Staten och kommunens skadeståndsansvar i ljuset av Europakonventionen

Transkript

1 Moa Johansson & Mine Tirpan Staten och kommunens skadeståndsansvar i ljuset av Europakonventionen En redogörelse av SOU 2010:87 State and municipal liability in the light of the European Convention An account of SOU 2010:87 Rättsvetenskap C-uppsats Termin: Handledare: VT-15 Joakim Hall

2 Innehållsförteckning Förkortningslista Inledning Bakgrund Syfte Frågeställningar Metod och material Avgränsning och ämnesval Disposition Redogörelse av SOU 2010: Inledning Bakgrund Den föreslagna bestämmelsen i 3 kap. 3 SkL Skadeståndsrätten Inledning Skadeståndslagen (1972:207) Det inomobligatoriska samt utomobligatoriska skadeståndsområdena Funktioner Reparation Prevention Skadeståndstyper Ren förmögenhetsskada Kränkning Person- och sakskada Personskada Sakskada Objektiva och subjektiva förutsättningar Uppsåt, oaktsamhet och adekvat kausalitet Uppsåt Författningar och andra föreskrifter Prejudikat Sedvana Den fria bedömningen Särskilda omständigheter Adekvat kausalitet

3 Kausalitet Adekvans Statens och kommunens skadeståndsansvar Inledning Gällande rätt - Det allmännas ansvar för fel eller försummelse vid myndighetsutövning Myndighetsutövning Fel eller försummelse Skada vid myndighetsutövning Kränkning enligt 3 kap. 2 2 p. SkL Det skyddade skadeståndsintresset Vem är ansvarsubjektet? Europakonventionen och dess inverkan på den svenska skadeståndsrätten Inledning Historik Europadomstolen Viktiga tolkningsprinciper för konventionen Proportionalitetsprincipen Subsidiaritetsprincipen och margin of appreciation Europakonventionens artiklar 6.1, 13 samt Inledning Artikel 6.1 EMKR Artikel 13 EKMR Artikel 41 EKMR Analys Inledning Orsakssamband NJA 2007 s Culpabedömningens förhållande till EKMR Rätten till ideell ersättning Effektivt rättsmedel Det allmännas ansvar Kränkning genom brott kontra EKMR:s ideella ersättning Slutsats

4 Förord Ett stort tack till vår handledare, Joakim Hall, för värdefulla synpunkter och ifrågasättanden under arbetets gång. Vi vill även tacka Kronofogdens skadeståndsjurist Mikael Sundeman som inspirerat till ämnesvalet samt våra familjer som under vår studietid gett oss vägledning och stöttning. Karlstad, maj 2015 Moa Johansson & Mine Tirpan 4

5 Sammanfattning Europakonventionen inkorporerades in i svensk rätt genom lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Lagens främsta syfte var att förstärka konventionens ställning i Sverige och att den enskildes rättssäkerhet gentemot staten tillförsäkrades. Den enskildes rätt till skadestånd vid överträdelser av EKMR har idag fått en ökad relevans särskilt inom det allmännas ansvar för fel eller försummelse vid myndighetsutövning enligt 3 kap. 2 SkL. Samverkan mellan SkL och EKMR har lett till att det uppkommit tolkningsproblem när EKMR ska tolkas i ljuset av svensk skadeståndsrätt. Detta har lett till att det finns ett flertal fall där HD utdömt ideellt ersättning vid konventionsöverträdelser utan stöd i lag. Det har under den senaste tiden skett en utveckling i praxis där det har konstaterats att Sverige inte uppfyller de krav som EKMR ställer på att tillhandahålla effektivt rättsmedel enligt artikel 13 EKMR. I dir. 2009:40 som beslutades av regeringen den 7 maj 2009 framfördes att en utredning skulle genomföras angående när det allmänna enligt artikel 13 EKMR ska ersätta den enskilde som drabbats av en konventionsöverträdelse. Direktivet resulterade i ett betänkande, SOU 2010:87 Skadestånd och Europakonventionen, som grundligt analyserade det allmännas ansvar enligt konventionens förpliktelser. I betänkandet redogjordes att Europadomstolens ökade arbetsbörda har lett till att det ställts högre krav på att medlemsstaterna ska tillgodose kravet på effektivt rättsmedel enligt artikel 13 EKMR. I utredningen framfördes ett förslag om att införa en ny bestämmelse i 3 kap. 3 SkL beträffande att det allmänna borde ersätta konventionsöverträdelser och att skadestånd enbart ska utgå om det anses som ett nödvändigt medel för att kompensera överträdelsen. Genom de rättsfall som presenterades i SOU 2010:87 föreligger det problem när SkL:s bestämmelser ska tolkas i ljuset av EKMR. Lagarna syftar till att skydda den skadelidande, men lagarnas rekvisit och bedömningar skiljs i vissa fall åt, vilket resulterat i att det uppkommit särskilda tolkningsproblem. Med det tidigare sagda borde Sverige utreda hur EKMR ska tolkas i ljuset av skadeståndsrätten. Paragrafen i 3 kap. 3 SkL har ännu inte trätt ikraft och vi anser att vidare utredning borde genomföras på området då det finns möjligheter till att lagstadga en fristående lagregel. Nyckelord: Skadestånd, det allmänna, Europakonventionen, effektivt rättsmedel. 5

6 Förkortningslista BrB Brottsbalken (1962:700) Dir. EKMR EU HD HFD JK LVU NJA Prop. Direktiv Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna Europeiska unionen Högsta domstolen Högsta förvaltningsdomstolen Justitiekanslern Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga Nytt juridiskt arkiv Proposition SkL Skadeståndslagen (1972:207) SOU Statens offentliga utredningar 6

