Kv Lönnen 14, fd Telegrafverkets hus, Sundsgatan/Lillbrogatan, Piteå. Antikvarisk förundersökning

Transkript

1 Kv Lönnen 14, fd Telegrafverkets hus, Sundsgatan/Lillbrogatan, Piteå Antikvarisk förundersökning ADRESS Fagerdalsgatan 9, Sundsvall TELEFON

2 Innehåll Innehåll... 2 Inledning... 3 Gällande föreskrifter och förutsättningar... 4 Gällande bestämmelser i detaljplan från 1955 och Riktlinjer för bebyggelsen Piteå Centrum, Häggholmen, Piteå kn... 4 Historisk utveckling... 6 Häggholmen... 6 Kv Lönnen och stadsplanen Telegrafen... 8 Telegrafi och telefoni... 8 Automatisering... 9 Beskrivning Genomgång av ritningar vid bygglov Kvalitéer och karaktär Värdebärare i fastigheten Källor Bilaga 1. Fotodokumentation Bilaga 2. Ritningar

3 Inledning ADL Creativa AB har på uppdrag av AB Wallsténshus, Piteå, genomfört en antikvarisk förundersökning av fd Telegrafverkets hus, Lillbrogatan/Sundsgatan, kv Lönnen 14, Piteå. Arbetet har genomförts under december månad Wallsténföretagen köpte fastigheten för 10 år sedan och avser att bygga om fr. a. den östra volymen där ett flertal våningsplan kan möjliggöra bostadslägenheter. Även den västra, äldre och lägre, volymen är tänkbar för ombyggnad. Enligt PBL skall ändring av byggnad alltid utföras varsamt. Detta gäller vid såväl utvändig som invändig ändring och oberoende av om bygglov eller bygganmälan krävs eller inte. Särskilt värdefulla byggnader får inte förvanskas. En antikvarisk förundersökning ska tydliggöra byggnadens kulturvärden, kvaliteter och karaktärsegenskaper, samt identifiera vilka företeelser som är värdebärare. Till förundersökningen kan senare kopplas en konsekvensbeskrivning av vilken framgår hur man avser att tillgodose varsamhetskraven och hur avvägningar gentemot andra grundläggande samhällskrav har skett. Utifrån en sådan konsekvensbeskrivning kan sedan byggnadsnämnden bedöma ifall de gjorda avvägningarna är rimliga. 3

4 Gällande föreskrifter och förutsättningar Gällande bestämmelser i detaljplan från 1955 och faställdes detaljplanen för kv Lönnen. 10 år senare fastställdes en ändring för att ge en gynnsammare förutsättning för förnyelse av bebyggelsen i kv Lönnen 5 och 12. Dessutom justerades höjden för stadshotellet i öster. Den befintliga bebyggelsen utgjordes av 1 st äldre bostadshus i trä mot nr 12, vilket skulle rivas, och tomterna 5 och 12 därefter bebyggas med 3 st affärs- och bostadhus med mellanliggande gårdsbjälklag under vilka bilparkeringsplatser skulle inrymmas. Bostadshuset på Lönnen 5 öster om Lönnen 14(6), ges möjlighet att uppföras i fem våningar. Övriga tomter i kvarteret berördes inte av ändringen. Kv Lönnen 14 är i planen markerat med grönt, som avser område för allmänt ändamål. Uppenbarligen fanns redan 1955 en tanke på utvidgning av fastigheten österut och en byggrätt finns hela vägen mot Lönnen 5. Våningshöjden anges till tre våningar om max 10,6 m. Markytan mot Lönnen 13 är prick-markerad, alltså mark som inte får bebyggas. Här finns också en bestämmelse att där våningshöjd inte är angiven, får byggnaden utföras till det antal våningar som bestämmelserna angående byggnads höjd möjliggör. Det skulle eventuellt tolkas som att denna utbyggnad skulle kunna uppföras till max 16, 5 m höjd. Riktlinjer för bebyggelsen Piteå Centrum, Häggholmen, Piteå kn fastställde Piteå kommun dessa riktlinjer, som avgränsar sig till Häggholmen i sin helhet. I ett kommande Stadsmiljöprogram ska även Norrmalm och stadsdelen mellan Olof Palmes gata och Västergatan samt mellan Sundsgatan och Nygatan ingå. 4

