Kriminaliseringen av narkotikabruk

Transkript

1 Kriminaliseringen av narkotikabruk En utvärdering av rättsväsendets insatser BRÅ-rapport 2000:21

2 Denna rapport kan beställas hos bokhandeln eller hos Fritzes Kundtjänst, Stockholm. Telefon , fax , e-post Produktion: Brottsförebyggande rådet, Information och förlag, Box 1386, Stockholm.Telefon , fax , e-post BRÅ på Internet: ISSN , ISBN Tryck: Tierps tryckeri, Tierp 2000 Omslag: Johanna Blomberg Brottsförebyggande rådet

3 Innehåll Förord... 5 Sammanfattning... 6 Konsekvenser av lagändringarna... 6 Prioritering av ringa narkotikabrott... 7 Allt fler ungdomar tas med för provtagning... 7 Kraftig ökning av antalet lagförda för ringa narkotikabrott... 8 Två grupper ökar mest äldre kända och yngre okända... 8 Slutsatser... 9 Inledning Syfte och tillvägagångssätt Lagändringarna år 1988 och år Narkotikamissbrukets utveckling Tidigare undersökningar av polisens insatser mot narkotika Lagändringarna och polisens arbete Polisens utökade kontrollmöjligheter Polisens organisation och resurser Ett förändrat arbetssätt mot narkotika Polisens provtagning vid misstanke om bruk av narkotika Vilka tas med för provtagning? Personer lagförda för narkotikabrott Utvecklingen av den ringa narkotikabrottsligheten Personer som inte är kända för narkotikamissbruk Kriminell belastning bland personer lagförda för ringa narkotikabrott Den sociala situationen Hur många nya missbrukare upptäcks? Avslutande diskussion Prioritering av ringa narkotikabrott Kraftig ökning av antalet lagförda för ringa narkotikabrott Två grupper ökar mest äldre kända och yngre okända Slutsatser Referenser English summary... 42

4

5 Förord Illegal hantering av narkotiska preparat har under de senaste tre decennierna varit en av de stora samhällsfrågorna. Till en början sågs narkotikaproblemet i första hand som en socialpolitisk angelägenhet, men också som en uppgift för kriminalpolitiken. Med tiden har narkotikafrågan fått en egen plats i den politiska debatten. Den svenska narkotikapolitiken kännetecknas av en restriktiv hållning till all icke medicinsk hantering av narkotika. Det övergripande syftet med den svenska narkotikapolitiken är att minska nyrekryteringen av narkotikamissbrukare, förmå fler missbrukare att upphöra med sitt missbruk och minska utbudet av narkotiska preparat. För rättsväsendets del innebär det att bekämpa såväl organiserad narkotikabrottslighet som enskilda personers narkotikamissbruk. I denna rapport utvärderas vilka konsekvenser kriminaliseringen av bruk av narkotika år 1988, och den efterföljande straffskärpningen år 1993, har haft när det gäller rättsväsendets arbete mot narkotikamissbruk. Rapporten har skrivits av Anna Pauloff och Peter Lindström, båda verksamma vid BRÅ. Björn Borschos, BRÅ, har svarat för delar av databearbetningen. Till utredningsarbetet vid BRÅ har en referensgrupp, bestående av företrädare från bland annat Rikspolisstyrelsen och Stockholms universitet, varit knuten. Stockholm i oktober 2000 Ann-Marie Begler Generaldirektör 5

6 Sammanfattning I dag är all icke-medicinsk befattning med narkotika kriminaliserad i Sverige. En av de mer omdiskuterade ändringarna av narkotikastrafflagen var straffbeläggandet av själva bruket av narkotika år 1988 och den straffskärpning som skedde år 1993, då fängelse i högst sex månader infördes i straffskalan för eget bruk. När narkotikamissbruket kriminaliserades år 1988 anfördes som skäl att det var nödvändigt att signalera ett kraftigt avståndstagande från samhällets sida mot all hantering av narkotika. Det förväntades av lagstiftaren att denna markering skulle fylla en preventiv funktion bland ungdomar och andra i riskzonen för narkotikamissbruk. År 1993 skärptes straffet för bruk av narkotika då fängelse infördes i straffskalan. Det innebar att polisen fick möjlighet att genomföra kroppsbesiktning i form av urin- eller blodprov vid skälig misstanke om bruk av narkotika. Syftet med straffskärpningen var att ge möjligheter att ingripa tidigt och med kraft förhindra att unga människor fastnar i missbruk och till att förbättra behandlingen av de missbrukare som avtjänar straff (Prop. 1992/93:142). Det ansågs bland annat att straffvärdet för eget bruk var för lågt i förhållande till andra ringa narkotikabrott, framför allt innehav för eget bruk. Antalet personer som lagförts för narkotikabrott har under en femårsperiod efter straffskärpningen år 1993 ökat med över 40 procent jämfört med femårsperioden innan. Allt fler av dem som lagförs har begått ett ringa narkotikabrott. I denna rapport utvärderas vilka konsekvenser förändringarna av narkotikastrafflagen år 1988 respektive år 1993 har haft när det gäller rättsväsendets arbete mot narkotikamissbruk. Det är i huvudsak två frågeställningar som kommer att belysas. För det första hur polisens strategier utvecklats i samband med lagändringarna. För det andra i vilken utsträckning tidigare inte kända missbrukare identifieras efter lagändringarna. Huruvida straffskärpningen lett till förbättrad behandling av de missbrukare som avtjänar straff undersöks däremot inte inom ramen för denna utvärdering. För att ta reda på hur polisens resurser och arbetssätt förändrats i samband med lagändringarna granskas bland annat polisens verksamhetsstatistik, utvecklingen av antalet polisanmälda narkotikaärenden och uppgifter om genomförda urin- och blodtester vid skälig misstanke om bruk av narkotika. Utifrån statistiken över lagförda personer undersöks sedan vilka personer som lagförts för ringa narkotikabrott. Konsekvenser av lagändringarna Hur många personer som kommer att lagföras för narkotikabrott och för vilken typ av narkotikabrottslighet beror både på narkotikamissbrukets om- 6

