Tacksamhet och osäkerhet

Transkript

1 Tacksamhet och osäkerhet om erfarenheter av kommunalt kontrakt som väg till egen bostad Lars-Gunnar Krantz Eva Sennemark September 2007

2 Tacksamhet och osäkerhet om erfarenheter av kommunalt kontrakt som väg till egen bostad FoU i Väst Första upplagan september 2007 Layout: Infogruppen GR 2

3 Innehåll SAMMANFATTNING INLEDNING KOMMUNALA KONTRAKT I GÖTEBORG... 6 Fastighetskontorets samordnande ansvar... 6 Vad är ett kommunalt kontrakt?... 6 Processen för att få ett kommunalt kontrakt... 8 Hur många och vilka får ett kommunalt kontrakt? AVGRÄNSNING OCH METOD FÖR INTERVJUUNDERSÖKNINGEN Urval Bortfallsanalys Slutgiltigt urval Genomförande av intervjuer och analys VILKA ERFARENHETER FÖRMEDLAS AV PERSONER SOM FÅTT ELLER VÄNTAR PÅ ETT KOMMUNALT KONTRAKT? Orsaker till remiss Boendehistoria berättelser om livet Processen - från remiss till lägenhet Kontakten med Bostadsenheten Nuvarande boendesituation - en kluven inställning Mot en normalisering Väntan på ett kommunalt kontrakt SUMMERANDE REFLEKTION Ingen homogen grupp Stor betydelse för normalisering Flera aktörer och mycket information leder till osäkerhet Gott bemötande från Bostadsenheten men intervjuer upplevs inte positivt Svårt att vänta Uppföljningen kan utvecklas Referenser Bilaga 1: Temaguide för intervjuer

4 Sammanfattning Tacksamhet och osäkerhet Den här rapporten förmedlar erfarenheter från personer i Göteborg som har ett så kallat kommunalt kontrakt. Det är personer som av medicinska eller sociala skäl inte har möjlighet att ordna en bostad själv. Socialtjänst eller sjukvård skriver då en remiss till Bostadsenheten vid Fastighetskontoret. Om remissen godkänns får personen hyra en lägenhet i andra hand där Fastighetskontoret har tecknat förstahandskontraktet. Avsikten är att det ska leda till att personen själv får överta kontraktet på lägenheten efter arton månader. Initiativet till studien togs av Fastighetsnämnden och den har genomförts av FoU i Väst vid Göteborgsregionens kommunalförbund (GR). Syftet har varit att ta del av och förmedla individers syn på processen att få ett kommunalt kontrakt och vilken betydelse det haft för dem att få en lägenhet. Metoden har varit att genomföra ett antal längre intervjuer med, såväl personer som fått en lägenhet med kommunalt kontrakt, som personer som väntar på en sådan lägenhet. Totalt har tretton personer intervjuats, nio av dessa hade redan fått ett kommunalt kontrakt, medan fyra av de intervjuade hade fått sin remiss godkänd och väntade på att få en lägenhet. Urvalet har gjorts utifrån godkända remisser och en spridning på ålder, kön, etnisk bakgrund, civilstånd samt huvudorsak till remiss eftersträvades. Av berättelserna kring de intervjuades situation framgår att skälen till att en person behöver stöd för att få en lägenhet är mycket varierade. Ofta handlar det om akuta krissituationer som i sin tur har lett till ekonomiska problem och skulder. Detta har gjort det omöjligt att komma in på den ordinarie bostadsmarknaden på egen hand. Alla de intervjuade vittnade om den stora förändring det inneburit att få en egen lägenhet. Det ger en möjlighet att känna sig mer normal, att kunna arbeta, att kunna ta hem vänner, att bo med barnen igen eller att låta barnen ta hem kompisar. Tacksamheten för att ha fått denna chans är påtaglig. De flesta trivdes med sin lägenhet och planerade att bo kvar där även när de själva fått överta kontraktet. En stor kontrast var de som väntade på en lägenhet. Deras situation var mycket mer oviss, den nuvarande boendesituationen beskrevs som olidlig och det var svårt att ha några framtidsplaner. Blandat med de positiva känslorna kring att ha fått en lägenhet fanns dock även en känsla av osäkerhet. Oron för att bli av med sin lägenhet var stor, vilket i flera fall innebar en överdriven rädsla för att störa grannar eller missköta lägenheten. Bakom detta låg också flera missuppfattningar, till exempel att det skulle kunna ske inspektioner i lägenheten utan förvarning eller till vem man ska anmäla fel som uppstår i lägenheterna, missuppfattningar som troligen kan förstås av att det är många aktörer inblandade och att det blir mycket information för en enskilde att ta hand om. Dessutom förefaller informationen vara olika beroende på vem som förmedlat den. Behovet av ett enkelt och tydligt informationsmaterial kring processen för att få och att ha ett kommunalt kontrakt förefaller därför stort. I de intervjuades kontakter med Bostadsenheten anser de flesta sig blivit väl bemötta även om de två personer som kallats dit för ett personligt samtal när remissen utreddes upplevde dessa som mycket negativa. I intervjuerna påpekas också hur viktigt övertagandet av kontraktet är. Det är det sista steget till att bli en bland alla andra. Därför väntar alla på att de arton månaderna ska ha passerat och då lägenheten definitivt blir deras eget hem. I uppföljningen av kommunala kontrakt framgår dock att många får vänta mer än arton månader. För den är detta frustrerande och villkoren för när ett övertagande kan ske borde därför förtydligas. 4

5 1. Inledning Den här rapporten belyser erfarenheter från människor som bor i Göteborg med så kallat kommunalt kontrakt eller som väntar på sådant kontrakt. Ett kommunalt kontrakt innebär att kommunen (Fastighetskontoret) tecknar ett förstahandskontrakt med fastighetsägaren och sedan hyr ut lägenheten i andra hand. Kommunen fungerar därmed som mellanhyresvärd i avvaktan på att personen ska kunna få ett eget förstahandskontrakt. Bakgrunden är någon form av socialt och/eller medicinskt problem som gör att personen inte kan lösa sin bostadssituation på egen hand. Hyreslagen reglerar förhållandet i avtalen såväl mellan hyresvärden och Fastighetskontoret som mellan Fastighetskontoret och andrahandshyresgästen. Initiativet till studien togs av Fastighetsnämnden i Göteborgs Stad. Fastighetskontoret gav FoU i Väst vid Göteborgsregionens kommunalförbund (GR) i uppdrag att genomföra en studie av effekterna för personer och familjer i Göteborg som får insatser i form av bostäder och boendestöd på det boendesociala området. Det boendesociala området innebär en mängd olika verksamheter. I samråd med Fastighetskontoret avgränsades uppdraget därför till att omfatta brukares upplevelser av att få en bostad med ett kommunalt kontrakt. Med brukare avses här personer utan egen bostad där någon myndighet skrivit remiss till Fastighetskontorets Bostadsenhet (tidigare kallad Lägenhetsbyrån) och där remissen har blivit godkänd. I uppdraget ingick att intervjua personer som hade fått en lägenhet med kommunalt kontrakt och personer vars remiss hade godkänts och som väntade på en lägenhet. Syftet med studien har varit att ta del av berörda personers perspektiv på den process som lett fram till ett kommunalt kontrakt samt betydelsen av att ha fått en egen lägenhet. Studien har planerats i dialog med chefer och medarbetare vid Fastighetskontoret. Huvuddelen av det material som redovisas i den här rapporten bygger på djupintervjuer med tretton personer som bor med kommunalt kontrakt eller som väntar på sådant. Intervjuerna genomfördes under hösten år Berättelserna har kompletterats med intervjuer med två bostadssekreterare på Bostadsenheten, dåvarande och tidigare chef för enheten samt olika typer av skriftlig dokumentation. Det senare har utgjort underlaget för beskrivningen av vad kommunala kontrakt är och hur det går till när en person får ett sådant kontrakt. Vi från FoU i Väst/GR som genomfört studien är Lars-Gunnar Krantz som har haft huvudansvar för de inledande kapitlen och Eva Sennemark som har genomfört och dokumenterat intervjuerna med brukarna samt skrivit metod- och resultatkapitlen. Rapporten är upplagd på följande sätt: I kapitel 2 ges en beskrivning av vad kommunala kontrakt är och hur processen ser ut för att få ett sådant kontrakt. Urval och metod för de genomförda intervjuerna med brukare presenteras i kapitel 3. I kapitel 4 redovisas de erfarenheter som personerna förmedlade i intervjuerna. Avslutningsvis ges några summerande reflektioner i kapitel 5. 5

