Stade.j. JO... ~ l '... Stoorleek och l! Swenske l. Skeppetz Nampn. Skeppare./. Marten Li.ibke. Marten Lekewitz. Michel Raddeuan.

Transkript

1 ... Marcus 110 Skeppetz Nampn. 'd' i zto. F ortuna.... j Ga: S: Jacob.... Kre~fer. S: Peter.... Stooreek och! qvaitet. Swenske Redare. j JO... ~ J2... t Skeppare./. Marten Li.ibke. Marten Lekewitz. Miche Raddeuan.. Skutor. 1 Mana.... Miche Jsebahrt. Caus Freese. Fortuna Grehn. Johannes '..... Miche Rosenbohm. Fortuna......, Miche Höppenär. Ga: Fortuna :Marcus Looff Carsten Rummer. Skutor. 1 Fortuna Die Faeke Fortuna.... JJ. Boijort. S. Peter Skuta. Savator Ga: Fortuna Sk: Die Grassmeijer.... JO..... Ga: S: Peter Sk: S: Marcus Skep. Die Friede.... 6o. Skuta. Die Hoffnung någre andre små fahrtygh. Stade.j. Hedewig Eeonora äster.... Swediske Sodat Die Stadt Stade o a Fatriarek Jacob von Stade... 6o.... Die Gydene Fortun... So.... S: Peter S: Peter Der Sch'Yartze Mehr Marten Råhse. Miche Lasche. Peter Schack. Peter Vockert. Pau Li.ibke./. Pau Kaht. Peter Li.ibbeke. Peter Kohn. Reinhodt Do se. Thomas Bruhn. Wihem Kubert. Hinrich Vorburg. Ocke Andersson Miche Schneren. Johan Röess. J o han Er horn. Johan Pettersson. Tonnies Schup. Henrich Röess. Foit Skepp. Das Rathaus von Stade... So... Roioff Tamme. Pinas. Die Burg von Stade '... Sander Bandersen. Christina Caus V1artens.

2 6o 111 Skeppetz Nampn. Stooreek och qvaitet. Swenske Redare. Skeppare./. Rohsege., S: Margaretha Caus Gehn. Boijort. Der Grosse Christoffe' dito Feijtweise. Die Stetiniske Jungfer..., dito. S: Peter... ] dito. Der Enge Gabrie.... F: S: Barthoomeus...! Boijort Feuijtweise J sac h.. dito. Enge Gabrie.... dito. Der Stetiniske Freijer. dito. Hartoep... j dtto. Emanue.... Skep: S: Jacob.... dito. Stockhom.... Aten Stetin.j. 90 Läster o ti17o o dito. Genera Wrange zu Pferde F: P eican Lie Käreken Skep. Das Rathaus von Stettin, Danie Kameticke von Stetin.! Hans Wamuth. Jacob Wamuth. Urban Rode. Andreas Woenborch. Danie Lange. Jochim Heijden. Jurgen Banckenhagen. Andreas Bönningk. Barthoomaeus V oigt. Jochim Zimmerman. Nieas Heinrich Hoffman. Miche Lange. Dirich Ewerson. Miche Banckenhagen. Dito.

3 Korvetten Carseronas sista resa. Ett kompetterande bidrag av Nis Staf. På I. For~ners förag har med Sjöhistoriska Samfundets medverkan översteöjtnant O. R. Syvan 1945 pubicerat en intressant, sakrik och vä dokumenterad skidring av korvetten Carskronas expedition 1846, resans föropp samt orsakerna ti och omständigheterna vid förisningen i Foridagofen. Rörande denna tragiska händese i det svenska sjövapnets minnesrika historia, viken i hemandet framkaade djup förstämning, föreigga tvenne officiea dokument, båda tryckta av Syvan som biagor ti hans skidring, nämigen kaptenöjtnant Fr. Aug. Tersmedens sjöförkaring och underdåniga rapport samt de överevandes berättese om skeppsbrottet, avfattade å det amerikanska skeppet Swan den 9 resp. 4 maj Band dem, som gingo döden ti mötes vid katastroftifäet, befann sig utom chefen, kapten Erik Gustaf af Kint, även sekundöjtnanten Car Lidman, vars förädrar voro domprosten i Linköping Sven Fredrik Lidman och hans hustru Ebba Margareta Annerstedt. Om Car Lidman berättas i ett av Georg Bagge 1922 tryckt arbete»u ng domsminnen från Östgöta bygder», I, s. 07, av Syvan citerat å s. 71, b. a., att han och en matros efter kantringen föto omkring på en vrakspira, då de upptäcktes av räddningsbåten, som styrde ned mot dem. Men då i den hårt astade båten endast en av dem kunde tagas upp, skue Lidman ha offrat sig för matrosen, emedan denne hade hustru och barn i ivet, och därefter försvunnit i ett stim av hajar. Denna händese har sedermera av en sentida säkting ti Car Lidman, författaren Sven Lidman, i hans arbete»på resan genom ivet», s. 311\ av Syvan citerat å s. 72, förkarats vara en vida spridd berättese, viken enigt famijetraditionen skue grunda sig på Tersmedens muntiga redogörese för den dödes morbroder amira Caes Annerstedt. 1 Jfr samme författares arbete Bodsarv, s. 104.

