Ändringar i vapenlagen för att motverka vapenvåld

Transkript

1 Ändringar i vapenlagen för att motverka vapenvåld - kunskapen bakom och effekterna av lagförslagen Av Emma Karlsson och Josefin Helén LUNDS UNIVERSITET Rättssociologiska institutionen Kandidatuppsats (RÄSK02) Vårtermin 2018 Handledare: Eva Friis Examinator: Reza Banakar

2 Abstract This bachelor thesis examines the Swedish arms law and its development, by investigating its changes since it first was founded. The law applicable today was founded in It has been changed 22 times since then, where 13 of these changes had the purpose to prevent crimes where weapons are involved. Furthermore, this bachelor thesis also examines the knowledge behind the political arguments stated in government bills that argued for these changes. This was done by examining the pro and contra arguments in legislative proposals and comparing these with previous research on this matter. Consequently, knowledge could be acquired about how sustainable these arguments are. The theory about parallel norm creating process was used as a theoretical framework for understanding these legislative changes. After the argumentations behind the legislative proposals had been analyzed and valued, the results were compared with statistics from Brottsförebyggande rådet concerning different types of crimes with weapons involved. The statistics acts as an indicator for how well these changes in the Swedish arms law actually have prevented the crimes that they aimed to prevent. The result showed that the majority of the political arguments were not sustainable in relation to previous research and therefore, that the knowledge behind these changes is incomplete. Interestingly, the statistics show that the occurrence of these crimes has increased after the majority of the investigated legislative changes. Thus, it is possible to question the knowledge behind these legislative proposals in a severe manner. Nyckelord: brottsbekämpning, lagändringar, politikers kunskap, vapenlagen, vapenvåld

3 Förkortningar Brå = Brottsförebyggande rådet EG = Europeiska gemenskaperna FN = Förenta nationerna NFC = Nationellt forensiskt centrum Prop. = proposition SCAFT = Stadsbyggnad, Chalmers, Arbetsgruppen för Trafiksäkerhet SFS = Svensk författningssamling SKL = Statens kriminaltekniska laboratorium

4 Innehållsförteckning 1 Inledning Problemformulering Syfte och frågeställningar Avgränsning Disposition Vapenlagen Vapenlagens utveckling Dagens vapenlag Tidigare forskning Problematiken ur svenska polisens perspektiv Fysisk miljö (tema A) Social och ekonomisk utsatthet (tema B) De kriminella nätverkens struktur (tema C) Våldet (tema D) Framtida behov (tema E) Problematiken ur ett teoretiskt perspektiv Uppfattning och kunskap påverkar preventivt arbete (tema 1) Evolutionärt perspektiv (tema 2) Insatser från olika samhällsaktörer (tema 3) Socialt och kulturellt kapital (tema 4) Tydliga och konsekventa åtgärder (tema 5) Teori Metod Konflikt (steg 1) Politik (steg 2) + rättslig form (steg 3) Empiriskt material och datainsamlingsmetod (steg 2 + steg 3)... 17

5 5.2.2 Analysmetod (steg 2 + steg 3) Genomförandesystem (steg 4) + externa faktorer (steg 5) Effekter (steg 6) Empiriskt material och datainsamlingsmetod (steg 6) Resultat och analys Argumentationen bakom första lagändringen Hållbarhetsanalys Effekter Argumentationen bakom andra lagändringen Hållbarhetsanalys Effekter Argumentationen bakom tredje lagändringen Hållbarhetsanalys Effekter Argumentationen bakom fjärde lagändringen Hållbarhetsanalys Effekter Argumentationen bakom femte lagändringen Hållbarhetsanalys Effekter Argumentationen bakom sjätte lagändringen Hållbarhetsanalys Effekter Argumentationen bakom sjunde lagändringen Hållbarhetsanalys Effekter Argumentationen bakom åttonde lagändringen Hållbarhetsanalys Effekter Sammanfattning... 34

6 7 Slutsatser och avslutande diskussion Kritisk tillbakablick Förslag på vidare forskning Källförteckning Dagstidningsartiklar TV-inslag Böcker Myndighetspublikationer Vetenskapliga artiklar Studentuppsats Propositioner Bilagor Bilaga 1: Anmälningsstatistik för mord och dråp Bilaga 2: Anmälningsstatistik för rån Bilaga 3: Anmälningsstatistik för olaga vapeninnehav Bilaga 4: Konstaterade fall av dödligt våld... 47

7 1 Inledning Siffran för dödligt våld var förra året rekordhög. Kriminologen Mikael Rying redogör för att den nedåtgående trenden för denna brottstyp har avbrutits. Han menar att ökningen beror på att det idag finns fler vapen i omlopp än tidigare och att hämndskjutningar bland kriminella har blivit allt vanligare (Westerberg & Paulsson Rönnbäck 2018). Ökningen innebär svårigheter att klara upp dessa ärenden eftersom varje ärende kräver stora resurser. De kriminella som använder vapen är medvetna om detta och bedömer således risken för att åka fast som väldigt liten (ibid.). I flera omgångar har det gjorts försök att reglera vapenvåldet med hjälp av ny lagstiftning, senast vid årsskiftet skärptes straffen för vapeninnehav. Frågans aktualitet visar sig särskilt just nu då brott och straff har seglat upp som en av valrörelsens hetaste frågor (Rapport 2018). Politiker har tidigare också försökt bemöta problematiken genom att införa vapenamnestier. I samband med amnestier provskjuter NFC alla de vapen som misstänks kunna ha kopplingar till brott. Av det 60-tal vapen som provsköts i samband med den senaste amnestin gick inget av dem att relatera till ouppklarade skjutningar. Det har alltså visat sig att det är svårt att komma åt de vapen som har kopplingar till skjutningar och kriminella kretsar genom amnesti, vilket säger något om behovet av nya strategier för att komma åt de vapen som har anknytning till konflikten (Hagström 2018). I motsats till amnestier som bygger på frivillighet från innehavarens sida att lämna ifrån sig vapen, utgör åtstramande lagstiftning ett tvångsmässigt krafttag från politikernas sida. I arbetet mot problematiken visar forskning att det är viktigt att inte fatta beslut utifrån krissituationer, att de brottsbekämpande metoderna bör vara tydliga och konsekventa samt att insatser från flera olika samhällsaktörer är framgångsrikt (Paoli 2014; Gottschalk 2010; Fors & Hansén 2014). 1.1 Problemformulering Trots politikernas upprepade försök att lösa vapenkonflikten har vapenvåldet eskalerat. Den kunskap som ligger till grund för vapenlagens ändringar kan således ifrågasättas. Tidigare forskning understryker vikten av rätt kunskap vid preventivt arbete mot kriminaliteten i fråga, eftersom beskrivningen av ett problem påverkar hur arbetet mot det fungerar (Gottschalk 2010; Lavezzi 2014). Forskning framhåller också vikten av kunskap baserad på erfarenhet och framgångsrika metoder, inte minst den som finns hos den praktiskt verksamma polisen (Rikskriminalpolisen 2014, s. 5). Det föranleder frågan om vilken kunskap som legat till grund för ändringar i vapenlagen och om den stämmer överens med redan existerande 1

8 teoretisk kunskap och beprövad erfarenhet på fältet. Det här är rättssociologiskt intressant eftersom det undersöker rättsreglernas ursprung och underlag, i form av politikernas kunskap (Mathiesen 2005, s. 15). Att ändringarna i vapenlagen inte lett till minskat vapenvåld, kan med Mathiesens begrepp förklaras genom att rätten inte fått åsyftade verkningar (Mathiesen 2005, s. 68). 1.2 Syfte och frågeställningar Med hjälp av argumentationsanalys ämnar uppsatsen värdera kunskapen om bekämpningen av vapenvåld så som den yttrar sig i förslag till lagändringar i propositioner. Kunskapen refererar i detta sammanhang till den som innehas av författarna till propositionerna. Författarna utgörs av personer med olika titlar och professioner, som i uppsatsen har valts att ses som en homogen grupp av politiker (se vidare resonemang i avgränsningsavsnittet nedan). Uppsatsens syfte är också att belysa regleringen av samhällskonflikten ur ett större perspektiv, från lagförslag till effekterna av de olika ändringar som gjorts i brottsbekämpande syfte. För att uppfylla syftet med uppsatsen undersöks frågorna nedan: - Vilka förändringar har gjorts i vapenlagen i brottsbekämpande syfte sedan lagens tillkomst? Vilka effekter har lagändringarna medfört i förhållande till deras syfte? - Hur har politiker argumenterat för att ändringar i vapenlagen ska motarbeta vapenvåld? - Vilken kunskap bygger argumenten i lagförslagen på? Är argumenten hållbara utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet? 1.3 Avgränsning Denna uppsats avgränsades till att endast undersöka den normativa processen på det valda samhällsproblemet på en samhällelig nivå. Att samspelet mellan social och legal normnivå studeras innebär att brottsoffer- och gärningsmannaperspektiv uteslöts. Vidare behandlades endast en lag (vapenlagen) inom ramen för samhällsproblemet. Enbart de ändringar i lagen som syftade till att bekämpa brott innefattas av studien, istället för hela vapenlagen. De valda frågeställningarna innebär också att fokus ligger på våldsbrott i förhållande till vapen snarare än hela problembilden kring vapen. Politisk ställning har inte tagits i beaktande i uppsatsen vilket innebär ytterligare en avgränsning. Medvetenheten om att politisk ställning och bakgrund är något som påverkar politiska beslut är viktig men inte av betydelse för uppsatsens syfte som är att undersöka det på ett mer generellt plan. Som nämnts i syftet 2

9 uppfattas författarna till propositionerna i sammanhanget som en homogen grupp, vilken i uppsatsen benämns politiker. Den grupp som författat propositionerna inbegriper personer med varierande titlar, befattningar och kompetenser beroende på uppdragets form. På ett personligt plan har de enskilda individerna nödvändigtvis inte gemensamma uppfattningar och intressen, varför ett förtydligande kan vara på sin plats. Det kunskapsintresse som denna studie hänvisar till handlar om det övergripande och därmed gruppgemensamma syftet och målet med författandet av propositionerna. Gruppen undersöks alltså utifrån dess professionella uppdrag i det politiska sammanhanget, i form av de som har varit med och tagit fram propositionerna som överlämnas av regeringen och som därför är ansvariga för innehållet. 1.4 Disposition I detta avsnitt beskrivs uppsatsens disposition eftersom den inte följer standardmallen. På så vis kan läsarens förståelse för uppsatsen underlättas. Härefter följer ett kapitel om vapenlagen för att beskriva dess utveckling sedan den tillkom. Efter detta redovisas den tidigare forskningen, där kapitlet är uppdelat efter praktisk och teoretisk kunskap som finns på området. Informationen i dessa delkapitel är i sin tur uppdelade i teman. Informationen i temana har haft stor betydelse för uppsatsens resultat- och analysdel, vilket tydligt framkommer där. Efter kapitlet om tidigare forskning beskrivs den valda teorin. Efter detta följer kapitlet om metod som har påverkats mycket av den teoretiska utgångspunkten. Följande kapitel berör både resultat och analys, två delar som alltså har slagits ihop med hänsyn till metoden. I detta kapitel redovisas utvalt innehåll från åtta propositioner under varsin underrubrik, där de också analyseras var för sig. Varje sådant delkapitel avslutas med att statistik presenteras för att visa indikationer på effekter av lagändringarna. Slutligen, i det sista och sjunde kapitlet, dras slutsatser och en kort diskussion förs. Här genomförs även en kritisk tillbakablick på uppsatsen och till sist ges förslag på fortsatt forskning på området. 2 Vapenlagen Som grund till förståelsen för uppsatsämnet beskrivs i detta kapitel lagstiftningen om vapen, innefattande lagens utveckling från att den kom fram till idag. 3

10 2.1 Vapenlagens utveckling I Sverige har det länge funnits bestämmelser om vapen men på 1970-talet kom den första vapenlagen (1973:1176). Den 1 april 1996 trädde en ny vapenlag (1996:67) i kraft som innebar ändringar som behövdes för att genomföra EG:s direktiv om kontroll av förvärv och innehav av vapen (prop. 1995/96:52). Sedan dess har lagen ändrats i flera steg, närmare bestämt 22 gånger. I sex fall har anledningen till ändringarna varit att anpassa den till annan lag (SFS 1998:852, SFS 2000:1257, SFS 2000:348, SFS 2004:1005, SFS 2011:467, SFS 2016:268). Exempelvis har det handlat om följdlagstiftning till miljöbalken (prop. 1997/98:90), en ny smugglingslag som föranledde ändringar av andra lagar (prop. 1999/2000:124), polissamarbete med anledning av Sveriges anslutning till Schengen (prop. 1999/2000:64) och ändringar kopplade till förslag om att Sverige skulle tillträda FN:s vapenprotokoll (prop. 2010/11:72). Tre gånger berodde ändringarna på myndigheters ombildning (SFS 1999:433, SFS 2014:591, SFS 2015:448). Det var då fråga om Tullverkets respektive Polismyndighetens omorganisation (prop. 1998/99:79, prop. 2013/14:110, prop. 2014/15:94). Nio av lagändringarna hade på något sätt ett brottsbekämpande syfte (SFS 1999:74, SFS 2000:147, SFS 2005:311, SFS 2005:507, SFS 2006:386, SFS 2010:364, SFS 2010:1012, SFS 2014:895, SFS 2015:335). Det handlade då bland annat om vapenregister (prop. 1998/99:36), användning av överskottsinformation från hemliga tvångsmedel (prop. 2004/05:143), utvidgade möjligheter att förverka hjälpmedel och vinning vid brott (prop. 2004/05:135) och märkning av vapen och vapendelar (prop. 2014/15:108). Det finns fyra ändringar i vapenlagen som innebär straffskärpningar som metod för att bekämpa brott, genom antingen helt nya straffpunkter eller höjda straff (SFS 2012:306, SFS 2014:894, SFS 2016:513, SFS 2017:1139). 2.2 Dagens vapenlag Vapenlagen (1996:67) gäller skjutvapen och ammunition samt vissa föremål som i lagen jämställs med skjutvapen. Skjutvapen i detta sammanhang innebär vapen med vilka kulor, hagel, harpuner eller andra projektiler kan skjutas ut med hjälp av krutladdningar, kolsyreladdningar, komprimerad luft eller andra liknande utskjutningsmedel. Med ammunition förstås enligt lagen patroner och projektiler till handvapen som går under lagens bestämmelser samt tändhattar och andra tändmedel till sådana patroner och projektiler. 4

