Svensk sjuksköterskeförening överlämnar härmed följande synpunkter på remissen.

Transkript

1 Utbildningsdepartementet Stockholm Frédérique Lémery Remiss U2010/2149/UH Dnr 14/05/10 Rapport 2010:5 R Sjuksköterskors specialistutbildning - vilket slags examen? Svensk sjuksköterskeförening överlämnar härmed följande synpunkter på remissen. Remissvaret är utarbetat i nära samverkan med Svensk sjuksköterskeförenings 37 nationella specialistsektioner och nätverk samt Sjuksköterskornas vetenskapliga råd. Svensk sjuksköterskeförening: - förordar en specialistutbildning på avancerad nivå som leder både till en generell magister/masterexamen samt en yrkesexamen med inriktningar - förordar att ett nationellt samverkansorgan upprättas - förordar att minst ett års yrkesverksamhet ska finnas som behörighetskrav till specialistutbildning - tillstyrker Högskoleverkets förslag gällande utformning av validering av reell kompetens - tillstyrker Högskoleverkets påpekande om Socialstyrelsens brist i ansvar att utöva tillsyn av kompetens. Kunskapsbaserad vård kräver specialistkompetens Dagens ökade samhällskrav på hälso- och sjukvård innebär att sjuksköterskor ska kunna identifiera risker på ett tidigt stadium, förhindra kostsamma åtgärder, förbättra livskvalitet och minska patienters lidande. Kortare vårdtider, minskat antal vårdplatser, effektivare diagnostik- och operationsmetoder innebär både högspecialiserad sjukhusvård och fler komplexa vårdinsatser i patientens hem. Detta kräver specialistkompetens. I framtidens specialistutbildning för sjuksköterskor ska den legitimerade sjuksköterskan bli specialist i omvårdnad och genom denna kompetens ansvara för att identifiera områden som behöver förbättras, kunna säkerställa en god kvalitet i omvårdnaden samt arbeta för att vården är säker. En specialistutbildning som enbart leder till en yrkesexamen utan fördjupning och progression i sjuksköterskornas huvudområde omvårdnad innebär att framtida utveckling av en allt mer komplex omvårdnad och omvårdnadsforskning hotas.

2 För att åstadkomma en kunskapsbaserad, ändamålsenlig, säker, patientfokuserad, effektiv, jämlik hälso- och sjukvård i rätt tid (SOSFS 2005:12) behöver sjuksköterskors framtida specialistutbildning på avancerad nivå leda både till en magister/masterexamen och en yrkesexamen med inriktningar. Två examina på samma meriter Högskoleverket hävdar att en utbildning som leder till både en yrkesexamen och en generell examen är olämplig och hänvisar till regeringens proposition 2009/10:89. I Högskoleverket rapport beskrivs tre möjliga modeller för en yrkesexamen där; modell 1 har fasta inriktningar och en fastslagen längd modell 2 har inga angivna inriktningar modell 3 delar in specialistsjuksköterskeexamen i olika examina. Svensk sjuksköterskeförening anser att genom den snabba förändringstakt som finns i vården är modell 1 inte tillräckligt flexibel för att möta vårdens behov. Med modell 2 finns en stor risk att utbildningen leder till en generalistspecialist på avancerad nivå något som vården inte har behov av. Modellen tydliggör inte heller vilken kompetens som krävs inom ett specifikt verksamhetsområde eller för en specifik patientgrupp. Modell 3 delar upp utbildningen i olika examina. Denna uppdelning skulle kunna lösa problemet med behovet av olika längd på specialistutbildning, men inte hur många examina som skulle krävas för framtidens vård. Om modellen ska användas krävs en helt ny uppdelning eftersom den föreslagna uppdelningen känns otillräcklig och föråldrad. Fördelen med en yrkesexamen är den tydliga kopplingen till yrket och kravet på samverkan med avnämarna samt att den innehåller verksamhetsförlagd utbildning, VFU. Nackdelen är att en yrkesexamen inte innehåller tillräckliga krav på progression i huvudområdet omvårdnad. Svensk sjuksköterskeförening menar att en återgång till enbart yrkesutbildning kommer att verka hämmande på hälso- och sjukvårdens utveckling. En kunskapsbaserad vård kräver specialistutbildade sjuksköterskor som kan göra bedömningar utifrån såväl samhälleliga som etiska aspekter. De behöver ha insikt om den vetenskapliga kunskapens roll och implementera ny kunskap för att kunna erbjuda den kvalificerade omvårdnad som dagens och morgondagens hälso- och sjukvård kräver. En yrkesexamen är inte tillräcklig för en kunskapsbaserad och ändamålsenlig sjukvård baserad på evidens och hälsoekonomi. En generell akademisk examen behöver ingen yrkeskoppling enligt Högskoleverket vilket Svensk sjuksköterskeförening anser vara otillräckligt. Det finns inte heller några krav på samverkan mellan lärosäte och verksamhet eller på VFU. Fördelen med en generell examen hävdar Högskoleverket är att den är mer flexibel och att en utbildningsmodell lätt kan skapas för bas, specialisering och hög specialisering något som Svensk sjuksköterskeförening instämmer i.

