består i att det den summerade fruktsamheten minskade under perioden och att förstagångsföderskorna blev äldre. De undersökningar som gjorts av unga vuxnas attityder till familj och barn visar dock att unga vuxna under 1990-talet inte sa nej till barn och att nedgången således inte kan tolkas som en attitydförändring till barnafödande. Förändringarna i fruktsamheten under 1990-talet måste istället förklaras med hjälp av andra faktorer Fruktsamhet och familjepolitik Nedgången i den summerade fruktsamheten och höjningen av förstagångsföderskors ålder måste förstås både utifrån hur den svenska familjepolitiken är utformad och utifrån de samhällsförändringar som under 1990-talet drabbade unga vuxna. Föräldraförsäkringens utformning har gjort att vi i Sverige har en stark koppling mellan situationen på arbetsmarknaden och barnafödande. Föräldraförsäkringen ger ett tydligt incitament till blivande föräldrar att innan barnafödande etablera sig på arbetsmarknaden. Om man innan man får barn har arbetat under minst 240 dagar i följd får man en föräldrapenning som motsvarar 80 procent av den bruttoinkomst som man var sjukpenningförsäkrad för före nedkomsten. Detta skall jämföras med de 120 kr per dag som man erhåller i garantibelopp om man inte har arbetat under 240 dagar före nedkomsten. Genom att välja ordningen först arbete och sedan barn har man en ekonomisk trygghet under föräldraledigheten och denna utformning av föräldraförsäkringen kan sägas styra blivande föräldrar i deras val av när de skall bilda familj. Hoems undersökning visar också just detta, för dem som lever i en parrelation och är under 30 år är den viktigaste orsaken till att man ännu inte har fått barn att man inte har avslutat studierna och hunnit etablera sig på arbetsmarknaden. Ytterligare ett exempel på hur familjepolitikens utformning kan styra barnafödandet är den så kallade snabbhetspremien i föräldraförsäkringen. Att man får behålla den sjukpenninggrundande inkomsten om nästa barn föds högst 30 månader efter det tidigare barnet tycks påverka tempot i barnafödandet. Eftersom man gynnas ekonomiskt genom att få sitt nästa barn inom 30 månader är det många som väljer just detta intervall mellan sina barn. Att intervallet höjdes från 24 månader till 30 månader