4 113 Att Tersmeden ämnat Annerstedt en redogörese för sjöexpeditionen och dess hemska ändaykt, har man ingen anedning att betviva. I Uppsaa universitetsbibiotek ingår i dess handskriftssaming F med nummerbeteckningen 840 a en berättese om korvetten Carskronas undergång, viken synbarigen utgör en uppteckning av vad Tersmeden haft att meddea amira Annerstedt. Aktstycket i fråga är försett med ett omsag, på viket finnes föjande anteckning:»berättese om korvetten Carskronas föroyckande 1846 af fartygets seeond F. A. Tersmeden. Skänkt 1902 af C. Annerstedt.» Det har såunda genom överbibiotekarie Caes Annerstedt kommit i universitetsbibiotekets ägo. Såsom ovan redan nämnts var amira Annerstedt morbroder ti Car Lidman. En annan morbroder var rektorn Rudof Annerstedt, som var far ti överbibiotekarien. Ett annat säktförhåande är i detta sammanhang också värt att anteckna. En kusin ti kaptenöjtnant Tersmeden, Karoina Tersmeden, var nämigen gift med den nyss nämnde rektorn Rudof Annerstedt. Här nedan föjer berättesen, som i vissa avseenden torde kompettera biden av den i Foridagofen utspeade tragedien. Berättese om skeppsbrottet med Hans Maj:ts Corvett Carskrona i Forida Gofen norr om Matanzas å ön Cuba den 30 apri 1846 samt om räddningen af 17 man af besättningen. Afsegad från Havanna hamn k. omkring 7 f. m. den 30 apri 1846, befann sig Corvetten Carskrona om aftonen samma dag k. 6 e. m. i N 27 O på 25 gissad distance från Pan. de Matanzas på ön Cuba eer på Lat. Nord 23 29' och Long W från Grenvich 81 o 16'. Styrande NO. med NW vind, uften hafmuen, något mörkare i NW., intogs k. 6. :a refvet i märssegen, hvarefter ae man bef på däck, emedan chefen wie, innan wakt sattes, se det mörka i NW utwecka sig antingen ti en vidare sammanskockning ti by eer ättna. Styrbords :e de bef ikwä under tiden nedsänd att omvända trossbottensuckorna. Chefen stod på kommandopoen, seende ständigt åt ovart och Jag framför honom på en kanonta ja. Chefen yttrade då ti mig»jag tror ej det bir något af denna by» och erhö mitt swar: att jag ej heer ansåg den så hotande, men tiade jag, efter att hafva noga yssnadt,»vind har den ändå med sig». Ja! svarade chefen, och innan han hade yttrat, hvika sege skue bärgas, voro redan stora gigtåg och gårdingar samt brok och gigtåg räckte. Nej! vi berga bramsegen först! yttrade chefen. Bram Sjöhist. Samfundet. VII.

