Stina Hagberg illustratör med modeteckning som specialitet

Transkript

1 38

2 I dag ser man sällan eller aldrig modeteckningar i dagstidningar vare sig till annonser eller reportage. De har ersatts av fotografier. Men under många år ända fram till 90-talet var de flitigt förekommande. Många minns säkert Stina Hagbergs svartvita annonsteckningar för Hennes & Mauritz i dagspress under 60- och 70-talen. De syntes flera gånger i veckan som enspaltare, tvåspaltare och hel- eller halvsida. Originalillustrationerna till dessa samt tidningsklippen där de förekom finns numera i Kungliga bibliotekets samlingar (signum KoB 2014/43) liksom Stinas hela övriga konstnärliga kvarlåtenskap från mer än 60 års yrkesliv. Stina Hagberg som dog våren 2014 vid 83 års ålder, föddes 1930 i Flandern av svenska föräldrar. När hon var nio år, flyttade familjen på grund av kriget tillbaka till Sverige. Hon hade starka minnen av sin barndom i Belgien och därifrån härstammade en livslång kärlek till konstnärerna Bosch och Brueghel. Som tonåring fascinerades Stina av All världens berättare som fanns i föräldrahemmet. Det var en månatlig litteraturtidskrift med bidrag av författare från hela världen. Den var rikt illustrerad av dåtidens främsta tecknare, däribland Mark Sylwan. Hon drömde om att bli en sådan som tecknade i All världens berättare. En slump gjorde att Stina sökte till Konstfack. Sista året i flickskolan blev den ordinarie teckningsläraren sjuk. En ung vikarie som var nyutexaminerad från Teckningslärarinstitutet tog med klassen till en elevutställning på Konstgunnel ginsburg Stina Hagberg illustratör med modeteckning som specialitet fack och Stina kände direkt att hon ville gå där. Hon sökte och kom in på linjen för Reklam- och Bokhantverk som det hette då. Kontrasten till flickskolan var enorm. Man gick från veckad kjol till Konstfacksknut, som Stina har uttryckt det. Konstfack låg vid den tiden intill Sergels gamla ateljé på Mäster Samuelsgatan i Stockholm. Byggnaden hängde ihop med lokaler som inrymde Konstakademiens grafiksalar. Där fanns pressar som Stina och hennes klasskamrater kunde utnyttja vid undervisningen i etsning som ingick i undervisningen. Det bidrog väl till att jag tyckte det var lättare att arbeta i svartvitt, har hon själv sagt. Stinas stora förebilder under den här tiden var Lennart Ranghusen som tecknade de stiliga annonserna för Sidenhuset och Mona Skagerfors, en skicklig modetecknare i bland annat Göteborgs-Posten. GP liksom de övriga större svenska dagstidningarna, hade under den här tiden och många år framöver modetecknare knutna till sig för att illustrera reportagen från de franska modehusens stora visningar som ägde rum två gånger om året. Dessa ansågs ha så stort nyhetsvärde att tidningarna rapporterade utförligt om dem varje vår och höst. Då det var förbjudet att fotografera under visningarna, fick istället modetecknaren göra snabba skisser på plats som grund till illustrationerna. Ibland kunde tecknaren få teckna av plagg på modell under lugnare former bakom kulisserna på de olika modehusen. 39