7 1. Inledning 1.1 Bakgrund Skadeståndets huvudsakliga syfte är att genom ersättning försätta den skadelidande i samma ekonomiska situation som om skadan aldrig uppstått. Detta anses vara en sanktion mot ett handlande som förenas med de praktiska kriterier som krävs för att ersättning ska utgå. 1 Skadeståndslagen (1972:207) innehåller bestämmelser om skadeståndets uppkomst, beräkning, skyldighet och jämkning. 2 Skadeståndsrätten delas in i två huvudområden, det inomobligatoriska samt det utomobligatoriska. Det inomobligatoriska området handlar om när parterna står i ett kontraktsförhållande till varandra och skadeståndsskyldigheten ska då avgöras dem emellan. Inom det utomobligatoriska området varken verkar eller finns det något avtalsförhållande mellan parterna. 3 I uppsatsen har vi valt att utgå ifrån det utomobligatoriska skadeståndsområdet då SkL är den centrala lagstiftningen för utomobligatoriskt skadeståndsansvar och i lagen stadgas de särskilda bestämmelserna om det allmännas skadeståndsansvar. 4 Sverige ratificerade EKMR år 1952, men vid tidpunkten inkorporerades inte konventionen i svensk rätt men efter en långdragen process trädde lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna ikraft. 5 Genom Sveriges internationella åtaganden har äldre skadeståndsrättsliga principer förändrats beträffande staten och kommunens, det allmännas, skadeståndsansvar. Då både Europadomstolen och den nationella domstolen kan ålägga det allmänna som överträtt EKMR:s bestämmelser att utge ersättning. 6 Möjligheten att förena SkL och EKMR har varit ett väl omdiskuterat ämne inom rättsvetenskapen och i SOU 2010:87 utreddes om den enskildes rättigheter gentemot det allmänna har utvidgas när det gällde möjligheten till ersättning för ideell skada utan stöd i lag. 7 Vi anser utifrån vårt perspektiv att den föreslagna bestämmelsen i 3 kap. 3 SkL:s eventuella ikraftträdande kan leda till att det allmänna börjar vidta mer aktiva åtgärder för att fullfölja kravet på effektivt rättsmedel enligt artikel 13 EKMR. Det har visats att problemet föreligger när svenska skadeståndsrättsliga bestämmelser kolliderar med de folkrättsliga förpliktelser som följer av Sveriges åtaganden enligt EKMR, vilket redogörs för nedan. 8 1 Hellner, Radetzki, Skadeståndsrätt, s Radetzki, Praktisk skadeståndsbedömning, s Hellner, Radetzki, Skadeståndsrätten: en introduktion, s SOU 2010:87, s Prop. 1993/94:117, s. 72 samt Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis: en kommentar till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, s. 37 ff. 6 Hellner, Radetzki, Skadeståndsrätt, s SOU 2010:87, s Jfr Erman, SvJT 2011, s

8 1.2 Syfte Vårt huvudsakliga syfte med uppsatsen är att ge läsaren en inblick i vad som diskuterades och analyserades i SOU 2010:87 Skadestånd och Europakonventionen. Vi vill lyfta fram vilka problem som kan uppstå när skadeståndsrättens bedömning av det allmännas fel och försummelse vid myndighetsutövning enligt 3 kap. 2 SkL ska tolkas i ljuset av EKMR. Ett av utredningens huvuduppdrag var att försöka klargöra vilket rättsmedel som enligt artikel 13 EKMR kunde anses vara mest effektivt för att kompensera konventionsöverträdelser. Vi har därmed valt att särskilt fokusera på att analysera rätten till effektivt rättsmedel och vilket rättsmedel som Europadomstolen har ansett varit effektivt. Vi har valt vårt ämne utifrån att det förs en aktiv diskussion inom rättsvetenskapen och vi vill försöka klargöra för vad som egentligen krävs för att den som fått sin rätt kränkt enligt EKMR ska få rätt till ekonomisk kompensation. Vi har särskilt valt att fokusera på ett av de förslag som tas upp i betänkandet att införa en ny paragraf i 3 kap. 3 SkL och vi har då valt att särskilt analysera vilka eventuella konsekvenser ett ikraftträdande av bestämmelsen kan ge upphov till. Enligt den föreslagna bestämmelsen ska den enskilde ges en möjlighet att få skadestånd om det allmänna överträder EKMR. Syftet har ansetts vara att staten har en förpliktelse att tillse att de mänskliga rättigheterna efterföljs och det har framgått att det kommer att ställas höga krav på domstolarnas bedömningar om konventionsöverträdelsen inneburit ett åsidosättande av EKMR eller inte. Paragrafens rekvisit och tillämpning kommer att redogöras för mer ingående i kap. 2. Vi har särskilt valt att fokusera på hur Sveriges rättsutveckling inneburit en utvidgat möjlighet att få ersättning för ideell ersättning enligt EKMR:s bestämmelser. 1.3 Frågeställningar Med utgångspunkt i syftet uppkommer följande två frågeställningar: - Vilka tolkningsproblem kan uppkomma om en ny paragraf i 3 kap. 3 SkL träder i kraft? - Vilka skillnader finns mellan kränkningsersättningen i SkL och den ideella ersättningen i EKMR? 1.4 Metod och material Uppsatsen utgår ifrån den rättsdogmatiska metoden och anledningen till att vi valt denna metod är för att den anses mest relevant för vår rättsvetenskapliga studie. Valet av metod kommer att förklaras nedan med resonemang som bygger på bland annat Jan Kleineman och Claes Sandgren. Rättsdogmatiken är en relativt bred metod som kan innehålla ett stort urval av tolkningar och det finns ingen tydlighet i vad som betraktas som en renodlad rättsdogmatisk metod. Enligt Kleineman är rättsdogmatiken ett normsystem som påvisar hur vekligheten ser 8

9 ut. 9 Kleineman har framfört att det inom skadeståndsrättens område finns omfattade material gällande lagmotiven till lagen då själva SkL ger en alltför kortfattad information om dess tolkning. 10 Hur SkL analyseras fordrar goda kunskaper om lagen, allmänna principer och dess karaktär som förtydligas genom bearbetning av lagförarbeten, rättspraxis och doktrin. Det krävs således mer ingående studerande av rättspraxis och doktrin för att finna vägledning och argumentation till vår uppsats, vilket är de material vi valt för att fastställa gällande rätt. 11 Utifrån detta anser vi att metoden är relevant då fokus ligger på att tolka, systematisera och analysera gällande rätt. 12 Sandgren har framfört att rättskälleläran består av de allmänt accepterande rättskällorna som tillämpas inom den rättsdogmatiska metoden för att finna svar med utgångspunkt i lag, praxis, förarbeten och doktrin. I denna uppsats är frågeställningarna av sådan art att utgångspunkten genomförs till stor del ifrån de accepterade rättskällorna såsom lag, förarbeten, rättsfall och doktrin. 13 Metodens syfte är att rekonstruera en rättsregel eller att rekonstruera en bättre lösning på ett rättsligt problem, genom att tillämpa en rättsregel på det rättsliga problemet. 14 Utifrån det frågeställningar vi valt att undersöka kommer fokus ligga i att analysera dessa och huruvida de är korrekt framställda. Därmed är det dock viktigt, enligt Kleineman, att det krävs goda kunskaper inom området och att metodvalet är relevant för att det inom skadeståndsrättens område finns omfattade material gällande lagmotiven till lagen då själva SkL ger en alltför kortfattad information om dess tolkning. 15 Enligt uppsatsens frågeställningar och ämnesval anser vi att den rättsdogmatiska metoden är relevant för denna uppsats. Vi har valt att tillämpa den rättdogmatiska metoden då den används för att framställa kritik av rättsläget och påvisa förändringar, vilket anses särskilt relevant utifrån det lagförslag i SOU 2010:87 om att införa en ny bestämmelse i 3 kap. 3 SkL som vi kommer att beröra genom hela uppsatsen då det vidare i den rättsdogmatiska analysen kommer argumenteras för och emot den nya regeln som den rättsdogmatiska metoden avser. 16 Enligt den rättsdogmatiska metoden är det accepterat att föra en fri argumentation med utgångspunkt i rättskällorna. Genom detta ges det utrymme för värderingar i argumentationen som vi kommer fokusera på i analysen. Vår analys kommer att utgå ifrån den fria argumentationen, för att utreda rättsläget med hjälp av de materialval som vi tillämpat för att systematisera och fastställa gällande rätt. Detta kan dock vara svårt då även Kleineman anser att det föreligger en komplex situation mellan den juridiska argumentationen och den rättsdogmatiska metoden. Utav det Kleineman belyser är det därför viktigt att fastställa om det 9 Korling, Zamboni, Juridisk metodlära, s Korling, Zamboni, Juridisk metodlära, s. 22 f samt Bernitz, Heuman, Leijonhufvud, Seipel, Warnling-Nerep, Vogel, Finna rätt: juristens källmaterial och arbetsmetoder, s Korling, Zamboni, Juridisk metodlära, s. 22 f. 12 Sandgren, TfR 2005, s. 649 f. 13 Sandgren, TfR 2005, s Korling, Zamboni, Juridisk metodlära, s Korling, Zamboni, Juridisk metodlära, s. 22 f samt Bernitz, Heuman, Leijonhufvud, Seipel, Warnling-Nerep, Vogel, Finna rätt: juristens källmaterial och arbetsmetoder, s Korling, Zamboni, Juridisk metodlära, s. 26 9