5 114 segen bergades. Stora gigtåg och gårdingar samt mesane brok och gigtåg räcktes åter. Foket på trossbotten oppkaades. Märsefaen och undersegeskoten osskastades. Under det att detta utfördes, hade en så häftig orkanby fait ombord, att Corvetten på mindre än 4 seeunder åg adees kantrad med tackingen i vattnet, och 2 minuter derefter var akterskeppet sjunket och straxt derpå förskeppet. Hvad som af de gifna befaningarna hann utföras var: rodrets uppäggande, märsefaens osskastande, men råerna öpte ej mycket tiföje af den starka krängningen, undersegesskotens osskastande, men skoten öfverhaade sig ej tiräckigt, troigen deraf att segen så hastigt kommo i vattnet och fockeskot hade äfven skäggat i skifgattet; stormärseskot hade äfven hunnit osskastas ti ovart. Undra hatportarna hade, med undantag af ett par af de aktersta, som ej medhunnits, som vanigt för natten bifvit uppsagna. Försök gjordes att kapa surrningarna på barkassen och på b. b. åringsbåt, men det medhans ej. Foket hade ti stor de änrat upp på ovarts sida utombords. Nu var scenen fasansfu: kagorop från dem, som genom ett eer annat bifvit skadade, bandats med nödrop från de öfriga; då akterskeppet sjönk, syntes aa dem, som der hade tagit sin tifykt, fytande, hvar och en sträfvande efter att åtkomma något af det träwirke, som föt kring dem, och arbetande på att simma ti förskeppet, som då ännu syntes öfver wattnet; ikvä var äfven detta förswunnit, innan många hunnit dit, och efter dess sjunkande ökades de fytande äfven med dem, som der sökt en tifäig räddning. Innan fartyget hade sjunkit, woro jemmer och kagoropen högjudda, och man hörde temme~ igen amänt namnet Carskrona! och»ie Carskrona»! utropas; om detta nu skue wara ett bönfaande hos fartyget att ej gå under, eer en förebrående kagan att hon just nu skue reaisera hvad man om henne trodt. (Fördomen att oyckan sutigen skue öfvergå Corvetten var så amän, att man, åtminstone under första häften af resan, ofta hörde yttranden från besättningen och ti och med från underbefäet, som bevittnade deras tro i detta hänseende). Men efter sedan fartyget hade försvunnit, hördes endast ett högtidigt sor af ett hafhögt skaande af det Högre Wäsendet med bön om hjep; det var nu så mörkt, att man icke kunde känna igen någon, knappt den närmaste, större deen utom dem, som med fartyget gått under, hade wä nu fått sig något att fyta på och drefs af den häftigt uppvexande sjön; jag hade först emnat däcket, då vattnet kom upp ti mig, och bef då upphjept på ofvarts reing, hviken knappt var ernådd, innan akterskeppet sjönk, tog då en

6 115 kanonport och simmade åt förskeppet ti, som just sjönk, då jag hann ti fockvanten; utan hopp om fräsning men för att afägsna mig från den fytande fokmassan simmade jag undan med den häftiga sjön, ti dess jag, inkommen i en groupp av 10 a 12 personer, kände något under mina fötter och fick af de andre veta, att det var Corvettens sup (stående ös inuti barkassen hade den derifrån utkantrat). Den enda hjep vi hade af båten var att veta den wara der, ty med så mycket fok i densamma åg den så djupt att man med hufviidet öfver wattnet jemt kunde stå på en toft med ena foten och med det andra fotbadet håa sig något fast; den häftiga sjön tog oss ofta ur denna upprättstående stäning, och när vi då vie söka att håa oss wid båtstoften, så kantrades supen; detta skedde så ofta, och kunde ej under sådana omständigheter förekommas, att fera deraf funno sin graf under eer bredvid båten, ti dess antaet hopsmäts ti 8 personer, nem. öfverstyrman Sandva, öfw. konst. Hansson, skepp. und. off. korp. Pettersson, matrosen Hutberg, jungman Appe, båtsmännen Make och Möberg samt jag. Wi fortforo om natten att bibehåa oss i supen, som då så mycket hade höjt sig, att vi kunde sitta på tofterna med att åta sjöarna gå öfver oss. För att förekomma supens kantrande najade wi med wåra käder, supsmasten och en åra, det enda wi af fytgodset hade quar, tvers öfver densamma; denna natten var ång; änteigen fingo vi se juset från ett fartyg, gädjen, om man så kan kaa ett hos fere då först uppvaknadt svagt hopp, (jag hade atid haft en stark tro, gränsande ti säkerhet, på att wi skue bi frästa) gädjen bef stor, och wi uppgåfvo nödrop, hvika genast straxt framför oss repeterades; detta sednare skrämde oss, och vårt besut, kokt men rysigt, att vända fören af båten från våra oyckskamrater och arbeta oss med händerna ti åror åt ett annat hå, bef genast verkstädt. Edskenet syntes åter fera gånger på natten och framkaade atid wåra och våra oycksgrannars nödrop. Ändteigen bröt dagsjuset igenom, och våra rop om hjep fördubbades vid åsynen af en brigg ej ångt i ä; fartyget åg med gigade undersege och stormärsseget back; det hade bestämt hört - och syntes nu observera oss. Under fortsatta rop bjödo vi ti att närma oss ti detsamma. Briggen åg på samma stäe ungefär 1 / 4 timma, fyde sedan, ökade sege och gick bort! Jag tror att jag förbannade honom. Sedan det hoppet var försvunnit, började vi att se oss omkring, (dittis hade egennyttan drifvit oss att endast tänka på oss sjefva i båten och på fartyget, ty det har jag äst och erfarit, att man under inga förhåanden är så egennyttigt beräknande som i oyckan och synnerigast i

