Petrarca i sin skrivkammare, den första avbildningen i sitt slag i västerlandet. Padua, Sala dei giganti.

Transkript

1 Petrarca i sin skrivkammare, den första avbildningen i sitt slag i västerlandet. Padua, Sala dei giganti.

2 anders bergman Francesco Petrarca tidig boksamlare F rancesco Petrarca ( ) är mest känd för sina kärleksdikter. Men han är också en av alla tiders största litteraturkännare och litteraturälskare. Som humanismens fader har han kommit att påverka vår syn på kultur, historia, intellektuell och akademisk verksamhet. Med Petrarca föds kärleken till böcker, hävdar historikern Guido Cappelli, en ny Böckernas kultur snarare än Bokens, det vill säga Bibelns, kultur av medeltida snitt. Därför kan det vara av intresse för den bokhistoriskt intresserade att ägna ett ögonblick åt Petrarca och hans boksamling. Det kan förvåna dagens boksamlare att Petrarca, en av historiens största manuskriptspårhundar och boksamlare, inte ägde fler än tvåhundra bokvolymer. Man måste då minnas att böcker var sällsynta föremål före boktryckarkonsten och att det kunde vara näst intill omöjligt att få tag i just den text som man var ute efter. Hur sällsynta böcker var på den tiden påminns vi om i ett medryckande brev där Petrarca berättar om sin granne i det lantliga Vaucluse, en illitterat bonde som brukar vakta huset när Petrarca är borta, och hur denne reagerar på mötet med böckerna: Han blev uppfylld av glädje var gång jag kom att sätta en bok i hans händer, han brukade då trycka den till bröstet och sucka, ibland viskade han ett par ord till dess författare. Det var sällsamt att se hur han, genom att bara vidröra eller betrakta volymerna, trodde sig bli visare och lyckligare. Som vi förstår var det något fullständigt annorlunda att äga och samla på böcker då jämfört med idag. Tvåhundra volymer var då ett gigantiskt bibliotek (en volym kunde dessutom innehålla flera verk), troligen den största privatsamlingen på många sekler, och Petrarca kallar själv sin samling för mitt berg av böcker. Hans samling var särskilt stark i den poetiska genren, vilket är något av en paradox eftersom han själv kom att se med en alltmer skeptisk blick på denna genre som i hans ungdom hade gjort honom berömd. De antika författarna, vilka Petrarca framhöll som stilistiska och moraliska ideal, var bättre representerade än de författare som stod honom närmare i tid det är ytterst få samtida som han hade någon högre tanke om, och de högmedeltida systembyggarna omnämns knappast i hans skrifter. Jag älskar så många av historiens män, män som gick bort för över tusen år sedan, och ingen möda vore mig för stor om möjlighet gavs att träffa dem Jag har ägnat mycket tid åt att studera antiken, bland annat för att min egen tidsålder aldrig har tilltalat mig förklarar han. Av de antika författarna är de romerska överlägset bättre representerade än de grekiska. Anledningarna är tvenne: dels var den grekiska litteraturen ännu inte så välkänd i Europa vid denna tid. Dess segertåg i väst skulle dröja till efter Konstantinopels fall 1453, en händelse som förde med sig en mängd bysantinska lärde på flykt. Petrarca lyckas visserligen förvärva några grekiska manuskript och han får rentav fatt i en lärare, men hans förhoppningar att lära sig österns kulturspråk går i stå då läraren hastigt avlider. Han stoltserar därtill upprepade gånger med att äga sexton dialoger av Platon och meddelar föraktfullt att de flesta han känner tror 3

3 att filosofernas furste, som han döps till av Petrarca, enbart har skrivit två verk. Den andra anledningen till den blygsamma delen av grekiska författare i Petrarcas boksamling har att göra med hans syn på läsningens syfte och mål. För Petrarca ska man läsa för att bli en bättre människa Läsning väcker hos den goda människan en kärlek till dygden och han anser att romarna är mycket bättre i att inspirera till ett gott leverne än vad de grekiska kollegerna är. Han förklarar skillnaden genom en jämförelse av Aristoteles och Cicero: Aristoteles lär oss mer men Cicero rör oss mer. Aristoteles böcker om etik är mer tankeväckande men