Övervakning av fåglarnas populationsutveckling. Årsrapport för 2007

Transkript

1

2

3 Övervakning av fåglarnas populationsutveckling Årsrapport för 7 Åke Lindström, Martin Green, Richard Ottvall och Sören Svensson Innehållsförteckning Summary Inledning Metoder 4 Resultat och Diskussion 7 Artgenomgång 5 Tack 4 Tabell. Antal inventerade punktrutter vintrarna 975/976 6/7 5 Tabell. Antal inventerade punktrutter somrarna Tabell. Antal inventerade standardrutter Tabell 4. Antal observerade individer på punkrutterna vintrarna 5/6 6/7 6 Tabell 5. Populationsindex för vintrarna 975/976 6/7 baserat på punkrutter 8 Tabell 6. Antal observerade individer på punkrutterna somrarna 6 7 Tabell 7. Populationsindex för häckningstid baserat på punkrutter 4 Tabell 8. Antal observerade individer på standardrutterna somrarna Tabell 9. Populationsindex för häckningstid baserat standardrutterna 4 Appendix. Deltagarförteckning för punktrutter gjorda senaste vintern och sommaren 44 Appendix. Deltagarförteckning för standardrutter 7 5 Appendix. Diagramredovisning av beståndsindex vintertid, punktrutter 6 Appendix 4. Diagramredovisning av beståndsindex under häckningstid 66 Appendix 5. Svenska och vetenskapliga namn 79 Ekologiska institutionen, Lunds universitet Lund 8 Omslagsbild/Cover: Ljungpipare Pluvialis apricaria (foto: Rolf Gustafsson) Alla övriga bilder/all other pictures: Åke Lindström

4 Summary Lindström, Å., Green, M., Ottvall, R. & Svensson, S. 8. Monitoring population changes of birds in Sweden. Annual report for 7, Department of Ecology, Lund University. 8 pp. This report presents the results of the Swedish National Bird Monitoring programme, run by the Department of Ecology, Lund University, as a part of the National Monitoring Programme of the Swedish Environmental Protection Agency. The results from 7 include data from 76 winter point count routes in 6/7 ( nd winter), of which 5 were carried out during the Christmas/New Year count, and 8 summer point count routes ( rd year). A third programme is running since 996 with 76 Fixed routes, systematically (and therefore semi-randomly) distributed over Sweden (combined line transect and point counts). In total 46 Fixed routes were completed in the summer of 7 (best year ever) and all 76 routes have now been censused at least once since 996. Trends were analysed using TRIM. Overall, 7 was a good year for Swedish birds. In the Christmas/New Year count 6/7, about 8, individuals of 47 species were counted by 79 different observers. Winter indices increased in 65% of the species compared to the winter before (Table 5). Moderate to strong long-term increases in winter populations are present in the following species: Cormorant, Grey Heron, Mallard, Tufted Duck, Smew, Canada Goose, White-tailed Eagle, Raven, Rook, Blue Tit, Nuthactch, Wren, Robin and Greenfinch (Table 5, App. ). Several tits and woodpeckers had unusually high indices. Long-term winter declines are prominent in Black Grouse, Collared Dove, Hooded Crow, Willow Tit, Marsh Tit, Treecreeper, Goldcrest and House Sparrow. On the point count routes in summer 7, 5 birds of species were counted by 8 different observers. From the Fixed routes were reported 4, birds of species, by 4 persons. Indices for a large number of species are presented in Tables 7, 9 and graphs in App. 4. More graphs and indices can be found on the homepage (address below). Examples of species with long-term positive trends in summer are Black-throated Diver, Whooper Swan, Red Kite, Marsh Harrier, Osprey, Crane, Raven, Blue Tit, Wren, Mistle Thrush, Blackcap, the collybita subspecies of Chiffchaff and Goldfinch. The following species show clear negative long-term trends: Slavonian Grebe, Black Grouse, Snipe, Curlew, Common Sandpiper, Herring Gull, Black-headed Gull, Stock Dove, Cuckoo, Swift, Green Woodpecker, Wryneck, Skylark, House Martin, Sand Martin, Hooded Crow, Willow Tit, Marsh Tit, Wheatear, Thrush Nightingale, Grasshopper Warbler, Dunnock, Tree Pipit, Yellow Wagtail, Red-backed Shrike, Starling, Linnet, Bullfinch, Yellowhammer, Ortolan Bunting, Rustic Bunting, Reed Bunting and House Sparrow. It is noteworthy, however, that many long-term declines have leveled out the last decade or so, with some species even starting to increase again. Bird indicators were calculated for Sweden based on summer point counts and the species selection and methods of the Pan-European Common Bird Monitoring Scheme (page ). Farmland birds ( Vanliga jordbruksfåglar, species) show a 4% decline since 975, although in 7 the index increased. Woodland birds ( Vanliga skogsfåglar, 6 species) have declined with about %, whereas a group of other common birds ( Övriga vanliga fåglar, species) show no average change in population size. For the first time we also present indicators based on the Fixed routes and a smaller subset of more specialised species. Indicators are presented for farmland, forest and mountain birds. These indicators are official indicators of biodiversity within the national environmental objectives set by the Swedish Parliament. The indicator for forest birds show a significantly higher index 7 compared to. None of the other indicators show any significant trend for the short period covered (-7), but the direction of all are either neutral or positive. Appendix 5 holds a list of Swedish and scientific names of birds as help for foreign readers when interpreting the tables. Homepage:

5 INLEDNING Inom Svensk Fågeltaxering övervakas de svenska fågelpopulationernas häckande bestånd så att eventuella oroväckande tendenser kan upptäckas i tid. Bevakningen sker genom årligen upprepade inventeringar med standardiserade metoder. Denna årsrapport omfattar vintern 6/7 och sommaren 7. Det är nu den :a vintersäsongen och den :e sommarsäsongen som redovisas sedan punkttaxeringarna startade 975. Populationstrender för ett stort antal svenska fågelarter presenteras. Värden för enskilda år skall alltid tolkas försiktigt. Projektets stora värde ligger istället i de långsiktiga trenderna, som visar populationsutvecklingen för svenska fåglar de senaste drygt trettio åren. Jämfört med tidigare år är två nya personer medförfattare till denna årsrapport, nämligen Martin Green och Richard Ottvall. De båda har sedan ett par år tillbaka deltagit i flera aktiviteter där data från Svensk Fågeltaxering varit i fokus. Det har gällt utformning av de nationella miljömålsindikatorerna, utvärdering av standardruttsdata i förhållande till habitatdata från NILS (ett nationellt landskapsövervakningsprogram), en stor utredning om trender hos samtliga Sveriges fågelarter nämnd nedan, samt den pågående storsatsningen på standardruttsinventeringar i Norrland (se hemsidan). Vi gläds åt att på detta sätt kunna stärka arbetet med övervakningen av Sveriges fåglar. Under året har vi inom Svensk Fågeltaxering, på uppdrag av Naturvårdsverket och tillsammans med en expertgrupp från olika universitet och organisationer, analyserat och beskrivit trender för samtliga svenska häckfågelarter. En stor del av materialet utgörs av Svensk fågeltaxerings siffror. Den generella bilden som framkommer är att det är fler arter som har minskat än ökat de senaste åren, men också att för många av de långsiktigt minskande arterna har kurvorna det senaste decenniet planat ut och för en del även svängt uppåt. Denna bild är också tydlig i de trender som presenteras i föreliggande rapport. Det europeiska samarbetet om övervakning av de vanliga fåglarna fortsätter, där fåglarna fungerar som indikatorer på biologisk mångfald inom EU. Svenska punktruttsdata ingår. Vi har beräknat motsvarande indikatorer för Sverige. Under 7 ökade jordbruksfågelindikatorn och indikatorn för övriga vanliga fåglar, medan skogsfågelindikatorn låg kvar på samma nivå. Motsvarande kurvor baserat på standardrutterna visar en mer positiv bild. Våren 7 lades data från standardrutterna ut på Miljömålsportalen ( där de fungerar som indikatorer på hur riksdagens olika miljömål efterlevs. De är tillsammans med data för flodpärlsmusslan några av de få biodiversitetsdata som används som miljömålsindikatorer i Sverige. I denna rapport presenteras indikatorer för jordbruks-, skogs- och fjällfåglar. Ytterligare länsstyrelser har anammat standardrutterna, inte minst då på grund av möjligheten att stärka de regionala miljömålsindikatorerna (beskrivet ovan). Under 7 var 5 län anslutna, nämligen AC, BD, C, D, E, F, G, H, S, T, U, W, X, Y och Z län. Under 7 färdigställdes två vetenskapliga uppsatser baserat på data från Svensk Fågeltaxering. En om gransångarens utbredning och populationsutveckling (Ornis Svecica -4, 7) och en om ortolansparvens habitatval enligt standardrutterna (kommer i Ornis Svecica, 8). Denna rapport går ut till de runt 5 inventerare som deltagit i Svensk Fågeltaxering, samt till åtskilliga andra intressenter. Genom att på detta sätt belysa tillståndet för de svenska fåglarna hoppas vi både sporra till fortsatt inventerande samt stimulera till nödvändiga naturvårdsåtgärder för de arter och artgrupper som det går dåligt för.

