Foto: Johanna Dahlin. en här våren har inte varit som någon annan. Orienteringssäsongen

Transkript

1 Luffarkavlen Nummer Skogsluffarnas orienteringsklubb Skogsluffarnas första kvinnliga ordförande Grönvit glädje Funderingar Fisenkelt, sa Abbe Våren då naturen passade alla 1

2 Innehåll LEDARE 2-3 JUBILEUMSNATTA 4 ORSA GRÖNKLITT 5 VINTERSERIEN 6 CAFÉ BROTORP 7 FUNDERINGAR 8 NY I KLUBBEN 9 Ledare Skogsluffarnas första kvinnliga ordförande har ordet 50-TUREN NATURPASSPREMIÄR 12 BANLÄGGNING 13 TRÄNA FÖR LIV & HÄLSA MINNEN 17 VÅRYRAN 18 NYBÖRJARKURS 19 MEDEL-KM 20 LUFFARLIGAN I TV-SPORTEN 21 TISDAGSTRÄNING 22 GRÖNVIT GLÄDJE 23 LILLA NATURPASSET IVAR, ABBE & JUNO 26 2 KM TERRÄNGLÖPNING 27 EN LÖRDAG I BROTORP 28 Redaktion Tommy Ljusenius Britt-Marie Skog Redigering och layout Malin Skals malin.skals@gmail.com Omslagsbild Vårens sista tisdagsträning. Ruben Hård och Anton Dahlgren på väg från sista kontrollen. Foto: Ingrid Paulsson Tryck Åsö Föreningsråd Foto: Johanna Dahlin D en här våren har inte varit som någon annan. Orienteringssäsongen hann aldrig komma igång innan allt stängdes ned på grund av Covid-19. Helger som annars brukar vara fullbokade med orienteringstävlingar som Kringelträffen och Måsenstafetten har legat öppna och obokade och det har tagit tid att förlika sig med att man får ägna sig åt annat på helgerna denna vår. Fast det har varit bra för vårt projekt fixa ordning trädgården sedan dräneringen för fyra år sedan... Styrelsen fick ta ett svårt beslut När Svenska Orienteringsförbundet kom med sina rekommendationer i början av mars med anledning av Covid-19 tog styrelsen beslutet att stänga Café Brotorp tre veckor innan ordinarie stängning, vilket innebar många förlorade slantar för klubben och att många besökare gick miste om en skön stund i solen på Brittis veranda. Det var ett svårt beslut att fatta men har i efterhand känts helt rätt. Och jag har sett när jag sprungit förbi Brotorp att många ändå har kunnat njuta i solen på Brittis veranda men då med medhavd fika. Skogen lockar Det blev snabbt tydligt att skogen lockar i dessa nya tider, vad annat kan man göra på helgerna och i skogen råder ständig social distansering. Det har väl aldrig varit så trångt på stigarna runt Söderbysjön som denna vår. Också Skogsluffarna har känt av ett större intresse. Naturpassetpremiären den 4 april hade mer deltagare än någonsin och snart sålde även själva Naturpasset slut. Trycket på nybörjarkursen har aldrig varit större och vi fick tyvärr tacka nej till ett antal som nu finns på en väntelis-

3 Ledare ta inför höstens kurs. Lördagarnas prova på från Brotorp har varit mer välbesökta än någonsin, tunet är fullt av busluffare och det är kö till den grupp med lite äldre barn som också tränar på lördagarna. Man kan konstatera att den gamla devisen det finns inget ont som inte har något gott med sig även gäller för detta. Stora orienteringsarrangemang inställda Alla stora orienteringsarrangemang har ställts in. För O-ringen är det för första gången någonsin och vi får vänta ett år med att ge oss i kast med Lunsens utmanande terräng. De stora budkavlarna Jukkola och 10-mila blev också inställda, vilket för 10-mila bara har hänt en gång tidigare (1993) på grund av den otäcka orienteringssjukan TWAR. Då arrangerades tävlingen på hösten istället och så är tanken även detta år (om saker och ting återgår till mer normalt), men inte som tänkt i stockholmstrakten utan vid Idre Fjäll (26-27 september). Det är verkligen något helt annat och det lär bli riktigt häftigt, backigt och väldigt mörkt. Skogsluffarna har ett herr- och ett damlag anmält förhoppningsvis kommer båda till start i detta historiska 10-mila. Anpassning till nya tider Orienteringssporten har dock snabbt visat att man kan anpassa sig till dessa nya tider. Söker man på lokaltävlingar i Eventor svämmar kalendern över av små lokala arrangemang med själva sporten i centrum. Ett gäng ungluffare deltog i den första socialt distanserade ungdomsstafetten och själva arrangerade vi medeldistans-km för oss själva och OK Södertörn. Det var fri start som gällde, fokus på själva orienteringen och inget annat. Man skulle kunna säga att vi med dessa små lokala arrangemang är lite tillbaka till hur det var i orienteringssportens begynnelse. Orientering tar tid och vi har pratat om att vi behöver anpassa oss till att människor har mindre med tid och kanske inte vill vara hemifrån mer eller mindre en hel dag för att orientera med allt vad det innebär av att ta sig dit, byta om och duscha, äta medhavda mackor, fika i markan och umgås med klubbkompisar. Det är förvisso trevligt och något som jag verkligen uppskattar, men jag tror att det avskräcker en del som är nyfikna på orienteringssporten. Det tar för mycket tid helt enkelt. Det är också mycket betungande och resurskrävande för alla de klubbar som ska arrangera dessa större tävlingar. Kanske kan denna vår inspirera till mer enkla arrangemang med fokus på det som är det viktiga och själva kärnan i orientering, kontrolletandet i skogen? Vem är då jag? Innan Covid-19 tog vårt samhälle i sitt grepp hann Skogsluffarna hålla sitt årsmöte där jag valdes till ny ordförande. Jag tackar för förtroendet och ser fram emot att leda Skogsluffarna in i framtiden. Vem är då jag? Jag är en 48-årig örebroare som de senaste 15 åren har bott i Bagarmossen. Jag är uppvuxen i orienteringen och var aktiv i min moderklubb OK Alferna tills jag var ca 20 år. Sedan hade jag ett långt uppehåll innan jag hittade tillbaka tack vare att min man Kalle gick nybörjarkurs hos Tommy och Olle. Sedan dess är jag fast och de senaste åtta åren har jag tillhört Skogsluffarnas styrelse. Jag har alltid tyckt att orientering är väldigt kul och givande men som vuxen och mamma till tre barn har jag insett att orientering erbjuder något som andra sporter inte gör, nämligen möjligheten att träna och tävla samtidigt och tillsammans med barnen. Det är närmast något unikt och något jag sätter högt värde på! Hösten fortfarande ett frågetecken När jag skriver detta har våren övergått i sommar och ännu vet vi inte hur hösten kommer att bli. Jag hoppas att saker och ting så sakta återgår till det normala och att vi snart kan ses ute på en orienteringstävling igen. Oavsett fortsätter Skogsluffarna med sina aktiviteter i höst som busluffarna, prova på och nybörjarkurs. Ha en fin sommar och njut av vår vackra natur, i skogen är det alltid social distansering som gäller! Karin Fuhr Lindqvist Vad händer i höst? Augusti 18 första tisdagsträningen Tältläger vid Brotorp för grönvita gruppen 27 nybörjarkursen för vuxna startar Kick-off träffar vid Brotorp för nya medlemmar Håll utkik efter datum 29 Prova på orientering i Brotorp startar, forts. LångKM September 5/9,12/9,19/9,26/9 prova på 13 Brotorp Trailrun 16 Luffartjejernas höstträff 26-27/910mila i Idre? Oktober 10 25manna, Visättra? 15 Luffarnas Jubileumsnatta 24 Fixardag i Brotorp 25 Handikapploppet November 15 Planeringsdag 28 Blotet December 13 Skinklopp och Pepparkaksjakt i Brotorp 15 Sista träningen och förhoppningsvis Julbord Det kommer att bli fler arrangemang, men hur, när och var är i dagsläget osäkert! Löpande info finns på Hemsidan I klubblokalen finns en låda för begagnade klubbkläder. Vill du skänka hela och tvättade kläder? Kontakta Tomas Eklund, klädansvarig tomas.eklund@bredband.net 3

4 Jubileumsnatta Skogsluffarnas jubileumsnatta 15 oktober För 80 år sedan... D en 15 oktober 1940 arrangerade Skogsluffarna en nattorienteringstävling i Källtorpsskogarna och i tidningen gick att läsa att det blev en klar succé med över 300 deltagare. Vidare berättades att målet var Skogsluffarnas torp Brotorp norr om Skarpnäcks gård, som mötte löparna med marschaller, sprakande eldar, finnbastu och härligt varmt te i långa banor. Starten var belägen strax söder om Storängen, vid Kranglan, och tävlingen gick i området mellan Järlasjön, Erstaviken och Ältasjön. Kartan 1: På en 1: karta erbjöds det två banor, 9,2 km i den individuella tävlingen och 6,8 km för patrulltävlingen. Det fanns 3 klasser, seniorer, oldboys och patrull. Vann seniorklassen gjorde Stig Hedenström från Hellas på På 5:e plats kom Sven Gärderud, slagen av Hedenström med fem minuter och avtre goter. Då sprang Sven för MP, idag är han en 98-årig luffare. Tack vare Svens anteckningar och att han sparat sin egen karta och tidningsurklipp om tävlingen vet vi dessa fakta. seniorernas 9,2 km långa bana från Den kommer att gå på en 50:000 karta, kontrollerna markeras med lyktor och den ska springas med en gammal lampa så att dagens orienterare på ett rättmätigt sätt ska kunna mäta sig med tiderna från Det kommer också att finnas en 9,2 km lång individuell bana och en patrullbana på 6,8 km, båda på 15:000 karta. Maxantal deltagare kommer vara 300 personer. För att ta sig till starten är tanken att löparna ska ta Saltsjöbanan till Storängen, precis som Sven gjorde den där tisdagskvällen 1940, och vid målet vid Brotorp kommer löparna välkomnas av marschaller och te. Blir du inte sugen att delta och känna historiens vingslag? Karin Fuhr Lindqvist tävlingsledare Svens karta från 1940 Starten Målet Ta chansen att uppleva denna natt-orienteringstävling 80 år senare Tanken är att dagens orienterare ska få återuppleva denna nattorienteringstävling 80 år senare och Skogsluffarna avser således att den 15 oktober 2020 arrangera Luffarnas jubileumsnatta. Start och mål kommer vara på samma ställen som när det begav sig. Tre olika banor kommer att erbjudas. En som följer originalsträckningen av Sven Gärderud 4