7 116 faran, en annan menniska är för mig då icke mer värd än i förhåande ti den nytta hon kan göra mig) och befvo då varse 9 af våra oyckige skeppskamrater fytande på åror, uckor, trappor och hvad de kunnat komma öfver; dessa voro sek. eut:ne Ringheim och Dahström, underskepparen Nyman, matroserna Frick, Lindquist och Nyman samt jungmännen Ingeström, Lundberg och Steinback. Sammankomne öfverenskommo vi, att ingen fick göra försök att gå in i supen, men öfverenskommo äfven att göra at hvad vi kunde för att få den äns och derefter söka fräsa oss i den aa 17. Härmed börjades ock genast. Vi försökte att kantra den med köen upp och att sedan hastigt kantra den tibaka för att på det wiset minska vattenmassan i densamma; vi försökte att genom båtens runing minska wattenhöjden i den, och sutigen att genom den ena ändans nedtryckning få först den andra något ur vattnet och sedan genom att hoppa hastigt från den nedtryckta ändan i sjön få denna att yfta sig hastigare än den andra skue sänka sig, hvarigenom en de af vattnet hade bort gå ur båten och änsning sedermera bifvit möjig, men at missyckades. Wår yckiga stjerna hade dock med de andras påträffande bringat oss en åra ti, en madrass hvars öfverdrag skue framdees tjena oss ti sege och en större arbetskraft. Supsmasten och en åra hade vi förut; men ingen pytts att ösa med hade wi tidigit på morgonen, och ingen hatt eer mössa heer för att derti begagna; derom hade vi just taat med edsnad, då jag bef varse något som föt och ropade ti att det var en pyts, vi sökte med händerna ro supen deråt, vi närmade oss äfven, men otåigheten bef för stor; en man hoppade ur båten och samm efter den. Af denna yckiga händese väckt tyckte jag mig sedan, i hvarje yckig omständighet, såsom den 2 :a årans, segets m. m. erhåande, inse den Högstes bestämda afsigt att så småningom eda oss ti vår fräsning, bott wi wie sjefva hoppas och arbeta; också styrkt af denna tro bef jag af de minst trötta, kände iten törst och knappt någon hunger. Wårt missyckade försök att änsa båten fäde något modet; men som det ängre fram på f. m. hade stinat mer ut, besöto vi att förnya änsningsförsöken; detta gjordes men äfven denna gången utan ringaste framgång; sagna häraf ät vi båten drifva hvart den behagade, och på det viset afägsnade vi oss något från de simmande. Ett af de dystra amänna stiatiganden, då några innom sig sjefva gjorde de betrakteser, h varti hans grad af hopp eer fruktan kunde föraneda, och andra utan någon känsa och med domnad hjerna sutto stirrande framåt, ett af dessa ögonbicken afbröts nu af underrättesen att något

