Föreståndarens verksamhetsberättelse

Transkript

1 Föreståndarens verksamhetsberättelse Det fanns en tid när föreståndaren hade sin arbetsplats i det lilla genomgångsrummet mellan hallen och rummet som leder ut till köket. När utegården på baksidan täcktes över och gjordes om till auditorium 1999, öppnades en dörr ut mot den terass som bildats av taket till auditoriet. På grund av nivåskillnaden byggdes en trappa upp till terassdörren. Det som tidigare varit platsen för föreståndarens skrivbord halverades. Kvar blev hörnet på vänster sida om trappräcket, vilket fram till renoveringen 2011 var platsen för fotokopieringsapparaten. Sedan det lilla genomgångsrummet också blivit genomgång ut till terassen har föreståndaren haft sin arbetsplats i tjänstebostaden på översta våningen i Dragomanhuset. En underbar våning, men mindre lämpad som arbetsplats, när föreståndarens familj varit på besök. När den nu förestående renovering av Dragomanhuset blir klar, förhoppningsvis hösten 2011, kommer det stora och ljusa rummet med fönster inåt gården (rum 306), det som i flera decennier förärats storstipendiaten, att bli föreståndarens kontor. Sekreteraren/assistenten kommer att få rummet intill (rum 307). Detta innebär givetvis en stor förbättring vad gäller föreståndarens arbetsvillkor. Att åstadkomma denna förbättring var också huvudmotivet bakom Karin Ådahls initiativ att utvidga institutets lokaler. Tack vare detta disponerar institutet sedan september 2010 två byggnader: Dragomanhuset och Annexet; till glädje för alla med anknytning till institutet, inte bara de på platsen anställda. När jag tog över efter Karin Ådahl på nyåret 2009 hade man ännu inte rivit det gamla fallfärdiga huset. Detta påbörjades i slutet av januari och höll på fram till april/maj månad. Det gamla huset vilade på en nära metertjock stenmur (två väggar i hörn in mot gården), som skulle rivas. Den skulle ersättas av en betongmur. För detta krävdes pålningsarbete innan den gamla muren revs. Arbetsplatsen kring nybygget avskiljdes genom ett grönmålat plank. När värmen kom mot slutet av våren och vi inte längre kunde ha fönstren stängda fick vi som arbetade och bodde på institutet stå ut med en hel del oväsen. För att den akademiska verksamheten ändå skulle kunna fortsätta som vanligt gjorde vi upp med byggmästaren om särskilda vita/tysta dagar/timmar, då vi kunde genomföra verksamheten utan alltför mycket oväsen. Våren 2009 arbetade fortfarande Yasemin Toprak som sekreterare. Efter ett par månader fick vi förfrågan från en ung turkisk student, som läste vid Institutionen för globala studier vid Göteborgs Universitet. Han hade på kort tid lärt sig utmärkt bra svenska och behövde en 1

2 praktikplats. Ozan Oyarkılıçgil började sin praktik den 1 april. Yasemin hade andra planer och lämnade Istanbul på sommaren 2009 för att flytta tillbaka till Malmö, där hennes föräldrar bor. Där fortsatte hon att studera, den här gången till florist. Den 1 september började Helin Şemmikanlı, som vi alla kände väl från Karins tid (arbetat extra under Karins sommarkurs 2008) och senare från visumavdelningen på Generalkonsulatet, att arbeta som vår assistent/sekreterare. Birgitta Kurultay har under hela den här perioden arbetat på halvtid som biblioteksansvarig. Havva Yamaç, lokalvårdaren, är en klippa i vår tillvaro. Efter det att Annexet togs i bruk hösten 2010 har Havvas syster Fatma också arbetat här tre dagar i veckan. Havvas man Hüseyin Yamaç ställer fortsättningsvis upp när vi har mottagningar, till exempel i samband med kvällsföreläsningar. Han sköter också institutets fönstertvätt. I slutet av maj 2009 genomförde jag tillsammans med Docent Sune Persson från Statsvetenskapliga institutionen i Göteborg en konferens, som i tryckt form fick titeln: Contested Sovereignties: Government and Democracy in Middle Eastern and European Perspectives (Transactions Nr 19). Denna aktivitet planerades som en uppföljning av den konferens vi organiserat drygt ett decennium