Sotenäs Biodlarförening Hösten Torsdagar i jämna veckor träffas vi kl i Tossene Bygdegård

Transkript

1 B I S U R R E T! Sotenäs Biodlarförening Hösten 2010 Bankgiro Torsdagar i jämna veckor träffas vi kl i Tossene Bygdegård Kallelse till årsmöte Härmed kallas samtliga medlemmar i Sotenäs Biodlareförening till årsmöte i Tossene Bygdegård den 18 november kl Sedvanliga årsmötesförhandlingar kommer att hållas. Medlem som önskar ta upp ärende på årsmötet ombedes att till styrelsen snarast inlämna detta för eventuell beredning. Kh

2 Kalendarium hösten 2010 våren 2011 Arbetsafton Årsmöte Sotenäs BF Vaxinlämning i Håby Lucia honungsprovning Nybörjarkurs prel. Årsmöte i distriktet Tematräff med föredrag Vår-Surret november 18 november 00 november 16 december 17 januari 00 februari 10 mars 01 april

3 Ordföranden har ordet Hösten är här igen och snart är det dags att se tillbaka på ytterligare ett bi-år och reflektera över vad som gick bra och om något gick mindre bra, vad var orsaken till det? Hos de flesta jag talat med låter det i alla fall som att sommaren bjudit på normala och till och med lite mer än normala skördar i snitt per samhälle vilket är glädjande, vi hoppas att även höstskörden blir bra. Tyvärr väger det i de flesta fall inte upp för förra vinterns förluster av samhällen och svensk honung tycks bli en bristvara även i år. Den 3:e juli hade min fru Helen och jag den äran att ta emot en skara medlemmar som kom på besök för att titta på hur vi har det i vår biodlingsverksamhet. En ganska blåsig eftermiddag som avslutades med fika utomhus som ni ser på bilden, kupan på bilden har nu befolkats och är vår son Joakims (5 ½ år) första egna samhälle, han har målat, trådat och smält i vax nästan helt själv och är naturligtvis mycket stolt. Under några trevliga timmar pratade och diskuterade vi runt biodling i allmänhet och vi berättade lite mer om Nasseröds Bigårdar och hur våra framtidsplaner ser ut. För er som inte kunde komma kan jag berätta lite nu. Nasseröds Bigårdar är inne på sitt 3:e år och expansionen går sakta framåt, vi har för i år byggt ett slungrum, kylrum mm i en lastbilscontainer som i c:a 3 år får vara en provisorisk lokal under byggnationen av våra permanenta lokaler som troligen får sin byggstart senare i år. De kommer att vara på c:a 150m2 totalt med lager, kylrum, slunglokal och troligen även en liten butik och kommer att byggas mestadels inne i befintlig ladugårdsbyggnad. Vi har idag c:a samhällen och planen är att på 4-5 år nå upp till samhällen och det kommer då att vara Helens huvudsakliga sysselsättning. För snart ett år sedan övertog vi biodlingen med Nordiska bin på Väderöarna samt Bohushonung från Hans Holmström. Biodling på Väderöarna är en utmaning på många sätt men också mycket intressant. Det Nordiska Biet skall självklart få fortsätta att flyga på Väderöarna och vi hoppas att det i samarbete med bl.a. Norden Ark skall kunna främja artens ursprung och framtid. Det har under året som vanligt varit flitigt och aktivt deltagande på allt från nybörjarkursen till nu senast grillkvällen på Bohus Malmön som troligen hade deltagarrekord, mycket trevligt. Jag vill tacka alla er som engagerat er i verksamheten, utbildningar, aktiviteter mm under året och hoppas att jag får se så många som möjligt av er framöver på årsmötet, honungsbedömningen och julavslutningen. Henrik Martinsson Bidag hos Henrik och Helen på Nasseröd

4 Från styrelsens horisont Ännu ett händelserikt halvår har löpt till ända sedan den förra horisonten. GMO-frågan är ständigt aktuell men har till viss del fått stå tillbaka i sommar. Den 10 mars lyssnade vi till Daphne Thuvessons syn på GMO varefter grupparbeten följde med Daphnes information som grund. På distriktets årsmöte utsågs en arbetsgrupp för just GMO-frågor bestående av Elisabeth, Ann-Charlotte, Kjell samt Niklas Wengström från Göteborg. Denna grupp har haft två möten med distriktsstyrelsen för att informera om gruppens arbete. Till SBR:s årsmöte i Höör skickades Ann-Charlotte som observatör. Årets bi-resa i Uddevallanejdens regi blev en mycket trevlig tillställning. En välregisserad resa ut i Falbögdera som dock började lite trevande med tät dimma. Snart nog lättade dock slöjorna och alla deltagare i den fullsatta bussen kunde njuta i fulla drag. Efter ett fikastopp i dimman på Ålleberg gick färden till Hornborgarsjön, för tillfället dock utan sina tranor. Därefter gick färden till Löfwings Ateljé & Konstcafé för en god lunch och en beskrivning av ateljéns tillkomst. Snart nog manades vi att inta våra platser för avfärd till nästa stopp vid Åsele Tå, där vi fick veta hur det var förr. Tveksamt dock om det var bättre för. Platsen är i varje fall väl värd ett besök då den fungerar som ett levande museum över svunna tider. Dagens sista stopp var hos Kent Staberg och Vivianne Johansson i Floby. Kent är en engagerad biodlare som visade runt oss i bigården och delade gärna med sig av sina erfarenheter. Dagen till ära hade man dessutom ordnat till en liten marknad på gårdsplanen. Solen som hade följt oss mest hela dagen började tappa sin lyskraft och det var dags att tacka för oss och vända Falbögdera ryggen. The New York Times korrespondent för Europa heter John Tagliabue med bas i Paris. Han har tidigare gjort reportage med utgångspunkt från olika ämnen och nu hade turen kommit till GMO kontra biodling. Efter besök hos bland annat Ann-Charlotte hamnade också mycket riktigt en artikel tidningen. I föreningens bigård har det varit lite upp och ned. Numera finns sex samhällen men vi har tappat vår kanske finaste drottning, en drottning från Bo Hedin i Kärna. Återstå att se vad som lever till våren och förhoppningsvis kan vi beställa hem ett par nya drottningar Traditionsenligt samlades vi för årets grillafton på Bohus-Malmön torsdagen den 12 augusti. Trots lite mörka moln i kanterna hade ovanligt många tagit tillfället i akt att njuta av den Bohuslänska skärgården när den är som bäst. Inte mindre än 32 vuxna, två barn och en hund ställde sig i kön till mästergrillare Jimmefors. Då flera av deltagarna var där för första gången berättade Ingemar om parningsstationens uppgång och nedläggelse. Han talade om eldsjälarna som startade det hela och folk som kom med kasetter för parning och hur intresset sedan sakta dalade för att de sista åren ha tappat sin betydelse. En långväga gäst, Gösta Persson, kom från Heby i Sörmland men med rottrådar kvar i Alsbäck. Han berättade lite om sin biodling och hur det fungerar utan ljung. Nu tyckte nog vädrets makter att det räckte för de första av kvällens droppar började falla över vårt sällskap, så vi bröt hastigt upp vårt läger och tog första bästa färja tillbaka hem. Kjell