6 2. Kommunala kontrakt i Göteborg Fastighetskontorets samordnande ansvar 1 Kommunens ansvar för kommuninvånare som inte själva kan ordna sitt boende utgår från socialtjänstlagen (SoL). I lagen slås fast att kommunen har det yttersta ansvaret för att personer som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver. Kommunen ska ta initiativ till och bevaka att åtgärder vidtas för att skapa goda förhållanden för grupper som har behov av samhällets särskilda stöd, bland annat så att den enskildes rätt till bostad främjas. I Göteborgs Stad är det i första hand stadsdelsförvaltningarna som bistår personer som har behov av samhällets särskilda stöd för att lösa sin bostadssituation. Fastighetskontoret i Göteborgs Stad har uppdraget att ansvara för samordningen av kommunens boendesociala frågor. Det ses som en del av Fastighetskontorets generella uppdrag med bostadsförsörjning i Göteborg. Ett förtydligande och en utvidgning av uppdraget beslutade gjordes år 2002 (Göteborgs Stad Kommunfullmäktige, 2002). En bakgrund till det förändrade uppdraget var behovet av en ökad samordning och effektivitet för att därigenom bistå stadsdelarna och minska utnyttjandet av relativt dyra icke-upphandlade lösningar som ofta ansågs vara av undermålig kvalitet. Som en del av det samordnande uppdraget har Fastighetskontoret utvecklat en samlad arbetsoch informationsplats på webben för boendesociala frågor, Boendeportalen 1. Denna är offentlig och innehåller rutiner och styrande dokument för bostadssociala frågor, till exempel en handbok kring hur man söker kommunala kontrakt. Där kan tjänstemän från socialtjänsten även få en överblick över antalet lediga platser i olika sociala boenden, i kommunal regi eller upphandlade boenden. I portalen redovisas också stadsdelsförvaltningarnas inventering av behov av bostäder för personer med sociala och/eller medicinska skäl i Göteborg samt inventeringar av bostadsbehov för funktionshindrade personer enligt lagen om särskilt stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) eller SoL. Via Boendeportalen kan fastighetsägare söka tänkbara hyresgäster, personer som blivit godkända för kommunalt kontrakt. I denna del av webbplatsen, BoMedla, är informationen åtkomlig endast om man har ett lösenord. Vad är ett kommunalt kontrakt? I Fastighetskontorets samordnade uppdrag för boendesociala frågor ingår även att sköta utredning och förvaltning av kommunala kontrakt. De kommunala kontrakten har tidigare funnits i andra former; på bostadsförmedlingen fram till dess nedläggning år 1992 och därefter på Fastighetskontoret. Samarbetsöverenskommelser mellan fastighetsägare, hyresgästföreningen och kommunen om dessa kontrakt har funnits sedan år Kontrakten kallades sociala kontrakt fram till år 1996 (Winberg och Branegård, 1998). Uppgiften innebär att Bostadsenheten vid Fastighetskontoret bistår stadsdelsförvaltningarna och sjukvården när det finns sociala och/eller medicinska grunder för att personer inte själva kan ordna en bostad. Det gör man dels genom att anskaffa bostäder och utreda remisser om kommunala kontrakt, men även genom att förvalta och inneha hyresvärdskapet för kontrakt som stadsdelarna själva förhandlat fram direkt med fastighetsägare. Bostadsenhetens uppgift innebär även förvaltning av lägenheter, det vill säga att utföra besiktning vid in- och utflyttning, att ta hand om störningar eller andra problem, att betala hyrorna till fastighetsägaren samt att debitera hyresgästen motsvarande belopp. Fastighetsägarna och deras förmåga att er- 6

7 bjuda lägenheter för kommunala kontrakt är här av central betydelse. I ett samarbetsavtal mellan fastighetsnämnden och Fastighetsägarna Göteborg Första Regionen, Förvaltnings AB Framtiden, HSB Göteborg, Riksbyggen Göteborg och hyresgästföreningen i Västra Sverige regleras villkoren för de kommunala kontrakten. Det senaste avtalet gäller från I avtalet åtar sig fastighetsägarna att årligen ställa 300 bostäder till Fastighetskontorets förfogande. Fastighetskontoret skall regelbundet beskriva vilka behov av lägenheter som finns. I samarbetsavtalets tillämpningsregler regleras även villkoren för vem som kan komma i fråga för ett kommunalt kontrakt, hur bostadsanskaffningen ska ske, hur störningar och uppsägning av kontrakt ska hanteras samt att avsikten är att andrahandskontraktet efter 18 månader ska kunna överföras på hyresgästen om inga problem med störningar eller obetalda hyror uppstått. Ett viktigt påpekande är att de kommunala kontrakten på flera sätt innebär ett boende på den reguljära bostadsmarknaden. Vanliga hyreslägenheter används där grannarna är ovetande om att personen/familjen innehar ett andrahandskontrakt med kommunen som hyresvärd. Att använda sig av fasta förutbestämda lägenheter anses leda till stigmatisering av de hyresgäster som bor där då dessa förknippas med sociala problem. Genom att använda sig av olika lägenheter i det vanliga beståndet kan individen bo kvar i samma lägenhet när det kommunala kontraktet överförs till att bli ett förstahandskontrakt. Samarbetsavtalet mellan Göteborgs Stad och fastighetsägarna innehåller även en principskiss för hur bostadsmarknaden i Göteborg utformas, vilket ger en bild av de kommunala kontraktens sammanhang. I principskissen skiljer man på Ordinarie bostadsmarknad och Övrig bostadsmarknad. Övriga bostadsmarknad består av fyra delar: 1. Institutioner/vårdhem, 2. Altbo med flera. Bedrivs i kommunal regi alternativt upphandlade avtal. Ej integrerade med andra hushåll. Professionellt stöd till den boende efter behov. 3. Referensboende. Social eller medicinsk förtur. Bedrivs främst av Altbo. Insprängt boende. Professionellt stöd. 4. Kommunalt andrahandskontrakt. Social eller medicinsk förtur med andrahandskontrakt genom Fastighetskontoret. Principskissen finns också i en bilaga till avtalet arrangerad som en trappstege. De kommunala kontrakten är då det steg som ligger närmast den ordinarie bostadsmarknaden. Trappstegsmetaforen har ifrågasatts eftersom personer tenderar att fastna i trappstegen utan att komma vidare. Verkligheten är inte sådan att man regelmässigt går uppåt i trappan. Bland annat anses trappan bygga på orealistiska förhoppningar om rehabilitering (Stadsrevisionen, 2006). En viktig diskussion är även hur behovet av speciallösningar, som kommunala kontrakt, påverkas av situationen på den ordinarie bostadsmarknaden. I den senaste årsrapporten om de kommunala kontrakten (Göteborgs Fastighetskontor, Bostadsenheten, 2007) påpekas att antalet remisser har ökat kraftigt under år Det antas bero såväl på att hushållen själva har svårare att lösa bostadsfrågan som att stadsdelarna i högre grad än tidigare vänder sig till Fastighetskontoret. I den uppföljning som gjordes för åren framkommer dock inget klart samband mellan antal ansökningar om kommunala kontrakt och antalet rapporterade lediga lägenheter (Winberg och Branegård, 1998). Under år 2006 inrättades en styrgrupp för att göra en översyn av kommunens boendesociala arbete. Detta resulterade bland annat i en handlingsplan (Göteborgs Stad, 2006). I planen redovisas några förslag till konkreta åtgärder för att tillgången på lägenheter för kommunala kontrakt ska komma i balans med efterfrågan, att väntetiderna ska minskas och genomströmningen öka. Dessutom ska kriterierna för att en remiss ska beviljas förtydligas. Bland annat angavs att Fastighetskontoret ska se över processerna från ansökan till eget kontrakt samt att analysen av behovet av lägenheter ska utvecklas. 2 Avtalet i sin helhet finns på 7