6 METODER Inventeringsmetoder Två huvudmetoder används inom fågelövervakningen för att räkna fåglar på ett jämförbart sätt: fritt valda punktrutter samt standardrutter. Mer detaljerade metodbeskrivningar finns på rapporteringsblanketterna och på projektets hemsida. Fritt vald rutt med punkttaxering. Inventeraren väljer själv en rutt längs vilken punkter (stopp) placeras ut på sådant avstånd från varandra att man undviker att dubbelräkna fåglar från olika punkter. Från varje punkt räknas alla hörda och sedda fåglar under fem minuter. Räkning sker en gång om året sommartid och upp till fem gånger vintertid vid ungefär samma datum och med start vid ungefär samma klockslag. Metoden har använts sedan 975 i både Häckfågeltaxeringen och Vinterfågelräkningen. Fast standardrutt med kombinerad punkt- och linjetaxering. Rutten är åtta kilometer lång (kvadrat om x km). I hörnen och mitt emellan hörnen ligger punkter där fåglarna räknas under fem minuter. Mellan punkterna räknas fåglarna medan man går långsamt (linjetaxering), ungefär 4 minuter per km. Rutterna har fasta, förutbestämda positioner över hela landet, med 5 km lucka i både nordsydlig och västöstlig riktning. Totala antalet rutter är 76. Metoden infördes 996 för att få jämn geografisk spridning och ett representativt stickprov av fågelfaunan i proportion till de olika naturtypernas arealer. Beräkning av index Eftersom vi inte kan räkna alla fåglar måste vi förlita oss på stickprov, vars värden vi förväntar oss skall vara proportionella mot det sanna antalet fåglar. Resultaten från stickproven bearbetas sedan statistiskt och presenteras i form av index. Det är viktigt att tänka på att index inte ger sanningen, de speglar bara sanningen mer eller mindre bra. Hur väl de speglar sanningen beror i sin tur på hur väl materialet motsvarar de antaganden som alla indexberäkningar bygger på. Bland annat är stickprovets storlek viktigt: ju fler rutter och ju fler fåglar, desto bättre index. Vi använder en indexeringsmetod som kallas TRIM. TRIM (TRends & Indices for Monitoring data) är ett avancerat index som tagits fram av statistiska centralbyrån i Nederländerna. Med hjälp av TRIM beräknas för varje art och delprogram (vinter- respektive sommarpunktrutterna, samt standardrutterna) ett index per år, samt en (log)linjär trend. I trendanalysen beräknas den genomsnittliga förändringen över studieperioden, i % per år. Notera att endast (log)linjära trender kan beräknas med TRIM och alltså inga mer avancerade trendkurvor. För vissa arter, till exempel rosenfinken, med en kraftig uppgång följd av en kraftig nedgång blir en linjär trend relativt intetsägande, men metoden passar väl för arter med långsiktiga stabila trender. Rent statistiskt är TRIM en typ av loglinjär analys som bygger på maximum-likelihoodmetoden med antagandet att fågelantalen är Poisson-fördelade. Modellen kan ta hänsyn till de problem som ofta finns i inventeringsdata, nämligen att fåglarna ibland uppträder i kolonier eller stora flockar, samt att ett års data inte är helt oberoende av föregående år ( serial correlation - många fåglar blir äldre än ett år och finns alltså med två år i rad). I TRIM räknas de mest sannolika värdena ut för de år en rutt inte inventerats och dessa används sedan vid den statistiska behandlingen av index. De ifyllda värdena påverkar dock inte index som sådana. När ett nytt år läggs till förändras tidigare års TRIM-index, normalt dock i mycket marginell omfattning. För mer sofistikerade detaljer om TRIM index hänvisas till manualen som kan hämtas på Trenddata och årliga index beräknat med TRIM återfinns i tabellerna 5, 7 och 9. Dessutom visas index i figurform för ett stort antal arter i Appendix och 4. För alla de tre inventeringsprogrammen har vi använt 998 som basår (index = ). Anledning till att använda 998 som basår 4

7 är att det detta år gjordes 66 standardrutter, vilket är % av rutterna och vi tror att från och med detta år täcks Sverige väl av standardrutterna. Vi uteslöt alltså de två första årens standardruttsdata, då för få rutter gjordes. För de två sommarprogrammen har vi valt att rita kurvorna i samma figur för att göra dem direkt jämförbara. Så här läser du Vinterfågelräkningens figurer: Antalet fåglar (och därmed index) har för 998 satts till. En blå linje binder ihop indexvärdena för de olika åren. I havsörnens fall betyder indexet på ungefär,5 för 98 att det fanns,5 gånger så många individer som basåret, dvs. populationen 98 var bara hälften så stor som år 998. Basårets värde kan av ren slump ha varit ovanligt högt eller lågt och därför skall man inte lägga för stor vikt vid huruvida värden före och efter basåret ligger över eller under. Det viktiga är istället vilka trender som finns i kurvan. Den första siffran i parentesen efter artnamnet ( 8 för havsörnen) visar det genomsnittliga antalet fåglar observerade per år. Andra siffran (7,), är den genomsnittliga årliga procentuella förändringen i populationsstorleken. Havsörnen har alltså ökat med i genomsnitt 7, % per år över hela perioden. Parentesen avslutas med en beskrivning av trendens statistiska säkerhet. NS ( not significant ) betyder att ingen säker trend finns, medan stjärnor *, ** eller *** visar att förändringen är statistiskt säkerställd, motsvarande p<,5, p<, och p<,. Ju fler stjärnor desto säkrare är trenden. För sommarräkningarna har data från de två programmen sammanförts, här exemplifierat av talgoxen. Den röda linjen visar punktruttsdata och den svarta streckade linjen visar standardruttsdata. Kurvorna sammanfaller i basåret 998. I den andra rubrikraden återfinns motsvarande.5.5 Talgoxe, Parus major (4, -.9, ***; 57, 5.9, ***) Havsörn, Haliaeetus albicilla - (8, 7., ***) detaljinformation som för Vinterfågelräkningen, med data från sommarpunktrutterna till vänster och standardrutterna till höger. Det har på sommarpunktrutterna setts i genomsnitt 4 talgoxar per år mellan 975 och 6. Arten har över denna period minskat med i genomsnitt,9 procent per år, med hög statistisk signifikans (***). För standardrutterna gäller att i genomsnitt 57 fåglar setts per år och arten har under denna period ökat med 5,9 % per år. Notera alltså skillnaden mellan de två trendsiffrorna de berör olika tidsperioder! Fågelindikatorer Under startade organisationen European Bird Census Council (EBCC) ett projekt för att i förenklad form beskriva hur det går för de vanligaste fåglarna i Europa. Trenderna hos fågelarter typiska för ett visst habitat, till exempel jordbrukslandskapet, summeras till en enda trend. Indikatorerna blir helt enkelt fåglarnas motsvarighet till aktievärldens Dow Jones eller Nasdaq. Under 4 beslutades inom EU att denna indikator skall användas som ett sätt att spegla tillståndet för den biologiska mångfalden inom EU (se Vår Fågelvärld /5). Här presenterar vi motsvarande siffror för Sverige, baserat på de urvals- och beräkningskriterier som används för hela Europa. Arturvalet har ändrats något på europeisk nivå sedan förra årsrapporten. Några arter har bytt grupp, men framför allt har ett större antal arter inkluderats. Tre indikatorer har beräknats: Vanliga jordbruksfåglar ( Common farmland birds ), Vanliga skogsfåglar ( Common woodland birds ) samt Övriga vanliga fåglar ( All other common birds ). På europisk nivå har 4 arter valts ut, av vilka, 8 resp. 6 placerats i de tre grupperna ovan. Av dessa ingår i de svenska beräkningarna 4, resp. 45 arter. Vilka arter det rör sig om beskrivs 5

