Häckande skärgårdsfåglar i Norra Kvarken. -metodstudier och pilotuppföljning Ann Salomonson red.

Transkript

1 Häckande skärgårdsfåglar i Norra Kvarken -metodstudier och pilotuppföljning Ann Salomonson red. Rapport från Kvarken Miljö ett Interreg IIIA-projekt

2

3 Häckande skärgårdsfåglar i norra Kvarken -metodstudier och pilotuppföljning Ann Salomonson red.

4 Produktion: Projekt Kvarken Miljö i samarbete med Västra Finlands miljöcentral och Länsstyrelsen i Västerbotten Utgivare: Kvarkenrådet, Vasa Text: Lars Edenius, Michael Haldin, Thomas Sundström och Ann Salomonson Redigering och layout: Ann Salomonson Tryck: Kopiolahtinen, Vasa Rapporten finns även på

5 FÖRORD Inom det gränsregionala projektet Kvarken Miljö har miljömyndigheter i Österbotten och Västerbotten samarbetat under åren Projektet som administrerades av Kvarkenrådet syftade bl.a. till att samordna miljöövervakningen i Kvarkenregionen och utveckla metoder för uppföljning av biologisk mångfald. Projektet har tillsammans med miljömyndigheterna och representanter för svenska och finländska ornitologer och föreningar gjort metodjämförelser och arbetat fram ett förslag till gränsregionalt program för övervakning av häckande skärgårdsfåglar i Kvarken och även utfört en första uppföljningsomgång. För första gången presenteras också en samlad bild av norra Kvarkens fågelfauna som bygger på inventeringar av 200 öar fördelade på 10 delområden. Ett stort tack till alla som deltagit under årens lopp Michael Haldin, koordinator på finska sidan och ansvarig för boletningsstudien, pilotuppföljningen på finska sidan samt analyserna av tobisstudien. Thomas Sundström, ansvarig för svärtastudien i Holmsund, individräkningsstudien och pilotuppföljningen på svenska sidan. Anette Bäck och Annika Haldin som planerat och gjort iordning konstgjorda bon. Anders Isaksson, ansvarig för tobisstudien på Storkallan. Lars Edenius som analyserat data från svärtastudien, jämförelser mellan svensk och finsk inventeringsmetodik, jämförelserna mellan taxerare vid par- och boräkning samt pilotuppföljningen. Dessa studier hade givetvis inte varit möjliga att genomföra utan alla de kunniga och hängivna ornitologer som trotsat väder och vind för projektets räkning. Åke Nordström och Gustaf Egnell (svärtastudien på Holmön). Tuija Warén, Michael Haldin, Ismo Nousiainen, Harry Lillandt, Jan Sundström, Jörgen Wiklund, Micael Jonsson och Thomas Sundström (jämförelser av svensk och finsk metodik på Valsörarna och Holmön). Micael Jonsson, Christer Larsson, Henrik Johansson, Per-Olof Nilsson, Fredrik Widman, Emmanuel Naudot, Johannes Löfkvist och Peter Nordin (jämförelse mellan inventerare vid parräkning i Holmsund). Jouni Kannonlahti, Tuija Warén, Juhani Hannila, Mattias Backman, Annika Mehlem, Heidi Granat, Aaro Toivio, Robert Lindblom, Ralf Wistbacka, Lena Wargén, Malin Henriksson (jämförelser mellan inventerare vid boräkning). Thomas Sundström, Christer Olsson, Jannica Haldin, Anna Törnroos (pilotuppföljningen i Sverige respektive Finland). Vi vill även tacka Göran Burén, Anders Isaksson, Erik Sundström och Per-Erik Berg för deras insatser som båtförare under dygnets alla timmar och Svenska Sjöräddningsällskapet i Holmsund för snabba transporter kors och tvärs över Kvarken. Projektgruppen har bestått av: Michael Haldin, Tuija Warén, Thomas Sundström, Lars Edenius och Ann Salomonson. Anita Storm Projketledare Kvarkenrådet Ann Salomonson Koordinator Annova

6 INNEHÅLL 1. SAMMANFATTNING 7 3. ARBETSMETODER 8 4. KVALITETSSÄKRING AV INVENTERINGSMETODER Övergripande syfte Tobisgrissla Svärta Jämförelser av inventeringsmetodik Jämförelser av inventerare vid individräkning FÖRSLAG PÅ PROGRAM FÖR GRÄNSREGIONAL ÖVERVAKNING AV HÄCKANDE SKÄRGÅRDS- FÅGLAR I NORRA KVARKEN Undersökningsområden Dimensionering Inventeringsmetodik PILOTUPPFÖLJNING Genomförande Resultat LITTERATURLISTA 31

7 7 1. SAMMANFATTNING 2. INLEDNING/BAKGRUND Kvarken Miljö-projektet föreslår en standardmetodik och uppföljningssystem för häckande skärgårdsfågel i norra Kvarken. Förslaget utgår från de befintliga rekommendationer för inventering av skärgårdsfåglar som finns i Finland och Sverige och från de fem metodstudier som projektet genomfört. Metoderna har modifierats för att passa de regionala förhållandena och innebär att inventering görs vid två tillfällen, att individer/par räknas från båt och på land, och att bon av ett fåtal arter räknas. Undersökningsområdena har valts så att de tillsammans ger en representativ bild av norra Kvarkens vanligaste skärgårdsfågelfauna. I flera av områdena häckar arter som är rödlistade eller upptagna på EU: s fågeldirektiv (roskarl, bergand, tobisgrissla, silltrut, svärta, skräntärna och fisktärna). År 2006 gjordes en pilotinventering med föreslagna metoder i 10 delområden om sammalagt ca 200 öar. Fågelfaunan i norra Kvarken dominerades av fiskmås, skrattmås, ejder, silvertärna och tobisgrissla. Skräntärna häckade i alla delområden. Förhållanden i Norra Kvarken Norra Kvarken är ett grundområde som fungerar som en tröskel mellan Bottenhavet och Bottenviken. Området som är ett viktigt häckningsområde i Östersjön hyser en mycket rik fågelfauna och har t.ex. en betydande del av Östersjöns bestånd av tobisgrissla, bergand, svärta och roskarl. Östra delen av norra Kvarken består av flera stora skärgårdsområden utanför Vasa. Västra delen består i huvudsak av en lång kuststräcka nord och syd om Umeå med inslag av mindre skärgårdsområden. Klimatet är gynnsammare i östra Kvarken till följd av det sydligare läget och norrgående vattenströmmar. Västra Kvarkens sydligaste del ligger på samma breddgrad som östra Kvarkens nordligaste del. I ett globalt perspektiv är norra Kvarken förhållandevis opåverkat av miljöförändringar, fysisk störning, turism mm samt har mycket starka populationer av många fågelarter. Den pågående landhöjningen skapar en naturlig dynamik och mosaik av habitat vilket gynnar den biologiska mångfalden och östra norra Kvarken har också en högre artdiversitet än t. ex södra Finland. De finns flera faktorer som utgör hot mot fågelfaunan i området varav fritidsbåtar, friluftsliv i allmänhet, utsläpp av olja och kemikalier samt mink är de viktigaste. Fågelfaunan är en indikator på miljöförändringar lokalt, regionalt och på rast- och övervintringsområdena samt på andra mänskliga aktiviteter i skärgården. Regional övervakning saknas I Österbotten inventeras skärgårdsfågel relativt regelbundet i några områden men ingen samordning och central databas förekommer. I Västerbotten har heltäckande kustfågelinventeringar gjorts två gånger med 30 års mellanrum. Inom Holmöarnas naturreservat har flera kustfågelinventeringar genomförts på privat initiativ och med länsstyrelsen