3 Två av Stinas lärare på Konstfack, reklammännen Stig-Åke Möller och Gustav Kull, arbetade på annonsbyrån Ervaco. Efter avslutade studier handplockades Stina av dem direkt dit för ett specialuppdrag. Kunden Gyllene Gripen, då en av Sveriges största tillverkare av skor, sökte en tecknare. I vackert sommarväder fick jag åka ner till Helsingborg för att besöka deras skofabrik. Jag hämtades vid stationen med limousine av en chaufför i uniform och med vita handskar, har Stina berättat. Efter ett år på Ervaco och några månaders anställning på Allmänna Annonsbyrån ville Stina pröva på att vara frilans. Med en klasskamrat från Konstfack delade hon ateljé i tre år och därefter under några år med illustratörskollegan och vännen Jane Bark. Stina hade gott om uppdrag och jobbade bland annat mycket för KF:s annonsbyrå Svea och för sin gamla arbetsgivare Ervaco. Hon illustrerade också för en inredningsspalt i varje nummer av Femina som då var en veckotidning. Stina hade även börjat teckna modeannonser för det mindre varuhuset K som drevs av NK under några år. I början av 70-talet flyttade Stina in i Lokalen på Rörstrandsgatan i Stockholm tillsammans med illustratörskollegor och andra från närstående branscher. Ungefär samtidigt kom Erling Persson, grundaren av Hennes & Mauritz, in i Stinas liv. Han hade öppnat sin första butik för damkläder under namnet Hennes först i Västerås 1947 och sedan allt fler i Stockholm och andra orter. I slutet av 60-talet köpte han företaget Mauritz Widforss, som sålde kläder och utrustning för jakt och friluftsliv. I deras butikslokal öppnade Erling Persson sin första affär för herrkläder som fick namnet Mauritz. Tecknarstugan på Dagens Nyheter som sett Stinas annonsteckningar för varuhuset K bad henne göra en provteckning för Mauritz. Och så började ett över fem år långt samarbete. Erling Persson var inspirerad av den amerikanska varuhuskedjan Lord & Taylors sätt att i sina annonser använda sig av eleganta modeteckningar. Han visade ett stort personligt intresse för hur Hennes & Mauritz annonser utformades och tittade ofta in på företagets reklamavdelning. Birgitta Martin som var reklamchef där har berättat om hur Erling Persson värnade om illustrationernas betydelse i annonserna. När det framfördes förslag om att de skulle ersättas av fotografier, var ett av hans argument mot detta att för en illustratör spelar det ingen roll vilken storlek plagget har som ska avbildas. Stina talade ofta om sitt positiva och nära samarbete med Erling Persson som fortsatte på ett bra sätt med efterträdaren sonen Stefan Persson. I början tecknade hon endast annonserna med herrkläder för Mauritz medan illustratören Susanne Brattstad gjorde dem med damkläder för Hennes. Men när hon slutade fick Stina även göra dessa. Varje vecka tecknade Stina två stycken eneller tvåspaltare, ibland även trespaltare. Den ena för Mauritz i måndagstidningens sportbilaga och den andra för Hennes i torsdagens hemmabilaga. Det var uppdelat så på den tiden. Förutom dessa annonser med enbart ett plagg i vardera, ritade Stina dessutom ett flertal plagg på de stora hel- eller halvsidesannonser som var införda varje helg. Till exempel med barnkläder när det var dags för barnbidraget och med kappor när det var säsong för dem. Stina tecknade tio till tjugo plagg i veckan. Det var som en heltidsanställning och hon var tvungen att säga nej till alla andra uppdrag. Vi som delade ateljé med henne, minns budbilen som stannade nästan dagligen utanför Lokalen under flera års tid, papperskassarna som bars in och kläderna som hängde i rader på en lång klädstång. Stina hade ibland en sådan värk i händerna av det ständiga tecknandet att hon fick använda kamelhårsmuddar när hon arbetade. Denna värk men även lusten att få tid till andra uppdrag gjorde att hon avslutade samarbetet med Hennes & Mauritz, när det gällde annonserna för dam-och herrkläder. Stina har också berättat att under 70-talet var det inte alltid lätt att arbeta med modeteckning och hon kunde ofta bli kritiserad för det. 40