5 Orsa Grönklitt Klubbresan till Orsa Grönklitt D et är grå torsdagsmorgon i januari i Bagarmossen, regnet hänger i luften och hittills denna så kallade vinter har snön endast behagat visa sig under några timmar ett decemberdygn. Så jag och barnen är förväntansfulla när vi kånkar våra ikea-kassar och längdskidfodral i mörkret mot bussen. Nu ska det äntligen vankas snö, skidåkning och vinterlek! Ska jag vara helt ärlig har jag drömt mardrömmar de senaste näterna om att snön ska ha regnat bort innan vi hinner upp på den årliga klubbresan till Orsa Grönklitt. Men klart. De säger fortfarande 15 cm i terräng och Grönklitt lovar att de flesta spåren är öppna. Vinterns höjdpunkt Första bussen är proppfull, sammanlagt är vi 86 skogsluffare många barn och ungdomar som åker upp tillsammans detta år. Orsa Grönklitt-resan har blivit något av vinterns höjdpunkt för mina barn och säkert många andra. I år lite extra mycket så förstås, eftersom snön lyser med sin frånvaro härhemma. När vi börjar klättra uppåt, efter Orsa-byn, och det fortfarande är barmark, sjunker humöret. Men med bara en kvart kvar på resan händer det plötsligt marken är vit! Både björnparken och våfflor i Fryksås hanns med Schemat är späckat. I år har vi satsat på att göra det tydligare för barnen vilka som är deras ledare och vad de ska göra på varje träningspass. Vi har också gjort om gruppindelningen något för att få jämnare grupper. Yngsta gruppen har mer fokus på lek och snömys, och mindre på att ranta runt i spåren. Glädjen är det viktigaste, att skidåkning förknippas med lust. Anna Hammarbäck och Johanna Dahlin har gjort upp ett lyxprogram som innehåller både våfflor (efter våfflorna är det som bekant bara att glida ner från Fryksås på skidorna) och ett besök i Orsa Björnpark. Alla ledare, gamla i gemet och nyrekryterade, har engagerat sig för att göra träningen så omväxlande och rolig som möjligt. Bygga gemenskap och sammanhållning är viktigt Skidåkningen är en viktig del av Orsa Grönklitts-resan, men att bygga gemenskap och sammanhållning i klubben är minst lika viktigt. I år åt vi fredagsmiddag för oss själva på Rovdjurscentrum. Matens kvalitet rådde det delade meningar om (eller hur, Sandro?) men stämningen var på topp inte minst eftersom Johanna hade ordnat med en riktigt klurig frågesport. Jag kan fortfarande inte riktigt smälta att kvinnor tilläts i klubben bara fem år innan jag föddes. På lördagskvällen samlades de lite äldre barnen och ungdomarna och körde zombiekull med pannlampor ute på den snöklädda myren. Skidåkningen är ändå grunden Men skidåkningen är förstås grunden, och som det åktes! På träningar, före och efter. Ett av barnen i min stuga var nära tårarna varje morgon vid sex-tiden när jag sa att det var lite för tidigt att ge sig ut. Spåren höll sig hyfsade, även om vi var många som nötte dem. Lite synd förstås att vackra Böllingemyren och Kallbolsrundan inte gick att åka, inte heller Gröna milen, så det blev mycket Rädsjön runt och Hund-och-pulka. Men vad gör det, om det finns snö? När vi väl skulle packa oss hem igen gjordes det med minst ett Vasalopp i benen för många, och för min del med insikten om att nästa år kommer jag inte kunna hålla jämn takt med något av mina barn om jag inte lär mig att skejta. Fortsätning följer... Och även om vi inte kan göra som Tage Lindqvist föreslog att sova till nästa Orsa Grönklitts-resa så är det inte utan att jag längtar tillbaka. Slutligen, ett varmt tack till mina medarrangörer Anna, Josefina, Håkan och Peter Charlotte Pruth Skidor på myren. Fotograf: Håkan Enmark Caio skejtar. Foto: Håkan Enmark Majken i backen. Foto: Karin Fuhr Lindqvist 5

6 Vinterserien Från snöstorm till vårväder Håller orienteringen på att bli den nya vintersporten? När vi arrangerade Vinterserien den 26 januari stod det fel datum på kartorna. Det stod Det var nämligen då som vi skulle ha arrangerat den här tävlingen. Kommer ni ihåg vad som hände då? Jo, det var veritabel snöstorm när tävlingen skulle hållas så vi fick ju lov att ställa in i sista stund. Inför tävlingen då hade Lasse Forsberg på StOF varit noga med att understryka att jag måste lägga banorna så att löparna inte på några villkor lockades att springa i preparerade skidspår. I fjol var det snöpulsning, när jag var ute och märkte kontroller. I år klafsade jag i vatten och lera. Jag hade skrivit skyltar, där det stod att det var förbjudet att springa i skidspår och över sjöisar. Dessa skyltar kom inte till användning i år, då vargavinter saknades och ersatts av vårväder. Personligen saknar jag snön, men vad ska man göra när det varken finns skid-eller skridskoföre? barmark och varmt. Totalt fick vi 386 startande. Det är lika många som på en medelstor tävling under bästa tävlingssäsong. Skall det vara så här sommarlikt på vintrana kommer det att bli svårt att arrangera tävlingar, med tanke på att det är svårt att finna anläggningar för omklädnad, dusch och parkering, som hyser så många orienterare. Då räcker det inte med vanliga klubbstugor utan krävs rejäla idrottsplatser. Det är ju ändå inte så somrigt att man gärna byter om och duschar ute, för att inte tala om att man inte kör ut med bilar och parkerar på ett gärde med någon förhoppning att få dem därifrån igen före våren. Vi hade dessbättre valt att hålla till på Kärrtorps IP. Inte heller där fanns det dock tillräckligt många omklädningsrum, utan vi fick hyra in oss i Skarpnäcks OLs klubblokaler, dit sekretariat och damomklädnad förlades. 6 Håller orientering på att bli den nya vintersporten. Ja, det kan man tro när man läser deltagarsiffrorna både på Luffarligan och på Vinterserien. Kartorna räckte inte Vi hade tryckt upp cirka 200 kartor, som skulle ha använts i fjol. Istället för att kastas hamnade dessa i min bokhylla i ett år för att användas nu. Det visade sig dock att de förmodligen inte skulle räcka, eftersom vi noterat hur många som brukade delta på Vinterserien i år. Och mycket riktigt! Jag fick sätta Olle på att kopiera lika många till. Det visade sig att inte heller detta räckte på alla banor. Turligt nog hade jag lagt mallkartor nere vid kopiatorn i Brotorp. Där kunde vätskekontrollanten på plats, Ulf Ranhed, snabbt trycka flera kartor och köra över till Kärrtorps IP, när det uppstod brist på de två längsta banorna. Detta berodde troligen på att banorna så att säga var lagda för gång i is. Jag hade alltså lagt banorna löpbetonade och hyfsat lätta med tanke på snödjupet i fjol. Det gjorde nog att flera än vanligt valde att springa längre banor nu, när det var Gamla Luffare räddare i nöden Så var det detta med funktionärer. Det datum vi tilldelats för att arrangera Vinterserien råkade nämligen sammanfalla med den helg då ett 80-tal Skogsluffare begivit sig med buss till Grönklitt för att åka skidor. Skulle jag kunna få ihop funktionärer så att det räckte? Som ofta tidigare fanns hjälp att få hos våra äldre medlemmar. Ett antal Gamla Luffare var i elden i olika roller. Gustaf Richer toch Börje Lenas fanns bland kontrollutsättarna. Ulf Ranhed skötte parkeringen för att sedan hasta till Brotorp och ta hand om vätskekontrollen, som satt vid vedbodsväggen. I sekretariatet jobbade Janne Hägerskog och Ina Widegren. När det var dags att ta ned kontroller på söndagseftermiddagen infann sig sedan Björn Ekblom och Leif Magnusson och gjorde en insats. Tommy Ljusenius

7 Café Brotorp Café Brotorp har blivit en mötesplats för närområdets barnfamiljer Detta var första säsongen för trädäcket utanför förrådet, hur skulle det användas? T rädäcket visade sig snart bli ett uppskattat tillskott av sittplatser utomhus. Med några bord framför de stadiga bänkarna mot väggen blev det snart fullsatt. Denna säsong valde de flesta gästerna att sitta utomhus, vilket ju också berodde på att det sällan var minusgrader och ofta vackert väder. Men det krävde också att cafévärdarna var tillräckligt många för att också kunna springa ut med de beställda våfflorna. Sammanlagt med barn och ungdomar som hjälpte till var c:a 140 medlemmar som bemannade de tolv helgerna och sportlovet då vi också höll öppet. Café Brotorp är ett av klubbens största arrangemang vad gäller antalet funktionärer. I utvärderingarna som görs efter varje cafédag är det nöjda och tacksamma gäster som ger ork och lust att ställa upp, år efter år. Det är också ett trevligt sätt att lära känna andra klubbmedlemmar, man jobbar tätt ihop på liten yta. Café Brotorp rekorddagen 23 februari kl Foto Britt-Marie Skog I år tvingades vi stänga i mitten av mars, när det var tre helger kvar av säsongen, detta p g a risk för smittspridning av covid-19. Trots detta bortfall av intäkter slog vi förra årets rekord! Ytterligare en våffelstation Vid ett par tillfällen hade vi ytterligare en våffelstation, då antalet våffeljärn i stugan är begränsade till 4 st. Olle och jag stod en söndag och gräddade våfflor på två järn, utanför vedboden. Familjen Palmgren utvecklade idén på sin dag, första söndagen på sportlovet. De körde tre våffeljärn i herrarnas omklädningsrum, och hade då sammanlagt sju(!) järn igång samtidigt. Med stöd av duktiga ungdomar blev de det vinnande laget denna säsong. Vi hoppas på att kunna öppna Café Brotorp igen till trettonhelgen 2021, men vem vet i dessa tider? Britt-Marie Skog 7

