ÖLANDS BOTANISKA FÖRENING

Transkript

1 Krutbränna- ÖLANDS BOTANISKA FÖRENING

2 Krutbrännaren Årgång 15, 2006 nr. 3. ISSN Tidskriften utges av Ölands Botaniska Förening och utkommer med fyra nummer per år. Medlemsavgiften för 2007 är 80:- och för familjemedlemmar 10:- (för i utlandet bosatta dock 110:-). Beloppet sättes in på föreningens postgironummer Medlemmar erhåller tidskriften Krutbrännaren. För endast prenumeration är avgiften 110:-. Äldre nummer av tidskriften kan beställas från Thomas Gunnarsson till ett pris av 25:- per Redaktionen består av Thomas Gunnarsson (red.) och Håkan Lundkvist (ansv. utg.). Manuskript och synpunkter skickas till Thomas Gunnarsson (adress se nedan). Adressändringar och frågor om distribution tillskrives Thomas Gunnarsson (adress se Föreningsärenden och frågor därom kan tillskrivas någon ur styrelsen: Ulla-Britt Andersson (ordf.) Kummelvägen 12, Färjestaden. Tel / E-post: ulla-britt_andersson@telia.com Tommy Knutsson (v.ordf.) Ned. Västerstad 111, Mörbylånga. Tel / E-post: tommy.knutsson@telia.com Thomas Gunnarsson (sekr.) Kummelvägen 12, Färjestaden. Tel / E-post: thomas_gunnarsson@telia.com Elna Hultqvist (kassör) Slottsgatan 23, Borgholm. Tel / E-post: elna.hultqvist@swipnet.se Ölands svampflora Ett pågående projekt där vi försöker kartlägga svampfloran på Öland. Avsikten är att få fram så kompletta sockenfloror som möjligt för att därigenom få en bild över arternas utbredning och frekvens. Är du intresserad så skriv eller ring till Tommy Knutsson. Keneth Erlandsson Fatabursvägen 11 A, Kalmar. Tel / E-post: kenneth-erlandsson@swipnet.se Liselotte Wetterstrand-Waldenström Albrunna 1022, Degerhamn Tel.0485 / E-post: liselotte.oland@telia.com Crister Albinsson Övra Västerstad 107, Mörbylånga Tel / E-post: Crister.Albinsson@hik.se Håkan Lundkvist Frösslunda 312, Mörbylånga. Tel / E-post: hakan.lundkvist@telia.com Helena Lager St. Bunneby 3024, Mörbylånga. Tel. 0485/ E-post: helena.lager@home.se Projekt Ölands hotade växter Hjälp oss inventera sällsynta och hotade växter på Öland. Vill du ha en aktuell rödlista, eller äldre fynduppgifter som behöver kontrolleras skriv eller ring till Thomas Gunnarsson. Omslagsbild: Ölandskungsljus Verbascum densiflorum Foto: Thomas Gunnarsson