8 nedan. Att färre arter finns med i Sverige beror på att vissa arter inte förekommer i vårt land och att andra är för fåtaliga för att möjliggöra indexering. Grupptillhörighet har bestämts utifrån ett europeiskt perspektiv och speglar i enstaka fall inte förhållandena i Sverige speciellt väl. Vissa arter, likt jordbruksarterna törnskata och gulsparv, förekommer i Sverige även i stor utsträckning på hyggen och i kraftledningsgator, med risk att deras trender feltolkas om alla fåglar tas med. Vi har hittills valt att behålla den europeiska standarden för jämförbarhetens skull. Nytt för i år är att vi beräknat indikatorer både för punktrutterna (975-7) och standardrutterna (998-7), baserat på det europeiska arturvalet En art är inkluderad i de svenska indikatorerna ifall det finns tillräckligt med data för att beräkna ett TRIM index för samtliga år. Först har TRIM-index beräknats för varje art. Därefter har ett medelindex beräknats per år för alla arter. Medelindex är det geometriska medelvärdet, vilket gör att en dubblering av en art vägs upp av en halvering för en annan art. Sedan sommaren 7 används data från Svensk Fågeltaxerings standardrutter även som officiella indikatorer på den biologiska mångfaldens utveckling inom tre av de nationella miljömålen; Ett rikt odlingslandskap, Levande skogar och Storslagen fjällmiljö samt därunder liggande delmål (se Vår Fågelvärld 7/7). Grundtanken är att följa ett urval relativt specialiserade fågelarters populationsutveckling, fåglar vars ekologi har god koppling till de olika miljömålen och på så sätt få lättbegripliga och uppdateringsbara indikatorer på läget för den biologiska mångfalden. De tre indikatorerna presenteras, både på nationell och regional nivå, på miljömålsportalen ( där det också finns fördjupande texter att läsa. På sikt är det meningen att mångfaldsindikatorer baserade på fågeldata skall plockas fram för ytterligare ett antal miljömål. Fågeldata från standardrutterna är en av de få indikatorer på biologisk mångfald som finns i dagsläget. För varje miljömål har vi valt ut ett antal arter med stark koppling till de komponenter som utgör grunden för biologisk mångfald inom målet i fråga. Urvalet baserades på att ingående arter ska vara tämligen specialiserade så att de verkligen knyter an till det som indikatorn ska visa, men samtidigt talrika nog för att ge ett gott statistiskt underlag. Vi gick igenom litteraturen, studerade antalet inräknade fåglar på standardrutterna, funderade och enades slutligen om ett urval av sexton arter för målet Levande skogar. Dessa arter är huvudsakligen stannfåglar med kopplingar till död ved, stort Storspov, representant för Ett rikt odlingslandskap. lövinslag och gammal skog. För målet Ett rikt Curlew, a Swedish Farmland Bird Indicator species. odlingslandskap valdes tretton arter ut. Här är det svårt att hitta stannfåglar och urvalet baseras främst på att arterna ska vara typiska för jordbruksmiljön och i de flesta fall har de utvalda arterna kopplingar till ängsmarker, betesmarker och småbiotoper. Ur de utvalda grupperna för skogen och odlingslandskapet valdes sedan ett mindre antal arter ut för varje specifikt delmål. Målet Storslagen fjällmiljö är speciellt genom att fokus här ligger på att ursprunglig biologisk mångfald ska bevaras. Man kan tolka detta som att ursprungliga miljöer (vegetationszoner) ska bevaras i den omfattning de har idag. Därför blev urvalet kopplat till arter typiska för kalfjällets öppna miljöer respektive fjällbjörkskogen, vilket i sin tur innebär att en hel del talrika generalistarter plockades med då de inom fjällen är typiska för den vegetationszon de förekommer i. Vi valde ut femton arter uppdelade i två grupper, en för kalfjällsfåglar (sju arter) och en för fjällbjörkskogen (åtta arter). För fjällindikatorn inkluderades bara standardrutter belägna i fjällkedjan. De ingående arterna presenteras nedan. Indikatorerna har beräknats på motsvarande sätt som de europeiska indikatorerna ovan. 6

9 RESULTAT och DISKUSSION Utfört arbete 7 Deltagare Huvuddelen av arbetet har utförts av ideellt arbetande ornitologer. Detta gäller nästan samtliga punktrutter såväl sommar som vinter. Enstaka personer som inventerat standardrutter i avlägsna och svårtillgängliga delar av Sverige har kunnat arvoderas och genom länsstyrelsernas försorg har mindre ersättningar utgått till en del personer. Totalt deltog under året 5 personer. En förteckning över deltagare återfinns i Appendix (fria punktrutter) och Appendix (standardrutter). Kontrollera gärna att uppgifterna stämmer. För de fria rutterna kan enstaka personer eller rutter saknas på grund av sent inkomna protokoll. Fria punktrutter Antalet vinterpunktrutter ökade glädjande nog sedan ifjol och för period var det den högsta siffran sedan vintern / (Tabell ). Även sommarpunktrutterna håller ställningarna väl (Tabell ). I Kronobergs län har det sedan 997 löpt ett program med sommarpunktrutter i skogsmiljö. Detta material har vänligen ställts oss till förfogande av Länsstyrelsen i Kronobergs län och på så sätt har nya rutter tillkommit för perioden 997-7, dessutom i ett område där relativt få rutter gjorts tidigare. Separata analyser på dessa rutter (Larsson, P-E. 4. Övervakning av fåglar i skogsmark Medd. 4:8, Lst Kronoberg) visade på mycket likartade trender jämfört med övriga Sverige och följaktligen har de nationella trenderna inte påverkats nämnvärt utan snarare stärkts utav detta retroaktiva tillskott av material. Totalt gjordes 5 vinterpunktrutter av 79 olika personer under huvudräkningsperioden runt jul och nyår (period ). Ungefär 9 rutter gjordes alla fem vinterperioderna. Totalt rapporterade 8 olika personer vinterfågelräkningar. Under period räknades 6/7 totalt individer av 47 arter (Tabell 4), däribland en flock om bergfinkar i Skåne. Motsvarande siffror för 5/6 var 595 individer av 7 arter. Perioderna,, 4 respektive 5 sågs 79 74, 5, 9 54 respektive individer. TRIM-index och trender för ett stort antal arter (period ) finns i Tabell 5 och i figurform i Appendix. Totalt gjordes 8 fria sommarpunktrutter av 8 olika personer. Rapporterna för 7 omfattade 5 7 fågelindivider av arter. Motsvarande siffror för 6 var fåglar av 5 arter. TRIM-index för ett större antal arter redovisas i Tabell 7 samt i figurform i Appendix 4. Standardrutterna Under året gjordes 46 rutter av 4 olika personer, vilket är det särklassigt bästa året hittills (Tabell ). De sista två oinventerade rutterna i Lapplands fjälltrakter gjordes under året och därmed har samtliga 76 rutter nu inventerats minst en gång. Hela 679 rutter (95 %) har nu inventerats åtminstone två olika år och bara 7 rutter är inventerade endast en gång. Dessa 7 rutter har högsta prioritet 8. Sexton rutter har inventerats alla åren. Av kartorna på nästa sida framgår vilka rutter som inventerades 7 samt hur många gånger var rutt blivit inventerad. På de 46 inventerade standardrutterna sågs 4 6 fåglar av arter längs linjerna och av 97 arter vid punkterna. Sammanlagt sågs arter. En detaljerad listning över antalet fåglar av olika arter sedda längs linjerna finns i Tabell 8. Totalt har genom åren 5 arter setts på standardrutterna. TRIM-index för standardrutterna finns i Tabell 9 och för de flesta av dessa arter även grafiskt i Appendix 4. Figurer för ytterligare arter finns på hemsidan. Indexen är beräknade på data från och med