10 är en bunden eller fri argumentation som används. Analysen utgår från en fri argumentation som anses vara relevant eftersom den nya regeln som framförs i analysen fortfarande är vagt utvecklad på grund av att det ännu inte trätt i kraft. 17 Vårt huvudmaterial i arbetet utgår i huvudsak ifrån betänkandet SOU 2010:87. Vi har studerat materialet för att försöka klargöra hur lagen bör tolkas och tillämpas samt när tolkningsproblemen mellan bestämmelsen om det allmännas skadeståndsansvar vid myndighetsutövning i 3 kap. 2 SkL ska tolkas fördragskonformt med EKMR. Vi har valt att sammanväva SOU 2010:87 med förarbeten och doktrin för att skapa en vidare förståelse för hur rätten på området tillämpas, vilket skapar en grundförståelse för vår analys. Skadeståndslagen är allmän i sin utformning och därför har vi studera förarbeten såsom propositioner, rättspraxis med mera för att försöka få klarhet i hur lagen ska tolkas och tillämpas. De rättsfall vi valt att redogöra för beskriver på ett pedagogiskt sätt för läsaren hur domaren tillämpar den gällande rätten på området, vilket vi anser skapar en vidare förståelse för hur de olika rekvisiten diskuteras och bedöms i domstol. När vi valt vårt material har vi utgått ifrån förarbeten, doktrin och artiklar som framförts enligt vår mening av de främsta professorerna inom varje rättsområde. Vi har exempelvis valt att inom skadeståndsrätten använda förarbeten och doktrin av bland annat Jan Hellner, Marcus Radetzki, och Bertil Bengtsson. När vi beskriver EKMR har vi mestadels tillämpat doktrin och artiklar författade av Hans Danelius och David Fisher och i vår analys har vi utgått ifrån åsikter och argument från Håkan Andersson men även argument från Ian Cameron som i doktrin och artiklar gett oss intressanta argument och infallsvinklar i analysen. 1.5 Avgränsning och ämnesval Uppsatsen berör det utomobligatoriska skadeståndsområdet och avsteg tas från det inomobligatoriska området då uppsatsen inte fokuserat på när parterna står i ett kontraktsförhållande till varandra. 18 I studiens uppstartsfas upplevde vi svårigheter att inte rikta in oss åt det offentligrättsliga hållet då uppsatsen behandlar det allmännas skadeståndsansvar för fel eller försummelse vid myndighetsutövning enligt 3 kap. 2 SkL, men desto mer material vi samlade in och analyserade ändrades systematiskt inriktningen till civilrätt samt folkrätt. Det föll naturligt att offentligrätten fick mindre betydelse då vi analyserar skadeståndsrätten samt den enskildes rättigheter enligt EKMR. Gällande det allmännas ansvar har vi valt att fokusera på fel eller försummelse vid myndighetsutövning enligt 3 kap. 2 SkL och avsteg har tagits från att redogöra för det allmännas ansvar för felaktig myndighetsinformation i 3 kap. 3 SkL. Vi har valt att framföra de mest aktuella artiklarna i EKMR som aktualiserades i SOU 2010:87 för att sedermera föra en intressant och givande diskussion kring hur lagförslaget skulle påverka det svenska rättsväsendet. I vår studie kommer vi enbart fokusera på vilken effekt den nya föreslagna regeln i 3 kap. 3 SkL skulle medföra ur ett nationellt skadeståndsrättsligt 17 Korling, Zamboni, Juridisk metodlära, s Hellner, Radetzki, Skadeståndsrätt, s. 23 samt SOU 2010:87, s

11 perspektiv. Vi har tagit avsteg ifrån att redogöra för de övriga föreslagna ändringarna som redogjordes i SOU 2010: Disposition Det inledande kapitlet innehåller en inledning av uppsatsens bakgrund, syfte, frågeställningar, metod och material samt avgränsning. Genom denna redogörelse ges läsaren en inblick och en förståelse för vad vi vill uppnå med uppsatsen. I andra kapitlet redogörs betänkandet SOU 2010:87 och den föreslagna bestämmelsen i 3 kap. 3 SkL. I det tredje kapitlet framförs skadeståndsrätten och dess grundläggande förutsättningar. Kapitlet kommer bland annat beskriva skadeståndslagen, funktioner, skadeståndstyper samt culpabedömningen. I det fjärde kapitlet redogörs för det allmännas skadeståndsansvar enligt 3 kap. 2 SkL och för paragrafens rekvisit myndighetsutövning samt fel eller försummelse. Kortfattat berörs JK:s position i att utreda överträdelser av EKMR i enlighet med förordningen (1995:1301) om handläggning av skadeståndsanspråk mot staten. Vidare i det femte kapitlet beskrivs Europakonventionens inträde i svensk rätt och hur konventionen är uppbyggd. Sedermera redogörs de främsta artiklar i EKMR som har särskild relevans för uppsatsen och för förståelsen av SOU 2010:87. Avslutningsvis i uppsatsens sjätte och sjunde kapitel redovisas vår analys och slutsats där frågeställningarna och övrig relevant fakta för arbetets helhet kommer att besvaras. Utifrån analysen kommer vi slutligen diskutera våra åsikter i de avslutande kommentarer som leder till uppsatsens slutsats. 19 SOU 2010:87, s