8 8 som finansiär. Inte heller i Västerbotten finns någon central databas. Miljömyndigheterna har inte heller några regionala program för övervakning av skärgårdsfåglar i Kvarken. I Sverige saknas detta även på nationell nivå. Skillnader i inventeringsmetoder Det finns nationella rekommendationer i både Sverige och Finland (Koskimies & Väisänen 1991, Andersson 1998). Den grundläggande skillnaden är att den finska metoden bygger på landstigning vid tre tillfällen och boräkning av ett flertal arter, medan den svenska metodiken i huvudsak bygger på individräkning från både båt och grynnor. I båda metoderna rekommenderas inventering vid tre tillfällen, men delvis vid olika tider på säsongen. I praktiken har dock en uppsjö av olika metoder använts när fåglar inventerats i norra Kvarken, både på svenska och på finska sidan. Kvarken Miljö tar initiativ Interreg-projektet Kvarken Miljö tog initiativ till att utarbeta ett samordnat program för övervakning av skärgårdsfågel i hela Kvarkenregionen. Programmet skulle bygga på respektive lands befintliga rekommendationer för inventering av skärgårdsfåglar, vara anpassat till Kvarkenförhållanden och vara användbart i både Österbotten och Västerbotten. I ett inledande skede gjordes metodjämförelser under lokala förhållanden. Detta var en grundförutsättning för att programmet skulle hålla hög kvalitet och vara hållbart på lång sikt. Resultaten kan även vara användbara i andra skärgårdsområden i Östersjön. Ansvaret för förverkligande och finansiering av ett eventuellt samordnat övervakningsprogram ligger hos myndigheterna i respektive land. 3. ARBETSMETODER Inledande diskussioner Under åren inleddes en dialog med ornitologer och ansvariga myndigheter om att ta fram ett gemensamt system för uppföljning eller övervakning av häckande skärgårdsfåglar i norra Kvarken. Snart konstaterades att de rekommenderade metoderna som ligger till grund för fågelinventeringar i Sverige respektive Finland skiljer sig alltför mycket åt för att resultaten skulle kunna användas rakt av. Dessutom visade det sig att i praktiken används och har använts en mängd olika metoder i Kvarken, allt ifrån boräkning till individräkning samt en till två inventeringstillfällen ( se litteraturlista). Projektet ansåg det vara nödvändigt att jämföra den vanligast förekommande metoden i Västerbotten med den i Österbotten. Vidare ansågs att svärta och tobisgrissla, som har så betydelsefulla bestånd i Kvarken, borde specialstuderas. I projektet beslutades att flera undersökningar måste genomföras för att kvalitetssäkra och standardisera metoderna så att det går att uttala sig om hela norra Kvarkens skärgårdsfåglar. Val av representativa områden Nästa steg var att diskutera den geografiska omfattningen av en samordnad övervakning/uppföljning. Projektgruppen valde ut tio representativa områden i norra Kvarken som bör ingå i den samordnade övervakningen (figur 1). Kvalitetssäkring av inventeringsmetoder Våren 2004 genomfördes metodstudier på tobisgrissla och svärta. Våren 2005 jämfördes den svenska och den finska inventeringsmetoden och två specialundersökningar gjordes för att studera variationen mellan inventerare.

9 9 Förslag på standardiserad inventeringsmetodik Utgående från 2005 års metodjämförelser modifierades de svenska och finska metoderna så att en standardiserad Kvarkenmetod kunde föreslås. Pilotuppföljning Våren 2006 genomfördes en pilotuppföljning i tio delområden med den nya standardiserade inventeringsmetodiken för norra Kvarken. Den utvärderades inom arbetsgruppen. Nordmaling Vännäs Sävar Hörnefors Umeå STRÖMBÄCK-KONT UMEÄLVENS DELTA C 2 D OSTNÄS SKEPPSVIKS SKÄRGÅRD E 2 3 RATASKÄR HOLMÖN Undersökningsområden för metodstudier: 1 - Tobisbgrissla 2 - Svärta & jämförelser parräkning 3 - Metodjämföresler 4 - Jämförelser boräkning Förankring och resultatspridning På hösten 2004 ordnades ett seminarium på Mickelsörarna där projektet presenterade de kommande metodjämförelserna för fågelexperter från Sverige och Finland. I mars 2007 hölls ett seminarium i Vasa där metodjämförelserna, förslaget på standardiserad metodik samt resultatet från pilotuppföljningen presenterades för en bredare publik. A KRONÖREN B SNÖANSKÄRGÅRDEN BONDEN NORRSKÄR VALSÖRARNA SÄLSKYDDSOMRÅDE BJÖRKÖ SKÄRGÅRD G 1 3 H MICKELSÖRARNA I J VÄSTERÖ JÖUSAN Maxmo Undersökningsområden för pilotuppföljning: A - Kronören-Järnäs B - Snöanskärgården C - Holmsund-Obbola D - Täfteåfjärden E - Holmön F - Korsnäs-Rönnskären G - Norrskär H - Valsörarna-Björkögrunden I - Rödgrynnorna J - Mickelsörarna-Gloppet RÖNNSKÄREN MOLPEHÄLLORNA Bergö VASA SKÄRGÅRD Figur 1. Översiktskarta med områden där metodstudier och pilotuppföljning har genomförts. 4 F Korsnäs Malax Korsholm Vasa Figur 1. Översiktskarta med områden där metodstudier och pilotuppföljning har genomförts