5 Möten Klockan är strax efter fem på eftermiddagen och plötsligt sätts tåget i rörelse med ett ryck. Vi lämnar slumområdena i Dar es Salaams förstäder och passerar ett bälte av regnskog. Jag sitter ensam i en sovkupé avsedd för två resenärer, tåget var fullbokat men av någon anledning kom aldrig min okände reskamrat. Snart nog har jag försjunkit i mina egna funderingar samtidigt som jag betraktar skogen utanför kupéfönstret. Just den här kustnära regnskogen är unik då den innehåller att stort antal endemiska växter, det vill säga växter som bara växer här. Ansträngningar görs för att bevara skogen men det är motigt, byarna runt omkring behöver brännved och tar det de behöver i skogen. Ett annat hot är stora fyndigheter av kaolin som finns under skogen. Starka ekonomiska intressen försöker öppna upp gruvdrift för att utvinna kaolinet som är en viktig råvara i porslinsindustrin. Efter en stund har vi passerat genom regnskogsbältet och kommer ut på det öppna slättlandet med mäktiga bergskedjor i horisonten som inramning. Jag njuter i fulla drag av den tropiska solnedgången och naturens färgprakt övergår i allt starkare gråtoner innan dagen helt har övergått i natt. Tåget rusar vidare i natten på väg mot Zambia och jag noterar att det gör god fart. Kontrasten är stor jämfört med den järnväg som går väster ut mot Tanganyikasjöns strand. Där sniglar sig tågsätt på tjugo till trettio vagnar fram i trettio kilometer i timman. Både järnväg och vagnar är fruktansvärt slitet i brist på underhåll och förnyelse. Jag är på väg till Ifakara, en stad halvvägs till Zambia och gissningsvis skall tåget vara där strax efter midnatt. Restaurangvagnen är några vagnar framför mig och jag går dit för att se om det finns något att äta. Vagnen är nästan fullsatt men en plats är ledig vid ett bord där tre tanzaniska män sitter och spelar kort. Jag frågar om platsen är ledig och om jag får slå mig ner. Det möter inget hinder så jag sätter mig och tittar en stund på kortspelet. En av männen frågar om jag vill vara med men jag avböjer. I stället börjar vi småprata och nyfikna av naturen frågar de givetvis vad jag har att göra på tåget. Även om jag är ganska väl anpassad till kulturen kan man inte undgå att sticka ut som kanske ende europé på tåget. Jag förklarar att jag är på väg till Ifakara där jag skall vara handledare på en kurs för lärare från Folk Development College runt om i regionen. Efter ett par timmars småprat byter vi adresser, jag tömmer min pilsner och letar mig tillbaka till min kupé.

6 Jag försöker sova lite men det blir oroligt, det är första gången jag reser här och är rädd att jag skall missa Ifakara. Det skall dock visa sig att jag inte behövde oroa mig. Plötsligt är det tvärstopp utan synbar anledning mitt i ödemarken. Folk börjar röra på sig och snart börjar det ryktas om att en godsvagn spårat ur på infarten till Ifakaras järnvägsstation. Jag tittar på klockan som visar på några minuter efter midnatt, den tidpunkt som jag beräknat tåget skulle vara framme. Då stämmer nog ryktet att vi är i närheten av Ifakara. En ström av människor passerar förbi mitt kupéfönster på väg framåt i tågets färdriktning. Jag samlar ihop mitt bagage, kliver av tåget och tränger mig in i raden av skuggor. Kvinnor med minsta barnet på ryggen, ett par lite större i händerna och resväskan på huvudet, ivrigt pratande män lite längre fram i ledet och andra bara tysta arbetande sig framåt. Jag lyssnar inte på rösterna runt mig utan travar vidare i hälarna på skuggan framför mig alltmedan duggregnet kyler ner den afrikanska natten. Plötsligt inser jag att vi passerar ytterligare ett tåg framför oss på spåret och det dröjer en stund till innan man kan skymta fotogenlyktorna på stationsområdet. Och mycket riktigt, där står en godsfinka på snedden över spåret. Mängder med folk springer omkring men inget tyder på att det finns resurser för att bärga vagnen. För mig var det tur att jag inte skulle längre än till Ifakara, det var ju bara ett par kilometer att gå fram till stationen. Jag ställer ner mina väskor på stationsverandan och pustar ut ett slag. Äntligen framme och nu gäller det bara att hitta någon stans att sova för resten av natten. Folk runt mig pratar om vad som hänt och jag börjar lyssna på konversationerna och snart hittar jag ett ungt par som inte varit med på tåget. Några artiga hälsningsfraser öppnar upp konversationen och jag frågar om de känner till var man kan hitta ett hotell att sova över på. Den unge mannen ser lite tveksam ut men säger till slut att vi kan höra efter här strax intill stationen. Mannen hämtar sin cykel och tar täten med mig tätt efter medan den unga kvinnan tar kön. Nu kände jag mig i goda händer och skulle i alla fall inte gå vilse i natten. Efter en stund skymtar ett hus fram i mörkret och mannen knackar på dörren. Efter en bra stund öppnar sig dörren och man kan ana en människa där. En sömndrucken röst frågar vad vi vill men inte en chans att få någon plats här då alla sängar är upptagna. Ett nedslående besked men det måste finnas fler hotell i staden säger jag, mannen ser om möjligt ännu mer tveksam ut nu men bestämmer sig snabbt. Det finns andra hotell inne i staden men dit behöver vi åka på cykeln, säger han. Vad jag inte känner till är att järnvägsstationen ligger cirka tio kilometer från Ifakara stad.