3 Några förändringar i floran i Vickleby socken 1949/ /04 av Erik Sjögren I den gamla skolan, t.ex. i Kalmar högre allmänna läroverk, var det obligatoriskt i de två första realskoleklasserna att samla in och namnge ett antal växter. Man blev förhörd på sitt miniherbarium och vid 11/12 års ålder kunde ganska många av eleverna namnet på ett 30-tal blomväxter. Den som var född och uppvuxen i Kalmar hade inga svårigheter att åstadkomma ett miniherbarium. Det var bara att gå ner i hamnen och samla bland exotiska och ofta ovanliga växter där. Dessa synanthropa arter brukade kallas barlastväxter. En del av Kalmar hamn kallades för övrigt för Barlastholmen. Där hade undertecknads morfar, Erik Gabriel Arnström, som var lärare vid läroverket, botaniserat då seklet var ungt. Och fann man mot förmodan inte tillräckligt med växter i Kalmar med omgivningar kunde man naturligtvis åka med färjan över till Öland och vidare med södra Ölands järnväg till Karlevi eller Vickleby. Därifrån kom man sedan lätt ut på det artrika alvaret. På gymnasiet i Kalmar läroverk skulle man utföra ett självständigt arbete (s.k. enskilt arbete). Dessa självvalda uppgifter kunde vara mycket disparata och handla t.ex. om: Skalbaggar i min trädgård, Naturbeskrivningar i Fredmans epistlar eller om Export och import till och från chilenska hamnar i Sydamerika. Mitt eget enskilda arbete utgjordes av en förteckning över Vickleby sockens kärlväxter, deras lokaler och miljöpreferenser. Fältarbetet genomfördes under 1949 och 1950 med det legendariska Bo Pensionat som bas. Dit flockades ett flertal av dåtidens mest framstående svenska botanister och med t.ex. Nils Albertsons och Nils Hylanders hjälp kunde de flesta problemen med artbestämningen klaras av. Vid början av det nya årtusendet var det således drygt ett halvsekel sedan denna sockenflora kom till. Det föll sig ganska naturligt och angeläget att försöka återkomma till de gamla jaktmarkerna och att där kontrollera en del förändringar i vegetation och flora och några rara vicklebyväxters förekomst. Fältarbetet med dessa avsikter utfördes 2003/04. Ganska snart visade det sig lämpligt att koncentrera sökningen till en mindre artgrupp av mer eller mindre ovanliga arter. Flertalet av dessa arter är kulturmarks-arter, som jag ibland har kallat för ädelogräs (t.ex. Scandix pecten-veneris, Ranunculus arvensis). Det är dessa arter, som jag i det följande har givit en mer fyllig beskrivning, inklusive några av naturlandskapets märkliga och sällan sedda arter (t.ex. Viola elatior, Pulsatilla vernalis). I Vickleby socken liksom på stora delar av Öland har kulturlandskapet förändrats i hög grad under det gångna halvseklet. Vägnätet har asfalterats, vägrenarna ansas varje år, ladugårdsplaner har städats och åkergrödorna tillförs pesticider mot ogräs. Dessutom nyttjas naturbetena i mindre

4 omfattning än förr. Bebyggelse och turism nyttjar betydligt större arealer än på 1950-talet. Dessa förändringar har i Vickleby medfört: minskning eller försvinnande av ett flertal kvävegynnade kärlväxter och traditionella åkerogräs. Vägrenarnas flora hyser färre arter och de tidigare i sådana miljöer dominanta arterna har decimerats eller försvunnit eller ofta ersatts med andra konkurrenskraftiga arter. Bland de tydliga förändringarna kan man dessutom nämna minskningen av epifytiska mossor, både kvantitativt och kvalitativt. Det gäller då förekomsterna på trädslag med näringsrik bark som ask och alm men även s.k. surbarksträd vid vägkanter och i skogsbryn. Trädstammar dammgödslas inte längre från de numera asfalterade vägarna. Till de drastiskt minskande arterna hör t.ex. Leucodon sciuroides (ekorrsvans-mossa), Tortula spp. (skruvmossor) och den lilla levermossan Radula complanata (plattsvepemossa) (jfr. Sjögren 1994). Agrostemma githago L. klätt (Caryophyllaceae) På Öland kunde man lokalt, även i Vickleby socken, ända in på 1950-talet plocka klätt i åkermarginaler, i mängd, t.ex. för att dekorera majstången med. Klätt är en nästan exotiskt vacker växt, som idag t.o.m. finns i frökataloger, dock med en variant av A. githago. Sternar anger (1938) klätt som allmänt förekommande, men 49/50 hade minskningen av antalet lokaler redan börjat. Lundqvist meddelar (1986) att klätten är ojämnt spridd på Öland och att de flesta lokalerna finns N om Borgholm. Han anger ingen lokal för Vickleby sn. Andersson & Gunnarsson omnämner en anmärkningsvärt stor förekomst i Högsrums sn (2004). Klätt kan ha inkommit före 1700-talet och kan ha varit ett ogräs redan i det medeltida jordbrukslandskapet. Effektiv frörensning och kemisk ogräsbekämpning hotar idag artens överlevnad (Svensson & Wigren 1983, Ekstam & Jacobson 1984). Inga lokaler för Agrostemma kunde noteras i Vickleby Hotkategori: starkt hotad (se Rödlistade arter i Sverige 2005 ; även i fortsättningen där hotkategori anges). Anisantha tectorum (L.) Nevski taklosta (Poaceae) (= Bromus tectorum L.) Taklosta, med välvalt svenskt namn, var mycket vanlig 49/50 i Vickleby sn, inte bara på hustak utan också på torra, magra sandiga marker som på recenta strandvallar W om Litorina-vallen. Sådana förekomster saknas idag och bara reliktförekomster syns på torra zenitytor på stenmurar. Taklosta är en östlig art (Hultén 1971), som fanns på Öland redan vid mitten av 1800-talet (Sjöstrand 1863). Tidigare förekomster på de starkt solexponerade klapperstensfälten W om Litorina-vallen kunde ej återfinnas Igenväxningen där har varit långtgående. Apera spica-venti (L.) P. Beauv. åkerkösa (Asteraceae) Åkerkösa förekom i Vickleby sn 49/50 i ett flertal åkrar men också på öppna sandoch klapperstensmarker W om Litorinavallen. Idag är detta besvärliga åkerogräs decimerat i socknen liksom i övrigt på Öland. Arten är vanligast förekommande i Sydsverige och är tillfällig N om den växtgeografiska norrlandsgränsen (Mossberg 2003, Hultén 1971). I en del öländska åkrar håller sig arten dock kvar med ganska stora populationer, eftersom användningen av kemisk ogräsbekämpning varierar. I