10 10 4. KVALITETSSÄKRING AV INVENTERINGSMETODER 4.1 Övergripande syfte Syftet var 1) att undersöka om finsk metodik (kombination av booch par/individräkning) och svensk metodik (par/individräkning) ger jämförbara resultat, 2) att undersöka vilken metod (boräkning vs. par/ individräkning) som ger säkrast skattning för de olika arterna och 3) att föreslå en standardmetodik för övervakning/uppföljning av norra Kvarkens häckande skärgårdsfåglar. Varför specialstudierna på svärta och tobisgrissla Tobisgrissla förekommer i det yttre havsbandet i hela Östersjön. Norra Kvarken är ett viktigt häckningsområde för arten med par. Kolonierna uppvisar en tydlig dygnsrytm och fåglarnas beteende varierar under häckningssäsongen. Bona är placerade under stenar och i håligheter vilket gör dem svåra att finna. Projektet ville därför undersöka vilken tidpunkt på dygnet som ger de säkraste skattningarna av antalet individer/par, d.v.s. när variationen är som lägst. Som jämförelse för dessa skattningar räknades alla bon. Även för svärtan är Norra Kvarken ett viktigt häckningsområde med uppskattningsvis ca par. Områdets betydelse för arten har ökat i takt med att populationerna längre söderut minskar. Det finns få uppgifter när det är optimalt (på dygnet och på säsongen) att inventera svärta vilket motiverar en specialstudie. Varför jämföra metoder För att ett uppföljningsprogram ska fungera bra är det nödvändigt att identifiera och kvantifiera olika slags felkällor. I det här sammanhanget bedömdes det som viktigt att skaffa bättre data på hur inventeringsmetod (boräkning kontra par och individräkning), tidpunkt och inventerare påverkar precisionen i skattningarna. 4.2 Tobisgrissla Undersökningsområde och inventeringsperiod Individer av tobisgrissla räknades på Storkallan 25 maj, 7 juni, 28 juni och 13 juli Den 13 juli räknades även antalet tobisgrisslebon. Storkallan är, tillsammans med Utgrynnan, en liten isolerad ö mitt i Kvarken (figur 1). Här finns ett gammalt fiskeläge med grävd hamn Genomförande Räkningarna utfördes med binokulär 20x60 kikare en gång i timmen under ett helt dygn (24 inventeringar per dygn). För att störa fåglarna så litet som möjligt minimerades rörelserna på ön. Vid inventeringarna indelades tobisgrisslorna i tre grupper: sittande på stenar, liggande på vatten och irrande/flygande. Den 13 juli räknades antalet använda tobisgrisslebon med största möjliga noggrannhet. Indikationer på bona användes bon var förekomst av lukt, spillning och ibland flugor vid ingångshålet Resultat Tobisgrisslornas aktivitet på Storkallan varierade kraftigt över dygnet och över säsongen (figur 2 a-d). Grisslorna sökte sig till kolonin på kvällen och gav sig iväg på dagen. Den 25 maj, när häckningssäsongen

11 Antal individer Antal grisslor tobisgrissla Antal individer Antal grisslor tobisgrissla Antal individer Antal grisslor tobisgrissla Antal individer Antal grisslor tobisgrissla Dygnsvariation :00 3:00 6:00 9:00 12:00 15:00 18:00 21:00 Klockslag Dygnsvariation Flygande Simmande Sittande 6000:00 3:00 6:00 9:00 12:00 15:00 18:00 21:00 Klockslag Dygnsvariation Flygande Simmande Sittande 6000:00 3:00 6:00 9:00 12:00 15:00 18:00 21:00 Klockslag Dygnsvariation a) b) c) d) Flygande Simmande Sittande 0:00 3:00 6:00 9:00 12:00 15:00 18:00 21:00 Klockslag Flygande Simmande Sittande Figur 2 a-d. Tobisgrisslornas aktivitet vid Storkallan över dygnet vid fyra tillfällen under häckningssäsongen Antal sittande Antal individer/2 par inletts med parning och revirval var aktiviteten mycket stor och fåglarna tillbringade mycket tid i kolonin. Den 7 juni hade ruvningen påbörjats och aktiviteten var fortfarande stor. Den 28 juli, i slutet av ruvningen, var aktiviteten i kolonin ännu ganska hög (då föräldrarna sökte föda till ungarna). Mot slutet av häckningssäsongen, när ungar var så pass stora att de inte behövde värmas minskade aktivitetsnivån och dygnsmönstret blev tämligen stabilt. Grisslekolonin på Storkallan varierade minst under tidig morgon ( ) och under eftermiddag/kväll ( ) i häckningssäsongens slutfas i juli. Under boräkningen noterades 130 använda bon. Det antyder att det uppskattade antalet häckande tobisgrisslepar på Storkallan överskattades vid individräkning under tidiga morgonen och underskattades på eftermiddag/kväll. Det indikerar också att det fanns en stor andel icke häckande individer på Storkallan, särskilt i början på säsongen. Intressant att notera är att antalet sittande tobisgrisslor varierade minst under häckningssäsongen och att dessa siffror (omräknade till par) överstämmer bäst med antalet bon (figur 3) :00 2:00 4:00 6:00 8:00 10:00 12:00 14:00 16:00 18:00 20:00 22:00 Klockslag Antal bon Figur 3. Antal sittande tobisgrisslor/2 vid Storkallan över dygnet vid fyra tillfällen under häckningssäsongen 2004 och antal bon som hittades den 13 juli

12 Svärta Undersökningsområde och inventeringsperiod Inventeringar utfördes i två delområden: 1. Holmsunds skärgård - Jämförande studier av inventering från fasta punkter och från båt under perioden 31 maj - 19 juni. 2. Holmön-Ängesön Studier av betydelse av tid på säsongen och tidpunkt på dygnet under perioden 30 maj 22 juni. Figur 4. Undersökningsområde för räkning av svärta i Holmsund från fasta punkter (a) och från båt (b). V a Ö b Genomförande 1. Holmsund Området valdes som representant för ett någorlunda naturligt avgränsat kustområde med både inner- och ytterskärgård med dokumenterad förekomst av svärta och goda möjligheter att överblicka vattenytan från fasta punkter (se figur 1 och 4). Räkningar av par utfördes från två fasta punkter; Punkt V med ett skyddat läge i inner/mellanskärgård och punkt Ö i ett exponerat läge i ytterskärgård. Bedömd överblickbar vattenyta varierade från ca 60 ha från punkt V till ca 30 ha från punkt Ö. Räkningar gjordes först från punkt V och sedan från punkt Ö. Därefter kördes en båtslinga så att vattenområdena överblickade från punkt V respektive punkt Ö täcktes av. Räkningar utfördes vid tio tillfällen mellan 31 maj och 19 juni med starttid kl och sluttid aldrig senare än kl. 10. Den juni genomfördes en dygnsräkning från punkt V med räkningar var fjärde timme från kl Holmön-Ängesön Holmöarkepelagen är en väl sammanhållen ögrupp i västra delen av Norra Kvarken bestående av en serie större öar orienterade i nord-sydlig riktning (figur 1). De stora huvudöarna är täckta av barrdominerad skog medan de yttre skären har en mer öppen karaktär. Kusten är flikig med djupt inträngande vikar, dessutom finns ett par stora insjöar. Ögruppen hyser länets tätaste svärtbestånd. Samtliga svärtaindivider räknades från sex fasta punkter på land fördelade från nordspetsen av Holmön till sydligaste delen av Ängesön (inbördes avstånd ca 15 km). Tre av punkterna förlades till skyddade vikar och fjärdar med god överblick, en till en större insjö och resterande två till uddar med exponerat havsläge (se figur 5). Figur 5. Undersökningsområde för räkning av svärta på Holmön- Ängesön från sex fasta punkter.