7 Jag säger nej tack och insisterar på att gå till fots men inser snart att stad och station inte ligger intill varandra. Okej då, vi provar väl cykeln då. Med mina väskor om halsen äntrar jag cykelstången, den unga damen tar plats på pakethållaren och den unge mannen lyckas få fart på det hela med balansen i behåll. Efter några stenmarkssvängar börjar färden gå åt ett bestämt håll på något som för mig tedde sig som något svart i en för övrigt svart natt. Om jag anstränger mina ögon ytterligare anade jag fläckar som om möjligt var ännu mörkare svart. Plötsligt går det upp för mig att de svarte fläckarna måste vara potthål fyllda med vatten som den unge mannen med osviklig skicklighet undviker. Min högaktning för mannen stiger lavinartat med tanke på mitt krampaktiga tag om styret, två väskor dinglar runt min hals, flickvännen på pakethållaren och att mannen är betydligt spensligare byggd än jag. Efter några kilometer på detta sätt börjar cykelstången bli allt mer integrerad i den del av min kropp som utgör fortsättningen där ryggen tar slut. Försiktigt insisterar jag på att få använda fötterna igen, men den unge mannen förstår inte utan tycker allt är som det skall och vägrar att släppa av mig. Till slut ger mannen med sig och släpper av mig, långsamt kommer blodcirkulationen igång igen i både ben och bakdelar. Duggregnet har upphört och himmelen har tänt alla sina stjärnor över våra huvuden. Jag ler för mig själv i mörkret, på en främmande väg tillsammans med främmande människor med Södra Korset som fond. Tre okända människor mitt i natten på en väg någonstans i Afrika, långt från krig och fasor, långt från hat och fientligheter. Jag väcks ur mina funderingar, den unge mannen vill ha upp farten igen. Åter igen intar vi våra platser, några nya stenmarkssvängar och staden närmar sig obevekligen. Vid två-tiden rullar vi in på huvudgatan i Ifakara. Nattron är fullständig och efter en kort överläggning över var vi kan söka nattlogi, bestämmer sig det unga paret för att invitera mig till sitt enkla hem. Några prång bakom huvudgatan hyr de ett rum i ett hus av soltorkad lera med tak av korrugerad plåt. Möblemanget är spartanskt och i den robusta design som är vanlig bland de lokala möbeltillverkarna. En säng med en billig madrass, ett par kantiga och tunga fåtöljer, ett skåp samt ett lågt bord. Kastruller, en liten kolspis och övrigt husgeråd står staplat på golvet i ett hörn och utgör återstoden av möblemanget. En vanlig fotogenlykta sprider ett dämpat ljus över rummet. Paret gör en kort överläggning om hur gästen skall tas om hand på bästa sätt. Till detta behövs en viss organisation och då dörren är inåtgående måste cykeln först tas in. Fåtöljerna staplas i ett ledigt hörn och cykeln placeras ovanpå dessa medan fåtöljdynorna får bli en sovplats på golvet för den unga damen.

8 Sängen får vi herrar dela på och resvan som jag är och förberedd på det oväntade så jag har en kitenge i bagaget som nu kommer väl till pass som lakan. Kitenge är ett tygstycke som kvinnor använder som universalplagg. En stunds vila väntade men natten blir orolig, inte för att jag för första gången delade säng med en man. Snarare var det djurlivet som ständigt väckte mig. Myggen tyckte jag var ovanligt söt och gjorde sitt bästa för att dränera av så mycket som möjligt av mitt blod. Hela tiden letade de upp minsta lilla oskyddade del av min kropp och värre blev det när sänglössen hade fått upp vittringen så en stilla undran uppkom, skulle det bli något över till mig fram på morgonen. När så morgonljuset till slut börjar tränga undan nattmörkret, stjärnorna släcks ut allteftersom och solskivan förser skyarna med guldkant, avtar den ojämna kampen om min kropp, det är äntligen dags att stiga upp. Först ut med cykeln och tillbaka med fåtöljer och bord och snart är rummet som vanligt igen. Grannarna höjer lätt på ögonbrynen när jag som alla andra och som naturligaste sak i världen, står utanför bräddörren och låter tandborsten dansa över emaljen. Ett stycke bröd bakat över öppen eld och en kopp te avslutar morgonritualen. Det unga paret lovar att eskortera mig till skolan, bräddörren låses med hänglås och ett hej då till grannarna föregår en ny yster dans på den kinesiska cykeln. Den unga damen på pakethållaren, jag på stången med väskorna om halsen och en ny slalomtur började. Men denna gång går turen mellan kokospalmer och i fullt dagsljus, tack och lov. Ungdomarna kan sin stad och tio minuter senare står jag utanför skolans expedition. Detta är en i raden av episoder som för alltid har etsat sig fast i mitt minne. Ett möte med okända människor i en annan kultur och med andra värderingar än mina. Men de har också möjligheten att ge en hjälpande hand men på sina villkor och gör det gärna. Då är det väl självklart att också vi räcker ut en hjälpande hand på våra villkor. Kjell H Järnvägsstationen utanför Ifakara