8 Funderingar Funderingar om Skogsluffarna Alla föreningar har ett liv. De föds, utvecklas och En del föreningar blir mer framgångsrika och lever ett gott socialt, idrottsligt och medialt liv. Andra bildas men försvinner sen. De flesta fortsätter efter bildandet på olika sätt överlever men förblir en bland mängden. Hur är det med Skogsluffarna? Som jag ser det tillhör vi trots allt den första gruppen även om sportliga framgångar har lyst med sin frånvaro under senare tid. Men det är i år bara 60 år sedan vårt i stort sett amatörgäng vann Kopparkaveln i Dalarna årets stortävling i klass med 10-mila - och 62 år sedan Skogsluffarna seniorkavlelag var tvåa i samma kavle samma dag som klubbens juniorlag var både etta och tvåa på Tunakaveln med 100-talet startande lag. Senare fick klubben 10-mila-framgångar och undertecknad några SM-medaljer. Klubben var också i toppen på SM-kaveln flera gånger. Vad gäller det sportsliga tror jag avståndet till toppen inte är så stort som många tror. I den delen kan vi om vi vill. Men Skogsluffarna har också ett stort socialt liv med Brostugedagen, ungdomsverksamhet med Luffarbabies, Bagisloppet, vinterkafé i Brotorp och deltar framför allt i orienteringssportens olika funktioner se bland annat insatsen i 10- mila för två år sedan. Den delen är lika viktig som det sportsliga. Men hur ska vi se på Skogsluffarna i framtiden med utgångspunkt från idag? Historien och klubbatmosfären Vi får se på historien och klubbatmosfären båda viktiga delar i utvecklingen och för framtiden. Skogsluffarna bildades av ett gäng glada killar från KFUM på Söder. De idrottade förvisso men en stor del var den sociala samvaron. Man ordnade danser på dåvarande Nackanäs värdshus (nerbrunnet) och hyrde Brotorp som hemvist. Där började det utvecklas en klubbatmosfär, som förvisso inte på något sätt är unikt för Skogsluffarna men är en bra förklaring till klubbens utveckling. Kulturbärare En förening som vår drivs genom kulturbärare på två olika nivåer. Att nämna några med namn är farligt men jag gör det ur min synvinkel. Det finns ledare, som tar tag i översiktliga frågor och planer. Jag vill påstå att de är viktiga i det ansvarstagande som tar mycket av det tunga klubbarbetet, ofta parallellt med stor familj, ansvarsfullt civilt arbete och kanske andra insatser. Utan dessa blir klubben lealös. Bland de tidigaste har jag svårt att nämna någon, men när jag kom med i klubben framstår två som helt avgörande för tidiga framgångar och exempel på hur det kan gå till Folke Fransson och Tore Gustafsson. Den förre höll klubben i strama tyglar och den senare såg bl.a. till att bra orienterare kom till klubben. Båda var måna om att de som tävlade hade så goda förutsättningar som möjligt. Inte ekonomiskt men planering, entusiasm och liknande som är mycket viktigt. Många har följt framför allt i Folkes spår. Tony Millbrandt m fl, och den senaste - Tommy Ljusenius har gjort ett bra jobb. Men det är inte lätt att i våra nya tider med individualism, krav på stat och organisationer mm hålla idealismens fana högt. Det krävs något speciellt att göra mycket för andra i en förening utan egen vinst och enbart till nytta för klubbens bästa det är stort och ofta inte uppmärksammat. Våra klubbledare har i stort gjort att Skogsluffarna som förening har hållit och alltjämt håller hög klass. Den andra typen av kulturbärare är de som i oegennyttans ljus gör individuella insatser det som måste göras för att det hela ska fungera. Brister det på denna nivå pyser luften ur ballongen. Jag påstår inte att allt under alla tider varit bra men tillräckligt bra för att klubben ska fortsätta i den högre klassen. En Bertil Törnkvist Törnas - som bland annat ritade och ledde ombyggnaden av bastun. Arne Andersson som nästan bodde och höll ordning i Brotorp och flera andra. Och nutidens Brittis som har en ofattbar kapacitet alltid god kontroll på kommande aktiviteter gällande vad som behövs, hur vi ska utföra det och efterarbetet. Ingen framgångsrik förening klarar sig utan dessa entusiaster. Till alla som gör insatser Från starten 1934 till dagens datum har mycket hänt. Så alla Ni som gör insatser för ungdomarna, träningsverksamheten, klubbtidningarna (vilken orienteringsklubb har två?), kartverksamheten och annat i stort och smått, känn att Ert arbete är en förutsättning för att Skogsluffarna ska leva vidare på minst samma nivå som idag. För den entusiasm som finns bland det de många som ofta ställer upp när klubben kallar, i sportsliga och interna klubbaktiviteter, och bland de yngre som syns vid Brotorps aktiviteter inger hopp. Vad det sportsliga gäller är enligt mitt förmenande avståndet till toppen inte så stort som många tror. Planering, entusiasm och kamratskap räcker långt. Björn Ekblom 8

9 Intervju Ny i klubben Foto: Jenny Axelsson Ninni Schulman, 47 år När började du med orientering? Min pappa var engagerad i orienteringsklubben i Värmland där jag växte upp. Vi åkte mycket på 5-dagars. Det känns som att jag är uppväxt på ett sånt där fält där jag väntade på pappa! Jag höll på mellan års ålder ungefär. Det var mest på kul, jag var inte så bra. handen så kom det tillbaka, då blev jag 13 igen! Jag betalade in medlemsavgiften igår och nu ska jag köpa en kompass! Vad är det bästa med orientering? Det bästa med orientering är att man kommer ut i friska luften, i skogen. Och speciellt nu i Coronatider. Det är så härligt att det finns en bana för alla. Både barn och 80-åriga tanter. Det är inte så noga hur fort man springer eller hur det går, bara att alla gör det på sin nivå. Vad ser du fram emot orienteringsmässigt? Veckans bana. Jag hoppas få komma igång, gå på lite träningar och kanske nån gång i höst köra nån liten tävlig. Och lära känna lite folk i klubben, komma in i gemenskapen. Det känns hemtamt här, jag känner igen mig från klubben där jag växte upp. Det är ingen statusjakt, utan jordnära och trygga människor. Jag gillar orienterare! Linnéa Skog Hur kom det sig att du hittade till Skogsluffarna? En klubbmedlem i Skogsluffarna tipsade att hon hade börjat och då blev jag sugen. Jag är nyinflyttad i Blåsut från Västerort och har en pojkvän i Skarpnäck, så nu har jag nära. Jag var med på en tisdagsträning där vi skulle göra en övning två och två. Det var så trevligt. När jag fick kartan i Vad är det sämsta med orientering? Det är jobbigt när man springer vilse! När man stressar iväg... det har man ju några såna minnen! Det har väl alla. När man knappt vet var norr och söder är ens. Men annars vet jag inte om det är så mycket som är dåligt. 9

10 Naturpasset Deltagarrekord på 50-turen Naturpasset En solig 4 april gick 50turen Naturpasset av stapeln. T anken med loppet är att, som de flesta säkert vet, uppmuntra till träning genom att erbjuda en enkel och billig närtävling. Sättet vi gör det på är att använda oss av de redan utlagda Naturpasskontrollerna! Klasserna är indelade efter hur många kontroller man tar av de maximalt 50: alla, hälften eller valfritt antal, men till skillnad från en vanlig tävling får de tas i valfri ordning. Tävlingen har arrangerats årligen sedan 2013 och stadigt växt i popularitet sedan dess. I samma anda anordnas även tävlingarna; Swimrun samt Trailrun. Riktigt utmanande lopp i sig, men mycket prisvärda och förhållandevis lättarrangerade närtävlingar. tidigare mycket uppskattade menyn med bland annat korv och våffla byttes ut mot en mer välförpackad dito med färdigförpackade mackor, chipspåsar, mandarin samt banan. Vi fick inte något överförtjusta kommentarer om fikat men många fler om tävlingen i sig. Skogsluffarnas Janne Stridh och Torbjörn Thorsén i täten Vi hade som vanligt tur med vädret. Skogen var dessutom relativt torr och träden hade inte slagit ut vilket banade väg för goda resultat. Några som verkligen tog chansen var Joel Wallner och Ted Lagerström från Attunda OK som sprang 25 kontroller på korta 1:35:00. Även detta ett nytt rekord i detta sammanhang! På långa banan var det alltjämt dominans från Skogsluffarna med Janne Stridh på första plats med tiden 3:40:46 följd av Torbjörn Thorsén på andra plats med tiden 4:02:00. Karin och Stina i sekretariatet 50turen Naturpasset hade inte gått att genomföra utan markstöd från Brittis, som styrde upp fika och i princip allt annat runt Brotorp. Nytt för i år var att vi även hade med oss Karin och Stina (då 7 månader) som skötte sekretariatet. Och som de skötte sekretariatet! Det blev en rejäl uppstyrning av tävlingen. Tidigare år har jag kört ett eget ansvars -system där de tävlande fick kartorna långt innan start vilket Karin snabbt ändrade på. Detta kunde ju resultera i att orienterarna läste in sig innan de gav sig iväg på banan! Med det nya systemet delades kartorna ut i startögonblicket, det ska vara lika för alla! Om det inte blir masstart nästa år får det bli en anvisad startplats med kartutdelning. Vi får väl se om Stina (då 1 år och 7 månader) kan axla manteln som kartutdelare Fri start i år I år var folk verkligen sugna på att få komma ut på tävling! Anmälningar rullade fort in och på facebook fick eventet snabbt stor spridning. Som jämförelse kom förra året 26 löpare till start varav inte ens hälften var föranmälda. I år var vi redan helgen före tävlingen uppe i runt 40 personer. För att inte överskrida folkhälsomyndighetens rekommendation om max 50 personer hade vi en plan för hur vi skulle hantera ett större intresse. Arrangemanget ändrades från masstart till fri start för att undvika att folksamling, vilket fungerade mycket väl. Det var aldrig någon kö att tala om vid sekretariatet och det fanns gott om utrymme för alla som uppehöll sig runt stugan. Med facit I hand blev vi hela 58 startande. Ett nytt deltagarrekord med mer än en fördubbling från förra året Coronaanpassat fika Även fikat Corona-anpassades. Den En kontroll saknades När väl löparna började komma i mål efter någon timme var det många som meddelade att kontroller saknades eller satt fel. Ofta var rapporterna väldigt övertygande med en beskrivning av platsen och var kontrollen i fråga skulle ha suttit. Men nästan alltid hade både löpare före och efter hittat kontrollen i fråga vilket gjorde det tydligt vad som egentligen var fel. Men en kontroll saknades, mig veterligen första gången. Det var en ganska klurig kontroll söder om Hellas vid en punkthöjd. Lars Mongård informerades och kontrollen sattes dit igen efter en snabb insats av Ravinen. Tråkigt såklart, men även spännande att höra hur snabbt vissa erfarna orienterare konstaterat att de varit på rätt plats även fast kontrollen inte satt där, medan andra spenderat åtskilliga minuter med att både stega och kompasskursa från mer säkra punkter innan de slutligen gav sig vidare längs banan. Petter Lind Karin Skog och Stina Lind, sekretariatet granskar kartan tillsammans med tävlingsledare Petter Lind. Foto Britt-Marie Skog

