24 SIDOR ÄLSKADE FLYGPLAN!

Transkript

1 HÄLSINGETIDNINGAR LÖRDAG 27 AUGUSTI SIDOR HEJ HÄLSING 2 Hanna gillar filmer med Julia Roberts MODE 8 9 Länge leve den klassiska handväskan KRÖNIKA 3 Med grusade drömmar om vinnarcirkeln ÄLSKADE FLYGPLAN! Antingen älskar man, eller också hatar man det lilla flygplanet PA-18 Piper Cub. Åke Palm i Ljusdals flygklubb tillhör fantasterna, och när 24 sidors reporter följde med på en tur under molnen blev hon så betagen att hon log i flera timmar efteråt. SIDORNA 4 7

2 4 24 Sidor När jag tittar ut genom fönstret ser det nästan ut som att vi står stilla. Som att vi hänger i en tråd från molnen. Tänk om vi faller? text sofia rohlin Foto linda mårtensson Att hänga i en tråd från molnen

3 24 sidor Sidor 5

4 6 24 Sidor Vi befinner oss ungefär fot upp i luften. Den lilla flygplanskroppen darrar och jag hinner tänka några otäcka tankar innan jag bestämmer mig för att titta ut och njuta av utsikten i stället. reportage flygtur sofia rohlin reporter linda mårtensson fotograf Det lilla planet jag sitter i är en PA-18 Piper Cub, det är ett av de minsta motorplanen som rymmer både pilot och passagerare. Årsmodellen på just det här exemplaret är Även om delar bytts ut efterhand är det mesta precis som det var då det tillverkades. Om man ska tro flygentusiasten Åke Palm ger planets konstruktion en alldeles speciell känsla för den som flyger det. Cuben är en maskin som man antingen tycker om och flyger, eller så gillar man den inte alls och håller sig borta, säger han övertygat. Själv tillhör han dem som älskar det lilla flygplanet. När Cuben började tillverkas ansågs det vara ett lättfluget plan, men i jämförelse med dagens moderna plan är Cuben relativt svårflugen. Den saknar radionavigeringshjälpmedel och piloten får förlita sig på kartan och sitt eget kunnande för att navigera. Den har bara grundinstrumenten höjdmätare, fartmätare och magnetkompass. Åke Palm har flugit sedan 1980-talet. Cuben lärde han känna i början av 90-talet då Ljusdals flygklubb hade ett exemplar en tid. Förra året fick klubben chans att införskaffa den lite speciella flygmaskinen igen. Nu hyrs planet av en privatperson men i förlängningen hoppas klubben kunna köpa maskinen. Vi befinner oss ungefär fot upp i luften. Den lilla flygplanskroppen darrar och jag hinner tänka några otäcka tankar innan jag bestämmer mig för att titta ut och njuta av utsikten i stället. När Åke Palm lutar planet för att svänga skakar det till och trots att jag känner mig lite skeptisk till att sitta i ett så litet plan känner jag mig inte speciellt orolig. Det är inte så märkvärdigt som folk tror att lära sig flyga. Är man bara intresserad så går det snabbt, säger han. För att visa en av Cubens fördelar saktar Åke Palm in och får planet att nästan hänga stilla i luften, i alla fall känns det så. Egentligen flyger vi fram i nästan 50 knop. Det som är bra med det här planet är att man kan åka långsamt så man hinner med att se ordentligt. Det kan användas om man vill fotografera något eller om man exempelvis ska göra en älginventering, säger Åke Palm. Och visst är det sant som han säger, när jag tittar ut genom fönstret har jag gott om tid att insupa det vackra landskapet och upptäcka flera små detaljer. Cuben är byggd för att kunna starta och landa på mycket korta fält. Från början användes Cuben till spaningsuppdrag i krigstider. För det krävdes ett plan med god stig- och svängprestanda. Planet byggdes också för att det skulle finnas goda möjligheter att från passagerarplatsen fotografera det som finns nedanför. Cuben har inget noshjul, det i kombination med att den saknar vingklaffar gör att tekniken när man ska landa den skiljer sig mycket från att landa ett traditionellt plan. Att den saknar klaff gör att man inte kan sjunka så fort som man vill vid landning, då får man ta till en metod som gör att vingarna får sämre lyftkraft. Det kallas att man vingglider, berättar Åke Palm. Har man för hög fart när man kommer in för landning med en Cub kan det bli en väldigt studsig landning. Den kan börja hoppa och skutta om man försöker tvinga ner den, den vill helt enkelt inte sluta flyga, säger Åke Palm. Planet skakar rytmiskt under hela flygturen. Minsta manöver från piloten känns väl. Det är nog det här som kallas en riktig flygupplevelse tänker jag. Ljudet från motorn surrar i bakgrunden. Jag väljer att ignorera den lilla känslan av oro som jag inte kan förneka gör sig påmind. I stället tittar jag ut och fäster blicken på de tunga regnmolnen som skymtar i horisonten, regnet som faller skapar en vacker ridå över trädtopparna. Snart har det blivit dags att återvända till flygfältet. Åke Palm gör några snabba dykningar för att ta ner planet på lite lägre höjder. Snart glider vi runt ungefär 75 meter över trädtopparna. När planet gör en snäv cirkel killar det i magen. Åke Palm styr säkert in mot flygfältet och ser till att planet tappar fart innan hjulen slår i marken. Ett par minuter senare kliver jag ur planet men leendet sitter kvar i flera timmar. Utsikten från planets passagerarplats är imponerande. Vintertid sätter man skidor på Cuben så man kan landa på små sjöar och ta en pimpelstund. Planet är från 1957, det mesta ser ut som det gjorde från början men vissa delar har bytts ut eller lagats. Några moderniteter är det inte tal om inne i planet. Back to basics. I Cuben finns bara grundinstrumenten höjdmätare, fartmätare och magnetkompass.

5 lördag 27 augusti 2011 sidor 24 Sidor 7 Det nötta utseendet skvallrar om att det här inte är den modernaste flygmaskinen. Åke Palm är nästan barnsligt förtjust i att flyga Cub. Planet är litet och det är lite trixigt att ta sig in, både för reportern och piloten.