9 Knåpigt och knepigt eller konsten att knipa en svärm Hej på er, hoppas ni och bina har haft det bra den här bi-säsongen. Tänkte försöka mig på att berätta om ett av våra sommaräventyr med bina. Efter den kalla och långa vintern och våren så var inte bina så tuffa eller starka, men det tog de igen med besked när värmen kom, bina växte till i styrka igen. Detta hände tydligen på fler ställen än hemma på Tveten för en dag ringer telefonen en dam undrar om vi var biodlare och kunde hjälpa till med en svärm. Hon berättade att hon var granne till torpet som bina hade bosatt sig i och att hon hade sett en mängd biflugor ute i luften under morgonen och att de flockades runt skorstenen på sommarstugan intill. Hon bad om råd och hjälp för grannens räkning, sommarstugeägarna hade ringt Anticimex för att få hjälp med bina men dessa hade bett dem försöka få tag i någon biodlare då Anticimex ogärna ville döda så nyttiga djur som bin i onödan. Det ni biodlarvänner, vi borde tacka Anticimex för att de uppskattar och värnar om bina. Skönt att de inte bara tänker på vinning utan försöker hålla sig till att utrota skadedjur. Mitt och damens telefonsamtal slutar med att hon lämnar telefonnumret till de numera skorstens-ockuperade sommarstugeägarna. Fast innan dess har jag hört mig själv säga att jag skall försöka hitta någon som kan komma och hjälpa dem och om inte detta lyckas så kommer vi själva och gör ett försök, jag återkommer. Jaha, tänkte när jag lagt på, undra hur det här skall gå till, vem kan hjälpa till, vem skall vi fråga? Vi har p.g.a. ihärdiga försök att få fler samhällen odlat och gjort avläggare under hela vår korta biodlarkarriär. Det betyder att vår praktiska erfarenhet av svärmar inskränkt till en stackars flykt-svärm som blev jagad av myror, vi hängde upp en parningskassett i ett träd utan en tanke på myrorna. Vi fångade visserligen denna lilla "svärm" men när vi gick och hämtade material till den så passade den på att smita, vi hade inte en tanke på att svärmar kunde rymma igen, så vi lämnade henne med öppet fluster glada i hågen, det gick inte så bra. Nå, jag hade ju lovat att hjälpa till så jag börjar och leta efter en bitillsynsman och svärmansvarig för orten då svärmen fanns 2 mil bort i en annan församling. Det visade sig inte vara så enkelt som jag tänkt för svärmen fanns tydligen i ett område där det var oklarheter om vilken församling de tillhörde, inte heller hittade jag någon som var ansvarig för svärmar i detta område. Bitillsynsmännen Ingemar, Gunilla och Vello var behjälpliga med goda råd men ingen av dem hade tid att rycka ut och hjälpa sommarstugeägarna och svärmen. Ingemar fick som vanligt hjälpa till med många frågor kring handhavandet och hur vi skulle bära oss åt. Alla sade att svärmar i skorstenar inte brukar vara någon lätt historia men att det var bra om man kunde göra ett försök. Ingemar sade att vi inte skulle bli ledsna om det inte lyckades, skorstenar och bin brukar vara besvärligt.

10 Vi är tillräckligt nya och gröna för att vilja göra ett försök, alltid lär vi oss något och tänkte vi, dessutom gör vi förhoppningsvis god reklam för biodlingen genom att försöka hjälpa till med bin som är till besvär. Vi ringde sommarstugeägarna och fick en vägbeskrivning samt plockade ihop så mycket bisaker vi kunde komma på att vi kunde behöva. Med kom den vanliga utrustningen, svärmpåse, svärmlåda, tak, botten och en låda med nya mellanväggar, med kom inte spärrgaller och anisoljan, så går det när man har bråttom. Väl framme vid torpet med svärmen började det komma en känsla av något underligt i luften. Som att gå ut på älgjakten där man suttit flera dagar utan att något hänt, men att denna dag kommer inte att bli lottlös, som att veta på förhand att just här ligger nätet bra. En känsla av en arena där allting snart brakar loss. Mycket riktigt är det gott om bin kretsande runt skorstenen på torpet men inte vad man kan kalla för en svärm, mera som gott om bin runt flustret, fast i detta fall en skorsten och inte så bra med tanke på oddsen att få ut dem. När vi anländer kommer grannarna ut och informerar oss om att det troligen är deras grannes bin som svärmat och att han är ute på sjön och arbetar ganska mycket och ofta. Sommarstugeägarna dyker också upp och börjar livfullt berätta vad som hänt. De anlände till sitt torp dagen innan efter att ha varit borta i 3 veckor och de beslutar att elda lite. De eldar endast kort tid och först märker de inget ovanligt men efter en stund tycker de sig höra ett surrande. Efter lite letande tycker de sig höra mera ljud i köket och när de tittar ut är enligt dem luften full av bin. De vågar sig modigt ut och får se en mängd bin i luften runt deras skorsten. Det börjar bli kväll och sommarstugeägarna får se bina sakta dra sig mot deras skorsten, obekväma går de och lägger sig med en mängd ovälkomna gäster i huset. När de vaknar på morgonen är bi-surret än värre än kvällen innan och de upplever att nu är luften full av ännu mera bin, alla dessa bin verkar dessutom ha fattat tycke för deras skorsten och far omkring deras tak i horder. Nu ringer sommarstugeägarna Anticimex som inte gärna vill hjälpa till med att döda bin tack och lov utan upplyser sommarstugeägarna att bin är nyttiga djur samt att de troligtvis inte är försvarsbenägna nu om de svärmar, de ger sommarstugeägarna rådet att först försöka hitta någon biodlare som kan hjälpa till med saken. Av någon icke ännu utredd anledning hittade de telefonnumret till oss. Sommarstugeägare och deras grannar flockas runt oss som bina flockades runt skorstenen alla ville de veta om vi trodde att vi kunde få bort biflugorna. Luften var verkligen full av bin, visserligen snälla bin, men ändå oroande för torpägare och deras grannar. Vi sade att vi lovar inget annat än att göra ett försök att få ut svärmen men att skorstensbin är enligt uppgift svåra att hantera och att vi är ganska nya biodlare och har inte någon praktisk erfarenhet av svärmar. Lite misstrogna tittar de på oss och undrar om det kostar något för svärmutryckningar. Nej då förklarar vi och genast är alla glada igen fast fortsatt oroade.