7 fattning och på polisens prioriteringar och insatser. I rapporten konstateras att kriminaliseringen år 1988 medförde att polisens arbete i högre utsträckning än tidigare inriktades mot innehav och bruk av narkotika. Lagändringen resulterade emellertid inte i någon betydande ökning av antalet personer lagförda för narkotikabrott. Efter straffskärpningen år 1993 framkommer däremot kraftiga förändringar när det gäller polisens insatser och personer lagförda för narkotikabrott. Prioritering av ringa narkotikabrott Under senare år har polisen tydligare prioriterat den ringa narkotikabrottsligheten, där eget bruk utgör en betydande del. Det avspeglas bland annat i antalet anmälningar av innehav och eget bruk, som har ökat särskilt kraftigt efter straffskärpningen. Antalet anmälningar avseende överlåtelse av narkotika har däremot minskat något. Även polismyndigheternas verksamhetsresultat visar att insatser mot narkotikamissbruk prioriteras betydligt mer i dag än insatser mot grov narkotikabrottslighet. En förutsättning för att polisen skulle kunna börja arbeta mer aktivt mot missbrukarna var den möjlighet till urin- eller blodprovstagning vid skälig misstanke om narkotikabruk som straffskärpningen år 1993 medförde. Denna möjlighet har nyttjats i allt större utsträckning. Mellan åren 1994 och 1998 fördubblades antalet prov från till Närmare 90 procent av de prov som tas varje år är positiva och drygt 10 procent är negativa. Allt fler ungdomar tas med för provtagning I enlighet med lagstiftarens intentioner har polisens insatser mot den ringa narkotikabrottsligheten över tid förskjutits mot något yngre personer. Allt fler av dem som tas med för provtagning är ungdomar. Från och med första halvåret 1993 till och med år 1998 har omkring ungdomar mellan 15 och 19 år tagits med för urin- eller blodtest. För av dessa ungdomar har narkotikabruk kunnat påvisas, medan ungdomar uppvisat negativa provresultat. Det innebär att narkotikabruk inte kunnat påvisas för en tredjedel av ungdomarna. I övriga åldersgrupper visar i genomsnitt omkring tio procent av analyserna ett negativt resultat. Det finns flera tänkbara förklaringar till den höga andelen negativa prov bland ungdomar. Den ena handlar om polisens arbetsmetoder. När det gäller unga personer riktas polisens insatser ofta mot miljöer där ungdomar vistas och där det förekommer droger. Det kan vara svårare för polisen att bedöma om unga personer är påverkade av narkotika jämfört med äldre som har ett längre missbruk bakom sig. Risken finns då att träffsäkerheten i ingripandena minskar. Det har också visat sig att de polismyndigheter som genomför få urin- och blodprov har sämre träffsäkerhet när det gäller ungdomar än de som genomför många. En viktig fråga att ställa är om de lag- 7

8 liga grunder som polisen har för att ta med en person som misstänks för narkotikabruk används på ett likvärdigt sätt oberoende av personens ålder, situation och geografiska tillhörighet. Den andra förklaringen handlar om de narkotiska preparaten. Det har visat sig att det, framför allt bland ungdomar, förekommer nya preparat som inte alltid fångas upp av testerna. Det kan även gälla preparat som ännu inte klassificerats som narkotika. Det betyder att även om polisen anser att det finns en skälig misstanke om bruk av narkotika, så kan det uppstå problem med bevisningen. Kraftig ökning av antalet lagförda för ringa narkotikabrott Delvis som en följd av att polisen fick utökade möjligheter att tillämpa lagstiftningen mot eget bruk skedde en kraftig ökning av antalet personer lagförda för ringa narkotikabrott. I statistiken över personer lagförda för ringa narkotikabrott, där eget bruk svarar för ungefär hälften av lagföringarna de senaste åren, framkommer exempelvis en ökning med 70 procent mellan åren 1991 och Antalsmässigt innebär det en ökning från till personer. Resultaten måste emellertid sättas i relation till hur narkotikamissbruket utvecklats under samma period. Framför allt bland ungdomar, men i viss mån även bland personer med allvarligt missbruk, förefaller narkotikamissbruket ha ökat under 1990-talet. Att fler personer lagförs behöver därför inte enbart bero på polisens förändrade arbetssätt. Två grupper ökar mest äldre kända och yngre okända Ökningen av antalet personer lagförda för ringa narkotikabrott är störst bland äldre personer som tidigare varit lagförda för narkotikabrott. Antalet personer som är 30 år och äldre och tidigare lagförda för något narkotikabrott har fördubblats mellan år 1991 och Motsvarande ökning bland personer i denna ålder som inte tidigare varit lagförda för narkotikabrott är drygt en tredjedel. Ökningen motsvarar respektive 370 personer. Sannolikt kan en stor del av dem som upprepade gånger lagförs för narkotikabrott betraktas som mer eller mindre etablerade missbrukare. En betydande del av polisens insatser har således riktats mot denna grupp. Polisens insatser får genomslag även när det gäller ungdomar. Personer under 25 år som lagförts för ringa narkotikabrott och som inte tidigare varit kända för sådan brottslighet har ökat efter straffskärpningen. Mellan år 1991 och år 1997 har denna grupp mer än fördubblats. Ökningen motsvarar närmare 8

9 940 personer. Bland ungdomar som tidigare är kända för narkotikabrott är ökningen 70 procent eller 260 personer. Sammantaget visar resultatet alltså att polisens ändrade insatser inriktat sig mot äldre missbrukare samt unga ej tidigare identifierade personer. Allra mest har polisens insatser ökat då det gäller äldre missbrukare. Det framgår ännu tydligare om förändringar av antalet lagföringar studeras i stället för antalet personer. Slutsatser Det övergripande syftet med lagändringarna var att minska omfattningen av narkotikamissbruk genom att för det första signalera ett kraftigt avståndstagande mot all hantering av narkotika. Ett andra syfte var att ge polisen ett redskap för att tidigt kunna upptäcka och beivra narkotikamissbruk och ett tredje att förbättra behandlingen av de missbrukare som avtjänar straff. Vad gäller målet att i ökad omfattning ingripa tidigt för att förhindra missbruk framkommer att fler unga personer som inte tidigare varit kända för narkotikabrott identifierats genom polisens insatser. I detta avseende har syftet med straffskärpningen uppnåtts. Genom förändringar i polisens arbetssätt har fler unga personer som inte tidigare varit kända för narkotikabrottslighet lagförts. Straffskärpningen syftade även till att förbättra behandlingen för personer med missbruksproblem. Förändringarna i narkotikastrafflagen har resulterat i att fler äldre personer som är kända för narkotikabrott lagförs. De sociala och medicinska problem som denna grupp uppvisar kan givetvis inte förbättras enbart genom polisens och övriga rättsväsendet insatser. För att förmå denna grupp att upphöra med sitt missbruk behövs åtgärder som berör andra delar av samhället. Det har i denna undersökning inte analyserats vilka insatser som samhället i övrigt vidtagit för denna grupp. Dessa resultat bör värderas utifrån syftet med hela narkotikapolitiken. I enlighet med lagstiftarens intentioner har polisens arbetssätt förändrats och fokuserar i allt högre utsträckning på konsumtion av narkotika. Dessa förändringar medför emellertid vissa oförutsedda konsekvenser. För det första förväntade sig lagstiftaren inte att antalet lagföringar för eget bruk skulle öka. Med facit i hand har antalet sådana lagföringar ökat kraftigt. Den största gruppen som lagförs genom polisens insatser är äldre personer som är kända för narkotikabrottslighet. För det andra framkommer i polisens verksamhetsredovisning att insatser mot grova narkotikabrott inte prioriteras i lika hög utsträckning som ringa narkotikabrott. Polisens utökade resurser för narkotikabekämpning har således främst använts till insatser mot eget bruk. Avsikten med ändringarna i narkotikalagstiftningen var troligtvis inte att polisens resurser skulle fördelas på det sätt som skett. 9

