GENOMFÖRANDE AV ÖSTERSJÖSTRATEGIN I SVERIGE

Transkript

1 GENOMFÖRANDE AV ÖSTERSJÖSTRATEGIN I SVERIGE REDOVISNING AV REGERINGSUPPDRAG Vår beteckning: Sid 1

2 Innehållsförteckning SAMMANFATTNING...4 UPPDRAGET INLEDNING BAKGRUND Utsläpp till vatten från sjöfarten DET INTERNATIONELLA SAMARBETET MARPOL 73/78-konventionen Östersjön som särskilt känsligt havsområde Helsingforskonventionen Östersjöstrategin Östersjöstrategins åtgärdspaket och handlingsplan Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/59/EG om mottagningsanordningar i hamn för fartygsgenererat avfall och lastrester GENOMFÖRANDE AV ÖSTERSJÖSTRATEGIN I SVERIGE Införlivande av internationella bestämmelser i svensk lagstiftning Genomförande av HELCOM rekommendationer HELCOM:s rekommendation 19/10 Riktlinjer för utrustning för hantering av olja från maskinutrymmen från fartyg med en bruttodräktighet under HELCOM:s rekommendation 19/12 - Avfallshanteringsplaner HELCOM:s rekommendation 19/13 Riktlinjer för hantering av fartygsavfall iland HELCOM:s rekommendation 19/14 Harmoniserat system av böter/avgifter vid överträdelser av vissa regler till skydd för miljön HELCOM:s rekommendation 22/3- Obligatorisk ilandlämning av fartygsgenererat avfall till mottagningsanordning i hamn HELCOM:s rekommendation 23/1 - Förhandsanmälan HELCOM:s rekommendation 26/1 - Avgifter för ilandlämning av fartygsavfall Vad återstår? HELCOM:s rekommendation 19/9 (kompletterad med 22/1)- om installation av utrustning för kvarhållande av toalettavfall och fast avfall ombord fiske-, arbets- och fritidsfartyg Genomförande av Östersjöstrategins krav avseende mindre fartyg i Sverige Ett finskt förslag om riktlinjer till HELCOM:s rekommendation 19/9 (kompletterad med 22/1) Sveriges bidrag till genomförandet av Östersjöstrategin i andra länder GRANNLÄNDERNAS GENOMFÖRANDE AV ÖSTERSJÖSTRATEGIN Genomförande av Östersjöstrategin i länderna runt Östersjön Finland Danmark Tyskland Polen Ryssland Estland...37 Sid 2

3 Lettland Litauen Genomförande av EU-direktivet 2000/59/EG i länderna runt Nordsjön Storbritannien Norge Nederländerna Belgien ÖSTERSJÖSTRATEGIN: FRAMGÅNGAR OCH HINDER Det framgångsrika samarbetet Hinder för en väl fungerade strategi Ansvariga myndigheter och rapportering till HELCOM FÖRSLAG TILL MÖJLIGA FÖRBÄTTRINGAR...48 Sid 3

4 SAMMANFATTNING Vattenförorening från fartyg och nedskräpning av hav och stränder som förorsakas av utsläpp av avfall och olja från fartyg är ett alltmer uppmärksammat problem. Åtgärder mot förorening från fartyg och hanteringen av avfall ombord på fartyg styrs av internationella regler i MARPOL 73/78-konventionen. Mottagning av avfall i hamn regleras däremot dels av Helsingforskonventionen och dels av Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/59/EG av den 27 november 2000 om mottagningsanordningar i hamn för fartygsgenererat avfall och lastrester. Länderna runt Östersjön har utarbetat en gemensam strategi för att eliminera utsläppen av fartygsavfall, den s.k. Östersjöstrategin, vilken har resulterat i ett antal HELCOM rekommendationer som lagts till Helsingforskonventionen. Med strategin har de avtalsslutande parterna kommit överens om att införa gemensamma regler för att tillhandahålla anläggningar för mottagning av fartygsavfall i hamn, obligatorisk ilandlämning av avfall, tillämpning av ett harmoniserat avgiftssystem, upprättande av avfallshanteringsplaner i hamnar m.m. Dessa frågor behandlas även i 2000/59/EG-direktivet. Ansvaret att genomföra de internationella konventionernas bestämmelser i Sverige åligger Sjöfartsverket. Denna rapport redovisar hur det internationella regelverket har genomförts i Sverige och i grannländerna. Rapporten innehåller även ett antal förslag till möjliga förbättringar avseende genomförandet av Östersjöstrategins intentioner såväl i Sverige som internationellt. Sid 4

5 UPPDRAGET I regleringsbrevet för budgetåret 2005 avseende Sjöfartsverket uppdrogs åt verket att för Regeringskansliet (Näringsdepartementet) redovisa det faktiska svenska genomförandet av det internationella regelverket avseende mottagningsanordningar i hamn, dvs. Östersjöstrategin samt motsvarande EG-direktiv och IMO-regler. Verket ska vidare, om så anses behövligt, föreslå åtgärder för att förbättra det svenska genomförandet. Verket ska också redogöra för hur genomförandet har skett i andra länder, främst runt Nordsjön och Östersjön. Sid 5

6 1. INLEDNING Alla länder runt Östersjön har ett intresse av att förbättra miljön i och kring vårt gemensamma hav. Det handlar bl.a. om att minska skadliga utsläpp inte minst genom förbättrad avfallshantering. Men målet är inte bara att på kort sikt minska avfallsutsläppen. Det är lika viktigt att samtliga länder bygger upp ett långsiktigt miljömässigt tänkande, som integreras i alla samhällets sektorer. Situationen för Östersjön är fortfarande alarmerande. Enligt Miljövårdsberedningens senaste rapport ( ) har Östersjöns ekosystem sannolikt gått i baklås i en svårbruten ond cirkel av övergödning och syrebrist med giftalger, badvikar fulla med slemmiga alger och fortsatt kris för fisket som följd. Även om belastningen på Östersjön har minskat med 30 % under de senaste åren, måste rimliga åtgärder vidtas för att ytterligare begränsa utsläppen och lägga grunden till en hållbar utveckling för Östersjöområdet. Att havet är i ekologisk balans utgör en grundläggande förutsättning, särskilt för fiske- och turistnäringarna, men också för medborgarnas egna fritids- och rekreationsmöjligheter. Många politiska beslut har fattats och verkställts för att begränsa utsläppen från verksamheter på land. Förbättrade kommunala reningsverk, hårdare regler för industri- och andra företagsutsläpp till luft och hav, insatser inom jordbruket är exempel på konstruktiva åtgärder. Fartygstrafiken på Östersjön utgör ett eget, ständigt expanderande verksamhetsområde som också har en betydande miljöpåverkan. 2. BAKGRUND 2.1. Utsläpp till vatten från sjöfarten Sjöfarten svarar för en mycket stor del av godstransporterna och färjetrafiken mellan länder runt Östersjön. Trots att mycket har gjorts under de senaste årtiondena för att kontrollera och minska utsläppen av olika karaktär till Östersjön så förblir dessa utsläpp ett miljöproblem. Vattenförorening från fartyg sker genom utsläpp av olika slag, såsom, utsläpp av olja och andra skadliga substanser, lastrester, avfall genererat ombord fartyg, toalettavfall, barlastvatten och tennorganiska föreningar (TBT) och andra ämnen från fartygens påväxthindrande system. Oljeförorening Vattnet i Östersjön innehåller tre gånger så mycket fossila kolväten som vatten från Nordsjön. Oljehalten beror till stor del på utsläpp som sker på Sid 6