11 Andra kapitlet om tillstånd och auktorisation föreskriver att tillstånd från Polismyndigheten krävs för att inneha skjutvapen eller ammunition, driva handel med skjutvapen, yrkesmässigt ta emot skjutvapen för reparation eller översyn och föra in skjutvapen eller ammunition till landet. Är man över arton år krävs inte tillstånd för kolsyrevapen och liknande med begränsad effekt om det är avsett för målskjutning. Lagens tredje kapitel talar om att ett tillståndspliktigt skjutvapen inte får lånas ut till annan än den som har tillstånd att inneha vapnet. Undantag kan göras om utlåningen sker under begränsad tid, för samma ändamål som utlånarens tillstånd avser och om låntagaren har tillstånd. I det fjärde kapitlet regleras ändring och reparation av vapen och i det femte förvaring och transport av desamma. Bestämmelser om återkallelse av tillstånd finns i lagens sjätte kapitel och om inlösen av vapen kan man läsa i det sjunde kapitlet. Åttonde kapitlet behandlar frågor om hantering av vapen från dödsbo och det sista nionde kapitlet handlar om straff och förverkande. Av första paragrafen i nionde kapitlet framgår att den som uppsåtligen innehar ett skjutvapen utan att ha rätt till det (eller överlåter eller lånar ut skjutvapnet till någon som inte har rätt att inneha vapnet) döms för vapenbrott till fängelse i högst tre år. Har brottet begåtts av oaktsamhet eller om det är att bedöma som ringa, döms till böter eller fängelse i högst sex månader. Om brottet anses grovt döms till grovt vapenbrott till fängelse i lägst två och högst fem år och anses brottet vara synnerligen grovt döms till lägst fyra och högst sex år i fängelse. När brottets grovhet avgörs finns fyra omständigheter som ska beaktas. Den första är om vapnet har innehafts på allmän plats eller på annan plats där människor brukar samlas eller har samlats eller i ett fordon på en sådan plats. Den andra omständigheten att ta i beaktande är om vapnet har varit av särskilt farlig beskaffenhet och den tredje om innehavet, överlåtelsen eller utlåningen har avsett flera vapen. Den fjärde omständigheten att ta hänsyn till är om gärningen annars har varit av särskilt farlig art. 3 Tidigare forskning Detta kapitel inriktar sig på orsaker och prevention i fråga om gängkriminalitet, och utgör därmed en bas för kunskap om problemet. Kapitlet är uppdelat i två delkapitel där informationen avser att presentera ett praktiskt perspektiv och ett teoretiskt perspektiv på problemet. 5

12 3.1 Problematiken ur svenska polisens perspektiv Beprövad erfarenhet från polisen gällande problemet utgör här tidigare forskning ur ett praktiskt perspektiv. Polisen har gett ut en rapportserie om hittills tre delar som behandlar utsatta områden och kriminella nätverk. Den första kom år 2014, den andra 2015 och den senaste De två senare är författade i samarbete med forskare. I detta avsnitt har rapporterna delats upp i olika teman utifrån polisens diskussioner om problemen i utsatta områden (tema A-E). Av den första rapporten framgår att uppdraget generellt består i att lämna en lägesbild av problematiken och att denna kontinuerligt ska uppdateras och fungera som ett grunddokument för myndigheten (Rikskriminalpolisen 2014, s. 5). Lägesbilden i den första rapporten avslöjar att de områden som Polismyndigheterna upplevde som problematiska vad gäller lokala kriminella nätverk som har negativ påverkan på lokalsamhället var 55 stycken (Rikskriminalpolisen 2014, s. 9). De var fördelade på 22 städer, i allt från de största städerna till mindre orter med endast ett par tusen invånare (ibid.). Problematiken var störst i Stockholm, Göteborg och Malmö, varav den i de två senare ofta var knuten till segregerade förorter (ibid.). I 2015 års rapport framgår det att 53 områden uppfyllde kriterierna för ett utsatt område, där 15 bedömdes vara särskilt utsatta (Polismyndigheten 2015, s. 21). Problematiken ansågs fortfarande vara störst i Stockholm, Göteborg och Malmö. I rapporten från 2017 uppskattades det, utifrån lokalpolisområdenas inrapportering, i ett genomsnittligt utsatt område finnas tre kriminella nätverk och 70 kriminella aktörer (Polismyndigheten 2017, s. 22). I de flesta särskilt utsatta områdena fanns dock över 100 sådana aktörer och man uppskattade att det förekom områden med fler än 300 aktörer, vilket innebär en hög kriminell energi till följd av den stora andelen av den totala befolkningen (ibid.). Totalt fanns det omkring 200 kriminella nätverk och minst 5000 kriminella aktörer i de utsatta områdena (ibid.) Fysisk miljö (tema A) Som bakgrund till problematiken lyfts den fysiska miljön och här nämns miljonprogrammen. Den så kallade SCAFT-planen satte i flera fall sin prägel på planeringen av dessa bostadsområden. Denna plan innebar att områdena skulle ha en grön zon och en bostadszon utan trafik och i sin tur omges av en ringväg med koppling till motorvägen så att de boende i områdena snabbt skulle kunna ta sig till sina jobb i den lokala staden. Att skolor och andra 6

13 funktioner placerats innanför den omgivande vägen medför att områdena kan uppfattas som slutna. Sett ur ett polisiärt perspektiv medför detta att områdena ofta är svåra att arbeta i då reträttvägar saknas. Dels har polisen svårt att köra in och ut ur dessa områden i och med vägarnas planering, dels har de svårt att spana i området eftersom de känner sig bevakade i och med att husen ofta har utsikt över innergårdar (Polismyndigheten 2015, s. 8). Vad gäller den fysiska miljön nämns också en princip som kallas närhetsprincipen. Principen innebär att utsatta områden som ligger nära varandra ofta medför så kallade spridningseffekter. De kriminella får då ett större spelrum att bedriva sin verksamhet i och som en konsekvens kan ett område som inte än är utsatt löpa risk att övergå till det om de kriminella får rum att expandera här (Polismyndigheten 2015, s. 22) Social och ekonomisk utsatthet (tema B) Områdena har kommit att präglas av att de som bor där har invandrarbakgrund eller befinner sig i socialt utanförskap med svaga ekonomiska resurser. De som hade råd att flytta från miljonprogramsområdena på 1970-talet gjorde det och som en konsekvens blev den tidigare bostadsbristen till ett bostadsöverskott (Polismyndigheten 2015, s. 8). Vidare upplevdes miljonprogramsområdena ha bristande förvaltning av allmänna ytor och fastigheter vilket Polismyndigheterna själva har identifierat som ytterligare en yttre omständighet som bidrar till social utsatthet (Rikskriminalpolisen 2014, s. 8). I orsakssammanhang talar man också om otrygghet i form av till exempel dåligt fungerande välfärdssystem, hög arbetslöshet, låga inkomster och trångboddhet (Polismyndigheten 2015, s. 9). Polisen skriver också att forskning har visat att dessa förhållanden kan kopplas till tillit inom bostadsområdet och gemensamma förväntningar om att agera för allas bästa (ibid.). Att de boende upplever negativa känslor kring sina levnadsförhållanden och social stress kan också ses som en riskfaktor. Det kan handla om den socioekonomiska statusen, etnisk segregation och ungdomar som marginaliseras och en känsla av främlingskap gentemot samhället, vilket för en del unga män i sin tur kan leda till att de ser den kriminella vägen som ett alternativ (ibid.). Av de områden som polisen definierar som utsatta uppfyller alltså många regeringens statistiska krav för att klassas som socioekonomiskt utsatta områden präglade av utanförskap (Rikskriminalpolisen 2014, s. 8). Man hänvisar i sammanhanget till Brås studie om organiserad brottslighet i storstäderna där områden i vilka problematiken förekommer beskrivs vara präglade av (förutom etnisk och ekonomisk segregation och hög arbetslöshet) låg utbildningsnivå och höga ohälsotal (ibid.). Man redogör för att ett väl fungerande 7

14 välfärdssystem i kombination med ett starkt civilsamhälle är de viktigaste skyddsfaktorerna. Viktigt är också förekomsten av tillit och kollektiv förmåga (Polismyndigheten 2015, s. 10) De kriminella nätverkens struktur (tema C) I rapporterna behandlas aktörerna och deras samverkan i områdena närmare. Det står att den brottsliga verksamheten i majoriteten av fallen bedrivs utan stöd från näringsverksamhet eller samhällsinstitutioner, det vill säga illegalt (Polismyndigheten 2017, s. 23). Man menar också att olika sammanslutningar i löst sammansatta nätverk utför handlingar utifrån sociala eller ekonomiska motiv (Rikskriminalpolisen 2014, s. 10). Beroende på lojalitetsband, vilken typ av handling som ska utföras och med vilken avsikt sker den föränderliga samverkan i olika konstellationer (ibid.). Man delar dock grovt in de kriminella personerna i ett äldre och ett yngre skikt, vilka ofta är löst sammansatta, där släktskap kan förena grupperna och vara anledning till rekrytering (Polismyndigheten 2015, s. 15; Rikskriminalpolisen 2014, s. 10). Det finns också exempel på etniska och släktbundna nätverk som är etablerade sedan en längre tid tillbaka som bedöms vara mer strukturerade och därför besitta större strategisk förmåga än andra lokala kriminella nätverk (Rikskriminalpolisen 2014, s. 10). I sammanhanget tar man upp det kriminalarboristiska perspektivet som utgångspunkt för en diskussion om personernas strategiska förmåga. De tre grundläggande kriminella förmågor som enligt den teorin krävs för att bli en framgångsrik kriminell är förmågan att upprätthålla ett kontaktnät över tid, förvalta vinning av brott och utveckla sin brottskapacitet (ibid.). Den första förmågan är ofta bättre hos de äldre än hos de yngre kriminella. Bland de yngre finns ofta några tongivande personer men sammansättningarna av gäng förändras snabbt och är ofta bundna till det geografiska området. Till följd av mer avancerade brott som kräver ett stabilt kontaktnät ingår de äldre i mer fasta konstellationer där samverkan beror mer på etnicitet, släktskap eller vänskapsband än geografisk miljö (ibid.). Vad gäller utveckling av brottskapacitet verkar förmågan bättre hos de äldre. De kan vid behov anlita yngre, verkar ofta inom ett större geografiskt område, och har oftare kontakter inom den grova och organiserade brottsligheten (Rikskriminalpolisen 2014, s. 11). De äldres förmåga att förvalta vinning av brott framstår också som bättre än de yngres. Iakttagelser från områden indikerar att de yngre inte kan leva på brottsligheten utan att deras vinster istället konsumeras snabbt (Rikskriminalpolisen 2014, s. 10). De äldres mer komplexa brottsupplägg kräver investeringar och således förvaltning. Den strategiska förmågan bedöms sammantaget av polisen som låg i de yngre skikten och något högre bland de äldre kriminella (Rikskriminalpolisen 2014, s. 11). 8

15 3.1.4 Våldet (tema D) Om ökningen av det dödliga våldet tas några möjliga förklaringar upp. De lokala kriminella nätverkens avsaknad av den tydliga struktur som finns i exempelvis den kriminella mc-miljön i form av hierarki och regelverk, medför ett större utrymme för godtycklighet och impulsiv maktutövning, och är en möjlig orsak till de våldsamma konflikterna inom gängen som kan ta sig uttryck i grov misshandel, människorov och skjutningar (Rikskriminalpolisen 2014, s. 12). Polisen tror också att tillgången till vapen är stor bland de kriminella i områdena, till följd av goda relationer med andra kriminella nätverk med tillgång till vapen snarare än ökad införsel till Sverige (ibid.). Polisen skriver också att våld i offentlig miljö i de flesta utsatta områden förekommer och att även om det främst uppträder inom den kriminella miljön påverkar det hela området (Polismyndigheten 2017, s. 25). Polisen menar att mycket tyder på att våldet är normaliserat bland de kriminella, att det används som uppfostrings- och konfliktlösningsmetod av de tongivande aktörerna och att de unga genom social inlärning tidigt socialiseras in i våldskulturen och knyts till de kriminella strukturerna (ibid.). Polisen ser dessutom en förändring i våldsutövandet mellan kriminella då skjutningar ägt rum i majoriteten av de utsatta områdena, i de stora städerna med dödlig utgång i flera fall (Polismyndigheten 2017, s. 26). Tidigare skedde uppgörelser i det dolda på undanskymda platser eller inomhus medan våldet idag har flyttat ut och sker i det offentliga rummet vilket finner stöd i Brås studie av dödligt våld i landet som visar på en ökning i skjutningar med dödlig utgång på offentliga platser (Polismyndigheten 2017, s. 26). På temat skriver man också om den ökade risken för att tredje man ska drabbas vilket de kriminella verkar likgiltiga inför då skjutningarna många gånger sker vårdslöst, exempelvis in i folksamlingar, som missriktade angrepp mot fel person eller provskjutningar (ibid.). Konsekvenserna av att våldet äger rum offentligt kan bli ökad rädsla hos allmänheten som kan minska deras vilja att samarbeta med polisen och färre tekniska spår vilket försvårar uppklaringen av brotten (ibid.). Vidare upplever polisen att våldet sker mer impulsivt idag än tidigare och att benägenheten att använda skjutvapen i konflikterna har ökat, vilket också styrks av statistik från Brå som visar att skjutningarna med dödlig utgång i kriminella konflikter ökat i storstadslänen (ibid.). Situationens allvar exemplifieras sedan genom att lyfta att offer och gärningsmän varit minderåriga vid flera av skjutningarna, att tonåringar både har fallit offer för och utfört skjutningar och att det 9

