Mamma minns du mig. roman av Elisabet Norin

Transkript

1 Mamma minns du mig roman av Elisabet Norin

2 Isaberg förlag e-post: web: Elisabet Norin: Mamma minns du mig Copyright 2009 Elisabet Norin & Isaberg förlag Tryckning Tryckmästarna, 2009 Omslagsfoto Gudrun Romeborn Formgivning Anna Karlsson, adesign & form ISBN Isaberg art nr Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering är förbjuden.

3 Prolog clara undrar om mamma fortfarande tänker på den där gången när de, Clara och pappa, skulle rädda griskultingen. Om mamma Dagmar minns hur Clara i sin iver snubblade över de egna fötterna i nya svarta gummistövlar, blanka så man kunde spegla sig i dem. Om hon minns att Clara så gärna ville hjälpa till, hur hon sprang med långa steg över den grusiga gårdsplanen, ut till lagården. Griskultingen låg ensam i kättens ena hörn. Den levde ännu. Flämtande, med darrande ben reste den sig upp, ur buken hängde tarmarna, mjuka blåvita slingor ned i halmen. Suggan, hans egen mamma, hade trampat på honom, på väg till skummjölk och gröpe i mathon. I ena stunden len närhet, den röda värmelampans cirkel över gyllene väldoftande halm och rosa syskon som trängdes om varmaste platsen och bästa spenen. I nästa livsfarlig tyngd, vassa klövar i dyngan, käftar som smällde. Pappa och Clara petade försiktigt in tarmarna och sydde ihop den gnyende grisen med vanlig synål och björntråd. Clara tvättade med bomull och desivon. De bäddade åt honom i den flätade cykelkorgen och ställde den under en värmelampa. Men morgonen därpå låg kultingen vit och stel på halmbädden. Irisarna skimrade blått bakom de tunna ögonlocken med vitblonda ögonfransar. Pappa lade ut den på gödselstacken. Den döda kroppen var så liten och lysande mot det mörka. I skogsbrynet kraxade kråkorna upphetsat. Lika klart minns Clara när hon och pappa Wille en 9

4 stund senare kom in i köket. Hur hon sparkade av sig de dumma stövlarna med gråten som en värkande knut i halsen medan hon försökte berätta vad som hänt. Dagmars leende doldes halvt bakom hennes kupade hand, den roade rösten sa något till Wille över Claras huvud. 10

5 Dagmar när jag vaknar är det mörkt. Jag sitter i en fåtölj, armarna på armstöden, fötterna bredvid varandra på golvet. Jag har tofflor. I ett hörn lyser en golvlampa utan skärm. Jag ser skärmen ligga på golvet vid sidan av en soffa i vitt bomullstyg. Sittdynorna och några kuddar ligger kastade huller om buller, som om något upprörande ägt rum. Gardinerna i fönstret, hemvävda, i beige med orange och bruna ränder, känns bekanta. Det påminner om platsen där jag bor. Jag förstår att de har ansträngt sig för att jag ska tro att jag är hemma. Men jag förstår inte vilka de är som gjort detta, eller varför de tagit mig hit. Rummet i övrigt, med grårandiga tapeter, en liten teveapparat i ett hörn och ett pelarbord med foton i ramar, ser trevligt ut. Men ett par av dem ligger omkullfallna med sprucket glas, ett annat ligger upp och ned på den röda ryamattan. Ljuset från lampan faller ut i ett kök till vänster om mig. Det lyser skarpt över diskbänk, furubord och några vitrinskåp med olika sorters porslin. Det enda jag begär är att få återvända hem till mamma och pappa. De ringde några gånger och sa att de var på väg till mig. När de inte kom tog jag mina saker, kaffekokaren och telefonen, och begav mig iväg för att möta dem. Jag lade alltsammans i korgen på rollatorn, som stod på altanen. Jag minns inte riktigt vad som skedde sedan, men av det jag ser tror jag att folk har gjort motstånd. 11