5 relativt sen tid har bland gräsen Bromopsis inermis (foderlosta) blivit ett nytt besvärligt åkerogräs, spridd från vägkanter in i åkrar under 1970-talet (Lundqvist 1986). Arnoseris minima (L.) Schweigg. & Körte klubbfibbla (Asteraceae) Klubbfibbla var redan 49/50 en ytterst sällsynt art på Öland. En stor population kunde dock noteras S om Stora Frö i Vickleby sn, nära sockengränsen mot Resmo. Klubbfibbla växte där i en sandig åker vid Ancylus-vallen, tillsammans med Silene conica. Båda dessa arter är idag försvunna från denna lokal. De äldre lokalerna för Arnoseris finns noggrant noterade av Sterner (1938), där en förekomst i Stora Frö dateras till Mossberg omnämner klubbfibblan som en minskande art och gör ingen inprickning på Öland. Arten förekommer dock recent noterad från Köping socken (Andersson & Gunnarsson 2004). Hotkategori: starkt hotad. Berteroa incana (L.) DC. sandvita (Brassicaceae) Sandvita förekommer i S och SE Sverige och även med spridda förekomster N om den växtgeografiska norrlandsgränsen på öppen torr sandmark. Arten hade en stor individrik förekomst i Vickleby vid södra kyrkogårdsmuren men var i övrigt ganska sällsynt inom socknen. Förekomsten vid kyrkan finns kvar idag men är starkt decimerad av intensiv ansning av grässlänten. Lokalen fanns redan 1889 och senare 1922 och 1937 (Sterner 1938). Idag har sandvita nykoloniserat på ett flertal lokaler inom socknen. Den sprider sig tydligen fortlöpande och finns nu i de flesta öländska socknarna (Lundqvist 1986). Arten klarar sig bra vid vägkanter och på ruderatmark, även i ett tätt växttäcke. Sandvita är idag en av de få arterna inom gruppen ruderat/vägkantarter, som uppenbarligen har stark överlevnadsförmåga. Arten var 2004 allmän i Karlevi, t.ex. längs bygatan (enligt Ejvind Rosén). Chenopodium bonus-henricus L. lungrot (Chenopodiaceae) Klubbfibbla Arnoseris minima Bild ur: C. A. M. Lindman Bilder ur Nordens Flora