11 Naturpasset Janne Stridh, nöjd vinnare av 50-turen tar det lugnt, ombytt efter loppet. Foto Britt-Marie Skog 11

12 Våren 2020 Våren då naturen passade alla När jag denna vår vandrat förbi Brostugan, passerat ån och ibland sökt sökt mig nedåt Klisätra ängar och Ältasjön har det inte varit som en vanlig vår. Överallt människor, många med barn som går, leker, äter och i största allmänhet njuter av naturen. När Brotorp stängde sin våffelstuga i förtid så fortsatte folket förbi stugan, över bron och vidare in i skogen packade med filtar, grillkorv och våffelsmet. Och när sedan naturpasset hade premiär utökades aktiviteterna i många fall med orientering i Skogsluffarnas och Naturpassets regi. Naturpasspremiär i Brotorp lördag 4 april passet i brevlådan är såklart speciellt bra för den som vill undvika att handla i butiker i coronatider. Årets naturpasskontroller sitter ute till den första november och alla försäljningsställen finns listade på hemsidan skogsluffarna.se och på Facebooksidan Naturpasset i Nackareservatet. Sammanlagt kommer årets försäljning av Naturpasset i Nackareservatet för Skogsluffarnas OK och vår sammarbetspartner OK Ravinen för första gången att landa på ett fyrsiffrigt antal. Det ska bli spännande att se hur många som fastnar och blir kvar i skogen och naturpasset när coronapandemin är över. Lars Mongård Ansvarig för Naturpasset i Skogsluffarna P remiären den 4:e april påverkades i hög grad av coronapandemin och regeringens beslut om att högst 50 personer fick vistas inom ett begränsat område. Försäljningen flyttades ut från Brotorpet till tomten utanför. Kunderna köpte och betalade sina naturpass helt på egen hand, och gav sig sedan direkt ut i skogen för att ta sina första kontroller. När de så småningom kom tillbaka fick de något att dricka och hade chansen att vinna boken Sveriges Nationalparker. Glädjande nog kunde vi under hela dagen undvika trängsel och hålla oss gott under det stipulerade antalet personer på samma plats trots att det såldes mer än 250 naturpass under dagen. Kartbutiken säljer Naturpasset online Efterfrågan har varit fortsatt stark under våren och nästan samtliga försäljningsställen har hört av sig minst en gång med önskemål om fler pass att sälja då det blivit tomt i hyllorna. Efter att flera personer efterfrågat onlineförsäljning så har vi med hjälp av Kartbutiken tagit upp den tjänsten, och enligt butikschef Anders Lundström så säljer de nu hälften av naturpassen online. Att få Foto: Michael Thulin 12

13 Banläggning Banläggning i coronatider Jag har suttit i karantän förut! Jag var 20 år och hade en efterhängsen luftvägsinfektion. Visst var det bra att läsa böcker. Men favoritgrejen var att plocka fram en godtycklig karta och sitta vid skrivbordet och lägga banor. Bra banor! vått och torrt. Riktigt tydliga kontrollpunkter är en fröjd att komma till. För det mesta duger de förutbestämda punkterna ganska väl; nutida kartor är ganska välvisande. Omväxling är ledordet. Banan skall premiera olika färdigheter hos en god orienterare. Särskilt kartläsningsförmågan! Mer specifikt: - Olika slags kontroller: Kärr, sänkor, småhöjder, stigslut, bäckupprinnelser, brantfötter, stenar etc. I samma bana. - Varierande sträcklängder: långa sträckningar med olika vägval omväxlande med korta passopp-sträckningar. I samma bana. - Olika slags terrängtyp: ett bra område bjuder banläggaren på vildmark, tuffa berg, flacka kompasskurser, många stigar och rentav kulturbygd. I samma bana. (exvis Ulvsjöområdet) - Spännande banbild: banan skall bryta till höger och till vänster så bilden blir livfull. -Inga spetsiga vinklar! Blotta tanken att utgående löpare kan visa vägen mot kontrollen räcker för att sådant skämmer banbilden och skall inte förekomma. Luffar-KM i banläggning? Visst är det torrsim så här långt, men i alla fall ett trevligt knåpande. Och utan ett bra jobb vid skrivbordet blir slutresultatet i alla fall inget vidare. När jag var ung fanns tävlingar i banläggning. Fast då jämfördes bara skrivbordslösningar, förstås. Om det ordnas ett Luffar-KM i banläggning erbjuder jag mig att delta i en jury. Det vore kul! Nå! Så är det dags att komma ut i skogen och sätta kött på benen. Statsepidemiologen Tegnell skulle vara nöjd, du är ju oftast alldeles ensam därute. Man kliver ju omkring ganska ivrig, och nyfiken på hur de föreställningar man hade där hemma stämmer med verkligheten där ute. Man önskar ju att de valda kontrollpunkterna verkligen är tydliga och entydiga. En höjdfot skall ju vara en fot och inte ett allmänt slut på sluttandet. En kärrkant skall vara en linje mellan Skärmplaceringen viktig Men så är det det där med skärmplaceringen. I princip skall inte skärmen synas förrän man är framme vid kontrollpunkten. Skärmen har då bara en funktion: att visa var stämpeln eller SI-enheten finns någonstans. Det är en styggelse att ha flera orienteringsmoment kvar fram till kontrollpunkten när man redan på håll får se skärmen hänga där och flagga. Man vill ju inte gynna dem som kommer störtande utan full koll på orienteringen. Och inte heller de som kommer bland andra som står och lyser lång väg när de tar kontrollen. Sen får de grumsa bäst de vill om skärmgömning och så! Avvägningen är svår. Ofta framgår det inte av kartan hur tätt eller öppet det är där man vill ha kontrollen. Oftast kan det lösas genom att sätta kontrollen vid en fot på bortsidan av den höjd man ska till. Men i värsta fall får man tänka om helt och gå hem och dra nya sträckningar. Det kan man också välja att göra i det lyckosamma fall när man snubblar på en jättevacker kontrollpunkt och väljer att bygga om sin sträckning. En orienterare som ställer upp i en orientering vill allra helst visa allt han/hon kan. Banläggarens uppdrag är att bjuda hen på att kunna göra detta! En bra bana är en lycka utan like. En halvbra får duga medan en dålig är sämsta tortyren. Gustaf Richert Gustaf efter ett lopp. Blev du intresserad av banläggning? Det finns kurser att gå på. Kontakta gärna Olle Öberg erikolov.oberg@tele2.se för mer information 13

14 Hälsa Träna för liv och hälsa En stor del av dagen spenderades sittande, medan bara en liten del spenderades i den rekommenderade ansträngningsnivån ovan. Vi frågade sen samma deltagare hur många som uppnådde de satta rekommendationerna. Ungefär 60% sa att dom gjorde det. När vi sedan läste av data från de aktivitetsmätare dom burit, var det bara 7% som verkligen gjorde det... Det belyser problemet som finns med självrapporterad data, dvs när vi inte mäter det med någon objektiv mätare. Positiva saker har vi en tendens att överdriva (mer fysisk aktivitet än vad vi gör, några centimeter längre än vad vi är) och mer negativa tenderar vi att underdriva (säger oss sitta mindre än vi gör, väga några kilo mindre än vi gör). 14 Stillasittande, träning, högintensiva intervaller, vardagsmotion, pausgympa, kondition... Alla dessa olika begrepp som florerar i tidningar och bland experter om vad som är bra för dig och din hälsa. På något sätt kan det kännas som att det blivit krångligare att vara fysiskt aktiv idag på rätt sätt. Så låt mig försöka ge er den enkla bilden av hur det ser ut idag, vad det betyder för oss och vad vi kan göra åt det. D efinitionen av fysisk aktivitet är all muskelrörelse som ökar vår energiförbrukning. Det innebär alltifrån de små arm- och fingerrörelserna som jag utför när jag plitar denna text på min dator, till att jag gör en maximal rush ute i löpspåret. Under vår vakna tid så består vårt dagliga aktivitetsmönster av huvudsakligen tre delar; - Stillasittande. Då de flesta av våra muskler är i vila, och vår energiförbrukning är väldigt låg. - Lågintensiv fysisk aktivitet. Alltifrån att vi ställer oss upp till att vi tar en lugn promenad utan att känna oss ansträngda av den. Denna ansträngningsgrad dominerar vår vardag, det vi kallar vardagsaktivitet eller vardagsmotion. - Medel- och högintensiv aktivitet. Detta innefattar fysisk aktivitet som börjar kännas ansträngande, man blir varm och lite svettig, ända upp till maximal ansträngning. Detta sker oftast när vi bestämt oss för att träna eller motionera, och bytt om till träningskläder. Det är också denna ansträngningsnivå som behövs för att ha påverkan på vår kondition. 150 minuter i veckan (eller 30 min per dag, 5 av veckans 7 dagar) av aktivitet i denna ansträngningsnivå är det som rekommenderas för vuxna för att bibehålla en god hälsa och minska risken för sjukdom. För barn upp till 17 år rekommenderas 60 minuter per dag. Hur aktiva eller inaktiva är vi då? I figur 1 (s.16) ser ni det dagliga aktivitetsmönstret under deras vakna tid hos straxt över1000 svenska medelålders män och kvinnor när vi mätt det med rörelsemätare, s.k. accelerometrar (se bilden hur mätarna ser ut och bärs). En liknande studie som mätte aktivitetsvanor med samma typ av mätare hos unga (åk 5, åk 8 samt år 2 på gymnasiet) fann att i genomsnitt bara 22% av flickorna och 44% av pojkarna nådde upp till rekommendationerna. Ju äldre ungdomar, ju lägre andel nådde rekommendationerna. Men är det så illa eller var detta unikt dåliga grupper som undersöktes? I en studie från 2018 som inkluderade över män och kvinnor från den arbetsföra befolkningen, så kunde jag och mina medarbetare visa att konditionsnivån sjunkit rejält från mitten av 1990-talet fram till år Försämringen var störst hos män, deltagare i yngre åldrar (18-34 år), de med låg utbildningsnivå samt boendes på landsbygden. Andelen som hade en hälsovådligt låg kondition (under 32 ml för dom av er som är bekanta med testvärde för kondition) hade ökat från 27% till 46%... Så något har vi gjort, eller rättare sagt, inte gjort. Vad betyder allt detta då för vår hälsa? Med bakgrund till ovan forskning så kan vi anta att ganska många svenskar i olika åldrar rör sig för lite.