3 Svensk sjuksköterskeförening anser att om nationella krav på en kunskapsbaserad och hälsofrämjande vård ska kunna mötas måste sjuksköterskors specialistutbildning ligga på avancerad nivå och leda både till en generell magister/master examen och en yrkesexamen med inriktningar. Dessa båda examina måste vara i symbios med varandra med hänsyn till huvudområdets progression och utvecklingen av yrket, och kan därför inte ses som två spår utan de är varandras förutsättningar. En sjuksköterska med enbart grundutbildning har inte tillräcklig kompetens för att inom vårdens olika specialiteter självständigt bedöma, planera och åtgärda patienters komplexa omvårdnadsbehov. I en kunskapsbaserad vård bör cirka 70% av sjuksköterskorna vara specialistutbildade och i vissa verksamheter tex. anestesi, operation, intensivvård krävs 100% specialistutbildade sjuksköterskor med både magister/master examen och yrkesexamen med inriktningar. Utbildning för framtiden För att säkerställa en god kvalitet, och kunna arbeta för en trygg och säker hälsooch sjukvård behöver specialistutbildningen både ge en fördjupning i omvårdnadsämnet och organiseras på ett nytt sätt. Specialistsjuksköterskan måste kunna integrera kunskap om sjukdomar med kunskap om vilka specifika omvårdnadsåtgärder som krävs. Omvårdnadsåtgärderna behöver också anpassas med hänsyn till patient och närståendes önskemål och förmågor. Omvårdnaden behöver planeras, genomförs och utvärderas utifrån bedömningar baserad på vetenskap och beprövad erfarenhet. Det blir allt viktigare att även kunna prioritera vilka omvårdnadsåtgärder som ska genomföras. En fördjupad kunskap i omvårdnadsämnet från grund till avancerad nivå är därför nödvändig. Internationella studier visar att tillgång till sjuksköterskor med hög kompetens har en direkt effekt på minskning av antal dödsfall under vårdtid på sjukhus. Specialistutbildningen behöver erbjuda specialistkompetens i omvårdnad på avancerad nivå. Vårdens snabba förändringstakt gör att sjuksköterskor i sin yrkeskarriär kan behöva specialisera sig på nytt, men det är inte självklart att de behöver genomgå en helt ny specialistutbildning. En utbildning för framtiden som kan möta vårdens utveckling kräver en förnyelse av utbildningskombinationer, olika inriktningar och nya fördjupningsområden. Fördjupning inom de olika inriktningarna kan uppnås genom valbara kurser, examinationsuppgifter och att den verksamhetsförlagda utbildningen och examensarbetet sammanlänkas med vald inriktning. Examensarbetet med innehållet i vald inriktning, kan på så sätt bidra till en direkt utveckling av verksamheten. Specialistsjuksköterskeutbildningarna längd behöver ses över. Med den nuvarande examensordningen har nya krav på innehåll tillkommit och utbildningen ska kunna resultera i både en yrkesexamen och en akademisk examen. Trots detta har ingen förlängning av utbildningens längd ägt rum. Det