tidigare och som då publicerades som Civil Society, Democracy and the Muslim World (Transactions Nr 7). På grund av all byggaktivitet på Generalkonsulatets område förlades denna konferens till ett mindre hotell i Ayvalık, en plats vid Egeiska Havet, mitt emot ön Lesbos (på turkiska Midilli). Det fanns en tid då en konferens/workshop på institutet verkligen gav eko i turkiska media. Detta gällde till exempel konferensen om civil society i oktober 1996 och konferensen om alevismen året efter. Sedan dess har det intellektuella livet i Istanbul genomgått en verklig metamorfosis. Jämfört med förhållandena på 1990-talet är utbudet av akademiska och kulturella aktiviteter enormt mycket större. En konferens eller workshop måste idag konkurrera inte bara med ett växande antal liknande workshops eller konferenser, utan med arrangemang av mycket större magnitud. Istanbul har på bara ett decenniums tid förvandlats till en världsmetropol av verkligt stora mått, dit internationella toppmöten av olika slag och stora globala arrangemang förläggs. Konstbiennalen och andra storartade konstarrangemang, nya konstmuseer, en del av världsklass, filmfestivaler, etc. tävlar om publikens uppmärksamhet. En workshop eller konferens hörs eller syns inte alls på samma sätt idag som då, i mitten av 1990-talet. Egentligen är inte detta något att beklaga, utan tvärtom att glädjas över, då det säger något om civilsamhällets utveckling i Turkiet och Turkiets betydelse i världen i övrigt idag. I juni 2009 organiserade jag tillsammans med Professor Birgit Schlyter vid Institutionen för Centralasienstudier vid Stockholms Universitet en sommarkurs i modern turkisk litteratur. Birgitta Kurultay tog också aktiv del i genomförandet av detta program. Kursen gav 7.5 hp i det svenska universitetssystemet och vi fick ett stort antal sökande, av vilka vi kunde ta emot cirka 25 studenter. För kursens uppläggning och planering hade vi stor hjälp av Professor Suha Oğuzertem vid Bilgi University i Istanbul. För att befästa samarbetet upprättades också ett vänskapsavtal mellan Bilgi University och Svenska Forskningsinstitutet i Istanbul. 2

3 Kursprogrammet byggde på ett tre veckors mycket intensivt föreläsningsprogram, blandat med utflykter, bland annat till Prinsöarna ute i Marmarasjön, men även till Ankara. Speciellt minnesvärt var besöket i författaren Sait Faiks hem på Burgaz Ada (en av Prinsöarna), där en av kursdeltagarna, Sara Utku, läste hans novell Trädgården i översättning av Birgit Schlyter, just ute i trädgården till hans föräldrahem. Midsommarafton firade vi ute på Bilgi University, där vi tidigare under kursen haft flera föreläsningar. Detta relativt nya kampus Santral Istanbul - ligger där två mindre vattendrag rinner ut i Gyllene Hornet. Det är ett vackert grönområde i skuggan av höga träd. Kampus har sitt namn efter det elektricitetsverk som på sin tid försörjde hela Istanbul med el och som byggdes av tyska ingenjörer Elverket var i funktion ända fram till 1974, men är nu inrett som ett industri- och konstmuseum. Kvällen avslutades med Orhan Velis dikt I am listening to Istanbul, my eyes closed (Istanbul u dinliyorum, gözlerim kapalı), uppläst av Suha Oğuzertem. Lena Andersson besökte oss från Stockholm den 30 juni till den 3 juli för genomgång av ekonomiska redovisningen. Lena har hela tiden varit ett värdefullt stöd, vare sig det varit på kansliet i Stockholm, hennes vanliga arbetsplats, eller som i det här fallet vid ett specialinkallat kortare möte i Istanbul. Den 20 juli stängde vi för sommaruppehåll. Under vårterminen (2009) organiserade vi en föreläsningsserie på temat: Amnesia, remembrance and identity formation in post-ottoman and Turkic societies: Republican Turkey and its minorities. Inbjudna föreläsare var Özgür Bal och Mesut Yeğen från Middle East Technical University i Ankara, Mithat Sancar från Political Science Faculty (Siyasal Bilgiler Fakültesi), Ankara University och Feryal Tansuğ från Bahçeşehir University i