13 13 Räkningar gjordes enligt ett alternerande schema så att alla punkter besöktes vid sammanlagt 16 tillfällen fördelade på fyra dagar mellan 30 maj-22 juni och fyra tillfällen på dygnet (kl , o s v). Ordningen mellan besöken slumpades för att undvika systematiska fel. Vid samtliga inventeringstillfällen gjordes noteringar om vädret. Medelvindstyrkan i Holmsundsinventeringen och Holmöinventeringen var 3.7 m/s (median 4, min 0, max 7 m/s) respektive 2.9 m/s (median 2, min 0, max 8 m/s). Sikten klassificerades som god eller mycket god 90 % av tiden i Holmsunds skärgård och 81 % av tiden på Holmöarna Statistisk bearbetning och analys Samband mellan väder (vindstyrka) och antal svärtpar samt samvariation mellan inventeringsmetoder (Holmsunds skärgård) undersöktes med hjälp av korrelationsanalys. Variansanalys användes för att studera effekter av tid på säsongen (studie 1 och 2), tidpunkt på dygn (studie 2) och inventeringsplats (studie 2). Värdena normaliserades genom transformation till kvadratrot före analys. För att underlätta jämförelser av metoder och tolkningar av resultat beräknades variationskoefficienten Antal par Antal par a) b) Datum Fast punkt V Fast punkt Ö Båtslinga Tidpunkt Figur 6. Antal svärtapar i Holmsund Räkning gjord från två fasta punkter och från en båtslinga under olika tidpunkter på säsongen (a) och räkning gjort under ett dygn (b). (CV), det vill säga standardavvikelsen dividerad med medelvärdet. Motivet för detta är att variansen tenderar att vara positivt korrelerad med medelvärdet Resultat Studie 1 - Inventering från fast punkt och båt, Holmsund I medeltal räknades 43 och 34 par från båtslingan respektive punkt V; antalet räknade par från punkt Ö var klart lägre, 10 (figur 6 a). Resultaten från de olika inventeringarna samvarierade med starkast korrelation mellan båtslingan och punkt V (r = 0,85). Även korrelationen mellan punkt V och Ö var stark (r = 0,72) medan korrelationen mellan punkt Ö och båtslingan var förhållandevis svag (r = 0,54). Det fanns ingen signifikant trend i antal par över säsongen i inventeringarna (F 1, 2 = 0,13; P = 0,751; Repeated Measures ANOVA). Dygnsräkningen visade på ett mönster med stadigt minskande antal svärtpar över dagen från ett maximum under morgonen/ förmiddagen till ett minimum kring strax före midnatt och därefter ökande antal (figur 6 b). Sett över alla räkningstillfällen var variationskoefficienten, CV, 9 %.

14 14 Studie 2 - Betydelse av tid på säsongen och tidpunkt på dygnet, Holmön- Ängesön Räkningarna från de sex fasta punkterna på Holmöarna visade en fluktuation över säsongen utan tydlig trend (figur 7). Variansanalysen visade på en signifikant effekt av område (P < 0,001), en nästan signifikant effekt av tidpunkt på dygnet (P = 0,076) men inte av tid på säsongen (P = 0,423). En närmare analys av data från enskilda inventeringspunkter visade att punkt 4 (insjölokalen) hade klart lägre antal svärtor än övriga områden (medelvärde 1,2 respektive 25,7 individer) och plockades därför bort. Den nya variansanalysen visade en signifikant effekt av tidpunkt på dygnet (P = 0,022). Inventeringar under morgonen och förmiddagen (kl ) respektive sena eftermiddagen - kvällen (kl ) gav ungefär samma resultat med avseende på medelvärde och varians, och uppvisade klart högre medelvärden än inventeringarna på eftermiddagen och natten (kl respektive 00-06) (figur 8). En närmare analys av de enskilda inventeringspunkterna visar på ett intressant samband mellan variationskoefficientens storlek, tidpunkt på dygnet och inventeringspunktens läge. Punkter i skyddade lägen hade genomgående lägre variation i antalsskattningarna än exponerade punkter sett över alla inventeringstillfällen (figur 9). Om hänsyn tas till exponeringsgrad och när det är mest optimalt att inventera förbättras precisionen i skattningarna högst dramatiskt (figur 9). Resultaten visar att det är möjligt att minska antalet besök från 16 till tre och samtidigt förbättra precisionen med % genom att välja inventeringspunkter i skyddade lägen och inventera under morgon och förmiddag, alternativt sena eftermiddagen - kvällen. Det fanns inget samband mellan antalet räknade svärtor och vindstyrka vare sig i studie 1 eller 2 (-0,16 < r < 0,25) alla tillfällen; N=16 kl 06-12; N=3 Antal individer Antal par CV, % maj 6-7 juni juni juni Datum Tidpunkt Grad av exposition Figur 7. Antal svärtor på Holmön-Ängesön 2004 över säsongen, räknade från sex fasta punkter. Figur 8. Antal par av svärta på Holmön-Ängesön vid fyra tidpunkter på dygnet. Figur 9. Variationskoefficientens storlek vid olika tidpunkter på dygnet och vid olika observationslä-

15 Jämförelser av inventeringsmetodik Undersökningsområde och inventeringsperiod Inventeringarna genomfördes i två delområden (figur 1) om vardera fyra öar: Valsörarna: Oxgrynnan, Mellangrynnan, Diskbådan, Malhöysan St. Fjäderägg: Malbådan, Lillfjäderäggsögern, Sör-Slokisögern, Sköthällan. Inventeringarna utfördes vid två tillfällen: Period I: maj (Valsörarna) och maj (Holmöarna). Period II: juni (Valsörarna) och juni (Holmöarna) Genomförande De åtta öarna inventerades av fyra svenskar med svensk metodik och av fyra finländare med finsk metodik enligt ett rullande inventeringsschema. Svensk metodik var av praktiska skäl modifierad så att istället för att köra en slinga inom en ögrupp, kördes en slinga runt grynnan som observerades. Under period I skedde inventeringarna parvis (1 svensk + 1 finländsk inventerare). Under period II inventerades öarna individuellt. Landstigning på öarna skedde med minst fyra timmars mellanrum. Tabell 1. Inventerade fågelarter vid metodjämförelsen Svensk metod Period I Finsk metod Period I Knölsvan Knölsvan Gäss (alla arter) Gäss (alla arter) Ejder Ejder Simänder (alla arter) tidigt häckande änder 1) Svärta d:o Knipa d:o Vigg d:o Bergand d:o Småskrake d:o Storskrake d:o - Havstrut - Gråtrut - Skrattmås Period II Period II (Vitkindad gås 2 ) (Vitkindad gås 2 ) (Simänder 2 ) Simänder - Vigg (Bergand 2 ) Bergand - Svärta - Småskrake - Storskrake Strandskata Strandskata St. strandpipare St. strandpipare Roskarl Roskarl Rödbena Rödbena Labb Labb Havstrut - Silltrut Silltrut Gråtrut (Gråtrut 2 ) Fiskmås Fiskmås Skrattmås Skrattmås 2 ) 1) Bon räknas och adderas med period II s resultat 2) Maxvärdet från period I och II används Transporter till och från baslägren på Valsörarna respektive Stora Fjäderägg sköttes av två personer som inte inventerade. All räkning av fågel gjordes med handkikare. Period 1 Ett svensk-finskt inventeringspar kördes ut med båt till den aktuella ön. Båten kördes sakta runt ön, m från stranden, och båda inventerarna räknade fåglar på öns stränder, i luften samt på vattnet mellan båten och ön. När varvet var klart landsteg finländaren på läsidan (helst) medan båtföraren och den svenske inventeraren väntade i båten. Den finländska inventeraren gick efter tänkta inventeringslinjer i en slinga tvärs över ön. Alla bon samt par och individer räknades och andfågelbon täcktes med dun. Arter som inventerades av svenska respektive finländska inventerare visas i tabell 1. Inventerarna kördes därefter tillbaka till baslägret för byte av inventeringslag och ö. Tidsåtgången var maximalt 30 minuter för båtslingan och maximalt 60 minuter för boräkningen. Period II En inventerare i taget kördes till ön där landstigning skedde från läsidan (helst). De finländska inventerarna räknade individer tre gånger (maxvärdet noteras) från öns högsta topp eller från flera höga punkter om ön är stor. Därefter räknades bon efter slinga. De svenska inventerarna gick en slinga runt ön och räknade individer av vadare, labb och