8 Processen för att få ett kommunalt kontrakt I processen att få ett kommunalt kontrakt till stånd är fyra aktörer involverade; det enskilda hushållet, handläggaren som skriver remissen, fastighetsägaren och Bostadsenheten vid Fastighetskontoret. Roller och ansvar växlar under processens gång. Ungefär så här kan processen se ut (baserad på material på goteborg.se samt muntlig information från bostadssekretare): En handläggare vid stadsdelsförvaltningen eller sjukvården skriver en remiss till Bostadsenheten med uppgifter om aktuell situation, boendehistorik, ekonomi, bedömning av kontraktsform och arbetsplan. En mall för remissen finns i Boendeportalen. En bostadssekreterare vid Bostadsenheten gör en utredning. Utredningen syftar till att kartlägga om hushållet uppfyller kriterierna i samarbetsavtalet med fastighetsägarna; att det finns styrkta medicinska eller sociala grunder, ett akut behov av bostad och att hushållet inte har kunnat lösa det på egen hand. Hushållet skall bedömas kunna bo i ett flerfamiljshus med grannar utan att vara störande. Kontakt tas ofta med den som skrivit remissen och framför allt om det finns oklarheter. I enstaka fall tar handläggaren även en kontakt med den enskilde för ett personligt möte på Fastighetskontoret. Det kan handla om att remissen inte ger tillräcklig information eller att bostadssekreteraren tycker att det är svårt att avgöra om remissen ska godkännas eller inte och vill få möjlighet att bilda sig en egen uppfattning. Vid ett beslutsmöte på Bostadsenheten varje vecka tas beslut om vilka remisser som skall godkännas för anskaffning av bostad. Vid beslutsmötet deltar samtliga bostadssekreterare och ansvarig chef. Beslutet meddelas till den handläggare som skrivit remissen. Om remissen godkänns läggs vissa uppgifter om den bostadssökande in i databasen BoMedla. Det är uppgifter om hushållets storlek, önskemål om storlek på lägenhet, eventuella önskemål om i vilka stadsdelar bostaden ska vara samt uppgifter om personen har hyresskulder eller inte. Oftast godtas inte önskemål om vissa områden och om personen gör sådana begränsningar kan det ta betydligt längre tid att få en lägenhet. Fastighetsägare som har en ledig lägenhet kan i BoMedla se om det finns personer som de anser kan passa till en ledig lägenhet. Fastighetsägaren tar då kontakt med Bostadsenheten och får ytterligare uppgifter om den person det gäller. Den enskilde får ett erbjudande och kan då acceptera det. Enbart ett erbjudande ges. Bostadssekreteraren och den enskilde träffas för kontraktsskrivande och information. Av kontraktet framgår vissa rättigheter och skyldigheter för hyresgästen. Kompletterande information ges muntligt från bostadssekreteraren. Undantag finns från den generella processen, till exempel när ett kommunalt kontrakt blir ett alternativ till en vräkning. Ett förstahandskontrakt omvandlas då till ett kommunalt kontrakt och hushållet kan bo kvar i bostaden. Det finns inte, vad vi kan se, någon samlad statistik på hur länge personerna kan få vänta från det att remissen blivit godkänd till lägenhet anskaffats. BoMedla är ingen reguljär kö utan fastighetsägare kan gå in i databasen och själva välja det hushåll de anser passar för den lägenhet som de har ledig. Enligt muntliga uppgifter från bostadssekreterare kan det gå mycket snabbt i vissa fall, i andra fall tar det längre tid. Faktorer som krav på ett speciellt område eller många barn påverkar. Enligt samarbetsavtalet är inriktningen att hushåll ska få ett erbjudande inom tre månader. Avtalet säger dock samtidigt att om hushållets förhållande ställer särskilda krav så kan väntetiden bli längre. I årsrapporten för 2006 från Bostadsenheten noteras att det fanns 220 hushåll som väntade på en lägenhet och att antalet anskaffade lägenheter inte räcker till för behovet. Situationen leder till långa väntetider med 8

9 negativa konsekvenser för berörda individer/familjer (Göteborgs fastighetskontor, Bostadsenheten, 2007). Samarbetsavtalet tar också upp hur eventuell misskötsamhet ska hanteras. Om det har funnits påtaglig olägenhet för fastighetsägaren eller för övriga boende hyresgäster ska personen ifråga få skriftliga varningar med begäran om rättelse. Om så inte skett efter två varningar kan hyreskontraktet sägas upp med omedelbar verkan. I samarbetsavtalet har det skrivits in att störningar i boendet ska motverkas snabbt och effektivt. Förvaltnings AB Framtiden har därför bildat ett bolag för att hantera störningar utanför ordinarie arbetstid (vardag som helgdag) i boendet för hyresgäster. Störningsjouren har som uppgift att ta emot anmälningar om störningar och åtgärda dessa genom att besöka den som störs och den som stör. Avtalet säger också att störningsjourens verksamhet ska leda till att kommunens olika stödformer skyndsamt används för de hushåll som är störande för sina grannar. Enligt uppgift ur en rapport om Bostadsenhetens verksamhet år 2006 har det funnits störningar i nio procent av hushåll med kommunala kontrakt under året (Göteborgs Fastighetskontor, Bostadsenheten, 2007). Hur många och vilka får ett kommunalt kontrakt? Antalet hushåll med kommunalt kontrakt har ökat under 2000-talet, från 570 år 2000 till 849 år Dessutom finns det 250 lägenheter som stadsdelarna har köpt eller hyrt in. Även antalet remisser som kommer in till Bostadsenheten har ökat. År 2000 inkom 407 remisser och ökade till 558 under år Antalet sjönk sedan till under 500 för att åter öka till 645 remisser under år Detta är den högsta siffra som hittills har noterats. Centralt för att de kommunala kontrakten ska kunna tillgodose behoven är att antalet lägenheter som anskaffas är tillräckligt. I samarbetsavtalet uppskattades att fastighetsägarna totalt skulle ställa 300 lägenheter till förfogande per år. Enligt årsrapporterna från Lägenhetsbyrån/Fastighetskontoret har så inte skett. Framför allt har inte de privata fastighetsägarna bidragit som avtalet föreskriver. Som framgår i tabellen har man inget år nått det beräknade behovet på 300 lägenheter. Tabell 1: Antal anskaffade bostäder år och dess fördelning på olika fastighetsägare Totalt antal anskaffade lägenheter Framtiden AB, % Privata Fastighetsägare, % Kooperationen m fl. % Källa: Årsrapporter från Göteborgs Fastighetskontor, Lägenhetsbyrån/Bostadsenheten Enligt samarbetsavtalet ska fördelningen av de anskaffade lägenheterna vara 45 procent för AB Framtiden, 45 procent för privata hyresvärdar och 10 procent för övriga. I tabellen framgår tydligt att det är AB Framtiden som stått för den helt övervägande delen av lägenheterna som anskaffats. I Handlingsplanen från år 2006 påpekas också att det finns ett behov av att utveckla arbetsformer och arbetssätt så att intentionerna i avtalet fullföljs men man föreslår inga förändringar i avtalet. De privata fastighetsägarna framhåller också att man lämnar lägenheter direkt till stadsdelarna eller till organisationer som i sin tur erbjuder boende och stöd till stadsdelarna. De anser därför att uppföljningen av avtalet inte ger en rättvisande bild (Göteborgs Stad, 2006, s 8). Behovsbilden har dessutom förändrats något under de senaste åren. Bostadsenhetens uppskattar behovet till 550 lägenheter för år 2007, ett antal som vida överstiger antalet lägenheter som har kunnat anskaffas hittills. Man pekar också på de negativa konsekvenser detta leder till med långa väntetider för de personer som har fått sin remiss godkänd och som måste fortsätta att bo under dåliga förhållanden. Vilka är det då som kan få ett kommunalt kontrakt? Enligt samarbetsavtalet avgörs det från fall till fall om en anvisad hyresgäst ska få ett kommunalt kontrakt. Det ska finnas styrkta medicinska eller sociala grunder och ett akut behov av bostad som inte har kunnat lösas på egen hand. Hushållet skall bedömas kunna bo i ett flerfamiljshus med grannar utan att vara störande. Tidigare har Bostadsenheten redovisat statistik över orsaker till remisser men gjorde inte så i årsrapporten för år En tänkbar förklaring 9