7 land och tillförs Östersjön, via vattendrag men även oljeutsläpp som en följd av dels fartygsolyckor dels olagliga utsläpp av oljeförorenat vatten från fartyg bidrar till denna utveckling. Hundratals fall av utsläpp från fartyg av olika slags oljerester till sjöss registreras varje år. Under bekräftades 228 respektive 207 illegala oljeutsläpp i svensk ansvarszon 1. Rengöring av tankar och maskineri samt tömning av ofiltrerat vatten bidrar till utsläppen av fossil olja. Oljan blandas ofta med rengörings- eller lösningsmedel. Detta gör att den finfördelade oljan lättare tas upp av biokedjan och därför är ännu skadligare för den marina miljön än den rena oljan. Genom dispergering och lösning i hela vattenmassan på molekylär nivå skadas levande marina organismers blodbildande organ, reproduktionsförmåga, nervsystems och leverfunktion. Samtidigt är den finfördelade oljan också mycket svår och vanligen omöjlig att ta upp. Utsläpp av olja till havs dödar sjöfågel och annat marint liv och smetar ner våra stränder. Vid sidan av dessa skador innebär oljan och andra farliga ämnen i oljeavfallet en ökad förekomst av miljögifter i vattnet. I synnerhet lätta, vattenlösliga kolväten är så giftiga att de även i mycket låga koncentrationer kan skada den marina miljön. I de fall oljan sjunker till havsbotten slår den ut växter, fisk och bottenlevande djur under lång tid. Avfall Nedskräpning i haven och spridningen av miljögifter från dumpat avfall är ett annat problem som aktualiseras med jämna mellanrum. Mycket av vad som hamnar i havet tar lång tid för naturen att bryta ned, och blir således långlivat i havsmiljön. Skräp transporteras med vind och strömmar och kan flyta iland långt ifrån den plats där det först dumpades i havet. Avfalls kategorier Generellt indelas fartygsavfallet i två kategorier: - fartygsgenererat avfall och - lastrester. Fartygsgenererat avfall uppstår i samband med fartygets drift medan lastrester är en direkt konsekvens av lasten. Till det fartygsgenererade avfallet hör oljerester som uppkommer i fartygs maskinrum s.k. sludge samt oljehaltig länsvatten, toalettavfall och fast avfall. Det fasta avfallet innefattar i sin tur mat-, hushållsavfall, kasserad utrustning inklusive fiskeutrustning och bifångst av plast och annat icke biologiskt nedbrytbart material från fiskefartyg, tågvirke och vajer, 1 Kustbevakningens statistik, pdf Sid 7

8 kasserade lysrör och ackumulatorer (batterier) samt kasserad sjukvårdsutrustning och medicinrester. Till det fartygsgenererade avfallet räknas även toalettavfall. Med lastrester menas inte bara de eventuella rester från lasten som kan finnas kvar ombord efter avslutad lossning, utan även rester som omhändertagits vid rengöring av lastrum eller lasttankar inkluderande förorenat barlast- och tankspolvatten eller tankspolvätska. Till detta räknas även överskott och spill som uppkommer i samband med lastning och lossning (t.ex. i spilltråg under lastmanifoldrar på tankfartyg) samt även flytande farliga ämnen i bulk och lastrelaterat fast avfall. Det senaste innefattar sådant avfall som uppkommer i samband med stuvning och hantering av last ombord såsom ströbrädor, lastpallar, plywood, stålband, förpackningsmaterial och vajersling 2. Denna indelning i fartygsgenererat avfall respektive lastrester är viktig, eftersom det i Sverige är hamnarnas skyldighet att ta hand om det fartygsgenererade avfallet medan lastägarna ska ta hand om lastresterna. Fortsatt används ordet fartygsavfall som ett samlingsbegrepp för såväl fartygsgenererat avfall som lastrester. 3. DET INTERNATIONELLA SAMARBETET Åtgärder för att hantera de miljöproblem som orsakas av utsläpp av avfall från sjöfarten ingår i det internationella arbetet ända sedan OILPOL konventionen undertecknades Förebyggande åtgärder mot föroreningar från fartyg och hanteringen av avfall ombord på fartyg styrs av regler om förhindrande av förorening från fartyg i MARPOL 73/78- konventionen. Mottagning av avfall i hamn regleras dels av Helsingforskonventionen och dels av Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/59/EG av den 27 november 2000 om mottagningsanordningar i hamn för fartygsgenererat avfall och lastrester. I Sverige omsätts skrivningarna från direktiv och konventioner till lagar och förordningar samt i föreskrifter som utarbetats av Sjöfartsverket MARPOL 73/78-konventionen MARPOL 73/78-konventionens (The International Convention for the Prevention of Pollution from Ships - MARPOL 73/78) viktigaste syfte är att förhindra utsläpp av olja, kemikalier, toalettavfall, fast avfall och luftföroreningar från fartyg till havs och i görligaste mån eliminera miljöföroreningen. Likaså ska utsläppen av olja och kemikalier i samband 2 Mottagning av fartygsavfall i hamn, 2003, Förklaring till Sjöfartsverkets föreskrifter och allmänna råd om mottagning av avfall från fartyg (SJÖFS 2001:12), s. 20 Sid 8