Ciceros är mer praktiska. Den ene lär ut dygderna bättre, den andre manar oss bättre att efterleva dem. Juridik, astrologi, logik, medicin flera av medeltidens paradgrenar saknas därför till stor del. De kan i hans ögon inte göra en till en bättre människa. Istället intar historia och retorik den främsta platsen i hans nya bildningsprogram. Vad gäller det skönlitterära står Vergilius och Homeros högst, men dramatik undviker han helst: De så kallade dramatiska poeterna intar den lägsta platsen bland poeter När valde väl någonsin en berömd poet att ägna sig åt sceniska uppföranden? Bland grekerna, gjorde Homeros det? Eller bland romarna, Vergilius? Aldrig någonsin. Många av manuskripten i hans boksamling var rariteter. Genom hans samlande har många antika böcker kunnat bevaras och föras vidare till våra dagar: Propertius dikter, delar av Livius historia, möjligen också Catullus. Men det är framför allt genom hans försorg som Ciceros brev till Atticus har bevarats, sannolikt en av de viktigaste filologiska upptäckterna som de italienska humanisterna gjorde. Petrarcakännaren Giuseppe Billanovich har kunnat visa att de flesta klassiska verk som kopierades eller trycktes senare under renässansen går tillbaka på editioner ur Petrarcas bibliotek den store filologens textversioner vägde tungt! Andra forskare har dock kunnat visa att humanisterna var långt ifrån först med denna kopieringsiver; redan under de mindre renässanser som uppstod under Karl den store och på 1100-talet gjordes stora insatser för bevarandet av allsköns texter. Petrarcas bidrag kan möjligen vara att han gör samlandet till en medveten och strategisk kulturgärning, som senare kommer att inspirera många renässansandar: Att låta själen vandra bland alla tider och platser, låta den stanna till än här, än där, samtala med alla de berömda männen och på så vis glömma alla de illvilliga som finns omkring oss, kanske rentav glömma oss själva för ett ögonblick att läsa det som de gamle skrev och skriva det som våra efterkommande ska läsa att visa vår tacksamhet till de gamle genom att sprida kännedom om deras namn, om de är okända, och att väcka nytt liv i dem, om de har fallit i glömska, dra fram dem ur tidens bråte, föra deras namn vidare så att våra barnbarnsbarn kan vörda dem, bevara dem i våra hjärtan, känna deras sötma på våra läppar kort sagt, att på alla sätt älska dem, minnas dem, vörda dem och ge dem, i den ringa mån det är oss möjligt, det erkännande som de är värda. Ett historiskt sätt att betrakta litteraturen håller på att födas med Petrarca. I brev efter brev ber han sina vänner att leta efter sällsynta skrifter som han har hört talas om, att finkamma gamla kloster eller begära tillträde till kungliga samlingar. Han har kontakter i Storbritannien, Spanien, Tyskland, Frankrike, Portugal, Italien och Grekland. Väntan på svar och vetskapen att ett visst manuskript har spårats upp kan fylla honom med lycka: Om än detta sökande efter böcker ofta är gagnlöst vet jag inte hur jag ska kunna sluta. Det är så ljuvt att få längta efter något man vill ha och visst ska vi få tag på alla böcker som det är möjligt få tag på, för någon oanständig slöhet får inte hindra vårt ädla sökande. Vi ska tålmodigt fortsätta att önska, alltmedan vi ska vara tacksamma för de som vi redan har fått tag på. Ofta blir han besviken: för dyra pengar får han texter som han redan äger eller texter som är felaktigt avskrivna, eller ofullständiga texter, eller texter med samma titel som den eftersökta fast skriven av en annan författare. Ibland nås han aldrig av leveransen. Ibland nödgas han konstatera att viktiga verk tycks ha gått förlorade för alltid på grund av hans samtids okunskap och ointresse: Det där verket av Plinius, som Suetonius säger behandlade krigen mot romarna, försvann mitt framför näsan på oss, utan att lämna ett spår efter sig. 4