11 Men när vi tar på oss bidräkterna och bär fram materialet vi haft med oss så blir de lite imponerade och tycker att detta är fasligt intressant och spännande. Damen i huset bredvid hade haft en far som odlat bin och hon var lite bekant med saken, hon tittade intresserad på den fina moderna bikupan, hennes far hade haft halmkupor på sin tid. Hon upplyser nu om att hennes far en gång satt en halmkupa på skorstenen och på så sätt lyckas få ut svärmen som satt sig där. Detta uttalande noteras tacksamt av både Anders och mig. Jag har frågat sommarstugeägarna innan i telefonen om svärmen satt högt då jag är höjdrädd, nej då torpet är lågt blev svaret. Detta var visserligen sant, men det låga torpet var inte utrustat med någon takstege varför det fick bli Anders som fick klättra upp på taket. Jag försökte men jag får mig bara inte till att klättra från stegen och upp på taket, harig och höjdrädd blir jag stående på stegen tittande på Anders mera modiga förehavande. Nu händer de underliga sakerna slag i slag. När vi får på oss bidräkterna börjar bina liksom intresserat spana in oss, innan hade de inte brytt sig om oss alls. När Anders kommer upp till skorstenen börjar bina flockas runt Anders de liksom hälsar honom välkommen och berättar att de har bekymmer. De slår sig ned och surrar runt slöjan men ingen sticks eller bråkas utan mera undersöker oss och talar om att de är minst lika oroliga som sommarstugeägarna. När Anders tittar ned i skorstenen är hela den full av bin som liksom flyter uppåt. Vi diskuterar lite med sommarstugeägarna och enas om att elda i samma pipa som de eldat i igår för att se om bina lyfter ur skorstenen. Riktigt vad vi hade gjort om detta hänt vet vi inte, improviserat oss vidare antar jag. Han hade en svärmlåda med upp på taket samt svärmpåse på stång men dessa var i detta läge oanvändbara, svärmlådan placerades på skorstenen men bina gillade den inte de undvek lådan. Men de blev märkbart mera oroade av röken från skorstenen, Anders konstaterade naturligtvis att bina satt i en annan pipa. Nu får vi den inte fullt så goda iden att tända eld i den pipa som bina sitter i. Tur för oss och bina så krånglar köksspisens skorstenspipa och sommarstugeägaren är ovillig annat än att fixa lite rök i köksspisen. Men när han eldat lite bark och spån i spisen tillräckligt mycket för att få till lite rökutveckling så börjar det hända grejor fast förstås inte det vi tänkt skulle hända. Plötsligt kommer sommarstugeägarfrun ut och talar om att bina börjar dyka upp i köket. Bina kom inte upp ur skorstenen, tvärtom de försökte fly ut ur spisluckor och spjäll och hamnade sotiga och yra ute i köket. Vi klättrar ned från taket och går in i köket och finner sommarstugeägaren försöka mosa och mota bin i köket olyckligt pekande på sotluckan som det onekligen är en massa liv bakom. Det skall tilläggas att han genast slutar och mosa bin när han ser oss i köket. Jag försökte öppna och titta men där är massa bin bakom luckan, jag har tejpat igen spjället för det kommer in massa bin där istället för upp ur skorstenen, säger han. Han ser faktiskt mera bekymrad ut nu än när vi anlände till platsen. Vi ber honom att ta fram damsugaren men nu ser han förvånad ut, vad damsuga ihjäl bina?

12 Nja, vi skulle vilja släppa ut bina ur spisen så vi kanske skall försöka städa upp efter oss och bina lite? Släppa ut bina i köket?! Det är inte sommarstugeägarens drömtanke men de finner sig snällt och behjälpligt i situationen. Vi går ut och diskuterar saken samt håller en paus och tankesmedja, vad skall vi göra nu? Bina sitter i en krök i skorstenspipan till köket men tycker förmodligen inte livet är så kul, men är det en svärm så har den redan så att säga satt sig. Men alla, både människor och bi, är överens om att skorstenen inte är någon bra plats att bo i. Så vi beslutar att sätta den tomma skatt lådan med tak uppe på skorstenen och invänta samt hoppas på att bina tycker att detta nya givna bihus är en bättre plats att bo i. Många tack till grannen som berättar om faderns biodlarknep. Vi försöker intensivt att tänka oss att bina skulle få det fint och bra i lådan jämfört med den sotiga skorstenen och hoppas på att bina skall tycka det samma. Om inte detta lyckas ser det mörkt ut för bina på många sätt... Sedan går Anders och jag in i köket med full biutrustning och öppnar sotlucka och spjäll. Liv i luckan fick en mycket bildlig illustration för våra ögon och det var synd att vi inte hade kameran med. Bina fulkomligt väller och trillar ut ur sotlucka och spjäll, de vill hemskt gärna komma ut och raskt blir kökets fönster fulla av bin. Torpets kök har tre fönster på rad men bara ett av dem går att öppna varpå det blir många bin i fönstren som inte går att öppna. Men efter en minuters borstande och motande så var de flesta bina ute hela och fina, det var inte många bin vi behövde damsuga upp och till sist så var köket fritt från bin. Nu såg sommarstugeägarna lite imponerade ut igen, de stod från utsidan och såg en strid ström bin från köksfönstret flyga upp till deras skorsten igen, men lugnet lade sig och bina visade intresse för sin nya låda. Vi beslutar att återkomma på kvällen för att se om bina satt sig i lådan. När vi kommer hem ringer jag Ingemar igen och undrar om det finns något knep att få ut bina ur skorstenen. Han tipsar om bittermandelolja eller anisolja. Det hade jag hemma men dumt nog tog vi inte med något till platsen, skall försöka minnas detta till en annan gång. När kvällen kommer börjar det regna men vi åker dit ändå, denna gång med anisolja fast fortfarande finns inget spärrgaller med. Men regnet gör att Anders omöjligt kan gå på taket, vi nöjer oss med att ställa in en kopp med lite anisolja i sotluckan för att ytterligare göra skorstenen till en obehaglig plats. Surret i skorstenen hade minskat betydligt och inga nya bin hade dykt upp i köket. Vi fick be sommarstugeägarna vänta ännu en dag för att få besked om bina lurats ut ur deras skorsten eller ej. Nästa morgon började med regn men på dagen kom solen upp och torkade upp tillvaron. Vi ringde och pratade med sommarstugeägarna och åkte bort till bina i skorstenen. Spänningen var stor för oss alla, biodlare, sommarstugeägare och deras grannar, skulle bina ha valt lådan eller hade de gått ned i skorstenen igen?