10 Som tidigare redovisats har polisen nått ett stort antal unga personer som inte tidigare är kända för narkotikabrott. Samtidigt har, vilket är viktigt att diskutera, en så pass stor andel som en tredjedel av dem som medtagits till provtagning varit negativa. Jämfört med övriga åldersgrupper, där omkring tio procent är negativa, måste detta betraktas som en hög andel. Den integritetskränkning som provtagningarna kan medföra och som uppmärksammades i förarbetena till straffskärpningen, bör givetvis beaktas även när det gäller ungdomar. Den övergripande frågan är dock om lagändringarna bidragit till att narkotikamissbruket i samhället har minskat. Utifrån de uppgifter som finns tillgängliga om narkotikamissbrukets utveckling finns det inga entydiga tecken på att kriminaliseringen och straffskärpningen skulle ha haft någon avskräckande effekt på ungdomars drogvanor och därmed minskat nyrekryteringen. Andelen ungdomar som uppger att de prövat narkotika har ökat under 1990-talet. Utvecklingen i Sverige liknar i det avseendet den som finns i många andra länder. Det går dock inte att utesluta att bruket bland ungdomar hade ökat ännu mer om inte denna lagstiftning kommit till stånd. 10

11 Inledning Synen på narkotikamissbruk har under de två senaste decennierna blivit allt strängare i Sverige. Detta framkommer inte minst i den svenska narkotikalagstiftningen, som vid ett flertal tillfällen har reformerats i syfte att tydligt markera att narkotikabruk inte tolereras. Den restriktiva lagstiftningen förefaller också ha stöd hos allmänheten. I en attitydundersökning framkommer att majoriteten av de tillfrågade är positivt inställda till straff för narkotikamissbruk. 1 I dag är all icke-medicinsk befattning med narkotika kriminaliserad i Sverige. En av de mer omdiskuterade ändringarna i narkotikastrafflagen var straffbeläggandet av själva bruket av narkotika år 1988 och den straffskärpning som skedde år Då infördes fängelse i högst sex månader i straffskalan för eget bruk. Antalet personer som lagförts för narkotikabrott har ökat kraftigt under de senaste åren. Allt fler av dem som lagförs har begått ett ringa narkotikabrott. Denna utveckling har tidigare uppmärksammats av Rikspolisstyrelsen som bland annat konstaterat att antalet ärenden som avser eget bruk av narkotika ökat och att resurserna minskat vad gäller spaning och utredning av den grova narkotikabrottsligheten. Rikspolisstyrelsen framhöll i årsredovisningen för budgetåret 1995/96 att utvecklingen är olycklig och bör följas uppmärksamt. Även regeringen har i budgetpropositionen för år 2000 konstaterat att polisens narkotikabekämpning måste följas upp och analyseras så att arbetsmetoderna kan vidareutvecklas och resultaten förbättras (Prop. 1999/2000:1, s ). Syfte och tillvägagångssätt De övergripande narkotikapolitiska målen är att minska nyrekryteringen av narkotikamissbrukare, förmå fler missbrukare att sluta med sitt missbruk samt att minska utbudet av narkotiska preparat. Rättsväsendet har över tid fått ett allt större ansvar för att dessa mål uppfylls. I denna rapport utvärderas vilka konsekvenser kriminaliseringen av bruk av narkotika år 1988, och den efterföljande straffskärpningen år 1993, har haft när det gäller rättsväsendets arbete mot narkotikamissbruk. Det är i huvudsak två frågeställningar som kommer att belysas för det första hur polisens strategier har utvecklats i samband med lagändringarna och för det andra i vilken utsträckning tidigare inte kända missbrukare identifieras efter lagändringarna. Huruvida straffskärpningen lett till förbättrad behandling av de missbrukare som avtjänar straff undersöks däremot inte inom ramen för denna utvärdering. För att undersöka hur polisens resurser och arbetssätt förändrats i samband med lagändringarna granskas polisens verksamhetsstatistik, utvecklingen av 1 Forskningsgruppen för Samhälls- och informationsstudier (1998). 11

12 antalet polisanmälda narkotikaärenden, samt uppgifter om genomförda urinoch blodtester vid skälig misstanke om bruk av narkotika. Utifrån statistiken över lagförda personer undersöks i det efterföljande avsnittet vilka personer som lagförts för ringa narkotikabrott. Det görs med avseende på dels deras kriminella belastning, dels deras sociala situation före och efter straffskärpningen år