5 I arbetsprogrammet framhålls att stadens rutnätsplan i allt väsentligt är bevarad från 1667 och att stadens ursprungliga karaktär som småskalig trästad utgör en viktig del av Piteås identitet. Denna bör vara normgivande för byggande inom Piteå centrum. Rutnätsplan, trästad, småskalighet och funktionsblandning är begrepp som definierar identiteten. I förslag till riktlinjer ska bl.a. förändringar i bebyggelsen stärka stadsstrukturens historiska kontinuitet och förändringar av byggnader följa och förstärka den enskilda byggnadens, kvarterets och den omgivande miljöns historiska kontext. Här konstateras också att Översiktsplan Stadsbygden 2001 uttryckte vilja till förtätning, en förtätning som har skett och även fortgår. Men att det också uttryckts farhågor för en sådan utveckling då skuggninga och mindre attraktiva stads- och boendemiljöer då kan bli följden, liksom identitetsförlust. Vy utmed Sundsgatan från sydöst. T.h. gavel på stadshotellet. Telebyggnaderna i fonden. 5

6 Historisk utveckling Häggholmen Piteå låg under medeltiden vid nuvarande Öjebyn. Staden brann ned 1666 och återuppbyggdes därefter på en plats med mer gynnsamma hamnförhållanden. Häggholmen 1 är staden innanför Sundsgatan i norr, Hamnplan i söder, Västergatan och kanalen. Ön var kringfluten av vatten, i norr Sundskanalen(idag Sundsgatan) och i söder stadsfjärden. Här finns hus som berättar om Piteå långa historia och gatorna följer fortfarande stadsplanen från Idag är ön sammanväxt med omkringliggande land på grund av landhöjningen och utfyllnadsarbeten. Stadens karaktäriseras av bebyggelse som till stora delar än idag inryms inom den rutnätsplan som stakades ut över Häggholmen år Storgatan som löper längs med moränhöjdens högsta punkt har genom seklerna varit stadens huvudgata. Av den äldre bebyggelsen återstår några hus - mer än 90 procent av den gamla trästadsbebyggelsen är borta, huvudsakligen riven efter Handelsstråket utmed Storgatan stängdes av för biltrafik 1962 och blev Sveriges första gågata. Här och vid torget är bebyggelsen småskalig och intim. Kv Lönnen och stadsplanen Utsnitt ur stadsplanen från 1876 visande kv Lönnen t. v. Planen är vriden så att norr är t.h.i bilden, Sundsgatan t.v. Hela området utgör ännu öppen ängs- och åkermark med mycket liten bebyggelse. Kv Lönnen är inte bebyggt med annat än ett par-tre hus i norra delen, tomterna 4 och 8. Tomterna 1-3 utgör den yta som i 1900-talets början blir hemvist för det nya stadshotellet. Detta förändras inte mycket fram till sekelskiftet, men några nya hus tillkommer. 1 Källa: Piteå kommuns kulturmiljöprogram Rubriken Staden och byarna 2 Källa: Piteå kommuns kulturmiljöprogram Rubriken Stadsplan

7 Piteå stad planerades att växa norrut och västerut från befintlig bebyggelse på Häggholmen och på Norrmalm. Området nordost om Häggholmen i Piteå centrum har en stadsplan från 1876 och avgränsas av Sundsgatan i söder, Djupviksgatan i norr samt Hembygdsvägen och Olof Palmes gata. Rutnätsplanen utökade och byggde helt enkelt vidare på de befintliga rutnätsplaner som redan fanns över staden. Den anslöt helt med gator och torg till de befintliga kvarteren. Den enda skillnaden var att de nya kvarteren gjordes betydligt större än de som redan fanns på Häggholmen och Norrmalm. På 1870-talet, när planen ritades, bestod området mellan dagens Hembygdsvägen, Djupviksgatan, Sundsgatan och Kyrkbrogatan av stadens ängs- och åkermark. Djupviken stränder, som då skar betydligt längre upp i staden än idag, kallades kort och gott kostranden. Till området hade stadens invånare tagit sina kreatur på bete, här hade de små åkertegarna varit inhägnade av gärdsgårdar och på Kvarnbacken hade stadens vindkvarnar stått. Men det moderna samhället hade gjort sitt intåg och den stadsnära odlingsmarken tappade i betydelse. En enstaka gård fanns i området men i övrigt bestod bebyggelsen av utspridda lador på odlingsmarken. Det skulle dock dröja länge innan den nya stadsplanen kom att bebyggas. Ännu på 1920-talet bestod området i huvudsak av öppen odlingsmark. Till stora delar är rutnätsplanen från 1876 numera fullföljd. Bebyggelsen ligger i stora rektangulära kvarter. Bebyggelsen hänger också relativt väl samman med den ursprungliga staden på Häggholmen, vilket var planens intention. Flygbild från 1937 med Häggholmen och utsnitt av den norra delen av Piteå centrum från öster. Piteå kn. 7