6 Lungrot var 49/50 mycket allmän som ogräs inom Vickleby sn. Arten fanns i bygator, på gårdsplaner, i trädgårdar och på impediment i allmänhet. Lungrot kan idag i det närmaste betraktas som en sällsynthet på numera välansade vägkanter och gårdsplaner. I Sverige finns de flesta lokalerna i S och SE, upp till norrlandsgränsen. Arten odlades till och med förr enligt Mossberg (2003). Lungrot är ej rödlistad men skulle idag åtminstone kunna betecknas som hänsynskrävande. Consolida regalis Gray riddarsporre (Ranunculaceae) (=Delphinium consolida L.) Riddarsporre är en i Sverige sydlig/sydöstlig art, med enligt Sterner (1938) förekomst i de flesta öländska socknarna. Arten var 49/50 fortfarande tämligen vanlig som åkerogräs i Vickleby sn. Ingen förekomst i Vickleby kunde registreras Consolida växer på kalkrik mark. Om artens resistens mot pesticider finns olika åsikter (se Ekstam & Jacobson 1984, Svensson & Wigren 1986, Lundqvist 1986). Riddarsporre är en östeuropeiskt kontinental art (Hultén 1971) och kan växtgeografiskt föras till samma artgrupp som Veronica spicata, Berteroa incana och Vincetoxicum hirundinaria. Hotkategori: hänsynskrävande; hotas troligen av konstgödsling och av konkurrens från grödan i de åkrar där den förekommer. (Cuscutaceae) Ljungsnärja, på Öland parasit främst på gulmåra och timjan, saknas idag i de flesta öländska socknarna. Arten har av Lundqvist (1986) noterats från fyra lokaler i Vickleby sn. Under 49/50 och vidare under hela 1950-talet hade arten stabila förekomster i torrängsvegetationen på de s.k. horvorna i kanten av alvaret. I Cuscuta-horvorna växte 49/50 dessutom Lithospermum officinale, även detta en art på retur i odlingslandskapet i Sydsverige. Förekomsterna av ljungsnärja var beroende av ett måttligt intensivt men permanent Cuscuta epithymum (L.) L. var. epithymum ljungsnärja Riddarsporre Consolida regalis Bild ur: C. A. M. Lindman Bilder ur Nordens Flora

7 betningstryck i torrängen. Under senare år har ljungsnärja förekommit endast tillfälligt med små populationer i de horvor, där arten förr var ganska vanlig. Hotkategori: sårbar; upphör betningen så hotas artens överlevnad. Descurainia sophia (L.) Webb ex Prantl stillfrö (Brassicaceae) (=Sisymbrium sophia L.) Stillfrö är en av många kvävegynnade ogräsarter, som numera blir fortlöpande allt ovanligare. I Vickleby socken var stillfrö 49/50 en standardväxt omkring ladugårdar, gödselstäder, på impediment och på driftvallar vid kusten. Arten är idag ganska sällsynt i socknen. Kustens driftvallar fungerar som refugium för denna en av kulturlandskapets tidigare vanligaste arter. Erucastrum gallicum (Willd.) O.E. Schulz kålsenap (Brassicaceae) Kålsenap växte i fuktigt läge med en ganska stor population 49/50 på sidan av banvallen N om Vickleby järnvägsstation. Fyndet då innebar en ny art för Öland, vilket naturligtvis var en fjäder i hatten för en ung gymnasist. Arten försvann tyvärr från lokalen efter bara ett par år. Den fanns emellertid i Kalmar redan Kålsenap är en subatlantisk ruderatväxt, som är konkur-renssvag och hotas av igenväxning. Den har en klassisk lokal på Tåkerns stränder (Mossberg 2003). Geranium pyrenaicum Burm. f. skuggnäva (Geraniaceae) Skuggnävan har medtagits här som representant för de tidigare sällsynta arterna, som ej försvunnit utan har ökat sina lokaler väsentligt under de senaste 50 åren. Före 1930 fanns på Öland endast tre registrerade lokaler. Denna subatlantiska art med förekomst upp till den växtgeografiska norrlandsgränsen, är idag en mycket vanlig vägkantväxt. Skuggnävan var 49/50 en stor sällsynthet vid stora landsvägen genom Vickleby men har idag ett flertal vägkantlokaler i socknen. Skuggnävan har lokalt i vägkantvegetationen ersatt Medicago sativa och M. falcata och de mångfärgade hybriderna mellan dessa arter, som för 50 år sedan var dominanta tillsammans med andra arter som Centaurea scabiosa. Andra på Öland ersättande vägkantarter är idag Echium vulgare, Melilotus albus och M. officinalis. Isatis tinctoria L. vejde (Brassicaceae) Den gamla färgväxten vejde, som gav indigofärg, var 49/50 mycket allmän i Vickleby sn, vid vägkanter, på skiffervallar och på driftvallar vid kusten. Arten har östlig proveniens och är hemma i Ukraina vid floderna där och vidare österut. Vejde fanns i flertalet öländska socknar enligt Lundqvist (1986). Artens svenska förekomster är koncentrerade till landets SÖ delar. Enligt Mossberg (2003) befinner sig arten troligen under spridning. Nuvarande lokaler i Vickleby sn är dock betydligt färre än för 50 år sedan och populationerna är mindre. På de ansade vägkanterna har vejde idag försämrade möjligheter att överleva. Jasione montana L. blåmunkar, monke (Campanulaceae) Blåmunkar förekom i Vickleby 49/50 på ett flertal ställen, lokalt ymnigt t.ex. på de kalkfattiga recenta strandvallarna med klapper av oelandicusskiffer i markytan. Man kunde också notera ett flertal lokaler på sandiga skärningar genom Ancylus-vallen. Arten har idag ganska få individfattiga förekomster i Vickleby. Blåmunkar kan

