Denna pdf-fil är nedladdad från webbplatsen för Världens Historia ( och får inte lämnas vidare till tredje part.

Transkript

1 Käre användare! Denna pdf-fil är nedladdad från webbplatsen för Världens Historia ( och får inte lämnas vidare till tredje part. Av hänsyn till upphovsrätten är vissa bilder borttagna. Med vänlig hälsning Redaktionen

2 Teknik Med km/tim. var SR-71 Blackbird VÄRLDENS SNABBASTE PLAN USA/1963 I en undanskymd hangar i Burbank USA arbetar flygplansfabriken Lockheeds ingenjörer med ett hemligt projekt för USA:s försvar: ett spaningsplan som kan flyga både högre och fortare än fiendens missiler. Burbank Med Blackbirds karaktäristiska form var spionplanet nästan osynligt för sovjetiska radaroperatörer. US Air Force

3 I största hemlighet byggde USA spaningsplanet SR-71 Blackbird under 1960-talet. Det var snabbare än en gevärskula och omöjligt för ryssarna att skjuta ned. Av Ebbe Rasch Strax efter klockan 10 på förmiddagen den 6 mars 1990 gick överstelöjtnant Ed Yeilding in för landning på flygplatsen utanför Washington. Han och hans kollega Joseph Vida hade just flugit km från Los Angeles till Washington på bara 64 minuter och 20 sekunder. Genomsnittshastighet: km/ tim. historiens snabbaste resa tvärs över Nordamerika. Resan var inte bara den snabbaste någonsin med spaningsplanet Lockheed SR-71 Blackbird. Den var även den sista. Under 25 år av kallt krig hade de kolsvarta spaningsplanen opererat osedda över fiendeland och samlat in värdefull information. Men det avancerade flygplanet var extremt dyrt i drift. Både politiker och militära ledare ville hellre ta fram nya flygplanstyper. Dessutom ansåg man att spionsatelliter kunde utföra samma uppdrag som Blackbird och dessutom både bättre och billigare. Förvissade om att SR-71 aldrig skulle flyga igen överlämnade Yeilding och Vida sitt plan till Smithsonians flygplansmuseum och tog reguljärflyget tillbaka till Los Angeles. Resan tog fem timmar. Svensk ingenjör antog utmaningen Nio månader senare dog upphovsmannen till Blackbird, flygingen jören Clarence Kelly Johnson. Johnson var son till fattiga, svenska immigranter från Malmö. Redan som ung visade han sig ha stor talang för flygplanskonstruktion och som nyutbildad ingenjör fick han år 1933 jobb hos flygplanstillverkaren Lockheed där han gjorde kometkarriär. År 1943 beslöt Lockheed att ta fram ett jetdrivet jaktplan och tillsatte en särskild utvecklingsavdelning, Skunk Works, som under Johnsons ledning byggde jaktplanet P-80 Shooting Star. Planet hann aldrig spela någon roll i slaget om Europa men efter kriget fick Skunk Works ett nytt, brådskande uppdrag. CIA ville veta vad fienden gjorde bakom järnridån och beställde ett spaningsplan som obemärkt skulle kunna flyga över sovjetiskt territorium och ta bilder av t.ex. militäranläggningar. Johnsons svar blev en Lockheed U-2 Dragon Lady. Planet var varken osynligt, ljudlöst eller särskilt snabbt men kunde flyga på upp till 21 km höjd och var därför utom räckhåll för sovjetiska missiler, jaktplan och radar. U-2 blev en stor succé men Johnson visste att det bara var en tidsfråga innan fiendens ingenjörer skulle hitta ett sätt att begränsa U-2:s operationer eller rentav skjuta ned spaningsplanet. Experterna i Pentagon visste att man måste agera för att behålla USA:s försprång. I april 1958 satte Johnson upp Föregångaren flyger än Blackbird skulle ersätta spionplanet U-2 men efter 56 år i luften har det gamla spaningsplanet fortfarande inte gått i pension. När kalla kriget bröt ut behövde USA ett spionplan som kunde övervaka sovjetiskt territorium. På rekordtid utvecklade Lockheed-fabriken planet U-2 Dragon Lady som flög premiärturen i augusti Med kropp från jaktplanet F-104 Starfighter och långa, raka vingar som ett glidflygplan var U-2 varken snabbt eller lätt att flyga men blev trots det en långlivad succé. Planet kunde flyga på drygt 20 km höjd och undgick därigenom fiendens jaktplan, missiler och radar. Spionplanet härjade nästan fritt till 1 maj Under en flygning över Sovjet blev piloten Gary Powers nedskjuten och händelsen försämrade drastiskt relationen mellan USA och Sovjet. Trots det fortsatte U-2 att operera. I dag är planet oumbärligt i bl.a. Afghanistan och i mars i år beslöt USA:s försvar att Dragon Lady inte ska skrotas förrän tidigast år År 2011 har U-2 bl.a. övervakat Libyen och kärnkraftverket utanför Okuma i Japan. All over press Världens Historia