6 12

7 1 solen blänker i de små vågorna som slår in mot strandgruset. På andra sidan järnvägsvallen brusar staden. Det är eftermiddag och fortfarande varmt mot kanotklubbens faluröda vägg. En sädesärla hoppar förbi på ett ben. Clara tror först att hon har sett fel. Sädesärlor hoppar inte på ett ben. Men när fågeln vänder och lätt lutande hoppar tillbaka längs vattenlinjen ser hon att vänsterbenet spretar obrukbart från sidan av kroppen. Den är mager, fortfarande i gråa ungfågelsfjädrar och pickar ivrigt efter insekter. De feta änderna i vattnet intill bevärdigar inte sin lilla släkting med en blick där de snattrar runt och tuggar i sig frön och andra växtdelar. Om jag vore fågel skulle jag nog också vara en mager enbent sädesärla, tänker Clara och lyfter blicken ut över sjöns solglitter. Löjligt, tänker hon i nästa sekund. Hur konstruktivt är det att sitta här och ömka sig själv? Du är patetisk, Clara. Den där fågeln visar dessutom tydligt att det sneda benet inte hindrar den från att leva. Det är typiskt henne att sitta och leta liknelser och symboler i tillvaron. Hon är en drömmare, det vet hon. Det har inte blivit bättre med åldern, drygt fyrtio år är hon, med nästan vuxna barn och en uppslitande separation bakom sig. Men det har inte hjälpt mot drömmandet, snarare är det värre än någonsin. Som en fjortis fabulerar hon om allt möjligt, om lyckan och den stora kärleken, om kläder och flärd och resor till Bali. Hon har aldrig varit på de där turistställena, som i hennes föreställningsvärld glimmar så besynnerligt av leende turister som suttit länge i solen med exotiska fruktdrinkar. 13

8 Clara snurrar en slinga av det svartfärgade håret mellan fingrarna och blundar mot solen. Man kan låtsas att det är en exotisk strand här vid Vättern om man tänker bort trafikbullret på andra sidan järnvägen. Man kan i och för sig och alldeles på riktigt gå på solarium och låtsas att fläktarna är en het havsbris. Hon fimpar mot betongsuggan hon sitter på och reser sig. Hon har inte orkat åka direkt hem efter jobbet, utan stannat till här vid sjökanten, gråtfärdig av trötthet. En halvtimmes ensamhet för att samla sig, så kan hon fortsätta sedan. Lunch var inte att tänka på idag. De dagar hon hinner stoppa i sig något medan hon springer mellan lektioner och andra uppdrag blir hon dessutom så sömnig att det nästan är omöjligt att hålla sig vaken på eftermiddagen. Att somna på lektioner är inte bra, fast det händer ibland att elever gör det, nickar till i värmen från en solstråle som letat sig in genom fönstret. Ännu värre är det om läraren somnar på de egna lektionerna, om än ganska ovanligt, vad Clara vet. Än så länge har hon kunnat undvika det, fast det varit nära ett par gånger när de sett på film. Men om hon har tur kan det bli fem minuter i fåtöljen i personalrummet utan att någon kollega märker något. För det mesta dämpar hon den värsta hungern och tröttheten med en cigarrett. Sett ur det perspektivet är rökning faktiskt billigare än både lunch och solarium, tänker hon ironiskt medan hon snabbt går mot bilen. Vore det inte ett uppslag för någon damtidning, för resten? Nya mirakelkuren! Rök dig smal! På morgonen hade hon tänkt att hon skulle handla mat på vägen hem, men just nu kan hon inte för sitt liv komma ihåg vad det är som fattas i kylen. Förmodligen det gamla vanliga, tänker hon och känner efter i jackfickorna. Ibland kan man återanvända gamla inköpslistor. Bensinmätaren är nästan nere på noll. Om hon tan- 14