10 är att, enligt intervjuer med boendesekreterare, det är svårt att ange ett skäl för varför remissen godkänns. Ofta ligger det sammansatta problem bakom remissen varför statistiken kan bli missvisande. Som en fingervisning kan det ändå vara av intresse att se att det bland 30 procent av de godkända remisserna angavs medicinska skäl, såväl fysiska som psykiska orsaker, men att fördelning dem mellan inte framgår. För 25 procent angavs skälet vara betalningsanmärkningar och för 19 procent var behov av anpassad bostad skälet till att remissen godkändes (Göteborgs Fastighetskontor, Lägenhetsbyrån, 2006). Andelen godkända remisser var 65 procent år 2006 vilket uppges vara ungefär samma andel som tidigare år. Inom ramen för den här studien har ett antal remisser lästs igenom, dels som grund för urvalet till intervjuerna, dels för att förstå sammanhanget för studien. Den bild som växer fram är att behoven är av många olika slag. På individnivå är det sällan ett enda skäl till att behovet uppstått. Tvärtom såg vi en mångfacetterad bild både av gruppen som helhet och i de enskilda remisserna. Även statistik på orsaker till att remisser inte godkänns finns enbart redovisad fram till år De två vanligaste skälen till avslag under år 2005 var att personerna bedömdes kunna få bostad på egen hand eller att boendereferenser saknas. Det sistnämnda skälet innebär att berörda personer först borde bo i ett referensboende innan de kan komma i fråga för ett kommunalt kontrakt. Enligt Bostadsenhetens handbok definieras ett godkänt referensboende som att personen har bott i en lägenhet i ett flerfamiljshus där grannarna har egna hyresavtal. Andra lösningar bedöms från fall till fall, exempelvis när personen bor i en trappuppgång där alla lägenheter hyrs av stat, kommun eller frivilligorganisation eller en fastighet som i sin helhet är uthyrd till en viss verksamhet. I handboken uppges att kriterierna för vad som ska anses vara ett godkänt referensboende kommer att ses över ( se). Ett tredje relativt vanligt skäl till avslag var att personen borde kunna erbjudas omflyttning hos nuvarande fastighetsägare. Det rör sig om personer som redan har en lägenhet men som på grund av funktionshinder behöver en anpassad bostad (Göteborgs Fastighetskontor, Lägenhetsbyrån, 2006). De kriterier som måste vara uppfyllda för att en remiss ska beviljas och hur likställigheten över staden kan säkerställas tas upp i Handlingsplanen (Göteborgs Stad, 2006). Tidigare erfarenheter visar på stora svårigheter att mer exakt definiera kriterierna men i Handlingsplanen föreslås ändå att frågan kring kriterier ska tydliggöras och kommuniceras mellan stadsdelsförvaltningarna, Fastighetskontoret och fastighetsägarna. Ytterligare en aspekt av uppföljning av de kommunala kontrakten är hur många av kontrakten som överlåts på hyresgästerna och när detta sker. Enligt samarbetsavtalet ska det ske efter arton månader om hyresgästen utifrån reglerna i hyreslagen visat skötsamhet i arton månader. Det är relativt svårt att följa upp i statistiken eftersom den görs årsvis och inte följer personer. Antalet kontrakt som överlåtits på hyresgästerna var under de senaste tre åren följande: 2004: 58, 2005: 115 och 2006: 205. Den stora ökningen år 2006 förklaras till stor av att många kontrakt inom ramen för en speciell överenskommelse mellan Bostads AB Framtiden och stadsdelarna överläts på hyresgästerna. Det var endast för 103 av de 205 kontrakt som överläts som hyrestiden var arton månader eller kortare. Arton hushåll hade haft ett kommunalt kontrakt i mer än tre år innan överlåtelsen skedde. Rutinen för en överlåtelse av kontraktet är att Bostadsenheten besiktigar lägenheten och sedan ställer en fråga om överlåtelse till fastighetsägaren. Det är dock inte alltid som förslaget godtas och ett skäl kan vara att fastighetsägaren åberopar skulder och gamla betalningsanmärkningar (Göteborgs Fastighetskontor, Bostadsenheten, 2007). Någon skriftlig dokumentation kring vilka villkor som gäller eller hur skötsam man måste ha varit för att få överta kontraktet finns inte. Effekten blir dock att de tänkta arton månaderna uppenbarligen kan bli betydligt fler innan individerna får ett förstahandskontrakt I detta kapitel har vi redovisat vad kommunalt kontrakt innebär och vilka som får dem utifrån skriftliga dokument och tjänstemännens perspektiv. I resten av rapporten ska i stället ett antal personer som har eller väntar på ett kommunalt kontrakt få ge sitt perspektiv på processen. 10

11 3. Avgränsning och metod för intervjuundersökningen Huvudsyftet med denna studie har varit att ta del av brukares perspektiv på den process som lett fram till ett kommunalt kontrakt samt betydelsen av att ha fått en lägenhet. För att kunna fånga dessa relativt komplicerade frågor valdes en kvalitativ metod i form av djupintervjuer. En mer omfattande enkät ansågs inte vara ett alternativ på grund av frågornas karaktär. Studien gör därför inte anspråk på att spegla ett representativt urval av personer som fått kommunala kontrakt. Valet av djupintervjuer som metod har inneburit att ett mindre antal intervjuer genomfördes men att dessa istället varit omfattande för att fånga berörda personers erfarenheter, upplevelser och värderingar. Studien avgränsades till att gälla personer eller familjer som hade fått eller väntade på ett kommunalt kontrakt. En ytterligare avgränsning gjordes i form av att personer med enbart medicinska skäl uteslöts ur studien. Orsaken var främst att denna grupp i regel hade ett förstahandskontrakt men behövde ett boende som är anpassat till deras hälsotillstånd. Fokus lades istället på personer som saknade egen bostad och/ eller möjligheter att få en via den reguljära bostadsmarknaden. Urval För att fånga olika typer av erfarenheter delades brukarna in i tre grupper; En grupp som innehaft kommunalt kontrakt länge, det vill säga i minst ett år En grupp som haft kommunalt kontrakt under en kortare tid, det vill säga under ett halvår En grupp där remissen var godkänd och som väntade på ett kommunalt kontrakt. Målsättningen var att nå fem personer/familjer från vardera gruppen. Som ett första steg i urvalsförfarandet lästes ett stort antal godkända remisser från det senaste året igenom. Detta för att få en uppfattning om vilken typ av remisser som hanteras på Bostadsenheten och vilka problemställningar som ligger bakom remisserna. Listor över eventuella intervjupersoner gjordes upp med korta kommentarer om vilka skäl som legat bakom godkännande av remissen. Listorna innehöll totalt 28 namn på personer som bott länge (BL) och 32 personer som bott kort tid (BK) i sin lägenhet. Av dessa personer valdes tretton BL och fjorton BK ut. Urvalet var i första hand strategiskt där en spridning på kön, ålder, etnisk bakgrund (svensk, utländsk), civilstånd, barn/barnlös samt huvudorsak till remiss eftersträvades. Av de godkända remisserna framgick dock att sammanhangen ofta var komplexa och att det sällan var enbart en orsak som låg bakom remissen. Brev med information om studien och att de skulle bli kontaktade via telefon skickades ut till berörda personer med post i september I brevet betonades att deltagandet i studien var frivilligt. Responsen blev bättre än förväntat. Ett par personer ringde omgående för att fråga om studien och samtyckte till intervju. Ytterligare tolv personer kontaktades via telefon utifrån ett strategiskt urvalstänkande. Av dessa tackade fyra personer nej till deltagande. Intervjuer genomfördes med övriga åtta samt de två som själva tagit kontakt. Då urvalet innehöll en god spridning utifrån ovan nämnda kriterier beslutades om att inga fler skulle kontaktas via telefon. Istället informerades övriga personer på listorna brevledes om att behovet av intervjupersoner var mät- 11