16 16 måsfåglar på ön och i luften samt simänder, bergand och vitkindad gås när de lagt sig på vattnet. De inventerade arterna presenteras i tabell 1. Varje besök på öarna varade under maximalt 60 min. Häckningskriterier Nedan anges vilka häckningskriterier som användes vid metodjämförelsen Resultat Sverige Finland Knölsvan Par + ensam adult individ Antal bon Gäss Par + ensam orolig adult individ. Flock > 2 ex utesluts. Antal bon Änder Hanar i par + adulta ensamma hanar + adulta ensamma hanar + hanar i Antal bon eller par + hanar i grupp om max 2-5 flock (max 4 ex). ex. För vigg och bergand är För ejder räknas maxvärdet av antal hanar eller Maxvärdet för boräkning dock antal honor = par honor i närheten av ön = eller parräkning används antalet par Vadare Labb Trut, mås, tärnor Par + summan av ensamma revirhävdande individer/2 Revirhävdande par eller revirhävdande individ Antal adulta ind. knutna till en ö/2 Par + summan av ensamma revirhävdande individer/2. Revirhävdande par eller revirhävdande individ Antal bon eller antal adulta ind./2. Maxvärdet av bo- eller parräkningen. Variationskoefficienten användes för att jämföra precisionen i svensk och finsk metod. Det fanns en betydande variation mellan arter i variationskoefficientens storlek (tabell 3, figur 10). Medelvärdet för samtliga arter var 69 respektive 82 procent för finsk och svensk metod samt 66 procent för boräkning (om arter som bara förekom med ett par tas Tabell 3. Jämförelse av precision (CV%) i finsk och svensk metod respektivet boräkning samt det maximalt räknade antalet fåglar/bon för de åtta grynnorna sammanlagt. Art Variationskoefficient (CV%) Svensk metod Finsk metod Boräkning Maxvärde (N) Par, svensk metod Par, finsk metod Ans ans (Grågås) Bra can (Kanadagås) Ana pla (Gräsand) Ana acu (Stjärtand) Ana cly (Skedand) Ayt ful (Vigg) Ayt mar (Bergand) Som mol (Ejder) Mel fus (svärta) Mer ser (småskrake) Mer mer (Storskrake) Hae ost Strandskata) Are int (Roskarl) Ste cus (labb) Lar rid (Skrattmås) Lar can (Fiskmås) Lar arg Gråtrut) Lar mar (Havstrut) Lar fus (Silltrut) Ste cas (Skräntärna) Fisk/silvertärna Medel (66 1 ) Bon 1) Arter som förekom med endast ett par uteslutna

17 17 bort. En jämförelse art för art talar inte entydigt till fördel för någon av metoderna, därtill var variationen mellan arter för stor. Metodstudien visade i flera fall på skillnader mellan bo- och par/ individräkning i fråga om antal skattade par och precisionen i skattningarna. Det kan illustreras med problemarterna vigg, bergand, fiskmås och silltrut (tabell 4). Svensk metod med par/individräkning gav genomgående högre värden för vigg och bergand än finsk metod. Precisionen i skattningarna var dock genomgående sämre med svensk metod. För bergand gav inventering i period 2 en lägre skattning än period 1, dock med bättre precision. Fiskmåsen och silltruten inventerades bara under period 2 i Sverige. Den svenska metoden gav genomgående högre skattningar men sämre precision än inventeringarna under motsvarande tid med finsk metod. För silltruten kan noteras att val av tidpunkt (finsk metod) inte hade någon större betydelse vare sig för storlek i skattningarna och precisionen. Värt att notera är dock den låga precisionen i boletningsdata för silltrut. Boräkning visade den bästa precisionen av metoderna för fiskmås och vigg Svensk metod Finsk metod Boräkning CV, % Ans ans (Grågås) Bra can (Kanadagås) Ana pla (Gräsand) Ana acu (Stjärtand) Ana cly (Skedand) Ayt ful (Vigg) Ayt mar (Bergand) Som mol (Ejder) Mel fus (svärta) Mer ser (småskrake) Figur 10. Precision i parräkning med finsk och svensk metod samt precision i boräkning, räknat på fyra inventerare per metod och åtta öar. Mer mer (Storskrake) Hae ost Strandskata) Are int (Roskarl) Ste cus (labb) Lar rid (Skrattmås) Lar can (Fiskmås) Lar arg Gråtrut) Lar mar (Havstrut) Lar fus (Silltrut) Fisk/silvertärna Ste cas (Skräntärna) Tabell 4 Jämförelse av skattat antal (medelvärden per inventerare) och precision (variationskoefficient inom parentes) för en grupp intressantare arter. ART SVENSK METOD (par/individräkning) FINSK METOD (bo- och par/ individräkning) Period I Period II Period I Period II BORÄKNING Vigg 13,1 (88) - 5,6 (64) 8,9 (84) 13,8 (51) Bergand 0,9 (78) 0,1 (35) 0,4 (72) 0,3 (54) 1,3 (101) Fiskmås - 73,3 (91) 21,6 (63) 35,3 (88) 27,3 (56) Silltrut - 23,5 (83) 20,9 (71) 19,6 (69) 23,5 (128)