10 Figur. Vänster. Standardrutter inventerade 7. Mitten. Antalet år de olika standardrutterna blivit inventerade. Höger. Antalet inventeringstillfällen för sommarpunktrutter per topografiskt kartblad (5 x 5 km). Left map. The Fixed routes censused in 7. Middle map. Number of years each Fixed route has been censused. Right map. Number of Summer point counts carried out in per 5 x 5 km square in Sweden. Datarevision: Under året reviderades en del standardruttsdata retroaktivt genom att dunungar och boungar från en del arter, främst hönsfåglar och simfåglar, plockades bort. Dessa skall på standardrutterna inte rapporteras (det är OK att göra det på punktrutterna, så länge man alltid gör det). Om Du känner på dig att du rapporterat in dunungar eller boungar från en standardrutt, men inte indikerat detta i ditt protokoll, vänligen skriv en rad och låt oss veta. Följande metodavsnitt har lagts till instruktionerna för standardrutterna på hemsidan och gäller alltså i fortsättningen: Dunungar skall inte räknas. De flesta sådana fall rör borymmande arter såsom änder, gäss, svanar, doppingar, vadare och hönsfåglar. Här kan det givetvis bli gränsfall, men i regel går det att avgöra om ungarna fortfarande kan betecknas som dunungar eller om de ruggat till fjäderdräkt. I protokollet för du in antalet fåglar som inte var dunungar, men kan gärna kommentera att det dessutom fanns x stycken dunungar. När det gäller bostannande arter (såsom rovfåglar, hackspettar, tättingar) är problemet ovanligare eftersom man i praktiken inte kan eller hinner med att separera nyligen flygga ungfåglar från gamla fåglar. Räkna då alla individer du ser och som du kan bestämma till art. Ungar som påträffas i bon skall dock inte räknas. Undantag är om man hittar ett aktivt bo utan att observera någon förälder; då räknar man boet som en () individ av arten (om arttillhörighet säkert kan bestämmas). Det finns naturligtvis gränsfall även här, t.ex. ännu oflygga ungar som just hoppat ur boet. Använd samma princip då: räkna inte ungarna om föräldrarna räknas. 8

11 Fågelåret 7 jämfört med 6 Vintern 6/7 För de 77 arter där årliga index beräknats för period (jul/nyår), var det 5 arter (65 %) där index ökade jämfört med 5/6 och 7 arter (5 %) där index minskade (Tabell 5). För inte mindre än 47 arter ökade index med mer än % mellan åren. För arter ökade index med mer än 7 %. Mest noterbart är att fyra av dessa var hackspettar: gröngöling, större och mindre hackspett, samt spillkråka. Alla fyra hade dessutom sitt högsta eller näst högsta vinterindex någonsin. För följande 5 arter, i huvudsak simfåglar och rovfåglar, minskade index med mer än % mellan åren: vigg, brunand, alfågel, ejder, småskrake, sädgås, kanadagås, knölsvan, ormvråk, fjällvråk, sparvhök, duvhök, strömstare, koltrast och stare. Sommaren 7 Av 6 arter/raser för vilka index beräknats för de fria punktrutterna var det 8 arter (6 %) vars index ökade jämfört med sommaren 6 och 54 arter (4 %) där index minskade (Tabell 7, ytterligare arter på hemsidan). För följande nio arter ökade index med mer än 5 % mellan åren: häger, vitkindad gås, tjäder, ljungpipare, tamduva, gärdsmyg, sydlig gransångare, ob. korsnäbb och videsparv. Ytterligare arter ökade med mellan och 5 %. För tio arter, svarthakedopping, rördrom, vigg, brunand, sparvhök, mindre hackspett, gräshoppsångare, gulärla, domherre och ortolansparv, minskade index med mer än %. För standardrutterna var motsvarande siffror för 65 arter/raser att 7 ökade (65 %) och 58 minskade (5 %, Tabell 9, fler arter på hemsidan). Bland de 6 arter som hade ett speciellt gott år, där index ökade med 5 % eller mer från 6, kan nämnas fjällvråk och fjällabb, trana, gråspett, större hackspett och mindre hackspett (samtliga 7 hackspettsarter ökade mellan åren), tofsmes, gärdsmyg, sydlig gransångare, kungsfågel, grönsiska och korsnäbbarna (mindre, större och obestämda). För gravand, sparvhök, brushane, kattuggla, trädlärka, lappmes, sidensvans och snösparv minskade index med mer än %. Samtliga dessa arter observeras dock i låga antal (< per år) och därmed är siffrorna något osäkra. Gravand, ovanligt få sågs på standardrutterna 7. Shelduck, unusually few were seen on the Fixed routes in 7. För de arter som registrerades i tillräcklig mängd i båda sommarprogrammen var det 8 (6 %) som hade förändringar i samma riktning (båda upp eller båda ner) och 5 (8 %) som hade förändringar i olika riktning. Överlag var korrelationen ganska god mellan den procentuella förändringen från de två programmen (r =,4, p<,). För de vanligaste arterna/raserna (påträffade i genomsnitt i mer än exemplar på de fria punktrutterna) var dock mellanårsförändringarna samstämmiga för endast arter (58 %), vilket är en förvånansvärt låg andel. För de 9