12 tat och att de inte skulle kontaktas vidare. I ett andra urvalssteg gjordes ett urval från BoMedla av personer/familjer som väntade på ett kommunalt kontrakt. Även där eftersträvades en spridning på ålder, kön, civilstånd på motsvarande sätt som för BL och BK. Det första urvalet innehöll tio personer/familjer. Dessa informerades brevledes och kontaktades via telefon på samma sätt som de övriga målgrupperna. Det resulterade i två genomförda intervjuer, varav en parintervju. Ett nytt urval gjordes om tio personer/ familjer och resulterade i ytterligare en intervju. Gensvaret i gruppen väntande var betydligt svalare än för BL och BK. Påfallande många gick inte att nå på grund av felaktigt telefonnummer eller att de inte svarade i telefonen trots ett flertal telefonsamtal. Av det tiotal personer som nåddes tackade tre nej till deltagande i studien och ytterligare ett par på grund av flytt till annan ort. Ett flertal personer ställde in avtalad intervjutid vid mer än två tillfällen eller dök inte upp på den avtalade intervjutiden. Bortfallsanalys Av de totalt 27 personer som ingick i det ursprungliga urvalet av personer med ett kommunalt kontrakt (BL och BK) kontaktades fjorton, varav fyra tackade nej. Gensvaret var alltså mycket stort. En av BL-intervjuerna ströks i efterhand då intervjupersonen ångrat sig och inte ville delta i studien. Som kontrast var det mycket svårt att nå och få intervjupersoner bland gruppen som väntade på ett kommunalt kontrakt. Möjligen kan detta ha att göra med dessa personer saknar en fast adress och att livssituationen för övrigt gör det svårt att planera i förväg. Flera befann sig också på annan ort på grund av tillfälligt arbete, hade flyttat eller var på väg att flytta. Slutligt urval Det slutliga urvalet efter strykning av en intervju bestod av tretton personer: Fyra personer som innehaft ett kommunalt kontrakt i drygt ett år Fem personer som haft kommunalt kontrakt i mindre än sex månader Fyra personer som väntar på lägenhet (varav ett sammanboende par) Sju kvinnor och sex män Nio med nordisk bakgrund och fyra med icke-europeisk bakgrund Åldrar från 19 år till 52 år Sju hushåll med barn hemma Varierande och sammansatta skäl till godkänd remiss. Genomförande av intervjuerna och analys Val av plats för intervju överlämnades åt intervjupersonerna. Majoriteten av BL och BK valde att utföra intervjun i sitt hem medan detta enbart skedde i ett fall hos gruppen väntande. Av de tolv intervjuerna genomfördes åtta i hemmet, tre på KulturDialogs kontor och en på ett café. En av intervjuerna genomfördes med tolk. Intervjuerna tog i snitt en timme att genomföra och blev ofta något längre om de ägde rum i familjens/ personens hem. En temaguide utarbetades före intervjuerna. Denna bestod huvudsakligen av fråge- eller diskussionsområden som skulle tas upp under intervjuerna (se bilaga 1). Syftet var att till stor del låta intervjupersonerna berätta om sina upplevelser och erfarenheter och utifrån dessa berättelser följa upp med följdfrågor. Intervjupersonerna berättade gärna om sin nuvarande situation, sina barn och den lägenhet som de nu bodde i. Många pratade också gärna om sitt tidigare boende. Processen som lett fram till det kommunala kontraktet var däremot ofta diffus och det var svårt att få konkreta och uttömmande svar. Kontakter med ett flertal olika myndighetspersoner bidrog till att göra processen vag och svår att följa, då rollfördelningen dessa emellan inte alltid framstod som tydlig. Intervjuerna med gruppen Väntande handlade till stor del om tidigare boende samt svårigheterna i den nuvarande livs- och boendesituationen. Intervjun inleddes med att intervjuaren förklarade studiens bakgrund och syfte, Trots denna information och motsvarade information via brev och telefon var det klart att det rådde en viss förvirring om på vems uppdrag som intervjuaren kom. Detta yttrade sig i en mängd frågor för att klargöra syftet med intervjun och även om FoU i Västs roll i sammanhanget. Det förekom också en hel del frågor och diskussioner kring svårigheterna att få lägenhet samt Bostads- 12

13 enhetens roll i denna process. Samtliga intervjuer spelades in och skrevs sedan ut i sin helhet. En tematisk analys i flera steg genomfördes där citat också plockades ut för att belysa de teman som framkom genom analysen. Resultatet har diskuterats och bollats mellan författarna för att ge en så uttömmande analys som möjligt. För att undvika igenkännande eller för att göra talspråket mer läsarvänligt har vissa detaljer i citaten ändrats. 13

14 4. Vilka erfarenheter förmedlas av personer som fått eller väntar på ett kommunalt kontrakt? Nedanstående resultatredovisning bygger på tolv intervjuer med totalt tretton personer som innehar eller väntar på ett kommunalt kontrakt via Bostadsenheten. I texten och under citaten används följande förkortningar; BL (bott länge), BK (bott kort) och V (väntar). Resultatet redovisas under de huvudteman som framkommit vid analysen. Orsaker till remiss Genomlänsningen av remisser till ett kommunalt kontrakt visade på en komplexitet i orsaker bakom varför en remiss skrivits och det gällde också de som intervjuades. Det var ytterst sällan som någon orsak förekom ensamt som skäl till godkännande av remissen. Hos tre av de tretton personerna fanns missbruk och/eller psykisk sjukdom med i bilden, ofta kombinerat med skulder eller betalningsanmärkningar. I ett par fall hade misshandel lett till att remiss skrivits akut och Bostadsenheten kopplats in. I påfallande många fall handlade det dock om tillfälliga livskriser som i sin tur lett till ekonomiska problem med skulder eller betalningsanmärkningar som följd. Detta i sig hade lett till att den reguljära bostadsmarknaden tills vidare var stängd för personen i fråga. En av intervjupersonerna påpekade också att tidigare missbruk tenderar att vara en belastning även sedan personen kommit ur sitt missbruk. Ett par som väntade på ett kommunalt kontrakt och som hade sökt ett antal lägenheter via Boplats uttryckte sig så här: Egentligen tycker jag att man inte skulle behöva utsättas för detta utan att de skulle kunna lyssna på en och tänka lite framåt. Istället för att bara tänka bakåt på det som är negativt [borde man] sätta P för det som har varit. Det är så överallt, på arbetsmarknaden också. Det spelar ingen roll hur mycket meriter man har och hur mycket bra man har gjort. Det är bara plumparna i protokollet som räknas. Och då är det tvärstopp. Man (V) Vid intervjutillfället hade sju av de tretton intervjupersonerna arbete, i ett fall fast arbete och i ett fall med lönebidrag. Detta var fler än vid det tillfälle när remissen till Bostadsenheten skrevs. Av övriga personer i urvalet var en studerande, en föräldraledig, en sjukskriven, en arbetslös, en sjukpensionär och en hade försörjningsstöd. Boendehistoria berättelser om livet Ett av frågeområdena i temaguiden behandlade familjernas/personernas tidigare boende för att försöka förstå vad som lett fram till den nuvarande situationen. Många hade tidigare haft egna förstahandskontrakt och/eller ägt sin lägenhet eller villa. Det fanns också ett par väldigt unga personer som inte haft en egen lägenhet och familjer/personer med utländsk bakgrund som inte haft ett eget förstahandskontrakt i Sverige utan flyttat in hos bekanta eller partners. Flera av intervjupersonerna hade flyttat runt bland tillfälliga boenden hos bekanta, kompisar eller korttidsuthyrningar. Ett par hade också helt saknat bostad under en period. Ofta hade barn varit inblandade i flackandet. Bland gruppen Väntande fanns en familj som för närvarande var splittrad och där barnen hade placerats i familjehem. Berättelserna om det tidigare boendet blev på många sätt också berättelser om det tidigare livet, vilket kanske hade varit bra men förändrats 14

