I mitt anförande ska jag undersöka narkotikakommissionens farhåga 1984 om att en kriminalisering av bruk skulle leda att man hamnar i ett urinträsk.

Transkript

1 Urinträsket SBF Hur har vi hamnat i urinträsket? I mitt anförande ska jag undersöka narkotikakommissionens farhåga 1984 om att en kriminalisering av bruk skulle leda att man hamnar i ett urinträsk. Men först vill jag uppmärksamma två jubilarer, SBF 10 år och det första egentligen internationella fördrag angående narkotikahanteringen Opium Treaty från 1912 i Den Haag har nu hundra år på nacken. Vi har alltså hundra år av internationella och nationella försök att få kontroll över produktion, handel och användning av narkotika bakom oss. Och har det varit framgångsrikt? Knappast och därför är det märkligt att man fortsätter i gamla spår. Det Mer av detsamma spåret! När det gäller den yngste jubilaren SBF hoppas jag att den har större framgång när det gäller att få till stånd en ändring av den här mer av detsamma politik. För även om SBF,s arbete i första hand riktas mot att förbättra brukarnas vardag kan detta arbete aldrig får någon riktig genomslagskraft utan en ändring av narkotikapolitiken och den synen på bruka och brukare som ligger till grund för politiken. För att kunna förstå synen på problemet och dagens narkotikapolitik måste vi gå tillbaks till perioden då bruk och missbruk/beroende etablerades som ett socialt problem i stället för som tidigare ett medicinskt problem. Centralstimulantia i Sverige var ett etablerat läkemedel som hade många användningsområden. På talen omgavs det av allt fler restriktioner men debatterna tog fart när intravenös användning förekom bland redan socialt 1

2 problematiska grupper i samhället (kriminella och ungdomar). Vidare förekom morfinberoende och rökte vissa bohemiska personer marijuana/cannabis. Användningen uppmärksammades alltmer i media och de mest förekommande aktörerna var socialläkare, personer från rättsväsendet, Rikspolisstyrelsen och Medicinalstyrelsen. En utredning Narkomanvårdskommittén tillsattes 1965 som 1969 kom med en slutrapport. Under tiden hade flera förbund bildats som blev viktiga aktörer i debatter kring problemets orsaker och hur det skulle lösas (RFHL och RNS). Även om det fanns delade meningar kring detta var man i stort sett överens om att det spreds som en epidemi och något borde göras. Förklaringsmodellen av spridningen är analog till sjukdomar som pesten och TBC som var ett hot mot hela befolkningen. Narkotika var smittoämnet och (miss) brukarna smittbäraren. Illegal användning gick ner i åldrarna och en hel generations framtid stod på spel. Läget var akut och landets säkerhet var hotad. Paniken spred sig och mellan julafton och nyår 1968 kom regeringen med ett åtgärdspaket Tiopunktsprogram. Ett program som vi lätt känner igen i dagens narkotikapolitik. I början var åtgärdspaketet (rättsväsendet, polis och tull) riktad mot införsel av och handel med illegala preparat. När det gäller de enskilda brukare förespråkades uppsökande verksamhet och vård och behandling. Man såg brukarna som offer för narkotika och hänsynslösa knarkhajar. I slutet av talet svängde denna syn på brukarna och i stället sågs de som den kanske viktigaste orsaken till spridningen av problemet. Detta analogt till 2

3 epidemimodellen (smittbärare). Paniken hade inte lagt sig och 1979 uttalade riksdagen att illegalt bruk av narkotika skulle elimineras ur det svenska samhället. Sverige skulle bli ett narkotikafritt samhälle. Det fanns en konsensus kring målet över partigränserna. Ingvar Karlsson t ex sa 1984 att illegalt bruk av narkotika inte var en del av svensk kultur och aldrig kunde accepteras. Som jag visat innan betraktades narkotika som ett hot utifrån och bekämpningen av införsel en central del i kampen mot narkotika. Därmed spelar tullen en viktig roll. Tillsammans med polisen ska de ta fast de stora knarkhajarna som efter avtjänat straff ska utvisas ur riket för alltid. Under denna period kan man säga att kontrollsidan var inriktad på handel/införsel till Sverige (supply sidan). Det kan ses som en reproduktion av en tradition av formell social kontroll av en annan drog nämligen alkohol, begränsa tillgängligheten och kontroll av individen. Denna svängning var också märkbart i polisens arbete mot narkotika. Från 1980-talet och framåt riktades polisinsatser förutom mot topparna också mot att bekämpa efterfrågan (demand) dvs. de som använder narkotika (smittbäraren). Vad hände? För att förstå ändringen av narkotikapolitiken måste man förstå stämningen i det svenska samhället på 1980-talet. Flera aktörer, RPS, RNS och FMN drev kraven på en alltmer restriktiv (repressiv) politik med bl.a. en kriminalisering av bruk, ingen åtalseftergift (nu åtalsunderlåtelse) för innehav av små mängder för eget bruk, kamp mot metadonprogram och senare sprutbytesprogram. Kampen mot narkotika var inte enbart en uppgift för myndigheter utan skulle föras på alla plan, skolor, fritidsgårdar, lekplatser och i familjer Sverige mot 3