12 2. Redogörelse av SOU 2010: Inledning Enligt SOU 2010:87 har Sverige sedan de ratificerade EKMR skyldigheter att garantera de mänskliga rättigheter som omfattas av EKMR samt tillhandahålla det rättsmedel enligt artikel 13 EKMR som krävdes för att genomföra en prövning av den berörda konventionsöverträdelsen. Rätten till ersättning för ideell skada har tidigare utgått utan stöd i lag då det allmänna agerat felaktigt alternativt försumligt vid myndighetsutövning. Utvecklingen har främst skett i praxis och det krävdes en utredning kring hur den nationella rätten skulle avhjälpa problemet genom att lagstadga på området. Ett problem som uppkom var att Europadomstolen hade fått en ökad arbetsbörda och genom lagstiftning skulle det ge domstolen ökade förutsättningar att arbeta effektivt Bakgrund Utifrån dir. 2009:40 skulle utredningens huvudsakliga syfte vara att analysera när det allmänna utifrån artikel 13 EKMR blev ekonomiska skyldiga att ersätta den som blivit drabbad av en konventionsöverträdelse. 21 Som utgångspunkt skulle inte det allmänna bli skadeståndsskyldiga i de fall där kravet på effektivt rättsmedel enligt artikel 13 EKMR uppfylldes på annat alternativt sätt. Det skulle övervägas om lagstiftningen gällde de fall där EKMR:s bestämmelser gav rätten till skadestånd eller om ersättningen enbart skulle utgå i de fall då det inte var möjligt att få ersättning enligt de nuvarande reglerna i SkL. I lagen skulle det tydligt redogöras för vilka begränsningar samt förutsättningar som ställdes på det allmännas skadeståndsansvar och att den nya regeln borde regleras i samma avsnitt som det allmännas ansvar för fel eller försummelse vid myndighetsutövning. Det ansågs därmed särskilt viktigt att den föreslagna regeln skulle vara tydlig och överskådlig i sin utformning för att tillse rättssäkerheten och följa utvecklingen av Europadomstolens framtida praxis. 22 I betänkandet togs SkL och lagens allmänt erkända rättsprinciper upp med ett fokus på det allmännas ansvar för fel eller försummelse vid myndighetsutövning. Det ansågs särskilt viktigt att beskriva hur Sveriges rättsutveckling hade lett till möjligheten för enskilda att få ersättning för ideell skada utan stöd i lag, vilket särskilt gällde möjligheten till att erhålla ersättning för ideell samt icke-ekonomisk skada. 23 Det tydliggjordes vilka brister som förelåg i regelsystemet och att Sverige hade ett behov av lagreglering på området när det gällde det allmännas ansvar vid myndighetsutövning. 24 Vidare 20 SOU 2010:87, s. 17 f samt se avs SOU 2010:87, s SOU 2010:87, s SOU 2010:87, s SOU 2010:87, s

13 redogjordes för EKMR:s ställning i den svenska rätten och vilka rättsfall som präglat utvecklingen av hur artikel 13 EKMR skulle tolkas. I betänkandets analys framfördes de processuella, administrativa och straffrättsliga åtgärder som Europadomstolen beaktat i sin bedömning av vad som utgör kravet på effektivt rättsmedel. 25 Det lyftes fram vilka andra alternativa möjligheter till effektiva rättsmedel som står till buds i svensk rätt och det diskuterades vilka krav som ställts på att rättsmedlet ska vara konventionsenligt godtagbart. 26 Slutligen i SOU 2010:87 redogjordes för de övervägande som klargjorde behovet av lagsstiftning på området och hur bestämmelserna i sådana fall var tänkt att utformas. Det diskuteras vilken betydelse de effektiva nationella rättsmedlen har för den enskilde och dess mänskliga rättigheter. Det fördes resonemang kring hur en eventuell lagstiftning kunde medföra att Europadomstolens höga arbetsbörda minskade och att dess arbetssätt skulle komma att effektiviseras om 3 kap. 3 SkL skulle träda i kraft. 27 Det framfördes hur den nya regeln kan komma att förebygga den offentliga förvaltningens tjänstemäns handlande, och att enskilda snabbare och mer effektivt kan bli avhjälpta vid konventionsöverträdelser. 28 Betänkandet har ansetts vara ett viktigt dokument när det har gällt att klargöra för konventionens ställning i svensk rätt och vilka problem som kan uppstå när EKMR ska tillämpas i ljuset av skadeståndsrätten Den föreslagna bestämmelsen i 3 kap. 3 SkL Vi har i vår studie särskilt valt att fokusera på det eventuella införandet av en ny lagregel i 3 kap. 3 SkL som rör det allmännas ansvar vid konventionsöverträdelser. Därmed anser vi det vara särskilt viktigt att redogöra för den föreslagna regelns rekvisit och tillämpning. Utifrån dir. 2009:40 skedde en utredning i SOU 2010:87 om hur Sverige skulle införa en ny bestämmelse i 3 kap. 3 SkL som beräknades ha följande lydelse: 30 Staten eller en kommun ska ersätta 1. personskada, sakskada, ren förmögenhetsskada och skada som avses i 2 kap. 3, om skadan uppkommit till följd av att den skadelidandes rättigheter enligt den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna har överträtts från statens eller kommunens sida, och 2. annan skada som uppkommit till följd av en sådan rättighetsöverträdelse. Skadestånd enligt första stycket ska endast utgå in det är nödvändigt för att gottgöra överträdelsen. Lagförslaget skulle innebära att en ny bestämmelse infördes i 3 kap. 3 SkL som skulle ge juridiska och enskilda personer möjligheten att erhålla rätten till skadestånd från det allmänna 25 SOU 2010:87, s SOU 2010:87, s SOU 2010:87, s. 265 f. 28 SOU 2010:87, s. 470 f. 29 Victor, SvJT 2013, s. 345 f. 30 SOU 2010:87, s