9 med olyckor minimeras. Konventionen omfattar utsläpp av föroreningar från fartygens normala drift. MARPOL 73/78-konventionen med sina sex bilagor är skapad som ett grundläggande regelverk avseende tillåtna utsläppsmängder mot bakgrund av olika havsområdens ekologiska känslighet, övervakning av olje- och andra utsläpp samt påföljder. Vidare uppställs krav rörande fartygs konstruktion och vilken utrustning som ska finnas ombord för att säkerställa att utsläpp inte sker i strid med reglerna i konventionen. Därutöver innehåller konventionen bestämmelser avseende fartygsinspektioner, vars syfte är att understödja de ansvariga myndigheternas tillsyn av hur konventionens regler uppfylls. Dessutom finns det bestämmelser om en obligatorisk dokumentering av last och avfallsmängd ombord på fartyg som ska underlätta inspektionen och göra att eventuella brister upptäcks snabbare. MARPOL 73/78-konventionen innehåller sex bilagor vilka hänför sig till olika sorters avfall: Bilaga I olja (barlast- och tankspolvatten samt oljehaltigt avfall från fartygs maskinutrymmen s.k. sludge och oljehaltigt länsvatten); Bilaga II flytande farliga ämnen i bulk; Bilaga III farliga ämnen i förpackad form (i dagligt tal farligt gods); Bilaga IV toalettavfall; Bilaga V fast avfall (hushållsavfall och annat fast avfall som inte är en del av lasten); samt Bilaga VI luftföroreningar från fartyg 3. Reglerna i MARPOL 73/78-konventionen säger att medlemsstaterna ska tillförsäkra mottagningsanläggningarnas tillgänglighet och tillräckliga kapacitet, samt möjlighet att ta hand om fartygsavfall utan oskäligt dröjsmål. Däremot behandlar inte konventionen mottagningsanordningars utformning, organisation, funktion, utrustning, avgiftssystem, osv. Det förutsätts att de konventionsslutande staterna föreskriver nationella regler om mottagningsanläggningar Östersjön som särskilt känsligt havsområde Östersjön är ett av världens mest belastade innanhav med långsam vattenomsättning 30 till 40 år. Denna speciella marina miljö och dess unga ålder gör havet unikt i sitt slag, men också mycket störningskänsligt genom att det utgör att bräckvattenområde där ett flertal organismer lever på marginalen av sina utbredningsområden. Östersjön omges av högt industrialiserade länder. Belastningen från tätorter, jordbruk, industri och trafik är märkbar. Det grunda och bräckta vattnet och långsamma 3 Bilaga VI träder ikraft 19 maj Sid 9

10 omsättning medverkar till att belastningen av miljöfarliga ämnen från kustländerna hålls kvar längre än i andra havsområden. Detta är en orsak till att giftiga ämnen ackumuleras i Östersjöns näringskedjor. Östersjön är klassad som ett specialområde (Special Area) i flera bilagor till den internationella konventionen MARPOL 73/78. Det innebär att Östersjön har strängare regler för oljeskydd än andra havsområden. Utsläpp av olja är förbjudet och oljeförorenat länsvatten får inte släppas ut från maskinrum om halten av olja överstiger 15 ppm. Åtgärder har även vidtagits för att minska påverkan av kemikalier och fast avfall. MARPOL 73/78 är en global konvention och reglerna gäller för fartyg av alla nationaliteter som trafikerar Östersjön. I december 2003 lämnade samtliga östersjöstater utom Ryssland gemensamt in en ansökan till IMO om att klassificera Östersjön som ett särskilt känsligt havsområde (Particularly Sensitive Sea Area, PSSA). I mars 2004 beslutade IMO att i princip godta östersjöområdet som ett särskilt känsligt havsområde. PSSA klassningen möjliggör skärpta utsläppsregler, införande av ruttsystem som undviker känsliga områden samt andra åtgärder som exempelvis lotsplikt. Sjöfartsverket har fått uppdraget att samordna östersjöstaterna i arbetet med att utveckla de särskilda reglerna och verka för en slutlig PSSA klassning av Östersjön senast till mars Helsingforskonventionen De nio östersjöländerna (Danmark, Estland, Finland, Lettland, Litauen, Polen, Ryssland, Sverige och Tyskland) samt EU-kommissionen samarbetar sedan 1974 inom ramen för Helsingforskonventionen för skyddet av den marina miljön inom östersjöområdet. Helsingforskommissionen (HELCOM) är ett verkställande organ. Knutet till HELCOM finns ett sekretariat, beläget i Helsingfors och fem permanenta underkommittéer. Regler för att minska sjöfartens miljöpåverkan diskuteras inom ramen för underkommittén HELCOM Maritime. I de delar som rör sjöfarten bygger Helsingforskonvention i stor utsträckning på andra internationella konventioner. Helsingforskonventionen som antogs 1974 och reviderades 1992 består av 38 artiklar och 7 bilagor. Enligt konventionens artikel 8 2 ska de avtalsslutande parterna införa gemensamma regler för tillhandahållande av anläggningar för mottagning av fartygsavfall. Sid 10

11 3.4. Östersjöstrategin För att minska utsläppet av fartygsavfall till sjöss utarbetade länderna runt Östersjön en gemensam strategi benämnd the Baltic Strategy for Port Reception Facilities for Ship-generated Wastes and Associated Issues. Den godkändes av HELCOM i mars 1996 (HELCOM rekommendation 17/11) och trädde i kraft för hela östersjöområdet år Arbetet med Östersjöstrategin har resulterat i flera rekommendationer som antogs av Helsingforskommissionen vid olika tillfällen. Den senaste rekommendationen (26/1) om tillämpning av no-special-fee för mottagning av avfall antogs vid HELCOM 26/2005 och ersätter HELCOM:s rekommendation 19/8. Med antagande av HELCOM:s rekommendation 26/1, kommer no-special-fee systemet att förutom oljehaltigt avfall från maskinutrymmen också omfatta fast avfall och toalettavfall. Tyskland är det enda land som inte har samtyckt om genomförandet av HELCOM:s rekommendation 26/1. Tabell 1. HELCOM:s rekommendationer ( Östersjöstrategin) HELCOM rekommendation Ikraftträdande 19/9 Installation av utrustning för kvarhållande ombord av toalettavfall och fast avfall i fiske-, arbets- och fritidsfartyg (kompletterad med 22/1 och 22/3). 19/10 Riktlinjer för utrustning för hantering av olja från maskinutrymmen från fartyg med bruttodräktighet under januari 2000/ 1 januari januari /12 Avfallshanteringsplaner för hamnar. 1 juli /13 Riktlinjer för hantering av fartygsavfall i 1 juli 2000 land. 19/14 Harmoniserat system av påföljder i form 1 juli 2000 av böter/ avgifter vid överträdelser mot vissa regler till skydd för miljön. 22/3 Förklaringar till harmoniserade tolkningar 1 juli 2000 av Östersjöstrategin (innehåller bl.a. regler om obligatorisk ilandlämning av fartygsgenererat avfall till mottaggningsanordning i hamn). 23/1 Anmälningsskyldighet inför avlämnande 1 juli 2000 av avfall i hamn (ersätter 19/11). 24/8 Utsläpp av toalettavfall från fartyg 1 januari /1 Tillämpning av no-special-fee för fartygsavfall (ersätter 19/8). 1 januari 2006 Sid 11