4 narkotika. Det skulle skapas en anti-drog kultur och uttryck för drog glorifierande kultur skulle motverkas. Några faror som uppmärksammades var, Reggea music, skivomslag, när Hashed Potatoes introcerades på Konsum, filmen Nine to Five med Dolly Parton visades, etc. Idag I våras berättades i nyheterna att flera kommuner (t ex Växjö) på inrådan av polisen hade avbokad band med en drogliberal budskap. Här finns paralleller med de speciella poliser i länder som Iran och Sauda Arabien som övervakar att befolkningen (dvs kvinnor) klär sig rätt och inte lyssnar på musik eller använder droger. Det var dock inte enbart en kamp mot drog (miss) bruk eller drogglorifierande budskap utan även mot dem som kritiserade den svenska narkotikapolitiken. Exempelvis Lester Grinspoon, en amerikansk professor och expert på psykotropa substanser, var 1982 inbjuden till en konferens i Göteborg för att dela med sig sina kunskaper om kokain. Men när organisatören fick veta att Grinspoon förespråkade legalisering av marijuana återkallades inbjudan. Det var först efter att andra talare på konferensen hotade med en bojkott fick Grinspoon komma. Det blev alltså också en kamp mot avvikande åsikter hördes röster som krävde att det sista straffria området (bruk av narkotika) skulle bli kriminaliserat. Motivering: det skulle betona samhällets avståndstagande från användning av narkotika, att inte kriminalisera kunde sprida budskapet att konsumtion inte var så farligt. Det skulle alltså ha ett viktig förebyggande effekt, speciellt bland ungdomar och andra i riskzonen. Motståndarna anförda att innehav redan var kriminaliserat, som normalt sett har samband med användning. 4

5 Narkotikakommissionen anförde i sitt betänkande (SOU 1984: 13) fyra argument mot en kriminalisering: - narkotikarelaterade skador träffar endast brukaren själv och en grundläggande princip i lagstiftningen är att handlingar som enbart riktas mot förivraren själv normalt inte är straffbara - när det gäller tungt missbruk är det meningslöst att hota med straff - kriminalisering kunde avhålla missbrukare från att söka vård- och behandling (och därmed erkänner en kriminell handling) - socialt etablerade personer skulle sällan finnas på platser där det skulle vara berättigad att tvinga de till att lämna urinprov (förklara). När bruket kriminaliserades 1988 var detta tänkt fungera som en signal till framförallt ungdomar om att förutom handel i och innehav av även själva konsumtionen är straffbart. Varför gav socialdemokraterna med sig? Frågan tog för mycket plats i diskussionerna kring narkotikaproblemet. Det var dags att sätta punkt och återställa enigheten kring narkotikapolitiken. Polisen hade redan innan lagändringen framfört kritik Papperstiger mot att den var verkningslös eftersom straffskalan var satt så att man inte kunde samla in bevis (kroppsbesiktning i form av urin/blodprov) ändrades bl.a. straffskalan till max 6 månaders fängelse vilket gjorde att polisen kunde samla bevis genom blod och urinprov. År 2009 lämnades enligt Rättsmedicinalverket urinprov (á 600= sek). Förslag finns att den misstänkte själv ska stå för kostnaden x 2ml= ml= 69 liter urin. Inom kriminalvården togs urinprov. 5

6 Efter 1994 kan vi se att antalet anmälda för ringa narkotikabrott visar en brant ökning. Enligt Brå finns det flera förklaringar till denna ökning. Nya lagar, ytterliga droger som n-klassats och en omprioritering inom rättsväsendet. Antal förbrukade årsarbetskrafter (inrapporterade arbetade timmar omräknad till årsarbetskrafter) som var sysselsatta med narkotikabrott ökade från 200 i i början av 2000-talet till drygt 1496 år Detta är en direkt följd av spaningsinsatser mot konsumentledet, RAVE parties och Reggeafestivaler. Avslutning Om vi tittar tillbaks på perioden. Hur är det idag då? Här kan vi se att narkotikakommissionens farhåga om urinträsket blivit verklighet. Urin- och blodprov är inte bara en viktig del i polisernas verktygslåda för att spåra upp brukaren, de har också blivit ett kraftfullt verktyg för att ostraffat kunna trakassera av polisen redan kända brukare. Det är dock inte bara mot brukare detta används utan även i andra sammanhang. Till exempel den person som filmade ett enligt honom ett polisingripande med övervåld. Poliserna krävde att han skulle förstöra filmen annars skulle han tas in för urinprov. Urinprover har också fått en viktig plats i kriminalvården, skolvärlden och näringslivet. Har polisens insatser mot brukarna gett resultat? Har antalet personer med ett missbruk/beroende minskat? Har dödligheten minskat? Har den narkotikarelaterade kriminaliteten minskat? Har svenska ungdomar fattat signalen om att Knark är bajs som var slogan i en intelligent kampanj mot droger. 6

7 Det är alltså dags för en avkriminalisering och betrakta personer med ett missbruks- beroendeproblem som medborgare med mänskliga rättigheter i stället för att göra livet för de ännu svårare än vad det redan är. En sista reflektion är att om den svenska narkotikapolitiken har medfört en ökad dödlighet bland brukarna då borde den förda politiken kriminaliseras. För att om anledningen till kriminaliseringen var att illegalt bruk av narkotika är farligt borde samma resonemang gälla för narkotikapolitiken. 7