14 vid konventionsöverträdelser om rekvisiten uppfylldes. Syftet med bestämmelsens införande var att staten skulle tillse att de mänskliga rättigheterna efterföljs och att Sverige fullföljer de krav som konventionen ställde när det gäller att tillhandahålla effektiva rättsmedel enligt artikel 13 EKMR. Själva tanken med att placera den föreslagna lagregeln efter bestämmelsen om det allmännas skadeståndsansvar vid fel eller försummelse vid myndighetsutövning var att den skulle bli mer lättillgänglig för den enskilde. Det framgick i betänkandet att det skulle ställas höga krav på domstolarnas bedömningar om överträdelsen verkligen inneburit ett åsidosättande av konventionen eller inte. Om det skulle uppkomma osäkerheter vid tolkningen borde inte rättstillämparen ålägga det allmänna något skadeståndsansvar. Vidare diskuterades det att vid tolkningen av paragrafen borde i första hand allmänt skadeståndsrättsliga principer tillämpas och det ställdes särskilt krav på att det ska vara ett adekvat orsakssamband mellan den uppkomna skadan och konventionsöverträdelsen. Det skulle dock tas hänsyn till om Europadomstolen gett något uttryckligt stöd för en annan ståndpunkt. 31 I bestämmelsens första stycke skulle skadeståndet avse de redan befintliga skadeståndstyperna i SkL, sakskada, personskada, kränkning genom brott samt ren förmögenhetsskada. De ideella skadorna som kunde uppkomma vid konventionskränkningar skulle benämnas som "annan skada". Detta kunde innebära att de ideella skadorna som uppkommer vid konventionsöverträdelser blev stadgade i lag. Enligt regelns andra stycke förutsatte bestämmelsen att ersättningen utgick om det ansågs "nödvändigt" för att gottgöra överträdelsen. Detta kunde alltså innebära att inte skadestånd var den form av gottgörelse som skulle vara det främsta alternativet vid konstaterade konventionskränkningar, utan det skulle utredas om det fanns andra alternativa rättsmedel som kunde anses tillräckligt effektiva i enlighet med artikel 13 EKMR. Syftet med den nya regelns utformning var att skadeståndsansvaret för det allmänna inte skulle uppkomma om kravet på effektivt rättsmedel uppfylldes på annat alternativt sätt. 32 Skadestånd vid överträdelser av EKMR hade tidigare utgått utan stöd i lag och tolkats utifrån principer som framställts i praxis. Den föreslagna lagregeln skulle skapa lagstöd för de överträdelser som förorsakats av det allmänna. Den enskilde kunde således få sin rätt prövad i svensk domstol. I betänkandet framfördes att regelns införande skulle leda till en handlingsdirigerande effekt för de tjänstemän som verkade inom det allmänna. Den dirigerande effekten skulle effektivisera de krav som konventionen ställde på att exempelvis handlägga ärenden inom skälig tid SOU 2010:87, s. 475 f. 32 SOU 2010:87, s. 476 f. 33 SOU 2010:87, s. 469 ff. 14

15 3. Skadeståndsrätten 3.1 Inledning Detta kapitel redogör för den svenska skadeståndslagen och dess grundläggande funktioner. Vidare kommer de olika skadeståndstyper som omfattas av SkL och culpabedömningen att beskrivas. Vårt syfte med detta kapitel är att ge läsaren en inblick i skadeståndsrättens grunder för att förstå uppsatsens utgångspunkt att diskutera ett eventuellt införande av en ny bestämmelse i 3 kap 3 SkL. Därför anses det särskilt viktigt för studiens helhet att beskriva de befintliga skadeståndstyper som omfattas av SKL idag. Det diskuterades i SOU 2010:87 vilka skadeståndstyper som borde gälla för den nya bestämmelsen och det ansågs sakna skäl att föra in ytterligare skadeståndstyper i svensk rätt om inte sådana krav ställdes av konventionen. I betänkandet föreslogs att regeln omfattas av de redan befintliga skadeståndstyperna i SkL samt för ideell skada som kan uppkomma vid konventionsöverträdelser som skulle benämnas annan skada som tidigare ersatts utan direkt stöd i lag. Den föreslagna regeln skulle inte ställa några krav på att överträdelsen skulle vara allvarlig, vilket är fallet idag när 2 kap. 3 SkL tillämpas. Det skulle tas hänsyn till allmänna skadeståndsrättsliga principer och ett krav på adekvat orsakssamband mellan överträdelsen och den uppkomna skadan för att skadestånd ska utgå Skadeståndslagen (1972:207) Enligt 1 kap. 1 SkL lyder lagens inledande bestämmelse följande: I denna lag meddelade bestämmelser om skadestånd tillämpas, om ej annat är särskilt föreskrivet eller föranledes av avtal eller i övrigt följer av regler om skadestånd i avtalsförhållanden. Paragrafen tyder på att SkL omfattar ett vidsträckt område och att det inte föreligger någon tydlig gräns mellan det utomobligatoriska och det inomobligatoriska området då lagen även tillämpas inom avtalsförhållanden. 35 Detta framgår av förarbetena till lagen: 36 De allmänna utomobligatoriska skadeståndsreglerna har generell tillämpning och sålunda i princip gäller också i avtalsförhållanden eller inom områden där skadeståndsrättslig speciallagstiftning gäller, men att de i sådana förhållanden eller på sådana områden kan helt eller delvis sättas ur spel av avtalsrättsliga regler eller principer resp. av speciella utomobligatoriska skadeståndsregler. De allmänna skadeståndsreglerna förhåller sig sålunda till kontraktsrättens skadeståndsregler eller särskilda lagregler om skadestånd utanför kontraktsförhållanden som "lex generalis" till "lex specialis. Den allmänna skadeståndslagen i Sverige är SkL (1972:207) som innehåller regler om skadeståndets uppkomst, beräkning samt reglerna om jämkning. 37 SkL är inte tvingande och får 34 SOU 2010:87, s Hellner, Radetzki, Skadeståndsrätt, s. 26 f. 36 Prop. 1972:5 s Radetzki, Praktisk skadeståndsbedömning, s

16 inte läsas motsatsvis. 38 Förarbetet till SkL aktualiserar att lagen ska reglera flertalet skadeståndsrättsliga frågeställningar av allmän natur. Lagen tar således formen som en ramlagstiftning som är uppbyggt utifrån ett systematisk och lagtekniskt avseende 39 och beaktar de grundläggande problemen som gemensamt berör den utomobligatoriska skadeståndsrätten. Propositionen klargör att lagstiftningen är långt ifrån uttömmande och i den praktiska tillämpningen bör frågeställningar som uppkommer tolkas med utgångspunkt i de allmänt erkända skadeståndsrättsliga grundsatser som kompletterar de regler som SkL innehåller. 40 Reglerna är allmänt formulerade, vilket leder till att andra rättskällor ges större utrymme vid tillämpningen främst gällande lagstiftningens väl utförliga förarbeten som ses som ett viktigt komplement till lagens knapphändiga lydelser. Vid sidan av förarbetena har rättspraxis en viktig innebörd främst vad det gäller vägledande domstolsavgöranden från HD. Materialet är dock inte bindande för domstolarna men får en betydande roll vid bedömningen. Slutligen har den juridiska litteraturen fått en viktig relevans för att klargöra rättsläget. 41 Det inledande avsnittet i 1 kap. SkL berör lagens tillämpningsområde som omfattas av 1 kap. 1 SkL, att lagen innehåller bestämmelser om när skadestånd tillämpas samt den följande bestämmelsen i 1 kap. 2 SkL, vilken definierar begreppet ren förmögenhetsskada. I 2 kap. SkL regleras skadeståndsansvaret för eget vållande när det gäller person- och sakskada, kränkning, ren förmögenhetsskada, ansvaret vid psykisk störning samt ansvaret för barn och ungdomar. I 3 kap. SkL redogörs för det allmännas ansvar samt föräldrars- och arbetsgivarens principalansvar. Reglerna i 4 kap. SkL innefattar en bestämmelse om arbetstagarens ansvar för fel eller försummelse i tjänsten. 5 kap. SkL innehåller reglerna om skadeståndets beräkning. Slutligen omfattar 6 kap. SkL gemensamma bestämmelser, som är en samling av regler som berör medvållande och den generella jämkningsregeln. 3.3 Det inomobligatoriska samt utomobligatoriska skadeståndsområdena Skadeståndsrätten har två huvudinriktningar en inomobligatorisk (kontraktuell) samt en utomobligatorisk (utomkontraktuell). 42 Den inomobligatoriska skadeståndsrätten berör förhållandet om två parter står i ett kontraktsförhållande till varandra och då fastslås skadeståndsskyldigheten parterna emellan utifrån avtalet eller de regler som knyter an till det kontraktsmässiga förhållandet. 43 Ett exempel på det inomobligatoriska området belyses nedan: 44 Ett avtalsförhållande förelåg då X hade köpt en maskin från A, avtalet stadgade att A förpliktade sig att leverera vederbörande maskin 1 november. A hamnade i dröjsmål och 38 Bengtsson, Strömbäck, Skadeståndslagen, (16 april 2015, Zeteo), Inledning under 2. Allmänt om skadeståndslagen. 39 Prop. 1972:5, s Prop. 1972:5, s Radetzki, Praktisk skadeståndsbedömning, s. 14 f. 42 Radetzki, Praktisk skadeståndsbedömning, s Hellner, Radetzki, Skadeståndsrätt, s Radetzki, Praktisk skadeståndsbedömning, s. 14 f. 16