12 vanligaste arterna brukar mellanårsförändringarna vara mycket lika. För flera av de allra vanligaste arterna var skillnaden dock numeriskt liten mellan programmen, men förändringen låg på var sin sida om ±. Bland de 9 arter som noterats i mer än exemplar på punktrutterna var det nio arter som ökade med mer än % i båda sommarprogrammen (i vanlighetsordning): stare, kungsfågel, ob. korsnäbb, större hackspett, gärdsmyg, backsvala, tamduva, entita och trädkrypare. Inga arter minskade med mer än % i båda delprogrammen. Fågelindikatorer Nedan presenteras flera olika typer av indikatorer och många kurvor blir det. Vi är medvetna om att detta riskerar skapa viss förvirring. Det finns dock flera anledningar till denna mångfald. Viktigast är att indikatorerna plockats fram med olika bakomliggande syften, såsom geografisk region och fåglars habitatval. Därmed kommer både arturval och tidsperioder att bli olika. Dessutom finns det numera data från både punktrutter och standardrutter och dessa överensstämmer i varierande grad och kan inte bara slås ihop. Först presenteras de indikatorer som figurerat i tidigare rapporter. De baseras helt på punktruttsdata och med ett europeiskt arturval. Därefter visas de nya indikatorer som plockats fram för de svenska miljömålen, med för Sverige bättre anpassat arturval och dessutom baserade på standardruttsdata. Därtill görs en del jämförelser mellan de olika indikatorerna. När man hänvisar till olika indikatorer är det alltså mycket viktigt att vara medveten om vilka data som ingår och därmed vilka indikatorer som är mest relevanta. De europeiska indikatorerna Här presenteras indikatorer för svenska fåglar grupperade som: Svenska fågelindikatorer Vanliga jordbruksfåglar, Vanliga skogsfåglar respektive Övriga..8 vanliga fåglar, enligt det europeiska arturvalet. Figuren till höger.6.4 sammanfattar dessa indikatorer. På nästa sida visas varje Övriga. indikator för sig (Figur ). Nytt för i år är att vi beräknat och lagt..8 in indikatorer även för standardruttsdata. Det är viktigt att tänka.6 på att indikatorerna innefattar våra vanligaste fåglar. Många av.4 Skog Jordbruk. de mest kräsna arterna, till exempel de som kräver äldre och mer orörd skog (lappmes, lavskrika, vissa hackspettar och ugglor), är relativt ovanliga och kommer därför inte med i beräkningarna. De representeras därför inte nödvändigtvis av dessa indikatorer. Långsiktigt har det generellt gått sämst för jordbruksfåglarna, något mindre dåligt för skogsfåglarna och jämförelsevis bäst för övriga arter. Det är noterbart att trenderna det senaste decenniet är betydligt mer positiva enligt standardruttsdata. Orsakerna till trendskillnaderna mellan punkt- och standardrutter, som fortfarande är delvis oförklarade, diskuterades i fjolårets rapport. En bidragande orsak är i alla fall att det gått generellt bättre för fåglarna i norra Sverige, vilket lyfter standardruttstrenderna något jämfört med punktrutterna. Grupperna sinsemellan är det dock fortfarande jordbruksfåglarna som det går sämst för. Att 7 var ett gott år generellt för fåglarna visas av att fem av de sex kurvorna vände uppåt och den sjätte var i stort sett oförändrad. Trim index

13 Vanliga jordbruksfåglar Vanliga skogsfåglar Övriga vanliga fåglar Trim index Trim index Trim index Vanliga jordbruksfåglar: tofsvipa, sånglärka, ladusvala, råka, buskskvätta, törnsångare, ängspiplärka, gulärla, törnskata, stare, hämpling, gulsparv, ortolansparv, pilfink (n = 4). Vanliga skogsfåglar: sparvhök, skogsduva, mindre hackspett, spillkråka, nötkråka, nötskrika, svartmes, tofsmes, entita, talltita, nötväcka, trädkrypare, dubbeltrast, rödstjärt, gransångare, grönsångare, kungsfågel, svartvit flugsnappare, trädpiplärka, grönsiska, domherre (n = ). Övriga vanliga fåglar: ormvråk, enkelbeckasin, drillsnäppa, ringduva, turkduva, gök, tornseglare, gröngöling, större hackspett, göktyta, trädlärka, hussvala, korp, kråka, kaja, skata, stjärtmes, talgoxe, blåmes, gärdsmyg, björktrast, taltrast, rödvingetrast, koltrast, stenskvätta, näktergal, rödhake, gräshoppsångare, rörsångare, sävsångare, härmsångare, svarthätta, trädgårdssångare, ärtsångare, lövsångare, grå flugsnappare, järnsparv, sädesärla, grönfink, gråsiska, rosenfink, bofink, bergfink, sävsparv, gråsparv (n = 45). Figur. Indikatorer för tre grupper av svenska fåglar. Arturvalet är det samma som för EUs officiella fågelindikatorer och har ändrats något sedan tidigare år. Data är från sommarpunktrutterna (975-7, brun, grön eller blå linje) respektive standardrutterna (998-7, orange linje). De tunna linjerna runt punktruttsindex visar 95 % konfidensintervall i förhållande till basåret 998. Habitatklassificeringen är inte alltid den mest relevanta för svenska förhållanden. Svenska miljömålsindikatorer Nedan presenteras indikatorer för de tre miljömålen Ett rikt odlingslandskap, Levande skogar och Storslagen fjällmiljö baserat på data från standardrutterna (Figur ). För Storslagen fjällmiljö visas två kurvor, en för arter knutna till kalfjället och en för arter knutna till fjällbjörkskogen. Data för de sistnämnda baseras endast på de rutter som ligger i fjällkedjan. Indikatorerna är beräknade med startår, vilket innebär att det är endast är korttidstrender över sex år som redovisas. Valet av startår beror på att det var från detta år som antalet inventerade rutter kom upp i en nivå där det är möjligt att även göra en regional uppdelning av materialet för olika delar av landet (här visas dock endast de nationella indikatorerna). Arturvalen för de europeiska indikatorerna respektive miljömålsindikatorerna överlappar självfallet men inte helt. Indikatorn för jordbruksfåglar ligger stabilt kring index med mycket små förändringar under de sex åren. Skogsindikatorn är stigande och index 7 är signifikant högre än startårets () värde. Indikatorn för kalfjällets fåglar visar en större variation mellan åren än övriga. Vi kan notera att gnagartillgången i fjällen troligen till stor del ligger bakom variationen i denna indikator. De bättre åren, med index för indikatorn över (4, 5, 7) sammanfaller alla med år med rikare gnagartillgång i fjällkedjan jämfört med övriga år. Fjällbjörkskogsindikatorn slutligen ligger mer stabilt än motsvarande för kalfjället. Även här syns dock tendenser till samma variation som beskrivs ovan.