13 Vi kommer till platsen och kikar upp mot skorstenen och nog ser det ut som bina håller på med lådan, lite svårt att se eftersom den står på skorstenen. Sommarstugeägarna tycker sig dock fortfarande höra surrande ur kökets ventilationspipa upplyser de oss om. Proceduren upprepas Anders går upp på taket denna gång har han optimistiskt med sig en stängd ventilerad botten samt en rem och jag står på stegen och känner mig harig. Nu väntar vi alla på vad han skall säga, alla är jag, sommarstugeägarna och deras grannar. Anders placerar botten och rem bredvid på skorstenen och lyfter över lådan på denna. Den är tung säger Anders från taket, den är tillräckligt tung för att jag inte vill försöka bära den ned för taket utan stege, vad skall vi göra nu, frågar han mig. Eftersom jag inte har någon som helst lust att be Anders bära ned lådan om han tvekar funderar jag/vi vilt eftersom jag inte heller vill gå upp på taket. Vad att göra, plötsligt får jag syn på remmen som är en lång 3,5 eller 4,5 meter rem vi kanske kan fira ned den med hjälp av remmen? Den iden finner Anders som ett bättre alternativ och lådan med sitt innehåll firas sakta ned för taket på torpet. Folket i husen undrar om vi lyckats få ut bina och jag och Anders kan svara att vi tror detta. Nu vill vi ha en bra plats att ställa dem tills besiktning kan ske. Ställa bina här, undrar sommarstugeägarna, de hade inte tänkt sig några bin även om detta äventyr faktiskt hade varit lite roligt trots allt. Vi förklarar att bina p.g.a. smittorisker inte får flyttas över församlingsgränser utan att blivit besiktigade av bitillsynsmannen på orten. Jaha då kommer han typ i morgon och besiktigar dem så kan du flytta dem sedan säger torpägarna. När vi förklarat hela proceduren med täckt yngel och annat mjuknar sommarstugeägarna som nu börjar bli riktigt insatta i binas och biodlarens liv och vi hittar en plats i hörnet på deras trädgård där bina får stå till besiktning kan ske. När vi ställer över dem på en botten väller bina ut men de drar sig in i lådan igen. Vi börjar på allvar tro att det gick vägen, kanske fick vi en svärm och kanske klarar sig bina, kanske slipper sommarstugeägarna att ha dem i sin skorsten. Tilläggas kan göras att sommarstugeägarna blev mycket glada, vi blev mycket glada, bina blev glada alla blev nöjda i den stunden. Men binas och vårt äventyr var inte över riktigt där, vi vågade inte titta i lådan för att se hur många bin där var. Vi satte inte heller in något spärrgaller, ingen tanke på rymmande drottningar trots att vi redan upplevt detta tidigare. En massa småfel som kunde haft betydelse. Utan vi lämnade henne där för att få arbetsro och för att bina som var ute och flög skulle känna lukten av de sina och hitta hem. Vi var där på dagen eftersom vi var osäkra på vädret och ville slippa att gå på taket senare på kvällen. Vi beslöt att jag skulle åka och titta till dem om 3-4 dagar för att se om allt var ok och om jag kunde säga när jag trodde att besiktning kunde ske. Efter 3 dagar beslöt jag att åka och titta på dem, riktigt varför vet jag inte, men jag fick en känsla av att det var bråttom. Dessutom tog jag med en låda till fast jag inte riktigt trodde att den skulle behövas.