15 av kriser och motgångar. Jag har bott i XX, först i bostadsrätt och sedan i radhus i tio år. Jag flyttade alltså ifrån radhuset med min resväska. Jag flyttade till Krisgruppen och var där en vecka. Sedan så fick jag lägenhet så fort, andrahandslägenhet i Kålltorp. Det var alltså genom socialtjänsten. Min äldste son flyttade med på direkten men sedan stämde han [min man] in mig till Tingsrätten för han skulle ha vårdnaden om de andra barnen. Jag skulle inte få träffa dem över huvudtaget. Men min läkare han gick inte med på det riktigt. Det var en krisreaktion som man får då när man är tvungen att ta sitt pick och pack och gå. När det var som mest jobbigt då var det 23 olika myndighetspersoner som var involverade. Så det gäller att vara frisk för att klara av det. Det slutade med att jag fick en krisreaktion, en stressreaktion på grund av alla möten. Vi var ju tvungna att älta det här. Om och om och om igen och så alla detaljer också. För att jag måste kämpa mig tillbaka till barnen då. Jag var hos Bostadsbolaget i januari och det var blankt nej på grund av att jag har betalningsanmärkningar. Så det är därför jag har detta kontraktet. Det var en av anledningarna till att jag flyttade [från maken]. För jag hade eller skötte inget konto heller. All min lön gick in på hans konto och han betalade inte saker som var mina. Men man får ju skylla sig själv också. Kvinna med barn (BL) Ovanstående berättelse är ett exempel på hur den intervjuade hamnat i en krissituation men samtidigt strävade efter att återupprätta ett normalt liv där boendet är en viktig beståndsdel. Andra intervjupersoner hade flyttat runt och bott på ett flertal ställen utan att lyckas få ett eget förstahandskontrakt. En ensamstående pappa som bott inneboende vid ett flertal tillfällen berättade att barnet tvingats flytta mellan honom och mamman på annan ort och byta skola vid ett flertal tillfällen. Därför hade han tagit kontakt med Socialtjänsten för att få hjälp med ett mer permanent boende för sig och sin son. Jag har flyttat mycket. Jag bodde i Kortedala på två olika ställen för jag träffade så goa människor där. Jag flyttade dit för att en kompis sa att jag kunde flytta hem till honom och betala hyran så kunde han bo med sin tjej. För mig var det inga problem så länge jag var ensam. Då kan man vandra. Men sedan min son har börjat komma på senare tid så blev det lite tufft. Han bodde med mig i Kortedala. Vi bodde där en två-tre månader och så flyttade vi till Kärra. Och sedan därifrån i och med att ägaren skulle sälja huset. Då flyttade jag ihop med min arbetskamrat för han hade en trea. Då flyttade min son tillbaka till sin mamma. Man med barn (BK) Av berättelserna var det tydligt att personen kommit till en punkt där boendesituationen blivit ett så stort problem att han eller hon upplevt att det inte gick att lösa på egen hand. De intervjuade har då vänt sig till någon typ av myndighet eller organisation för att få hjälp. Processen från remiss till lägenhet Processen från det första initiativet att få hjälp med boendet till en egen lägenhet med kommunalt kontrakt var inte alltid klar för de intervjuade. Ofta hade de vänt sig till Socialtjänsten efter ett antal misslyckade försök att själva skaffa lägenhet. Flera hade sökt lägenheter via Boplats och ibland också ringt eller besökt bostadsföretagen utan att lyckas. Andra hade inte sökt lägenhet på egen hand eftersom de menade att det var meningslöst på grund av skulder eller betalningsanmärkningar. Ibland hade processen gått via mellanstationer som Stadsmissionen, Skyddsvärnet, eller Altbo för att ett referensboende krävdes för ett kommunalt kontrakt. De flesta intervjupersoner var klara över att en handläggare (oftast socialtjänsten) hade skrivit en remiss till Bostadsenheten, men det fanns också personer som var osäkra på vem som skrivit remissen eller vem som tagit initiativet till den. Ofta var ett flertal myndighetspersoner inblandade och deras olika roller oklara. Bostadsenhetens roll förblev oftast diffus även sedan personen eller familjen hade fått ett lägenhetserbjudande och kallats för att skriva kontrakt. Förvirringen var tydligast hos intervjupersoner som väntade på ett kommunalt kontrakt och som ännu inte hade haft någon kontakt med Bostadsenheten. Detta yttrade sig i ett antal frågor till intervjuaren vid intervjutillfället. Nedanstående citat speglar denna osäkerhet. 15

16 Det var ju så att vi blev ju anmälda till Fastighetsförvaltningen i april via Socialbyrån och vi har inte hört ett enda ord. Inte en punkt från Fastighetsbyrån. Vi har inte fått något papper därifrån heller. Det enda vi vet är att vi är uppskrivna där och att de har åtagit sig vårt ärende och det har vi fått reda på av vår socialsekreterare. Det är den enda kontakten vi har haft. Jag har ringt Fastighetskontoret men de tar inte emot oss och hon hänvisar till socialen. Kvinna (V) Uppfattningen om tiden mellan remisskrivande godkännande erbjudande om lägenhet varierade kraftigt beroende på livssituationen. Den väntande som följde ett uppgjort boendeschema via Stadsmissionen var nöjd med processen medan övriga väntande upplevde tiden som lång. De sistnämnda hade alla en svår boendesituation. Många av intervjupersonerna med ett kommunalt kontrakt uppgav att de hade fått ett erbjudande om en lägenhet ganska snabbt efter godkännandet. Rent tidsmässigt varierade tiden från godkännande till erbjudande om lägenhet från någon månad till bortåt ett år. I de förstnämnda fallen fanns ofta speciella skäl som påskyndat processen, exempelvis misshandel eller barn som for illa. Även om handläggaren informerat om att det är svårt att garantera lägenhet i något speciellt område hade intervjupersonerna haft vissa önskemål angående sitt boende. Dessa var av två typer. Dels önskemål om ett eller flera bostadsområden där de tidigare bott och hade vänner, skola eller daghem till barnen. Dels önskemål om att slippa återvända till en stadsdel där man hade missbrukskontakter, varit utsatt för brott eller liknande. I många fall hade personen/familjen också fått sina önskemål uppfyllda. I de fall detta inte varit möjligt, menade intervjupersonen, att behovet av lägenhet var viktigare än att det blev i rätt stadsdel. För barnfamiljerna var lägenheterna ofta mindre än de hade önskat men även i dessa fall upplevdes lägenheten i sig vara viktigare än storleken. Kontakten med Bostadsenheten De intervjuade hade som regel inte haft mycket kontakt med Bostadsenheten förutom vid kontraktsskrivning och besiktning av lägenheten. Generellt upplevdes bemötandet på enheten som bra och personalen beskrevs som professionella, snälla och hjälpsamma. De hjälpte mig jättemycket på Fastighetskontoret. Jag träffade en kvinna och hon hjälpte mig jättemycket men jag har glömt hennes namn. Hon var äldre. Hon hjälpte mig jättemycket. Då pratade jag inte så mycket svenska så hon hjälpte med allt dessa papper och hon berättade om allt vad som var skrivet på pappren. Hur man får kontakt, hur man kan göra fint i lägenheten om man får en ny lägenhet. Så hon berättade allt. Jag skrev på ett papper, ett kontrakt. Gift kvinna (BL) Det var vanligt att intervjupersonerna kopplade Bostadsenheten till någon form av kontrollverksamhet. Det innebar att de förväntade sig att få besök från Bostadsenheten som en uppföljning av hur de skötte sig. Uppgifterna om hur ofta detta skulle ske varierade. Information om de förväntade besöken hade intervjupersonerna enligt utsago fått vid kontraktsskrivandet. Ingen hade dock råkat ut för någon sådan kontrollverksamhet, vilket förvånade dem. Det tolkades dock positivt och som ett tecken på att det inte fanns något att klaga på. Hon sa att: de kan dyka upp under året bara så att du vet om det. Det kan vara varannan månad eller om ett halvår. Men det har inte varit någonting så jag har inte haft någon kontakt [med Fastighetskontoret]. Men jag har ju skött hyran och jag har skött mig. Så det kan ju bero på det också då. Kvinna med barn (BL) Föreställningarna om kontrollbesök kan vara ett utslag av den utsatta situation som de intervjuade befinner sig i. Ofta är flera olika myndigheter inblandade i deras liv där oklara roller också färgar kontakten med Bostadsenheten. Vid besöket då kontraktet ska skrivas på ger handläggaren en mängd information som det kan vara svårt att relatera till. Den diffusa process som lett fram till kontraktet kan också ha bidragit till förvirringen. Vid intervjutillfället var det helt klart att många blandade ihop Fastighetskontoret, socialtjänsten och det bostadsbolag som ägde husen som de bodde i. Det innebar att det var fritt fram för spekulationer, exempelvis om bovärden kände till vilken kontraktsform personen hade och om det- 16