13 Lagändringarna år 1988 och år 1993 När narkotikamissbruket kriminaliserades år 1988 anfördes som skäl att det var nödvändigt att signalera ett kraftigt avståndstagande från samhällets sida mot all hantering av narkotika. Det förväntades av lagstiftaren att denna markering skulle fylla en viktig preventiv funktion bland ungdomar och andra i riskzonen för narkotikamissbruk. I förarbetena till 1988 års lagändring diskuterades i huvudsak tre invändningar mot en kriminalisering av narkotikabruket. Den första gällde det oriktiga i att straffbelägga en handling som riktade sig mot den egna personen. En sådan lagstiftning ansåg somliga vara ett avsteg från den svenska straffrättsliga traditionen. Den andra invändningen gällde polisens möjligheter att tillämpa en sådan lagstiftning. Frågan om kriminalisering av bruk av narkotika hade tidigare behandlats av den narkotikakommission som tillsattes år Kommissionen uppmärksammade särskilt frågan om polisen skulle ha rätt att ta urin- eller blodprov i samband med misstanke om narkotikabruk. Mot bakgrund av att sådana tester ansågs osäkra och att själva provtagningen skulle kunna vara kränkande för den enskilde individen menade kommissionen att någon lagstiftning på detta område inte borde ske. Det tredje argumentet mot kriminaliseringen rörde missbrukarvården. Det befarades att missbrukare skulle undvika att söka vård av rädsla för straff om bruket kriminaliserades. Denna fråga löstes emellertid i samband med lagstiftningen genom att en särskild ansvarsfrihetsregel infördes. Särregleringen innebar att en missbrukare kunde undgå straff om han eller hon underkastade sig vård för sitt narkotikaberoende. Påföljden för bruk av narkotika bestämdes till böter. År 1993 skärptes straffet för narkotikabruk genom att fängelse i högst sex månader infördes i straffskalan. Syftet med straffskärpningen var att ge möjligheter att ingripa tidigt och med kraft förhindra att unga människor fastnar i missbruk och till att förbättra behandlingen av de missbrukare som avtjänar straff (Prop. 1992/93:142). Det ansågs bland annat att straffvärdet för eget bruk var för lågt i förhållande till andra ringa narkotikabrott, framför allt innehav för eget bruk. Genom att fängelse infördes i straffskalan fick polisen möjlighet att genomföra kroppsbesiktning i form av urin- eller blodprov vid skälig misstanke om bruk av narkotika. Förutom att förhindra nyrekrytering av narkotikamissbrukare genom tidig upptäckt, var syftet med lagändringen även att förbättra missbrukarnas möjligheter till vård. I samband med lagändringen avskaffades den särskilda regeln om ansvarsfrihet för missbrukare som frivilligt sökte vård. Reglerna om åtalsunderlåtelse ansågs vara tillämpliga för fall som tidigare skulle ha omfattats av ansvarsfrihetsregeln. En konsekvens av att fängelse infördes i straffskalan var att det blev möjligt att utdöma vårdinriktade påföljder för narkotikabruk. 13

14 Lagändringarna år 1988 och år 1993 tog båda sikte på konsumtionen av narkotika. Det var dock i huvudsak den allmänpreventiva tanken som låg bakom kriminaliseringen år 1988, medan straffskärpningen år 1993 framför allt syftade till att möjliggöra ett tidigt polisiärt ingripande och förbättra behandlingen för missbrukare. Narkotikamissbrukets utveckling Definitionen av narkotikamissbruk har en avgörande betydelse för hur missbruksutvecklingen ska mätas och tolkas. I Sverige betraktas all icke medicinsk användning av narkotika som missbruk. Det betyder att narkotikamissbruk kan innefatta allt från experimentellt bruk till regelbunden användning. Utvecklingen kan följaktligen speglas på flera olika sätt. I de nationella skol- och mönstringsundersökningarna som årligen genomförs av Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning (CAN) framkommer att bruket av narkotika bland ungdomar har ökat under 1990-talet. Andelen elever i årskurs 9 som uppger att de någon gång prövat narkotika har under denna tid fördubblats både bland pojkar och flickor. År 1999 uppgav nio procent av pojkarna och sju procent av flickorna i årskurs 9 att de någon gång använt narkotika. Även bland värnpliktsmönstrande sker en stor ökning under 1990-talet. En liknande utveckling återfinns i övriga befolkningen. Trots ökningen under 1990-talet är andelen elever som uppger att de använt narkotika betydligt lägre i dag jämfört med 1970-talets början, när skolundersökningarna började genomföras (CAN, 2000). Hur det tyngre narkotikamissbruket har utvecklats är svårare att bedöma, eftersom det saknas kontinuerliga kartläggningar av personer med allvarligt missbruk. Det har emellertid gjorts två landsomfattande undersökningar åren 1979 och 1992 (de så kallade UNO-undersökningarna). Antalet narkotikamissbrukare skattades i den första undersökningen till mellan och och i den andra till mellan och En tolkning av resultaten är att det skett ett kontinuerligt tillskott av nya missbrukare och att få gamla har försvunnit. Uppgifterna ska dock tolkas med viss försiktighet, eftersom det finns skillnader när det gäller hur undersökningarna genomfördes. Andra indikatorer på narkotikamissbruk, som exempelvis sjuklighets- och dödlighetsstatistik, pekar mot att det skett en ökning under senare tid. Under 1990-talet ökade exempelvis antalet utskrivningar från slutenvård med diagnosen narkomani och antalet narkotikarelaterade dödsfall. Detta gäller även antalet inneliggande patienter med narkotikarelaterade diagnoser. Ökningen i sjuklighetsoch dödlighetsstatistiken behöver emellertid inte betyda att det faktiska missbruket ökat, utan kan även vara ett resultat av förändringar i sjukvårdens resurser, en ökad sårbarhet på grund av stigande ålder bland missbrukarna eller förändringar av de preparat som används. Av kriminalstatistiken framgår att personer lagförda för narkotikabrott har ökat under 1990-talet. 14