8 Telegrafen Televerket var fram till 1993 ett verk som ägde och drev Sveriges telenät, TV-nät och mobila nät. Det grundades genom regeringsbeslut i februari 1853 som Kongl. Elektriska Telegraf-Werket då telegramtrafiken tog sin början på den första i Sverige byggda elektriska telegrafledningen mellan Stockholm och Uppsala. Redan från starten var verket både en myndighet och ett affärsdrivande verk förenklades namnet till Kongl. Telegrafverket och 1903 ändrades stavningen till Kungl. Telegrafverket, men under 1946 kapades "Kungl." bort och till hundraårsjubileet 1953 kortades namnet till Televerket. I början av 1880-talet infördes telefonen, och därmed ökades verkets arbetsområde avsevärt. Från 1920-talet fram till 1980-talet hade verket de facto ett monopol på telefoni i hela Sverige. Under loppet av 1890-talet inköpte telegrafverket så gott som alla de då befintliga enskilda näten och anslöt dem till rikstelefonnätet. Högsta ledningen över telegrafverket utövades enligt instruktion av 11 oktober 1907 av Telegrafstyrelsen med en generaldirektör som chef. Styrelsen bestod av fyra byråer (administrativa byrån, linjebyrån, trafikbyrån och radiobyrån) som skulle ha hand om K. M:ts och riksdagens löpande kontroll över telegrafverkets förvaltning och vara speciella sakkunniga i frågor rörande telegraf- och telefondriftens ekonomi. Sverige delades upp i sju distrikt för driften av landets telegraf- och telefonnät, nämligen Malmö (I), Göteborg (II), Norrköping (III), Stockholm (IV), Gäfle (V), Sundsvall (VI), Luleå (VII). Telegrafi och telefoni Telegrafi 3 är överföring av information, till exempel text och symboler över stora avstånd. Ordet telegraf myntades i slutet av 1700-talet som en bildning av grekiska tele = fjärran och grafein = skriva. Man kan urskilja två huvudsystem för överföringsmediet, optisk telegrafi och elektrisk telegrafi, varav det senare blev den mest utvecklade formen. Det finns elektriska telegrafer både för trådbunden kommunikation och för kommunikation via radio (radiotelegrafi). Ordet telegraf användes även om de kontor där dessa apparater var placerade, och dit allmänheten kunde gå för att skicka telegram infördes den första elektriska telegrafen i Sverige, och 1853 byggdes den första telegraflinjen mellan Stockholm och Uppsala. I samband med stambanenätets utbyggnad passade man samtidigt på att dra fram telegraflinjer mellan städerna, vilket bidrog till telegrafnätets utbyggnad. Redan 1857 fanns en telegraflinje mellan Ystad och Haparanda och samma år stod telegrafstationen i Piteå klar att tas i bruk. Stationen var placerad i Rådhuset(nuvarande Piteå museum) köpte Piteå kommun C A Winroths fastighet vid Storgatan 52(kv Häggen) för att inrätta ett stadens hus här. Troligtvis inrymdes telegrafens verksamhet här redan på 1870-talet. Telegrafin hade sin storhetstid fram till decennierna kring sekelskiftet Orsaken till nedgången kan framför allt kopplas till utvecklingen av telefonen fick Alexander Graham Bell patent på telefonen. Året efter, 1877, kom den första telefonen Telegrafens och telefonens historia i Piteå av Sven Lundquist, fd linjemästare vid Televerket. I: Piteåbygdens fornminnesförening Årsbok