18 Jämförelser av inventerare vid individräkning Undersökningsområde och inventeringsperiod Undersökningen gjordes den 11 juni 2005 i två närliggande ögrupper om vardera 4 öar i Holmsunds skärgårdsområde (figur 1): Ögrupp A: Skrakaögern, Lillbådan, Ö öster om Lillklyvan ( Fågelön ), Butögern. Reserv: Lövöbådan/Svart-Lass. Ögrupp B: Petlandshällorna, Skvalphällorna, Stor-Skottingen, Trutskär. Reserv: Obbola-Lillbådan/Åhällan. Änder Vadare Labb Trut, mås, tärnor Tobisgrissla Hanar i par + adulta ensamma hanar + adulta hanar i grupp om max 2-5 ex. För ejder räknas maxvärdet av antal hanar eller honor i närheten av ön = antalet par (modifiering p.g.a. ej optimal inventeringstidpunkt på året). Par + summan av ensamma revirhävdande individer delat med två Revirhävdande par eller revirhävdande individ på lämplig ö = par Antal adulta individer knutna till en ö delat med två Antal adulta individer vid en ö delat med två Genomförande Åtta ornitologer med varierande erfarenhet av inventering av skärgårdsfåglar delades upp i två inventeringslag. Lagen hade en båt som kördes av en båtförare och de arbetade parallellt i var sin ögrupp. Först räknades fåglar på vatten och på öarnas stränder utefter en båtslinga mellan öarna under maximalt 60 minuter. Alla räknade inom ett på förhand avgränsat område. Därefter landstegs de fyra öarna och alla inventerare räknade fågel samtidigt från en angiven plats högst upp på ön under maximalt 30 minuter. De inventerade arterna framgår av tabell 6. I halvtid skiftade lagen inventeringsområde. Varje lag inventerade alltså totalt två slingor och åtta öar. All räkning av fågel skedde med hjälp av handkikare. Häckningskriterier Antalet par beräknades enligt följande: Knölsvan Par + ensam adult individ Gäss Par + par med pulli + ensam orolig adult individ. Flock > 2 ex utesluts. Tabell 6. Inventerade arter i Holmsund Båtslingan Knölsvan Kanadagås Grågås Vitkindad gås Simänder (alla arter) Ejder Svärta Knipa Vigg Bergand Småskrake Storskrake Tobisgrissla Öarna Strandskata Roskarl Rödbena St. strandpipare Labb Havstrut Silltrut Gråtrut Fiskmås Skrattmås Dvärgmås Skräntärna Fisktärna Silvertärna Resultat Det fanns en stor variation mellan inventerare i antal räknade par (figur 11). Av dessa vanligare arter var det endast för vigg som skillnaderna var signifikanta (p=0,007). Tidpunkt för inventeringen (d.v.s. förmiddag eller eftermiddag) hade en signifikant effekt på resultatet för ejder (p=0,005) och knipa (p=0.034), men påverkade inte resultatet för övriga arter.

19 Jämförelser av inventerare vid boräkning Undersökningens målsättning var att undersöka variansen mellan olika inventerare och mellan två olika grupper av inventerare, erfarna och oerfarna Undersökningsområde och inventeringsperiod Boletningsstudien genomfördes på en holme i Rönnskärs skärgård (figur 1). Holmen är under häckningstid ett viktigt fågelskär med en häckande population som översteg det antal bon som placerades ut i studien. Holmens västra sida består av en exponerad stenstrand med små klippartier. Den norra udden utgörs av en låg moränrevel, sparsamt CV, % Fisk/silvertärna Gråtrut Fiskmås Skrattmås Svärta Vigg Småskrake Storskrake Öräkning Båtslinga Figur 11. Individräkning Holmsund. Variationen mellan inventerare (CV%) vid räkning av de vanligaste arterna från båt och från ö. Tobisgrissla bevuxen med vass och andra gräs. Östra sidan har låg exponeringsgrad och mer perenn vegetation i form av enrisbuskar. Den högsta delen var i huvudsak gräsbevuxen, med stora områden av krypande enrismattor Genomförande Förberedelser Boletningsförsöket utgjordes av fyra olika sorters konstgjorda bon (and, tärna, mås och trut) som placerades ut på för olika artgrupper typiska platser. Banan planerades och testades för ett sök som fick ta högst 60 minuter i anspråk. Bona byggdes av vass och gräs och andbon fodrades med både brunaktigt dun och ljusare dun från dunkuddar. Som and-, mås- och trutägg användes hönsägg av olika storlekar som grundmålades och figurmålades med rätta nyanser. Som tärnägg användes vaktelägg. Bobalarna var av fyra olika typer (se figur 12). Trutbon (havstrut, gråtrut, silltrut) hade stora balar; måsbon (fiskmås, skrattmås) hade små balar; tärnbon (fisktärna, silvertärna, vadare) hade inga balar, på sin höjd några grässtrån; andbon (ejder, svärta, småskrake, vigg, gräsand) fodrades med dun av två olika färger. Ett så naturtroget fågelskär som möjligt skapades med 21 trutbon, 34 måsbon, 37 tärn/vadarebon och 17 andfågelbon. Trutbona var huvudsakligen placerade i en gles koloni (bredvid sittstenar) på holmens översta del, tärnbona i koloni och som spridda solitärer, fisktärnbon utspridda, fiskmåsbon placerades längs stranden på lämpliga platser, och den ena låga udden hade en liten skrattmåskoloni. Andfågelbona fanns på ställen typiska för ejder, svärta, småskrake, vigg och gräsand, dvs. bl.a. i enrisbuskar, mellan stenar och i vegetation kring strandvallen. Boletning 13 ornitologer deltog i undersökningen. De hade valts så att de representerade två olika grupper: i) erfarna med minst fem års inventeringserfa-

20 20 Figur 12 Konstruerade bon placerade i terrängen. Övre bilder visar tärn/vadarebo, nedre bilder visar måsbo. renhet från skärgårdsförhållanden och ii) oerfarna med högst ett års erfarenhet. Som bas för inventeringen fungerade Rönnskärs naturstation (Fäliskär). Från naturstationen kördes inventerarna i enlighet med en på förhand uppgjord tidtabell till boletningsbanan (ca. 10 minuter med båt). På holmen fanns två testövervakare som såg till att alla fick samma vägledning, tog tid och antecknade resultaten när inventeringsturen var över. Vädret var blåsigt med inslag av duggregn. De enda verkliga problem som uppstod berodde på det regniga vädret som blötte ner protokollen för några av inventerarna vilka tvingades hämta nya, med tilläggstid som kompensation. Boletningsbanan fungerade bra och fick beröm av alla deltagare, speciellt av de erfarna skärgårdsornitologerna som ansåg sig ha hittat en hel del bon p.g.a. att de låg på rätt ställe rent biotopmässigt. I motsats till de oerfarna inventerarna ansåg de flesta erfarna inventerarna att tiden hade varit för knapp (60 minuter), vilket var intressant eftersom området inventerats under normala förhållanden på minuter. Vid diskussionen efteråt visade det sig att de erfarna inventerarna saknade den information man får från själva fåglarna under inventeringen, hur de varnar, var de sitter och varifrån de flyger upp. Det kan alltså vara skäl att notera att boletning högst sannolikt i praktiken är en mer komplex metod än att söka bon med hjälp av en sökbild.

21 21 Tabell 7 Boletning, Rönnskär, Finland. Andel bon (procent) som hittades i relation till erfarenhet hos inventeraren (boletning/fågelkännedom) samt variation i skattningarna inom respektive kategori. Inventerare Antal Måsar Trutar Resultat Tärnor/ vadare Andfåglar CV, % Oerfaren/oerfaren Oerfaren/erfaren Erfaren/erfaren Erfarenhet av fågelbestämning och boletning hade inte oväntat betydelse för andelen bon som hittades. De mindre erfarna inventerarna hittade i medeltal knappt hälften av bona mot 68 % för de med mer erfarenhet (tabell 7). På basis av resultaten kan man alltså dra slutsatsen att vart tredje bo missas oberoende av inventerarens skicklighet och erfarenhet. Sett över alla inventerarkategorier var resultaten sämst för måsar och trutar och något bättre för tärnor/vadare och andfåglar (figur 13). Erfarenhet av boletning slog främst igenom på andelen funna bon i de två sistnämnda kategorierna (p=0,05 respektive p=0,039). Det fanns inget tydligt samband mellan nedlagd tid och antal funna bon. 5. FÖRSLAG PÅ PROGRAM FÖR GRÄNSREGIONAL ÖVERVAKNING AV HÄCKANDE SKÄRGÅRDSFÅGLAR I NORRA KVARKEN 5.1 Undersökningsområden Urvalskriterier För att få ett bra statistiskt underlag ska de skärgårdsområden som inventeras vara representativa för Kvarken (ej finsk innerskärgård) och vara naturligt avgränsade, vara stora nog att hysa kolonier av de vanligaste arterna och ansvarsarterna, vara minst fyra enhetliga områden och gärna indelade i delområden. Undersökningsområdena skall avgränsas Andel funna bon 1,00 0,80 0,60 0,40 0,20 0, Måsar Trutar Figur 13. Boletning Rönnskär. Andel funna bon (medelvärde och standardfel). Siffror ovanför staplarna är variationskoefficienten (CV%). Tärnor/vadare Andfåglar