9 kar fullt räcker inte pengarna till mat. Det får bli en chansning, lönen kommer förhoppningsvis in på kontot imorgon, vilket betyder att hon kan tanka då. I värsta fall får hon spara ett par tjugor så att det räcker att åka fram och tillbaka till jobbet. Herregud, det är inte klokt, vilken schablonbild av ensamma mamman jag är, tänker hon. Fattas bara att jag börjar röka gul Blend så är bilden fullbordad. Hon trampar gasen i botten och den gula Mazdan surrar snällt iväg längs utfarten. Hemma väntar Ebba och Axel. Hungriga och sura, förmodar hon. Det är svårt att planera inköpen när pengarna inte vill räcka. Och svårt att laga god, näringsriktig och billig mat flera gånger om dagen. Clara suckar och provar att starta mobilen, medan hon håller ett öga på trafiken. Det är väl lika bra att höra efter om de är sugna på något särskilt. Mobilens display blixtrar till ett ögonblick, men svartnar sedan. Tusan, också. Den gamla Nokian har inte varit sig lik efter cykelturen i ösregn för någon vecka sedan. en timme senare, efter hämtpizzan från Pizzeria Bössan och det vanliga skämtandet om vem som ska diska kartongerna, försvinner Ebba och Axel åt varsitt håll. Ebba för att dricka te och umgås med ett par väninnor är det verkligen normalt beteende i den åldern, funderar Clara och Axel för att se på film hos en kompis mera normalt, tänker hon. Hon stänger av stereon som han glömt på i sitt rum U2 idag, Carmina Burana igår. Det är väl inte heller riktigt normalt. Hon sträcker ut sig på den slitna femtiotalssoffan i rött med vita stjärnor och suckar lite. Om en stund ska hon se på nyheterna, men först lite vila. Soffan är för kort att ligga raklång i, så hon blir tvungen att lägga upp fötterna på armstödet för att hitta en bra ställning. Hon tycker 15

10 om den här soffan, den har varit hennes föräldrars och hon blev uppriktigt glad att få den när hennes mamma bytte ut sitt gamla möblemang för några år sedan. Hon minns den från sin barndom, när den stod i det kalla och tillstängda rum de kallat finrummet. Så märkligt att ha ett helt rum med möbler och inredning som aldrig nyttjades. Men under åren hos Clara och barnen har soffan fått göra nytta för sig, och det börjar synas nu. Slitna armstöd och ett fint lager damm som rasslar ur stoppningen var gång man sätter sig. Clara lyssnar till tystnaden. Eller nästan-tystnaden. Huset är lyhört. Grannen ovanpå har väderleksrapporten på, och från ett annat håll hörs svaga men välbekanta ackord. Ulf Lundell som vanligt, men eftersom det är vardagkväll kommer musiken att tystna om en stund och inte öka i volym och omfattning som på helgerna. Skinnskallarna på andra sidan gatan håller sig också lugna. Om helgerna har det hänt att de öppnat balkongdörren, slängt ut delar av möblemanget och dränkt omgivningen i vit makt-musik. I jämförelse med det är allting bättre, också Lundell på högsta volym. Clara brukar alltid anstränga sig att hälsa extra vänligt på de där männen när hon möter dem. Hon vill demonstrera att hon varken håller dem högre eller lägre än någon annan. Men i regel besvarar de inte hennes hälsning, ser bara på henne med små vassa ögon utan att nicka till svar. Varför vet hon inte. Antagligen är hon en sådan som bör rensas bort, om de fick bestämma. Men vissa helgmorgnar, när hon vaknar tidigt av att tjuvlarmet gått igång av sig självt på deras gamla överrenoverade Saab, tänker hon att hon kanske inte borde vara så vänlig. Varför i helsicke tror de att någon vill ta deras gamla Saab? Och varför kan de inte kosta på sig ett bättre larm som inte går igång av småfåglars och ekorrars rörelser? Telefonsignalen avbryter Claras tankar. Hon sträcker ut 16