4 Att jag brukar beklaga mig över detta beror inte på att jag vill avråda kommande generationer från att fortsätta med aktiviteten [att leta efter antika böcker] utan på att jag måste ventilera min bedrövelse och beklaga latheten och stillasittandet i denna samtid som bara tycks intressera sig för ovidkommande ting. Och ädlingarna engagerar sig över huvud taget inte. I de antika böckerna har jag inte mött något liknande, säkert därför att sådana vrak inte fanns då. Om det fortsätter som jag fruktar att det kommer att göra blir ingenting kvar åt våra efterkommande. Jakten på sällsynta böcker var naturligtvis en inte oviktig anledning till hans många resor, för på så sätt kunde han själv leta: Närhelst min önskan att resa tog mig till avlägsna platser (och på den tiden var det ofta) och jag då råkade se ett kloster vid horisonten, avvek jag alltid och sade till mig själv vem vet, det kanske finns något där som jag önskar?. En gång när jag var omkring tjugofem år gammal och skyndade genom Belgien och Schweiz, gjorde jag halt vid Liège eftersom jag hade hört att där fanns gott om böcker. Mitt ressällskap fick vänta medan jag lät en vän kopiera ett av Ciceros tal och jag själv kopierade ett annat för egen hand, vilka jag sedan skickade runt i Italien. En av Petrarcas italienska kärleksdikter, skriven av Petrarcas kopist Giovanni Malpaghini, efter mästarens stilideal och godkänd av denne. Vatikanbiblioteket. Eftersom han aldrig under sin levnad fick ett fast hem hände det att böcker kom bort eller förstördes. Det var inte ovanligt att han råkade ut för överfall under en resa och han skyddade då sina manuskript med sitt liv: Om du visste hur mödosamt det var att få tag på dem skulle du förstå hur smärtsamt det var att förlora dem. Det är främst i Vaucluse som han bygger upp sitt bibliotek. Men det är inte vilka texter som helst som värdigas en plats i samlingen: många böcker som han kommer i kontakt med anser han inte fina nog att införlivas. Vissa skickar han vidare till sina boplatser i Italien, andra ger han bort till vänner, andra bränner han. Samlingen blir vad han med en underdrift kallar inte den minsta delen av min förmögenhet, vilket har en lika sann bokstavlig som bildlig innebörd, och den utgör tillika hans enda sällskap i den isolerade dalen: Här samlar jag alla vänner som jag nu har eller tidigare hade, inte bara dem vars vänskap jag har vunnit genom flitig kontakt och som har levt med mig, utan också de som dog för flera sekler sedan och som jag känner endast genom deras skrifter, i vilka jag kan förundras över deras bragder, deras själar, deras seder och liv, deras vältalighet och originalitet. Jag samlar dem från varje land och varje ålder här i denna trånga dal och jag umgås med dem ännu hellre än med de som tror sig vara vid liv bara för att man kan se spår av deras andedräkt när de andas ut i den kalla luften. Inte bara husvaktaren utan även Petrarca själv känner vördnad inför böckerna. Han talar ofta om dem som om de vore personer: Platon kom hem till mig skriver han till exempel när en grekisk utgåva av filosofernas furste anländer och han häpnar inför dess mystiska alfabet. När han får höra att en bekant har fått ett antal sällsynta verk av Cicero ber han honom att dela med dig av en så framstående gäst på det sätt som passar dig bäst. En utgåva av Davids psalmer, med kommentarer av Augustinus, gör honom och alla hans vänner stumma av beundran: Ingen kunde se boken utan att hänföras och alla erkände att aldrig förr hade en så enorm bok skådats, något som jag själv, knappast en amatör på detta område, måste instämma i Jag känner inte till något verk av den storleken av någon romersk 5

5 författare. Om samma bok, kanske dock inte just samma utgåva, skriver han: Jag önskar att alltid ha hans psaltare till hands och inom synhåll när jag vaknar och under min kudde när jag sover. En Vergiliusutgåva, skonad från elden av fadern när Petrarca var helt ung, är han till ytterlighet förälskad i och han antecknar på dess försättsblad viktigare tilldragelser i sitt liv, till exempel sin musa Lauras död i pesten. Ett slags pocketutgåva av Augustinus Confessiones säger han sig alltid bära med sig, och i det berömda brevet om bestigningen av Mont Ventoux berättar han hur han på toppen slår upp boken på måfå. Men det är bara ett i raden av äventyr som