17 levererade inte maskinen förrän den 7 november. X tvingades hyra en maskin i sju dagar för att upprätthålla sin produktion vilket ådrog X kostnader som medförde skada. X krävde således skadestånd från A. Föreligger det inget kontraktsförhållande, och inget avtal verkar eller finns, befinner man sig inom det utomobligatoriska skadeståndsområdet. 45 Ett liknande exempel illustreras för den utomobligatoriska skadeståndsrätten: 46 Under en lekstund krossade A ett fönster på X:s villa. Skadeståndsanspråket omfattade således inget kontraktuellt samband mellan parterna då avtal saknats, vilket med enkelhet beskriver det utomobligatoriska skadeståndsområdet. Skadeståndsrätten avgränsas till dessa två huvudområdet mestadels av praktiska skäl vid tillämpning av gällande rätt Funktioner Andersson belyser hur diskussionen om skadeståndets funktioner och grundvalar har debatterats inom den svenska rätten under en längre tid. Det kan utläsas i propositionen till SkL att det ska ses till medborgarnas fördelning av de ekonomiska förluster som uppstår vid skada som ska skapa en trygghet, social rättvisa, tillvarata de enskildas och samhällets resurser väl samt sträva efter att förebygga uppkomsten av skador. 48 Funktioner är effekter som förklarar skadeståndsreglernas lämplighet och nytta som utgår mestadels från moraliska överväganden. 49 De främsta funktionerna som är aktuella för uppsatsen är reparation samt prevention och övriga funktioner kommer inte att framföras i denna uppsats Reparation Reparationen, enligt Hellner och Radetzki, anses vara den huvudsakliga funktionen inom skadeståndsrätten då ersättningen är en sorts reparation för den skada som uppkommit. 51 Syftet är att kompensera den skadelidande för den faktiska förlust som har skett. 52 För att tydliggöra reparationens funktionalitet ges det ersättning vid sakskada till den skadelidande, vilket möjliggör för denne att införskaffa en liknande egendom som om skadan aldrig uppstått. Även kompensation kan utges för den indirekta förlusten av att den förlorade egendomen som 45 Hellner, Radetzki, Skadeståndsrätt, s Radetzki, Praktisk skadeståndsbedömning, s Hellner, Radetzki, Skadeståndsrätt, s Andersson, Ansvarsproblem i skadeståndsrätten, s. 45 f. 49 Hellner, Radetzki, Skadeståndsrätt, s Se vidare Hellner, Radetzki, Skadeståndsrätt, 2 kap. 51 Bengtsson, Strömbäck, Skadeståndslagen, (16 april 2015, Zeteo), Inledning under 2. Allmänt om skadeståndslagen. 52 Prop. 1972:5, s

18 saknats. När det gäller personskada utgår ersättning för de inkomster som gått förlorade under den tiden som den skadelidande exempelvis varit tvungen att vårdas på sjukhus. Den reparerande funktionen har en viktig betydelse för säkerheten i samhället då den anses bidra till en ökad trygghet om att ersättning kan utgå om en skada har inträffat. Men tryggheten anses begränsad i vissa fall då det inte finns någon definitiv säkerhet att skadan har gett upphov till skadestånd enligt gällande rätt Prevention Det finns skillnader mellan funktionerna reparation och prevention, vid reparation har skadan redan uppstått och skadestånd ska utgå, medan den preventiva funktionen berör hur skadeståndet ska verka förebyggande mot uppkomsten av skador som i framtiden kan ge upphov till ersättningsanspråk. 54 Detta har medfört att den preventiva effekten har ansetts särskilt viktig då företag och individer ska ha vetskapen om vilka regler som kan medföra skadeståndsskyldighet. 55 Enligt förarbetena till lagen ansågs den preventiva funktionen vara ett av de viktigaste instrumenten i samhället för att effektivt förebygga uppkomsten av skador. 56 Detta har framförts av Lundstedt som har ansett att det är viktigare att skadeståndsansvaret medför att antalet skador nedbringas än att skadestånd utgår i de jämförelsevis få fall där skada inträffar. 57 Lundstedt syftar således till att reparationen endast har en ringa betydelse inom skadeståndsrätten. 58 Den preventiva funktionen kan te sig på många olika sätt genom exempelvis de individualpreventiva- samt allmänpreventiva effekterna. Den individualpreventiva effekten innebär att den skadeståndsskyldige som dömts till att utbetala skadestånd blivit mer varsam i sitt handlande. Medan den allmänpreventiva effekten verkar för att allmänheten ska agerar mer lagenligt för att undgå skadeståndsansvar Skadeståndstyper Utgångspunkten för skadeståndsansvar är att skada har inträffat, vilket benämns som de objektiva förutsättningarna för ansvar. De finns fyra olika skadeståndstyper inom skadeståndsrätten som kommer förklaras mer ingående nedan. 53 Hellner, Radetzki, Skadeståndsrätt, s. 36 f. 54 Hellner, Radetzki, Skadeståndsrätt, s Radetzki, Praktisk skadeståndsbedömning, s Prop. 1972:5, s Hellner, Radetzki, Skadeståndsrätt, s Hellner, Radetzki, Skadeståndsrätt, s Hellner, Radetzki, Skadeståndsrätt, s