15 Hälsa Stillasittandet har tagit över en stor del av vår dag, och vi lägger inte tillräckligt mycket tid på aktivitet som gör att vi får upp pulsen för att antingen bibehålla eller öka vår kondition. I nyare forskning har vi nu kunnat se att stillasittande i sig kan öka risken för såväl fysisk som psykisk ohälsa. Bara de som tränar regelbundet över en timme om dagen, verkar ha en mindre risk till ohälsa trots att dom i övrigt sitter ner visar studier. Men om vi ska se till siffrorna ovan om hur många som kan tänkas träna ens ca 30 min om dagen, så är det nog en väldigt liten del av den svenska befolkningen som når upp till 60 min eller mer om dagen. Däremot är det mycket intressant att forskning nu visar att bara lågintensiv fysisk aktivitet och kortare avbrott (2-3 min) i sittande när vi sitter länge, har positiva hälsoeffekter. Även de som tränar tidsmässigt mindre än de rekommenderade 150 min i veckan, har goda hälsoeffekter jämfört med dom som inte tränar alls. Detta är viktigt eftersom det sänker trösklarna rejält för dom som idag antingen sitter väldigt mycket, inte tränar alls eller har en låg kondition dvs dom som behöver det mest! I Figur 2 ser ni en schematisk bild över hur risk för sjukdom hänger samman med stillasittande, träning och kondition. Störst riskminskning har de tidigare nämnda, där bara att göra något lite bättre (sitta lite mindre, träna lite, öka sin kondition något) ger den relativt största riskminskningen (riskkurvan går brantast nedåt, inringat). Sedan kan ni se hur kurvan planar ut, och väldigt lite sittande, väldigt mycket träning eller väldigt hög kondition ger inte några ytterligare hälsoeffekter. Men väl dock kanske prestationseffekter, men det är en annan historia. Så vad ska vi göra? Några små generella riktlinjer är: Summera ihop antalet timmar du sitter. Kommer du fram till att du sitter väldigt mycket, uppåt timmar eller mer, så fundera på var i din vardag som du kan byta ut något av stillasittandet mot någon form av aktivitet. Vardaglig lågintensiv aktivitet är en mycket bra start! Eller behöver du sitta länge, försök göra korta bensträckare en gång i halvtimmen.- Försök få in pulshöjande aktivitet, om än att det bara blir några minuter. Det kan med fördel innebära ett race mot dig själv fram till nästa lykstolpe när du är ute och promenerar. Har du knä och höfter i någorlunda skick, så ta alla trappor du kan hitta. En av dom bättre kompletta vardagsaktivitetsstunderna där du får med både styrketräning för benen och konditionsträning för hjärtat. Hur vi ska göra? Jag gissar att många av er som läser detta tränar mer eller mindre regelbundet. Kanon! Fortsätt så! Och glöm inte att klyschan håller: den bästa träningen eller fysiska aktiviteten är den som blir av! Och är det så att det är träningspasset som inte blir av, glöm inte de många minuter och timmar i vardagen du faktiskt har möjlighet att göra mer fysiskt aktiva val. För våra barn och unga gäller det att få en god start i livet och få uppleva den fysiska aktiviteten som något positivt. Inte bara för deras nuvarande hälsa, utan vi har också kunnat visa i en studie att unga som tränar någon gång på fritiden har mellan 2 och 3 ggr högre sannolikhet att vara regelbundna motionärer och ha bra kondition även i vuxenlivet. Dessa samband kvarstod hos deltagare i studien som var 70 år. Men många har kanske inte haft turen att hitta sin träning eller tycker inte att det här med fysisk aktivitet lockar. Eller att du ibland själv hamnar i en svacka. Hur ska vi kunna nå dessa personer eller hitta tillbaka upp ur den svackan? Ett som är säkert är att samma lösning inte passar alla. Det tråkiga forskarsvaret blir att man behöver se till såväl vem personen är, vilka förutsättningar hen har och vilken miljö hen lever. Men ska man summera forskningen och ge två huvudsakliga fokus man bör ha när någon försöker förändra ett beteende, t e.x. öka sin fysiska aktivitet, så är det: - Att ge dom Yttre förutsättningar. Om man vill cykla till jobbet, men det finns inga säkra cykelvägar, så blir det inte av. Om man vill kunna stå och jobba, eller ta walk-and-talk möten, men det finns varken ståskrivbord eller är accepterat på arbetsplatsen att möten hålls utanför konferensrummen, ja då blir det ju inte av. - Att locka fram personens Inre motivation. För det spelar ingen roll hur många cykelbanor eller ståbord det finns, eller hur tillåtande chefen är för olika mötesformer på jobbet; om man själv inte känner en inre motivation att göra något så blir det inte av. Centrala aspekter för att hjälpa en person att hitta en inre motivation för något är att den känner att den själv får vara med och bestämma kring det den ska göra, att man känner gemenskap och tillhörighet med dom man gör det med, och att man känner sig lite eller mycket duktig/kompetent på det man ska göra. Som avslutning skulle jag vilja ge ett lysande exempel på hur teorierna ovan kan appliceras i verkligheten. I en studie från 2019 så utvärderade man ett projekt som hade målsättningen att öka den fysiska aktiviteten och förbättra hälsan hos manliga fotbollsfans som var inaktiva, åt dåligt och var runda om magen. En till synes svår utmaning. Att ge dom information och bannor skulle nog inte hjälpa. Så vad gjorde man? Jo, man spelade på de strängar som låg dom närmst om hjärtat; deras fotbollsklubb. 15 toppeuropeiska klubbar från Norge, England, Portugal och Nederländerna erbjöd sina fans att i klubben regi, med utbildade ledare, få komma och träna på klubbens faciliteter och få hjälp med beteendeförändring under 12 veckor. Alltså, kan man hitta ett mer perfekt sätt för passande Yttre förutsättningar (Träna på mark där deras idoler höll till!) och Inre motivation (Min käraste, min klubb, ser Mig!)! Och resultaten av studien visade att dom ökade sin fysiska aktivitet, gick ner i vikt och förbättrade sin fysiska hälsa ända upp till ett år efter att dom var med i studien. Som sagt, ett lysande exempel på hur 15

16 Hälsa detta kan appliceras i verkligheten med god effekt. På denna texts sista rader vill jag slå ett slag för ett träningsprogram i tre delar som heter Bästa träningen (finns på SVTplay). Där kan du följa fyra inaktiva pars resa när dom under 8 veckor provar på varsin träningsform. Jag deltar som expert och gör fysiska tester på deltagarna innan och efter dessa veckor. Vill du själv testa de fysiska tester jag utsatte deltagarna för, och kanske se vad en aktiv sommar kan ge för resultat, så kan du läsa mer här: hur-valtranad-ar-du Tack och hej! Elin Ekblom Bak Elin Ekblom Bak är dotter till Ulla och Björn Ekblom. Hon har doktorerat i medicinsk vetenskap och forskar och undervisar på idrottshögskolan. Hennes forskning belyser att såväl vardaglig aktivitet som motionsvanor, kondition och midjemått har stor betydelse för den kardiovaskulära hälsan hos män och kvinnor i alla åldrar. Elin har dessutom varit elitspelare i fotboll. Nu hoppas vi förstås att hon vill och hinner ägna lite tid åt orientering? Tommy Ljusenius 16