12 Östersjöstrategins åtgärdspaket och handlingsplan Östersjöstrategin är ett åtgärdspaket och en gemensam handlingsplan vars syfte är att minimera operationella utsläpp och eliminera illegala utsläpp från fartyg. Strategin består av ett ingående och omfattande regionalt samarbete för uppbyggnad, utveckling och harmonisering av mottagningssystem i hamnarna runt Östersjön. Grundläggande för Östersjöstrategin är att samtliga hamnar inom östersjöområdet ska vara försedda med anläggningar för att kunna ta hand om det avfall som fartygen vilka anlöper dessa har behov av att lämna iland. Systemet omfattar allt fartygsavfall från såväl handelssjöfarten som fiskefartyg och fritidsbåtar. I praktiken innebär Östersjöstrategin: - att ett generellt avgiftssystem, som inte är beroende av kvantiteten eller typen avlämnat avfall, ska tillämpas det s.k. no-special-fee systemet. Avfallsavgiften ska tas ut i samband med hamnavgiften och betalas oberoende av om det enskilda fartyget lämnat avfall eller inte; - att hamnarna ska redovisa för fartygen hur stor del av hamnavgiften som kostnaderna för avfallshanteringen utgör. - att fartygen ska förhandsanmäla sina behov av att lämna iland avfall senast 24 timmar innan de anlöper hamnarna (om sjöresan är kortare än 24 timmar ska anmälan ske snarast möjligt och senast då fartyget avseglar från föregående hamn); - att fartygen ska vara utrustade på visst sätt för att kunna rymma och förvara avfallet ombord; avfallsproduktionen ombord ska minimeras och informationssystem ska utvecklas för att kunna följa avfallsmängderna ombord i enskilda fartyg; - att fartygen obligatoriskt ska lämna iland sådant avfall som inte får släppas ut till sjöss innan de avseglar från en hamn; - att hamnarna ska upprätta avfallshanteringsplaner som utvisar beräknat behov av mottagningsanläggningar för det fartygsgenererade avfallet, kapaciteten hos dessa, hur avfallet slutligen omhändertas osv.; - att avfallet efter att det lämnats till mottagningsanläggningen ska behandlas på ett godtagbart och miljöanpassat sätt samt - att ett harmoniserat sanktionssystem ska tillämpas länderna emellan för att fartyg, som gör sig skyldiga till utsläpp i strid mot gällande regelverk inte ska kunna undkomma bestraffning. Sid 12

13 Förekomsten av mottagningsanläggningar i hamnarna regleras genom bestämmelserna i MARPOL 73/78-konventionen. Med ikraftträdande av konventionens bilaga IV den 27 september 2003 gäller kravet även för mottagningen av toalettavfall. Det senare regleras även i Helsingforskonventionen (bilaga IV). Samtliga östersjöstater har samtyckt till att införliva rekommendationerna i sina nationella lagstiftningar. Beteckningen rekommendation kan leda tankarna fel. Valet av begrepp en rest från kalla krigets dagar och var enda möjligheten att kunna etablera ett samarbete mellan östersjöstaterna. Det innebär dock att medlemsstaterna efter godkännande förväntas införliva dessa på ett passande sätt i sin nationella lagstiftning. Danmark, Estland, Litauen och Polen begärde vid första mötet i HELCOM:s Sea Based Pollution Group 4 i maj 2000 att få tillämpa nospecial-fee endast på mindre mängder oljehaltigt avfall från fartygs maskinrum, eftersom de ännu inte hade sin lagstiftning om Östersjöstrategins tillämpning färdig. Sverige hävdade dock att systemet borde tillämpas fullt ut. Mötet beviljade de länder som begärt undantaget detta under en övergångstid av två år. För Sveriges del har kravet på fullständig tillämpning av no-special-fee på allt fartygsavfall funnits sedan år Undantag från obligatorisk ilandlämning av avfall När det gäller den obligatoriska ilandlämningen som regleras av Helsingforskonventionens Bilaga IV har östersjöländerna kommit överens om att undantag kan ges för mindre kvantiteter oljehaltigt maskinrumsavfall om förvaringstanken ombord inte är fylld till mer än en fjärdedel och det finns möjlighet att behålla avfallet ombord till nästa hamn som har mottagningsanläggning för detta avfall. Är sludgetanken fylld till mer än 25 % ska således allt sludge lämnas iland. Vidare ska staternas sjöfartsadministrationer kunna medge undantag för fartyg på vissa fasta linjer, såsom färjetrafik och annan reguljär trafik. HELCOM:s rekommendation 26/1 definierar tydligt de kriterier som ska uppfyllas av fartyg för att få sådant undantag. Behovet av denna precisering har framkallats av olika tolkningar av undantagsreglerna i medlemsländerna. Rekommendationen säger att undantag endast får beviljas för fartyg i reguljär trafik. Den ska vara - schemalagd, dvs. fartyget ska segla på bestämda hamnar enligt tidtabell; - reguljär, dvs. fartyget ska utföra upprepade resor mellan de hamnar som angetts i tidtabellen; och 4 HELCOM Sea Based Pollution Group var en föregångare till HELCOM Maritime. Sid 13

14 - frekvent, dvs. fartyget ska anlöpa en hamn som är berörd av undantaget minst en gång per vecka. Hamnarna som berörs ska givetvis underrättas om sådana undantag för att inte ta ut avgift enligt no-special-fee systemet. Östersjöstaterna har också överenskommit att hamnarna ska kunna ge rabatter på sina avfallsavgifter till sådana fartyg som har ett effektivt system för att minska mängden avfall, dvs. källsorterar avfallet eller på annat sätt förbättrar avfallshanteringen ombord. Uppföljning Medlemsstaterna ska årligen rapportera genomförandet och uppföljningen av Östersjöstrategin i respektive stat till HELCOM Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/59/EG om mottagningsanordningar i hamn för fartygsgenererat avfall och lastrester Östersjöstrategin har blivit en pådrivande faktor för ett motsvarande arbete inom Europeiska Unionen till att förhindra den förorening av medlemsstaternas hav och kuster som orsakas av utsläpp från fartyg. Östersjöstrategin har inspirerat förlaget och antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/59/EG av den 27 november 2000 om mottagningsanordningar i hamn för fartygsgenererat avfall och lastrester. Avsikten med direktivet, vilket i stort sett överensstämmer med Östersjöstrategin, är att utsläppen av skadliga ämnen och avfall från fartyg skall minska genom att bestämmelser införs som gör att tillgången till och användningen av mottagningsanläggningar i hamnar inom gemenskapen ökar. Direktivet är tillämpligt på alla fartyg (handelsfartyg, fiskefartyg och fritidsbåtar), oavsett nationalitet, som anlöper hamnar eller opererar inom ett medlemslands vattenområde. Detta med undantag av statsfartyg och krigsfartyg som inte används kommersiellt i alla hamnar som dessa fartyg anlöper. Direktivet anger minimikrav för medlemsstaterna. HELCOM och svensk lagstiftning går dock längre på några avgörande punkter. Skillnader mellan direktivet och Östersjöstrategin Direktivet efterliknar i stort sett Östersjöstrategin, men med några väsentliga avvikelser. Direktivet är inte lika långtgående vad gäller de viktiga principerna i Östersjöstrategin om obligatorisk avfallslämning och det generella avgiftssystemet no-special-fee. Sid 14