11 armen och lyckas hala till sig telefonluren utan att resa sig ur sin bekväma ställning. Det är Ami, hennes svägerska. Hej, Ami, hur är det? Det är inget vidare. Det är Dagmar. Nånting är fel Ami låter bekymrad. Johan och jag tror att hon fått en infektion av något slag. Clara sätter sig rakt upp i soffan och drar ett djupt andetag. Mamma sjuk? Varken Ami eller hennes bror Johan brukar oroa sig i onödan. När Clara inte säger något fortsätter Ami: Hon vill inte åka till doktorn, vi har försökt båda två att få henne med oss. Vad ska jag göra? Tror du att du kan prata lite med henne? Johan fick en ny tid till henne imorgon. Nej, jag kommer istället, svarar Clara utan att tänka efter. Jag kommer imorgon bitti. tidigt följande morgon tar hon svängen om Bankomaten och kontrollerar att lönen har kommit in. Hon tankar och åker hem och lämnar pengar till Axel och Ebba. De får själva ordna middag och frukost dagen därpå. Därefter ringer hon skolans sjuktelefon och talar in ett kort meddelande i telefonsvararen. Eleverna kan klara sig själva en dag. Som tur är har hon inte många lektioner idag och de flesta jobbar i egna projekt och kan fortsätta med det på egen hand eller i mindre grupper. Hon lämnar några anvisningar och sitt mobilnummer om någon vill höra av sig med frågor. Hon styr mot nordost, ut på stora vägen. Hon kör så fort hon vågar för den gamla bilens skull. Det blåser kallt från nordväst, Vätterns vatten är blygrått med korta vågor mot de klippiga stränderna nedanför motorvägen. Trafiken är 17

12 gles, som tur är, och inga poliser syns heller till i de sneda strålarna från morgonsolen. klockan är strax efter nio på förmiddagen när Clara stiger in i Dagmars röda hus med de vita knutarna. Lilla huset på prärien i familjemytologin, applicerat av barnen vid något tillfälle som ingen längre minns. Hennes mamma sitter vid köksbordet. Det grå håret spretar i grova tussar, som stålull. Den nötta blommiga frottémorgonrocken med de stora klädda knapparna är svept runt den oformliga kroppen. Glasögonen ligger framför henne på den blekblå vaxduken. Hon kisar förvånat mot Clara i dörröppningen. Vad gör du här? Jag har kommit för att följa med dig till doktorn, säger Clara bestämt och går in och kramar om henne. Jag hörde att du var dålig och därför kom jag genast. Har du ätit frukost? Nej, jag har väl inte det Dagmar rynkar ögonbrynen som om hon grunnar på hur det egentligen förhåller sig med den saken, men gör ingen min av att resa sig från köksstolen. Clara hänger av sig i farstun och sätter sedan igång, sträcker sig in i kastrullskåpet efter den lilla grötkastrullen i aluminium och fyller på med kallvatten. Hon öppnar ett av överskåpen för att leta efter havregryn, men får hejda sig för att inte skrika högt. I ögonhöjd stirrar en mus tillbaka på henne med svarta pepparkornsögon. Clara smäller igen luckan och tar några djupa andetag. Hjärtat fladdrar till på det där obehagliga sättet som nästan får henne att tappa andan och som inträffar allt oftare numera. Hon kikar bort mot Dagmar som inte har märkt något av det inträffade. Havregrynen finns i en burk som står på köksbänken ser Clara när hon fått luften tillbaka. Hon skyndar sig att 18