han delar med denna bok: Jag tyckte om den för dess ämne och dess författare, och den var lätt att bära med sig tack vare dess blygsamma storlek. Den har varit med mig genom hela Italien, liksom i Frankrike och Tyskland; det känns som om mina händer och denna bok har vuxit ihop till ett, så oskiljaktiga har de blivit. För att inte bli långrandig med alla berättelser om äventyr som vi har genomgått till havs och på land, ska jag enbart nämna följande makalösa händelse för dig: En gång nära Nice, på Var, följde den med mig under vattenytan ut mot havet. Utan tvekan hade det inne burit slutet, om inte Kristus hade räddat oss båda från faran. Som du ser har den åldrats med mig och följt mig i mina öden, och nu när jag har blivit gammal är det endast med stor svårighet som jag kan läsa i den Det finns många vittnesmål och tecken på att han är generös med sina böcker, lånar ut dem till var och en som han litar på och tycks också ge bort många av dem. Han är inte girig när det gäller lärdom, utan ser inget hellre än att den sprids. Han citerar gärna ur nyupptäckta böcker i sina brev. Han hjälper till, kort sagt, att sprida en ny sorts kunskap, han när en ambition att sprida bildning. Giuseppe Mazzotta har påpekat att kultur är för Petrarca en kör av röster, en diskussion, ett sökande efter sanning. Det är därför inte märkligt att han till boksamlandets frukter räknar vänskap, kärlek och beundran. Även om han kan tjusas av vackra böcker och även om många i hans samling är mycket dyrbara är dock böcker för honom till för att användas. Han fnyser: Det finns sådana som samlar på böcker som vore de prydnadsföremål, utan någon som helst avsikt att använda dem. De vill bara njuta av att äga dem, inte så mycket stimulera deras tankar som pryda deras rum. Forskare som har gått igenom bevarade Petrarcamanuskript vittnar om hur han har fyllt dem med marginalanteckningar, hänvisningar till andra verk, kommentarer om textvarianter, asterisker, korrekturändringar, illustrationer och andra märkliga symboler. Hans Quintilianus lär vara fullständigt nedklottrad med kritik av dialektiker och skolastiker och hans volym av Abélards och Héloïses brev har kryptiska datum i marginalen, som troligen hänvisar till liknande händelser i Petrarcas eget liv. Historikern Michael D. Reeve har kunnat visa att vissa av hans marginalanteckningar har på grund av sömniga skrivares slarv tagits för en del av texten och därmed följt med ända in i våra dagars utgåvor av klassikerna! Ibland tar han sig tid att göra avskrifter med egen inledning och med textkritiska kommentarer, vilka hans vänner ivrigt efterfrågar den store litteraturvetarens röst väger som sagt tungt i sådana sammanhang: Jag har inte glömt att du har bett mig sammanställa Ciceros skrifter och att du ofta har uppmanat mig att göra dem lättare att förstå genom att infoga tecken i form av små stjärnor Allt hänger på följande: hur stor tur jag har med att finna de rätta manuskripten Han skriver sitt namn i början av varje volym ( liber francisci petrarche ), ibland också när och var han köpte den och för hur mycket. Han kan ibland också förse sina böcker med motton som sammanfattar boken eller hans åsikter om författaren, vilket följande avsnitt ur ett brev avslöjar: Men oavsett hur denna bok har kommit i dina händer får du, om du anser det lämpligt, att före texten infoga mitt distikon, ett sådant där som jag av vittert nit brukar sätta som förord till mina böcker. Det går ungefär såhär: Den som behöver tårar för att renas från begångna synder bör snarast hasta från den torra öknen till denna brunn. Beträffande böckers utseende tycker Petrarca att dess värde ökas inte bara genom verkets stora dimensioner utan också genom dess elegans, dess majestätiska, ålderdomliga kalligrafi och dess sparsmakade utsmyckning. Att en bok per automatik blir vackrare ju mer utsmyckad den är 6

