För att bli en bra lagspelare måste du veta hur spelet går till och vilka regler som gäller.

Transkript

1 Läsförståelse Läshäfte Övningsuppgift Fotboll spelas över hela världen och är världens mest populära och största lag-idrott, både att spela och att titta på. Överallt där det finns en öppen yta kan du spela fotboll och du behöver ingen särskild utrustning, bara en boll. Du måste träna mycket för att bli en duktig fotbollspelare. Då lär du dig att göra bra tricks med bollen och att öva upp din bollkänsla och bollteknik. Sen kan du göra snygga passningar till dina lagkamrater. För att bli en bra lagspelare måste du veta hur spelet går till och vilka regler som gäller. Detta exemplar är framställt för Vittra Utbildning AB under licens från Hogrefe Psykologiförlaget AB. Licensen avser användning inom Vittra Utbildning AB:s pedagogiska verksamhet under Birgitta Järpsten, Karin Taube och Hogrefe Psykologiförlaget AB, Illustration: Anton Ivanov. Tryck: Katarina Tryck AB, Art.nr All kopiering förbjuden! Färgbandet till vänster ska vara tryckt i grönt, om inte är det en olaglig kopia. 1

2 2

3 Text 1 Diego är 13 år och bor i Sverige. Diegos mamma är från Tyskland och Diego är född där. Han kom till Sverige för tio år sedan. Diegos pappa är från Chile. Därför kan Diego prata både tyska och spanska. Han skrev sin första berättelse när han gick i trean, men den var bara fem rader lång. I fyran började Diego skriva mera och det blev längre och längre berättelser. Då kände han att det var på riktigt och att han kanske kunde bli författare när han blev vuxen. Allra helst skriver han historier som är spännande och roliga. Men de är också svårast att skriva. Sorgliga historier är lättast att komma på, tycker Diego, eftersom det finns så många saker i världen som är ledsamma och ofta trista. Jag har bara skrivit en enda sorglig berättelse. Den kallade jag Den vida världen. Då blev jag lite ledsen själv medan jag skrev. Berättelsen handlar om en pojke som heter Ahmed och bor i Ryssland. Hans föräldrar adopterar bort honom när han är liten och när han blir äldre börjar han leta efter sin pappa och mamma. Ahmed söker på Internet efter föräldrarna och skickar brev till olika myndigheter. Han reser till en massa länder runt om i Europa och letar efter dem. När han till sist hittar sina föräldrar är de gamla och sjuka. Diego tycker också om att skriva berättelser som har glada och lyckliga slut. I somras skrev jag om en annan rysk pojke, som får reda på att hans farfar hade varit en riktig prins, och därför får pojken senare ärva ett stort och vackert slott. I slutet av historien smälter han ner slottets torn som är av guld och gör mynt av allt guldet. Pengarna skänker han sedan till alla fattiga som bor i landet. Vänd blad 3

4 En gång skrev Diego en verklig och sann historia. Berättelsen handlade om vad som hände hans egen pappa i Chile Många människor blev då satta i fängelse i samband med ett våldsamt uppror i landet. Den gången skrev jag enklare, mer som en journalist, säger han. Jag kom ihåg vad pappa hade berättat för mig vid olika tillfällen om allt hemskt som hände då. Pappa läste sedan min berättelse och han tyckte den var bra. Diego har hittat på många knep när han skriver. Så här gör han: Först tänker jag efter ordentligt, sedan skriver jag hela berättelsen enkelt och snabbt på två sidor för hand på papper, säger Diego. Därefter skriver jag in allt på datorn. Jag gör om historien och gör den samtidigt mycket längre. Det är då jag låter det hända många fler saker och nya personer kommer med i berättelsen. När berättelsen är färdig och utskriven känner jag mig nöjd och sätter in bladen i plastfickor. Ibland ritar jag också teckningar och figurer. Alla som vill får gärna läsa det jag skrivit. Om jag inte är säker på vad jag ska skriva, tar jag reda på något spännande som hänt samma dag. Kanske har en buss krockat, ett hus brunnit eller någon har utfört ett rån någonstans. När jag börjar skriva startar jag berättelsen med en sådan händelse. Diego har också gjort en lista över vanliga namn från olika länder. En sådan lista är bra att ha till hands när man skriver! Diego har helt andra framtidsdrömmar än kompisarna. Jag tycker det verkar trist att jobba på kontor med en massa tråkiga papper, säger han. Jag vill i stället bli urmakare, lärare i träslöjd eller kanske författare. 4