16 förekommer att barn i 9-årsåldern hjälper till att transportera vapen och narkotika åt de äldre (Polismyndigheten 2017, s. 27) Framtida behov (tema E) Polismyndigheten uttrycker att de tillsammans med resterande delar av samhället står inför en prövning som kräver strukturella, sociala och polisiära åtgärder (Polismyndigheten 2017, s. 36). Polisen menar att det finns ett behov av en begriplig samhällsstrategi och en kraftfullare samverkan både i brottsförebyggande och repressivt syfte med andra samhällsaktörer (Polismyndigheten 2017, s. 36). Polisen syftar då på att hela den rättsvårdande kedjan förses med ett ansvar vad gäller brottsförebyggande arbete, istället för att endast polisen har ett tydligt mål angående detta i utsatta områden (ibid.). Det betonas också att framtidens händelser i omvärlden kommer att påverka lokalsamhället, vilka är faktorer som polisen måste ta i beräkning vad gäller brottsförebyggande åtgärder (ibid.). 3.2 Problematiken ur ett teoretiskt perspektiv Upplägget i följande avsnitt om tidigare forskning bygger på en litteraturöversikt som genomfördes med inspiration från Chris Harts metod för hur detta görs på ett systematiskt sätt. Metoden har dock inte följts fullt ut utan har anpassats till vad som passade bäst för denna uppsats. Vi tog hjälp av metoden när vi valde ut material och när vi strukturerade upp det utvalda materialet genom tematiska innehållsanalyser (tema 1 5) (Hart 2009, s. 143). Den databas som användes för litteratursökningen var SocINDEX with Full Text som är avgränsad till samhällsvetenskapliga publikationer. Söksträngen var enligt Boolean (( organised crime or organized crime ) AND ( prevention or intervention or treatment or program )) och den gav 183 träffar. Med hjälp av uppställda inkluderings- och exkluderingskriterier kom vi efter att ha läst abstract fram till att 24 publikationer var av relevans för vårt ämne. Efter att ha läst artiklarna närmare föll ytterligare sju bort vilket resulterade i 17 stycken av relevans (Hart 2009, ss ). Till skillnad från de praktiska polisrapporterna utgör artiklarna en teoretisk kunskapsbas om hur man kan bemöta vapenvåldet. Forskarna var generellt sett överens om att kunskap om ett problem är viktigt i fråga om hur man ska bemöta det Uppfattning och kunskap påverkar preventivt arbete (tema 1) Majoriteten av de funna artiklarna avslöjade att uppfattningen om och beskrivningen av ett problem påverkar hur arbetet mot problemet fungerar. I Gottschalks (2010) artikel kan man 10

17 läsa om vikten av kunskap hos polisen. Ju mer kunskap polisen har desto större möjligheter finns det att bekämpa denna typ av brottslighet på ett effektivt sätt. Har däremot de kriminella övertaget kunskapsmässigt kommer de ha frihet att expandera sin verksamhet. Därför handlar det inte enbart om mängden kunskap som polisen har utan även hur denna mängd står sig i förhållande till den mängd kunskap som de kriminella har (ibid.). Detta kan således visa på vikten av att prioritera åtgärder som har med kunskap att göra, så att problemet kan bemötas på ett effektivt sätt. Även Lavezzi (2014) har uppmärksammat fördelen med att reflektera över hur uppfattningen om ett problem kan förhindra eller förenkla förståelsen av och således arbetet mot det. Hon menar att man genom att ha ett ekonomiskt angreppssätt kan förstå exempelvis kriminella gruppers uthållighet och olika kriminella gruppers natur. Social network analysis har tidigare använts för att få en överblick av den generella strukturen hos kriminella nätverk, för att kunna identifiera subgrupper och för att kunna belysa strategiskt positionerade nyckelaktörer hos grupperna (Bright et al. 2017). Genom att skapa sig en uppfattning om dessa grupper kan åtgärder som bygger på kunskap om bland annat styrkor och svagheter hos dessa grupper planeras (ibid.). Även Tenti och Morselli (2014) uppmärksammar vikten av att förstå hur gäng är uppbyggda och även hur samarbetet ser ut mellan kriminella gäng, då sådan kunskap också kan vara ytterst användbar vid arbetet mot organiserad brottslighet. I ett liknande sammanhang skriver Paoli (2014) att det är viktigt att förstå och ha en uppfattning om den skada som en viss brottslighet faktiskt medför för att kunna anpassa åtgärder efter detta. Atuesta och Ponce (2017) tar Mexiko som exempel när de pekar på risker som vissa åtgärder mot eller preventioner avseende organiserad brottslighet kan innebära. Detta beror självfallet på samhällsklimatet, men insikten om att interventioner mot organiserad brottslighet i själva verket kan vara kontraproduktiva är viktig att nämna. Kontraproduktiviteten kan innebära att det våld man ämnar reducera istället ökar. Detta kan exempelvis ske om en nyckelperson inom en kriminell grupp grips vilket kan leda till att interna maktkamper skapas inom gruppen eller bland andra kriminella grupper inom ett visst territorium eller område (ibid.). Denna studie visar således på att relationen mellan rättsväsendet och den organiserade brottsligheten är komplex, samt att strategier som är menade att försvaga vissa kriminella grupper istället kan skapa ihållande effekter på våldet. Sådana effekter kan exempelvis skapas i de fall då försvagningen som eftersöks av rättsväsendet leder till splittring av kriminella grupper eller organisationer (ibid.). 11

18 Det är följaktligen viktigt att se till hållbarheten vad gäller existerande åtgärder och nya åtgärder som kommer till. Sergi (2016) talar om att det är viktigt att vid tillkomsten av nya straff eller åtgärder säkra att dessa är hållbara i förhållande till de situationer som varit skälet för åtgärden (exempelvis en straffskärpning). Här kan beslutet om hur lagstiftare valt att definiera organiserad brottslighet ha en effekt. Som nämnts ovan i polisrapporterna så är dessa grupperingar ofta många och löst sammansatta och deltar många gånger i olika typer av brottsliga aktiviteter (Polismyndigheten 2015, s. 15). Denna konstellation lyfter även Sergi i sin artikel, som menar på att kunskapen som polisen har om organiserad brottslighet ofta pekar på att problematiken tydligt går att urskilja i plural. Dock formuleras ofta motverkande strategier i ett sammanhang där man talar om den organiserade brottsligheten, i singular, som ett enhetligt fenomen vilket hotar nationen (Sergi 2016). Detta kan därmed tyckas vara en kontraproduktiv definition av problematiken eftersom åtgärder på så vis riskerar att missriktas och således fallera. Fortsättningsvis belyser Sergi, i kontexten av sin studie av England och Wales, betydelsen av att uppmärksamma länken mellan politisk diskurs, kriminalpolitik och straffrätt när åtgärder ska riktas mot en viss målgrupp. Även Sproat (2012) har i sin artikel undersökt hur myndigheters beskrivningar av organiserad brottslighet har sett ut. Han undersöker även hur de verktyg som har använts för att bekämpa problemet beskrivits och hur politiker har berättigat dessa. I sammanhanget menar han slutligen att ordningsmakten ofta blåser upp dessa problem, vilket således påverkar hur arbetet mot dem fungerar (ibid.). Att det är viktigt att förstå att samhällen inte är våldsamma i sin natur är något som Ferreira (2016) exemplifierar i sin artikel. I en mexikansk kontext skriver han om att flera olika våldstyper sammanlöpande växer fram och att regeringens politik misslyckas med att tackla detta våld. Politiken är även ineffektiv när det kommer till att vända sig mot de sociala dimensionerna av problematiken. I detta sammanhang lyfter han några karaktäristiska drag som ofta är gemensamma för att sådan problematik uppstår. Dessa är att det finns olika grupper som faller offer för brotten och ett brett deltagande i brottsligheten som inkluderar en mängd fysiskt våld. Han lyfter slutligen vikten av att i framtiden kunna se problemet ur flera perspektiv, där olika inblandade aktörer, olika dimensioner av våldet och motivet inkluderas. Detta avsnitt visar sammanfattningsvis på att en felaktig bild av problemet kan göra att man tar till ineffektiva medel för lösa det. 12

19 3.2.2 Evolutionärt perspektiv (tema 2) Gränsen mellan små gäng och organiserad brottslighet börjar suddas ut vilket är av väsentlig betydelse för att kunna planera effektiva åtgärder (Ayling 2011). Genom att tillämpa evolutionary theory kan gängens föränderlighet och struktur analyseras, vilket kan ge svar på exempelvis vilka gäng som är på framväxt och utgör störst hot. På så vis kan man också avgöra vilka resurser som bör läggas på vad (ibid.). Denna teoretiska utgångspunkt har också använts för att analysera lagändringar i förhållande till den organiserade brottsligheten. Sergi (2016) skriver att sådan ny lagstiftning bygger på en förändring i politikernas framställning av fenomenet snarare än på de verkliga förhållandena inom den organiserade brottsligheten. Det evolutionära perspektivet är således av stor vikt för prevention (ibid.) Insatser från olika samhällsaktörer (tema 3) Flera studier visar på att ett effektivt bemötande av organiserad brottslighet inte bara innefattar rättslig reglering, utan också samarbete med övriga delar av rättsväsendet och insatser från andra delar av samhället. Fijnaut (2010) talar om double strategy för att tackla den organiserade brottsligheten som innebär att straffrätten och de verkställande myndigheterna måste komplementera varandra och förse varandra med information. En studie om minskad förekomst av organiserad brottslighet i Georgien visar att en kampanj som blandade strängare lagstiftning, åtgärder mot korrupta delar av rättsväsendet och utbildningsprogram om den organiserade brottslighetens negativa effekter var framgångsrik (Slade 2012). Fors & Hansén (2014) har forskat på den svenska polisens metoder för att bekämpa den grova brottsligheten, och då nått fram till slutsatsen att för att nå goda resultat måste de involvera externa samhällsaktörer som kan bidra med ny kunskap när gamla strategier inte längre fungerar. Även Englands poliskår har studerats på temat, och gjort framsteg när de samarbetat med andra säkerhetspartners och allmänhet för att minska möjligheterna för kriminella gäng att begå brott (Kirby & Nailer 2013). Den tidigare forskningen visar också att icke statliga organisationer såsom sportsamfund och tillhörigheten dessa erbjuder kan vara ett effektivt medel mot organiserad brottslighet (Cayli 2013) Socialt och kulturellt kapital (tema 4) Bright et al. (2017) skriver att socialt kapital är en viktig beståndsdel i kriminella nätverk och deras brottsliga handlingar. Genom att rikta in sig på att störa kapitalets struktur och plocka bort aktörer och länkar mellan dem bidrar man till att bryta de mönster som krävs för att 13

20 nätverket ska kunna planera och genomföra brott. Denna betweeness targeting strategy visade sig i studien av Bright et al. (2017) vara den mest effektiva av fem olika metoder för brottsprevention. I en annan studie diskuteras bekämpningen av the Mafiosi culture och dess komponenter i förhållande till sport (Cayli 2013). Studien lyfter vikten av självförverkligande, självkännedom, disciplin, ansvarsfullt medborgarskap, rättsstatsprincipen, värderingar och normer för att uppnå social rättvisa och hur ett sportsamfund genom dessa bitar kan bygga nya sociala, politiska och kulturella identiteter. Detta kan i sin tur bidra till ett starkare socialt band mellan individen och samhället och motarbeta brottsligheten (ibid.) Tydliga och konsekventa åtgärder (tema 5) Litteraturöversikten avslöjade också att stringens är viktigt vad gäller arbetssätten som ska motverka brottsligheten. Gottschalk (2010) beskriver att problem uppstår om den brottsbekämpande metod man tillämpar saknar struktur, syfte och förutsebarhet. Istället bör man eftersträva en strategi med bland annat uppsatta mål, tidsramar, resurser, åtgärder och effekter. Vid reglering av brott är det än idag vanligt att man fattar beslut utifrån krissituationer eller magkänsla och att man inte utvärderar resultaten av dessa (Paoli 2014). Istället bör man finna lösningar som bygger på rationalitet och ändamålsenligt och pålitligt politiskt beslutfattande med grund i bevis som sedan utvärderas objektivt (ibid.). Strategiska tag för att lösa upp och störa kriminella nätverk har i flera fall lett till genomslag i försöken att motarbeta den organiserade brottsligheten (Kirby & Nailer 2013, Kirby & Snow 2016, Demeri 2012). 4 Teori Karsten Åströms modell för rättslig reglering av samhälleliga konflikter har i denna uppsats använts som teoretisk utgångspunkt (se figur 1). Åström sätter denna teori i en rättssociologisk kontext när han skriver att ett sätt att förstå glappet mellan law in books and law in action är att relatera normer till processen, med start i att identifiera den konflikt som gör att lagstiftningsprocessen inleds och de normer som redan existerar i relation till den konflikten (Åström 2013, s. 73). Mathiesens resonemang om rättens åsyftade och icke åsyftade verkningar kan också visa på glappet mellan law in books and law in action. 14

