TAPA. Föremål: Analys gjord av Annika Holmdahl Ledarskap i slöjd och kulturhantverk, Göteborgs universitet

Transkript

1 TAPA Föremål: Analys gjord av Annika Holmdahl Ledarskap i slöjd och kulturhantverk, Göteborgs universitet

2 Vilken väg kan detta föremål ha tagit in i Gösta Sandbergs samling? Detta föremål härstammar från Fiji som är en vulkanisk ögrupp i Melanesien i Stilla havet bestående av fler än 332 öar. Enligt min informant Tupou Moeofo som arbetar på TourismFiji kommer just detta exemplar ifrån ön Moce eller ön Taveuni och har funktionen väggprydnad (Moeofo, 2015). Jag återkommer längre fram i texten till vilka andra användningsområden tapa har. Informationen som finns att tillgå i katalogkortet säger ingenting om när föremålet är tillverkat, eller var i Fiji det kommer ifrån. Ett namn som jag fastnade för var dock den person som stod som inköpare, Viktoria Lindström. Efter sökningar på hennes namn har jag kommit fram till att det troligtvis rör sig om en kvinna som drev en butik i Stockholm, vid namn Viktoria Lindströms Antikhandel. Min efterforskning har visat att det finns åtskilliga föremål i svenska och utländska museers samlingar som förvärvats från eller köpts in av just Viktoria Lindströms antikhandel. främst under 1950-talet. Enligt katalogkortet är det Gunnel Sandberg som donerat vävnaden till museet i egenskap av att hon var den person som fördelade hans samling efter dödsboet. Av denna information kan jag inte annat än spekulera i att föremålet kan vara inköpt av Gösta Sandberg i Viktoria Lindströms Antikhandel. Hur och av vem tillverkas tapa? Tekniken att skapa tapa finns på flera håll i världen, främst på många andra öar i Stilla havet. Masi är det ord för tapa som används i Fiji, och det är även namnet på trädet som är råvaran till denna väv, på svenska kallat pappersmullbärsträd. Tapatillverkning utförs främst av kvinnor i olika steg, ibland i grupp med varierande antal hantverkare beroende på vävens storlek. Träden odlas för detta ändamål och skördas när de är 8-12 månader och bärs hem till kvinnorna som sedan sätter igång processen. Ett snitt läggs med kniv längs med stammen och sedan används tänderna för att skala av barken. Barken rullas därefter med insidan ut, för att förenkla nästa steg då yttter- och innerbarken separeras ifrån varandra med hjälp av en vass kniv. Innerbarken delas sedan upp tillsammans med lika breda och jämna remsor som i ett senare steg kommer fogas samman. Dessa jämna remsor rullas återigen ihop åt fel håll och knyts ihop med ett snöre och läggs i blöt i vatten över natten (Kooijman, 1977). Nästa steg är utbankandet av tapa, vilket sker med hjälp av ett slagträ med fyra sidor (tre räfflade och en slät), kallat ike, mot en lång trädstock, kallad dudua. Denna utrustning är ofta personlig för var och en av de hantverkande kvinnorna. När den långa remsan har bankats ut till ungefär 6x originalbredden, blötläggs den och därefter sammanfogas tre stycken (ibland fler, ibland färre) remsor genom att de läggs ovanpå varandra och återigen bankas ut till ett ännu bredare stycke. Nästa steg är att lägga två av dessa nya stycken på varandra, och genom att vika och vända stycket banka ihop det till ett ännu större. Detta moment gör att det blir en mer rektangulär form och att vävnaden stärks då det är så många lager (Kooijman, 1977). Om vävnaden som tillverkas ska bli väldigt stor sammanfogas flera stycken som är tillverkade på ovanstående sätt, genom att med ca 5 cm överlappning limmas ihop med hjälp av stärkelsen från kokt Yabiaplanta, som påminner om potatisstärkelse.

3 Vad föreställer dekorationen och hur är den gjord? När tapaväven är utbankad och torkad är nästa steg dekorationen. I Fiji dekoreras tapa med två-tre olika färger, rödbrun, röd och svart. Den rödbruna färgen, kesa, skapas genom att blanda innerbarken på roten från gadoaträdet med sot och/eller rödlera. När innerbarken är avskrapad blandas den med övriga ingredienser tillsammans med lite vatten så att det bildas en massa som sedan kramas ur och färgen tappas upp på flaska. Den röda färgen som avnänds kallas umea och består av rödlera. Den svarta färgen tillverkades förr av brända kärnor från candlenut-trädet. Nu för tiden används sot för att skapa denna intensiva svärta, som kallas loaloa. En fotogenlampa ställs in på mycket hög låga och genom en speciell plåtlåda över lågan samlas det sot som sedan skrapas av för användning (Kooijman, Otryckt källa nr.4 och nr.5). Själva mönstret skapas med hjälp av schabloner, som förr var gjorda av bananblad. Nu för tiden används plast som är mycket mer hållbart i längden (Otryckt källa nr.1). En tata, (bomullstuss lindad kring en barkmassa eller riven tapavävnad) doppas ner i färgen för att sedan pressas över schablonerna (Otryckt källa nr.2). Det finns en stor samling olika mönster som återfinns på tapa från Fiji. Denna specifika vävnad som jag arbetat med består av ett antal olika geometriska former som synes på bilden nedan. Mina eftersökningar kring just dessa dekorationer har inte gett stora resultat i litteraturen. Det enda som jag hittat är mönstret kallat kamiki, som enligt Koojiman i boken Tapa on Moce island Fiji beskrivs som en slags variant på svastikan. Denna symbol har enligt författaren ingen symbolisk betydelse i Fiji i dagsläget (Kooijman, 1977). Min informant Tupou Moeofo som jag tidigare nämnt hade en mycket intressant tanke om vad han trodde att mönstren betydde. Han beskrev det såhär: My version of what the prints mean: outrigger canoe with its sail, sand, land, mountains, home, pathway, road, house posts, ventilator (Moeofo, 2015).Vissa av hans beskrivningar ser jag tydligt, andra inte. Detta är inte någon vetenskaplig beskrivning men än dock intressant.