17 ta i så fall påverkade hur snabbt de fick hjälp med praktiska problem i lägenheten. Det förekom också direkta missförstånd. Jag fick en hel del visitkort när jag skrev på kontraktet, till människor som min kontakt med Lägenhetsbyrån skulle gå igenom och som jag inte visste vilka det var. Jag tyckte att det var lite konstigt att det skulle gå i så många led. Om vi säger att avloppet skulle vara täppt och jag skulle behöva hjälp med det. Då skulle jag ringa någon man på Fastighetskontoret som jag inte visste vem det var och så skulle han ringa till bovärden och sedan skulle de komma till mig. Kontakten med hyresvärden fick inte gå genom mig. Kvinna (BK) I Bostadsenhetens rutiner ingår att vid osäkerhet kalla personen på intervju innan ärendet avgörs. Detta rör sig om ett mindre antal personer per år. Ett par av de intervjuade hade blivit kallade till intervju på Bostadsenheten. Båda dessa personer upplevde det som mycket negativt och kränkande. En kvinna var mycket upprörd och menade att reglerna tillämpades olika på olika personer. Jag fick åka dit först på intervju och pratade med en kvinna på deras kontor. Jag har väl upplevt att det har varit olika regler för olika människor. För när jag träffade den damen som hade hand om det här så var hon väldigt tydlig med att säga att så här går det alltid till. Du ska inte känna dig konstig för att jag frågar dig de här frågorna utan det är så det går till. Men sedan vet jag ju folk som är äldre än mig och är män som får förstahandskontrakt direkt. En av mina grannar sökte en lägenhet. De hade skickat in pappren till Lägenhetsbyrån och när Lägenhetsbyrån pratade med hyresvärden så sa de att det är lugnt. Han kan skriva kontrakt med oss på en gång. Så han fick ju ett förstahandskontrakt och han fick ju egentligen inget kontrakt genom Lägenhetsbyrån. Det kommer jag ihåg att jag var väldigt upprörd över för det gick så fort för honom. Bägge de två som var äldre och män gick det jätteenkelt för. De behövde inte vänta lika länge. Jag var på Lägenhetsbyrån två gånger medan de inte ens var där. Jag kände mig väldigt misstrodd eftersom det inte gick likadant till för alla. Kvinna (BK) Även den andra intervjupersonen upplevde det kränkande att bli kallad till intervju och utfrågad om sitt liv. I båda fallen tolkades intervjuerna som en form av extra kontroll som inte gällde alla, något som faktiskt överensstämmer med verkligheten. Detta är ett dilemma att hantera. Citatet ovan visar att försök att ge sken av enhetliga regler för intervjuer fungerar dåligt om de kallade känner andra i liknande situation som inte kallats till intervju. Felaktig information spär då snarare på misstänksamheten och känslan av att bli misstrodd. Samtidigt skulle förmodligen en korrekt information om varför de kallats till intervju ge samma effekt. Nuvarande boendesituation en kluven inställning De nio intervjupersoner som bodde i en lägenhet med ett kommunalt kontrakt trivdes oftast väldigt bra i sina lägenheter och med området där de bodde. Grannkontakter, kontakter med Bovärd, skola, daghem och barnens kamrater framhävdes alla som positiva och bidragande orsaker till trivseln. Alla utom två sa sig vilja bo kvar i området när de väl hade fått överta kontraktet. Några skulle försöka byta till sig en större lägenhet i samma område. Ett par personer ville dock flytta så fort som möjligt. Orsakerna var i dessa fall antingen medicinska eller sociala. I gruppen väntande var vantrivseln med den nuvarande boendesituation stor, något som inte är särskilt förvånande. Generellt uttryckte de intervjuade tacksamhet över att ha fått en chans till förstahandskontrakt och möjlighet till ett permanent boende. Speciellt de personer som bott länge i lägenheten uppfattade den alltmer som sin egen och planerade för framtiden. Jag tycker att det är jättebra för att det är min chans så att säga. Det är min enda chans för jag vet ju det att med betalningsanmärkningar så får du ingen lägenhet vad som än har hänt. Kvinna med barn (BL) För mig det känns bra för jag vet eller jag hoppas i alla fall att det kommer att bli mitt sedan. Ändå känns det som att det är mitt nu för jag bor här med mina barn så De säger arton månader ungefär och jag har bott här fjorton 17

18 månader. Ja så det är min lägenhet. Det enda sättet att jag inte skulle få den är om jag har gjort någonting fel och det har jag inte. Ja det är väldigt bra att det finns kommunalt kontrakt. Kvinna med barn (BL) Det kommunala kontraktet uppfattades alltså som en möjlighet till ett mer normalt liv där boendet är en viktig beståndsdel. Enstaka intervjupersoner såg ingen större skillnad mellan ett kommunalt kontrakt och ett förstahandskontrakt och menade att det var en nödvändig process att genomgå. Samtidigt var det tydligt att de intervjuade var medvetna om att deras nuvarande boende inte var villkorslöst. De uttryckte ofta en tydlig oro för att något skulle inträffa så att de inte fick överta kontraktet efter arton månader. Det innebar att många räknade månaderna till den 18- månadersgräns som uppgivits som prövotid för det kommunala kontraktet. Tidsgränsen uppfattades på många sätt som ett löfte om framtida oberoende under förutsättning att hyran betalades i tid och inga klagomål inkom till Bostadsenheten. Detta innebar i sin tur att de intervjuade var oroliga hur de uppfattades av sin omgivning och uttryckte oro för att störa eller att bli osams med någon av sina grannar. Vad som har varit oroligt är ju att man har ju kontraktet på. Det räcker med ett klagomål så åker man ju ut. Man får inte ens ge en förklaring. Det vad jag fick av Fastighetskontoret. Skillnaden det är just det här att man är livrädd att man ska ge ett pip ifrån sig då. För jag är ju inte satt här för att jag har bråkat eller att jag har haft missbruk. Det känns lite kränkande på något sätt. Att nu inte ett ljud förrän man åker ut på en gång. Det blir att man hela tiden hyschar [på barnen] att nu får ni vara tysta. Nej nu går du runt på golvet för mycket. Det har blivit bättre nu men jag höll efter barnen så mycket i början. Det är väl den skillnaden som är att förr så vågade jag gå på golvet. Kvinna med barn (BL) Jag tycker att det är lite vad ska säga, kränkande men ändå inte kränkand Lite osäkert. Det kan ju vara att man hamnar i dispyt med någon granne för att dom inte gillar en. Vad som helst man vet aldrig. Och då är man väldigt sårbar. Ett och ett halvt år går ju snabbt men det är mer en trygghet för en själv. Att ha ett förstahandskontrakt på papper än att vara det i andra hand. Man (BK) Andra orsaker till oro var att slitage på lägenheten eller en ostädad lägenhet skulle kunna ge ett ofördelaktigt intryck vid ett eventuellt kontrollbesök från Bostadsenhetens sida. Det fanns också personer som uttryckte en oro för utsäljning av kommunala bostäder eller omvandling av hyresrätter till bostadsrätter och hur detta i så fall skulle påverka dem som har ett kommunalt kontrakt. Ibland kan man känna att man är väldigt rädd om allting, väggarna och har man gjort en fläck så kanske kommer någon kommer och hälsar på Men man får ju tänka också att jag har en dotter också och hon måste ju få leka. Men jag tänker ändå att jag måste hem och städa och hennes leksaker då måste vara i ordning och rena. Man är rädd för att göra sönder någonting. Det är på grund av att man vet att det är alltid någon som håller ögonen på en då. Man med barn (BK) Sammantaget kan man se att flera av de intervjuade hade ett dubbelt förhållningssätt till det kommunala kontraktet. Dels tacksamhet över att ha fått en chans till ett normalt boende som annars hade varit svårt att uppnå. Samtidigt en osäkerhet i boendesituationen som medför oro för att något (eller någon) ska förstöra den chansen. De intervjuade uppträdde därför mer försiktigt i grannrelationerna och i lägenheten är de tidigare hade gjort. Övertagande av kontraktet sågs av de flesta som en viktig milstolpe för att de skulle känna sig trygga. Mot en normalisering Alla intervjupersoner med ett kommunalt kontrakt vittnade om den stora förändring som det inneburit för dem att få en egen lägenhet. Trots det villkorliga boendet upplevdes lägenheten som deras hem där de trivdes och ville bo kvar. En egen lägenhet sågs på många olika sätt som en förutsättning för att kunna leva ett normalt liv. En man med en lång boendehistoria bakom sig beskrev den stora skillnad som han såg mellan ett boende och en egen bostad. 18