8 endast förekomma i ett tunt växttäcke, men inte obligatoriskt på kalkfattig sand. Igenväxningen hotar många kustnära förekomster på Öland. I Sverige förekommer blåmunkar upp till Uppland (Mossberg 2003). Leonurus cardiaca L. hjärtstilla (Lamiaceae) Blåmunkar Jasione montana Bild ur: C. A. M. Lindman Bilder ur Nordens Flora Hjärtstilla är en gammal medicinalväxt, som kan påträffas på kväverik mark. Arten förekommer i Sverige på kulturmark upp till norrlandsgränsen. Emellertid på många av lokalerna inprickade av Hultén (1971) är arten troligen försvunnen idag. På Öland har Lundqvist (1986) noterat ett flertal lokaler men arten saknas i många socknar. 1949/50 växte Leonurus på ett ställe i Vickleby bygata, dessutom utanför Bo Pensionats västra grind och mellan Anderssons legendariska handelsbod och järnvägsstationen. Idag saknas Leonurus på samtliga dessa tre ställen. Hjärtstilla är med sina gracilt formade blad kanske ett av landets vackraste ogräs, lätt igenkännlig och därför ej så lätt att förbise. Den successiva minskningen av antalet lokaler under de senaste 50 åren är därför realistisk. Många lokaler har t.ex. försvunnit till följd av den drastiska minskningen av antalet hönsgårdar och gödselstäder, där konkurrens från andra kvävegynnade arter inte innebar ett hinder för hjärtstillans förekomst (se Svensson & Wigren 1984). Det kan noteras att arten omnämndes som allmän på Öland (Sjöstrand 1863). Den hade även uppmärksammats av Linné (1745). Hotkategori: hänsynskrävande. Lepidium campestre (L.) R. Br. fältkrassing (Brassicaceae) Fältkrassing är en ruderatväxt med förekomst på öppna kulturmarker, där konkurrens från andra arter är svag. Den förekommer dessutom på och i närheten av driftvallar vid kusten. I Vickleby sn fanns arten 49/50 på ett flertal lokaler och hade noterats för Vickleby kyrkby redan 1920 (Sterner 1938). Inga lokaler kunde noteras 2004/05 i Vickleby. Hos Lundqvist (1986) finns endast en lokal inprickad för Vickleby. Hans uppgift att arten befinner