8 117 / syntes fyta på wattnet förut; vi satte oss genast i gång att ro med händerna föröfver och fann snart ytterigare skä ti tacksamhet mot den Högste, som sände oss i ett af våra på Corvetten medhafde får tiräckig och god föda för fere dagar. Vi togo in fåret i båten, började skära några bitar och åt med begärighet deraf, mindre af hunger än af försigtighet för framtiden; men knappt war detta börjadt, innan en haij närmade sig båten och straxt derefter fera. Båten, som nu bifvit wattendrucken, åg med sina reingar vä 1 / 2 fot under vattenytan, och haijarne woro så närgångna, att vi befarade det de skue gå in i båten, hvarifrån vi med wår åra och från botten af supen ösryckta ribbor hindrade dem; men som dock en afedare för deras uppmärksamhet och närgångenhet war nodwändig, så besöto wi att kasta det nyss med så mycken gädje funna fåret öfverbord; detta skedde, och inom få minuter war det söndersitet och förtärdt. Detta var ej nog för haijarne, de wiste att det var mer att få. - Wi fruktade nu för wåra oyckskamrater, som ågo i vattnet och ropade dem ti: att de skue taga sig ti wara; en stund derefter hörde wi ropen»kom hit med båten, hajarna äta upp oss», och säkerigen hade så skedt - om deras hunger ej bifvit itet stiad af det utkastade fåret - och kanhända förut varit det af våra oyckiga drunknade kamrater. Wi rodde oss emedertid, med våra ribbor och händer, ned ti dem, ej utan fruktan, att de, af hajarna skrämda, skue bjuda ti att komma in i båten. Sjön hade nu adees agt sig, hviket tisamman med räddsan för hajarna gjorde, att vi besöto att göra ett tredje och kraftigt försök att änsa båten; hvar och en, som kunde göra sig af med det han föt på, afemnade det nu och hö sig simmande kring båten; at fytgods togs och najades på båda sidor om köhen på båten, som ti sådant ändamå bifvit omkantrad, vi räknade på att detta skue, då båten åter kantrades rätt, yfta den så mycket, att änsning bef möjig; de 2 :ne första försöken missyckades, fytgodset sirade rund[t] och föt upp; 3:dje gången surrades det bättre och bef wid rättkantringen quarsittande under båten; nu städe sig en af dem, som icke kunde simma (vi hade 2 sådana) uppe uti båten, färdig att ösa, och aa de, som kunde simma och hade krafter derti, omringade båten och sökte, trampande watten, att yfta den något; efter en iten stunds ösning märkte vi, att vattnet minskades i båten och ett gädjeutrop, sådant man säan hör det, ty i detta åg gädje, öfverraskning, uppvaknade hopp för framtiden, men tiika fruktan att den stora yckan skue af någon kommande sjö tiintetgöras; ett sådant gädjerop»båten är äns» utgick ur aas munnar

9 118 och skue om ej uttaadt ästs i aas ögon; at som båten tåde det, ökades de ösandes anta, ty några hattar fanns hos dem, som ej från början warit i båten, och de öfveremnades med gädje ti det amännas nytta; detta arbete hade skedt under den största fara för hajarna, som voro oss ända wid fötterna, men förundranswärdt nog ät sig skrämma eer rättare afhåa utaf ständigt upprepade skrik och sående med händer och fötter i wattnet. Båten bef äns, 16 voro deri, men den 17:de, som hade warit af strömmen något undandrifven, måste nu uppsökas; fera rop framkaade swar, vi såg honom och städe wår kurs deråt, numera båten temigen raskt drifven genom wattnet medest 2 åror med ferdubbad rodd. Wi hade snart hunnit honom; hans förfrågan»är det rum för mej i båten» war så hemsk, att den framkaade hos mig en ofriviig rysning, som ungefär wie säga: Vidjur äro wi, men icke mörda vi en medoyckig; han upptogs, och ett ögonbick derefter roptes 2 segare. Som dessa voro nära hvarandra, bef ingen frågan om hvem som skue jagas, utan kurs sattes på dem, med 3 man vid hvarje åra; hafaunan timma af soen återstod oss ungefär; k. var nu omkring 5 e. m. Det började brisa itet från SO, och fartygen, som vi hade i NV, syntes styra NO; vi närmade oss dem betydigt, men soen var nära sin nedgång, och byväder uppväxte i SO; derifrån och ända ti NV, nordvart öfver var himmeen adees mörk, och det bixtrade förfärigt; ej ångt ifrån fartygen, som för stitje ej kom undan, måtte vi ändå snart öfvergifva aa våra förhoppningar, ty nu var soen nere, åskan gick, och bywädret hördes nakas, 1 / 4 timma derefter syntes ingen segare, byvädret var öfver oss med hård t regn. Nu märkte wi, att det war warmare under än öfver wattnet, men rodden fick håa oss warma, och roddarag afdetes för natten. Det var ej med gada hjertan vi sågo det hopp om fräsning, som vi hade hyst, så pötsigen förswinna; jag trodde: Herran hafver besutat vår fräsning, men ödmjukhet och tåamod wi han först ära oss. Under natten rodde och fröso vi; vi försökte att sama watten i ett sege, som wi en stund förut tiverkat af madrassöfverdraget, men fångsten var dåig. Wåra krafter voro ännu tiräckiga för ansträngning, vi sökte såedes så godt wi kunde, utan hjep af måne eer stjernor, att styra NV hän, under rodd och med tihjep af seget, som efter byens öfvergång tisattes; natten war ka, mörk och ång. Ändteigen kom dagsjuset åter, men vinden började friska, så att det snart båste en refvad märsseges kutje. Wi hade hittis styrt med en spebom, men nu måste wi taga derti en af årorna och med den andra åran äfven hjepa ti att håa båten undan