21 Begreppen om de olika typerna av verkningar kan nämligen användas som utgångspunkt vid utvärdering av lagar (Mathiesen 2005, s. 29). Med begreppet åsyftade verkningar menas att lagen i realiteten får de konsekvenser som avsågs vid införandet av den, medan de icke åsyftade verkningarna innebär att rätten får andra, oförutsedda, konsekvenser än de som önskades (Mathiesen 2005, s. 68). Denna modell ämnar inte förklara den sociala världen utan avser snarare forma en grund för att kunna undersöka och förstå rättsliga normer som politiska instrument för skapandet av sociala förändringar. Modellen kan även ge struktur åt samspelet mellan rättsliga och sociala normer samt mellan rättslig praktik och social praktik, även om den primärt tar avstamp i den rättsliga regleringen (Åström 2013, s. 74). Figur 1: Parallel norm creating process (Åström 2013, s. 75) Startskottet för denna lagstiftningsprocess är en underliggande norm- och intressekonflikt i samhället. Nedan följer en kronologisk genomgång av modellen med en förklaring av varje steg i processen. Det första steget avser att empiriskt och teoretiskt producera kunskap om konflikten. I steg två ska politikers syn på problemet redas ut samt hur debatten ser ut gällande avvägningen mellan olika intressen och normer. Här klargörs det politiska styrets uppfattning om problemet, huruvida de har för avsikt att lösa problemet och på vilket sätt existerande normer tas i beräkning. Steg nummer tre handlar om att analysera hur politiken övergår till rättslig form och vilka rättsliga normer som träder fram ur detta. Det fjärde steget går ut på att analysera hur de genomförandesystem som berörs av konflikten är organiserade samt hur utsikterna för lagen ser ut. Det femte steget handlar om externa faktorer eller mekanismer som kan influera processen. Steg sex innebär att empiriskt undersöka utgången av den rättsliga implementeringen av lagen, det vill säga effekterna. Det sjunde och sista steget handlar om att ta reda på huruvida konflikten som var startskottet har lösts eller inte (ibid.). Om konflikten kvarstår har lagen, för att återknyta till Mathiesens teori, då fått icke 15

22 åsyftade verkningar vilket innebär att lagstiftningsprocessen startar om på nytt med start i steg ett. Att konflikten då är den samma är inte självklart, eftersom konflikten redan genomgått processen en gång, eller flera gånger, tidigare. Det är således möjligt att konflikten har påverkats på något vis oavsett om lagen fått åsyftade verkningar eller inte, i och med att den gått igenom åtminstone en lagstiftningsprocess tidigare. På så vis är modellen dynamisk, eftersom den visar på att konflikten kan präglas av den lagstiftningsprocess som den går igenom. Att lagändringar inte lyckas uppfylla sina syften efter den genomgångna processen utesluter alltså inte möjligheten att konflikten inte har påverkats på andra sätt. Av de olika stegen i modellen behandlar denna uppsats alla steg utom fyra och fem. Resonemanget gällande vilka steg vi valt att använda utvecklas mer utförligt i metodkapitlet nedan. 5 Metod Det övergripande tillvägagångssättet i denna uppsats bygger på en genomgång av de olika stegen i Åströms modell (figur 1). Det skall tilläggas att vi har inspirerats av hur Fredrika Andersson tillämpade denna modell i sin rättssociologiska kandidatuppsats, vilket bidrog till vårt beslut om att inte behandla alla steg i modellen (Andersson 2017). I detta metodkapitel motsvarar varje avsnitt respektive steg i modellen, där benämningen av varje steg har översatts till svenska. 5.1 Konflikt (steg 1) För att visa på problemets art, det vill säga vapenvåldet, samlades lägesbeskrivningar och erfarenheter från samhällsaktörer in, vilka presenteras i uppsatsens inledning och kapitlet om tidigare forskning. 5.2 Politik (steg 2) + rättslig form (steg 3) Steg två och tre i modellen kombinerades till följd av att både politikernas uppfattning om problemet och kunskap om processen då det når rättslig form går att finna i samma material. I de följande två avsnitten beskrivs hur insamling och analys av empiri gick till. 16

23 5.2.1 Empiriskt material och datainsamlingsmetod (steg 2 + steg 3) Urvalet av data baseras givetvis på vilket material som på bästa sätt tillmötesgår uppsatsens frågeställningar. Eftersom det är politikernas förslag på lösningar som är av intresse utgörs materialet av dokument som är författade av representanter från denna grupp. Till följd av syftet har politisk tillhörighet inte legat till grund för valet av empiriskt material. I Regeringskansliets rättsdatabaser finns Svensk författningssamling att tillgå. Genom att där söka på vapenlagen kunde vi ta del av bland annat dess ändringshistorik med tillhörande förarbeten. Utifrån denna översikt gjordes sedan en närmare systematisk genomgång av ändringarna för att avgöra vilka av dem som eftersträvade att minska risken för att vapen kommer till användning vid våldsbrott, och på så sätt motverka vapenvåld. Detta kriterium resulterade i ett urval av åtta ändringar av de totalt 22 stycken som gjorts sedan lagen kom till. Materialet avgränsades sedan ytterligare till förarbeten i form av propositioner eftersom att dessa avslöjar just skäl och argument till nya lagförslag Analysmetod (steg 2 + steg 3) Det insamlade empiriska materialet bearbetades med hjälp av argumentationsanalys. Detta för att kunna mäta hållbarheten i argumenten och därmed besvara den tredje frågeställningen. Med utgångspunkt i att lösningen på vapenproblematiken bygger på kunskap om den, i form av till exempel bakgrund och orsaker, kunde resultatet sedan jämföras med tidigare forskning för att avtäcka om politikernas metoder för att lösa konflikten är konstruktiva. De politiska dokument som analyserades har en innebördsaspekt, till följd av att författarna av dem har använt språket som medel för att uttrycka sina tankar och idéer om något (Bergström & Boréus 2012, s. 21). Argumentationsanalysen, som är starkt förankrad i meningen med språket, kan ha olika syften. Ett av dem sammanfaller med denna studies syfte och handlar om att försöka värdera en argumentations beviskraft. I retoriska sammanhang kan man tala om logos, ethos och pathos. I en argumentationsanalys ligger fokus på logos, vilket innebär att giltigheten i argumenten betraktas utifrån logik och rationalitet (Bergström & Boréus 2012, s. 92). Att värdera beviskraften innebär att forskaren undersöker om argumenten som står i fokus verkligen stärker en bestämd ståndpunkt (Bergström & Boréus 2012, ss ). I denna studie motsvarar detta att värdera argumenten för att lagändringarna ska motverka brottsliga gärningar. Ett sätt att strukturera upp en argumentation är med hjälp av pro et contra-modellen (Bergström & Boréus 2012, s. 94). Då börjar forskaren med att urskilja tesen eller teserna i 17

24 texten för att sedan hitta argumentationen som förs antingen för eller emot tesen. Om det är svårt att urskilja tesen kan forskaren göra upp en lista över påståendena i texten som antingen understödjer (pro-argument) eller undergräver (contra-argument) tesen (Bergström & Boréus 2012, ss. 97, 100). Bergström och Boréus skriver att fullständiga analyser ofta är överflödiga (Bergström & Boréus 2012, s. 135). Att strukturera upp en argumentation enligt pro-et contramodellen är mycket tidskrävande, vilket är anledningen till att modellen har använts i förenklad form så som Andersson gjort (Andersson 2017), genom att endast söka efter tes och huvudargumenten för och emot i texterna. Efter att ha funnit argumenten värderades deras beviskraft. Först värderades argumentens hållbarhet genom att mäta dem mot vad tidigare forskningen säger. I denna studie var faktuella påståenden av intresse, vilka hänger ihop med logos och intellektuell övertygelse (Bergström & Boréus 2012, s. 126). Avgörandet om ett arguments hållbarhet handlar då om trovärdighet och belägg (Bergström & Boréus 2012, s. 127). Ett argument kan dock vara hållbart som betong utan att för den sakens skull stärka argumentationens beviskraft (Bergström & Boréus 2012, s. 128). Det är därför viktigt att också värdera argumentens relevans genom att undersöka om de faktiskt stödjer eller försvagar tesen (ibid.). Till sist sammanvägs argumentens enskilda beviskraft och sedan beviskraften för alla dessa tillsammans (Bergström & Boréus 2012, s. 126). 5.3 Genomförandesystem (steg 4) + externa faktorer (steg 5) De delar av lagstiftningsprocessen som berör tillämpningen av lagen, exempelvis myndigheters verksamhet, och yttre faktorer som påverkar situationen, uteslöts på grund av att det inte hade bidragit till att uppfylla uppsatsens syfte. Att identifiera vilka externa omständigheter som hade haft betydelse för lagändringarna i fråga hade dessutom varit för tidskrävande i förhållande till omfattningen av denna uppsats. 5.4 Effekter (steg 6) För att belysa hur denna del av lagstiftningsprocessen hänger ihop med samhällskonflikten togs statistik fram från tiden efter respektive lagändring, i den mån statistik fanns att tillgå. 18

25 5.4.1 Empiriskt material och datainsamlingsmetod (steg 6) Siffrorna från året innan lagändringarnas ikraftträdande jämfördes med siffrorna från ett och två år efter, eftersom det kan tänkas vara svårt att urskilja en förändring redan första året efter ändringarna. Statistiken har begränsningar, vilka diskuteras nedan, men siffrorna kan användas som en indikator på effekten av lagändringarna. Intentionen med statistiken är att undersöka om lagändringarna har påverkat den vapenrelaterade våldsbrottsligheten. Effekterna av lagändringarna beror inte bara på lagstiftningen i sig utan kan också påverkas av exempelvis ekonomi och lagens legitimitet. Denna del av undersökningen i uppsatsen, steg sex, skall därför ses som sekundär i förhållande till undersökningen av steg två och tre. Antalet anmälda brott undersöktes i förhållande till den kunskap om behovet av ny lag och bemötandet av ett problem som avslöjas i propositionerna, för att se om det fanns något samband mellan dem. Detta med utgångspunkt i att en ökning av antalet anmälningar beträffande den brottslighet som lagändringarna ämnat motverka, kan tyda på att förslagen till lagändringarna inte varit grundade på den kunskap som krävdes för att kunna motverka brottsligheten. Effekterna omfattar i denna uppsats främst statistik över anmälda brott (bilaga 1, 2 och 3). Brå har sedan 2011 också tagit fram statistik om konstaterade fall av dödligt våld efter användning av skjutvapen (bilaga 4). Eftersom siffrorna om anmälda brott påverkas av bland annat anmälningsbenägenhet och inkluderar händelser som efter utredning visat sig vara annat än brott, valdes statistiken om dödligt vapenvåld ut som komplement till dessa för att nå högre validitet. Statistiken om anmälda brott togs fram med hjälp av Brås databas för anmälda brott och deras verktyg för att göra sin egen tabell. Urvalet av de anmälda brott som presenteras bygger på ämnet vapenvåld och utgörs av mord och dråp (bilaga 1), rån (bilaga 2) samt olaga vapeninnehav (bilaga 3). För alla dessa brott gick det dessutom att ta fram särskild statistik för brotten i kombination med skjutvapen, vilket är av stor vikt för mätningen av effekterna i denna studie. Vid presentationen av statistiken, i uppsatsens resultatdel, har siffrorna för försök till och fullbordat mord eller dråp i tabellen sammanställts eftersom att det i denna studie inte fyller någon funktion att presentera könsmässiga skillnader. Eftersom att siffrorna för de utvalda brotten är förhållandevis låga generellt sätt, jämfört med exempelvis inbrott eller snatteri, presenteras skillnaderna över tid i procent avrundade till hela tal. Andra brott såsom stöld och smuggling uteslöts på grund av att dessa brott inte är tillräckligt starkt kopplade till våldsbrotten utan snarare utgör en eventuell risk för att våldsbrott begås senare. Sökningen i databasen efter rån och olaga vapeninnehav gjordes utifrån brottstyper vilket 19

26 gjorde det möjlighet att ge en samlad bild av statistiken. För mord och dråp söktes statistiken istället fram med hjälp av brottskoder eftersom det andra alternativet, brottstyp, inte innefattade data om fullbordade mord. De kriterier som lades in vid utformandet av tabellerna var redovisning för hela landet, årsvis, för perioden 1998 till Andra kategorier, såsom statistik om uppklarade brott eller personer lagförda för brott, uteslöts till följd av att omständigheter som exempelvis polisiära resurser och förändringar i rättsväsendets övriga delar torde påverka siffrorna. 6 Resultat och analys För att kunna besvara frågeställningarna i denna uppsats krävs en redovisning av analysen, varför kapitlen om resultat och analys har slagits ihop. Här följer en kronologisk genomgång av de aktuella lagändringarna i förhållande till respektive argumentation som föranlett dem. Detta motsvarar steg två och tre i Åströms modell som handlar om hur politik övergår i rättslig form (Åström 2013, s. 74). 6.1 Argumentationen bakom första lagändringen Den första april 1999 trädde lagen (1999:74) om ändring i vapenlagen (1996:67) i kraft. Titeln på propositionen är Vapenregister där tesen är att en lagändring i form av ett centralt vapenregister kan hjälpa till att förebygga, upptäcka och utreda brott med anknytning till skjutvapen (prop. 1998/99:36). Som argument för tesen tar man flera gånger upp att de dåvarande vapenregistren inte uppfyller de krav man bör kunna ställa från effektivitetssynpunkt. För att göra en fullständig sökning över samtliga registrerade skjutvapen och samtliga vapeninnehavare krävde de dåvarande vapenregistren nämligen 21 slagningar i de olika lokala registren. Ett centralt register skulle däremot innebära endast en sökning, vilket skulle minska administrationskostnaderna och förstärka rättssäkerheten och få betydelse för såväl den brottsutredande som den brottsförebyggande verksamhet polisen bedriver (prop. 1998/99:36, kap. 7.1). Som argument mot denna tes anförs att all automatiserad behandling av personuppgifter kan ses som ett intrång i den enskildes personliga integritet (ibid.). Man skriver dock sedan att detta, med hänsyn till de fördelar centrala vapenregister medför, knappast kan hindra ett centralt register att komma till stånd (ibid.). Ett annat starkt motargument som framförs handlar om säkerhetsaspekten. En ökad 20