15 Obligatorisk ilandlämning av avfall För obligatorisk avfallslämning är huvudregeln i direktivet att fartyget ska lämna allt avfall som finns ombord före avgång från hamnen. Om det emellertid finns kapacitet för att behålla avfall som uppstår ombord under resan till nästa hamn får dock fartyget lämna hamnen utan att ha lämnat avfallet. Medlemslandet kan dock beordra ilandlämning om det är känt att det inte finns mottagningsanordningar i nästa hamn eller om nästa hamn är okänd eller man kan befara att avfallet kommer att släppas ut till sjöss. Här skiljer sig 2000/59/EG-direktivet från Östersjöstrategin, vilken endast medger undantag från ilandlämning av oljehaltigt avfall om detta upptar mindre än 25 % av uppsamlingstankens volym och för oljehaltigt länsvatten att fartyget har en fungerande länsvattenseparator. En annan skillnad mellan direktivet och Östersjöstrategin är att genom Östersjöstrategin har regler införts om förbud mot utsläpp av toalettavfall enligt MARPOL 73/78 bilaga IV. Ilandlämning av lastrester regleras i såväl direktivet som strategin i enlighet med MARPOL 73/78-konventionens bestämmelser. Undantag från obligatorisk ilandlämning av fartygsavfall Generella undantag kan också utfärdas för fartyg. Grunden för sådana undantag är att fartyget går i regelbunden trafik och att fartyget lämnar allt avfall i en hamn längs rutten. På denna punkt är 2000/59/EG-direktivet och Östersjöstrategin lika. Information om de undantag som utfärdas av en medlemsstat ska inges till kommissionen minst en gång per år. Avgiftssystem Hamnen får enligt Östersjöstrategin täcka kostnaderna för mottagandet av avfallet endast med en generell avgift. Det betyder att fartygen gemensamt betalar för mottagning och hantering av avfallet. Hamnarna kan dock differentiera storleken på avgiften baserat på bl. a. fartygets typ, storlek och avfallshanteringen ombord. I 2000/59/EG-direktivet behöver den generella avgiften endast täcka 30 % av hamnens kostnader i form av en fast avgift medan överskjutande kostnader får täckas genom direkta avgifter. Sverige tillsammans med övriga östersjöstater hävdade den för Sverige viktiga principen att ingen särskild avgift (no-special-fee) ska tas ut vid mottagning av avfall. Att enighet om no-special-fee systemet inte gick att uppnå i EU berodde främst på att de europeiska Medelhavsländerna samt Frankrike och Storbritannien motsatte sig detta. I direktivet finns det emellertid inskrivet en artikel som uppmanar kommissionen att inom tre år från direktivets ikraftträdande lägga fram en Sid 15

16 utvärderingsrapport för Europaparlamentet och rådet om effekterna av kostnadstäckningssystemet för den marina miljön och för avfallsströmmarna. Rapporten ska utarbetas i samarbete med medlemsstaternas behöriga myndigheter och företrädare för hamnarna. Direktivets omfattning 2000/59/EG-direktivet går även längre än Östersjöstrategin på några punkter. Direktivet säger t.ex. - att samtliga hamnar inom Europeiska unionen ska ha avfallsplaner för såväl det fartygsgenererade avfallet som lastresterna. Planerna ska utarbetas och genomföras för varje hamn efter samråd med de berörda parterna, särskilt hamnanvändarna eller deras företrädare. Utformningen av och innehållet i avfallsplanerna finns specificerat i direktivets bilaga I, Krav på planer för mottagande och hantering av avfall i hamnar. Medlemsstaterna ska utvärdera och godkänna planerna, övervaka deras genomförande och säkerställa att de godkänns på nytt minst vart tredje år eller efter det att en hamns verksamhet förändrats på ett betydande sätt; - att var och en som är inbegripen i hantering av eller mottagande av fartygsgenererat avfall eller lastrester, i enlighet med nationell lagstiftning, kan begära skadestånd vid oskäligt dröjsmål av ilandlämnanden; - att medlemsstaterna ska se till att alla fartyg underkastas inspektion för att kontrollera att de lämnat iland sitt fartygsgenererade avfall i enlighet med direktivets artikel 7 och sina lastrester i enlighet med MARPOL 73/78-konventionens krav (direktivets artikel 10) och direktivet 95/21/EC om hamnstatskontroll samt att ett tillräckligt antal sådana inspektioner genomförs; - att ett lämpligt informations- och tillsynssystem införs i samarbete mellan medlemsstaterna och kommissionen i syfte att: förbättra identifieringen av de fartyg som inte har avlämnat sitt fartygsgenererade avfall och sina lastrester i enlighet med direktivet, utvärdera om målsättningarna i direktivets artikel 1 har uppnåtts; - att medlemsstaterna ska fastställa ett påföljdssystem för brott mot de nationella bestämmelser som antagits i enlighet med direktivet och vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att dessa påföljder tillämpas. De föreskrivna åtgärderna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande. Sid 16

17 Direktivet 2000/59/EG trädde ikraft den 28 december Medlemsstaterna ska vart tredje år lämna en lägesrapport till kommissionen om direktivets genomförande. Kommissionen ska, på grundval av rapporter från medlemsstaterna, lämna en utvärderingsrapport tillsammans med eventuella förslag till ändringar till europaparlamentet och rådet. Kommissionen har givit uppdrag till EMSA (European Maritime Safety Agency) att före juli 2005 undersöka hur direktivet genomförts och hur det fungerar i medlemsstaternas hamnar. I utvärderingsrapporten ska, enligt direktivets artikel 8, särskilt redovisas om effekterna av olika kostnadstäckningssystem för avvändning av mottagningsanordningar i hamn med avseende den marina miljön och avfallsströmmarna. Undersökningen kommer att ligga till grund för eventuella ändringar i direktivet. Denna utvärderingsrapport förväntas inom HELCOM, men även inom Nordiska Ministerrådet GENOMFÖRANDE AV ÖSTERSJÖSTRATEGIN I SVERIGE 4.1. Införlivande av internationella bestämmelser i svensk lagstiftning Reglerna för avfallshanteringen ombord på fartyg och mottagningen i hamn grundar sig på MARPOL 73/78-konventionen, Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/59/EG, samt Helsingforskonventionen med tillämpliga rekommendationer. De internationella bestämmelserna har införlivats i svensk lagstiftning genom lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg. Genom förordningen (1980:789) om åtgärder mot förorening från fartyg fick Sjöfartsverket mandat att utarbeta föreskrifter. De relevanta föreskrifterna är Sjöfartsverkets föreskrifter och allmänna råd (SJÖFS 1985:19) om åtgärder mot förorening från fartyg, samt Sjöfartsverkets föreskrifter och allmänna råd (SJÖFS 2001:12) om mottagning av avfall från fartyg och Sjöfartsverkets föreskrifter (2001:13) om mottagning av avfall från fritidsbåtar. Det svenska systemet för mottagning av fartygsavfall från 1980-talet har utgjort modell vid utformningen av Östersjöstrategin och har därefter vidareutvecklats. I Sverige inleddes arbetet med att genomföra Östersjöstrategin under hösten Arbetet inleddes med att införa ändringar i relevant lagstiftning. I december 1998 lade Sjöfartsverket och Naturvårdsverket tillsammans fram promemorian Genomförande av Östersjöstrategin i Sverige med förslag på hur strategin skulle kunna genomföras i svensk lagstiftning. Promemorian har remitterats av regeringskansliet i två omgångar och låg till grund för regeringens proposition om genomförandet av Östersjöstrategin (prop. 1999/2000:133) som överlämnades till 5 North Sea Ministerial Meeting, IGSS, 05/3/11 Sid 17