19 Skadeståndstyperna är följande: 60 - Ren förmögenhetsskada - Kränkning - Personskada - Sakskada Skadeståndstyperna har en central betydelse vid skadeståndsbedömningen på grund av två skäl. För det första avgörs om skada har uppkommit och för det andra är det vid bedömningen viktigt att fastslå vilka bestämmelser utifrån skadeståndstyp som ska tillämpas Ren förmögenhetsskada I enlighet med 1 kap. 2 SkL definieras ren förmögenhetsskada som: sådan ekonomisk skada som uppkommer utan samband med att någon lider person- eller sakskada. Ren förmögenhetsskada är förluster som exempelvis försämrar företagets resultat, inkomstförluster för icke utfört arbete samt övriga utökade utgifter. 62 Huvudregeln återfinns i 2 kap. 2 SkL och har följande lydelse: Den som vållar ren förmögenhetsskada genom brott skall ersätta skadan. Straffansvaret har en nära koppling till skadeståndsansvaret inom den svenska rätten särskilt beträffande ren förmögenhetsskada. Det framgår av huvudregeln att skadeståndsskyldighet uppkommer om den som genom brott har vållat skadan. Handlingen förutsätter således att en brottslig handling har företagits genom uppsåt eller oaktsamhet enligt 1 kap. 2 BrB. 63 De handlingarna som medför straff, enligt BrB, kan tydas som en uppställning över handlingar som leder till skadeståndsskyldighet för ren förmögenhetsskada. 64 De gärningar som inte anses straffbara medför således inte skadeståndsskyldighet. 65 I fallet NJA 1994 s. 709 förelåg ren förmögenhetsskada genom brott: I NJA 1994 s. 709 hade ett försäkringsföretag fått in vilseledande uppgifter av en man som angav att hans bil blivit stulen. Försäkringsbolaget ansåg sig själva blivit vilseledda då de lagt ner betydande utredningskostnader i ärendet. HD konstaterade att mannens bedrägliga skadeanmälan orsakats genom brott och skadestånd för ren förmögenhetsskada enligt 2 kap. 2 SkL utdömdes. 60 Radetzki, Praktisk skadeståndsbedömning, s Radetzki, Praktisk skadeståndsbedömning, s. 19 f. 62 Hellner, Radetzki, Skadeståndsrätt, s Hellner, Radetzki, Skadeståndsrätt, s. 63 f. 64 Hellner, Radetzki, Skadeståndsrätten: en introduktion, s Hellner, Radetzki, Skadeståndsrätt, s

20 3.5.2 Kränkning I likvärdighet med vad som anges i 2 kap. 2 SkL om ren förmögenhetsskada uppkommer det enligt 2 kap. 3 SkL skadeståndsskyldighet vid brottslig handling även vid kränkning. 66 Huvudregeln i 2 kap. 3 SkL har följande lydelse: Den som allvarligt kränker någon annan genom brott som innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet, frid eller ära skall ersätta den skada som kränkningen innebär. Kränkning enligt SkL:s mening är vanligt förekommande och det som blir föremål för ersättning är den skada som kränkningen innebär. Det är frågan om en brottslig handling som innefattar angrepp mot den kränktes person, frihet, frid eller ära och det uppställs ett krav på att kränkningen ska vara av allvarlig natur. 67 Om kränkningen anses vara bagatellartad leder det således inte till skadestånd. 68 Det fordras att kränkningen uppkommer när känslor utlöses hos annan, såsom rädsla, skam, förnedring eller liknande. 69 Vid bedömningen om vad som utgör en allvarlig kränkning avgörs i det enskilda fallet och hänsyn tas till den skadelidandes beteende. 70 Det finns inga hinder för domstolen att utdöma kränkningsersättning utan stöd i 2 kap. 3 SkL. Detta gäller bestämmelsen 3 kap. 2 2 p. SkL att stat och kommun ska ersätta den skada som uppkommit genom kränkning. Därmed kan det allmänna åläggas att betala ersättning utan att det handlat om ett brottsligt förfarande vid tillämpning av EKMR:s bestämmelser då ideell ersättning har utdömts utan stöd i lag, vilket kommer att redogöras för mer ingående i nästkommande kapitel. 71 I fallet NJA 2011 s. 3 utgick skadestånd för kränkning i samband med att ett brott begicks: I NJA 2011 s. 3 utgick kränkningsersättning med stöd i 2 kap. 3 SkL då ett bostadsinbrott begicks. HD konstaterade att inbrottet utgjorde en allvarlig kränkning och rekvisitet stärktes betydligt då målsägande befann sig i bostaden under inbrottet. Dock var det klart att kränkningsersättning skulle utgå fastän fallet vore att målsägande inte var hemma, på grund av att de skador som uppkommit i bostaden och andra omständigheter påvisade intrång på den skadelidandes privatliv och frid och skadestånd utdömdes Person- och sakskada Till skillnad från ren förmögenhetsskada och kränkning förutsätter inte person- och sakskada en brottslig handling. Men för att skadeståndsskyldighet ska föreligga fordras uppsåt alternativt oaktsamhet Hellner, Radetzki, Skadeståndsrätt, s Hellner, Radetzki, Skadeståndsrätten: en introduktion, s. 107 f. 68 Hellner, Radetzki, Skadeståndsrätt, s Prop. 2000/01:68, s Hellner, Radetzki, Skadeståndsrätten en introduktion, s Hellner, Radetzki, Skadeståndsrätt, s. 78 och SOU 2010:87, s Hellner, Radetzki, Skadeståndsrätt, s

21 Vilket framgår av 2 kap. 1 SkL: Den som uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar personskada eller sakskada skall ersätta skadan Personskada I 5 kap. 1 SkL finns regeln om personskada som lyder följande: Skadestånd till den som har tillfogats personskada omfattar ersättning för 1. sjukvårdskostnad och andra kostnader för den skadelidande, inbegripet skälig kompensation till den som står den skadelidande särskilt nära, 2. inkomstförlust, 3. fysisk och psykiskt lidande av övergående natur (sveda och värk) eller av bestående art (lyte eller annat stadigvarande men) samt särskilda olägenheter till följd av skadan. Bestämmelsen i 5 kap. 1 SkL omfattar ekonomiska följdskador som uppkommer oftast i samband med skadan. 73 I paragrafen anges att personskada är fysiska eller psykiska skador på människokroppen. Fysiska skador kan exempelvis vara brutna ben, inre skador samt hjärnskador medan psykiska skador är exempelvis chock alternativt depression. 74 I bestämmelsens första punkt får den skadelidande ersättning för sjukvårdskostnader som exempelvis läkarvård och medicin vilket endast omfattar nödvändiga kostnader. 75 Ersättning kan även utgå för andra kostnader exempelvis resor och anpassning av bostad. 76 Andra punkten tar sikte på inkomstförlust som kan vara förlorad arbetsförtjänst men också förlust av inkomst som inte anses vara yrkesmässig såsom hobbyverksamhet. Bestämmelsens tredje punkt berör fysisk och psykiskt lidande som är skador av icke- ekonomisk karaktär det vill säga skador som inte uppskattas i pengar så kallad ideell skada. 77 Exempel på ideella skador är den fysiska och psykiska skada som den skadelidande lidit under sin läkningsprocess, det krävs att tillståndet sammankopplas med personskadan och kan medicinskt styrkas för att ersättning ska utgå. 78 I fallet NJA 1991 s. 766 utdömde HD skadestånd för sveda och värk: I fallet NJA 1991 s. 766 blev en kvinna under lång tid förföljd av sin ex make som påvisade ett avundsjukt beteende mot kvinnans nya man. Då paret var ute på en promenad mötte de ex maken som knivhögg paret flertalet gånger. Paret åsamkades livshotande skador och vårdades på sjukhus. Som följdskador av händelsen uppkom psykiska besvär i form av 73 Radetzki, Praktisk skadeståndsbedömning, s Hellner, Radetzki, Skadeståndsrätt, s Bengtsson, Strömbäck, Skadeståndslagen, (18 april 2015, Zeteo), kommentaren till 5 kap. 1 under 5:1.6 Sjukvårdskostnad och andra kostnader. 76 Hellner, Radetzki, Skadeståndsrätten: en introduktion, s Hellner, Radetzki, Skadeståndsrätten: en introduktion, s Bengtsson, Strömbäck, Skadeståndslagen, (18 april 2015, Zeteo), kommentaren till 5 kap. 1 under 5: Ersättning för sveda och värk. 21