9 av hans fabrikat till Sverige. Redan tidigare samma år hade Hakon Brunius i Jönköping på grundval av hans patentbeskrivning tillverkat kopior och satt upp ett fungerade telefonnät i staden. Telegrafverket utredde, också samma år, telefonens användning. Verket gjorde bedömningen att telefonapparaterna inte hade någon praktisk funktion på det svenska telegrafnätet, bland annat på grund av det faktum att mikrofonens räckvidd på den här tiden var högst 50 kilometer. En bedömning som skulle visa sig felaktig. Landets första telefonstation öppnades i september 1880 av Stockholms Bell Telefonaktiebolag med omkring 100 abonnenter öppnade Telegrafverket en telefonstation i Stockholm för departementen och ämbetsverken bildades Stockholms Allmänna Telefon AB. Även i många andra städer tillkom på privat initiativ lokala telefonnät. Telegrafverket första lokalnät för allmänheten öppnades 1882 i Härnösand. Samma år kopplades den första telefonen i Piteå då telefonstationen förlades till Stadshuset, Storgatan 52, men antalet abonnenter växte långsamt. 15 år senare fanns det 53 stycken planerades för en rikskabelutbyggnad i Sverige och arbetet påbörjades genom utbyggnaden av järnvägen mellan Stockholm och Göteborg Under 1930-talet fortsatte arbeten med rikskabelnedläggning norrut där Norra stambanan var i fokus nådde arbetena Sprängsviken mellan Sundsvall och Örnsköldsvik var den ansluten upp till Umeå fortsatte arbetet mellan Umeå och Skellefteå och året därpå fram till Luleå och Boden. Fram till dess gick riks- och landsförbindelserna i Norrbotten uteslutande på blankledning, dvs koppar eller järntråd upphängd i stolpar kom rikskabeln med stor kapacitet. Den utökades några år senare med ett flerkanalsystem och bärfrekvenser. På 1960-talet började även denna kapacitet att vara begränsad och en överföring av teletrafiken på radiolänkar via radiomaster påbörjades. Samtidigt påbörjades en ny rikskabel nedläggning och den kom till Piteå Därefter under 1980-talet kom en s.k. optokabel i bruk, uppbyggd med glasfibertrådar med ett plasthölje. Centralstationen i Piteå skötte kopplingen av abonnenterna i Piteå, men också all koppling till och mellan byarna samt ankommande och avgående rikssamtal. Bemanningen på stationen kring sekelskiftet bestod av en telefonkommissarie, en assistent, telegrafister, telefonister, telegrambud, kontorist/kassörska och reparatörer. Uppenbarligen var fortfarande telegrafens verksamhet den betydelsefullaste, varför telegrafisterna hade högre rang. Kommissarien var chef för hela trafikverksamheten inom området, underhållet inräknat. Alla telefonstatinerna i byarna låg under hans kommando. Fram till 1940-talet då telefonen började automatiseras i Norrbotten, ökade antalet stationer i Piteå/Älvsbyn till omkring ett 40-tal. 5 När telegrafstationen flyttades till Lillbro/Sundsgatan 1941 fanns ett femtiotal anställda på telegrafen. Automatisering Redan under 1880-talet hade mindre telefonväxlar för automatisk koppling av telefonsamtal konstruerats i Sverige. I större skala påbörjades arbetet efter I början av 1930-talet var tiden mogen för en automatisering av telefonväxlarna på landsbygden i Norrland. För denna automatisering ville man använda sig av ett svensktillverkat system, och valet föll på koordinatväljaren, som utmärkte sig för stor driftsäkerhet. 5 Telegrafens och telefonens historia i Piteå av Sven Lundquist, fd linjemästare vid Televerket. I: Piteåbygdens fornminnesförening Årsbok