9 sig i spridning förefaller gåtfull. Linaria repens (L.) Mill. strimsporre (Scrophulariaceae) Under 49/50 var strimsporre i det närmaste en karaktärsväxt för järnvägsbankar och förekom omkring Vickleby station. En i sanning bister miljö för alla växter. Arten har idag försvunnit sedan järnvägen blev nedlagd och den gamla banvallen blivit cykel- och promenadstig. Strimsporre är en västeuropeisk art med förekomst i hela Sydsverige och upp längs norrlandskusten. Arten anses vara under spridning (Mossberg 2003), vilket knappast är fallet på Öland. Marrubium vulgare L. kransborre (Lamiaceae) Kransborre utgör ett bra exempel på den grupp av kulturlandskapets arter, som under de senaste 50 åren fått vidkännas en decimering av populationer och antal lokaler. Enligt Sterner (1926) kunde lokaler för kransborre noteras i alla öländska socknar. I Vickleby fanns 49/50 fortfarande en klassisk lokal under en av väderkvarnarna N om kyrkan. Där sökte några får alltid skydd vid dålig väderlek och marken blev effektivt gödslad. Enligt Lundqvist (1986) var antalet öländska lokaler endast ett dussintal efter Kransborre är ursprungligen en mediterran art. Hotkategori: starkt hotad; artens försvinnande beror delvis på igenväxning och på minskad kvävetillförsel i bygator och omkring ladugårdar. Melilotus albus Medik. vit sötväppling (Fabaceae) De båda Melilotus-arterna, vit och gul sötväppling, var 49/50 tämligen sällsynta på Öland. Situationen är idag helt förändrad, eftersom sötväppling uppträder lokalt helt dominant i vägkantfloran, inte bara i Vickleby utan också i ett flerta andra socknar. Melilotus albus förekom på 1850-talet i Kalmar (Lundqvist 1986) och torde då ha betraktats som ett exklusivt inslag i ruderatfloran i hamnområdet, tillsammans med M. officinalis. Neslia paniculata (L.) Desv. korndådra (Brassicaceae) (=Volgelia paniculata (L.) Horn.) Korndådra förekom på Öland med de flesta lokalerna belägna mellan Mörbylånga och Borgholm (Sterner 1938, Lundqvist 1986). Arten kan betraktas som ett vanligt förekommande åkerogräs 49/50 i Vickleby sn, särskilt i de sandiga åkrarna nära Stora Frö, men har ej återfunnits under senare år. Hultén anger redan 1971 att korndådra är sällsyntare än förr. Hotkategori: sårbar. Ökad användning av pesticider och numera effektiv frörensning före sådd har minskat artens förekomst vilket också gäller sådana arter såsom Agrostemma, Consolida och Scandix. Nonea pulla DC. svartnonnea (Boraginaceae) Svartnonnea med sina enda öländska förekomster NW och W om Lilla Frö var 49/50 en av öns märkligaste kärlväxtarter. Denna östliga art registrerades av undertecknad 1949, växande på en trädesåker med sand och klappersten i markytan. Det var en extremt fattig miljö där också Nardus stricta och Corynephorus canescens växte. Populationen av svartnonnea var då ca 25 individ. Denna lokal är idag försvunnen och arten överlever endast vid en sandig

10 kustnära rasbrant i Resmo sn nära sockengränsen mot Vickleby (Lundqvist 1986 och enligt muntlig uppgift av Tommy Knutsson). Den lilla populationen är starkt hotad eftersom rasbranten eroderar varje år. Ononis spinosa ssp. arvensis (L.) Greuter & Burdet stallört (Fabaceae) För drygt 50 år sedan ansågs stallörten vara allmän på Öland (Sterner 1938). Arten hade 49/50 en individrik förekomst vid vägkanter mellan järnvägsstationen och strandskogen. Stallörten har förmåga att utnyttja ett brett spektrum av ståndorter. Arten förekommer dock helst på öppen näringsrik mark. Inga förekomster i Vickleby sn kunde noteras Igenväxning i torrängar och havstrandsängar utgör ett hot mot artens överlevnad. Onopordon acanthium L. ulltistel (Asteraceae) Ulltistel var en ganska vanlig vägkantsväxt 49/50 i Vickleby sn. Idag återstår ett fåtal spridda exemplar vid de större landsvägarna. Denna i Sverige sydliga art med förekomst idag upp till den växtgeografiska norrlandsgränsen, hade omnämnts av Linné (1745). Den enda individrika lokalen i socknen är idag i stenbrottet ca 1 km S om kyrkan (enligt Ejvind Rosén). Petasites spurius (Retz.) Rchb. spjutskråp (Asteraceae) Spjutskråp är en av de märkligaste kärlväxtarterna på Öland och var särskilt värd att uppmärksammas 49/50, då förekomsterna var begränsade till Vickleby och Resmo. Där hade arten några individrika förekomster på kustnära sand- och klapperstensvallar W om Stora Frö. Spjutskråp förekommer idag ända upp till Beijershamn. De svenska lokalerna är begränsade till Öland, Gotland och Skåne. Spjutskråp är en av de få till Öland nyinvandrade kärlväxtarterna, som fortfarande har stabila förekomster och som till och med visar tendens att sprida sig. Arten noterades från Stora Frö 1916 (Sterner 1918, 1948). Pulsatilla vernalis (L.) Mitt. mosippa (Ranunculaceae) Sedan mitten av 1800-talet (Sterner 1938) har mosippa haft några klassiska lokaler i socknarna Vickleby och Resmo. Inom Vickleby var förekomsterna 49/50 individfattiga, med endast sterila exemplar. De växte i kanten av en tallplantering på sand och skifferklapper, tillsammans med Calluna vulgaris och Deschampsia flexuosa. Idag är lokalen med drygt 50 exemplar W om Lilla Frö hotad och någon föryngring förekommer tydligen ej (se Krutbrännaren 2004). Hotkategori: sårbar. Ranunculus arvensis L. åkerranunkel (Ranunculaceae) Åkerranunkel är ett gammalt kulturmarksogräs, som förekommer på kalkrik mark, såväl i åkrar som på olika typer av impediment. Arten var enligt Sterner (1938) mycket allmän på Öland men var nog redan 49/50 på retur. De gamla förekomsterna i åkrar i Vickleby sn har ej gått att återfinna idag trots att de tidigare lokalerna, där arten påträffades 49/50 hade noterats noggrant. Hotkategori: sårbar; intensifierad ogräsbekämpning hotar denna art liksom ett ganska stort antal andra tidigare vanliga åkerogräs. Setaria viridis (L.) P. Beauv. var. viridis vanlig kavelhirs (Poaceae) Vanlig kavelhirs var 49/50 ett vanligt träd-