22 sömnsvårigheter, depressioner, ångest med mera. Av de skador som uppkom till följd av händelsen utdömde HD skadestånd för sveda och värk Sakskada Enligt 5 kap. 7 SkL finns reglerna för sakskada som har följande lydelse: Skadestånd med anledning av sakskada omfattar ersättning för 1. sakens värde eller reparationskostnad och värdeminskning, 2. annan kostnad till följd av skadan, 3. inkomstförlust eller intrång i näringsverksamhet. Sakskador är fysiska skador som orsakats på fast- och lös egendom exempelvis förgiftade matvaror, sönderslagna föremål, förstörda fönsterrutor samt förstörda kläder. Sakskada kan också förekomma när en egendom har förlorat sin funktion genom att egendomen har skadats. 79 Även förluster av egendom vid exempelvis stöld och estetiska förändringar anses vara sakskador. 80 Skadeståndet som utgår till den skadelidande ska ersätta egendomens tidigare värde. 81 Fallet NJA 1996 s. 68 illustrerar när sakskada uppkommit: Fallet NJA 1996 s. 68 handlade om en bristfällig komponent som monterades samman med annan komponent till en kapsel i en flygplansmotor, vilket i sin tur ledde till att kapsel i flygmotorn förlorade sin funktion. Felet som uppkom ansågs enligt HD vara en sakskada. 3.6 Objektiva och subjektiva förutsättningar Enligt Hellner och Radetzki skiljer sig de subjektiva samt objektiva förutsättningarna åt inom skadeståndsrätten. De objektiva förutsättningarna är helt oberoende av individuella förhållanden såsom den skadeståndsskyldiges personliga egenskaper. Bedömningen utgår alltså inte ifrån skadevållarens individuella egenskaper såsom vad denne bort inse eller bort påverkats av utan utredningen fokuserar enbart på om en skada har skett. De subjektiva förutsättningarna kan summeras såsom uppsåt och oaktsamhet och där tas det hänsyn till vilket mått av aktsamhet den pliktige ska iaktta för att undvika att en skada uppkommer. Vad som skiljer de objektiva förutsättningarna åt till skillnad från de subjektiva är att det tas hänsyn till skadevållarens personliga egenskaper och om dennes agerande medfört skadeståndsskyldighet. Bedömningen tar hänsyn till den åtalades psykiska inställning till sitt handlande och om denne har haft möjligheten att undvika skadans uppkomst Hellner, Radetzki, Skadeståndsrätt, s Bengtsson, Strömbäck, Skadeståndslagen, (18 april 2015, Zeteo), kommentaren till 5 kap. 7 under 5:7.2 Begreppet sakskada. 81 Bengtsson, Strömbäck, Skadeståndslagen, (18 april 2015, Zeteo), kommentaren till 5 kap. 7 under 5:7.4 Ersättning för sakens värde. 82 Hellner, Radetzki, Skadeståndsrätt, s

23 3.7 Uppsåt, oaktsamhet och adekvat kausalitet Vid sidan av de objektiva förutsättningarna föreligger det ansvarsförutsättningar av subjektiv natur. Det finns många termer som beskriver de subjektiva rekvisiten för skadeståndsskyldighet, uppsåt och oaktsamhet, men dess gemensamma term är vållande. Vållande är synonymt med culpa och culparegeln är ansvaret för att handla uppsåtligt eller oaktsamt Uppsåt Uppsåt är detsamma som avsikt och om uppsåt har förekommit har ansetts vara svårt att bevisa. Att den skadegörande handlingen har företagits avsiktligen anses inte vara tillräckligt utan avsikten måste ha orsakat själva skadan. 84 Begreppet uppsåt analyseras utifrån straffrätten och om handlingen inte ansetts uppsåtlig görs bedömningen utifrån om handlingen är oaktsam, vilket är den vanligaste skadeståndsrättsliga prövningen Oaktsamhet Enligt 2 kap. 1 SkL framgår det av bestämmelsen att: Den som uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar person eller sakskada skall ersätta skadan. I skadeståndsrättsliga sammanhang tar paragrafen sikte på den så kallade culparegeln som är huvudregeln i den utomobligatoriska skadeståndsrätten. För att skadeståndsskyldighet ska uppkomma förutsätts culpa (vållande) och hur detta avgörs ser man till den så kallade culpabedömningen. 86 Den grundläggande frågan vid culpabedömningen är om den som anses handlat oaktsamt borde agerat på annat sätt. Det tas hänsyn till ett flertal olika omständigheter och bedömningen utgår ifrån den allmänna aktsamhetsstandarden, praxis, sedvana eller annan författning som redogörs nedan. 87 Bedömningen fastställer vilken grad av oaktsamhet skadevållaren har agerat och det ses till omständigheterna vid själva förfarandet. 88 Den skadeståndsgrundande oaktsamheten härstammar utifrån den traditionella uppfattningen om bonus parter familias där bedömningen utgår ifrån underlåtenhet att iaktta den grad av aktsamhet som kännetecknar en god familjefader. Benämningen är lättförståelig och har lett till en viktig standard inom 83 Hellner, Radetzki, Skadeståndsrätt, s Radetzki, Praktisk skadeståndsbedömning, s Hellner, Radetzki, Skadeståndsrätt, s Radetzki, Praktisk skadeståndsbedömning, s Hellner, Radetzki, Skadeståndsrätt, s Hellner, Radetzki, Skadeståndsrätten: en introduktion, s