14 Trim Index,8,6,4,,8,6,4, Ett rikt odlingslandskap Trim Index,8,6,4,,8,6,4, Levande skogar Ett rikt odlingslandskap: tofsvipa, storspov, sånglärka, ladusvala, buskskvätta, stenskvätta utanför fjällen, törnsångare, sydlig gulärla, törnskata, stare, hämpling, gulsparv, pilfink (n = ). Levande skogar: tjäder, järpe, skogsduva, gröngöling, mindre hackspett, tretåig hackspett, stjärtmes, svartmes, tofsmes, entita, talltita, lappmes, trädkrypare, domherre, nötkråka, lavskrika (n = 6). Storslagen fjällmiljö, Kalfjäll Storslagen fjällmiljö, fjällbjörkskog Trim Index,8,6,4,,8,6,4, Trim Index,5,5,5 Storslagen fjällmiljö Kalfjäll: fjällripa, ljungpipare, fjällabb, ängspiplärka, stenskvätta, lappsparv, snösparv (n = 7) Fjällbjörkskog: dalripa, blåhake, rödstjärt, rödvingetrast, lövsångare, svartvit flyugsnappare, bergfink, gråsiska (n = 8) Figur. Indikatorer för fyra grupper av fåglar utvalda för miljömålen Ett rikt odlingslandskap, Levande skogar och Storslagen fjällmiljö (två grupper). Data är från standardrutterna och indikatorerna täcker åren -7. De tunna linjerna runt index visar 95 % konfidensintervall i förhållande till basåret. Arturvalet framgår i rutorna intill figurerna. Miljömålsindikatorerna ger oss, genom standardrutterna, möjlighet att följa den samlade utvecklingen i olika naturtyper i hela landet framöver. Detta är givetvis glädjande, men samtidigt är det en aning otillfredsställande att inte kunna presentera liknande indikatorer för ett längre tidsintervall. De europeiska indikatorerna som presenteras ovan ger visserligen en samlad bild av fågelfaunans utveckling i jordbruks- och skogslandskapet samt för andra allmänna arter. Arturvalet är dock inte särskilt specifikt och den direkta kopplingen till exempelvis mängden död ved, löv, äldre skog och andra faktorer i skogen som är betydelsefulla för biologisk mångfald är inte särskilt stark. För att få en mer detaljerad inblick i eventuella förändringar under en längre tidsperiod har vi därför även beräknat indikatorer med samma arturval som för miljömålsindikatorerna men baserat på punktruttsdata istället för standardruttsdata. Notera att detta inte är några officiella indikatorer, utan endast en jämförelse vi gjort för att vidga tidsspannet något. Viktigt att komma ihåg när det gäller punktrutterna är att dessa inte är jämnt geografiskt fördelade över landet. Som visas i Figur görs huvuddelen av alla punktrutter i södra Sverige och så har det varit ända sedan starten 975. Inte heller inom södra Sverige är fördelningen jämn utan en majoritet av rutterna har gjorts i de delar där flest människor bor. Som en följd av den geografiska snedfördelningen kommer inte alla arter i urvalen till miljömålsindikatorerna med i tillräcklig omfattning i punktruttsdata. Vissa Norrlandsarter kommer inte med över huvudtaget, vilket bl.a. innebär att det inte är möjligt att presentera några indikatorer baserade på punktruttsdata för fjällen. För miljömålen Ett rikt odlingslandskap och Levande skogar går det dock att beräkna motsvarande indikatorer som presenteras ovan för att belysa hur fågelantalen i södra Sverige förändrats under de senaste dryga åren. Dessa indikatorer presenteras nedan (Figur 4) och

15 Trim Index Ett rikt odlingslandskap,8,6,4,,8,6,4, Trim Index Levande skogar,8,6,4,,8,6,4, Ett rikt odlingslandskap: tofsvipa, storspov, sånglärka, ladusvala, buskskvätta, stenskvätta, törnsångare, gulärla, törnskata, stare, hämpling, gulsparv, pilfink (n = ). Levande skogar: tjäder, järpe, skogsduva, gröngöling, mindre hackspett, stjärtmes, svartmes, tofsmes, entita, talltita, trädkrypare, domherre, nötkråka (n = ). Figur 4. Indikatorer för två grupper av fåglar utvalda för miljömålen Ett rikt odlingslandskap och Levande skogar. Starkast färgade långtidstrender baseras på punktruttsdata med det arturval som visas i rutorna till höger om figuren. Svagare färgad långtidskurva är indikatorerna för vanliga jordbruks- och skogfåglar (se figur ). Röd korttidskruva är baserad på standardrutterna (se ovan). Observera att olika startår använts för långtidstrender (index = år 998) och korttidstrend (index = år ). jämförs där med dels indikatorerna för Vanliga jordbruks- och skogsfåglar och dels med miljömålsindikatorerna baserade på standardruttsdata. För jordbruksfåglarna är långtidstrenden för det europeiska urvalet (gul kurva) och miljömålsurvalet (brun kurva) mycket lika eftersom arturvalen endast skiljer sig genom att ortolansparven inte är med i miljömålsurvalet. Utvecklingen har genomgående varit negativ men det finns möjligen en tendens att alla tre kurvorna planar ut under -talet. Mer intressant är att titta på utvecklingen för skogsfåglarna. Det för svenska förhållanden mer anpassade urvalet (mörkblå kurva) ger en mer negativ utveckling under de senaste dryga åren (drygt 5 % minskning) än kurvan baserat på det europeiska arturvalet (ca % minskning, ljusblå kurva). Detta är inte oväntat med tanke på att det svenska urvalet inkluderar en högre andel skogsspecialister, som rimligen drabbats hårdare av ett intensifierat skogsbruk än generalistarter. Nedgången var kraftigast under de första tio åren. Men hur skall vi tolka att standardruttskurvan ser mer positiv ut än motsvarande kurva för punktrutterna under de år som täcks av båda systemen? Vi har i fjolårets årsrapport diskuterat dessa skillnader utan att kunna förklara skillnaderna helt. Resultaten antyder i vilket fall att det går bättre för skogens fåglar i de delar som inte täcks av punktrutterna. Punktrutterna ligger främst i befolkningstäta delar och i södra Sverige, standardrutterna täcker hela Sverige representativt. Vad som hänt i ett längre perspektiv kan vi dock bara uttala oss om för södra Sveriges del. För att titta närmare på detta beräknade vi därför tre separata skogsfågelindikatorer baserat på punktruttsdata för de arter som är utvalda att representera de tre delmålen om att mängden död ved, arealen lövrik skog och arealen gammal skog ska öka (Figur 5). Samtliga långtidstrender är givetvis negativa eftersom de baseras på samma arter vars samlade utveckling är negativ (Figur 4). Sedan mitten-slutet av 99-talet är dock trenderna för arter knutna till lövrik skog och lite senare även död ved inte längre negativa. Samtidigt fortsätter den negativa trenden för arter knutna till gamla och strukturellt komplexa skogar. Korttidstrenderna baserade på standardruttsdata visar i alla tre fallen på betydande variation mellan åren, men mellan grupperna är utvecklingen grovt sett densamma, det går inte lika bra för fåglarna i strukturellt komplexa skogar. Finns det en bakomliggande rimlig förklaring? Riksskogstaxeringens data visar att just mängden död ved och lövrik skog faktiskt har ökat under de senaste dryga tio åren och då från mycket låga nivåer orsakade av långvarigt intensivt skogsbruk. Trendbrottet i skogen sammanfaller med att en ny skogsvårdslag infördes 99, där

16 Levande skogar, Död ved Levande skogar, Lövrik skog Levande skogar, Gammal skog Trim Index,8,6,4,,8,6,4, Trim Index,8,6,4,,8,6,4, Trim Index,8,6,4,,8,6,4, Död ved: gröngöling, mindre hackspett, tretåig hackspett, entita, talltita Lövrik skog: skogsduva, gröngöling, mindre hackspett, tretåig hackspett, stjärtmes, entita, trädkrypare Gammal skog: tjäder, tretåig hackspett, svartmes, tofsmes, talltita, lappmes, trädkrypare, lavskrika, domherre Figur 5. Indikatorer för grupper av fåglar utvalda för delmål om död ved, lövskog och gammal skog inom miljömålet Levande skogar. Långtidstrender baseras på punktruttsdata med det arturval som visas i kursiv text i rutorna under figuren. Röd korttidskurva är baserad på standardruttsdata med alla arter i rutorna under figuren. Observera att olika basår använts för långtidstrender (index = år 998) och korttidstrend (index = år ). produktionsmålen för första gången jämställdes med andra mål (exempelvis om biologisk mångfald) i skogen. Även om det finns mycket kvar att önska finns det mycket som tyder på att ökad naturvårdshänsyn faktiskt tas i skogen, exempelvis i samband med avverkning. Möjligen kan det vara detta som gjort att trenderna inte längre är negativa i vissa fall. Antalet skogsfåglar verkar åtminstone ha stabiliserats, men, viktigt att påpeka, nu på en ny lägre nivå som det moderna skogsbruket tillåter. Men varför är tendensen till vändning inte lika tydlig för arter knutna till äldre skog? Riksskogstaxeringens siffror visar att även arealen äldre skog har ökat under senare år, men här har responsen hos fåglarna till synes varit svagare. Vi får erkänna att vi inte har något svar på denna fråga. Det kan dock noteras att ökningen av mängden död ved och lövskog är proportionellt större än ökningen av gammal skog och möjligen är det endast en fråga om tid. Det förefaller inte orimligt att det skulle bli en snabbare respons på införda åtgärder för fåglar knutna till just död ved och lövandel. Samarbete med landets länsstyrelser Under 7 började även länsstyrelserna i Uppsala (C), Värmlands (S) och Västmanlands (U) län använda standardrutterna inom sina egna regionala övervakningsprogram. Därmed är femton länsstyrelser med (de övriga är AC, BD, D, E, F, G, H, T, W, X, Y och Z län). Vi hoppas fler länsstyrelser kommer med och deltar i standardruttsprogrammet! Hemsidan På Svensk Fågeltaxerings hemsida: kan du läsa om Historik, Metoder, Resultat, Indikatorer och Publicerade arbeten, Länkar till andra hemsidor, Koordinatörer (namn på viktiga regionala kontaktpersoner) samt Blanketter (inventeringsprotokoll). För sommar- och vinterpunktrutter, samt för standardrutterna, finns excelfiler som kan användas för rapportering (fylls i på egen dator och skickas in som bifogad fil till ett ). 4