27 koncentration av uppgifter om vapen och vapeninnehavare medför en ökad sårbarhet för obehörigt intrång i registren, av exempelvis den organiserade brottsligheten eller utländska organisationer som skulle kunna dra nytta av att identifiera vapeninnehavare (ibid.). Dessa rädslor bör dock inte överdrivas eftersom att vapeninnehavare under lång tid redan hade varit centralt registrerade genom folkbokföringsregistrets v-markeringar (ibid.) Hållbarhetsanalys Argumenten för tesen som handlar om effektivisering verkar vara hållbara eftersom de går att grunda i tema 5 i tidigare forskning. I tema 5 framgår det att en brottsbekämpande metod måste vara förutsebar och strukturerad för att kunna bidra till lösningen på problemet. Vetskapen om att ett centralt register skulle betyda mycket för minskningen av administrationskostnaderna och förstärkningen av rättssäkerheten tyder på förutsebarheten i argumentet. Förslaget om registret som brottsbekämpande åtgärd innebär en förbättrad ordning vilket visar att åtgärden är strukturerad. Motargumentet om säkerhet i propositionen visar på kunskap om de gängkriminellas verksamhet och arbetssätt och finner således stöd i tema 1 i tidigare forskning. Trots att det finns en indikation på hög hållbarhet i och med tema 1 och 5, så hade det varit önskvärt att kunna relatera fler teman till argumentationen för hållbarhetens skull. Till följd av detta kan argumentationen bedömas ha en låg hållbarhet. För- och motargument stärker respektive försvagar tesen vilket innebär att de är relevanta Effekter Året innan lagändringen trädde i kraft, 1998, anmäldes 118 försök till mord eller dråp med skjutvapen. Året efter ökade siffran med sex procent för att året därpå sedan minska till samma nivå som året innan ändringen. Vad gäller dessa brott har lagändringen således inte haft någon vidare brottsbekämpande effekt. Anmälningsstatistiken om fullbordade mord eller dråp med skjutvapen visar däremot på en stor minskning anmäldes 61 fall och åren därefter 25 respektive 28 procent färre. De anmälda rånen med skjutvapen ökade från 825 stycken år 1998 med 16 procent året därpå och ytterligare 15 procent följande år. I kontrast till detta sjönk anmälningsstatistiken för brottet olaga vapeninnehav, från 939 fall året innan ändringen till 15 procent färre andra året efter ändringen. Efter en summering tyder siffrorna på att lagändringen inte lyckats förebygga brotten särskilt effektivt och alltså inte fått åsyftade verkningar. 21

28 6.2 Argumentationen bakom andra lagändringen Den första juli 2000 trädde lagen (2000:147) om ändring i vapenlagen (1996:67) i kraft. Huvudtesen i den tillhörande propositionen är att en skärpt vapenlagstiftning behövs för att motverka att skjutvapen missbrukas vid exempelvis våldsbrott (prop. 1999/2000:27, s. 1). För att uppnå detta föreslås det i propositionen att tillstånd till innehav av enhandsvapen för flerskott och helautomatiska skjutvapen bör tidsbegränsas, med argumentet att statistik talar för att just dessa vapen är mycket stöldbegärliga. De är förmodligen mycket eftertraktade i kriminella kretsar och utgör dessutom en särskild fara eftersom de är lätta att gömma och ta med sig (prop. 1999/2000:27, s. 34). Om huvudregeln var att tillstånd att inneha helautomatiska skjutvapen tidsbegränsas utifrån behov skulle färre sådana vapen finnas tillgängliga och samhället också få en kontinuerlig kontroll av dem (ibid.). Statistik visar också att de flesta jägare skaffar färre än sex vapen, i genomsnitt två till tre, vilket utgör ett argument för att en mer ingående prövning om behovet bör göras om tillstånd ska beviljas för fler än fyra vapen (prop. 1999/2000:27, ss ). För att minimera risken att helautomatiska skjutvapen tillgrips vid inbrott hos vapenhandlare eller sprids illegalt på annat vis föreslås att vapenhandlare inte ska få lov att inneha andra helautomatiska skjutvapen än sådana som tagits in för en viss köpare och att krav införs på tillstånd vid varje införseltillfälle (prop. 1999/2000:27, ss ). Detta understöds med argumentet att det inte är rimligt att en fjärdedel av de vapenhandlare som har tillstånd att handla med helautomatiska skjutvapen har rätt att ha ett lagersaldo på 15 sådana vapen (prop. 1999/2000:27, s. 46). Utan regler om innehavets gränser för mängden och typen av vapen ges möjlighet för oseriös och okontrollerad vapenhandel (prop. 1999/2000:27, s. 45). För att ytterligare förhindra att obehöriga kommer åt vapnen lämnas också förslag på att skjutvapen skall förvaras i säkerhetsskåp eller motsvarande (prop. 1999/2000:27, s. 48). Detta underbyggs med argumenten om att säkerhetsskåp är det säkraste förvaringssättet, att det innebär ett avsevärt besvär för en inbrottstjuv och att det överlag torde leda till höjd säkerhet för att den som har ett sådant skåp i regel också använder det för förvaring av sina vapen (ibid.). I samband med att vapenförvaring diskuteras föreslås att möjligheter att kontrollera förvaringen ska införas. Argument som förs för kontrollen av förvaringen är dels att sannolikheten för att förvaringsbestämmelserna följs skulle öka, dels att inspektionerna skulle kunna öka kunskapen om vapenförvaring hos innehavaren, vilket kan minska stöldrisken (prop. 1999/2000:27, ss ). 22

29 Genom att förbjuda innehav av skjutvapen på allmän plats vill man i propositionen minska vapnens förekomst i kontexter där de kan användas vid brott mot liv eller hälsa. Önskvärt vore om polisen kunde ingripa mot ett innehav av vapen som framstår som direkt olämpligt redan innan en farlig situation uppkommit, istället för efter ett missbruk av vapnet (prop. 1999/2000:27, ss ). För att förhindra planering av brott med hjälp av inhämtning av uppgifter om vapen föreslås sedan att sekretess skall gälla även för uppgifter som inte har registrerats i något av vapenregistren (prop. 1999/2000:27, ss ) Hållbarhetsanalys Argumenten som talar för att innehav av vissa vapen ska tidsbegränsas, att det ska finnas tydliga riktlinjer för hur många vapen innehavaren får beviljas och en vapenhandlare får ha i lagersaldo, visar på att åtgärden som föreslås är strukturerad och distinkt. Med stöd i tema 5 är detta viktigt för att en lösning på ett problem ska vara funktionell. Därför kan argumentet anses ha hög hållbarhet. Att argumenten också bygger på kunskap genom att de grundas i statistik, går i linje med tema 1 och tyder således på argumentens hållbarhet. Argumenten som talar för att säkerhetsskåp är det säkraste sättet att förvara vapen på grundas också i kunskap eftersom stöldrisken har uppmärksammats (tema 1). Kan risken minskas för att dessa vapen blir stulna och att de säljs vidare, så kan även risken för att vapen används vid våldsbrott minskas. Kunskapen om detta ger en indikation på att argumentet om säkerhetsskåp är hållbart. Det här överensstämmer också med tema D där polisen har uttryckt att kriminella nätverk ofta får tag i vapen genom kontakt med varandra för att vapenhandeln sker gäng emellan. Av denna anledning är det således viktigt att minimera risken för att vapen blir stulna. I propositionen föreslås att skjutvapen på allmän plats ska förbjudas för att minska risken att dessa används vid brott mot liv eller hälsa och att det vore önskvärt för polisen att kunna ingripa mot ett innehav innan en direkt uppenbar farlig situation har uppkommit. Det argumenteras således för att förbudet skulle kunna ge polisen bättre möjligheter att ingripa. Med stöd i tema 3 kan det dock ifrågasättas varför förslaget inte involverar en diskussion om en samverkan av flera olika samhällsaktörer i arbetet mot att motverka innehav av skjutvapen på allmän plats. I samma tema framgår det att för att metoder ska få goda resultat i arbetet mot att motverka denna typ av brottslighet så behöver andra externa samhällsaktörer inkluderas. Eftersom detta inte alls diskuteras i propositionen, utan inställningen verkar vara 23

30 att ett förbud är lösningen, tycks argumentet ha en låg hållbarhet. Detta är även något som polisen uttrycker i tema E vad gäller framtida behov. I tema 2 lyfts att ny lagstiftning ibland bygger på förändringar i politikers framställning av problemet snarare än de verkliga förhållandena som har med problematiken att göra. Att ha ett evolutionärt perspektiv kan ge en bättre bild av de verkliga förhållandena och således bidra till uttänkta åtgärder. Eftersom detta perspektiv inte har präglat argumentationen för förbudet gör även detta att hållbarheten kan ses som låg. Ännu en anledning till att hållbarheten kan bedömas vara låg gällande detta argument är att politikerna inte verkar ha sett till de sociala dimensioner som kan ha betydelse för vapenanvändningen. Det framgår exempelvis i tema D att våldet ofta är socialt inlärt och således normaliserat hos de gäng som använder vapen och att politiker ofta missar detta, vilket leder till att de planerar ineffektiva åtgärder. Slutligen vad gäller argumentens relevans så kan det konstateras att de främst förstärker huvudtesen då motargumenten inte tydligt gick att utläsa. Dock innehöll denna proposition många förslag som i sig innehöll argumentationer för eller emot och i förhållande till huvudtesen gick detta ner på detaljnivå. Detta innebär att huvudtesens bredd ibland gjorde argumentens relevans mindre uppenbar, även om de i det stora hela var relevanta Effekter Eftersom att denna lagändring trädde i kraft i mitten av år 2000 jämförs här statistik från år 1999 till År 1999 anmäldes 125 försök till mord eller dråp med skjutvapen. Statistiken antyder en ökning för dessa brott fram till år 2002, med totalt 26 procent. För samma fyraårsperiod skedde gällande fullbordade mord eller dråp med skjutvapen också en kraftig ökning. 46 anmälningar om sådana brott gjordes under år De två följande åren gjordes något färre anmälningar men år 2002 var siffran 26 procent högre än innan lagändringens ikraftträdande. Rånen med skjutvapen ökade likaså totalt sett under de åren, med hela 25 procent från år 1999 till fall av olaga vapeninnehav anmäldes under år 1999 men hade per år 2002 ökat med totalt 15 procent. Enligt statistiken motverkade lagändringen sammanfattningsvis inte att skjutvapen används vid våldsbrott. Samtliga siffror har istället stigit vilket tyder på att ändringen fick icke åsyftade verkningar. 24

31 6.3 Argumentationen bakom tredje lagändringen Den första juli 2006 trädde lagen (2006:386) om ändring i vapenlagen (1996:67) i kraft. Huvudtesen i den tillhörande propositionen är att öka kontrollen av vapen för att bekämpa brott (prop. 2005/06:113). Här föreslås bland annat att det inte längre ska vara möjligt för enskilda att ta emot vapen för skrotning, utan att den som vill skrota ett vapen ska lämna in det till polisen. SKL ska ha ensamrätt att skrota civila vapen (prop. 2005/06:113, s. 26). Här påstås att ett system för skrotning av vapen, som är effektivt och säkert, skulle reducera riskerna för att vapen som lämnas för att skrotas skulle hamna i fel händer. Detta betyder också att riskerna för att vapen missbrukas på olika sätt minskar. Här argumenteras det alltså för ett system som vilar på en exklusiv och kompetent skrotningsansvarig för att öka kontrollen av vapen (prop. 2005/06:113, s. 26) Hållbarhetsanalys Det pro-argumentet som handlar om ett system för skrotning av vapen går i linje med vad som rekommenderas i tema 5 vid planering av åtgärder mot ett problem. Systemet som föreslås är förutsebart, strukturerat och har ett tydligt mål. Argumentet anses vara relevant eftersom det tydligt understödjer tesen. Både i tema 3 och tema E lyfts vikten av att samarbeta olika myndigheter eller samhällsaktörer emellan. I propositionen argumenteras för att SKL ska ha ensamansvar för skrotningen av vapen vilket kan leda till att viktiga perspektiv från andra aktörer utestängs. Därför bedöms detta argument ha en låg hållbarhet men hög relevans eftersom det stödjer tesen. Sammantaget framstår beviskraften i argumentationens inte som tillfredsställande Effekter För att undersöka effekterna av den tredje lagändringen jämfördes statistik mellan åren 2005 och Anmälningarna om försök till mord eller dråp med skjutvapen steg konsekvent från år 2005 till 2008 och innebär en mycket kraftig ökning med totalt 55 procent. Statistiken om fullbordade mord eller dråp med skjutvapen talar däremot för en tydlig minskning då siffran för anmälningar år 2008 var 38 procent lägre än år Första året efter ändringen gick antalet anmälningar om rån med skjutvapen ner, men ökade sedan igen och var år procent högre än innan ändringen. Siffrorna om olaga vapeninnehav svängde under perioden men var år 2008 ändå nio procent högre än år Sammantaget fick lagändringen i de 25