14 När jag kommer fram ser allt ut att vara frid och fröjd. Vi hade tidigare fått rapporter från sommarstugeägarna att bina nästan inte brydde sig om skorstenen mera, samt att det varit en massa bin in och ut ur lådan nere i hörnet av tomten. Men när jag öppnar ser jag att vi borde tittat i lådan efter vi firat ned den från taket. Det är massa bin i lådan, bina är snälla, bina har byggt ut man borde vara nöjd men... När vi kasat ned lådan hade rammarna hoppat fel, kakorna satt trångt och fastbyggda i två tredjedelar samt ett tomrum där bina hade vildbygge, aj aj aj. Vad att göra nu då? Bättre att försöka ordna till först som sist tänkte jag, det lär ju inte bli mindre krångligt med tiden? Jag tar upp en kaka som jag får loss tittar efter drottningen (ser ingen) men jag ser ägg och blir lite glad ändå. Nu ställer jag denna kaka försiktigt vid kanten av kupan för att få plats att försöka få loss vildbygget så skonsamt som möjligt. Vildbygget består av nytt vax, sommarhonung och mera ägg, bina är snälla och lite bin går till spillo, ingen skymt av någon drottning ännu men spåren av henne finns där i hela kupan, sommarstugeägarna betraktar det hela från ett par meters avstånd. De får smaka färsk sommarhonung från sitt torp. Jag får loss ramarna och snyggar till ordningen samt tar ramen som jag lutat mot kupan och känner mig ganska nöjd. Men nu får jag se att värst vad det klumpar sig med bin där ramen stod bäst att titta. Huu, där kryper en orolig och tjock och stor drottning på kupväggen. Nu blir jag nervös, inte skall jag slarva bort denna fina och kämpavilliga drottning, inte efter allt vi gått igenom tillsammans redan. Sommarstugeägarna känner av min nervositet och drar sig bakåt, bina förblir dock fortsatt snälla. Jag formar händerna och försöker skopa med mig så många bin som möjligt så försiktigt som möjligt och för dem snabbt upp på ramarna. Jag ser inte om drottningen kommer med eller ej, oroad tittar jag på kupväggen där finns bin kvar men ingen drottning, det känns inte speciellt bra. Jag letar vidare ut med kupan och tittar till sist i gräset och där är hon krälande och tung på ett maskrosblad. Hon är vacker och orangegul i kroppen och bina är gula allihop nu när de inte är sotiga. Nu får jag tvinga mig till besinning och ta det lugnt, försiktigt kryper hon upp på mina handskar, snabbt får jag upp henne över ramarna och plötsligt finns hon inte längre på mina vantar. Men denna gång känns det lite bättre, hon satt alldeles nyss på min handske precis över ramarna, nog hade hon valt att slinka ned i lådan? Naturligtvis letar jag lite till men sedan beslutar jag för att tro att hon är i sin låda nu. Jag funderar en stund på mängden bin och ägg samt att hela lådan var utbyggt och beslutar att sätta på den låda jag haft med trots allt. Väntar en stund och sitter och lyssnar och tittar på bina jag inbillar mig att man kanske kan höra om bina inte hittar sin mor i lådan? Allt verkar lugnt och jag lämnar dem ifred, nu kan de stå ostörda ett tag. Nu börjar jag lite kunna kosta på mig att glädjas åt det fina samhället vi fått till skänks, nåja lite jobb, besvär och resor inkluderat.

15 Dagarna förflyter och vi väntar in tiden för att bina skall bli redo för besiktning och en av dagarna ringer det i telefonen. Det är sommarstugeägarnas biodlande granne som ringer, han undrar om det är vi som har bin på platsen? Jo, så är det svarar jag då och innan jag hinner säga något mer berättar biodlaren att han sett bikupan från vägen och körde in för att ta reda på var det var för några som startat med bin så nära hans bigård utan att komma och prata med honom först. Samtidigt får han reda på att det troligen är hans egna bin som svärmat sig dit. Han är en smula irriterad på att de/vi inte hört av sig till honom om saken. Han finner det, fullt förståeligt, en smula underligt att biodlare från Tossene biodlarförening blir kallade till platsen. Jag får stilla försöka förklara att jag fått uppgift av sommarstugeägaren och deras grannar att den biodlande grannen var svår att få tag i då han jobbade på sjön samt att jag faktiskt inte vet hur de hittade mig eller varför det blev jag som fick telefonsamtalet. Mannen medger att han inte har någon nummerpresentatör och att han faktiskt troligen var ute på sjön vid tillfället. Han mjuknar en smula och tillägger att han naturligtvis är tacksam för att vi fick ut svärmen ur skorstenen, men vad skall vi göra nu undrar han. Jag förstår inte vad han menar utan frågar, göra nu? Ja jag förstår att ni har åkt hit ett antal gånger så ni skall väll ha ersättning för resorna och hur gör vi med bina, vem skall ta hand om dem? Nu tar jag ett djup andetag och förklarar att juridiskt är väl bina våra? Att den biodlare som tar hand om en svärm är ägaren till den samma om inte den före detta ägaren kan påvisa att han äger den och har försökt ta reda på svärmen. Snabbt som ögat hinner jag tillägga att vi hemskt gärna vill ha bina och därför inte har några anspråk på ersättning och om han prompt vill ha tillbaka sina bin så får vi diskutera ersättning. Nja är det så undrar mannen, vad har du haft med dig för vax och lådor, jag har redan många bin här, det får inte plats med fler, säger han i en mening. Jag svarar att mina bin är besiktigade för året och att jag hade med mig rena lådor och mellanväggar, inget utbyggt vax samt att bitillsynsmannen var kontaktad och att jag planerade ta med mig bina hem till Tveten. Jag skyndade mig att säga att jag var ny som biodlare och att det var vår första svärm och att vi var mycket glada för samhället samt tillade att bina såg mycket fina ut. Nu bryts isen och biodlaren blir mera god och glad, han är nöjd med att bina skulle försvinna från platsen detta var bättre än att förlora dem och dessutom få konkurens om honungen på platsen att slippa betala för utryckningar verkade passa fint. Han hade fler bin än han behövde så han var inte speciellt intresserad av att lösa ut svärmen. Den biodlande grannen och jag börjar samspråka om bina och jag berömde än en gång de fina bina vi hittat i skorstenen. Då berättar han att det är hans morfars bin som han övertagit och att hans morfar var en respekterad biodlare som samarbetat nära med Hans Sahlin och att hans bin till största del härstammade från dem. Han ansåg att hans första svärmar definitivt behövde en ny låda ganska omgående, det var nog bra att du satte på en låda till om vädret håller i sig kan den där svärmen ge dig 40 kilo honung sade han.