17 Artgenomgång Här följer korta kommentarer till ett urval arter. Det är få arter som det bedrivits tillräcklig god forskning på för att säkert kunna fastställa orsaker till populationsförändringar. Däremot finns det många rimliga förklaringar, men i kommentarerna nedan är dessa oftast bara mer eller mindre kvalificerade gissningar. För några arter finns en kod (t.ex. V+, SP-, STD+) som visar att det senaste årets index för arten inom respektive program (vintern V, sommarpunktrutterna SP och standardrutterna STD) varit det hittills högsta (+) eller lägsta (-). Dessa rekord bör tolkas med försiktighet. Om ett sådant värde ingår i en trend av ökande eller minskande värden utgör det en bekräftelse av denna trend. Om värdet däremot avviker kraftigt från de tidigare värdena bör rekordet noteras med reservation. Det gäller särskilt extremt kraftiga ökningar. En beståndsnedgång kan teoretiskt vara hur stora som helst, medan en ökning måste vara biologiskt rimlig, dvs. inte större än ungproduktionen föregående år minskad med dödligheten under det passerade året (undantag invasionsarter). Information om populationsförändringar i våra grannländer har hämtats från följande publikationer: Danmark (Heldbjerg 5, Dansk Orn. Foren. Tidsskr. 99:8-95), Finland (Väisänen 5, Linnut-vuosikirja 4: 5-9). Sträckräkningarna vid Falsterbo (Nils Kjellén), ringmärkningen vid Ottenby fågelstation, samt de internationella midvinterräkningarna av sjöfågel (Nilsson 7, Internationella sjöfågel- och gåsinventeringarna i Sverige) refereras också till. Storlom (STD+). Har enligt punktrutterna ökat långsamt men stadigt över de åren. Med ökat antal inventerade fasta rutter får vi också allt säkrare bild av utvecklingen även i norra Sverige. Även om den ökning som registrerats på de fasta rutterna inte är statistiskt signifikant, är den ändå av samma storlek som långtidstrenden för punktrutterna. Man kan också se att de två avvikande höga värdena och på punktrutterna måste ha orsakats av tillfälligheter under inventeringarna och inte av en motsvarande beståndsökning. Det är i stället den jämna ökningstakten om två procent per år som gäller för storlommen. Smålom (SP+). Trots att smålommen visar positiva trender vill vi varna för att dra några säkra slutsatser från detta. Med bara 9 individer i medeltal i stickprovet, måste vi avvakta och se hur det mer representativa stickprovet från de fasta rutterna utvecklas. Enligt Projekt Lom är ungproduktionen tillfredsställande i norra Sverige, medan den i södra Sverige ligger på gränsen till vad som anses behövas för att kompensera dödligheten. Salskrake (V+). Salskrakens ökning i vinterräkningarna är magnifik. Från ett ha växlat runt ett medelindex på bara,6 vintrarna började index växa med nästan % per år till en rekordnivå på, den senaste vintern. Det är en mer än tiofaldig ökning på bara ett drygt decennium. De internationella midvinterräkningarna av sjöfågel visar samma bild, från totalt några få hundra fåglar fram till mitten av 99-talet till över de senaste två vintrarna. Vilken relativ roll för indexets utveckling som en generellt växande population respektive ökande övervintring i Sverige har är ännu okänt, men en beståndsökning i norra Skandinavien verkar ha skett. Förhoppningsvis kan de norrländska standardrutterna på sikt ge mera exakt information om hur stor tillväxten faktiskt är. Knölsvan (STD+). Arten fortsätter öka i antal, vilket är intressant med tanke på att sångsvanen också gör det. De två arterna är potentiella konkurrenter, åtminstone i små vatten i Sydsverige. En möjlig förklaring till att båda arterna kan fortsätta öka är den omfördelning av knölsvanar från inlandsvatten till kusterna som verkar ske (Ottvall et al. i Knölsvan, klarar sig bra. Mute Swan, a species doing fine. pågående utredning). 5

18 Fjällvråk (STD+). Antalet övervintrande fjällvråkar har, bortsett från två höga värden 987 och 988, varierat utan någon påtaglig trend. Vinterindex skiljer sig därför från sträcksummorna i Falsterbo, där sjunkande antal registrerats ända sedan ett toppår 984. Tyvärr verkar standarrutterna i Norrland bara kunna bidra med relativt svag information om just denna art eftersom medeltalet registrerade individer per år bara är femton. Tills vidare torde det skandinaviska beståndets utveckling bäst bedömas från sträcket i Falsterbo. Duvhök (V-). Duvhöken har visat en drastisk nedgång som övervintrare under de allra senaste åren. Fram till 995 kunde man ana en långsam uppgång, sedan måttligt sjunkande värden. Men efter är det fråga om ett veritabelt ras, mer än en halvering av index. Ett sådant ras på bara fyra vintrar är svårt att förklara. Inga plötsliga negativa förändringar i biotop eller bytestillgång är kända, varför det rimligen är fråga om förändringar i övervintringsbeteende snarare än en verklig beståndsnedgång. Antalet registreringar på punkt- och standardrutter sommartid är så låga (i medeltal bara resp. 5 individer åren 7) att det är problematiskt att beräkna tillförlitliga index. Duvhöken är ganska likformigt spridd över landet. En skaplig bild av vad som hänt under häckningstiden bör därför fås genom att bara räkna ut medeltalet duvhökar som registrerats per rutt olika år. Eftersom punkt- och standardrutter förser oss med ungefär lika många duvhöksobservationer (,84 resp.,4 per rutt) kan de slås ihop. Under somrarna 7 registrerades per 5 rutter följande antal duvhökar:,, 8, 7, 9, 9 och. Det finns således inte minsta antydan om annat än att det häckande beståndet fortsätter att vara stabilt. (Talet 5 användes för att jämförelsetalen skulle hamna nära antalet faktiskt iakttagna fåglar före omräkningen; antalet inventerade rutter dessa år låg nämligen mellan 55 och 744). Brun kärrhök (STD+). Visserligen noterar standardrutterna rekordindex 7, men den totala bilden talar snarast för att beståndet varit ganska stabilt sedan 99. Även räkningarna i Falsterbo talar för ett numera stabilt bestånd. Antalet utsträckande fåglar har varierat mycket litet höstarna 997 6, även om hösten 7 innebar en överraskande nedgång i antalet utsträckare. Fiskgjuse (SP+). Fiskgjusens ökning på i genomsnitt tre procent om året enligt punkttaxeringarna beror helt på utvecklingen före 995; därefter har indexet inte visat någon trend längre. På standardrutterna har däremot en fortsatt ökning registrerats, om än inte signifikant. Möjligen kan skillnaden tolkas som att det större antalet norrländska gjusar på standardrutterna svarar Fiskgjuse, verkar öka i antal. Osprey, seems to be increasing. Fjällvråk, flest räknas på vintern. Rough-legged Buzzard, mainly recorded on winter counts. för den positivare bilden enligt dessa. Sträcket vid Falsterbo visar fortsatt positiv trend och stämmer därför bäst med standardrutternas värden. Orre (STD+), tjäder (STD+) och järpe (STD+). Av de tre boreala skogshönsen är det bara orren som tidigare kunnat följas med punkttaxeringar. Med standardrutternas intåg kan alla tre följas, om än fortfarande med viss osäkerhet för järpen. Standardrutterna visar på en ökning hos alla tre arterna på ungefär fem procent per år, signifikant för orre och tjäder. Eftersom alla tre arterna är cykliska i sin beståndsdynamik och vanligen inte har uppgångs- eller nedgångsperioder ens så långa som tio år, bör vi nog förvänta oss att toppen snart är nådd och förbyts i nedgång. 6