Istanbul. Regissören till filmen Waiting for the clouds (Bulutları beklerken), Yeşim Ustaoğlu, ingick också i denna föreläsningsserie. Före hennes föreläsning visade vi filmen i auditoriet med de enkla medel som står oss till buds. Filmen handlar om en kvinna med grekiskt ursprung, som under de stora deportationerna och massakrerna 1915 förlorar hela sin familj och själv blir upptagen/adopterad av en turkisk familj, vilken blir hennes nya familj - hennes nya identitet. Hon plågas dock hela sitt liv av att hon lovat sina föräldrar att ta hand om sin yngre bror, som i stället hamnar på barnhem och senare förs till Grekland. Hennes livshistoria rullas upp under filmens gång, vilken fokuserar på en inre kris hon upplever i samband med att hennes äldre turkiska syster dör. Hon är då själv i de övre 60-åren. Kvinnan finner till slut en väg tillbaka till sin bror och tycks trots allt ändå försona sig med sitt öde. Yeşim Ustaoğlu (regissören) berättade under sin föreläsning hur hon i flera år arbetat med lokalbefolkningen i den trakt (öster ut på Svarta Havskusten), där filmen inspelades och som också medverkar i filmen. Speciellt kvinnorna i de byar där filmen utspelas fick hon mycket nära kontakt med; kontakter hon bibehållit även via internet och (!) - efter avslutad filminspelning. Det här är en mycket fin film eftersom den så uttrycksfullt beskriver hur behovet av att återberätta svåra minnen kan förenas med en önskan om att gå vidare, utan att för den skull förbrännas av bitterhet. Försoning bygger på en balans mellan förmågan att artikulera 3

4 traumatiska upplevelser och en insikt i vad som är politiskt/moraliskt möjligt. Jag har under den gångna perioden i flera gånger visat den här filmen; senast för kolleger på besök (mars 2011) från Sociologiska institutionen, Göteborgs Universitet (Ulla och Kjell Björnberg, Tiiu Soidre och Hilda Lennartsson). Förutom den tematiska föreläsningsserien organiserade vi en kortare serie, där vi engagerade längre eller mera tillfälliga besökare. Först på den listan var vårens storstipendiat, Sandra Karlsson, från Institutionen för antikens kultur och samhällsliv vid Göteborgs Universitet. Andra föreläsare i denna serie var Sami Zubaida, Birbeck College i London, Sune Persson från Statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs Universitet och Bernt Brendemoen från Oslo Universitet. På hösten 2009 var bygget med Annexet i full gång. Detsamma gällde arbetet med Generalkonsulatet Svenska Palatset. På grund av denna renovering var GKs personal sedan mars 2009 inhyst i en tillfällig byggnad på den ovala gräsmatten framför huvudbyggnaden. Det fanns en tid då institutets storstipendiat vistades vid institutet ett helt år. Från och med hösten 1999 delades det helårslånga stipendiet upp i två terminslånga stipendier. Sedan dess har institutet kunnat erbjuda ett sådant terminslångt stipendium varje termin. Hösten 2008, Karin Ådahls sista termin, gjordes ett undantag, då två stipendier delades ut och sedan hösten 2009 har antalet stipendier, både då det gäller det stora och det mindre stipendiet, ökat. Detta är en trend som vi hoppas skall hålla i sig, i synnerhet som vi genom Annexet har nio nya gäst/forskarrum att erbjuda. Hösten 2009 hade Karin Eriksson och Johan Fredborn Larsson det stora stipendiet. Karin är etnolog från Uppsala Universitet och arbetar på en doktorsavhandling om ljudets etnologi med Istanbul som speciellt fält. Under en mycket uppskattad föreläsning - The ethnology of sounds in Istanbul presenterade Karin ingående begreppet soundscape. Hennes projekt gav namn åt höstens hela föreläsningsserie: Sounds of Istanbul from far and near. Amnesia, remembrance and identity formation in post-ottoman societies. Johan Fredborn Larsson, terminens andra storstipendiat som är från Lunds Universitet, föreläste över ämnet EU security and environmental degradation in the Eastern Mediterranean region. Andra föreläsare våren 2009 var Sveriges Generalkonsul Torkel Stiernlöf: Turkey