4 medför stora utmaningar att uppnå önskad kvalitet på avancerad nivå inom ramen för 60/75 högskolepoäng. En flexibel specialistutbildning skulle innebära ökad samläsning mellan olika inriktningar och över utbildningsgränser med olika längd för olika inriktningar. För att möta framtida kompetenskrav bör målsättningen vara att inrymma specialistsjuksköterskeutbildningen inom ramen för magister eller mastersprogram där även en yrkesexamen kan utfärdas efter ett eller två år. Specialistutbildningen behöver även innehålla fördjupning i vetenskaplig metod, de sex kärnkompetenserna,(personcentrerad vård, samverkan i team, evidensbaserad vård, förbättringskunskap för kvalitetsutveckling, säker vård och informatik) och ämnena biomedicin, pedagogik, hälsa och ledarskap. Den verksamhetsförlagda utbildningen ska uppfylla samma krav som den teoretiska på ämnestydlighet, lärarkompetens, arbetsformer, litteratur och examination. För en hög kvalitet i den verksamhetsförlagda utbildningen krävs omvårdnadsforskning eller utvecklingsarbeten vid de platser inom sluten, öppen och kommunal vård där studenterna bedriver sin utbildning. Handledande sjuksköterskor i verksamheten måste minst ha en magisterexamen i omvårdnad, specialist- och handledarutbildning. Om den akademiska kompetensen stärks i verksamheten så kan de verksamhetsförlagda delarna i utbildningen utökas. Utbildningens organisation och kvalitet har ett starkt samband med satsningar på klinisk omvårdnadsforskning och kombinationstjänster för disputerade sjuksköterskor. Kliniska lektorat och kliniska professurer måste därför skyndsamt utökas. Behörighetskrav och validering En grundutbildad sjuksköterska behöver minst ett års klinisk kompetens för att utvecklas i yrket. Svensk sjuksköterskeförening förordar därför utökat behörighetskrav på minst ett års yrkesverksamhet till specialistutbildningen. Även sjuksköterskor med äldre studiegång måste kunna specialisera sig. Svensk sjuksköterskeförening tillstyrker därför Högskoleverkets krav beträffande utformning av validering av reell kompetens för sjuksköterskor med äldre studiegång. Nationellt samverkansorgan Dagens studenter söker utbildningsplatser vid flera utbildningsorter men påbörjar endast en specialistutbildning. Vilket kan generera höga kostnader per student och ekonomisk förlust för lärosätena eftersom annonserad utbildning måste genomföras. Dagens fördelningsmått med helårsprestationer kan även utgöra ett hinder för specialistutbildningarnas utvecklingsmöjligheter beträffande flexibilitet och pedagogik. Svensk sjuksköterskeförening tillstyrker Högskoleverkets anmodan till regeringen om ett nytt uppdrag att utreda hur högskolan och vården faktiskt samarbetar om uppdraget också berör den nationella nivån. För att möjliggöra en nationell/internationell jämförelse, för att åstadkomma en nationell kunskapskontroll, i form av nationell klinisk