17 Minnen Minnen O rienteringsvåren 2020 kommer ingen att minnas annat än att det fanns inget att orienteringsminnas om den våren. Någon har sagt att goda händelser minns man men dåliga finns nerskrivna. Hur kan det vara så? Eller var det tvärt om? Andra påstår att dåliga insatser sitter som klistrade i bakhuvudet medan man blir glatt överraskad när någon påminner om bra händelser. Vad som är rätt vet jag inte. Jag tror på det senare. Minnet är fantastiskt. När jag åker i Sörmlandsskogarna minns jag en viss tävling för år sedan. Att jag missade och kom upp på fel höjdparti minns jag mycket väl. Misstaget sitter i. Samma gäller dåliga och omoraliska insatser de glömmer man aldrig. Och det är en lärdom som jag har haft god nytta av även om det inte är så roligt att minnas det. Därför vill jag återberätta en händelse som jag berättat om tidigare i Luffarkaveln men den är värd att repetera inte minst för alla yngre Skogsluffare och andra. Och jag skäms inte för att berätta. Natt-tävling i Södertälje En vår i början på 1960-talet var jag med i en stor nationell natt-tävling i Södertälje. Stor del av svenska eliten deltog. Jag var nybliven senior, nervös och taggad. Banan var som vanligt på den tiden lång km eller så. Det gick bra till att börja med, men på slutet hände det som sitter som en tagg i minnet. På slutet gick banan längs järnvägen mellan Södertälje och Nyköping. (Ni som åker motorvägen söderut kan se detta område på höger sida). I min iver för att komma snabbt i mål gjorde jag ett fatalt misstag. Jag sprang ut från kontrollen i graders fel i riktning mot nästa kontroll. Kom ner till järnvägen och då såg jag mitt misstag. Ett vattenfyllt björkträdskärr gjorde att valet var att antingen springa tillbaka över bergen eller springa 200 meter på järnvägsområdet mot nästa kontroll. Det senare valet var och är fortfarande förbjudet. Och valet blev fel. Jag sprang med släckt lyse längs järnvägen. När jag kom över på säker mark kom tåget rusande i ryggen. Det var så nära! Ett ögonblicks vinst blir en framtids förlust Jag tror att jag fick en bra plats i resultatlistan men min omoraliska handling gjorde att jag inte kunde glädja mig trots Skogsluffarkamraters gratulationer. Folke Fransson och Tore Gustafsson, våra klassiska ledare, var överlyckliga men jag kände att jag inte kunde glädja mig med dom riktigt. Och detta lärde mig för framtiden. Att lyckas med fusk är inget att eftersträva. Det sitter hur hårt som helst i minnet. Det finns hur många möjligheter som helst att i idrotten, arbetslivet eller samhället i övrigt göra olika val. Antingen rätt enligt idrottens och andra regler eller enligt mitt förmenande att för all framtid ha en gnagande tagg i minnet. Och tro mig. Den taggen försvinner inte. Ett ögonblicks vinst blir en framtids förlust. Minnet ger sig aldrig! I mitt senare liv har jag burit med mig denna händelse. Och vad jag tror till det bättre. 2:a i 10mila 1969 I år är det 50 år sedan Skogslufffarna hade den gyllene chansen att vinna 10mila. Året innan var vi 2:a Karl Erik Lennartsson blev slagen i spurten med några meter. Han var först vid sista kontrollen men upptäckte på spurtsträckans 400 meter eller så att han hade bara en del av stämpeln på kortet. Vilken annan orienterare hade vänt om för att stämpla rätt? Framförallt när vi alla stod i målet och såg vad som hände. KE var först vid sista sticker mot mål vänder och stämplar om spurtar mot målet. Hade det varit 100 m till hade han slagit Hakarpspojkarna. Hans agerade är ett fint minne av en stor idrottsman. Att vinna om man inte vet att man gjort rätt är inget fint minne. Året efter hade vi chansen att vinna Vi har skrivit om detta flera gånger förut men båda topp-placeringarna är trots allt bittra minnen. Året efteråt gick jag ut först på sista sträckan och gjorde vårens sämsta lopp. Att ha en ledning på ett par minuter i sista växeln är inte alltid så bra. Det leder till att man blir lite för säker. Jag var i bra form att förlora en spurt fanns inte på kartan. Men jag fick inte chansen att göra det på grund av ett felaktigt beslut på slutet. Att ta ett annat vägval till de sista kontrollerna var ett dåligt beslut. Jag skulle ha litat på min spurt, som var erkänt bra, och inte försöka gå ifrån på slutet av sträckan. Felet sitter verkligen hårt i minnet även om jag borde vara glad och tacksam för mina nio kamraters prestationer. Om vi i dagens läge hade blivit 5:a som vi blev 1970 så skulle vi vara överlyckliga även en plats bland de 25 bästa nu skulle vara fantastisk. Men vem vet? Med dagens intensiva ungdomskull kan det bli en verklighet om några år. Jag vet att det kan bli om intresset finns. Steget till framgång är inte så stort som många tror. Se där hur ett bittert minne sitter i när vi egentligen borde vara glada för det som hände. Björn Ekblom Björn under Kopparkavlen

18 Våryran Våryra för alla krya luffartjejer Luffartjejernas Våryra genomfördes för fjärde året den 22 april och lockade ett 25-tal nya och gamla luffartjejer. Trots rådande pandemi kunde vi med lite fantasi och god vilja ordna träningskvällen med relativt små förändringar jämfört med tidigare år. Men vi saknade våra 70+-damer så klart. N är planeringen för Våryran 2020 inleddes i början av året var coronaviruset inget som någon i arrangörsgruppen oroade sig för. Men lagom till att inbjudan skulle gå ut var situationen en helt annan och hela tävlingssäsongen var inställd. Vi bestämde oss för att genomföra arrangemanget ändå med vissa försiktighetsåtgärder. En sådan åtgärd var att vi både tillagade middagen och åt den utomhus så att vi skulle kunna hålla avstånd och minska risk för smitta. Nervös banläggare Den 22 april var en solig dag, och ett 25-tal skogsluffare dök upp och sprang någon av de tre banorna och flera av deltagarna var med för första gången. Jag hade äran att vara banläggare och eftersom jag är en högst oerfaren sådan, var jag väldigt nervös för att kontrollerna skulle sitta fel, att den vita banan var för svår eller den långa svåra för trist. Men det mesta verkade funka och alla kom i mål. Framförallt hade vi fint väder årets varmaste dag så långt, och vi kunde hålla oss utomhus hela kvällen. Vi saknade flera av våra 70+ damer som brukar komma på Våryran, men vi räknar med er framöver! Vinnare Även om tävlingsmomentet inte är det viktigaste, firade vi en segrare på varje bana som fick ta emot en blomma som pris. Kort vit bana: Åsa Sandler Kort röd bana: Barbro Bransome Lång röd bana: Karin Edström Trerättersmeny Britt-Marie Skog stod som vanligt för mat och dryck och trots ändrade förutsättningar med utomhusmatlagning fick hon i vanlig ordning till en fin trerättersmeny. Nässelchips med nässlor från Brotorp till förrätt, (se recept!),hamburgare till huvudrätt och choklad- eller citronmousse till efterrätt. Våryran och höstträffen består! Det är nu fyra år sedan Brittis kläckte idén att bjuda in alla luffartjejer till en träningskväll med bastu och middag i Brotorp. Med Våryran ville vi locka fler luffartjejer i alla åldrar att komma på träning, hänga med på tävling och bli aktiva i klubben. Redan första året följdes Våryran upp med en höstträff enbart för tjejer och responsen har varit positiv hela vägen. Även om utmaningen att få fler aktiva tjejer i alla åldrar fortfarande finns kvar, så tror vi i arrangörsgruppen att en viktig väg framåt att ha kul ihop! Boka in den 16 september redan nu, då är det luffartjejernas höstträff. I arrangörsgruppen för Våryran och Höstträffen ingår Britt-Marie Skog, Karin Führ Lindqvist och Johanna Dahlin. Välkommen att ansluta! Nässelchips Plocka ung 1 liter nässlor, helst när de just börjar komma fram. Det går också bra att ta de nyaste skotten när de blivit större. (Det finns gott om nässlor vid Brotorp)Skölj i ett durkslag, förväll i kokande vatten med lite salt i, 5 minuter. Häll av vattnet och kör i mixern. Använd mjukt tunnbröd. Bred först på lite smör/olja. Bred sedan på ett tunt lager med nässlor. Krydda med örtsalt, eller vad du tror kan passa. Strö över parmesanost. Grädda i 200 gr i 4-5 min. (till de fått färg) Ta ut och klipp i långa remsor c:a 4 cm. Låt stelna och bryt sedan i mindre bitar. /Brittis Starten gick vid Brotorps Utegym, Foto: Johanna Dahlin Text och bild: Johanna Dahlin Johanna Dahlin och Åsa Sandler. Foto: Michael Thulin 18

19 Nybörjarkurs Rusning till nybörjarkurs Fulltecknad kurs på två dagar När vi ska anordna en nybörjarkurs för vuxna, brukar vi hoppas att vi ska få tillräckligt många anmälningar för att genomföra kursen. Denna gång infriades våra förhoppningar med råge. Efter endast två dagar var kursen fulltecknad (15 deltagare) och lika många stod på kölistan för att få börja. Vad hade hänt? Ja, kanske man skulle vara förvarnad av att man i dessa coronatider sett ovanligt mycket folk utomhus. Dessa hade man dock sett endast på märkta stigar och cykelstråk inte ute i vilda skogen. Nu fanns tydligen även en önskan att tillägna sig den ädla orienteringskonsten och därigenom kunna vidga sin aktionsradie. Tidigare har vi inte lyckats speciellt bra vad gäller detta. Det är dock lovande att flera uttalade intresse av att gå fortsättningskurs. Vi tre som agerade instruktörer var Michel Thulin, Olle Öberg och undertecknad. Tommy Ljusenius kursledare Ny variant utomhus På grund av smittorisken fick vi lov att hitta på en ny variant av kursen, där vi inte som tidigare hade våra teoripass inne i stugan. Vi fick alltså genomföra även teorin ute i friska luften, beroende på temperaturen endera stående eller sittande i gröngräset. Det var 15 pigga och vetgiriga elever, de flesta kvinnor, som gav sig i kast med att lära sig orientera. Jag blev smått imponerad av deras vetgirighet och fattningsförmåga. Genomgång med coronaavstånd. Foto: Michael Thulin Alla nådde gul nivå Under de fem tillfällen vi träffades växte kunskaperna snabbt och jag anser att alla nådde det som kallas Gul nivå, och som var kursens mål. Då ska man ha följande kompetens: Kompass- och styrteknik mot kontroll Förstå kartans färger och tecken samt markeringar av framkomlighet Höjdförståelse. Stor och liten höjd, punkthöjd och branthet Kompass- och styrteknik mot tydlig uppfångare Ännu en nybörjarkurs börjar torsdag 27 augusti Mer info om upplägget finns att läsa på Luffarnas hemsida Även en fortsättningskurs kommer att anordnas om det finns intresse, så håll utkik! Nu får vi se om vi kan få några av eleverna att fortsätta orientera och då gärna för Skogsluffarna. 19