10 1941 inleddes automatiseringen i och med att den nya automatstationen vid Sundsgatan 32 invigdes. Där inrättades också en överdragsstation för fjärrnät, telefonbyrå, kassa, telegraf samt kommissariens kontor. Under det kommande decenniet automatiserades samtliga byar i området. Automatiseringen innebar framför allt en successiv nedskärning av behovet anställda, alla de - framför allt kvinnor - som kopplat alla samtal stod snart utan arbete. Den nya automatstationen innehöll en publik del, allmänhetens rum. Detta för att ge möjlighet till privata telefonsamtal då telefonen ännu inte var allas egendom, dels för att utbyggnaden inte kommit så lång, dels för att tekniken inledningsvis var dyr att investera i. Man beställde sitt samtal i en lucka och satte sig utanför att vänta. För långväga samtal kunde det ta timmar av väntan. Lokalen blev därför också en träffpunkt för många. När samtalet blev kopplat ropades det ut och man gick till den telefonhytt som anvisades. Automatiseringen 6 byggdes med elektromagnetiska växlar, dvs med reläer och koordinatväljare, samt ett LME system som kallades 500-väljare. Under 1960-talet kom ett nytt system som kallades markörsystemet eller A-204. Med större kapacitet och mindre utrymmeskrävande. Datatekniken påbörjades under 1980-talet då stationerna kallades AXE uppbyggda med kretskort med mikrochips fick Piteå AXE-station, men med begränsad kapacitet, som senare utbyggdes i sin helhet. Foto ur Piteå museums samlingar. Kopplingsrummet på Storgatan 52 omkring A.a. 10

11 Beskrivning Kvarteret Lönnen 14 är beläget norr om Sundsgatan i Piteå centrum i anslutning till den äldsta delen av staden. På kartan uppe t.v. Flygfoto över kv Lönnen med aktuell byggnad centralt i bild. (Google Maps) 11

12 Kv Lönnen 14 utgör en av ursprungligen 6 tomter i kvarteret, som upprättades i 1876-års stadsplan. Det ligger i kvarterets sydvästra hörn i hörnet av Lillbrogatan/Sundsgatan. Kvarteret är i denna del i sitt lägsta flacka läge, men terrängen stiger kraftigt upp mot åsen i norr. När stationen byggdes fick den adressen Sundsgatan 32 eftersom huvudentrén förlades hit. Den är numera borta. Kvarterets första monumentala byggnad var stadshotellet i östra delen som stod klart redan Kvarteret i övrigt består av modern flerbostadsbebyggelse av olika höjd och omfång, huvudsakligen uppförd efter Fastigheten bytte namn fr Lönnen 6 till Lönnen enligt ett lantmäteriprotokoll. Samtidigt dödades stadsägorna 231 och 642. Nuvarande fastighetsägare, AB Wallsténshus, köpte fastigheten Vy från nordväst Den äldsta byggnaden, uppförd , står på en stengrund med gjuten stomme. Släta granitskivor klär sockeln mot Sundsgatan och sidogatan. Stenen är aningen rödaktigt grå. Längre norrut på Lillbrogatan samt mot gården är sockeln putsad med grå målning. Fasaderna är slätputsade med en fältindelning som påminner om 1950-talets geometriska fältindelningar på husfasaderna. Detta tillkom troligen i samband med en ombyggnad 1963 då kommunen ger bygglov för fasadändring. Kulören är mörkare rosa i botten med ljusare rosa band och hörnpartier, samt under takfotslinjen. En renovering av fasader och tak 1987 åstadkom säkerligen ytterligare en nyans rosa på fasaden då det är möjligt att se en djupare röd ton under nuvarande ytskikt. Dessutom saknas fältindelning på gaveln mot norr. Det flacka sadeltaket är belagt med bandtäckt plåt, som troligen lades om i samband med en större påbyggnad av kylaggregatrum på takets östra sida Här inryms både fläktrum och kylaggregat innanför en lättbetongmurad stomme. Ursprungligen tillkom denna för en första ventilationsåtgärd