and the Middle East: strengthening influence; Lütfullah Göktaş: Translations of Arabic literature to Turkish during the Republican Era; Ercan Aras: Istanbul as a meeting place for wandering minstrels. Ercan hade till sin föreläsning bjudit in en släkting från Erzurum som framförde sådana sånger som Ercans föreläsning handlade om. Denna sångart är svår att lära sig, men Ercan demonstrerade som avslutning till sin föreläsning att han själv behärskade konsten till fullo. Under hösten 2009 hade vi också en praktikant från Avdelningens för Freds- och Uvecklingsforskning vid Malmö Högskola, Åsa Berntsson. Åsa stannade hela terminen och var till stor hjälp, inte minst i biblioteket. Tack vare Åsas insats fick Birgitta Kurultay bland annat ordning på bokförrådet nere i källaren, där vi bevarar gamla upplagor av Meddelanden/Dragomanen och Transactions. 4

5 Hösten 2009 gick annars i svininfluensans tecken. Både Ercan och Karin Aras insjuknade. Karin var riktigt illa däran. Alla uppmanades att vara noga med handhygienen och vi slutade under en tid att kyssa vänner/bekanta och gäster på kinderna. Bygget av Annexet fortsatte och på nyåret var det dags för val av golv- och trappmaterial, kakel, badrumsinredning, köksinredning, dörrar och annat som hade med inredningen att göra. Filmaren Erik Strömdahl, en god vän till Johan Mårtelius och hans fru Elisabeth Lillman, var nere i Istanbul under årets absolut kallaste period och gjorde en fin film om institutet och dess nybygge, samt renoveringen/jordbävningsförstärkningen av Generalkonsulatet. I denna medverkade förutom Karin Ådahl, Johan Mårtelius och jag själv också Greger Widgren (styrelseledamot med ansvar för byggnadsfrågorna). Temat för föreläsningsserien våren 2010 var Religious discourse and ethnic and national identities: Said Nursi, the Nurcu movement and the redefinition of cultural heritage. Said Nursi ( ) var en religiös nydanare/reformator som kommit att betyda mycket för olika islamiska rörelser under efterkrigstiden, bl a den numera internationellt utbredda och välkända Fethullah Gülen-rörelsen. Den första föreläsningen i serien hölls av Camilla Nereid: In the Light of Said Nursi - Kemalist modernization and the religious alternative. Camilla är historiker från Trondheim, en av få skandinaviska historiker med kunskaper i turkiska. Andra föreläsare var Professor Fulya Atacan från Yıldız University med lång erfarenhet av forskning kring islamiska rörelser i Turkiet och Egypten - The Nurcu movement and ethnic identity: Kurdish and Turkish nationalism samt Alparslan Açıkgenç (filosofi) och Recep Şentürk (sociologi), båda från Fatih University i Istanbul. Professor Şerif Mardin från Sabanci University skulle ha talat om sitt kända religionssociologiska arbete från 1989 Religion and Social Change in Modern Turkey: The case of Bediüzzaman Said Nursi, men fick inställa p g a sjukdom. Våren 2010 hade Catharina Gabrielsson det stora stipendiet, arkitekt från Stockholm, med många års akademiskt arbete i London bakom sig. Hon anlände ganska sent på terminen, men genomförde sina planer med stor intensitet. Så var det dags för årets konferens: Istanbul as seen from a distance (27-31 maj). På grund av byggnadsarbetet med Annexet förlades konferensen till hotell Halki på Heybeli Ada, den av Prinsöarna som det grekisk-ortodoxa prästseminariet ligger på. Konferensen var institutets bidrag till firandet av Istanbul som Europas kulturhuvudstad. Finansieringen av konferensen gjordes inom ramen för den satsning på samarbete mellan akademiker från Sverige och de olika MENA-länderna som Sida/Sarec organiserar. Konferensen hade därför föregåtts av flera möten med ansvariga på Sida och Vetenskapsrådet (stödinstitution) i Stockholm, bl a Arne Jarrick och Lena Johansson de Chateau. Syftet med konferensen var därför inte bara rent vetenskapligt, utan också nätverksbildande. Ett trettiotal deltagare var inbjudna. Förutom cirka 18 paper-givers representanter för SFII såsom ordförande i styrelsen, Karin Rudebeck, och redaktören för Dragomanen, Annika Svahnström. Organisatörer var förutom jag själv Dr. Feryal Tansuğ, Bahçeşehir University och Professor M. Sait Özervarlı, Yıldız University. Allt det praktiska organiserades på ett föredömligt sätt av Helin Şemmikanlı. 5