15 Tidigare undersökningar av polisens insatser mot narkotika Polisens arbetsmetoder mot narkotikamissbruk har tidigare i huvudsak belysts genom studier av enskilda insatser. I början av 1980-talet gjordes ett försök att utvärdera polisens insatser mot gatulangning av narkotika (Eriksson och Eriksson, 1983). Man kunde i utvärderingen inte påvisa att polisens insatser hade haft någon effekt när det gäller antalet anmälda narkotikabrott eller antalet tillgreppsbrott. Utvärderingen pekade framför allt på svårigheterna med att mäta resultat av polisens åtgärder och på behovet av att forskare kommer in tidigt i utvärderingsprocessen. En annan insats som utvärderats är polisens intensifierade arbete mot narkotikalangningen i Vasaparken i Stockholms innerstad under år Insatserna gick ut på att bekämpa narkotikalangningen genom spaning och patrullering i området. Utvärderingen grundades på observationer av parken, enkäter till boende i området, intervjuer med affärsinnehavare och missbrukare samt en studie av registerdata. Slutsatsen var att polisinsatserna efter ett år lett till att situationen i Vasaparken förbättrats. Missbrukarklientelet hade mer eller mindre försvunnit. Emellertid återfanns missbrukarna i andra områden i Stockholm, det vill säga det fanns tecken på att narkotikamarknaden hade förflyttats. Vilka effekter insatsen hade på längre sikt för nyrekryteringen av missbrukare besvaras inte genom denna studie (Knutsson, 1995). I en rapport som belyser effekterna av 1993 års förändring av narkotikastrafflagen konstaterar Rytterbro (1996), utifrån uppgifter från socialtjänsten i Stockholm, att det endast är ett fåtal av de personer som anmälts till socialtjänsten på grund av polisens urin- eller blodtest, som erhåller vård. Slutsatsen är att lagändringens syfte att på ett tidigt stadium kunna ingripa mot ett begynnande narkotikaberoende inte uppfylls. I samband med en polisaktion mot narkotikaförsäljningen på Sergels torg i Stockholm år 1996 (den så kallade Plattan-aktionen ) gjorde studenter vid Kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet flera undersökningar om polisens insats (Gradin m.fl., 1996). Det visade sig att antalet registrerade narkotikabrott ökade markant under den tid som insatsen pågick och att de minskade därefter. Resultatet tolkas framför allt som ett utfall av polisens arbete i området. Några av de missbrukare som omhändertogs under aktionen intervjuades och de uppgav att insatsen inte påverkat deras vårdmotivation eller avskräckt dem från missbruk. En slutsats av studierna är att polisens punktinsats mot narkotikamissbruket i första hand innebar ingripanden mot personer som redan tidigare var kända av samhället som narkotikamissbrukare. Avslutningsvis har en studie genomförts av vilka konsekvenser den svenska narkotikapolitiken har haft för narkotikabrottslighetens utveckling under perioden 1973 till 1993 (Kühlhorn, m.fl., 1996). I undersökningen konstateras bland annat att större polisiära insatser har lett till att fler narkotikabrott och narkotikabrottslingar identifieras och att en förhöjd upptäcktsrisk och hot om 15

16 påtagligt strängare straff har trängt tillbaka narkotikabrottsligheten till gruppen äldre etablerade missbrukare. Vidare drar man slutsatsen att den svenska narkotikapolitiken resulterat i att försäljningen av narkotika koncentrerats till nätverk av äldre missbrukare och att antalet nyrekryterade narkomaner har minskat. Sammanfattningsvis finns det få svenska studier som belyser effekter av polisens insatser mot narkotikamissbruk under en längre tid och resultaten av dessa är delvis motsägelsefulla. De undersökningar som gjorts har framför allt rört enskilda polisinsatser under en begränsad tidsperiod. Den kunskap som finns visar emellertid att polisens insatser mot narkotikamissbruket framför allt har riktats mot redan etablerade missbrukare. En central frågeställning är därför vilka effekter polisarbetet kan ha när det gäller att hitta personer som inte tidigare är kända för narkotikamissbruk. 16

17 Lagändringarna och polisens arbete Narkotikabrott är ett så kallat spanings- och ingripandebrott. Hur många brott som upptäcks och registreras beror i stor utsträckning på polisens organisation och kontrollstrategier. När narkotikabruket kriminaliserades år 1988 var syftet framför allt att signalera ett avståndstagande från samhällets sida mot all hantering av narkotika. Något uttalat mål för hur polisen skulle tillämpa lagen formulerades däremot inte. Lagändringen förefaller inte heller ha haft någon praktisk betydelse för hur många narkotikamissbrukare som lagfördes. Antalet domar och strafförelägganden avseende eget bruk utgjorde i genomsnitt 80 fall per år under perioden 1988 till Den huvudsakliga orsaken till att inte fler missbrukare lagfördes var polisens begränsade möjligheter att kunna bevisa brott. I och med straffskärpningen år 1993 fick polisen ett instrument för att kunna tillämpa lagstiftningen mot eget bruk av narkotika. Som en följd av detta ökade antalet domar och strafförelägganden avsevärt. Straffskärpningen innebar att fängelse i högst sex månader infördes i straffskalan för eget bruk. Polisen fick därigenom möjlighet att genomföra urin- eller blodtester på personer som var skäligen misstänkta för narkotikabruk. Polisens utökade kontrollmöjligheter Innan straffskärpningen genomfördes hade Rikspolisstyrelsen vid ett flertal tillfällen framfört krav till regeringen att polisen skulle få laglig rätt att genomföra kroppsbesiktning på en misstänkt narkotikamissbrukare. Polisen ansåg att det saknades bevismedel för att kunna tillämpa kriminaliseringen av narkotikabruket. År 1989 tog Rikspolisstyrelsen fram ett så kallat narkotikamanifest, som syftade till att konkretisera polisens uppgifter i kampen mot narkotikan. Manifestet var uppbyggt kring 88 att-satser. Under rubriken det skall vara jobbigt att vara missbrukare uttrycktes en önskan om att polisen borde få befogenhet att omhänderta den som uppträder narkotikapåverkad på allmän plats. Formuleringen användes i flera skrivelser för att försöka få till stånd en lagändring. Möjligheten att genomföra blod- och urintester hade tidigare bara funnits inom delar av kriminalvården som en kontrollåtgärd mot narkotikamissbruk. Vad som talade mot en utvidgad möjlighet att genomföra sådana tester utanför kriminalvården var bland annat frågorna om integritet och kostnader. I den promemoria som låg till grund för lagändringen diskuterades etik- och resursfrågorna kring testerna på följande sätt: Vid själva provtagningen bör det alltid hållas i minnet att situationen kan upplevas som mycket besvärande av den som skall lämna provet. Det är därför angeläget att polisen tillämpar rutiner som i möjligaste mån minskar det obehag som är förknippat med själva 17