5 Diegos två bästa skrivtips Ta god tid på dig när du skriver! Går det för snabbt blir det slarvigt och svårt för läsaren att hänga med i berättelsen. Har du svårt att komma på vad du ska skriva om? Ta en känd berättelse eller händelse och gör om den. Du kan göra den kortare eller längre, eller helt enkelt bara roligare. Besvara frågorna till text 1 i svarshäftet Text 1 är hämtad ur Kamratposten nr 15/ 2002, Drömmen om att skriva av Oskar Ekman. 5

6 Text 2 En pojke som heter Rafe går tillsammans med indianflickan Tawena för att titta på en björn. Barnen får se björnen men går sedan vilse och Rafe tas tillfånga av två indiankvinnor. De binder honom och lämnar honom liggande i snön. Rafe kände sig så eländig att han inte visste vad han skulle tro. Han hade glömt bort hur det kändes att må bra och kunde inte ens föreställa sig det. Han trodde att han alltid skulle få ha det så här illa och att han nu hade det värre än vad som var möjligt. Han var alldeles stelfrusen, trots elden intill. Benen värkte och han hade ont i huvudet, eftersom han inte hade sovit. Han kände sig otäckt darrig inuti. Det gjorde ont i magen också, kanske för att han var hungrig eller hade ätit något olämpligt. Det allra värsta var att tummarna kändes helt döda där läderremmarna satt åt. Han kunde inte säga vad det var som höll kvar händerna bakom ryggen på honom och dessutom hade han kramp i armarna så att det ryckte i dem. Han ställde sig upp och tänkte att han kanske kunde gå sin väg, eller till och med springa. Men läderremmarna gjorde att han föll omkull och inte kunde ta sig upp. Han låg på sidan i snön. När han grät, och det kunde han inte låta bli, så gjorde det ont överallt och han kunde inte andas. Varje gång han slutade gråta, så började han igen. Genom tårarna såg det ut som om elden krympte och växte, kom närmare och flyttade sig längre bort, blev klarare och mörkare, och sedan mörkare och mörkare. Rafe somnade. När han vaknade, tittade han rakt upp i träden. Han mådde inte bra, men han hade inte längre ont. Allting var likadant som förut, men han hade blivit van vid det. Han såg solen glittra högt uppe i en tallkrona och det kom honom att tro att allting snart skulle kännas bättre. Indiankvinnorna lagade mat vid elden. Rafe såg på dem. Han tänkte, att om han hade varit indian, så skulle det här vara hemma för honom med lägerelden och maten. Han betraktade de två kvinnorna. 6

7 Han undrade om han skulle bli dödad. Än hade det ju inte hänt. Han tittade på kvinnan som hade en stenkniv i en påse. Hon hade någon sorts kappa på sig som var gjord av skinn från en hare. Den andra kvinnan hade en kappa av hjortskinn. Harskinn såg på honom och sa någonting till Hjortskinn. Hjortskinn tittade också på honom. Han visste att indianer inte log ofta, ändå fick han för sig att Hjortskinn nästan drog på munnen, men Harskinn log minsann inte. Han hade heller inget leende till övers för dem. När kvinnorna hade lagat maten satte de sig för att äta. De åt några långa, svarta saker. Hjortskinn lade några av de långa, svarta sakerna på ett stycke bark som hon placerade bredvid huvudet på Rafe. Ät, sa hon. Rafe kunde inte ordet på deras språk, men han begrep i alla fall. Han var tvungen att åla sig fram för att nå barkbiten. Det började göra ont igen när han vred på sig och han hörde själv hur han stönade och gnydde när han rörde sig. Men han lyckades ta sig dit och när han skulle äta lade han ner huvudet och stoppade ansiktet i maten, eftersom han fortfarande hade händerna bundna bakom ryggen. De långa svarta sakerna hade ben. Ögon hade de också. Men de var ju stekta, luktade gott och var varma. Det mesta som man äter har väl ben och ögon, även om de oftast inte har så många ben. De långa svarta sakerna smakade bra. Rafe åt upp sina larver. Han fick med hjälp av läpparna in dem i munnen, malde sönder dem mellan tänderna och slickade barkbiten ren med tungan. Solen hade gått ner och mörkret sänkte sig mellan de stora träden. Hjortskinn och Harskinn täckte över elden så mörkret blev ännu svartare. De gick in i skinntältet som var täckt på sidorna och hade en baksida men ingenting framtill. Där inne satt de och rökte på sina pipor och gick då och då ut till elden efter glödande kol som de tände piporna med igen. På en av sina vändor till elden, lade Hjortskinn en filt över Rafe och det fick honom att känna sig lite varmare. Vänd blad 7