6 Tanken bakom konferensen var att spegla Istanbul, så som staden kunde se ut eller uppfattas av personer som befann sig på statliga eller andra uppdrag ute i provinserna under den osmanska tiden. Hur såg relationerna mellan provinsregionerna och imperiets centrum ut? I introduktionen till den bok som blev resultatet av Heybeli/Halkikonferensen: Istanbul as Seen from a Distance: Centre and Provinces in the Ottoman Empire (Transactions Vol. 20) skriver redaktörerna: The character of a political centre can hardly be analysed without taking its hinterlands into account. A centre is defined through its relations with other powerful actors/polities outside its own territories, but even more important to this definition is the centre s relationship with its own local networks. This is especially true when dealing with premodern and/or early modern political systems such as the Ottoman empire. During the Ottoman period, global or international relationships had not the depth they have today. För att skapa distans till det turkiska/osmanska materialet inbjöds en svensk historiker, John Holm, för att analysera samma fråga i ett svenskt perspektiv. Bokens första kapitel heter följaktligen Stockholm as seen from a distance och fungerar som en metodologisk introduktion till boken som helhet. Samtidigt erbjuder kapitlet intressanta inblickar i vår egen historia. Johan Holm: The truth is Stockholm seen from a distance would not have looked like much in the early modern era. In 1500, the city had perhaps 5,000 inhabitants, and 150 years later, at the height of Swedish military power, the capital numbered just over 10,000 souls. The Swedish realm did not grow out of a flourishing trade and culture, but, on the contrary, out of military necessity and conquest. The fact is that by the time Sweden was on its march to glory, its leading men felt ashamed of the capital... I konferensprogrammet ingick ett besök på det sedan 1971 stängda ortodoxa prästseminariet och dess imponerande bibliotek. Det blommande erguvanträdet, eller Judasträdet, har blivit symbolen för det bysantinska Konstantinopel/Istanbul. Konferenssällskapet samlades i en skål för dess speciella rödlila färg, som också fick bli omslagsfärgen på Istanbul as Seen from a Distance (Transactions Vol. 20). Tack vare ett generöst bidrag från organisationen Istanbul: European Capital of Culture kunde boken publiceras på mindre än ett år. Bara någon vecka efter det att konferensen avslutats drog årets sommarkurs igång. Sommaren 2010 var temat Turkiet som europeisk nation? Kursen organiserades tillsammans med Göteborgs Universitet och ansvarig från GUs sida var Dr. Ann-Kristin Jonasson från Statsvetenskapliga institutionen. Till 25 platser fick vi över 170 sökande. Detta innebar att vi fick en grupp med mycket intresserade och kompetenta studenter. Från institutets sida kunde vi erbjuda ett innehållsrikt och intensivt föreläsningsprogram på hög nivå. Föreläsningarna blandades med utflykter. Kursen var uppdelad på en vecka i Göteborg/Sverige, tre veckor i Istanbul och en avslutande vecka i Göteborg/Sverige och gav 7.5 hp i det svenska universitetssystemet. Istanbuldelen avslutades med en skrivning. Midsommar hade firats veckan innan, då vi dukade bord för drygt 30 personer i Ådahlrummet i det vid denna tid ännu inte officiellt invigda Annexet. 6