4 Teknik tre mål för ett nytt spaningsplan: Flyghöjden skulle vara minst 27 km, räckvidden km och en hastighet på Mach 3 mer än km/tim. För de flesta lät det fullständigt orealistiskt. Jettekniken var ny och inget plan kunde upprätthålla en fart på över Mach 1 i mer än några minuter. Men Johnson ville inte bara pressa den befintliga tekniken till det yttersta han ville konstruera ett helt nytt, revolutionerande plan. Endast titan kunde stå emot hettan Under kodnamnet Oxcart oxkärran arbetade Skunk Works ingenjörer hårt under flera år för att förverkliga Kelly Johnsons vilda vision. Vid km/tim. skulle luftmotståndet värma upp flygplanskroppen till över 400 C. Aluminium var det vanligaste materialet inom flygindustrin men vid så höga temperaturer blir aluminium mjukt. Ingenjörerna var tvungna att hitta någon annan metall. Den enda möjligheten tycktes vara titan: det är starkt som stål och hälften så tungt. Ingen hade dock byggt ett helt flygplan av titan förut så teknikerna på Skunk Works var tvungna att prova sig fram. Dessutom var metallen ovanlig i USA. För att få tillräckligt med titan till en hel flygplansserie måste Lockheed köpa in materialet via mellanhänder och fiktiva bolag från världens största titanexportör: Sovjetunionen. De tunna titanplåtarna gjordes medvetet en aning vågiga. Vid hög fart fick värmen flygplanskroppen att sträcka ut sig, och på så sätt kunde plåtarna sträckas utan att slitas av. Precis som själva flygplanskroppen var även bränsletankar, -ventiler och -slangar konstruerade så att de hade rätt dimensioner vid flygplanets marschfart. Det innebar att stora mängder av det giftiga bränslet JP-7 läckte ut på marken när en kall Blackbird stod på startbanan. Jetbränslet JP-7 framställdes i laboratorier. Det var mycket värmetåligt och fungerade även som värmeväxlare: Vär- SR-71:s bilder av missilramper på Cuba gav USA viktig information om fienden. men i planet fördes över till bränslet precis innan det leddes ut i motorerna. Det fanns inga jetmotorer som var starka nog för SR-71 och det var inte Skunk Works uppgift att konstruera nya motorer. Kelly Johnson tog kontakt med motortillverkaren Pratt & Whitney som nyligen hade presenterat en särskilt kraftfull motor, modell J58. Normalt har jaktplan så kallade turbojetmotorer med efterbrännkammare. Efterbrännkammaren sprutar in bränslet i Department of Defence Fart gjorde planet starkare Blackbirds kropp skulle tillverkas i titan. Ingen hade byggt ett helt flygplan av den metallen tidigare och det satte konstruktörerna på svåra prov. Lockheeds flygingenjörer insåg snart att det enda material som var både lätt, starkt och tillräckligt värmetåligt till det ultrasnabba planet var titan. På 1960-talet var titan ett exotiskt material; i USA användes det bara till smådelar på jetmotorer. Att bygga ett helt flygplan av titan var inte bara oerhört dyrt utan medförde även en mängd oförutsägbara problem. Ett streck med en vanlig spritpenna visade sig kunna fräta hål på metallen, huvudet på titanskruvarna blev skört som glas om det kom i kontakt med fabrikens kadmiumlegerade skiftnycklar och planets svetsfogar gav efter om de kyldes med klorerat vatten direkt från kranen. Hela produktionsprocessen måste anpassas efter det nya materialet, som dock visade sig ha en oväntad fördel: Metallen blev allt starkare av alla flygtimmar med överljudshastighet. SR-71 Blackbird Längd... 32,7 m Vingspann...16,9 m Höjd...5,6 m Vingyta m 2 Vikt, tom... 30,6 t Max. startvikt...78,0 t Toppfart... över mach 3,2 Max. flyghöjd...25,9 km Räckvidd km Besättning... 2 personer Motorer...2 st. P&W J58-1 Planets sensorer sitter i nosen. En infraröd och en optisk kamera filmar under hela färden för att dokumentera rutten, medan en annan kamera används till att ta mycket skarpa bilder av målet. Cockpiten rymmer piloten och en systemoperatör som sitter längst bak. 48 Världens Historia