18 provtagningen. Också av resursskäl finns det anledning att noga överväga om urinprov bör tas (Ds 1992:19). I samma promemoria uppgavs vidare att det inte förväntades att antalet lagföringar skulle öka. Efter lagändringen skickade Rikspolisstyrelsen ut en skrivelse till samtliga polismyndigheter, där de förväntade konsekvenserna beskrevs. Av skrivelsen framgår att man ansåg att nyrekrytering av narkotikamissbrukare skulle minska: Genom att utnyttja de möjligheter som lagändringen erbjuder, och genom ett bättre samarbete med andra myndigheter och organisationer, kan enligt Rikspolisstyrelsens bestämda uppfattning nyrekryteringen till narkotikamissbruk minskas väsentligt inom en relativt snar framtid (POB /93). Polisens organisation och resurser Rikspolisstyrelsen har det övergripande ansvaret för narkotikabekämpningen i landet. Det operativa arbetet på nationell nivå sker inom Rikskriminalpolisen, som bedriver spaning och utredning av den grövre narkotikabrottsligheten. På regional nivå finns en länsgemensam enhet med ansvar för spanings- och utredningsverksamhet. Dessa enheter benämndes tidigare narkotikarotlar. Ett antal länsgemensamma enheter är i dag kombinerade spanings- och narkotikaenheter som även arbetar med andra grova spaningsbrott förutom narkotikabrott. I varje län finns även en kontaktman för narkotikafrågor. Polisens organisation för narkotikabekämpning har genomgått stora förändringar sedan början av 1980-talet. Från att ha varit en i huvudsak centralt styrd organisation genomgick hela polisväsendet en omfattande decentraliseringsprocess, som även påverkade narkotikabekämpningen. Rikskriminalpolisens befogenheter minskade då betydligt till förmån för den regionala narkotikabekämpningen och narkotikarotlarna, som hade börjat byggas upp i mitten av 1970-talet (Kassman, 1998). Ett annat resultat av decentraliseringsprocessen var att de lokala polisstyrelserna själva fick bestämma hur narkotikabekämpningen skulle organiseras. Detta ledde bland annat till att särskilda gatulangningsgrupper bildades i de större polisdistrikten. Vid vissa polismyndigheter finns gatulangningsgrupperna fortfarande kvar, antingen som permanenta eller som tillfälligt sammansatta grupper. Deras huvudsakliga uppgift är att beivra försäljning, innehav och konsumtion av narkotika. Rapporteringar av eget bruk görs ofta av uniformerade poliser och närpoliser som har till uppgift att ingripa mot alla typer av brott och ordningsstörningar. Således bekämpas den grövre narkotikabrottsligheten i huvudsak genom Rikskriminalpolisen och de länsgemensamma enheterna, medan gatulangningsgrupper och närpoliser i större utsträckning arbetar mot ringa narkotikabrott. På många håll förekommer dock samarbete mellan de olika narkotikaenheterna. 18

19 I tabell 1 redovisas antalet timmar som polisen arbetat med narkotikabekämpning omräknat till årsarbetskrafter. 2 År 1999 motsvarade antalet arbetade timmar drygt 900 årsarbetskrafter. Tio år tidigare var antalet årsarbetskrafter knappt 480. Resurserna för narkotikabekämpning har således i det närmaste fördubblats under den senaste tioårsperioden. I redovisningen ingår däremot inte Rikskriminalpolisens resurser för narkotikabekämpning. Enligt uppgift har dessa minskat under andra hälften av 1990-talet från cirka 120 årsarbetskrafter år 1995 till 75 årsarbetskrafter år När det gäller spaning och utredning av grov narkotikabrottslighet på nationell och internationell nivå har resurserna således minskat, medan de totalt sett ökat i övriga delar av polisorganisationen. Tabell 1. Antal poliser som i huvudsak varit sysselsatta med narkotikabekämpning, åren År Antal År Antal År Antal Källa: CAN, I förhållande till det totala antalet poliser har de som arbetar med narkotikabekämpning successivt ökat under 1990-talet. Den största ökningen har skett de senaste åren. Det innebär att arbetet mot narkotika har prioriterats i förhållande till andra polisiära uppgifter. Som framgår av figur 1 ökade andelen narkotikapoliser av samtliga poliser mellan åren 1993 och 1998 från 4 till 6 procent. Av figuren framgår också att kriminaliseringen år 1988 inte innebar någon märkbar förändring av resurserna för narkotikabekämpning. 2 Uppgifterna baseras på antalet timmar som polisen varit sysselsatta med spaning och utredning av narkotikaärenden. Statistikredovisningen genomgick förändringar år 1992 och 1997, vilket gör att uppgifterna bör tolkas med försiktighet. 19

20 Figur 1. Andel poliser (%) sysselsatta med narkotikaärenden av samtliga poliser. Årsarbetskrafter. Ett förändrat arbetssätt mot narkotika När polisväsendet decentraliserades under mitten av 1980-talet övergick ansvaret för narkotikabekämpningen till den regionala polisorganisationen. Polismyndigheternas ökade ansvar har bland annat inneburit att landets narkotikabekämpning blivit svårare att överblicka. För att spegla utvecklingen av polisens arbetssätt kan statistiken över anmälda narkotikabrott användas. I figur 2 redovisas utvecklingen av anmälda narkotikabrott uppdelat på de två vanligaste brottstyperna överlåtelse respektive innehav och bruk. 3 Antalet narkotikaanmälningar har ökat kraftigt sedan mitten av 1970-talet. Som ett resultat av en ändrad åtalspraxis och intensifierade insatser mot gatulangningen i början av 1980-talet ökade antalet anmälningar avseende överlåtelse respektive innehav av narkotika kraftigt. I och med kriminaliseringen av narkotikabruk ökade däremot enbart antalet anmälningar avseende innehav och bruk. Den markanta ökningen av antalet narkotikaanmälningar efter år 1993 kan förklaras av att polisen fick utökade möjligheter att tillämpa lagstiftningen mot narkotikabruk. Att döma av utvecklingen av anmälda narkotikabrott har polisens insatser i högre grad än tidigare riktats mot innehav och eget bruk. År 1999 svarade brottskategorin eget bruk för drygt 40 procent av det totala antalet anmälda narkotikabrott. En lika stor andel av brotten var innehav. Överlåtelserna utgjorde ungefär 15 procent. 3 Före år 1999 är det inte möjligt att särskilja innehav från eget bruk i brottsstatistiken. 20