7 Sommarkursen genomfördes tack vare ekonomiskt stöd från Sektionen för turkiskt-svenskt samarbete vid Generalkonsulatet. Höstterminen inleddes med invigningen av Annexet. Det skedde fredagen den 3 september, då ett stort antal gäster inbjöds både från Sverige och Turkiet. Speciellt glädjande var att Professor Carl-Gustaf Andrén, tidigare ordförande i styrelsen, som genom åren betytt mycket för SFIIs uppbyggnad, kunde närvara. Det gladde oss också särskilt att tidigare föreståndare/direktör Bengt Knutsson och hans hustru Birgitta Knutsson, samt före detta ordförande i styrelsen Maj-Lis Lööv deltog. Uppmuntrande var också att institutets styrelse infann sig nästan mangrant. Invigningsdagen inleddes med en serie presentationer av den forskning som bedrivs vid institutet. Andrénauditoriet var fullsatt. Till kvällen ordnades bufé, med levande musik (recital av Melodi Eylül Kayış) och många inspirerade högtidstal av bland andra Professor Anders Jeffner (ordförande i forskarkollegiet), Karin Rudebeck (styrelsens ordförande), Kjell Anneling (skattmästare), Berit Nilsson (sektionschef för utlandsavdelningen vid Statens Fastighetsverk, SFV), Jan Thews (konsult) och Cefi Nahmiyas (byggentreprenör). Kvällens huvudperson, Karin Ådahl, hade svårt att hålla tillbaka tårarna. Men innan invigningen ägde rum hade SFII begåvats med två forskare (senior researcher) på heltid under en period av tre år. Dessa tjänster har tillkommit tack vare en satsning av Vitterhetsakademien och Riksbankens Jubileumsfond. Cecilia Olovsdotter kommer från Institutionen för Antikens kultur och samhällsliv vid Göteborgs Universitet och Åsa Eldén från Sociologiska institutionen vid Uppsala Universitet. Cecilia kom på sitt första Istanbulbesök just som sommarhettan slog till i juli månad. Åsa, har tidigare undervisat vid Sociologiska institutionen vid Boğaziçi University, och hade redan tidigare varit i Istanbul upprepade gånger. Från och med 1 september 2010 har SFII också en biträdade direktör på halvtid. Marianne Boqvist, en av mycket få forskare i Sverige med inriktning på osmansk historia, fick tjänsten. Under Mariannes föräldraledighet under våren 2011 vikarierade Lena Johansson de Chateau från Vetenskapsrådet. Under det gångna året har Marianne och Lena hållit i planeringen av ett antal konferenser i samarbete med bl a Sabanci University, French Research Institute for Anatolian Studies (IFEA) och Koç University's Research Center for Anatolian Civilizations, vilket är beläget ett par kvarter ner mot Galatasaray på Istikal Caddesi. Tillsammans med Alexandriainstitutet och det Kairobaserade Center of Civilization Studies and Dialogue of Cultures förberedde den biträdande föreståndaren också som SFIIs representant en konferens som hölls i Stockholm den juni med titeln Changing notions of citizenship - past, present and future. Denna konferens var en del av ett samarbete mellan SFII och Alexandriainstitutet omfattande 6 gemensamma konferenser, som, inom ramen för det Sidafinansierade MENA-Links programmet, inleddes Marianne och Lena har också tillsammans med Helin Şemmikanlı gjort en grundlig omstrukturering av institutets hemsida. Under hösten 2010 hade institutet två storstipendiater: Daniella Kuzmanovic, antropolog från Köpenhamns Universitet och Åsa Bharathi Larsson, konstvetare från Uppsala Universitet. Även under våren 2011 har institutet haft två storstipendiater: Erika Larsson, doktorand i 7

8 Konsthistoria och visuella studier vid Lunds Universitet, som arbetar på en avhandling om kulturell identitet såsom den speglas i nutida turkisk fotokonst; och Memet Aktürk Drake från Institutionen för studiet av tvåspråkighet vid Stockholms Universitet. Erika presenterade sitt projekt på ett mycket uppskattat internt seminarium och Memet organiserade ett endagssymposium kring tvåspråkighet, som lockade forskare från flera akademiska institutioner i Istanbul. Under vårterminen 2011 delade SFII också ut sex mindre stipendier. Först på plan var Andrea Karlsson, doktorand vid Centrum för teologi och religionsvetenskap, Lunds Universitet, som arbetar på en avhandling om liberala intellektuellas roll i Turkiets förändringsprocess. Karl- Fredrik Ahlmark, masterstuderande på Europaprogrammet vid Göteborgs Universitet, en av deltagarna i sommarkursen 2010, som arbetar på en uppsats om Turkiets