5 slutexamination och säkra en nationell dimensionering på alla nivåer anser Svensk sjuksköterskeförening att det ska finnas ett nationellt samverkansorgan för sjuksköterskors specialistutbildning. Samverkansorganet bör fastställa nationella kompetenskrav, utifrån underlag från Svensk sjuksköterskeförening i samarbete med Svensk sjuksköterskeförenings sektioner och nätverk. Ett samverkansorgan på nationell nivå bör företrädas av representanter från Utbildningsdepartementet, Socialdepartementet, Sveriges kommuner och landsting, privata vårdgivare, Högskoleverket, Socialstyrelsen, Svensk sjuksköterskeförening, Vårdförbundet och Sveriges förenade studentkår. Kompetens och tillsyn Högskoleverket påpekar att Socialstyrelsen är den myndighet som ska utöva tillsyn så att de regler som finns beträffande kompetensförsörjning inom vårdsektorn efterlevs. Tidigare ansvarade Socialstyrelsen för kompetensbeskrivningar för specialistsjuksköterska. I dag är det varje verksamhetschef som ska avgöra vilken kompetens som krävs ( SOSFS 2005:12) för verksamheten, vilket kan leda till stora brister i patientsäkerheten. Svensk sjuksköterskeförening tillstyrker därför Högskoleverkets påpekande om Socialstyrelsen brist i ansvar att utöva tillsyn av kompetens. Svensk sjuksköterskeförening är en given samarbetspartner i arbetet med ny utbildningsmodell för sjuksköterskors framtida specialistutbildning. Svensk sjuksköterskeförening ser fram emot en fortsatt dialog. Svensk sjuksköterskeförenings vetenskapliga råd ställer sig bakom detta yttrande: Ania Willman Janeth Leksell Vetenskaplig sekreterare Svensk sjuksköterskeförenings sektioner och nätverk som ansluter sig till detta yttrande: Riksföreningen för Barnsjuksköterskor Riksföreningen för Akutsjuksköterskor Evalotte Mörelius Henrik Andersson Distriktssjuksköterskeföreningen i Sverige Kristina Hesslund Riksföreningen för Företagssköterskor Kristina Anderson

6 Riksföreningen för Anestesi- och Intensivvård Oili Dahl Riksföreningen för sjuksköterskor inom Äldrevård Monica Berglund Riksföreningen för Operationssjukvård Riksföreningen för sjuksköterskor inom Kristina Lockner Urologi Helen Marklund Riksföreningen för Skolsköterskor Susanne Lingefjärd Hedqvist Svensk förening för sjuksköterskor i Diabetesvård Mona Andersson Specialistföreningen för Öron- Näs- Halssjuksköterskor (FÖNH) Sara Wireklint Riksföreningen för Ögonsjukvård Susanne Albrecht Sjuksköterskor i Cancervård Per Fessé Föreningen för sjuksköterskor inom Gastroenterologi i Sverige (FSGS) Susanna Jäghult Nätverket för forskande sjuksköterskor Svensk Njurmedicinsk inom palliativ omvårdnad sjuksköterskeförening Jane Österlind Lena Alexandersson Sveriges Lungsjuksköterskors intresseförening (SLIF) Anna Svensson Sveriges MS-sjuksköterskeförening (SMSF) Åke Myr Föreningen Hematologisjuksköterskor Sektionen för Stomiterapeuter i Sverige och sjusköterskor inom kolorektal Janet Lundquist omvårdnad Eva Bengtsson Föreningen för telefonrådgivning inom hälso- och sjukvård (THRIS) Rolf Tannerskog Sveriges sjuksköterskor inom området smärta (SSOS) Andrea Hållstam

7 Riksföreningen för medicinskt ansvariga sjuksköterskor Helena Gustafsson Riksföreningen för ambulanssjuksköterskor (RAS) Janne Kautto T.f. Psykiatriska Riksföreningen Richard Brodd Astma- och Allergi sjuksköterskeföreningen ( ASTA) Inger Kull Nätverket för vårdutveckling Rose-Marie Strömblad Nätverk för estetik och omvårdnad Britt-Maj Wikström Ortopedisjuksköterskorna i Sverige (OSIS) Ingrid Höglund-Karlsson Sårsjuksköterskor i Sverige Susanne Dufva Specialistföreningen för Dermatologi och Venereologi sjuksköterskor i Sverige (DVSS) Lena Bonny Föreningen för Reumasjuksköterskor Anna-Karin Rohe Sjuksköterskor för palliativ omvårdnad (SFPO) Christine Karlsson Nätverket donationsansvariga sjuksköterskor Hans Lindblom Kontaktperson Nutritionsnätet för sjuksköterskor Ann Ödlund Olin Riksföreningen för yrkesmässig handledning i omvårdnad (RFYGO) Gunnel Selin Riksföreningen för sjuksköterskor inom trauma Agneta Brandt

8 SVENSK SJUKSKÖTERSKEFÖRENING Stockholm Ania Willman Birgitta Wedahl Sakkunnig i utbildningsfrågor