32 flesta fall icke åsyftade verkningar eftersom siffrorna steg istället för att tala för en bekämpande effekt. 6.4 Argumentationen bakom fjärde lagändringen Den första mars 2012 trädde lagen (2010:364) om ändring i vapenlagen (1996:67) i kraft. Propositionen till ändringen hette Integritet och effektivitet i polisens brottsbekämpande verksamhet, där det framgår att syftet med den nya lagen är att polisen ska ges möjlighet att behandla personuppgifter på ett funktionellt sätt i sitt brottsbekämpande arbete. Syftet är även att skydda människors integritet från att kränkas vid behandlingen av personuppgifterna (prop. 2009/10:85, s. 1). I propositionen framgår av regeringens bedömning att en reform av polisens behandling av personuppgifter är nödvändig. Därför föreslås införandet av en ny lag, vilken ska ersätta polisdatalagen för att underlätta polisens brottsbekämpande arbete (prop. 2009/10:85, s. 57). För att polisen ska kunna utöva sitt yrke på ett effektivt och rättssäkert sätt så är en väl använd informationsteknik av stor betydelse (prop. 2009/10:85, s. 59). Det hävdas också att en väl utvecklad samverkan mellan de brottsbekämpande myndigheterna ger bättre förutsättningar att förhindra och klara upp brott, inte minst grova brott (prop. 2009/10:85, s. 63). I sammanhanget framhålls också att grov organiserad brottslighet ofta är gränsöverskridande och att det internationella polisiära samarbetet således är av stor vikt. Därför bör denna nya reglering av polisens behandling av personuppgifter erbjuda stor potential för polisen att utväxla information inom ramen för ett internationellt samarbete (ibid.). Däremot uppmärksammas det faktum att hanteringen av personuppgifter medför en risk för inkräktande i den personliga integriteten (prop. 2009/10:85, s. 67). Dock hävdas återigen att polisens möjligheter att få behandla personuppgifter skulle vara mycket effektivt ur ett brottsförebyggande perspektiv, eftersom polisen då skulle ges möjlighet att behandla uppgifter om personer som än inte är misstänkta för något brott men som misstänks bedriva brottslig verksamhet. Som motargument till detta lyfts återigen risken för integritetskränkning, speciellt eftersom att en person vars uppgifter granskas då inte ens behöver ha anknytning till ett visst brott (prop. 2009/10:85, s. 69). 26

33 6.4.1 Hållbarhetsanalys Ett argument för att polisen ska få behandla personuppgifter i deras brottsförebyggande arbete var att polisen på så vis kan få kunskap om personer som misstänks sysselsätta sig med brottslig verksamhet. Detta argument går att bedöma som hållbart i och med att det finner stöd i tema C om kriminella nätverks struktur, eftersom polisen genom att granska vissa uppgifter kan få en bild av hur en del nätverk ser ut och de ska kunna arbeta framgångsrikt mot dessa. Detta skulle också vara positivt för kunskapen och uppfattningen om problematiken. Polisen skulle förhoppningsvis få mer kunskap generellt men även om den sociala dimensionen, något som är mycket betydelsefullt i planeringen av effektiva åtgärder enligt tema 1. Att planera effektiva åtgärder med hjälp av den kunskapen skulle exempelvis enligt tema 4 kunna vara att fokusera på prevention som har med uppbyggnad av sociala band hos de kriminella att göra. Även om detta inte är direkt kopplat till något argument kan det tänkas ge ändamålsenliga lösningar. Argumentet för förslaget som handlar om samverkan mellan olika brottsbekämpande åtgärder tycks också ha en hög hållbarhet eftersom det går att förankra i vad polisen uttrycker för behov för framtiden i tema E. Även i tema 3 lyfts fördelarna med att samverka myndigheter och aktörer emellan, vilket bidrar till argumentets hållbarhet. Beträffande motargumenten går inget av dessa att grunda i tidigare forskning vilket gör att de kan värderas ha en låg hållbarhet. Den sammantagna hållbarheten bedöms vara låg. Motargumenten är relevanta eftersom de försvagar tesen på ett rationellt sätt. Pro-argumenten anses också vara relevanta eftersom de uttryckligen understödjer tesen Effekter På grund av att den här lagändringen trädde i kraft tidigt under år 2012 jämförs här statistik mellan 2011 och Året innan ikraftträdandet, 2011, anmäldes 229 försök till mord eller dråp med skjutvapen. Under de två följande åren sjönk siffran till totalt nio procent färre anmälningar. För fullbordade mord eller dråp med skjutvapen kommer siffrorna istället i stigande ordning, då anmälningarna var hela 48 procent fler år 2013 än året innan ändringen. I samma riktning gick statistiken om konstaterade fall av dödligt våld efter användning av skjutvapen, från 17 fall år 2011 till 53 procent fler två år efter ändringen. Rånen med skjutvapen minskade dock enligt anmälningsstatistiken, från 1019 fall under år 2011 till 15 procent färre två år senare. Sjönk gjorde även siffrorna om olaga vapeninnehav totalt sett, dock med endast två procent och efter att första året ha stigit något. Eftersom både rånen, de 27

34 olaga vapeninnehaven och mord- och dråpförsöken kan tänkas ha minskat något efter denna lagändring framstår den som delvis framgångsrik i förhållande till de tidigare lagändringarna. Siffrorna är dock marginella och eftersom de fullbordade morden eller dråpen med skjutvapen och de konstaterade fallen av dödligt våld efter användning av skjutvapen enligt anmälningsstatistiken ökade kraftigt blir den sammanlagda bedömningen att lagändringen inte lyckats bidra till polisens brottsbekämpande arbete. Ändringen har således fått icke åsyftade verkningar i några fall. 6.5 Argumentationen bakom femte lagändringen Den första juli 2012 trädde lagen (2012:306) om ändring i vapenlagen (1996:67) i kraft. Namnet på propositionen till ändringen är Vissa åtgärder mot illegala vapen och innehåller förslag till skärpt vapenlagstiftning för att förhindra att olämpliga personer har tillgång till vapen (prop. 2011/12:109, s. 1). Regeringen föreslår att den som uppsåtligen eller av oaktsamhet förvarar ett skjutvapen åt någon annan utan att ha tillstånd för det döms till böter eller fängelse (prop. 2011/12:109, s. 20). Här menas att den dåvarande regleringen utgör en risk för att nya chanser utvecklas för människor att agera som så kallade målvakter. Att människor agerar som målvakter kan exempelvis innebära att en grovt kriminell person som inte har vapentillstånd övertalar en annan person att söka tillstånd för att sedan, utan att tillstånd söks, låna ut det till honom eller henne (prop. 2011/12:109, s. 20). Om den kriminella personen sedan påstår att hen endast har hand om vapnet åt tillståndshavaren, och denne bekräftar detta, kan personen normalt inte dömas för vapenbrott. Därför anser regeringen att det ska vara straffbelagt att förvara vapen åt någon annan om föreskrivet tillstånd för detta saknas (prop. 2011/12:109, s. 21) Hållbarhetsanalys Argumentet bakom förslaget visar på kunskap om hur gängen verkar och går att koppla till tema 1, där det framgår att det är av vikt att belysa nyckelaktörer för att kunna planera åtgärder som bygger på gruppernas styrkor. Enligt tema 1 finns dock andra kunskapsfrågor som är viktiga att ta i beräkning vid planering av åtgärder mot brottsligheten. Man har i propositionen till exempel inte visat förståelse för att ett gripande av en kriminell aktör kan leda till att våldet trappas upp till följd av gruppens splittring och interna maktkamper, vilket hade kunnat vara på sin plats eftersom förslaget innebär ett nytt straff som kan leda till fler gripanden. I propositionen förs inte heller någon diskussion om länken mellan politisk 28

35 diskurs, kriminalpolitik och straffrätt vilket enligt forskning är viktigt. Även om argumentet i propositionen är relevant framstår det därför som otillräckligt i förhållande till tidigare forskning Effekter Året innan ändringen anmäldes 229 försök till mord eller dråp med skjutvapen, men under de tre följande åren sjönk antalet till åtta procent färre. Under samma fyraårsperiod ökade däremot anmälningarna om fullbordade mord eller dråp med skjutvapen mycket kraftigt, från 42 stycken, med 76 procent. I nästan lika stor omfattning, nämligen med 65 procent, gick också de konstaterade fallen av dödligt våld efter användning av skjutvapen upp. Anmälningarna om rån med skjutvapen minskade dock med 15 procent, från 1019 stycken, mellan år 2011 och Siffrorna om olaga vapeninnehav svängde under perioden, men talar totalt sett för en ökning då siffrorna från två år efter ändringen är 13 procent högre än året innan ändringen. Med utgångspunkt i lagförslagets syfte, som var att förhindra att olämpliga personer har tillgång till vapen, fick lagändringen inte åsyftade verkningar efter en summering av effekterna enligt statistiken. 6.6 Argumentationen bakom sjätte lagändringen Den första september 2014 trädde lagen (2014:894) om ändring i vapenlagen (1996:67) i kraft. I propositionen till ändringen föreslås att straffen för vapenbrott ska höjas för att en skärpt syn på brotten ska få genomslag (prop. 2013/14:226, s. 1). Regeringen föreslår att straffminimum för grovt vapenbrott ska höjas och straffmaximum för vapenbrott av normalgraden ska höjas. Det föreslås även att det ska införas en bestämmelse om synnerligen grovt vapenbrott med tillhörande straffskala (prop. 2013/14:226, s. 32). Regeringen hävdar att det har skett förändringar som påverkar synen på denna brottstyp, exempelvis det brottsliga användandet av skjutvapen. Fortsättningsvis finns det tydligen tecken på att personer som har tillhörighet till kriminella gäng har större möjligheter att få tag i vapen än förut och att tendensen att bruka dessa har ökat (prop. 2013/14:226, s. 33). Statistik visar att det under 2013 skedde 50 gängrelaterade skjutningar i Göteborg samt att mängden dödligt våld med skjutvapen likaså har trappats upp (prop. 2013/14:226, s. 34). Fortsättningsvis menar man i propositionen att det finns en tydlig koppling till innehav, överlåtelse eller utlåning av vapen och användningen av dessa vid allvarliga våldsbrott. På 29

36 detta vis motiveras att synen på de allvarligare formerna av vapenbrott skärps (ibid.). Det argumenteras här för att straffmaximumet ska höjas eftersom det dåvarande maximumet inte lämnade utrymme för en differentierad straffmätning (prop. 2013/14:226, s. 35). Det är alltså av vikt att säkerställa beredskap hos strafflagstiftningen när det kommer till att handskas med att vapenbrotten blivit allt grövre och att vapenanvändningen i storstäderna har ökat (prop. 2013/14:226, s. 36) Hållbarhetsanalys Argumentet för förslaget om straffskärpningen är att en skärpt syn på brottets allvar ska speglas i dess straffskala för att bereda strafflagstiftningen för det eskalerande våldet. Frågan är dock om detta argument är hållbart eftersom det med stöd i tema 5 går att ifrågasätta huruvida detta kommer visa sig vara en effektiv brottsbekämpande åtgärd. I tema 5 uppmärksammas nämligen att det vid reglering av brott idag är vanligt att beslut fattas utifrån krissituationer eller magkänsla och att resultatet av besluten inte utvärderas. Det framgår inte i argumentationen om denna straffskärpning förutspås fungera med grund i erfarenheten om att det tidigare har fungerat. Därför kan hållbarheten tyckas vara låg. I tema 1 lyfts vikten av att se till de situationer som varit skälen för en ny åtgärd, exempelvis när nya straff tillkommer, för att kunna göra en bedömning om åtgärdens hållbarhet. Denna bedömning verkar inte ha gjorts tillräckligt tydligt i argumentationen och även därför kan argumentets hållbarhet anses vara låg. Det framgår inte tillräckligt tydligt på vilket sätt detta ska bekämpa denna typ av våldsbrott. Det som däremot bidrar till argumentets hållbarhet är att relativt god kunskap om problematiken verkar ligga till grund för förslaget om skärpta straff, vilket går att stödja i tema 1 där det står att kunskap om ett problem bidrar till att det kan bemötas effektivt. Detta stöd i tema 1 skulle alltså kunna tala för att straffskärpningarna kan komma att visa sig effektiva. Argumentets relevans är hög då det är tydligt kopplat till tesen eftersom det understödjer den Effekter Här tas statistik från år 2013 till 2016 upp för en jämförelse. Från året innan ändringen till två år efter den ökade anmälningarna om försök till mord eller dråp med skjutvapen med totalt 19 procent. Även statistiken om fullbordade mord eller dråp med skjutvapen talar för en ökning, då siffran för dessa anmälningar år 2013 var 62 och år procent högre. Statistiken om 30

37 konstaterade fall av dödligt våld efter användning av skjutvapen speglar också en ökning, med 15 procent. År 2013 anmäldes 862 rån med skjutvapen och per år 2016 hade siffran stigit med 14 procent. Vad gäller olaga vapeninnehav innebär jämförelsen mellan anmälningssiffrorna en ökning med 31 procent. Inte för någon av brottstyperna var lagändringen alltså effektiv i fråga om att motverka vapenbrott genom en skärpt syn på dem. Lagändringen verkar snarare ha fått icke åsyftade verkningar i form av högre siffror. 6.7 Argumentationen bakom sjunde lagändringen Den första juli 2016 trädde lagen (2016:513) om ändring i vapenlagen (1996:67) i kraft. Huvudtesen i propositionen Bättre straffrättsliga verktyg mot organiserad brottslighet är att ett antal ändringar i det straffrättsliga regelverket på ett mer effektivt sätt ska bidra till bekämpning av brottsligheten (prop. 2015/16:113, s. 1). Man vill bland annat kriminalisera försök, förberedelse och stämpling till grovt och synnerligen grovt vapenbrott (prop. 2015/16:113, s. 49). Ett av argumenten för tesen bygger på utvecklingen kring brotten, där man bland annat lyfter att kriminella gäng verkar ha fått större tillgång till skjutvapen, att deras benägenhet att använda dem verkar ha ökat och att antalet skjutningar och skottskadade personer har ökat (prop. 2015/16:113, s. 50). Tesen underbyggs också med argumentet att det skulle få praktiska effekter om planering av vapenbrotten kriminaliseras, eftersom överenskommelser och överlåtelser kan tänkas föranleda vissa sådana brott (ibid.) Hållbarhetsanalys Hållbarhetsanalysen på argumentationen bakom denna sjunde lagändring påminner mycket om den föregående. Även i denna proposition lyfter man nämligen statistik vilket tyder på viss kunskap (tema 1) om problemets omfattning och därmed bidrar till argumentets hållbarhet. Det är däremot, utifrån tema 5 om vikten av tydliga och konsekventa åtgärder som inte grundar sig i kriser, möjligt att ifrågasätta effektiviteten i den åtstramande lagstiftningen i förslaget när så stor vikt läggs på ökningen av våldet och därför kan ses som ett stressat initiativ. Det andra argumentet om att straffbelägga förberedelser till brotten på grund av att de torde föregås av viss planering och införskaffande av vapen med hjälp av andra kriminella aktörer, går i linje med tema D där vapenvåldets ökning förklaras genom bland annat goda relationer med andra nätverk. Båda argumenten framstår som relevanta i förhållande till tesen, men eftersom delar av argumentationen tyder på avsaknad av viss insikt når hållbarheten i argumentationen inte upp till en hög nivå. 31