8 Han sov igen. Inne i tältet satt Hjortskinn och rökte. Harskinn sov. Nästa gång han vaknade, var det för att någonting höll fast honom. Någonting låg ovanpå honom så att han inte kunde röra sig och höll för munnen på honom så att han inte kunde få fram ett ljud. Inne i tältet sov både Harskinn och Hjortskinn. Rafe tänkte att det måste finnas saker och ting i skogen som ingen hade berättat för honom om. Saker som var starkare än djur och hemskare än spöken. Han hoppades att Hjortskinn eller Harskinn skulle höra det och vakna. Sedan fick han för sig att de var döda och han visste att han också skulle vara det om ett ögonblick. Sedan började det som tryckte ner honom och höll för munnen på honom att andas in i hans öra. Där det andas har det sina tänder, tänkte Rafe. Vad är det? Kan det vara larvernas moder? Småningom blev andetagen till ord. Rayaf, lät det. Rayaf. Det var Tawena, en indianflicka som var hans vän. Med ens var han inte rädd längre. Han visste att hon hade en kniv och skulle rädda honom. Besvara frågorna till text 2 i svarshäftet Text 2 är hämtad från boken Vilse av William Mayne. 8

9 Tillfälle två 9

10 10

11 Text 3 Känner du till fri-dykning? Det är en spännande sport som många barn och vuxna tycker om att syssla med på fritiden. Sporten går ut på att ta sig så långt ner under vattenytan mot botten som det bara går, utan att använda lufttub. Det är bara att ta ett rejält andetag och ge sig ner i djupet. Man får inte vara rädd för djupt vatten om man ska fridyka. Därför är det extra viktigt med säkerheten vid all dykning. De flesta dykare är med i en dyk-klubb för att känna sig trygga och få bra och säker hjälp när de dyker. Dykklubben Junior-dykarna är ute på årets första läger vid havet, nära Göteborg. Under hela året har klubben tränat i simhallen. Nu ska ett 40-tal fri-dykare pröva på hur det är att dyka på riktigt i det ännu kalla havet. Tove, som är 11 år, kränger på sig utrustningen och går ut i havet. Hon lägger sig ner och hojtar till, när lite kallt vatten tränger in i våt-dräkten. Snabbt sparkar hon några tag med sim-fenorna, och glider ut i havsviken. Det är kul att fridyka inomhus, men det är mycket roligare att dyka utomhus. Då kan man dyka djupare och man kan ibland få se fiskar och spännande saker på botten. Det är det här jag har längtat efter! säger Tove. Utrustningen vid dykning är snorkel, cyklop och simfenor. Våtdräkt används för att kunna vara längre tid i vattnet när det är kallt. För att inte få ont i öronen vid dykningen jämnar man ut trycket genom att hålla för näsan och blåsa medan munnen är stängd. Om man är riktigt duktig i fridykning som junior kan man gå ner över 20 meter under vattenytan. Det är lite jobbigt först, när man ska gå ut i vattnet med simfenor på sig, säger Tove. Man trasslar lätt in sig i sjögräs och kan ramla omkull. Vänd blad 11