18 riksdagen i maj Den 25 oktober antog riksdagen regeringens förslag till ändringar i lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg (Trafikutskottets betänkande 2000/01:TU5 Genomförande av Östersjöstrategin). Lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg Den svenska lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg har reviderats vid ett flertal tillfällen. De senaste genomgripande revideringarna utfördes 2000 och De aktuella lagändringarna SFS 2000:847 och SFS 2003:933 gjordes med syfte att integrera genomförandet av Östersjöstrategin och 2000/59/EG-direktivet i svensk lagstiftning. I lagen finns bestämmelser om förbud mot förorening från fartyg, mottagning av skadliga ämnen från fartyg, fartygs konstruktion samt tillsyn och andra åtgärder för att förebygga eller begränsa föroreningar från fartyg. Lagen föreskriver: - att det ska finnas anordningar för mottagning av oljehaltigt barlastoch/eller, tankspolvatten, kemikalier, skadliga ämnen och annat avfall på de platser som regeringen eller den myndighet som regeringen utser, föreskriver (3 kap. 1-3 ); - att en avgift inte får tas ut vid anordning för mottagning och behandling av oljehaltigt barlast- eller tankspolvatten samt annat avfall som innehåller skadliga ämnen från fartyg (3 kap. 4 och 5 ); - att den som avser att avlämna oljehaltigt barlast- eller tankspolvatten till en mottagningsanordning ska lämna uppgifter om förekomst av lösningsmedel eller andra ämnen i vätskan som har betydelse för behandlingen (3 kap. 6 ); - att den som svarar för de mottagningsanordningarna ska se till att dessa är placerade och utformade så att de fartyg som använder anordningarna inte orsakas onödig försening (3 kap. 7); - att den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot lagen ska straffbeläggas (10 kap.); - att regeringen eller den myndighet som regeringen utser får medge undantag från obligatorisk ilandlämning av avfall i vissa fall förutsatt att särskilda villkor är uppfyllda. Sid 18

19 Sjöfartsverkets föreskrifter och allmänna råd (SJÖFS 1985:19) om åtgärder mot förorening från fartyg Sjöfartsverket är den ansvariga myndigheten i Sverige för genomförande av det internationella regelverket avseende mottagningsanordningar i hamn. Verket utövar tillsyn över efterlevnaden av dessa regler genom besiktningar och inspektioner. De detaljerade kraven i Östersjöstrategin och 2000/59/EG-direktivet är införlivade i Sjöfartsverkets föreskrifter och allmänna råd (SJÖFS 1985:19) om åtgärder mot förorening från fartyg genom ändringsföreskrift SJÖFS 2001:15. Eftersom Sverige har slutit en överenskommelse med de övriga östersjöstaterna om strategin har de mer långtgående kraven i strategin visavi direktivet införlivats i föreskrifterna, vilket direktivet ger möjlighet till. Föreskrifterna trädde ikraft 21 december Utsläpp av fast avfall Enligt Sjöfartsverkets föreskrifter och allmänna råd (SJÖFS 1985:19) om åtgärder mot förorening från fartyg är utsläpp av fast avfall från svenskt eller utländskt fartyg förbjudet inom Sveriges sjöterritorium och östersjöområdet utanför detta och från svenskt fartyg inom specialområde enligt följande: - allt avfall som är av plast, inbegripet tågvirke, fisknät av syntetmaterial och avfallssäckar av plast, - annat fast avfall, inbegripet pappersprodukter, trasor, glas, metall, flaskor, porslin, ströbrädor och beklädnads- och förpackningsmaterial. Utsläpp av matrester får ske men så långt från land som möjligt, dock minst tolv nautiska mil från närmaste land. Inom andra vattenområden är utsläpp av allt avfall som är av plast, tågvirke, fisknät av syntetmaterial och avfallssäckar från svenskt eller utländskt fartyg förbjudet. Utsläpp av annat fast avfall ska ske så långt från land som möjligt och är förbjudet om avståndet till land är mindre än: - 25 nautiska mil ifråga om ströbrädor och beklädnads- och förpackningsmaterial som flyter, - 12 nautiska mil ifråga om matrester och sådant fast avfall som pappersprodukter, trasor, glas, metall, flaskor och porslin. Till detta finns vissa undantag såsom: Sid 19

20 - utsläpp av fast avfall från fartyg som är nödvändigt för fartygets och de ombordvarandes säkerhet eller för att rädda människoliv till sjöss, - utsläpp som är en följd av skada på fartyget eller dess utrustning om alla rimliga försiktighetsåtgärder har vidtagits före eller efter skadans uppkomst för att förhindra eller så lång som möjligt begränsa utsläppet, - oavsiktlig förlust av syntetiska fisknät eller syntetiskt material i samband med reparation av sådana nät, förutsatt att alla rimliga försiktighetsåtgärder har vidtagits för att hindra sådan förlust, - utsläpp av matrester från fritidsfartyg är tillåtet men bör undvikas vid badstränder, i hamnområden och på andra platser med stillastående vatten. Utsläpp av toalettavfall Enligt Sjöfartsverkets föreskrifter och allmänna råd (SJÖFS 1985:19) om åtgärder mot förorening från fartyg ska ett fartyg vara utrustat med system för finfördelning och desinfektion av toalettavfall eller reningsverk för toalettavfall. För svenska fartyg ska dessa vara typgodkända. För utländska fartyg ska de vara godkända av behörig utländsk myndighet. Vidare ska fartyget vara utrustat med uppsamlingstank för toalettavfall och rörledning och pump för ilandpumpning av toalettavfall till mottagningsanordningar i hamn. Utsläpp av toalettavfall från svenskt fartyg eller utländskt fartyg är förbjudet inom Sveriges sjöterritorium och östersjöområdet utanför detta utom i följande fall: - Fartyg får släppa ut finfördelat och desinficerat toalettavfall på ett avstånd av mer än tre nautiska mil från närmaste land. Toalettavfall som inte är finfördelat eller desinficerat och som magasinerats i uppsamlingstank, får släppas ut på ett avstånd av mer än tolv nautiska mil från närmaste land om det inte sker momentant utan med måttlig hastighet när fartyget är under gång med en fart av minst fyra knop. - Fartyg får släppa ut toalettavfall som passerat ett sådant fungerande reningsverk, om handlingar som visar resultaten vid provning av anläggningen finns ombord och utsläppet inte missfärgar vattnet eller ger upphov till synliga flytande partiklar. För nuvarande omarbetas och uppdateras Sjöfartsverkets föreskrifter och allmänna råd (SJÖFS 1985:19) om åtgärder mot förorening från fartyg med en avsikt att göra föreskriften mer användarvänlig samt att införliva Sid 20