38 6.7.2 Effekter För att utvärdera effekterna av den sjunde lagändringen som trädde i kraft i mitten av 2016 hade det varit intressant att undersöka statistik fram till 2018, men i dagsläget finns givetvis bara årligt sammanställd statistik till och med Året innan ikraftträdandet, 2015, anmäldes 231 försök till mord eller dråp med skjutvapen. Året efter lagändringen steg siffran men året därpå återfinns den högsta siffran under hela undersökningsperioden. Den var då hela 25 procent högre än innan ändringen gick igenom. Även för fullbordade mord eller dråp med skjutvapen steg siffrorna kraftigt från 2015 till 2017, denna gång med 57 procent, och var 2017 högre än alla tidigare år under den period som studien omfattar. I samma riktning gick siffrorna för konstaterade fall av dödligt våld efter användning av skjutvapen som år 2015 var 33 stycken och per år 2017 hade ökat med 21 procent och även de blivit rekordhöga. Efter att ha sjunkit något första året efter ändringen ökade dessutom de anmälda rånen med skjutvapen år 2017 till tio procent fler än året innan ändringen. Anmälningarna om olaga vapeninnehav var också de rekordhöga år 2017 efter att ha ökat med elva procent från året innan lagändringen. Intentionen med lagändringen var att bidra till bekämpning av brottsligheten, men i motsats till detta utgör siffrorna sammanfattningsvis en indikation på att lagändringen inte fått den önskade effekten. Lagändringen fick snarare icke åsyftade verkningar i form av högre siffror. 6.8 Argumentationen bakom åttonde lagändringen Den första januari 2018 trädde lagen (2017:1139) om ändring i vapenlagen (1996:67) i kraft. Propositionen till ändringen hette Skjutvapen och explosiva varor - skärpta straff för de grova brotten och i denna föreslås höjda straff för de grova vapenbrotten (prop. 2017/18:26). Anledningen till förslaget om höjningen är att kunna angripa ökningen av antal anmäla vapenbrott och antal fall av dödligt våld samt att denna problematik utvecklas (prop. 2017/18:26, s. 10). I propositionen framgår att dessa ökningar särskilt har visat sig i fråga om kriminella konflikter. Det går utifrån polisens bedömning att fastställa att skjutningar där illegala vapen varit inblandade övergripande har ökat i regionerna i anknytning till storstäderna (prop. 2017/18:26, s. 11). Den tillgången som i nuläget finns till vapen och explosiva varor medför ofta att just grova våldsbrott sker. Tillgången till vapen innebär även att konsekvenserna som blir av våldssituationer kan blir mycket svåra, inte minst för att även utomstående personer riskerar att skadas i dessa våldsamma situationer. I och med våldsamma 32

39 situationer byggs dessutom känslor av rädsla och otrygghet upp hos allmänheten, speciellt i redan utsatta områden. Att ha en mer skärpt syn på allvarliga vapenbrott för även med sig att skäl att ha en strängare syn på brott mot tillståndsplikten beträffande explosiva varor (prop. 2017/18:26, ss. 12, 14). Regeringen anser att den dåvarande straffskalan inte gav uttryck för det straffvärde som innehav av vapen på allmän plats har. På så vis menar regeringen att höjningen av minimistraffet för grovt vapenbrott motiveras (prop. 2017/18:26, s. 14). Fortsättningsvis redogörs det för att en straffskärpning skulle kunna verka brottsförebyggande eftersom den direkta tillgängligheten till vapen hos kriminella personer skulle reduceras. Detta kan vara mycket betydelsefullt i våldsamma situationer eftersom många skjutningar uppstår mer eller mindre spontant och med en kort reaktionstid mellan upplevd kränkning och genomförd skjutning (prop. 2017/18:26, s. 12) Hållbarhetsanalys För det första går det att konstatera att argumentet om straffhöjningarna verkar grunda sig på statistik, och således på kunskap, något som lyfts som betydelsefullt i tema 1 i och med beslutsfattande och planering av effektiva åtgärder. Ytterligare en faktor som bidrar till argumentets hållbarhet är att propositionen verkar grunda sig på samma kunskap om våldet som polisen har (som går att läsa om i tema D), exempelvis på vilket sätt skjutvåldet utövas, att det påverkar hela området och att det ofta drabbar om specifikt utsatta områden. Argumentet om höjda straff kan således bedömas bygga på praktisk kunskap om hur problematiken faktiskt ser ut, vilket bidrar till dess hållbarhet. Dock nämns inget i propositionen om den fysiska miljöns betydelse (tema A) i förhållande till problematiken. I temat uppmärksammas att den fysiska miljön ofta begränsar polisens möjligheter att utföra sitt jobb på grund av de utsatta områdenas utformning. Eftersom det i och med höjningen av straffen finns en förhoppning om att polisen ska få bättre befogenheter att kunna utföra sitt jobb, så kan det ifrågasättas varför den fysiska miljön inte har diskuterats mer i propositionen, när det i polisrapporten framgår att den fysiska miljön har stor betydelse för deras arbetsmöjligheter. Detta gör att argumentet kan bedömas ha en låg hållbarhet. I takt med att polisen får bättre befogenheter att häkta personer i och med att straffminimum höjs så finns det förhoppningar om att kunna gripa fler personer, och då kan det tyckas vara extra viktigt att gripa de som har kopplingar till kriminella nätverk. I tema 1 framgår det att det alltid finns en risk med att gripa nyckelpersoner eftersom det kan leda till interna maktkamper och oroligheter mellan gäng eller områden. Gripanden kan således verka kontraproduktivt 33

40 istället för brottspreventivt och förvärra problematiken med våldet. Eftersom detta inte har uppmärksammats i propositionen går argumentets hållbarhet ännu en gång att ifrågasättas. Ännu en anledning som ger en indikation på att argumentets hållbarhet är låg är det faktum att beslutet om höjda straff kan vara fattat utifrån en krissituation. I tema 5 uppmärksammas nämligen att politiker ibland kan fatta beslut om åtgärder i krissituationer och att åtgärder därför inte verkar effektivt ur ett brottspreventivt perspektiv. I detta fall skulle kreativiteten i idén om en straffhöjning som åtgärd ifrågasättas. Höjningen skulle alltså kunna tyda på att politiker sett till de åtgärder som funnits tillgängliga och kanske inte sökt efter nya som hade kunnat vara mer effektiva med hänsyn till syftet med förslaget. Med stöd i tema 5 kan därför argumentets hållbarhet tyckas vara låg. Argumentet anses vara relevant eftersom det förstärker tesen. Dock fanns det ett flertal anledningar som indikerade på att argumentet inte var hållbart, än vad som indikerade på att det var hållbart. Därför kan argumentet i det stora hela tyckas ha en låg hållbarhet Effekter På grund av att statistik från 2018 inte finns att tillgå ännu, kan denna lagändring inte utvärderas på samma vis som de ovan. 6.9 Sammanfattning För att summera detta kapitel om resultat och analys så kan det först och främst konstateras att ingen av argumentationerna bakom lagförslagen, efter en sammantagen granskning av varje hållbarhetsanalys, bedömdes ha en hög hållbarhet. Den första, andra, fjärde, sjunde och åttonde ändringen bedömdes ha en låg hållbarhet. Hållbarheten bakom den tredje, femte och sjätte ändringen värderades vara mycket låg. Ser man till effekterna av varje ändring så har ingen av dem fått åsyftade verkningar. De flesta ändringar visade sig vara dysfunktionella eftersom statistiken talade för att brottsligheten ökade efter ändringarna. Ett par ändringar var något mer funktionella, men bidrog ändå inte till att bekämpa vapenbrotten. Slutligen kunde inget mönster urskiljas vad gäller hur graden av hållbarhet förhåller sig till effektiviteten hos respektive lagändring. Exempelvis hade ändringarna med lägst hållbarhet inte nödvändigtvis icke åsyftade verkningar i störst utsträckning. 34

41 7 Slutsatser och avslutande diskussion För att återknyta till Åströms modell kan konstateras att konflikten (steg 1), som var starten för lagstiftningsprocessen, bestod i att användning av vapen och dödligt våld till följd av användning av vapen har ökat. Efter att ha undersökt konflikten på politisk och legal nivå (steg 2 och 3) i förhållande till effekterna (steg 6) går det att konstatera att lagändringarna i flera fall har fått icke åsyftade verkningar i form av ökad brottslighet sett till statistiken. Konflikten har efter lagändringarna kvarstått och flera gånger har man fått ta nya tag (steg 7). Detta betyder alltså att effekterna av lagändringarna i relation till deras brottsbekämpande syfte inte går i linje med varandra. Tillsammans med uppsatsens resultat- och analyskapitel besvarar denna konklusion uppsatsens två första frågeställningar. Politikernas argumentationer i propositionerna för hur lagändringarna ska motverka vapenvåld, vilka varit föremål för analys i uppsatsen, liknar varandra en hel del. Svaret på den tredje frågeställningen om politikernas argumentation kräver dock en något mer ingående förklaring. Genom åren har man bland annat argumenterat för att olika administrativa åtgärder ska verka brottsbekämpande på längre sikt, exempelvis genom att reglera vapenförvaring och tillståndsbestämmelser. På så vis ämnar man minska risken för att vapen stjäls och genom detta minimera risken för att vapnen eventuellt i ett senare skede används av fel personer i en våldsam situation. På liknande vis har man argumenterat för att vapenregister ska kunna ge bättre praktiska möjligheter att ha vissa personer under uppsikt för att minska risken för att dessa eventuellt brukar vapenvåld i framtiden. Ett flertal gånger har lagändringarna syftat till att sända ut signaler av mer normativ karaktär via exempelvis straffskärpningar, för att visa på brottets allvar och på så vis främja brottsbekämpningen. Det kan fastställas att politiker har gjort många och varierande försök att lösa denna konflikt, men utan tillräckligt bra resultat. Den fjärde frågeställningen motiverar en diskussion om vilken kunskap argumenten bygger på. Sett till argumentens sammantagna hållbarhet kan det fastslås att ändringarna till stor del inte bygger på den tidigare forskning som uppsatsen redogör för. De gånger argumenten indikerade en hög hållbarhet var då argumenten gick att relatera till den teoretiska kunskapen. Sällan gick argumenten i linje med den praktiska kunskapen och den beprövade erfarenheten, vilket innebär att argumenten främst var hållbara utifrån den teoretiska kunskapen och inte den beprövade. Det här skulle kunna tyda på att kunskapen bakom lagändringarna hittills inte 35

42 har varit helt tillfredsställande och att det är därför lagändringarna statistiskt sett fått icke åsyftade verkningar, det vill säga att brottsligheten har ökat. Att de statistiska effekterna inte talar för lagändringarnas fördel utgör också i sig en anledning till att ifrågasätta kunskapen bakom lagändringarna. Eftersom bedömningen av argumentens hållbarhet grundats i tidigare forskning så har de olika temana haft stor betydelse för uppsatsen. Tema 1 (om att uppfattning och kunskap påverkar preventivt arbete) och tema 5 (om tydliga och konsekventa åtgärder) från avsnittet om problematiken ur ett teoretiskt perspektiv gick att relatera till argumentationen upprepade gånger. Politiker verkar alltså ha vetskap om att det är viktigt att grunda beslut i kunskap för att de ska vara effektiva, samt att åtgärder måste vara tydliga. Det faktum att de två temana flera gånger gick att matcha med argumentationerna är givetvis positivt men eftersom vi funnit indikationer på att lagändringarna inte lett till minskad brottslighet och därmed inte fått positiva effekter, menar vi att det kan finnas annan kunskap som kanske hade varit bättre att grunda besluten i. Föreslagvis kunde fler och andra teman från det som vi har funnit om tidigare forskning tagits i beaktande för att åstadkomma mer ändamålsenliga effekter. Eftersom tema 1 och 5 förekommer mest frekvent i relation till argumenten i förarbetena och de båda kommer från det teoretiska perspektivet, så tycks denna kunskap vidare vara mer etablerad än den praktiska kunskapen hos politiker. Kanske vore det sunt att i större utsträckning utgå från beprövad erfarenhet i kombination med teoretisk kunskap på området när förslag om ny lagstiftning lämnas. Majoriteten av alla teman förekommer på något vis i hållbarhetsanalyserna, men fyra av temana gick inte alls att härleda till hög hållbarhet i argumentationerna (tema 2, 4, A och B). Vissa förekom inte alls, medan andra togs upp som exempel på kunskap som verkade saknas i propositionerna. Temat om social och ekonomisk utsatthet (tema B) som var en del av den praktiska kunskapen och beprövade erfarenheten gick exempelvis inte att matcha med argumentationen i någon av propositionerna. Detta skulle kunna säga något om att politikernas kunskap om socioekonomisk utsatthet inte är tillfredsställande eller åtminstone att de inte har förstått betydelsen av dessa förhållanden när de lagstiftar i tillräckligt stor omfattning. Det är därför möjligt att lagändringarna skulle fått åsyftade verkningar i större utsträckning om social och ekonomisk utsatthet hade tagits i beaktning. Konflikten hade därför kanske kunnat bemötas på ett ändamålsenligt sätt om politiker hade bättre kunskap om hur social och ekonomisk utsatthet bör och kan motverkas. De fyra temana som politikerna 36