13 Samtliga fönster är utbytta, möjligen under talen, instickskarmar utformade med lättmetallinklädda karmar och bågar, och enkelt utförda smala vitmålade listningar i trä. Entrédörren mot gården är i naturfärgad aluminium, sluten till sin karaktär. Entrén markeras med ett otympligt sadeltak i trä och korrugerad plåt. Tillbyggnaden från 1968 har en gjuten grundmur, stomme i betong med utvändig lättbetongmur samt fasadbeklädnad med röd tegelsten. För att lätta upp murytan har två horisontella fönsterband skapats. Dessa utgörs till största delen av svarta glas utan ljusinsläpp samt ett ojämt antal kvadratiska enluftsfönster som är försedda med splitterskydd i form av kraftiga stålluckor på insidan, vilka vid behov försluter glasytorna helt. Det platta taket är försedd med en skärm av korrugerad plåt med grå målning. Mot gården finns ett lättmetallparti i östra delen samt ett ytmässigt stort, rektangulärt stående fönster i övervåningen ovan entrén. Vy från nordöst Genomgång av ritningar vid bygglov I kommunens centralarkiv förvaras handlingar för bygglov fram till 2000-talet. De är dock inte digitaliserade och kopiorna är genomgående tunna i linjerna upprättas nybyggnadsritningar av arkitekt Y Ahlbom, Stockholm. Fastigheten bebyggs med en huvudbyggnad och ett garage i motsatt sida av tomten. Huset får en rektangulär form med långsidan direkt mot Lillbrogatan och uppförs med entré mot Sundsgatan. Fasaderna är sparsmakat funkisinspirerade med höga tvåluftsfönster i två axlar. Entréhörnet är elegant inskuret och indraget under ett utskjutande tunt skärmtak. Tre fönster med hög glasning ca 600mm från golv lättar upp den indragna väggen. Mellan portens pardörr och fönsterna finns en utsmyckning i form av tre kronor, stadsvapnet. Mot gården finns en entré med en enkeldörr med 13

14 ramverk i trä och ett stort centralt glas, samt ett litet enkelt skärmtak. Här finns i trapphuset också ett högt fyrdelat fönster. Garaget i nordöst innehåller 3 bilplatser och förses med sluttande pulpettak mot granntomten nr 5. Källarplanet Innehåller förutom pannrum och kolrum flera förråd och maskinrum, batterirum samt tvättstuga. Från ett av de största utrymmena leder en trappa upp på gården i öster. Bottenvåningen innehåller innanför den stora entrén i söder ett utrymme för allmänheten intill kassa och telegraf i öster. Här finns en stor telefonsal mot Lillbrogatan och ett par kontorsrum för olika ändamål, ett lunchrum, kapprum och toaletter närmast entrén mot gården i nordöst. Plan 1 trappa innehåller en stor automatsal i söder samt i vinkel mot den ytterligare en stor överdragssal(?) som försetts med en fransk balkong mot norr. Dessutom en mindre lägenhet om 2½ rum och kök närmast trapphuset i nordöst delvis igensättning av fönster mot söder vid gavelentrén mot Sundsgatan sker en ombyggnad av hela huset efter ritningar av arkitekt Sven Löfström, Stockholm, daterade 30 juli I relationsritningens fasad mot Lillbrogatan har samtliga fönster breda markerade omfattningar av 1950-talssnitt, förutom i sockelvåningen. Det arkitektoniska funkismotivet reduceras därmed. I bygglovregistret står det att man får lov för ändrad fasaddekor. Det innebär troligen även de geometriskt indelade fälten. I källarplanet har kolrummet bytts ut mot en oljetank, skyddsrumsförstärkning har gjorts (troligen under kriget) och diverse omdisponeringar av väggar och innehåll har gjorts. På bottenplanet finns nu fyra telefonhytter inritade i allmänhetens utrymme. I övrigt ser planet likadant ut så när som på en avdelande mellanvägg i telefonsalen som längst mot norr också har en väljarsal. Ombyggnaden tycks inte omfatta plan 1 trappa, endast källarplan och bottenplan. I bottenplanet försvinner fr a allmänhetens utrymmen då också entrén muras igen, trappan och de höga fönstren på utsidan försvinner och telefonkontorsrummet mot öster. Entrén mot Sundsgatan muras igen helt och utsmyckningen med de tre kronorna markeras ännu mer monumentalt i fasaden efter krav från Piteå kommun sker en tillbyggnad mot öster efter ritningar av arkitekt Sven Löfström, Stockholm. Nu tillkom även ett ventilationsrum på östra takfallet på den befintliga byggnaden. Byggnadens höjd underordnar sig den befintligas, men uppenbarligen blev grundnivåerna i detta förslag inte accepterade av kommunen utan troligen fick den höjas för at klara översvämningar i källaren. Idag är då förhållandet det motsatta, vilket är en egendomlighet motiviskt sett. Tillbyggnaden i tre plan är huvudsakligen en industriell anläggning med maskinrum, kabelrum och annat i källarplanet, automatsal i bottenplanet samt överdragsstation i plan 1 trappa. Mot gården finns några arbetsrum i detta plan. Det befintliga huset byggs om ännu en gång så att källarplanet erhåller reservelverksrum och flera förråd, bottenplanet rensas helt och blir till en enda automatsal och plan 1 trappa nästan likadant, här finns bara ett par mindre rum mot norr för reparation och mätuppgifter. I två steg har alltså under 1960-talet den delvis publika byggnaden och dess bemanning av anställda samt boende i huset helt ersatts av en automatiserad verksamhet, sluten till sin karaktär, och egentligen möjlig att placera i helt andra områden av staden, inte i bostads och handelskvarter. 14