säkerhetspolitik i Europaperspektiv stannade på institutet hela mars månad. Därefter kom Anna-Maria Hällgren, doktorand i Konstvetenskap vid Stockholms universitet. Hennes arbete gällde en artikel om den expanderande tangokulturen i Istanbul. Louise Lund Liebermann, doktorand vid Institutet för tvärkulturella och regionala studier, Köpenhamns universitet, arbetar på en avhandling om hedersrelaterat våld i Danmark, ett ämne som nära anknyter till Åsa Eldéns forskningprojekt. Louise deltog senare också i den sommarkurs som Åsa organiserade (se nedan). Som nybliven disputerad vid Wiens universitet anlände Olof Heilo ungefär i mitten av terminen. Syftet med hans vistelse var att utveckla avhandlingen Islamic Universalism in the Roman and Byzantine Worlds till en publikation, för vilket han behövde insamla nytt bildmaterial. Sist i raden var Julia Edlund, studerande vid Orientalistikprogrammet vid Uppsala Universitet, som arbetade på en C-uppsats i statskunskap om AKP och bilden av dess politiska program. Heltidsanställda forskaren Cecilia Olovsdotters forskningintressen fick bestämma den tematiska inriktningen på läsårets föreläsningsserie: Symbols of power. Representations of imperial hegemony in art and cultural works. Inom ramen för denna serie höll Cecilia två föreläsningar och professorn i osmanska historia från Boğaziçi University, Edhem Eldem, också två föreläsningar. Professor Jan Hjärpe höll också en föreläsning med titeln The symbols of the Caliphate; their role and function. Direktören för Topkapimuséet, Professor Ilber Ortaylı, kom något försenad till denna föreläsning, men just lagom till att höra Professor Hjärpe utförligt beskriva och berömma de skatter som i detta sammanhang finns samlade på Topkapimuséet. Jag fick intrycket att Professor Ortaylı härmed upplevde att han gick miste om ett eftertraktat tillfälle att sätta dit en västerländsk forskare/orientalist. När det gällde att betona värdet av Topkapisamlingarna fick Ortaylı för en gång skull inte sista ordet. Sommarkursen 2011 organiserades av Åsa Eldén, en av institutets hetidsanställda forskare och hade titeln: Contextualizing Gendered Violence: Interconnections of Violence, Nation and Masculinity. Denna kurs, som hölls den 8-24 juni (13-24 juni i Istanbul), byggde på ett samarbete mellan SFII och Institutionen för InterGender Studies vid Linköpings Universitet (Swedish-International Research School in Interdisciplinary Gender Studies) och finansierades med stöd av Sektionen för turkiskt-svenskt samarbete vid Generalkonsulatet. Åsa arbetade också i nära samarbete med Sociologiska institutionen vid Boğaziçi University i Istanbul, där hon tidigare undervisat i två terminer. Upplägget på denna kurs var annorlunda 8

9 än de tidigare sommarkurserna, dels beroende på att det var en Masterkurs, dels därför att deltagarna under kursens gång förväntades fullborda en redan före kursen påbörjad uppsats med anknytning till kursinnehållet. Förberedelserna för den förestående evakueringen av Dragomanhuset präglade annars mycket av verksamheten under vårterminen Redan i december 2010 hade vi besök av Folke Sandgren med många år vid Kungliga Biblioteket bakom sig, tillsammans med Dr. Joakim Enwall, sinolog från Uppsala Universitet och sekreterare i forskarkollegiet. Folke hade vi också haft besök av i februari 2010, då tillsammans med Professor Pontus Hellström, tidigare föreståndare för SFII. I detta sammanhang skall också nämnas den hjälp och det stöd Birgitta Kurultay vid tidigare tillfällen fått av bibliotekarie Carin Ljung. Dessa från vår sida mycket uppskattade - besök av erfarna och kunniga bibliotekarier hade gjort att Birgitta och vi andra var väl förberedda så det gällde packning och magasinering av institutets cirka 5000 volymer. Utflyttningen ägde rum under de tre första veckorna i april och organiserades smidigt, men med fast hand av Helin Şemikanlı och - då det gällde biblioteket - Birgitta Kurultay. Det arbetslag som packade in och