21 nya internationella och regionala bestämmelser. Föreskrifterna träder i kraft 19 maj Sjöfartsverkets föreskrifter och allmänna råd (SJÖFS 2001:12) om mottagning av avfall från fartyg Sjöfartsverkets föreskrifter och allmänna råd (SJÖFS 2001:12) om mottagning av avfall från fartyg införlivar, tillsammans med lag (1980:424) och förordning (1980:789) om åtgärder mot förorening från fartyg, de delar av Östersjöstrategin och 2000/59/EG-direktivet som gäller hamnar. Vid utarbetande av föreskrifterna har synpunkter inhämtats från en mängd aktörer och möten har hållit med Naturvårdsverket, Sveriges Hamnar och Renhållningsverksföreningen. Föreskrifterna trädde i kraft 24 augusti 2001 och kravet om att upprätta avfallshanteringsplaner den 31 mars Enligt föreskrifterna (SJÖFS 2001:12) ska alla hamnar ha adekvata mottagningsanordningar för att tillgodose behovet av avfallslämning från de fartyg som normalt anlöper hamnen. Hamnens kostnader för sådan avfallshantering ska täckas genom en generell avgift, d.v.s. ingen särskild avgift får tas ut från fartyg för ilandlämning av avfall till mottagningsanordning i hamn. De hamnar som tar emot handelsfartyg (lastfartyg, passagerarfartyg) ska sända in sin avfallshanteringsplan till Sjöfartsinspektionen för granskning och godkännande. Det är genom att granska avfallshanteringsplaner som Sjöfartsinspektionen i första hand utövar sin del av tillsynen över hamnarna. Hamnen ska vid utarbetandet av avfallshanteringsplanen ha samråd med kommunen. Sjöfartsverket har givit ut en handbok om mottagning av avfall med förklaringar till Sjöfartsverkets föreskrifter och allmänna råd (SJÖFS 2001:12) om mottagning av avfall från fartyg. Skriften innehåller även anvisningar för upprättande av avfallsplaner och redogör för hur ett avgiftssystem med differentieringar kan utvecklas Genomförande av HELCOM rekommendationer HELCOM:s rekommendation 19/10 Riktlinjer för utrustning för hantering av olja från maskinutrymmen från fartyg med en bruttodräktighet under 400 Rekommendationen innehåller riktlinjer av teknisk art för fartyg med en bruttodräktighet under 400. Riktlinjerna ska säkerställa att reglerna i MARPOL 73/78-konventionen följs. I det svenska regelverket är bestämmelserna om länsvattenseparatorer införda sedan lång tid tillbaka för fartyg med en bruttodräktighet av minst Sid 21

22 400. Enligt Sjöfartsverkets föreskrifter och allmänna råd (SJÖFS 1985:19) om åtgärder mot förorening från fartyg ska oljetankfartyg samt andra fartyg med en bruttodräktighet under 400, om inte fartygets storlek eller nyttjande medför att detta är uppenbart obehövligt, ha ett system för behandling av länsvatten eller ett system som består av - länsvattentank/uppsamlingstank för spillolja och - landanslutning som möjliggör tömning av oljerester eller oljeblandat vatten till mottagningsanordning. För fartyg som används i internationell resa ska anslutningen vara av internationellt standardiserad typ. Dessa system ska uppfylla kraven i IMO:s resolutionerna A.233 (VII) och A.393 (X) och vara godkända av Sjöfartsinspektionen HELCOM:s rekommendation 19/12 - Avfallshanteringsplaner Rekommendationen (19/12) innebär att avfallshanteringsplaner ska utarbetas för hamnarna runt Östersjön. Planerna ska enligt rekommendationen innehålla information om principerna för hamnarnas avfallshantering. I enlighet med Rekommendationen (19/12) samt 2000/59/EG-direktivet som införlivats genom Sjöfartsverkets föreskrifter och allmänna råd (SJÖFS 2001:12) om mottagning av avfall från fartyg ska alla svenska hamnar och skeppsvarv ha utarbetat en avfallshanteringsplan som ska godkännas av Sjöfartsverket då det gäller handels- och industrihamnar samt reparationsvarv för handelsfartyg. Det är genom att granska avfallshanteringsplanerna som sjöfartsinspektionen i första hand ska utöva sin tillsyn över hamnarna. I avfallshanteringsplanen ska ingå information om hur anmälan om avfallsavlämning ska göras samt en karta eller skiss som visar var mottagningsanordningar för olika slag av avfall är belägna. Planen ska innehålla en förteckning över de avfallsfraktioner som normalt omhändertas i hamnen och en beskrivning av hamnens avgiftssystem samt information om hur fartyg kan rapportera om brister i mottagningsanordningen. Av förordningen framgår att hamnen vid utarbetandet av avfallshanteringsplanen ska samråda med kommunen. Detta för att inte problem ska uppstå med avfallshanteringen i gränssnittet mellan Sjöfartsinspektionens, kommunens respektive länsstyrelsens tillsynsområde. Till dags dato har samtliga svenska industri- och handelshamnar som trafikeras av fartyg (158 stycken) en av Sjöfartsinspektionen godkänd Sid 22