22 22 så att de även täcker in framtida potentiella fågelskär. Fåglarna kommer, förr eller senare, att byta häckningslokal p.g.a. av de naturliga förändringarna som landhöjningen orsakar och undersökningsområdet måste avgränsas med omsorg för att undvika falska förändringar. Följande typiska arter i Kvarken skall häcka i merparten av undersökningsområdena. bergand, vigg, storskrake, småskrake, svärta, ejder, knölsvan, grågås, labb, skrattmås, fiskmås, havstrut, silltrut, gråtrut, silvertärna, fisktärna, skräntärna, tobisgrissla, roskarl, strandskata och rödbena. Övriga mer oregelbundet spridda arter som skall ingå i programmet är: skärpiplärka, ängspiplärka, sädesärla, stenskvätta, storskarv, kanadagås, vitkindad gås, gräsand, skedand, stjärtand, knipa, tordmule, större strandpipare och dvärgmås. 5.2 Dimensionering För att resultaten ska bli tillförlitliga är det viktigt att använda sig av kvalitetssäkrad metodik. I metodstudien testades främst hur inventerare, tidpunkt och metodik påverkade precisionen i skattningarna. Studien visade tydligt att arter kan skattas med varierande precision. För att öka precisionen generellt finns två vägar att gå: att öka antalet besök per ö eller öka antalet besökta öar. Eftersom fler besök innebär ökad störning kan det vara klokare att inventera fler öar. Till sist handlar det om en avvägning mellan önskad precision och ekonomi. Metodstudien visade att det skulle behövas i storleksordningen 200 öar, om bästa metod och tidpunkt väljs, för att fånga upp en förändring på nedåt 10 procent mellan två inventeringstillfällen. Den sammantagna bedömningen gav vid handen att 100 öar skulle inventeras per land för att täcka in så många arter som möjligt. För att fånga upp den regionala variationen fördelades öarna på fem delområden per land Delområden På basis av ovanstående kriterier valdes följande delområden: Finland Sverige Mickelsörarna-Gloppet Östra Holmöarkipelagen Rödgrynnorna Yttre Täftefjärden Valsörarna-Björkögrunden Holmsund-Obbola Norrskär Snöanskärgården Korsnäs Rönnskären Kronören-Järnäs 5.3 Inventeringsmetodik Inventeringsperioder Period I Period II Finland 10 maj 25 maj 26 maj 10 juni Sverige 20 maj 31 maj 8 juni 18 juni Den exakta tidpunkten då inventeringarna påbörjas anpassas till den lokala fenologin.

23 Taxeringsenheter och metoder för de olika arterna Sammantaget visar metodjämförelserna att det inte finns någon absolut sanning i fråga om val av bästa metod. Valet av metod (bo- visavi par/individräkning) måste därför baseras på en sammanvägning av önskemålen hög precision och möjligheter till en realistisk bedömning av faktiskt antal häckande par. Även önskemålet att minimera störning genom korta besök måste vägas in i den slutliga bedömningen. I slutändan resulterade dessa överväganden i rekommendationen att individräkning var att föredra för en majoritet av arterna vid pilotinventeringen (tabell 9). Osäkerheten m.a.p. lämplig inventeringsperiod för silltrut och gråtrut, samt räkningsenhet för vigg, bergand och dvärgmås gjorde att det dock dubbelräknades under pilotuppföljningen för att kunna analysera och fastställa detta Taxeringsmetod Vid båda inventeringstillfällena körs en båtslinga för att räkna fåglar på vatten och på stränderna. Vid båda tillfällena landstigs öarna för att räkna bon (period I) och räkna individer/par (period II). Tabell 9. Inventeringsmetoder vid pilotinventeringen i Norra Kvarken PERIOD I PERIOD II Art Metod Räkningsenheenhet Räknings- Art Metod Simänder båtslinga ind 1 Bergand båtslinga par+bon Storskrake båtslinga par 1 Vigg båtslinga par+bon Ejder landstign. bon Svärta båtslinga par Knölsvan landstign. bon Småskrake båtslinga par Grågås landstign. bon Simänder båtslinga ind. 1) Kanadagås landstign. bon Tobisgrissla båtslinga ind. Vitkind. gås landstign. bon Tordmule båtslinga ind. Gråtrut landstign. bon+par Roskarl landstign. par Havstrur landstign. bon el. par Rödbena landstign. par Skrattmås landstign, bon om koloni Strandskata landstign. par >5par, annars par Silltrut landstign. bon+par Labb landstign. par Dvärgmås landstign. bon Fiskmås landstign. par Silltrut landstign. bon+par Fisktärna landstign. par Silvertärna landstign. par Skräntärna landstign. par Skärpiplärka landstign. par Ängspiplärk. landstign. par Sädesärla landstign. par Stenskvätta landstign. par 1) För små hanflockar (1-4 hannar) räknas hannar som par.

24 Kriterier för häckande par Knölsvan Gäss Änder Vadare Labb Havstrut, silltrut, fiskmås, tärnor, dvärgmås Skrattmås, gråtrut Skräntärna Tättingar Bon Bon Par; ensamma hannar i par (max 4 ex) Honor av vigg och bergand räknas som par i Finland Par; summan av ensamma revirhävdande individer delat med två Revirhävdande par eller revirhävdande individ Antal adulta individer delat med två Bon eller antal individer delat med två Antal varnande individer delat med två Antal individer delat med två Redovisningsenhet Kvarkens häckande sjöfågelfauna redovisas som det totala antalet par per art för vart och ett av de tio delområdena. 6. PILOTUPPFÖLJNING En första uppföljningsomgång enligt ovan beskrivna inventeringsmetodik och undersökningsområden genomfördes våren Det sammanlagda antalet öar som inventerades 2007 var 195, fördelade på tio delområden enligt följande: Nordmaling (18), Snöan (30), Holmsund-Obbola (19), Täfteå (11), Holmöarkepelagen (24), Rönnskär (38), Norrskär (8), Valsörarna (18), Rödgrynnorna (13), Mickelsörarna (16). 6.1 Genomförande Utförare valdes efter anbudsförfarande i Österbotten respektive Västerbotten. I svenska Kvarken kördes båtslingorna runt i ett ögruppsområde varefter de ingående öarna landstegs. I finska Kvarken kördes båtslingan runt respektive ö som landstegs Kostnad Den totala kostnaden för pilotuppföljningen på 200 öar i Kvarken var SEK + moms. Denna summa inkluderar planering, inventering och leverans av rådatafiler. 6.2 Resultat Den svenska modifieringen av båtslingeräkningen innebar att data för andfåglar redovisades per ögrupp, istället för per ö. Redovisningsmässigt spelar detta ingen roll eftersom uppföljningens redovisningsenhet är totalt antal par per delområde. Däremot försvagas jämförbarheten med finskt data.