13 ställa fram på den slitna vaxduken. Mjölken och lingonsylten står i kylen och hon brygger snabbt några koppar kaffe i Melittatratten. Dagmar ser fundersam ut, hon äter tyst när Clara ställer fram den ångande varma gröten, rynkar pannan som om hon grubblar på vad det är som gör morgonen annorlunda. Då och då tittar hon ut genom fönstret och kommenterar vädret. Clara slår en signal till Johans mobiltelefon för att berätta att hon är på plats. Han har sett henne svänga av upp mot Dagmars hus. Rösten svajar osäkert i telefonluren jo, han tror att Ami har sett att hon kommit, men han kollar med henne för säkerhets skull. Kom nu och klä på dig så åker vi. Clara manar försiktigt på Dagmar som ätit upp, men sitter kvar vid bordet. Halvelva på vårdcentralen, har Ami sagt. Det ger dem en halvtimme att komma i ordning innan de behöver åka, det bör räcka. Hennes mamma reser sig tungt och tar några stappliga kliv ut på köksgolvet. Clara följer efter in i det lilla sovrummet. Sängkläderna ligger nedrivna på golvet, gula och fuktiga av urin. Det luktar fränt och när Dagmar drar av sig morgonrocken ser Clara att också nattlinnet är gulfläckigt och fuktigt. Mamma, säger hon försiktigt. Du måste nog duscha innan du klär på dig Och modern vänder sig fogligt, tung som ett urtidsdjur, mot badrummet. Hon sträcker armarna mot Clara som hjälper henne att få av det våta nattlinnet och trosorna. Vattnet i duschen får rinna tills det blir varmt, Clara hittar ingen tvål, en flaska med schampo får duga. Dagmar, som lite förstrött hållit duschmunstycket ifrån sig till att börja med, låter vattnet strila över den stora magen utan ett ord till kommentar. Hennes lugn känns onaturligt. Clara löddrar upp schampot med en svamp hon hittar i badrumsskåpet och tvättar modern så gott det går i det 19

14 trånga utrymmet, rör försiktigt vid armar, hals och ben, lyfter och tvättar under de tomma brösten med de mörka pigmenten, ser den runda buken och den gråspretiga hårtofsen där under och tänker med en klump i halsen att detta är första gången hon ser sin mamma naken, första gången hon ser den kropp som en gång burit henne i sig, framfött henne och gett henne av sin näring. Och sorgen hugger ett första bett med vassa tänder. dagmar krånglar sig motvilligt tillrätta på britsen inne i undersökningsrummet, makar sidledes med rumpan för att komma rakt och lägger sig ned. Provet har visat på en urinvägsinfektion. Läkaren klämmer lätt över hennes buk och frågar om det gör ont någonstans. Hon skakar på huvudet. Clara och Ami, som båda följt med in i rummet, hjälper henne att sätta sig upp. När Clara drar ned den cerise tröjan över Dagmars mage ser hon att den är fläckig av matrester. Ändå hämtade hon den i garderoben, hon hade trott att den var ren eftersom den hängde där. Jag ska skriva ut ett recept på penicillin. Dagmar har feber och förvirringen kan komma av infektionen, förklarar läkaren, det är ganska vanligt bland äldre. Är det något annat jag kan hjälpa frun med? Läkaren är en äldre man, han har en lätt brytning som Clara inte kan placera. Hans förbindliga attityd tycks inte göra något större intryck på Dagmar som kikar snett upp mot honom och bestämt säger: Ja, jag skulle vilja gå ner i vikt, få sån där medicin så man blir smal Det kommer så oväntat att Clara kippar efter andan. Nog för att hon vet att vikten varit Dagmars akilleshäl i alla år. Hon öppnar munnen för att protestera, men hinner inte säga något. 20

15 Jag tror kanske inte att det är det första man tänker på när man ser er, avvärjer läkaren försiktigt. Se på er familj, frun. Han gör en svepande gest mot Ami och Clara. Ni har alla samma konstitution, det är ärftligt, och medicin skulle inte gynna er, min fru. Dagmar blänger irriterat åt Amis och Claras håll som om det var deras fel att hennes idé inte går hem hos läkaren. Jaså, jaha, snäser hon besviket. Läkaren vänder sig mot dem. Det är kanske bäst att få ordnat med någon praktisk hjälp åt er mor. Hon lever väl ensam? Kontakta kommunens handläggare och be om hjälp, säg att det är akut. Får ni problem hör av er till oss så ska vi hjälpa er. Hans hand är torr och varm när han sträcker fram den och nickar vänligt åt dem innan han försvinner ut i korridoren. Han är professionell. Clara känner förtroende för honom. Men det gör inte Dagmar. Vi skulle inte ha åkt in. Jag visste att han var alldeles oduglig, en sån där... artig typ! Vad vet han om mig! Och hon fnyser förargat hela vägen, medan de sakta vaggar in på apoteket, Clara och Ami på varsin sida, stöttande, och därefter ut till bilen. Clara inser att något har förändrats, att det är en skillnad: det här gnället har tidigare fått dem alla att antingen släta över eller skynda sig att ändra på allt så att Dagmar ska bli nöjd igen. Hon har styrt dem med sitt humör tills nu. Tysta kör de hemåt, Dagmar håller den gröna plastpåsen med medicinerna i sitt knä. 21