20 Medel-KM maj Äntligen en tävling! Känsla av kosläpp Det var nästan en känsla av kosläpp, när det sprangs medel-km den 17 maj. I princip all tävlingsverksamhet har ju varit inställd under coronakrisen, och de flesta deltagarna både från OK Södertörn och Skogsluffarna var som kalvar som just släppts ut på grönbete. En vårsäsong hade förflutit utan en enda riktig tävling. Jo, ett litet fåtal hade sprungit natt-km i slutet av mars, men det var i så fall den enda. Över lag var man alltså synnerligen entusiastisk, när man till sist skulle få bege sig ut på en riktig tävling. Ändrade planer Från början var det avsett att vi skulle ha sprungit sprint-km på förmiddagen, ätit lunch vid Brotorp och därefter begivit oss till norra änden av Flatenkartan för att springa KM i medeldistans. Det skulle bli en heldagsaktivitet, med möjlighet till rikligt umgänge. I den aktuella situationen fick vi förstås tänka om. Var det något som inte var önskvärt, så var det just rikligt umgänge. att våra stämpelenheter var inställda på vintertid, och det hann han åtgärda. Annars hade allt blivit en enda sallad, eftersom en del enheter var inlånade från IFK Enskede och var rätt inställda. Till saken hör att jag tjatat om att enheterna måste ställas om, eftersom de senast använts när vi körde vinterserien. Själv har jag inte kompetens att göra detta utan fick sålunda nöja mig med att tjata. Banorna användes av 70+ligan Tre av de utlagda banorna fick ligga kvar ute ända till den 31 maj. De fick tjänstgöra i det som nu fått namnet 70+ligan, som ersatt den inställda Luffarligan. Där kan man hämta banor från Luffarligans hemsida, skriva ut dessa själv och använda banorna på samma sätt som vi gör med veckans bana, som kan hämtas från vår egen hemsida. Tommy Ljusenius/banläggare Kartgenomgång med coronaavstånd. Petter Lind med Stina, Kalle Lindqvist, Per Westerlund och Andreas Namslauer Foto: Britt-Marie Skog Den bantade varianten blev istället endast ett KM i medeldistans, där Södertörn sprang på förmiddagen och vi på eftermiddagen. Det var nog bra, eftersom det totalt blev 106 startande.av skälet att det skulle vara nära att gå från Brotorp i det ursprungliga scenariot, förlade jag tävlingscentrum längst uppe i norr, där skogen är ganska smal. Det visade sig dock att det gick att lägga utslagsgivande banor även där. Flertalet gav banorna högt betyg. En och annan tyckte att det var svårt. Jag hade lagt banorna helt enligt gällande banläggningsnorm, men många var nog en aning ringrostiga både vad gällde löpning och orientering. Simon Palmgren och Ruben Hård. Foto: Michael Thulin 20 Kunnat sluta i magplask Allt avlöpte väl och kunderna var som sagt nöjda. Om vi hade haft lite otur, och om inte Per Sundberg varit en så noggrann person, hade dock allt kunnat sluta i riktigt magplask. Han upptäckte nämligen kvällen innan

21 Luffarligan Luffarligan i TV-sporten V anans makt är stor. Det får man som hängiven luffarligeorienterare erfara nu med de strikta coronarestriktionerna. I det normala veckoprogrammet för mig och många andra 65+orienterare ingår att anslå halva onsdagen till besök på något skogsområde i stockholmstrakten där Luffarligan arrangerar orienteringstävling. Oftast fem banor av olika längd och efterföljande fika och social samvaro. Det senare inte minst viktigt. De kreativa cellerna letar efter alternativa lösningar Den 18 mars bröts denna inkörda vana abrupt när åtgärderna för att förhindra smittspridning infördes. Det innebar att Luffarligans planerade vårprogram ställdes in helt. Orienterarhjärtat stannade nästan och abstinensen började visa sig redan efter några veckor. Snart nog började de kreativa cellerna leta efter alternativa lösningar. Man erinrade sig forna tiders veckans bana som många föreningar ordnade i sitt närområde. Attunda OK blev först med ett koncept, som sedan följts av andra föreningar eller enskilda orienterare. Det innebär att en eller flera banor läggs i ett närområde dit orienterarna kan ta sig vid självvald tidpunkt. Inbjudan och erforderlig information för varje arrangemang är utlagd på Luffarligans hemsida. I inbjudan finns länkar till de olika banorna så att orienteraren själv kan printa ut karta med önskad bana på valfri skrivare. För varje nyttjad karta betalar användaren 20 kronor oftast genom swish.på detta sätt är man inte i närheten av den stipulerade gränsen för allmänna sammankomster på 50 personer. Under våren har det successivt tillkommit nya arrangemang med samma upplägg så att det fortlöpande funnits flera områden att välja bland. tidigt skede fått information om att Luffarligan, som då hade döps om till 70+ligan, kunde fortsätta verksamheten i förändrad form. Med reporter Peter Jonsson och två fotografer ville man göra ett reportage om hur vi 70+are kunde kringgå karantänsbestämmelserna. Björn Stolt, Sten-Åke Johansson från Gustavsbergs OK och jag blev utsedda att demonstrera våra aktiviteter. Vi träffade TV-teamet i Farstanäset där OK Södertörn lagt ut banor i Svartviksskogen. Jag fick starta först och när jag kom till 5:te kontrollen låg fotografen där, gömd i värsta 10-milastilen och filmade mot skärmen, som i själva verket var en snitselremsa. Som tur var spikade jag kontrollen. Väl i mål blev vi filmade och intervjuade vid efterföljande fika. Där satt vi på våra ryggsäckar och agerade filmstjärnor, givetvis på coronaavstånd från varandra. Reportaget sändes sedan vid ett par tillfällen i olika nyhetsprogram. Sten Bergstrand Inslag i TV-sporten På något sätt hade TV-sporten i ett 21

22 Tisdagsträning Vårens tisdagsträningar Skogsluffarna fortsatte förstås med sin tisdagsträning även under de mest oroliga corona-veckorna, men med restriktioner. Soppan försvann, lika så dusch och bastu. En tidig och vacker vårtisdag fixade Brittis god soppa utomhus, och någon gång tände vi grillen men för det mesta har vi fått vara utan den trevliga sociala delen av träningen. Det har gått bra tycker de flesta ungskogsluffare värre är det att tävlingssäsongen brann inne. -Det är jättetråkigt att det inte är några tävlingar, tycker Elis som har orienterat i ungefär ett och ett halvt år. Han skulle denna säsong ha gjort sin debut i H14, men hoppas nu på hösten istället. Majken, Felicia och Janne har orienterat länge, i vissa fall sedan småbarnsben. Roligast på träningar tycker de att kepsorientering och Räven är. Räven går ut på att ta en kontroll i skogen och sedan springa ut och leta rätt på räven som stryker omkring nere på en stig. Räven ska få sig en high five och sedan får orienteraren springa in i skogen igen efter nästa kontroll. I corona-tider får high five vara på lagom distans förstås. Tävlingarna brann som sagt inne, men en stafett lyckades Stof faktiskt ordna världens första socialt distanserade stafett. Riktigt lyckat blev det också, med lite vilja och uppfinningsrikedom går det mesta! Charlotte Pruth En tydligare struktur Tisdagsträningarna har sedan en tid tillbaka fått en lite tydligare struktur, där åringarna tränar på gul-orange nivå och äldre ungdomar (framförallt ett gäng 05or och 06or) oftast kör med de vuxna för att få en lite mer utmanande träning. Detta upplägg har fungerat bra och har gjort att vi har kunnat slussa in flera nya orienterare som kommit till oss under året. Träningarna varierar, men vi håller oss oftast ganska nära Brotorpsstugan. Vad är det då som är roligast med orientering? -Roligast är att springa samtidigt som man läser karta..., svarar Elis. Sen tänker han en stund och skrattar lite: -Fast, det är klart, det är ju det som är orientering! Jag menar att man får springa och samtidigt använda hjärnan. Sally och Telma sprang dagens slingor tillsammans, eftersom det var första gången för Sally i skogen på ett bra tag. -Jag orienterade lite i Busluffarna när jag var mindre men sen slutade jag, för jag hade inga kompisar där. Men nu vill jag börja igen, det var jätteroligt. 10 poäng av 10, säger Sally. Sista tisdagsträningen. Ingrid Paulsson instruerar om indelningen i lag, där samarbete är viktigt för framgång. Foto Britt-Marie Skog 22

23 Grönvita gruppen Grönvit glädje 42 barn är inskrivna i den grönvita gruppen och vi har fått upprätta väntelista. Det är nästan tur att alla inte kommer varje gång. Coronakrisen må ha bidragit till det ökade intresset, men jag tror att det främst handlar om att vi hittat ett vinnande koncept! Stigarna, Branterna och Stenarna Förra säsongen var vi tre tränare, nu är vi sex i den grönvita gruppen för barn mellan sex och nio år. Även om de nya tränarna inte fick gå barntränarkursen, som blev inställd på grund av corona, har vi snabbt hittat ett upplägg som fungerar. Susanna Öst, erfaren löpare och fostrad i Domnarvet, är en av de nya tränarna och har infört en uppdelning som används i hennes moderklubb. De 42 barnen delas in i tre undergrupper: Stigarna för de som börjat nu under våren, Branterna och Stenarna för de som orienterat lite längre. Varje grupp har två ledare Vi tränare delar upp oss så att varje grupp har två ledare. Ibland tar vi även in föräldrar eller ungdomar som kan skugga eller hjälpa till på olika sätt. I övrigt har vi gått ifrån att barnen har med en vuxen. Det låter tryggt i teorin att barnen har med en förälder, men barnen utvecklas bättre ensamma. En stor fördel med uppdelningen är att vi numera kanske till att barnen får möjlighet till individuell återkoppling vid varje träningstillfälle. Passa kartan, karttecken och kartans färger Vårsäsongen är alltid kort och totalt kommer vi att ha haft åtta lördagsträningar inklusive avslutning. Fokus har legat på att barnen ska lära sig att passa kartan och kunna de viktigaste karttecknen och kartans färger. Dessutom tränar vi på allas namn en utmaning i sig med tanke på antalet deltagare. Inledning och avslutning på verandan Varje träning inleds och avslutas på Brittis veranda, en viktig rutin som skapar en tydlig början och slut. Jag fascineras av hur bra väder vi nästan alltid haft på lördagar genom alla de ungefär 10 år som jag varit tränare i klubben. Det sägs att det är Erika Carlinger som framkallar värmen och solen, med andra ord gäller det att hon alltid fortsätter med Busluffarna. Viktigt att tränarna har kul Jag har svårt att se att det går att få barnen intresserade av att stanna i sporten om inte tränarna har kul. Och det är precis vad vi har i grönvita gruppen vilket vi alla pratat om de senaste träningarna. Vi hjälps åt och finjusterar efter varje träning och alla har olika talanger att bidra med. Ser fram emot hösten och det vore underbart om vi fick möjlighet att ta med barnen ut på någon tävling då de får testa sina kunskaper i ny terräng. Kalle Lindqvist (tränarkollegorna heter Susanna, Hanna, Patric, Alexander och Thomas) Delar av grönvita gruppen efter sprintträning på Brotorpskolan 23