4 Hur och av vem används tapa? Föremålet för min efterforskning har som jag skrev användts som väggdekoration. Främst är det vid ceremoniella tillfällen som dessa används. Exempel på andra användningsområden är bröllopsutsmyckningar, både som kläder och som dekoration, begravningsgåvor och bårtäcke över kista vid begravningar, och även dekorationer i hemmet så som överkast, mattor, dukar m.m. för olika festliga tillfällen (Kooijman, Tusie, 1981). Är denna tapaväv typisk i sitt utseende för teknik och område? Det jag kan se efter att ha studerat tillverkning och dekoration/mönstersättning är att den är typisk för Fiji, och att den är gjord på fiji-sätt. Måtten på just denna väv stämmer väl överens med den storlek som man får ut vid denna traditionella tillverkning (Otryckt källa nr.1). På ön Tonga kallas tapa för ngatu och där används ett lite annorlunda ike (slägträ) och vid dekorationen används inte schabloner, det är endast i Fiji man gör det. Istället används ett slags mönster som är utskuret och lagt under väven, som sedan ovanifrån gnuggas med färg för att få fram mönstret (Kooijman, 1988). Under åren har formen och utseendet på tapa-väven utvecklats, främst har nya format uppstått för att tillgodose en efterfrågan från turister. Hur kommer det sig att föremålet kallas tyg och inte papper? Jag blev i början mycket förvånad och förbryllad över över att föremålet på engelska benämns som bark cloth och barktyg på svenska. I viss information finns även ordet tapavävnad med. Men det är ju inget tyg, och det är ju inte vävt! När jag lärt mig mer om det har jag en större förståelse för deifinitionen. Jag har inte hittat några vetenskapliga svar på denna fråga och kan endast spekulera i det. När jag började undersöka vad som definierar cloth, fabric, tyg och vävnad såg jag att det fanns andra udda tyger. Ett av dem är sk. non-woven tyg som sammanfogas på andra sätt än traditionella tyger (mekaniskt eller kemiskt) (Otryckt källa nr.3). Även filtning och tovning kan vara en ledtråd, det är inte heller tillverkat som vanligt tyg. Rikstermbanken gav mig svar på vad ordet fibertyg betyder: flor av kardade fibrer som besprutats med ett bindemedel och därefter pressats samman till ett tyg (Otryckt källa nr.6). Denna beskrivning tycker jag kommer närmast en förklaring för mig, även om tapa är utbankat och inte kardat. Men ett slags bindemedel används ju som jag nämnt innan vid sammanfogningen av flera delar och pressats har det ju på sätt och vis gjorts med verktygen.

5 Sammanfattning och tillvägagångssätt Mönstret med de geografiska formerna talade verkligen till mig och förundran över vad det skulle kunna vara för material gjorde att jag bestämde mig snabbt. Då jag rest i Nya Zealand fick jag en viss känsla av att det kunde ha någon anknytning dit, vilket visade sig att det inte var helt fel! Jag gick alltså helt på utseendet och det är jag verkligen glad för såhär i efterhand! Detta arbete har gett mig otroligt mycket kunskap kring hur jag kan hitta information om föremål. Det har även gjort att jag fått upp ögonen för andra intressanta tekniker och andra personer som likt Gösta Sandberg ägnat stora delar av sitt liv åt att samla. Jag har fått stor hjälp av Jan och Anna på museets magasin med val av intressant litteratur och sedan hittat böcker på både stadsbiblioteket och konstbiblioteket. Jag har även som jag tidigare nämnt haft en informant i form av Tupou Moeofo på turistrådet i Fiji som jag har haft en mailkonversation med gällande detta specifika mönster och tapa i allmänhet (Moeofo, 2015). Mycket givande och intressant. Efter insamlandet definierade jag mina olika frågeställningar för att kunna läsa in mig på rätt delar av litteraturen och informationen. Jag fick ett bra flöde i arbetet och jag är glad att jag hittade videos på hur tillverkningen av tapa går till, annars tror jag att det hade varit svårt att förstå det i text. Efter att min text utformats gjorde jag underlaget för min muntliga presentation i form av en powerpoint, då jag vill kunna visa bilder när jag berättar om det. Det var i viss mån i vissa informationskällor svårt att veta om det handlade om tapa från just Fiji, eller någon annan del av Melanesien. Det finns betydligt mycket mer information om tapatillverkning från Tonga och det har ibland gjort mig lite förvirrad. I övrigt har mitt arbete varit relativt oproblematiskt, det svåraste har varit att veta vad jag skulle fokusera på, användningen eller tekniken. Men det löste sig naturligt när jag insåg vilken process tillverkningen var, och det blev mitt fokus. Om jag fick välja så skulle jag flytta till Fiji i morgon och lära mig tapa på heltid, jag är verkligen såld på tekniken och helt fascinerad!

6 Referenslista Tryckta källor Kooijman, Simon. Tapa on Moce island, Fiji : a traditional handicraft in a changing society. Leiden, Koojiman, Simon. Polynesian Barkcloth. Shire Publications Ltd, Tusie, Vilsoni. Art in the New Pacific. Institute of Pacific Studies, (Ingår i Hans Krondahls samling.) Otryckta källor Informant bilaga 1 Tupou Moeofo, Information Manager på Tourism Fiji. Mailkonversation