16 2 när clara jäktar in i skolan morgonen därpå har Eva-Britt, skolsekreteraren, redan fått fart på kaffebryggaren. Hon står i pentryt och värmer bullar i mikron fast klockan bara är halvåtta. Eva-Britt är den som alltid låser upp om morgnarna, vid vilka gryningstider kan Clara inte föreställa sig. Säkert ett par timmar innan hon och de andra kommer stressande uppför de breda trapporna till den gamla gulrappade gymnasiebyggnaden där vuxengymnasiet är inrymt. Eva-Britt spritter förbi Clara i dörröppningen till kapprummet med korgen med varma bullar utsträckt framför sig. Hon ställer den mitt på det stora ovala bordet där hon redan dukat med muggar och nybryggt kaffe i de rödvita termosarna med kommunens blågula logga. jag bakade lite i går kväll, innan Oavsett vad Eva-Britt gör rör hon sig, trots sin rundnätta figur, med små snabba och knyckiga rörelser. Hon ser alltid ut att skynda från en plats till en annan, hela tiden upptagen av ett samtal som riktar sig till vem som helst som vill höra på, lärare som elever. I början av sin tid på skolan försökte Clara följa konversationen, hon svarade artigt och ansträngde sig för att höra vad som sades nere i djupet av en kartong med kuvert eller bakom en bokhylla, men gav så småningom upp. Lite generat upptäckte hon att monologen fortsatte ostörd oavsett om hon svarade eller inte och att hennes kollegor i lärarrummet i smyg hade studerat hennes, Claras, försök till artig respons för att se hur lång tid det skulle dröja innan hon upptäckte hur det förhöll sig. 22

17 och ditt besök väntar redan, säger Eva-Britt nu, på väg tillbaka ut i pentryt. Den tunga ekdörren trycks upp och de två kollegor Clara tycker att hon hunnit lära känna litet under terminen, Hannes och Ivar, klampar högljutt in med moln av kylig morgonluft runt sig. Båda är lite äldre än hon och undervisar också de i svenska och engelska, Hannes även i de allt färre och krympande grupperna franska. Ingen vill lägga ned tid på att läsa så exklusivt udda ämnen längre. Han slänger upp cykelhjälmen på hatthyllan. Clara nickar, de ler mot varandra. Men vad var det Eva-Britt sa om att någon väntar? Clara brukar inte få besök annat än av elever och hon kan inte minnas att hon lovat prata med någon, definitivt inte så här tidigt på dagen och inte nu när hon behöver göra i ordning inför första lektionen. Eva-Britt har försvunnit, så Clara går ut till det lilla arbetsrummet som hon, eller snarare Per, den långtidssjukskrivne kollega hon vikarierar för, delar med Hannes och Ivar. Dörren till det med hyllor, papper, pärmar och böcker överfyllda rummet och de tre hopskjutna furuskrivborden mitt på golvet, står på glänt som vanligt. I den gröna läsfåtöljen vid det höga fönstret ut mot Munksjön sitter en man. Han läser intensivt i ett nummer av Pedagogiska magasinet och märker inte när Clara kliver över tröskeln. Hej. Ah. Mannen reser sig hastigt. Han är huvudet längre än hon, kanske ett par år äldre, mörk, tunnhårig, och med skrattrynkor runt ögonen. Han sträcker fram handen för att hälsa. Den är mjuk och ovanligt varm. Han är klädd i litet dyrare friluftskläder, ljusa byxor och en mjuk tröja, och är barfota i ett par sandaler med kraftiga sulor. Det skiner lite om honom, tycker hon, han ger ett kraftfullt intryck. 23