16 Det låter bra sade jag med tanke på bina så tror jag dig. Jag hoppas att de kommer hem till Tveten hela och fina samt att de överlever vintern för då skall jag odla på denna drottning tror jag. De överlever vintern, oroa dig inte för det sade mannen, han verkade nu som en kunnig och omtänksam biodlare med fina bin. Jag välkomnade honom hem till Tveten eller biodlarföreningen för fortsatt utbyte som kanske kunde gynna honom och inte bara mig/oss. Vi byte telefon nummer och jag hoppas att vi hörs igen för den svärm vi fick till skänks av honom var verkligen fin. Jo jo, hon kan ju vara svärmvillig men stark och snygg är hon. Sedan kommer äntligen dagen då Vello skall besiktiga bina och vi kommer överens om att ringer han inte upp mig är allt ok då kan vi hämta bina när vi önskar inom denna månad. Jag söker sommarstugeägarna under dagen för att ge besked men de är inte hemma, senare på kvällen när jag börjar tro att besiktningen gått bra så ringer jag upp dem igen. Då sitter både Vello och Gunilla och dricker kaffe med glada och nöjda sommarstugeägare. Jag får veta att svärmen får med beröm godkänt, den är frisk och dessutom mycket stark med grant byggda kakor. Äggen var jämt och fint lagda över hela kakor samt snäll att ha och göra med. Det är till att ha tur flera gånger om. Behöver vi ens berätta att vi hämtade svärmen samma kväll? Sommarstugeägarna fick en burk färsk honung för att de lånat ut skorsten och tomt till bin och biodlare. De var så glada och nöjda och tackade oss för hjälpen, de ville gärna komma och hälsa på svärmen någon dag om det gick bra. Så en dag kommer kanske sommarstugeägarna och tittar på sina ovälkomna gäster, kanske saknar de äventyret med bina och bygger vidare på intresset. Nu har vi tittat i samhället en gång det verkar ok, vi såg inte drottningen men ägg och yngel fanns det mycket riktigt rikligt. Så nu har denna äventyrsbenägna svärmande Sahlin-avkomling blivit ett Tveta-bi och vi drömmer om de 40 kilona och nästa års odlingar. Många små slumpartade händelser och ord ledde fram till att vi med mycket tur lyckades få hem vår första "svärm", man kan hoppas att det finns någon mening med den saken. Vi kanske inte blev så värst mycket mer erfarna i svärmhantering av detta äventyr men slutet gott allting gott. Ljungen blommade visserligen både länge och väl och fint men det var inte särskilt mycket av nektarn som hamnade i våra kupor. En massa höstliga men varma hälsningar från oss. Ann-Charlotte Berntsson och Anders Backman

17 Kurts täppa Får man prata om sex i Bi-Surret? Naturligtvis får man det, det är ju binas viktigaste uppgift att befrukta blommorna. Frukt och fröodlare vet detta och hyr in bisamhällen för att få ökad skörd. Inom kyrkan var detta något som man inte ville höra talas om. Johan Georg Siegesbäck tyckte att det var ett avskyvärt horeri då en blomma med 20 ståndare och en pistill skulle vara det samma som om 20 män delade på en hustru. Han utbrast en gång, Vem skulle ha trott att blåklockor, liljor och lökar ägnade sig åt sådan omoral. Linné och Siegesbeck kom aldrig överens. Linné hämnades genom att döpa ett fult ogräs till Siegesbeckia. När vi ändå pratar om moral kan nämnas att i klostren användes vaxljus för man trodde att vaxet framställdes av ljungfruliga bin födda utan ett handjurs medverkan. Bina stod för renhet då man trodde att de förökade sig könlöst. Först 1732 kom man underfund med att drottningen var en fertil hona. Innan dess benämndes hon bikung. När man kom underfund med drönarnas roll sjönk priset på vax. Under medeltiden var det brukligt att skörda honung och vax på Mosedagen den 4:e september. Vax användes industriellt i ett otal produkter. För egen del kan man t.ex. tillverka cerat av vax och 30 % matolja. Tillsätter du karamellfärg får du läppstift. Cerat kommer från det grekiska ordet cera som betyder vax. Vax kan lösas i varm alkohol och har E-nummer 901. Kemisterna manipulerar lantbruksväxter så att de blir mindre attraktiva för bina. Detta kan leda till att intresset för biodling minskar då honungsskörden och förtjänsten kan bli mindre. Men varje biodlare kan känna sig stolt i vetskapen att de bidrar till ökade skördar av frukt och bär. Genom ökad frösättning får vi också vackra blommor som påverkar oss positivt. Dessutom är det en underbar upplevelse att arbeta med våra vänner bina. Biodlare har faktiskt ett eget skyddshelgon nämligen Bernhard av Clairvaux. Han föddes år 1091 i Frankrike och var en av de viktigaste adliga och politiska personerna under medeltiden. Kurt Jimmefors

18 Reinerth, Du finns inte längre bland oss. Tidigt på valdagens morgon slog ödet till under tragiska omständigheter. Vad som egentligen hände är det ingen som riktigt vet då du var ensam. Saknaden är stor efter en generös kamrat och hängiven biodlare. Aldrig mer får vi höra dina underfundiga kommentarer, alltid med glimten i ögat. Ett av dina standardsvar på frågor var ja, det vill säga nej, varpå följde en utläggning varför en fråga kunde ha flera svar. Som yrkesman hade du stort kunnande och jag fick förmånen att arbeta tillsammans med dig vid ett flertal tillfällen. Du ställde villigt ditt kunnande till förfogande och ingen fråga var oväsentlig utan du gav alltid de råd som för stunden behövdes för att hitta lösningar på ett problem. Jag tror att du levde ett rikt liv och var tillfreds med tillvaron. Jag såg dig aldrig upprörd över något trots att du hade åsikter om det mesta. I outgrundligt öde har livets sköra låga släckts ut Vi har mist en kamrat och kär vän till vårt gäng du självklart hörde Du fick ett alltför tidigt slut vi kommer att minnas dig länge än Reinerth blev 53 år. Kjell Hermansson Sotenäs Biodlarförening