25 30 25 Bergand Fågelfaunan i norra Kvarken Drygt par räknades i norra Kvarken. De vanligaste arterna var fiskmås par, skrattmås par, ejder par, silvertärna par och tobisgrissla par. Av dessa är fiskmås och silvertärna jämt fördelad över hela området, medan ejdern huvudsakligen häckar i östra Kvarken och skrattmåsen i västra Kvarken. Figur 14 på nästa uppslag visar hur de intressantaste arterna fördelar sig i de olika delområdena. Skräntärna häckar i alla delområden medan berganden visar ett mer sporadiskt uppträdande. Förekomsten av labb, grågås och roskarl presenteras också (figur 15.) Bland övriga typiska skärgårdsfåglar kan nämnas havstrut och fisktärna vilka huvudsakligen häckar på den västra sidan, småskrake och strandskata som är relativt jämt fördelade och storskrake, kanadagås och tobisgrissla som är mer västligt förekommande (bilaga 1). 6.3 Diskussion Urvalet av delområden gjordes för att ge en representativ bild av fågelfaunan i östra respektive västra delen av norra Kvarken. Det betyder att delområdena på östra sidan ligger i ytterskärgård medan delområdena på den västra sidan omfattar både inner- och ytterskärgård. Därför fås en delvis skev bild av vissa mer kustbundna arter, t. ex. dvärgmås och skrattmås. Siffrorna för svärta och tobisgrissla måste betraktas som osäkra då inventeringsmetodiken inte var optimerad för dessa två arter (se även kap 4.2 och 4.3) Problemarter För merparten av de inventerade fåglarna fungerade de testade metoderna. För några av arter bör metoderna vara fortsatt flexibla medan man för andra arter måste acceptera osäkra siffror Kronören Skräntärna Kronören Grågås Kronören Labb Kronören Roskarl Kronören Snöanskärgården Snöanskärgården Snöanskärgården Snöanskärgården Snöanskärgården Obbola Holmsund Obbola Holmsund Obbola Holmsund Obbola Holmsund Obbola Holmsund Täfteå Täfteå Täfteå Täfteå Täfteå Holmöarna Holmöarna Holmöarna Holmöarna Holmöarna Korsnäs Rönnskären Korsnäs Rönnskären Korsnäs Rönnskären Korsnäs Rönnskären Korsnäs Rönnskären Norrskär Norrskär Norrskär Norrskär Norrskär Valsörarna- Björkögrunden Valsörarna- Björkögrunden Valsörarna- Björkögrunden Valsörarna- Björkögrunden Valsörarna- Björkögrunden Figur 15. Antal par av bergand, skräntärna, grågås, labb och roskarl i de inventerade delområdena. Rödgrynnorna Rödgrynnorna Rödgrynnorna Rödgrynnorna Rödgrynnorna Mickelsörarna Mickelsörarna Mickelsörarna Mickelsörarna Mickelsörarna

26 26 Täfteå Holmöarna Obbola-Holmsund Kronören Snöan Ejder Vigg Svärta Tobisgrissla Tordmule Silltrut Fiskmås Skrattmås Silvertärna Figur 14. Fördelningen av de vanligaste fågelarterna i de inventerade områdena i Kvarken. Cirkeldiagrammen visar de olika arternas andel av totala antalet fåglar inom respektive delområde. Cirklarnas storlek avspeglar det totala antalet par i respektive delområde (stl 1= par; stl 2= par; stl 3 = par; stl 4= >4000 par).

27 27 Valsörarna-Björkögrunden Rödgrynnorna Mickelsörarna-Pjuken Ejder Vigg Svärta Tobisgrissla Tordmule Silltrut Fiskmås Skrattmås Silvertärna Norrskär Korsnäs-Rönnskären

28 28 Storskrake Storskraken häckar tidigt och räkning av individer på vatten från båt kan missa individer om de börjat gå upp på land. Båträkning är ändå att föredra framför boräkning och man får acceptera att resultaten inte blir de bästa. Vigg och bergand Bergand och vigg är lätta att räkna från båt om de inte börjat häcka. Då individräkning är att föredra bör dessa arter räknas vid båda tillfällena, och data från den optimalaste tidpunkten redovisas. Skrattmås, fiskmås, och silltrut Tidpunkten då dess arter börjar häcka varierar mellan kolonier och den optimala inventeringstidpunkten kan hamna mellan de båda inventeringsperioderna. Skrattmåskolonier boräknas i första hand under period I men om de inte ligger på bo då, räknas bona vid nästa tillfälle. Om färre än 5 par häckar på ön individräknas arten period I, från båt eller från ön. Individräkning av fiskmås under period II är att föredra. Då slipper man de problem som kan vara förenade med boräkning, d.v.s. att identifiera bona om besöket sker tidigt under häckningsfasen då inga ägg ännu lagts. Silltruten är den mest problematiska arten eftersom variationen mellan inventerare i metodjämförelsen var stor både med svensk och med finsk metod (figur 10). I den särskilda studien mellan observatörer fanns inga skillnader vid individräkning eller vid boletning. Däremot var andelen funna trutbon låg och variationen mellan boletare hög. Det talar för att silltrut bör individräknas båda perioderna och att maxvärdet används. Gråtrut Gråtrutkolonier boräknas period I. Om färre än fem par finns på ön räknas individer istället, från båt eller från ön. Dvärgmås I västra Kvarken boräknas dvärgmåsen under period II. I östra Kvarken häckar de i miljöer som omöjliggör boräkning varför de istället individräknas period II. Tobisgrissla Om man vill ha en bra uppskattning av den häckande populationen av tobisgrissla är de föreslagna inventeringsperioderna inte optimala. Metodstudien visade att arten bör inventeras mot slutet av häckningssäsongen (andra halvan av juli) då kolonin är stabil. Eftersom tobisgrisslan ingår i programmet och räknas period II är det viktigt att bestämma sig för vad som ska räknas på ön, och att göra det konsekvent. Antingen räknas alla individer som är knutna till ön eller också så räknas antal sittande fåglar. Det förra ger ett sämre mått på den häckande populationen, men kan vara nog så bra Båtslinga Det finns två alternativ för hur båtslingan kan köras för att räkna andfåglar beroende på hur skärgårdsområdet ser ut. I vissa fall är det lämpligt att köra runt enskilda öar. I andra fall är det mer lämpligt att köra en slinga runt en naturligt avgränsad grupp av öar som sedan kommer att besökas Dataregistrering För att inventeringsdata skall kunna användas i flera syften skall det klart framgå på vilket sätt fåglarna har räknats. Antalet fåglar skall antecknas i fyra, eller sex kolumner; 1-2) antalet individer som räknats från båt-