19 Boende är en sak och bostad är en annan sak. Boende, då är man beroende av andra människor. Det är nästan som på nåder som man bor där. Men bostad; då har du nyckel och kan komma och gå när du vill. Och ingen människa bryr sig om vad du gör eller inte gör. Detta är min bostad! Men boende så har du en annan som styr dig. Du bestämmer inte själv över ditt eget liv. Jag menar det där Altbo-boende det var ju inte min bostad. Det är någon som kontrollerar dig hela tiden. Du måste anpassa dig och du är övervakad. Men har du egen bostad så är du inte övervakad. Ja då är man skyddad. Det är en enorm [skillnad]. Man (BL) Det fanns också kvinnor som blivit misshandlade eller på annat sätt farit illa i sitt äktenskap. Lägenheten innebar för dem en möjlighet till ett normalt liv både för dem själva och för deras barn. Med normalt liv avsågs många olika saker som att slippa vara rädd för våld eller förtryck, att kunna börja arbeta igen eller att kunna ha barnen boende hos sig. Kort sagt ett vardagsliv som inte hade kunnat uppnås utan det kommunala kontraktet. För det första så fick jag ju barnen varannan vecka på det här sättet och innan var det bara var 14:e dag. Och jag har ju chansen att få ännu mer nu i och med att jag har skaffat skoltaxi till flickan också. Och att jag kan bo så pass nära och att jag har kunnat börja jobba igen. Så det är klart att det har hänt en jättegrej socialt då för barnen och mig. Kvinna med barn (BL) Liknande erfarenheter kan anas av andra berättelser. En pappa som bott inneboende med sin son beskrev sin lättnad över att nu ha ett eget hem där han och sonen får vara i fred och kan leva sitt eget liv. För sonen innebar det också att han kunde gå kvar i sin skola och behålla sina kamrater efter att tidigare ha flackat runt under flera år. Det är en väldigt stor förändring i och med att man har sitt. I och med att jag har bott hos andra då så har man alltid måst anpassa sig. När dom var hemma så kanske var man tvungen att gå ut i och med att dom hade en kille eller tjej. Ville dom ha fest hemma var det också så att man fick gå ut och inte vågade säga någonting. Det är det som har varit mest jobbigt. Men nu finns det inga bekymmer. Alla sköter sig själva här. Så det är det jag gillar att ingen som stör. Man kan leva sitt eget liv, göra vad man vill. Det är en väldigt skön känsla i kroppen att vakna så här och att veta att här är man. Man med barn (BK) Vägen mot normalisering beskrevs också av en ung kvinna som hade bott på Altbo och som berättade om sin lättnad att komma ifrån stämpeln som hon tidigare upplevt. Ett kommunalt kontrakt och egen lägenhet var då ett viktigt steg på en lång väg tillbaka till samhället. Det är väldigt många myndigheter och människor som ska ha kontakt med varandra och det är inte alltid det fungerar och då hamnar man i kläm. Nu har de gett mig lägenhet och det ligger ett förtroende i att de gör det. Att inte bo på Altbo tar ju lite bort stämpeln att man är psykiskt sjuk. Det är ju ingen som vet varför jag bor här. Jag kan ta hem mina skolkamrater utan att det står Altbo på en stor skylt utanför där jag bor. Innan var det jättepinsamt och jag fick gå omvägar om jag skulle ta med någon hem på fika. Kvinna (BK) Några av de intervjuade hade flytt eller invandrat till Sverige och då flyttat in hos släkt, bekanta eller partners. De hade därför inte haft något eget förstahandkontrakt och boendehistorien bestod ofta av en rad tillfälliga boenden. En kvinna som flytt från sitt hemland utan sin make jämförde sin tidigare boende i en källare med den nuvarande. Från att ha varit deprimerad och ständigt ha ringt sin make i hemlandet kunde hon nu planera inför framtiden och trivas med sitt liv. Jag kunde inte sova och jag kände mig rädd. Jag var i källaren och det fanns fönster och jag var ensam där. Jag tänkte att kanske någon skulle komma in och vågade inte sova på den tiden. Jag ville inte bo där, nej jag ville inte. Och nu du vet det är fint. Det kommer ljus, kommer luft, kommer allt. Man kan se ut också. Man kan sitta på balkongen. Man kan använda allt. Kvinna (BL) Flera av intervjupersonerna med ett kommunalt kontrakt hade börjat arbeta efter det att kontrak- 19

20 tet skrevs och var nu självförsörjande. Även om livssituationen kunde upplevas som besvärlig fanns det samtidigt en framtidstro där de gjorde upp planer inför framtiden för sig själv och sina barn. Det kommunala kontraktet kan på detta sätt sägas ha bidragit till att sätta igång en positiv cirkel. Genom att ge en fast punkt i tillvaron ökade möjligheten till både arbete och studier, liksom att bidra till att ta bort en stämpel som avvikande. För de berörda barnen gav det också möjlighet till trygghet och kontinuitet i deras relation till föräldrar, skolgång och kamrater. Väntan på ett kommunalt kontrakt Den framtidstro som lyste igenom i ovanstående vittnesmål stod i stor kontrast till uttalanden från de intervjupersoner som väntade på ett kommunalt kontrakt. De sistnämnda ville över huvudtaget inte diskutera framtiden utan menade att de försökte leva en dag i sänder. Det kaos och den otrygghet som de beskrev i sitt liv var till stor del beroende på bristen på en bostad som hindrade dem från att leva vad de betecknade som ett normalt liv. Kaoset visade sig i svårigheter att planera och att tänka på framtiden. Jag har inte tänkt så långt [framåt]. Jag försöker ta det som det kommer. Jag tänker inte ens på att jag ska få en lägenhet för jag orkar inte gå och tänka på det. Det gjorde jag på det här (Altbo). Jag gick ett år och mådde skitdåligt för jag väntade på att jag skulle få lägenheten trodde jag då och så tog det ett år. Så jag orkar inte gå och tänka på det faktiskt. Man (V) De väntande hade olika inställning till det kommunala kontraktet. Endast en av de väntande var nöjd med sitt nuvarande boende och följde en boendetrappa inom Stadsmissionen. Denna person bodde redan i en insprängd lägenhet där han trivdes mycket bra. En lägenhet med kommunalt kontrakt skulle därför inte innebära så stor förändring i själva boendesituationen. Skillnaden bestod snarare i att det kommunala kontraktet skulle ge en möjlighet till ett permanent boende, något som de tidigare faserna inte hade gjort. Övriga väntande intog en mer kluven inställning och uttryckte besvikelse över den form av kontroll som kontraktet skulle innebära samtidigt som det var hett efterlängtat. Sårbarheten i deras situation speglas av ett par med kroniska sjukdomar och där det nuvarande boendet bestod av ett rum på mindre än 20 kvadratmeter. Båda poängterade att ett kommunalt kontrakt på en lägenhet skulle innebära att de kunde ha barnen boende hos sig och för barnen en möjlighet till en fast punkt i tillvaron. Ja och sedan när barnen ringer i telefonen och gråter Jag har ju två barn som är utplacerade på två ställen och som mår väldigt psykiskt dåligt av det här. De kommer hit på helgerna och är ju här var och varannan helg. Två tonåringar och så vi här, det blir trångt. Men sådan är den vår vardag. Kvinna med barn (V) Även om intervjupersonerna i den väntande gruppen var få framstod kontrasten mot dem som redan hade ett kommunalt kontrakt som slående. Den uppgivenhet som karakteriserade de väntande (med ett undantag) stöds inte minst av de svårigheter som fanns att få till stånd en intervju med personer som väntade på ett kommunalt kontrakt. Där förefaller den boendetrappa som finns hos exempelvis Stadsmissionen och Skyddsvärnet bidra till struktur i livet genom att det kommunala kontraktet sätts in i ett sammanhang och blir ett bland flera nödvändiga steg ut i samhället. För de övriga väntande framstod det snarare som en oundviklig omväg mot ett eget förstahandskontrakt. 20