43 verkar ha missat undersöktes närmare för att se om de hade något gemensamt. Vi upptäckte då att de alla på något vis handlar om de kriminella personernas levnadsförhållanden. Vår bedömning är att man i propositionerna generellt intar ett perspektiv som innebär att man angriper problemet uppifrån, utan att ta hänsyn till de utsatta individernas behov på gräsrotsnivå. Sannolikt skulle mer kunskap om mikronivån kunna bidra till effektivare åtgärder på makronivå. Vi jämförde också de lagändringar som fått åsyftade verkningar i högst respektive lägst grad med varandra, för att se om några gemensamma nämnare kunde plockas fram. Det hade kunnat ge svar på vad som hittills verkat vara framgångsrika metoder och inte, och på så vis föranleda en diskussion om hur man kan gå vidare i frågan. Dessvärre kunde inga sådana mönster urskiljas. Slutligen kan konstateras att det som denna uppsats behandlat är relevant och intressant eftersom resultatet kan ge en indikation på hur politikers kunskap påverkar besluten de tar och att detta kan få både åsyftade och icke åsyftade verkningar i praktiken. Att ha en förståelse för detta skapar möjligheter att ytterligare undersöka vilken kunskap som framtida beslut istället kan grundas på, så att besluten kan få åsyftade verkningar och således vara mer effektiva i förhållande till deras syfte, nämligen att bekämpa brott. 7.1 Kritisk tillbakablick Något som självfallet eftersträvades vid inläsningen och tolkningen av propositionerna var objektivitet. I uppsatsen togs inte politisk ställning i beaktning. Hade vi låtit vår politiska ställning prägla våra tolkningar är det möjligt att resultatet hade sett annorlunda ut, vilket alltså hade påverkat reliabiliteten. Något som däremot kan ha präglat våra tolkningar av materialet är vår inställning till vapenvåld, nämligen att vi anser att brukandet av vapenvåld inte är något positivt. Vid inläsningen av materialet låg dock fokus på att finna politikernas argument, ej satta i relation till våra personliga åsikter om argumentens kvalitet. Vidare är propositionerna tolkade utifrån vår kunskap om juridik och politik, och eftersom vi varken studerar juridik eller politik har vi behövt kolla upp vissa termer och tyda dessa utifrån våra förutsättningar för att få förståelse för vissa sammanhang. Det är därför tänkbart att tolkningarna hade sett annorlunda ut om de hade gjorts av någon med annan utbildning och bakgrund. Argumentationsanalys och hållbarhetsanalyser som metodval innebär viss flexibilitet i fråga om vad argumenten kan mätas mot för att undersöka deras beviskraft. I vår studie har 37

44 argumentens hållbarhet endast uppskattats utifrån tidigare forskning, vilket betyder att fler och andra bedömningar hade kunnat göras i fråga om argumentens låga eller höga hållbarhet. Eftersom sådana varierade jämförelser kan ge olika resultat är detta viktigt att vara medveten om. Samtidigt är det i uppsatsen klart och tydligt uttryckt att våra hållbarhetsanalyser grundar sig i kapitlet om tidigare forskning, som också andra forskare därför hade kunnat utgå ifrån, vilket stärker både reliabiliteten och validiteten i studien. Beträffande statistiken bör det påpekas att det självfallet finns mörkertal vad gäller hur många våldsbrott som begås där skjutvapen är inblandade, precis som för många andra brott, och att siffrorna därför inte är helt tillförlitliga. Siffrorna kommer dock från Brå vilket vi anser är en pålitlig källa. I samtliga delar av uppsatsen som berör detta empiriska material har vi därför också redogjort för att siffrorna endast använts som en indikation på kvaliteten på effekterna av lagändringarna. På ämnet kritisk återblick är det också av intresse att lyfta att effekterna hade kunnat jämföras med både fler och andra brott. Med hänsyn till validiteten i uppsatsen valdes de aktuella brotten ut eftersom separat statistik för just dessa i kombination med skjutvapen var möjlig att inhämta. Hade urvalet gjorts på annat sätt hade vi riskerat att mäta fel sak. 7.2 Förslag på vidare forskning Resultatet i uppsatsen pekar på ett behov av fortsatt forskning eftersom det visade att politikerna i detta fall inte har haft tillräcklig kunskap när de har lagstiftat på området. Det innebär att politikers kunskap generellt sett kan ifrågasättas i liknande fall där lagstiftning har fått icke åsyftade verkningar. Det är viktigt att fördjupat undersöka detta så att rätt resurser kan läggas på rätt åtgärder, som verkligen är brottsbekämpande, för att undvika icke åsyftade verkningar. Fortsättningsvis skulle det vara intressant att undersöka varje steg i Åströms modell för att få ännu mer kunskap om varför lagstiftningsprocessen trots upprepade försök inte resulterat i en lösning på konflikten och på så vis få lärdom om hur konflikten kan bemötas på ett ändamålsenligt sätt. Genom att undersöka steg 4 (hur genomförandesystem som berörs av konflikten är organiserade) och steg 5 (externa faktorer som kan influera processen) går det att skapa en helhetsbild av processen och få reda på om det finns betydande brister i något av dessa steg som också bidrar till att lagstiftningen inte får genomslagskraft. Steg 4 skulle kunna innebära att forskaren genomför empiriska undersökningar på fältet, exempelvis i form 38

45 av intervjuer med berörda personer inom aktuella organisationer eller ett utskick av enkäter till dessa. I och med att detta genomförs så kan säkerligen externa faktorer som influerar processen identifieras (steg 5). 39

46 8 Källförteckning 8.1 Dagstidningsartiklar Hagström, A. (2018). Polisen vill få bort vapen från gatan med ny vapenamnesti. Göteborgsposten, 1 februari [ ] Westerberg, O. & Paulsson Rönnbäck, E. (2018). Rekordmånga fall av dödligt våld förra året. Sydsvenskan, 28 mars 8.2 TV-inslag Rapport (2018). Sveriges Television, SVT1, 14 maj 8.3 Böcker Bergström, G. & Boréus, K. (2012). Textens mening och makt: metodbok i samhällsvetenskaplig text- och diskursanalys. 3:e upplagan. Lund: Studentlitteratur Hart, C. (2009). Doing a literature review. Releasing the social science research imagination. London: Sage Publications Mathiesen, T. (2005). Rätten i samhället. Lund: Studentlitteratur Åström, K. (2013). Parallel Norm Creating Processes i Baier, M. (red.) (2013). Social and legal norms: towards a socio-legal understanding of normativity,

47 8.4 Myndighetspublikationer Polismyndigheten (2015). Utsatta områden - Sociala risker, kollektiv förmåga och oönskade händelser. Stockholm: Nationella operativa avdelningen. Polismyndigheten (2017). Utsatta områden - Social ordning, kriminell struktur och utmaningar för polisen. Stockholm: Nationella operativa avdelningen. Rikskriminalpolisen (2014). Kriminella nätverk med stor påverkan i lokalsamhället. Stockholm: Rikskriminalpolisen Vetenskapliga artiklar Atuesta, L.H. & Ponce, A. F. (2017). Meet the Narco : Increased Competition among Criminal Organisations and the Explosion of Violence in Mexico. Global Crime 18, nr 4, ss doi: / Ayling, J. (2011). Gang Change and Evolutionary Theory. Crime, Law and Social Change 56, nr 1, ss doi: /s x Bright, D. & Greenhill. C. & Britz, C. T. & Ritter, A. & Morselli, C. (2017). Criminal Network Vulnerabilities and Adaptations. Global Crime 18, nr 4, ss doi: / Cayli, B. (2013). Using Sports against the Italian Mafia: Policies and Challenges on the Path of Cultural Renewal. Sociology of Sport Journal 30, nr 4, ss doi: /ssj

48 Demeri, M. J. (2012). The Watchdog Agency: Fighting Organized Crime on the Waterfront in New York and New Jersey, 38, s. 24 Ferreira, O. R. (2016). Violent Mexico: Participatory and Multipolar Violence Associated with Organised Crime, 10, s. 22 Fijnaut, C. (2010). Introduction of the New York Double Strategy to Control Organised Crime in the Netherlands and the European Union. European Journal of Crime, Criminal Law and Criminal Justice 18, nr 1, ss doi: / x Fors, F. & Hansén, D. (2014). Pressured to Learn? Swedish Police Experiences of Curbing Organized Crime. Journal of Scandinavian Studies in Criminology and Crime Prevention 15, nr 1, ss doi: / Gottschalk, P. (2010). A Contingent Approach to Policing Organized Crime. Criminal Justice Studies 23, nr 1, ss doi: / Kirby, S. & Nailer, L. (2013). Reducing the Offending of a UK Organized Crime Group Using an Opportunity-Reducing Framework a Three Year Case Study. Trends in Organized Crime 16, nr 4, ss doi: /s Kirby, S. & Snow, N. (2016). Praxis and the Disruption of Organized Crime Groups. Trends in Organized Crime 19, nr 2, ss Doi: /s Lavezzi, A. M. (2014). Organised Crime and the Economy: A Framework for Policy Prescriptions. Global Crime 15, nr 1 2, ss doi: / Paoli, L. (2014). How to Tackle (Organized) Crime in Europe? The EU Policy Cycle on Serious and Organized Crime and the New Emphasis on Harm. European Journal of Crime, Criminal Law and Criminal Justice 22, nr 1, ss doi: /

49 Sergi, A. (2016). National Security vs Criminal Law. Perspectives, Doubts and Concerns on the Criminalisation of Organised Crime in England and Wales. European Journal on Criminal Policy and Research 22, nr 4, ss doi: /s Slade, G. (2012). No Country for Made Men: The Decline of the Mafia in Post-Soviet Georgia: Decline of the Mafia in Post-Soviet Georgia. Law & Society Review 46, nr 3, ss doi: /j x Sproat, P. A. (2012). Phoney War or Appeasement? The Policing of Organised Crime in the UK. Trends in Organized Crime 15, nr 4, ss doi: /s Tenti, V. & Carlo, M. (2014). Group Co-Offending Networks in Italy s Illegal Drug Trade. Crime, Law and Social Change 62, nr 1, ss doi: /s Studentuppsats Andersson, F. (2017). Victims without crime. En studie om barns rättsliga status vid bevittnande av våld i nära relation. Kandidatuppsats, Rättssociologiska institutionen. Lund: Lunds universitet 8.7 Propositioner Justitiedepartementet (1996). En ny vapenlag (Regeringens proposition 1995/96:52). Stockholm: Regeringskansliet Miljö- och energidepartementet (1998). Följdlagstiftning till miljöbalken mm (Regeringens proposition 1997/98:90). Stockholm: Regeringskansliet Justitiedepartementet (1999). Vapenregister (Regeringens proposition 1998/99:36). Stockholm: Regeringskansliet (sidor saknas) 43

50 Finansdepartementet (1999). Tullagens överklaganderegler, m.m. (Regeringens proposition 1998/99:79). Stockholm: Regeringskansliet Justitiedepartementet (1999). En skärpt vapenlagstiftning (Regeringens proposition 1999/2000:27). Stockholm: Regeringskansliet Justitiedepartementet (2000). Polissamarbete m.m. med anledning av Sveriges anslutning till Schengen (Regeringens proposition 1999/2000:64). Stockholm: Regeringskansliet Finansdepartementet (2000). En ny smugglingslag m.m. (Regeringens proposition 1999/2000:124). Stockholm: Regeringskansliet Justitiedepartementet (2005). Utökade möjligheter att förverka utbyte av och hjälpmedel vid brott m.m. (Regeringens proposition 2004/05:135). Stockholm: Regeringskansliet Justitiedepartementet (2005). Överskottsinformation vid användning av hemliga tvångsmedel (Regeringens proposition 2004/05:143). Stockholm: Regeringskansliet Justitiedepartementet (2006). Ökad kontroll av vapen (Regeringens proposition 2005/06:113). Stockholm: Regeringskansliet Justitiedepartementet (2009). Integritet och effektivitet i polisens brottsbekämpande verksamhet (Regeringens proposition 2009/10:85). Stockholm: Regeringskansliet Justitiedepartementet (2011). Genomförande av FN:s vapenprotokoll (Regeringens proposition 2010/11:72). Stockholm: Regeringskansliet Justitiedepartementet (2012). Vissa åtgärder mot illegala vapen (Regeringens proposition 2011/12:109). Stockholm: Regeringskansliet Justitiedepartementet (2014). En ny organisation för polisen (Regeringens proposition 2013/14:110). Stockholm: Regeringskansliet 44

51 Justitiedepartementet (2014). Skärpningar i vapenlagstiftningen (Regeringens proposition 2013/14:226). Stockholm: Regeringskansliet Justitiedepartementet, Regeringen (2015). Den nya polisorganisationen - några frågor om personuppgiftsbehandling m.m. (Regeringens proposition 2014/15:94). Stockholm: Regeringskansliet Justitiedepartementet (2015). Några ändringar i vapenlagen (Regeringens proposition 2014/15:108). Stockholm: Regeringskansliet Justitiedepartementet (2016). Bättre straffrättsliga verktyg mot organiserad brottslighet (Regeringens proposition 2015/16:113). Stockholm: Regeringskansliet Justitiedepartementet (2017). Skjutvapen och explosiva varor - skärpta straff för de grova brotten (Regeringens proposition 2017/18:26). Stockholm: Regeringskansliet 45

52 9 Bilagor Bilaga 1: Anmälningsstatistik för mord och dråp Bilaga 2: Anmälningsstatistik för rån Bilaga 3: Anmälningsstatistik för olaga vapeninnehav 46