flyttade biblioteket till bottenvåningen på Generalkonsulatet fick välförtjänt beröm av Helin, medan det lag som veckan efter flyttade möblerna till den lägenhet vi hyrt som magasin i Şişhane fick lika välförtjänt och väl artikulerad - kritik. Sådant trassel hindrade emellertid inte att flyttningen genomfördes på mindre än tre veckor. Redan under påskveckan kunde den nya byggfirman Kuter AB ta Dragomanhuset i besittning och påbörja sitt arbete. Jag vill i denna rapport inte förtiga att vi tyvärr fick en hel del problem med Annexet efter det att det togs i bruk i september Detta gällde framför allt avloppet, uppvärmningen och ventilationen. Kommunikationen med Statens Fastighetsverk brast kring vissa frågor, vilket tidvis ledde till stor frustration. Att relationen centrum och periferi temat för konferensen Istanbul as seen from a distance i maj 2010 behöver problematiseras/kritiskt granskas, inte bara i ett historiskt eller teoretiskt perspektiv, utan också i relation till det praktiska livet här och nu fick vi på detta sätt påtagliga bevis för. Det fanns en tid då Svenska Forskningsinstitutet i Istanbul bestod av ett hus, Dragomanhuset, en föreståndare, en storstipeniat, en innehavare av det mindre stipendiet, en sekreterare och en lokalvårdare. Under den senaste treårsperioden har staben vuxit. När jag lämnar min tjänst hösten 2011 finns det två hus, Dragomanhuset och Annexet, en föreståndare och en biträdande föreståndare på halvtid, två seniora forskare på heltid, flera storstipendiater och ett ännu större antal innehavare av det lilla stipendiet, samt två lokalvårdare. Det är många som bidragit till denna tillväxt; både innifrån SFII styrelsen, representanter för forskarkollegiet, de anställda i Istanbul; och utifrån SFIIs huvudman Utbildningsdepartementet, Vitterhetsakademien, Riksbankens Jubileumsfond, Wallenbergsfonden, Vetenskapsrådet, Sektionen för svenskt-turkiskt samarbete vid GK i Istanbul och Sida. Ökade resurser ger ökade möjligheter. Det faktum att flera aktiva forskare nu knyts till institutets lokaler i Istanbul skapar förutsättningar för att utveckla en mera levande 9

10 forskarmiljö. Blygsamma initiativ i den riktningen togs under våren 2011, då vi samlades till flera interna seminarier, enbart för institutets egna forskare. Organisationen i Istanbul har hittills varit ganska ostrukturerad. Föreläsningsserier, konferenser, kurser har givit viss fasthet åt verksamheten, men det dagliga arbetet har ofta runnit på oplanerat, vilket dock givit det en personlig/familjär prägel. Med en större stab av forskare kommer verksamheten att kräva mera av klarare riktlinjer då det gäller den dagliga administrationen och arbetsfördelningen mellan Stockholm/Istanbul och bland de verksamma i Istanbul. Det blir den nye föreståndarens uppgift att utveckla nya rutiner. Önskvärt vore om detta organiserades på ett sådant sätt att institutets varma och personliga atmosfär inte går förlorad. Om jag skulle önska något för framtiden skulle det vara att osmansk historia också utvecklades till ett för SFII viktigt forskningsfält. De forskningsområden som representeras idag är knutna till antiken, medeltiden och det moderna Turkiet. När det gäller tiden däremellan, dvs från turkarnas erövring av Istanbul 1453 och till skapandet av det moderna, republikanska Turkiet, dvs tiden , finns, med undantag för konst och arkitektur (inom ramen för SFIIs nätverk Karin Ådahl, Johan Mårtelius och Marianne Boqvist), tyvärr inte någon forskning på svensk botten. Det är angeläget att vi i Sverige satsar på att utveckla forskning också på det området. Institutet borde göra det till en viktig uppgift att verka för att en professur i osmansk historia upprättades vid något svenskt universitet. Med tanke på Sveriges tidigare relationer med det Osmanska riket och med tanke på den vikt som turkarna idag själva tillskriver sin historia, är det i hög grad angeläget att sådana initiativ utvecklas. Istanbul i juni 2011 Elisabeth Özdalga 10