21 Anmälningar (fall) narkotikabrott överlåtelse Anmälningar (fall) narkotikabrott innehav och bruk Figur 2. Antal anmälningar avseende överlåtelse m.m. respektive innehav och bruk av narkotika, åren Att polisen i större utsträckning prioriterar insatser mot narkotikamissbruk i dag framgår även av redovisningen av polismyndigheternas verksamhetsresultat för år I redovisningen har varje polismyndighet uppgivit de huvudsakliga målen för olika verksamhetsområden. I tabell 2 redovisas målen för verksamhetsområdet narkotikabrottslighet för varje polismyndighet. Myndigheterna kan givetvis ange flera mål för området. Drygt 70 procent av alla polismyndigheter uppger att insatser mot narkotikamissbruket är ett mål för området narkotikabrottslighet. Närmare hälften har uppgivit som mål att ett visst antal urin- eller blodprov ska genomföras. Insatser mot den grova narkotikabrottsligheten förekommer inte lika ofta som prioriterat mål i redovisningen, trots att även de länsgemensamma enheterna, som framför allt ska bekämpa grövre narkotikabrottslighet, ingår i redovisningen. En tredjedel av polismyndigheterna uppger att de har som mål att genomföra insatser mot grova narkotikabrott. Bara två polismyndigheter har satt upp produktionsmål för hur många grova narkotikabrott som ska utredas. 21

22 Tabell 2. Polismyndigheternas verksamhetsmål för bekämpning av narkotikabrottslighet år (Källa: Polismyndigheternas verksamhetsresultat för år 1999, RPS.) Insatser mot narkotikamissbruk Insatser mot grov narkotikabrottslighet Län Insatser mot narkotikamissbruk Insatser mot ungdomars narkotika bruk Beräknat antal urin- eller blodprov som ska genomföras Insatser mot grov narkotikabrotttslighet Beräknat antal grövre narkotikabrott som ska utredas Stockholm Uppsala Södermanland Östergötland Jönköping Kronoberg Kalmar Gotland Blekinge Skåne Halland V:a Götaland Värmland Örebro Västmanland Dalarna Gävleborg Västernorrland Jämtland Västerbotten Norrbotten *Även andra verksamhetsmål kan förekomma, som exempelvis antal anmälda narkotikabrott, antal beslag, genomströmningstid och upprättande av handlingsplaner. Av redovisningen framgår också att det finns en stor regional variation i insatserna. Detta är naturligt eftersom polismyndigheterna själva beslutar om hur insatserna mot narkotikabrottsligheten ska utformas. Vissa polismyndigheter prioriterar kartläggningar av narkotikamissbruket och upprättande av handlingsplaner, andra anger endast att målet är att uppnå ett visst antal anmälda brott eller ett visst antal beslag. Polismyndigheternas inrapporteringar ger naturligtvis inte hela bilden av hur polisens narkotikabekämpning utformats i praktiken, men denna typ av information kan ändå användas för att beskriva vilka större prioriteringar som gjorts på länsnivå. Den viktigaste förändringen i polisens arbetssätt mot narkotikamissbrukarna är den utökade möjligheten att genomföra kroppsbesiktning i form av urinoch blodprovstagning vid skälig misstanke om bruk av narkotika. I följande 22

23 avsnitt redovisas i vilken utsträckning denna arbetsmetod tillämpas. Redovisningen av genomförda urin- och blodprov bygger framför allt på uppgifter från Rättsmedicinalverkets rättskemiska avdelning. Polisens provtagning vid misstanke om bruk av narkotika I de fall polisen har en skälig misstanke om narkotikapåverkan kan den misstänkte medtas till stationen för att lämna urin- eller blodprov. Genom ett så kallat sållningsinstrument har polisen möjlighet att omedelbart konstatera om misstanken kvarstår. I de fall sållningsanalysen visar på bruk av narkotika skickas proverna till Rättsmedicinalverkets rättskemiska avdelning (RKA) för verifikationsanalys. Denna analys görs för att definitivt fastställa om den misstänkte varit narkotikapåverkad eller inte. De polismyndigheter som saknar eller som inte använder sållningsinstrument skickar alla prov till Rättsmedicinalverket. 4 I samband med straffskärpningen beslutade Rikspolisstyrelsen att genomföra en försöksverksamhet med sållningsinstrument på 11 orter i landet. I en utvärdering av försöksverksamheten konstaterades att arbetsmetoden fungerat tillfredsställande, även om kostnaderna ansågs vara betydande. Efter utvärderingen beslutades att verksamheten skulle utökas och att fler sållningsinstrument skulle införskaffas. År 1999 fanns vid landets samtliga polismyndigheter 65 sållningsinstrument. I en enkät till de polismyndigheter som har instrument uppges att cirka 70 procent av dessa används. Resterande är avställda, oftast på grund av att man anser att kostnaderna är för höga eller på grund av personalbrist. Statistik över antalet genomförda verifikationsanalyser förs av Rättsmedicinalverket. I tabell 3 redovisas antalet verifikationsanalyser som genomförts årligen sedan år Sedan polisen fick möjlighet att ta urin- eller blodprov har drygt prov analyserats (antalet prov år 1999 är ungefär detsamma som året innan). Mellan år 1994 och år 1998 fördubblades antalet genomförda prov från cirka till Andelen urin- och blodprov som är positiva, det vill säga där narkotikabruk kunnat påvisas, minskade under samma period från 90 till 88 procent. Således har antalet negativa prov ökat något i förhållande till det totala antalet genomförda prov. 4 I vissa fall begär polisen även vid sållningsprov som inte visar på spår av narkotika att en verifikationsanalys ska genomföras, exempelvis om den misstänkte uppvisar andra tecken på påverkan. 23

24 Tabell 3. Antal och andel positiva och negativa verifikationsanalyser, åren (år 1993 avser andra halvåret). Totalt* Positiva Negativa Antal Antal Andel Antal Andel Totalt * Inklusive de 24 fall som avskrivits, exempelvis på grund av omärkta prover. År 1998 genomfördes således drygt verifikationsanalyser. Av dessa hade uppskattningsvis 60 procent analyserats med sållningsinstrument vid polismyndigheterna, övriga skickades direkt till Rättsmedicinalverket. Samma år utfördes omkring 400 sållningsprov som inte skickats in för verifikationsanalys på grund av att narkotikabruk inte kunnat påvisas. Sammanlagt genomfördes år 1998 därmed omkring prov i samband med misstanke om narkotikabruk. Av dessa var cirka 15 procent negativa. 5 Som negativa prov betraktas även de sållningsanalyser som påvisar narkotikapåverkan som ligger under fastställda tröskelvärden. Såväl antalet genomförda provtagningar som resultaten av dessa varierar kraftigt mellan landets polismyndigheter. I tabell 4 redovisas fördelningen över provtagningarna i varje län. Drygt hälften av alla prov genomfördes i de tre storstadslänen. Den största procentuella ökningen mellan åren 1994 och 1998 har dock de mindre polismyndigheterna. År 1998 gjordes flest provtagningar i förhållande till invånarantalet vid polismyndigheten i Södermanland och minst i Jämtland. Antalet prov per invånare varierar mellan 4 och 43 under detta år. Andelen negativa prov varierar kraftigt mellan de olika länen. I Västra Götaland var exempelvis andelen negativa prov 7 procent medan andelen negativa prov på Gotland var 27 procent. Detta kan hänga samman med antalet prov som genomförs i varje län, men också vilka personer som polisen riktar sina insatser mot. 5 Det förs ingen rikstäckande statistik över antalet sållningsprov. En skattning baserad på enkäten till de polismyndigheter som har sållningsinstrument visar att mellan tre och fem procent av alla sållningsprov inte skickas vidare för verifikationsanalys. Detta innebär att brottsmisstanken inte längre kvarstår och att ärendet kan avskrivas. 24