19 Trana (STD+). Få svenska fåglar har väl varit så framgångsrika som tranan. Standardrutterna indikerar en ökning på fantastiska tio procent per år det senaste decenniet, något snabbare än punktrutternas långsiktiga trend på nästan sju procent. Dock är det oväntat stor skillnad mellan punkt- och standardrutterna just 7. Punktrutterna tyder på ett närmast oförändrat bestånd medan standarrutterna föreslår en ökning av index från. till.9, dvs. mer än en fördubbling av beståndet. Detta beror till del på en ovanligt stor ansamling översomrande (?) tranor på en rutt i Västergötland (454 ex.), men proportionen rutter med arten var också högst hittills (4 % av Sveriges standardrutter registrerade trana). Sammantaget tyder de båda inventeringarna på fortsatt imponerande ökningstakt, vilket i sig är intressant med tanke på att lämpliga häckningsbiotoper på många håll rimligen måste börja bli en bristvara. Skogssnäppa och Drillsnäppa (SP-). Till skillnad från nära släktingen skogssnäppan fortsätter drillsnäppan sin kräftgång. Det är minus enligt både fria och fasta rutter under senare år, även om de fasta rutterna inte visar någon signifikant nedgång. Men punktrutterna producerar det lägsta värdet någonsin efter tre års nedgång. Småspov och gluttsnäppa. Två vanliga norrlandsarter som tack vare standardrutterna nu kan övervakas och som visar stabila bestånd enligt standardrutterna. Det blygsamma material som finns att tillgå från punktrutterna antyder dessutom en långsiktig ökning för den senare arten. Även småspoven har enligt andra undersökningar både ökat i antal och utbredning. En bidragande orsak för båda arterna har varit de nya öppna biotoper som kalhyggen skapat. Fjällabb (STD+). Denna art blir spännande att följa i framtiden. I och med de fasta standardrutterna kommer ett stort antal fjällrutter med i övervakningen. Fjällabben visar stor hemortstrohet, men har för vana att häcka främst goda smågnagarår. Andra år drar ett varierande antal labbar till havs redan tidigt på säsongen, ofta innan inventerarna kommit igång med sina rutter. Indexet kommer därför inte att spegla artens beståndsindex varje år utan i stället den andel av beståndet som skrider till häckning eller i varje fall försvarar revir in på sommaren. Enlig index var det således häckningsår för labbarna, 4 5 och 7. Detta stämmer med vad vi vet från åtminstone två lokaler, Stekenjokk och Ammarnäs. Silltrut. Varken punkt- eller standardrutter indikerar några beståndsförändringar sedan 98-talet, men täcks likt alla kolonihäckare relativt dåligt av dessa metoder. Resultaten stämmer dock väl med en nyligen genomförd sammanställning av samtliga kustfågelinventeringar i landet (Ottvall et al. i pågående utredning) samt med presentationen av riksinventeringen 6 (Axbrink 7, Fågelåret 6: 4-4). Det är dock stora skillnader i populationsutveckling mellan olika delar av landet där fuscus-beståndet i den egentliga Östersjön alltjämt minskar på flera platser (notera dock ökningar igen på Gotland, Lif et al. 5, Ornis Svecica 5:5-), samt möjligen på ytterligare platser. I Bottenhavet och Bottenviken pekar inventeringsresultat på sentida ökningar, något som kan vara en parallell till den ökning som skett i Vita Havet (Cherenkov et al. 7, Ornis Svecica 7:9 6). Generellt har det också gått bättre för västkustens intermedius-bestånd. Kustlabb, en art som knappast alls registreras inom Svensk Fågeltaxering ArcticSkua, hardly recorded at all by the Swedish Bird Survey. 7

20 Gråtrut (STD-). En svårtolkad art. Även om gråtruten noterades med sitt lägsta index någonsin på de fasta rutterna så har nog inget dramatiskt nytt hänt. Punktrutterna antyder en nedgång som övergått i ett stabilt bestånd på lägre nivå under -talet, men standardrutterna indikerar att nedgången fortsätter. En sammanställning av samtliga kustfågelinventeringar i landet, som troligen utgör ett bättre material, visar dock på stora regionala skillnader, men i grunden ett stabilt bestånd de senaste åren. I detta döljs dock en total uppgång (om än med regionala nedgångar) följd av en mer generell nedgång de senaste tio åren (Ottvall et al. i pågående utredning). Skogsduva. Enligt punktrutterna har den tidigare nedgången avstannat sedan minst tio år tillbaka och standardrutterna indikerar en ökning. Sträckräkningarna vid Falsterbo talar starkt för att den positiva trenden i standardrutterna är den som bäst speglar förändringarna i Sverige. Kraftiga sentida ökningar har också ägt rum i Danmark, Finland, Holland och Storbritannien. Ringduva (STD+). Den stora skillnaden mellan indexen från fria respektive fasta rutterna är påtaglig men svårförklarlig, en av de mest svårförklarliga arterna faktiskt. I både Finland och Danmark har man registrerat en långsiktig årlig ökningstakt på %, varför det är rimligt att tro att även det svenska beståndet ökat, något som således inte alls registrerats på punktrutterna. På standardrutterna är ökningen ungefär lika stor i södra som i norra Sverige. Gröngöling (V+). Arten har minskat långsiktigt över trettio år, i alla fall enligt sommarpunktrutterna. Alla tre nu pågående program indikerar dock ett stabilt bestånd för det senaste decenniet. Mindre hackspett (V+, STD+). Eftersom denna art finns i den svenska rödlistan som missgynnad, är det särskilt viktigt att vi har en fungerande övervakning. Tyvärr noteras arten med endast få individer (medeltalet individer per år är bara 5 under vinterns period tre, 6 på punktrutterna sommartid och på standardrutterna). Tillsammans bör inventeringarna dock kunna ge Gråtrut, varierande trender i olika delar av landet. Herring Gull, different trends in different regions. Ringduva, en art som ökar kraftigt enligt standardrutterna. Wood Pigeon, more and more common in Sweden. en trovärdig bedömning från 998 och framåt. Alla tre inventeringarna tyder på en uppgång, även om man bör ta den särskilt kraftiga ökningen mellan de två senaste säsongerna med viss reservation. Den kraftiga uppgången har dock även noterats på lokala inventeringar i olika delar av landet (Green 8, SKB P-rapporter). 8