18 Magnus Bergsten, hej. Clara Blank. Hon visar med en gest att han kan sätta sig igen och slår sig själv ned vid skrivbordet. Du får ursäkta, men jag kan inte minnas att vi har bestämt att ses idag. Nej, nej, det har vi inte, jag ville bara komma förbi och hälsa, jag jobbade här för ett par år sedan, tillsammans med de andra, det var ju Hannes som tog över min tjänst, och du jobbar för Per, antar jag Hon har hört talas om honom, inser hon, men inte känt igen namnet. Hans röst är vänlig när han frågar henne hur hon trivs och vad hon gör, ögonen blir lysblå i solskenet från det höga fönstret. Han berättar att han mest föreläser numera, arbetar som konsult mot skolvärlden och fortbildar lärare. Clara ler åt honom ibland, han är rolig och intelligent och hon önskar att hon inte hade varit så trött. Huvudet känns tjockt och tungan är mest i vägen när hon vill svara, hon är torr i munnen. Hon noterar, medan hon lyssnar, att stortån på hans fot som vippar lite i luften nära henne har ett par mörka hårstrån. Det blev sent innan hon kom hem igår kväll, både Axel och Ebba hade gått och lagt sig. Hon kikade bara in i deras rum innan hon satte sig i soffan med en kopp kvällste. Sedan vaknade hon redan vid halvfemtiden, inte utsövd men med tankarna snurrande runt Dagmar. Hon och Ami hade lyckats få kontakt med hemtjänsten samma eftermiddag, direkt efter besöket hos läkaren. Någon skulle komma förbi och se till Dagmar varje dag, lovade man. Clara kunde åka hem och känna sig trygg. Det kunde visserligen ta ett par dagar innan ett schema hann bli upprättat med hemtjänstpersonalen, men fram tills dess skulle Ami göra vad hon kunde för att hjälpa till när hon kom hem från jobbet om dagarna. Och Clara gjorde en enkel kycklinggryta som de alla åt av innan hon åkte, resterna ställde hon in i kylen åt sin mamma att 24

19 äta av senare. Dagmar var märkligt snurrig så länge hon var kvar, tittade undrande på Clara då och då och frågade vem hon var, om hon kanske var Annamärta? Det kändes olustigt och både Ami och Clara försökte korrigera henne, de frågade om hon inte såg att det var Clara, men Dagmar blev alltmer irriterad och ville inte prata om det. Tror ni att jag är dum i huvudet, fräste hon till slut. Dum i huvudet är just vad Clara känner sig inför den lysande mannen som sitter i fåtöljen i hennes arbetsrum och för ett intelligent samtal om lärande nästan på egen hand redan före morgonkaffet. Clara hummar och försöker förstå vad han säger, ler då och då för att visa sin välvilja och sneglar mot klockan. Hon måste hinna kopiera också, alla övningarna med oregelbundna verb ligger i hennes portfölj. Egentligen skulle hon vilja lägga sig rakt över skrivbordet och gråta eller sova eller möjligen båda delarna. Vad skulle han ta sig till om hon gjorde det? Om hon hävde sig på mage över stencilbuntar, pennor och smutsiga kaffemuggar och bölade som en unge? Tänk om folk gjorde som de kände lite oftare. I sitt tillstånd uppfattar hon ändå det unika i situationen. Hur ofta träffar hon män egentligen? Män och män, förresten. Det räckte väl inte bara med könet som sådant. Ännu sällsyntare i hennes liv är personer som Magnus, trevlig att se på och intressant att prata med. Hon önskar att hon vore pigg och till sin fördel och kunde bemöta den här mannen som, det måste hon erkänna, väcker hennes nyfikenhet. Han har ingen ring på vänsterhanden, noterar hon, och skäms genast. Lillhjärnan har tydligen vaknat och reflexmässigt dragit igång på egen hand. En hanne, hurra, då kör vi, uppmanar den. Nog för att hon längtar ibland. Men det känns inte som att en relation är möjlig mitt i den kroniska tröttheten, med den dåliga ekonomin och med Axel och Ebba som svartsjukt bevakar varje steg hon tar och gärna markerar sitt ogillande om någon närmar sig reviret. 25