15 Men den tekniska utrustningen och de teleledningar som dragits hit utgör hjärtat av Piteås telefonförbindelser med omvärlden. Dessa flyttar man inte på genomförs en fasad och takrenovering. Skivtäckningen på taket byts ut i en ränndalsvinkel. Fasaderna omputsas där ädeltunnputs används i ytskiktet. Målningen utförs med plastbaserade färgen Drywall. Handlingarna upprätades av HRG:S s ingenjörsbyrå i Luleå görs en ombyggnad av automatsalen genom Telekontorets Fastighetsgrupp i Luleå genomförs en utbyggnad av fläkt/kylrummet på taket till den äldsta byggnaden, samt ombyggnad av kontorsrum plan 1 genom HRG:s ingenjörsbyrå i Luleå sker en större ombyggnad på taket för installation av kylaggregat. 15

16 Kvalitéer och karaktär Kvarterets utbyggnad sedan stadsplanen 1876 har varit långsam och som på många andra ställen i stadskärnan har den gått gått ryckvis. Den blandade karaktären är en del av identiteten i stadsmiljön enligt översiktsplanen Men då avses nog främst butikshandel, kontor och boende. Fd telegrafverkets anläggning kv Lönnen 14 har idag en rent industriell teknisk användning, där teletekniken styrt utvecklingen av innehållet och lokalbehovets utformning sedan uppförandetiden Huvudbyggnaden hade under de första decennierna en publik inriktning och en mer kontoriserad miljö. Men redan anledningen till uppförandet, automation av växelarbetet, indikerar att man förutsåg den förändring som tekniken skulle föra med sig. Detta har sedan varit symptomatiskt för televerksamheten, som i allt väsentligt tappat den öppna, publika karaktären som både mötesplats för allmänheten och arbetsplats för många personer, och gått mot slutenhet, och automation utan bemanning. Anläggningen har därför idag, sett ur stadsmiljösynvinkel, inte en stadsmässig verksamhet, som ska främja förutsättningar för folkliv, möten, och attraktivitet för en stadskärna. I sina enskilda delar har byggnaderna ett kulturhistoriskt värde ingående i ett större helt där det moderna Sverige utvecklas. Delar av en infrastruktur som binder landet och människor samman och som lokalt fysiskt vittne i en teknikhistorisk utveckling inom en paradgren för Sveriges industri, telefonin. Husen i form av teknikbärare har en historia att berätta, men den kan göras på annan plats, i ett annat medium. Huvudbyggnaden är dessutom genom åren rejält förvanskad både till sin yttre gestalt, såväl som i sin inre karaktär, och tillbyggnaden från 1968 har inte tillfört något i det avseendet heller. Sedan kontorspersonalen och de allmänna utrymmena försvunnit med start redan under 1960-talet kan de karaktäriseras som lagerbyggnader med påtaglig slutenhet och där driften helst önskar fönsterlösa utrymmen då värdet av byggnaderna finns på insidan. Huvudbyggnaden kan i någon mån sägas ha störst värde ur stadsmiljösynvinkel då den ingår i ett sammanhang med den fd IOGTfastigheten rakt väster om Lillbrogatan. Men sett till omkringliggande bebyggelse är skalan i allt väsentligt betydligt högre och volymerna mer omfattande. Det är förmodligen inte i denna del av centrala Piteå den småskaliga bebyggelsen ska värnas om. Värdebärare i fastigheten Värdebärande detaljer är: Själva den ursprungliga volymen, främst som miljöskapande objekt i stadsbilden 16