12 Tove har varit på läger förut. Men för många andra är det första gången de är med och ska använda en våtdräkt. Max, som är åtta år, är en av dem. Han har fridykt länge, men det här är hans första läger, och han kan knappt vänta på att få gå i vattnet, så spännande tycker han det är. Jag har snorklat utomhus förut men aldrig med våtdräkt, säger han, samtidigt som han får hjälp med att komma i sin dräkt och dra på sig huvan. Havsviken är snart full av alla deltagare från lägret som med plaskande simfenor rör upp vattenytan. Alla dyker i par, två och två. När en av dem dyker, stannar den andra kvar på ytan och har koll på kompisen som är under vattnet. Varje dyk-par har också en uppblåsbar dyk-boj i ett snöre efter sig, för att de ska synas bättre om en båt kommer förbi. Max snorklar länge i vattnet. Trots att han gick ut i vattnet bland de första stannar han nästan längst kvar, där ute i viken. Efter mer än en timme kommer han tillbaka och ropar lyckligt: Jag såg två fiskar och en sjöstjärna! Efter lördagens dykning åker hela gänget i väg och äter pizza och laddar upp inför kvällens stora händelse, natt-dykningen. Tove tyckte att nattdykningen förra året var det allra roligaste på lägret. Det var lite läskigt, men mycket spännande! Vi dök klockan tolv på natten, när det var riktigt mörkt. Två och två fick vi simma och lysa oss fram med hjälp av undervattens-lampor. Det kändes aldrig farligt, för hela havsviken var avspärrad, så vi kunde inte simma fel eller komma för långt ut. Jag vill gärna åka på dykläger nästa sommar också, säger Tove. Besvara frågorna till text 3 i svarshäftet Text 3 är hämtad ur Kamratposten nr 9/ 2002, text Barbro Lind, teckning Sonja Härdin. 12

13 Text 4 En stormig höstnatt går en engelsk båt på grund utanför norska kusten. Kaptenen och hans unga dotter Mary räddas men eftersom Mary blir sjuk måste hon ensam stanna kvar på en liten ö när pappan reser vidare. På ön får Mary bo hemma hos en norsk familj. Hon förstår inte norska och familjen förstår inte engelska. Mary vågar inte prata och folket på ön börjar tro att hon är både döv och stum. Det är särskilt ett ord som Mary undrar vad det betyder: severin. En mycket kall dag möter Mary en jämnårig pojke på ön. Pojken står och trampar ett slag, han flinar lite generat, så säger han Gå in i värmen med dig, du är ju alldeles blåfrusen. Mary förstår inte orden, ändå förstår hon vad han menar. Hon ska inte stå ute i den kalla och råa luften. Du får inte stå här ute i kylan, det kan vara farligt. Han drar henne med sig till den gråa fiskestugan där han bor tillsammans med sina föräldrar och sina småsyskon. Han öppnar dörren och nästan knuffar Mary framför sig in i rummet och visar att hon kan sätta sig på bänken under fönstret. Sedan tar han av sig sin tjocka tröja och lyfter den tunga rocken från Marys axlar. Ett ögonblick håller han upp den i ljuset från fönstret. Severins, säger han innan han kastar den på sängen. Mary rycker till och tittar misstänksamt på honom. Ska han nu också börja tala om severin? Mary vill veta, hon känner att hon måste fråga hur det nu ska gå till. Severin? Hon säger det mycket lågt och undrande, ändå tydligt och hon rycker nästan till när hon hör sin egen röst. Hon har glömt att hon har en. Och pojken också alla säger ju, att hon inte kan prata nu blir han förvånad av den tunna låga rösten. Hon pekar på honom och en gång till frågar hon, litet högre nu: Severin? Han tror att han förstår, han skakar på huvudet och pekar på sig själv. Nej, inte Severin, Jostein jag heter Jostein! Och han pekar på henne och säger: Mary det vet han tydligen. Och tillbaka på sig själv igen. Jostein. Och Mary förstår. Han är Jostein, han heter Jostein. Vilka underliga namn de har här allesammans! Jostein, säger hon, ja, det går att säga, hon upprepar det ett par gånger, övar sin tunga på det. Och Jostein skrattar åt det egendomliga uttalet av hans mycket välbekanta namn. Han skrattar Vänd blad 13