25 Tabell 4. Antalet verifikationsanalyser och andel (%) positiva och negativa resultat, samtliga polismyndigheter, åren 1994, 1996 och N Pos Neg N Pos Neg N Pos Neg Stockholm Uppsala Södermanland Östergötland Jönköping Kronoberg Kalmar Gotland Blekinge Skåne Halland V:a Götaland Värmland Örebro Västmanland Dalarna Gävleborg V:a Norrland Jämtland Västerbotten Norrbotten Totalt Antalet överensstämmer inte helt eftersom vissa prov inte kan länsbestämmas. Om man jämför de tre storstadslänen framkommer att Västra Götaland och Skåne procentuellt sett har fler positiva prov än Stockholm. Av enkäten till de myndigheter som har sållningsinstrument framgår att polismyndigheten i Stockholm tillämpar sållningsinstrumentet i mindre utsträckning än i de övriga storstadslänen. I Stockholm riktas insatserna dessutom oftare mot ungdomar. Drygt hälften av samtliga personer som misstänktes för narkotikabruk i Stockholm år 1998 var mellan 15 och 24 år. I Skåne och i Västra Götaland var motsvarande andel omkring 30 procent. I statistiken över personer misstänkta för narkotikabrott framkommer att man i Stockholm sedan år 1994 i högre utsträckning prioriterat insatser mot ungdomar jämfört med Göteborgsregionen och övriga landet (BRÅ, 1998). 25

26 Vilka tas med för provtagning? År 1998 genomfördes drygt urin- och blodprov som skickades in för verifikationsanalys. Antalet personer som testades samma år var Närmare hälften av dessa (47 procent) hade någon gång tidigare misstänkts för narkotikabruk och därmed lämnat urin- eller blodprov under perioden 1993 till En fjärdedel av de misstänkta förekommer fler än en gång under ett och samma år. Denna andel har inte förändrats nämnvärt sedan år Resultaten pekar således mot att det i viss utsträckning är samma personer som polisen tar med för provtagning, men att tiden mellan provtagningstillfällena är relativt lång. Genomsnittsåldern för de misstänkta har minskat något. År 1994 var genomsnittsåldern 31 år medan den år 1998 hade sjunkit till 29 år. Som framgår av tabell 5 har andelen ungdomar under 25 år ökat bland dem som första gången lämnat urin- eller blodprov mellan år 1993 och år En stor andel av dem som testats är i åldern år. Om antalet tester relateras till åldersgruppens storlek i befolkningen, framgår att polisens insatser oftast riktas mot individer i åldern år. Tabell 5. Antal personer i olika åldersgrupper som första gången under året genomgått urin- eller blodprov samt andel (%) av samtliga personer som testats per år, åren (år 1993 avser andra halvåret) år år år år 40- år Antal Andel Antal Andel Antal Andel Antal Andel Antal Andel I tabell 6 redovisas andelen positiva och negativa prov bland de personer som första gången under året genomgått urin- eller blodprov, uppdelat efter olika åldersgrupper. Bland de yngsta är det drygt en tredjedel varje år som misstänks för narkotikabruk, men som efter provtagning inte kan bindas till detta brott. Genomsnittet bland övriga är ungefär 10 procent. Det är svårt att avgöra vad den högre felmarginalen bland de yngre beror på. Det finns dock flera tänkbara förklaringar. När det gäller andelen negativa prov bland ungdomar i åldern år finns det en stor variation mellan polismyndigheterna. Den lägsta andelen i en polismyndighet är cirka 20 procent, medan det i andra polismyndigheter är över hälften av alla prov bland ungdomar som är negativa. Den högsta andelen återfinns hos polismyndigheter som genomfört mindre än 100 prov mellan åren 1993 och En förklaring till den höga felmarginalen bland 26

27 ungdomar är således att träffsäkerheten förefaller bli sämre bland de polismyndigheter som genomför få urin- och blodprov. Huruvida man använt sållningsinstrument eller inte kan också ha betydelse för utfallet. De polismyndigheter som inte i någon högre utsträckning använder sållningsinstrumentet har störst andel negativa prov bland ungdomar. En annan förklaring är att det kan vara svårare att avgöra om yngre, inte tidigare kända, personer brukat narkotika. Ytterligare en förklaring är att narkotikabruket förändrats och att nya preparat, som inte fångas upp i sållnings- eller verifikationsanalysen, kommit in på marknaden. Tabell 6. Andel (%) positiva och negativa verifikationsanalyser bland personer i olika åldersgrupper som första gången under året genomgått urin- eller blodprov, åren (år 1993 avser andra halvåret) år år år år 40- år Pos Neg Pos Neg Pos Neg Pos Neg Pos Neg Avslutningsvis har straffskärpningen år 1993 inneburit relativt stora förändringar i polisens arbete mot narkotika. Ett nytt arbetssätt har införts och resurserna för narkotikabekämpning räknat i antalet arbetade timmar har ökat sedan år Statistiken över genomförda urin- och blodprovstagningar visar att polisens insatser mot narkotikabruk successivt har riktats mot något yngre personer. Huruvida detta är resultatet av att fler ungdomar använder narkotika eller att polisen förändrat sitt arbete är dock svårt att svara på. I polisens verksamhetsredovisning och i statistiken över anmälda narkotikabrott framkommer att konsumtionsbrotten i stor utsträckning prioriteras i dag. Det förändrade arbetssättet inom polisen har vidare inneburit att antalet personer lagförda för grova narkotikabrott minskat något efter straffskärpningen, samtidigt som antalet personer lagförda för ringa narkotikabrott ökat kraftigt. 27