6 anser han inte, utan ofta är en chosefri enkelhet att föredra framför konstfärdiga dräkter. Vackrast tycker han att en bok är om den är klädd i silke och försedd med silverlås. Alla böcker som har tillhört Petrarca och som har bevarats till våra dagar är skrivna på pergament, och Pierre de Nolhac (den moderna Petrarcaforskningens fader) kan meddela att det är tydligt att velängen i dem är utvald av sanna konässörer. Den högt värderade Vergiliusboken, som redan nämnts, låter han konstnären Simone Martini förse med ett omslag som illustrerar bokens innehåll och ägare kanske en innovation för tiden? Vad gäller bokstävernas utseende anser han att den stil som senare kom att kallas antikvan är stiligast och enklast att läsa; jag hatar alla de moderna bokstäverna. Med de moderna bokstäverna avses den italienska gotiska skriften eller rotundan, medan den stil som Petrarca håller för klassisk och föredömlig i själva verket är den minuskelskrift som utvecklades under Karl den stores renässans. Petrarcas historiska kunskaper hade sålunda sina begränsningar: den handstil, kanske rentav de manuskript, som han upptäckte i klostergömmorna trodde han var antika men härrörde i själva verket från 800-talet. Hans åsikt kom likafullt att bilda mönster för senare humanister. Han ser föraktfullt ned på sådana som skriver med en alltför utsmyckad handstil som på visst avstånd behagar ögat men på nära håll förvirrar och tröttar ut det som om bokstäverna vore skapta för något annat än för att läsas. Han ogillar framför allt de yngre som är förtjusta i liten, komprimerad handstil som förbryllar ögat. Genom att ta bort alla mellanrum och packa allting tätt samman ser det ut som om bokstäverna rider på varandra. Detta var vanligt bland kopierande munkar men Petrarca kräver breda marginaler och generöst radavstånd för att kunna göra sina redaktionella ingripanden. Han förespråkar med andra ord bokstäver med en värdig tydlighet och läsarvänlighet. Innehållet är viktigare än det yttre. Han sammanfattar sitt smakideal i några raders beröm till en brevvän: din handstil, som varken var slarvig eller utsvävande utan behärskad, perfekt kontrollerad och sober snarare än överdriven, betraktar jag inte så mycket som din talangs frukt utan snarare som dess blommor och som ett löfte om stora kunskaper. Omkring år 1400 hade efterföljare som Bracciolini och Niccoli fulländat detta ideal och format vad som skulle komma att bli antikvan, vilken i sin tur blev normen för den tryckta boken som ett halvt sekel senare skulle spridas i Italien. Det är således inte fel att säga att Petrarca är en viktig del i utvecklingen av den moderna bokens utseende. Trött på att kuska runt Europa med sitt berg av böcker föreslår Petrarca till sist staden Venedig att låta honom få bosätta sig där på stadens bekostnad och som tack lovar han att testamentera den sin boksamling. Hans tanke är att samlingen ska bli grunden till ett bibliotek i stil med de som han har lärt känna hos de antika historieberättarna. En överenskommelse träffas men det hela rinner ut i sanden. Petrarca varken stannar i staden eller tillser att hans samling kommer dit. Därmed fick Europa vänta ytterligare ett drygt århundrade på de sekulära biblioteken. Bergman, Anders. Petrarca och litteraturen. Stockholm: Italienska kulturinstitutet, Billanovich, Giuseppe. Petrarca e il primo umanesimo. Padua: Antenore, Cappelli, Guido. L umanesimo italiano da Petrarca a Valla. Rom: Carocci, De Nolhac, Pierre. Petrarch and the Ancient World. Boston: Merrymount Press, Dotti, Ugo. Petrarca civile: Alle origini dell intellettuale moderno. Rom: Donzelli, Kirkham, Victoria och Armando Maggi, red. Petrarch: A Critical Guide to the Complete Works. Chicago: University of Chicago LITTERATUR Press, Kraye, Jill, red. The Cambridge Companion to Renaissance Humanism. Cambridge: Cambridge University Press, Mazzotta, Giuseppe. The Worlds of Petrarch. Durham: Duke University Press, Petrarca, Francesco. Prose. Översättning till italienskan. G. Martellotti m.fl. Milano: Ricciardi, Quaderni petrarcheschi IX X ( ). Florens: Le Lettere. Robinson, James Harvey. Petrarch: The First Modern Scholar and Man of Letters. New York och London: Putnam, Ullman, Berthold Louis. Studies in the Italian Renaissance. Andra upplagan. Rom: Edizioni Di Storia E Letteratura,