17 Källor Samhällsbyggnadskontorets arkiv, Piteå kommun Bl.a. Bygglovregister samt Piteå kommuns kulturmiljöprogram. Centralarkivet, Piteå kommun. Huvudsakligen bygglovritningar. Riksarkivet, Arninge. Piteå Telefonstation. Karta/ritning, Televerket Referenskod SE/RA/420509/ /F 1 a/0152: ExtraID :0152: Omfång 16 Ritningar Datering (Upprättandetid) 16 st ritningar i format ca 440 X 720 mm (A1-format). Den första ritningen är en planritning med titeln "Telefon- och kopplingssalarna". Samtliga de övriga ritningarna är ritningar över kabeldragningar o.d., t.ex. Numreringsplan, Stativjärn, Kabeltrummor, Kabeldragning, Kablingsplan. Ingen fasadritning. Lundquist, Sven: Telegrafens och telefonens historia i Piteå I: Piteåbygdens fornminnesförening Årsbok Tahvanainen, K.V. 140 år i ledningen. Televerket , Karlshamn. Wikipedia: 17

18 Bilaga 1. Fotodokumentation 18

19 Vy från sydöst mot kv Lönnen med Sundsgatan i förgrunden. Vy från sydöst med den äldsta byggnaden mot Lillbrogatan och påbyggnaden med långsida mot Sundsgatan. 19

20 Vy från söder med tillbyggnaden från 1968 t.v. och bostadshus intill t.h. Vy frånsydöst med intilliggande fd IOGThuset vid Lillbrogatan. 20

21 Samma hörn vid Lillbrogatan ca Piteå museum. Vy från söder med Lillbrogatan norrut. 21

22 Gavelväggen mot Sundsgatan med sitt dekorfält Dekorfältet natursten med tre kronor 22

23 Foto t.v. Del av östra fasaden där fönster murats igen i båda planen och 1968års tillbyggnad ansluter. Foto t.h. Samtliga fönster är utbytta, möjligen under 1980-talet och har då fått sk fuskspröjs på utsida glas. Detalj som visar en äldre rödaktigare kulör i underliggande puts, mer åt tegelrött. 23

24 Foto från nordväst med frilagd fasad mot gårdssidan. De mindre fönsterformaten är uppenbarligen från 2012 liksom de med sexdelade spröjsverk. Notera skada i nordvästra hörnet. Gavelfasaden mot norr, där ett fönster ersatt den ursprungliga franska balkongen. 24

25 Vy från N Vy över gården från nordöst. 25

26 Vy över gården med hela tillbyggnaden från Vy över gården mot bostadhuset i Lönnen 5 samt garagebyggnaden i tomtgränsen. 26

27 Den i två etapper utbyggda ventilationsutrymmet på taket som förfular intrycket av byggnaden. Påbyggnaden sedd från stadshotellets restaurang i nordost. 27

28 Detalj av putsfasadens rutnätsindelning. Tillbyggnaden från 1968, gavel mot öster. 28

29 Den ursprungliga entrén mot gården ombyggd för en annan sluten verksamhet än den byggdes för. Helt utan arkitektonisk ambition. Fönsterband på tillbyggnaden 29

30 Vy genom automatiseringssalen i huvudbyggnaden bottenplan från norr Hörnet i sydväst där ursprungligen entrén in till allmänhetens utrymme för telefonering och telefax inrättades

31 Vy mot den igensatta östra väggen där tre fönster murats igen när tillbyggnaden uppfördes Samma igenmurade fönster 31

32 Plan 1 tr i huvudbyggnaden fortfarande med utrustning Samma utrymme från norr 32