24 Lilla Naturpasset På tur med Lilla Naturpasset tillsammans med Stina, Elsa och Arhtur D et var en solig söndag i maj, pappan var jour men barnen behövde luftas och vi hade ännu inte hunnit testa årets Lilla Naturpass så jag tänkte att det kunde vara en kul idé. har läst igenom instruktionerna innan man ger sig ut. I denna osäkra coronatid lär det i alla fall bli fler kontroller i skogen, det är ett som är säkert! Vi körde det senast för några år sedan då uppdelat med varsitt av de stora barnen men nu skulle jag ta med alla tre ihop. Sara Rehndahl Det hade pratats om regn men molnen lyste med sin frånvaro så vi bredde mackor och blandade saft. Bärstolen ratades - Stina 3,5 år skulle minsann också springa hela vägen. Pokemon Go var med fram till kanalen där starten var utmärkt, sedan var det kartfokus och första kontrollen var lätt tyckte både Elsa 7 år och Arthur 9 år. Eldlöss och kraftledningar På höjden åt vi mackor, spanade in eldlöss och diskuterade kraftledningar. Vägen mot andra kontrollen var lite brant ner och somliga kom på efterkälken. Sedan var det gyttja, harsyra och så uppför. Jo, för visst var kontrollen på toppen? Det skymtades något där och mamman fick inte kolla på kartan i vanlig ordning. Nej inget där, typiskt. Foton: Sara Rehndal Det bar sedan nedåt igen, kontrollen hittades och då förstod vi även att det ju fanns en fin beskrivning till varje kontroll med lite rolig fakta. 24 En härlig liten tur Vid det laget var de två stora barnen lite lagom osams och molnen hade dragit fram. Vi skyndade hemåt och sista biten fick Stina bäras på ryggen i regnet. Det var en härlig liten tur, men ofta kan det vara skönt att vara själv med ett barn så att orienteringen blir på hens nivå. Och så kan det vara bra om föräldern

25 Lilla Naturpasset Bild 2. Den enes död är den andres bröd. Ta en titt på naturens eviga krets- Lilla Naturpasset är tillbaka E fter ett års uppehåll är lilla naturpasselopp på nära håll. tillbaka. Lilla naturpasset bjuder på en spännande upptäcktsfärd längs med ån mellan Brotorp och Söderbysjön. Upp på höjder, ner i grottor ochförbi träd som kramas. Idén föddes 2015 av Lisa Behrenfeldt som är biolog, illustratör och utomhuspedagog. Lisa arbetar dagligen med att på olika sätt få människor att hitta ut i naturen. På senare år har Andreas Namslauer hjälpt till att skriva lite orienteringstips. Tanken är att alla barn, föräldrar och andra nyfikna upptäckare ska få en kul vandring, lära sig grunderna i orientering och få upp ögonen för intressanta saker i naturen. Bild 3. Vitmossa eller renlav. Vilken är egentligen vilken? Och vilken av dem passar att lägga på ett sår? Bild 4. Skvattram kan användas som myggmedel. Praktiskt då den växer på myrar där ju även myggen brukar trivas. Bild 5. Var noga med var du sätter fötterna på väg ner i varggrottan. Bild 6. Spåren efter en skogsbrand finns kvar länge. I lilla naturpasset får du lära dig hur du kan räkna ut för hur länge sedan det brann på en av klipporna över Söderbysjön. Foton: Andreas Namslauer 1 Lilla Naturpasset köper du nu under sommaren på apoteket, biblioteket samt butiken Hushållet i Bagarmossen samt Miljöverkstan i Skarpaby parklek ( Kaninparken ). 2 Det består av en orienteringskarta och ett häfte med natur- och orienteringstips för varje kontroll. De tretton kontrollerna hänger ute till slutet av oktober. 3 Tipsa gärna alla vänner och bekanta som är sugna på att se och lära nya saker i skogen. Ett tips - bäverhyddan som passeras längs lilla naturpassets bana är inte längre aktiv. Vill ni spana in en stor och troligen bebodd bäverhydda? 4 Från Brotorp - gå över bron, sväng vänster och följ vattnet en liten bit. Där är den! Men ta det lugnt så ni inte stör bävrarna. Bild 1. Varför kramas träd? Ibland väcker naturen frågor

26 Intervju Kan det vara jobbigt att springa långt? _ Jo, jag vet ju ofta att det är långt, men sen när jag närmar mig den sista kontrollen får jag så mycket energi. Jag älskar hur det känns när man klarat en bana, man får alltid ett leende i ansiktet. Om man missar någon kontroll då? _ Det har jag aldrig gjort, men jag gissar att det känns jobbigt. //// 26 Ivar Adler Dahlin Ska fylla 9 år, har orienterat sedan han var 4. Vad är roligt med orienteringen? _ Att vara i skogen och se växter, det är väldigt fint. Min favorit är snödroppen, men de växer inte nu. Vad är svårt? _ Att ha kartan åt rätt håll, när den ska peka åt norr. Ibland hamnar den upp och ner, det hände idag. Hur vet man om den är åt rätt håll? _ Jag är inte helt säker... Men ett bra tips är att vända kartan åt det hållet som berget är, det är åt norr. Men om man är på andra sidan berget då? _ Då vet man att man har berget bakom sig, och då ska kartan peka bortåt. Men idag var vi så långt borta att jag glömde var berget låg. Gillar du att tävla? _ Ja, förra året var jag med på fem tävlingar och då fick jag 50 kronor i Kafé Brotorp. I år ska jag försöka vara med på tio tävlingar, för då får jag en biocheck också, jag vill gärna gå på en bra bio. Har du fått nya kompisar på orienteringen? _ Ja, jag fick David för tre veckor sedan. Jag kände inte honom alls innan. Abbe Olevik, snart 8 år, har varit med på fyra träningar. Hur är det att orientera? _ Nice-i-doodle! Jag gillar allt med att springa och leta efter skärmar. Är det svårt? _ Nej, det är fisenkelt. Man kollar på kartan och så hittar man dem. Det är lite jobbigt om man har tagit fel kontroll, det märker man sen när man har kommit tillbaka. Vad ser du på kartan då? _ Vart stigarna går, och så ser jag elledningar, stenar, staket och murar. Och öppna fält och hus. Hur vet du om kartan är åt rätt håll? _ Den ska vara framåt. Fast om man vänder sig om ska den vara tvärt om. Och hur vet man vad som är framåt? _ Det vet man bara. Tror du att man kan gå vilse fast man kan orientera? _ Ja, det kan man alltid. Då får man försöka hitta tillbaka. Jag tror att det bästa är att följa stigar. // Juno Sandler, 9 år, började orientera i våras. Du fyller år i dag, känns det kul att fira sin födelsedag på orienteringen? _ Ja, jättekul! Min storasyster har bakat chokladkakor som jag har bjudit alla på. Hur är det att orientera? _ Kul! Allt är kul. Som stjärnorientering, då springer man en liten bit och sen tillbaka, och så springer man till en ny kontroll. Jag gillar när man får springa ensam på korta banor. Är det svårt också? _ Ja, att passa kartan. Jag brukar tänka att jag springer uppför en backe, och då är den backen åt ett visst håll. Och så håller jag kartan efter den backen hela tiden. Brukar du vara ute i skogen när du inte orienterar? _ Ibland, men inte så ofta. Hur skulle du göra om du sprang vilse? _ Springa tillbaka dit jag kom ifrån, och sen börja om. Vad brukar du ha för riktmärken? _ Jag letar efter stenar. Och järnvägar om det råkar finnas. Eller staket och branter. Har du hittat några roliga saker när du varit ute och orienterat? _ Ja, pinnar! Det är jätteroligt att skala pinnar, det brukar jag sitta och hålla på med en liten stund när jag inte har något att göra. Text & bild: Josefin Olevik

27 KM i Terränglöpning KM Terränglöpning 28 april P etter Lind vann för 4:e gången på personbästa 38:42 och näst snabbaste tiden i modern historia (from 2009) i starka 6-manna fältet. Lika många var det glädjande i H14 där starke Simon Palmgren till slut stod som segrare. I kalla grader efter ett ihålligt regn/snö genomfördes traditionella KM i terränglöpning från Brotorp runt kanalen. Fin luft dock med mycket syre gav bra tider, och som vanligt förstklassig service med starter/målfunktionär och framförallt dryck och energibord efteråt, tack Brittis, Michael och Olle! Killarna i H14 kom överens om att springa två varv istället för traditionella 1 varv, vilket tävlingsledningen godkände direkt då alla valde samma sak. Majken Lindqvist vann D14, tyvärr i ensamt majestät, men insatsen ska icke förringas för det. Mamma Karin vann D21, också tyvärr ensam i klassen. Inget deltagande i varken oldboys eller oldgirls. I H21 deltog ett ovanligt starkt fält, där alla hade väldigt bra tider historiskt sett med flera personrekord. Simon Stridh (H15) sprang in på en starkt 2:a plats före rutinerade Douglas Lundin på 3:e som gjorde en riktigt bra tid där hans sista varv imponerade mest, 30 sekunder snabbare än tidigare varv. Petter Lind vann dock överlägset. På hemsidan finns resultatlistor för alla KM-tävlingar samlade. Petter Lind berättar om loppet för intresserade klubbkamrater. Foto Britt-Marie Skog 27

28 Avsändare: Skogsluffarnas OK - Orientering C/o Öberg, Brovaktarvägen Segeltorp Lördag förmiddag i Brotorp Foton: Michael Thulin Foto: Per Liljeqvist Busluffarna, grönvita gruppen och Prova på-orientering Foto: Britt-Marie Skog 28 Skogsluffarnas orienteringsklubb