4 Hon fortsatte dock att i några år teckna H&M:s barnklädesannonser. Birgitta Martin minns hur lätt det var att arbeta med Stina, hur pålitlig hon var med att alltid leverera i tid och med original som var perfekta för tryck. Även om plaggen som skulle tecknas var givna, visade Stina stor självständighet i hur hon komponerade bilderna. På den tiden skulle annonserna vara konsumentinformation och tydligt visa hur kläderna såg ut. Helst skulle varje knapp, ficka och andra detaljer synas. Det var inte lätt på enspaltaren som var 40 cm hög och endast 5 cm bred. Stina var skicklig på att beskära teckningen så att det ändå gick att få en tydlig bild av plagget. En tvåspaltsannons gav mer svängrum åt teckningen och så ännu mer den över tre spalter. Hel- eller halvsidorna med flera personer i olika plagg visade Stinas känsla för komposition. Det var inte bara uppdragsgivaren H&M som var nöjda med Stinas illustrationer. Även kunder uppskattade dem. Det hände att när en annons med en av hennes illustrationer varit införd i morgontidningen, kunde det aktuella plagget vara slutsålt innan kvällen. Försäljare i butikerna har också berättat hur kunder ibland kom in med en urklippt annons i handen och ville se ut precis som den tecknade personen från topp till tå, helst inklusive skor och frisyr. Och gärna lika slanka som de tecknade figurerna var, en nödvändighet för att passa in i enspaltarens format. Det blev ett talesätt bland Stinas vänner vid åsynen av en lång och smal person Titta, där går en enspaltare. Jag har kommit på vad som är så speciellt med Stinas teckningar, har en illustratörskollega sagt. Det är något med hennes linje. Det speciella med linjen berodde på att Stina aldrig tyckte om att arbeta med tusch utan föredrog blyerts. Sedan gick illustrationen igenom kopiatorn så att den skulle få ordentlig svärta i tryck. För att teckningen då inte skulle sota igen, fick pennan inte vara för mjuk. Max 3B på ett papper med lite gräng för att ge linjen liv. Efter kopieringen lade hon svart täckfärg på vissa ytor och på de som skulle ha gråtoner, skar hon med skalpell ut delar till dem i raster. Innan den digitala trycktekniken kom, ställdes andra krav på de original som levererades och gråskalor var svåra att återge utan att använda sig av raster. De fanns som ark att skära ut självhäftande delar ur. Och med ränder, rutor och prickar i olika täthetsgrad samt med mängder av mönster som efterhärmade olika sorts strukturer. Ju tätare mönster rastret hade desto mörkare gråtoner och med glesare mönster blev de grå tonerna ljusare. De passade perfekt för Stinas annonsteckningar, då de i tryck återgav en bra materialkänsla som kunde likna manchester, tweed, sammet, frotté, jeans och mycket annat. Ibland fick en färg användas i annonserna. För att på den tiden få ett bra tryckresultat, skulle en sådan teckning då färgsepareras. Stina kopierade sin blyertsteckning på glasklar film. Under den låg en 41

5 till film med dekorfärgen utskuren ur självhäftande överläggsfilm. Den filmen var alltid röd, men vilken färg det skulle bli i tidningen kunde man bestämma efteråt. För att få ljusare toner av dekorfärgen kunde man på denna andra film komplettera med vissa delar av raster i olika täthetsgrad. Illustrationerna blev perfekta i tryck, men originalen kunde se hoplappade ut. Stina efterträddes som annonstecknare för Hen nes & Mauritz av Mats Gustafsson och Mabel Åstrand. Den senare fortsatte i Stinas tradition fram till 1986, då illustrationerna ersattes med fotografier. Annonserna som förut mycket fungerat som produktinformation blev nu mer och mer livsstilsinriktade. Förutom det fortsatta arbetet med barnklädesannonserna för H&M fick Stina nu många nya uppdrag för olika annonsbyråer och till barnprogram för TV. Hon undervisade också några år i modeteckning och illustration på Anders Beckmans skola, numera Beckmans Designhögskola. Yngre kollegor som hade Stina som lärare har vittnat om hur uppskattad hon var som lärare och om de många yrkesknep hon generöst delade med sig av. Även om Stina inte längre tecknade som förut för H&M hade hon nya uppdrag inom mode såsom illustrationer till reportage om kläder i Svenska Dagbladet eller de många färgteckningarna av kläder i Syboken för Utbildningsförlaget Brevskolan som kom ut Hon fick nu allt fler uppdrag att göra novell- och följetongsillustrationer till Damernas Värld, Femina och danska Alt for Damerne. Eftersom dessa då var veckotidningar med flera noveller i varje nummer, var Stina snart lika uppbunden som under H&M-tiden. Hon tvingades återigen tacka nej till andra uppdrag på grund av tidsbrist och frånsade sig därför så småningom arbetet med novellillustrationerna. Jag längtade efter att få illustrera böcker. Jag ville ha böcker som arbetsprover och inte bara urrivna tidningssidor, har Stina berättat. Därför sökte hon aktivt och fick sådana uppdrag, framförallt med läromedel. Hon illustrerade läroböcker i hemkunskap, läseböcker, svenska för invandrare SFI-böcker med mera. För Natur och Kultur illustrerade hon en Svensk ordbok med massvis av små svartvita illustrationer. TV-mannen Jan Hemmel blev så imponerad av Stinas kluriga bildlösningar att han visade prov på dem i ett inslag i ett kulturprogram i TV där han också intervjuade henne om hur hon kom på sina idéer. Senare hade Stina de stora uppdragen att göra alla så här gör man-illustrationer till Karin Berglunds Din trädgård och till Bonniers kokbok Under många år i senare delen av sitt yrkesliv delade Stina en lokal med flera kollegor i Minverkstan på Skeppsholmen. Där började hon ägna sig åt egna projekt som en barnbok som tyvärr inte hann få en förläggare. Hon tog också för nöjes skull upp sitt måleri i akvarell eller olja, gärna husporträtt. 42