20 Och nu oron för Dagmar också. Några halvhjärtade försök till relationer hade det blivit under åren efter separationen från Janne, men hur skulle man ens orka med att ta reda på vad man ville med den andra personen och vice versa? Hon förstår att hon nog resignerat lite, drömmarna till trots. Clara tittar på klockan och förklarar att det snart är dags för första lektionen. Hon reser sig från skrivbordskanten där hon suttit och börjar plocka ihop pennor och böcker. Magnus ursäktar att han tagit av hennes tid och reser sig och gör henne sällskap ned till kopieringsrummet där han byter några vänliga ord med Eva-Britt innan han tar adjö. Clara kör igång kopieringsmaskinen och ber till högre makter att den inte ska börja knyckla ihop papper och riva dem i små bitar som den sedan sprider ut i hela maskineriet. Eller behöva ny toner. Kassetterna är visserligen inte besvärliga att byta, men tid tar det. Kopieringsmaskiner är det värsta med att vara lärare, ironiserar hon, medan maskinen snällt spottar ur sig det begärda antalet papper. Halvt medvetet noterar hon att Magnus och Ivar möts längre ned i korridoren och att de hälsar glatt och högljutt på varandra. Deras hjärtliga samtal pågår fortfarande när hon några minuter senare smiter förbi dem. De gör upp om en kanottur uppe i Tidan, hör hon, medan hon skyndar mot trapporna upp till Rydbergsrummet med den varma bunten papperskopior i famnen. Engelska B-gruppens deltagare trasslar sig sömnigt in i rummet, drar ut stolar med skrapande ljud, snubblar över varandras väskor och plockar upp böcker och anteckningsblock på borden. Några av de yngre killarna ser ut som om de just klivit ur sängen, frusna och lite grå slår de sig ned, fortfarande med keps och jacka på. Bara småbarnsmammorna kliver över tröskeln med klara blickar och välsminkade ansikten. De har redan gjort en halv arbetsdag innan de kommer till skolan. Hon tycker om de flesta av sina elever och är lycklig över det relativa lugn som deltidsvikariatet har gett henne den 26

21 här våren. Att det kräver att hon hittar en del extrajobb därutöver är naturligtvis ett orosmoment, men tjänsten är en stabil grund att utgå ifrån. Så här i slutet på terminen är det stressigt, det handlar om att knyta ihop säcken och få saker avslutade, som rektor alltid påpekar i något av sina metaforiska tal till personalen. Till delar har hon naturligtvis fått följa de spår som den ordinarie läraren lagt ut innan han blev sjuk, men sakta men säkert har hon lyckats öppna för nya kreativa övningar och metoder och ett större samarbete i grupperna. Precis så som hon helst vill arbeta och det har också uppskattats av de flesta eleverna under terminen, har hon känt. Det ska vara kul att plugga, tänker hon lyckligt, medan hon lägger lektionsmaterialet i ordning och hör hur hon låter. Som ett barn. Hon hälsar kursdeltagarna välkomna till lektionen på engelska och hör sig för lite om hur de mår så här på morgonen. Hon förklarar några av de svårare orden och deras användning på tavlan, hänvisar till textboken och delar ut papperen med övningsuppgifter. Eleverna får välja om de vill jobba på egen hand eller tillsammans. Lugnet sänker sig. Pennor raspar mot papper och bara ett lätt mummel hörs från dem som jobbar två och två och som försöker diskutera sig fram till bra lösningar på problemen. Klockan tickar matt över dörren, dagen är igång och Clara känner hur den febrila tröttheten som nästan värkt i kroppen förbyts i ro. Snart kaffe. Fast det är väl inte att hoppas på att den vackre mannen, Magnus, är kvar och fikar. Vad tänker hon egentligen på? Han är inte för henne. Den kvällen blir Clara liggande sömnlös i timmar. Till slut stiger hon upp och dricker ett glas mjölk i köket. Hon stirrar en stund ut genom köksfönstret på den månbelysta gården, innan hon kryper ned under täcket igen och slutligen sjunker in i ett mjukt mörker som varar ända till morgonen. 27