14 så att han väcker småsyskonen som kommer fram och står där bara och glor på Mary med stora runda ögon. Severin? säger Mary igen, hon måste pröva sig fram. Och den här gången är det rätt. Jostein nickar, den ena pojken heter Severin! Mary fortsätter. Hon pekar på en stol, en tallrik med intorkad gröt, ett par stövlar vid dörren. Severin? Och Jostein gör en lustig min, han slår ut med händerna och visar igen på pojken, hans femåriga bror. Severin, säger han, sen pekar han på sig själv och säger Jostein och så Mary! Mary förstår, äntligen förstår hon. Severin är ett namn, den här lilla pojken heter Severin. Men hemma hos familjen som hon bor hos, där finns ingen Severin, där har de ingen pojke som kan heta Severin. Ändå säger de ordet hela tiden Mary prövar igen, hon hämtar den tunga rocken och håller fram den för Jostein. Severin? Jostein nickar, ja det är Severins, den har tillhört Severin. Men Severin är död. Död! Drunknad. Och han börjar uppföra en scen där på golvet. Han fäktar och slår med händerna, gör simmande rörelser med armarna. Mary drar sig undan. Är han inte riktigt klok? Jostein sträcker plötsligt armarna över huvudet. Långsamt sjunker han mot golvet. Han ligger där alldeles platt på rygg med utsträckta ben och gapande mun. Så låter han huvudet falla åt sidan och blir alldeles stilla. Småsyskonen skrattar. Samtidigt som det är hemskt och sorgligt att Severin har drunknat, att han är borta för alltid, är det lustigt att se när Jostein spelar upp det så tydligt och levande. Och Mary förstår äntligen. Allting som har verkat obegripligt och förvirrande får sin förklaring. Severin, måste ha varit sonen i familjen som hon bor hos, men han är död. Han har drunknat. Mary vill veta mer. Hon har så många frågor. Var det länge sedan? Hur gammal var han? När hon tänker på att han har drunknat så minns hon plötsligt hela den hemska stormen hon varit med om. Havet, det svarta gapet. Det finns där ute i dimman hela tiden. Här är döden alltid närvarande, den hemska drunkningsdöden. Här kommer man inte undan. Mary ryser. Hon sjunker ihop och slår händerna för ansiktet. Hon vill gråta, skrika, slå 14

15 Jostein reser sig från golvet. Har han skrämt henne? Nu skakar hon som i frossa. Själv är han varm av sin uppvisning medan Mary fryser så hon skakar. Jostein springer ner till vedboden. Han hämtar en borr och ett trädstycke. Han bär in dem och lägger dem på golvet vid Marys fötter. Borra eller dö, säger han och skrattar lite generat. Mary stirrar förskräckt på det stora, tunga och klumpiga trästycket. Det är runt och fullt med olika stora runda hål. Hon förstår ingenting. Det är alltid samma sak med dessa besynnerliga människor och deras konstiga vanor. Det är omöjligt att förstå dem. Du fryser ju, säger Jostein som en förklaring. Borra och bli varm, så gör vi alltid ute till havs vid vinterfisket annars skulle vi frysa ihjäl allesammans Och han lägger sina grova raspiga händer ovanpå Marys. Han hjälper henne att sluta fingrarna i ett fast grepp kring den stora borrens tvärslå av trä. Han får in borrspetsen i ett lagom djupt hål och driver runt. Det är tungt och arbetsamt. Borren rör sig långsamt. Efter en stund går det lättare. Josteins händer släpper Marys, hon får pröva själv. Och det går, motigt och trögt men dock... Hon ska minsann visa honom! Och hon blir varm. Hon blir rent av svettig. Det hela är så tokigt, att hon måste skratta. Hon skrattar åt sin egen ansträngning och åt Josteins förnöjda min. Borra eller dö, säger hon. Då måste Jostein också skratta. Det låter för tokigt när engelska Mary ska försöka tala deras språk. Vill du ha nåt varmt att dricka? frågar han sen. Mary nickar. Ja tack! Hon förstår och hon kan svara också! Och Mary fylls av en stor varm känsla som både är lättnad och förvåning. Hur kommer det sig att hon plötsligt kan skratta? Att hon vågar använda de här konstiga orden? Hur kan hon känna sig glad och lätt om hjärtat på en gång som hon har fått veta det hemska om Severin? Är det för att Jostein har så varma bruna ögon, för att han ser på henne som en människa, inte som en konstig varelse från en annan värld? Besvara frågorna till text 4 i svarshäftet Text 4 är hämtad ur Kråkungen av Bodil Bredsdorff. 15

16