5 jetmotorns utloppsdel vilket ger en enorm kraftökning. Systemet utvecklar höga temperaturer och slukar extremt mycket bränsle, och därför används det i vanliga jaktplan endast under mycket korta perioder. Men för att flyga ett helt uppdrag i km/tim. måste motorerna i SR-71 kontinuerligt använda efterbrännkammaren. Tillsammans med Skunk Works arbetade Pratt & Whitney vidare på motorn och slutprodukten var en enastående ingenjörsbedrift. Tack vare ett variabelt luftintag fungerade den vid hög hastighet som en s.k. ramjet: Luftströmmen leds förbi de ömtåliga, rörliga delarna i motorn och direkt in i efterbrännkammaren. Alla kanter är klädda med ett speciellt material som gör planet nästan osynligt på radarn. Alla delar konstrueras från grunden Varken förr eller senare har den tekniken använts i något serietillverkat flygplan, och Lockheeds ingenjörer var tvungna att uppfinna i stort sett alla delar till SR-71 från grunden. Inga befintliga delar inom flygplansindustrin varken hydraulikpumpar, kablar, smörjoljor, packningar, kameror, däck eller fallskärmar var konstruerade för hastigheter på flera tusen km/tim. Cockpiten, där piloten och systemoperatören skulle sitta, var en särskild utmaning. Nyutvecklade tryckdräkter, som senare användes i NASA:s rymdfärjor, skyddade besättningen i den tunna atmosfären på 25 km Bränsletankarna rymmer nästan liter tillräckligt för två timmar i km/tim. Titanplåtarna är lätta, tunna, starka som stål och tål mycket höga temperaturer. I flera av Lockheeds nya flygplan återanvändes delar från äldre modeller men till SR-71 var allt specialbyggt. Vi måste börja från början, som om vi ska bygga världens första flygplan. Kelly Johnson, 1958 DK Images höjd och en effektiv luftkonditionering höll temperaturen nere. Om besättningsmännen skulle behöva skjuta ut sig med katapultstolarna kunde de andas i de höga luftlagren tack vare inbyggda lufttuber i dräkterna. Blackbird flög sin första tur i december 1964 och under åren därefter arbetade man med att bygga totalt 32 exemplar av det revolutionerande planet. När produktionen var slutförd gav försvarsminister Robert McNamara order om att Lockheed skulle förstöra alla specialverktyg och maskiner som använts i produktionen. USA ville inte riskera att främmande makter fick möjlighet att bygga kopior av det effektiva spaningsplanet. Med SR-71 fick de amerikanska myndigheterna ett viktigt försprång i kalla kriget. Bilder tagna med de inbyggda kamerorna från 25 km höjd var så skarpa att teknikerna kunde urskilja strecken på en parkeringsplats på marken. Planet kunde tanka i luften och därmed nå nästan var som helst på jordklotet från amerikanska flygbaser. Flyghöjden, farten och den svårupptäckta radarprofilen gjorde det nästan omöjligt för fienden att upptäcka Blackbird och om sovjetisk militär sköt missiler efter SR- 71 hann de ändå inte ikapp planet. Blackbird oumbärligt för USA När Ed Yeilding avslutade sin rekordflygning 1990 hade inte ett enda SR-71 gått förlorat i strid trots mer än flygningar över fiendeland. NASA fortsatte att använda två av planen till överljudstester och år 1994 inträffade det otänkbara: Politikerna i kongressen beslutade att ta Blackbird i bruk igen. Krigen vid Persiska viken och i ex-jugoslavien hade visat att varken satelliter, nya flygplan eller drönare kunde klara det gamla planets arbetsuppgifter. Tre plan togs ur malpåsen, fick ny och bättre spaningsutrustning och sattes i tjänst. Comebacken blev dock kortvarig: president Clinton skrotade planet Efter terrorattackerna två år senare övervägde USA:s försvar att åter sätta in Kelly Johnsons flygplan men utvecklingen hade till sist flugit ifrån det blixtsnabba Blackbird. Läs mer R.H. Graham: SR-71 Revealed The Inside Story, Zenith Press, 1996 James Goodall & Jay Miller: Lockheed's SR-71 Blackbird Family, Midland Publishing, 2002 R.H. Graham: SR-71 Blackbird Stories, Tales, and Legends, Zenith Press, 2002 Ben R. Rich & Leo Janos: Skunk Works, Sphere, Världens Historia