23 avfallshanteringsplan. Planen ska revideras vart tredje år samt då verksamheten eller fartygens behov av att lämna avfall förändras HELCOM:s rekommendation 19/13 Riktlinjer för hantering av fartygsavfall iland Rekommendationen (19/13) innehåller riktlinjer om hur avfall från fartyg ska hanteras iland. Genomförandet av rekommendationen (19/13) åligger kommunerna. De består i utarbetade regler om återvinning, deponering, hantering av farligt avfall, osv. Kommunfullmäktige får meddela föreskrifter om hur utrymmen, behållare och andra anordningar för hantering av avfall skall vara beskaffade och skötas samt om att vissa slag av avfall skall förvaras och transporteras bort separerat från annat avfall. Detta gäller dock inte i fråga om mottagnings- och behandlingsanordningar för avfall i hamnar. MARPOL 73/78-konventionen ställer inte krav på fartyg att lämna avfallet separerat i hamn. Skilda kommuner har dock olika krav på separation beroende av hur de i sin tur kan behandla avfallet. För att i viss mån kunna sänka sina avfallshanteringskostnader samt minska sjöfartens negativa miljöpåverkan på vattenmiljön försöker de flesta hamnarna förmå de fartyg som frekvent trafikerar en specifik hamn att separera avfallet enligt de krav som ställs på hamnen av den kommunala renhållningen. Frågor kring mottagning och avlämning av fartygsavfall i hamn regleras i Sjöfartsverket föreskrifter och allmänna råd (SJÖFS 1985:19) om åtgärder mot förorening från fartyg och Sjöfartsverkets föreskrifter och allmänna råd (SJÖFS 2001:12) om mottagning av avfall från fartyg. Enligt den senare ska handels- och industrihamnar årligen, senast den 31 mars, rapportera till Sjöfartsverket om sin avfallshantering. Avfallsrapporten ska innehålla uppgifter om följande: 1. Antal fartygsanlöp under året. 2. Total mängd avfall fördelat enligt följande: - spillolja från fartygens maskinrum, inklusive sludge och oljeförorenat slagvatten (antal m 3 och genomsnittlig oljehalt i vattnet), - oljelastrester och spolvätska från rengöring av oljetankfartygens lasttankar, barlasttankar och sloptankar (antal m 3 ), - kemikalielastrester och spolvätska från rengöring av kemikalietankfartygs lasttankar och spoltankar (antal m 3 ), - övriga lastrester (antal m 3 ), - toalettavfall (antal m 3 ) och - fast avfall (antal m 3 ). Sid 23

24 3. Vilka fartyg som ingått avtal med från hamnen fristående avfallsmottagare. 4. Vilka fartyg som på grund av fel eller brist hos mottagaren inte kunnat lämna avfall till hamnen, anledning till detta samt vidtagna åtgärder för att avhjälpa bristerna och datum för anlöpet. 5. Vilka fartyg som erhållit reducerad avgift och hur det enskilda fartyget förbättrat sin avfallshantering för att kvalificera sig för sänkt avgift. 6. De åtgärder som hamnen vidtagit för att förbättra avfallslämningen från anlöpande fartyg. Summeringen av avfall i rapporterna som har inkommit för 2003 återges i tabell 2 och härrör från fartygsanlöp i totalt 157 svenska hamnar. Tabell 2: Mottagna avfallsmängder i svenska hamnar. Sludge Fast avfall Kem-rester Övriga lastrester Toalettavfall m m 3 9 m m m 3 Osäkerheter i statistiken kan förekomma i samband med rapportering av framförallt avseende kvantiteten av fast avfall. Enligt MARPOL 73/78- konventionens bestämmelser får dess kvantitet anges ungefärligt. Det beror bland annat på att mängderna av olika avfallsslag kan vara svåra att mäta eller beräkna samt på att det också är svårt att summera avfallsuppgifterna genom deras olika beståndsdelar. Mängden av sludge, kemikalierester och toalettavfall ombord på varje fartyg ska registreras så korrekt som möjligt enligt bestämmelserna i MARPOL 73/78-konventionen. Sludge utgör maskinrumsavfall och ska egentligen ha en reducerad vattenhalt. Hamnarna uppger dock att den ofta är alltför hög, vilket inte sällan beror av att man hanterar sludge och oljehaltigt länsvatten tillsammans eller inte skiljer på dessa fraktioner i redovisningen. Inga siffror över oljehalter i avfallet anges HELCOM:s rekommendation 19/14 Harmoniserat system av böter/avgifter vid överträdelser av vissa regler till skydd för miljön Rekommendationen (19/14) innehåller miniminivåer för böter/avgifter för ett antal överträdelser. Den behandlar överträdelser mot utsläppsregler, förbud mot förbränning av avfall ombord i fartyg samt överträdelser av regler om förande av oljedagböcker och lastdagböcker. Rekommendationen innehåller vidare riktlinjer för vilka omständigheter som bör beaktas vid bestämmande av sanktionsavgiftens storlek, såsom utsläppsmängd, typ av utsläppt ämne samt omfattningen av den förorsakade skadan på miljön. Rekommendationen berör endast ländernas administrativa sanktionssystem medan rena straffrättsliga system lämnas utanför rekommendationens Sid 24

25 tillämpningsområde. För svenskt vidkommande berör denna rekommendation vattenföroreningsavgiften vilken, enligt 8 kap. lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg, utgår vid olagliga utsläpp av olja HELCOM:s rekommendation 22/3- Obligatorisk ilandlämning av fartygsgenererat avfall till mottagningsanordning i hamn Rekommendationen (22/3) är ett tillägg till Helsingforskonventionen om bl.a. obligatorisk skyldighet att lämna avfall till mottagningsanläggning i hamn vilket främst tar sikte på fartygsgenererat avfall och lastrester, alltså sådant fartygsavfall som inte får släppas ut i Östersjön enligt MARPOL 73/78 eller Helsingforskonventionen. Rekommendationen omfattar i princip alla fartyg, dvs. även fritidsfartyg. Bestämmelserna om obligatorisk ilandlämning införlivas genom Sjöfartsverkets föreskrifter och allmänna råd (SJÖFS 1985:19) om åtgärder mot förorening från fartyg. Föreskriften meddelar att fartyg vid ankomst till svensk hamn ska lämna iland allt fartygsgenererat avfall (vilket innefattar oljehaltigt maskinrumsavfall, toalettavfall och fast avfall) samt alla lastrester som inte får släppas ut till sjöss. Vad som får släppas ut och hur fartyg ska vara utrustade för att minimera utsläppen till en acceptabel nivå framgår av föreskriften. Vidare får fartyg behålla sludge och oljehaltigt länsvatten ombord till nästa hamn om högst 25 procent av tankkapaciteten för detta avfall tagits i anspråk. Undantag från obligatorisk ilandlämning av avfall Färjor och andra fartyg som går i reguljär linjetrafik kan medges undantag från den obligatoriska ilandlämningen vid varje hamnanlöp om fartygets ägare eller redare kan visa att ilandlämningen och omhändertagandet av avfallet sker på ett betryggande sätt. Några enhetliga internationella regler för vad som fordras för att ett fartyg ska bli undantaget finns ännu inte. Därför har Sjöfartsinspektionen för Sveriges vidkommande utarbetat nationella regler, som i stort överensstämmer med dem som tillämpas i Danmark, Finland och Storbritannien. Ansökan görs på en blankett Ansökan om undantag från obligatorisk avlämning av avfall från fartyg i reguljär linjetrafik som skickas till Sjöfartsinspektionen. Fartyg som av Sjöfartsinspektionen befrias från obligatorisk ilandlämning av fartygsavfall i svensk hamn erhåller ett intyg om detta. Undantaget beviljas numera för en tidsperiod om högst fem år. Dock förverkas intyget om undantag om fartyget brutit mot fastlagda regler. Sid 25