11 Mosippa Pulsatilla vernalis Vickleby socken maj 2006 Foto: Thomas Gunnarsson gårdsogräs i Vickleby, och förekom lokalt med stora populationer. Arten har funnits på Öland sedan mitten av 1800-talet (Sjöstrand 1863). Den successiva minskningen av artens förekomster (Lundqvist 1986) har gjort att endast ett fåtal lokaler finns kvar i Vickleby, i trädgårdar och på impediment i glest växttäcke. Hotkategori: hänsynskrävande Silene conica L. sandglim (Caryophyllaceae) Sandglim har fått ett lämpligt svenskt namn. Arten växte 49/50 ymnigt i sandiga åkrar nära sockengränsen mot Resmo men är idag helt försvunnen från denna lokal. Arten förekommer idag i Skåne, Blekinge och på Öland. Sisymbrium loeselii L. borstsenap (Brassicaceae) Borstsenapen är en sydeuropeisk/asiatisk art. Den hade 49/50 en tillfällig förekomst på järnvägsbanken nära Vickleby-stationen. Arten gick ej att återfinna på denna lokal under 2003/04. Lokalen finns noterad av Lundqvist (1986). I övrigt är arten alltid tillfällig och har noterats på Öland efter 1968 endast på ett fåtal lokaler. Viola elatior Fr. storviol (Violaceae) Den sydöstligt kontinentala storviolen, i norra Europa endast förekommande på Öland och i Estland, har minskat vad beträffar lokalernas antal och populationernas storlek. En liten förekomst fanns 49/50 i Vickleby socken i kanten av några lövskogssträngar vid vägen mellan Vickleby och Stora Frö. De klassiska förekomsterna i Vickleby Storkarst Ö om

12 Lindkärr såg jag ej personligen. Storviol är funnen på två lokaler i karstområden i Vickleby sn Storviolen hotas av igenväxning och ökande beskuggning i lövskogsmarginaler (se Krutbrännaren 2004 och Aronsson et al. 1995). Hotkategori: starkt hotad Erik Sjögren Fältvägen 1 B Uppsala Sterner, R Flora der Insel Öland. Acta Phytogeogr. Suec. 9. Svensson, R. & Wigren, M Klättens historia och biologi i Sverige. Svensk Bot. Tidskr. 77. Svensson, R. & Wigren, M Hjärtstillans historia och biologi i Sverige (History and biology of Leonurus cardiaca in Sweden.) Svensk Bot. Tidskr. 78. Svensson, R. & Wigren, M a. Riddarsporrens historia och biologi i Sverige. (History and biology of Consolida regalis in Sweden). Svensk Bot. Tidskr. 80. Svensson, R. & Wigren, M b. A survey of the history, biology and preservation of some retreating synanthropic plants. Symbolae botanicae Upsaliensis XXV: 4. Vägkantsfloran. utg. av Vägverket, Borlänge. nr Referenser: Ahlquist, A Ölands historia och beskrifning. Calmar Andersson, U-B & Gunnarsson, T Floraväktarrapport Ölands botaniska förening. Krutbrännaren 13:1. Ekstam, U. & Jacobson, R Ölands och Gotlands växtvärld. En ekologisk och kulturhistorisk flora. Stockholm. Ekstam. U. & Sjögren, E Studies on past and present changes in deciduous forest vegetation on Öland. Zoon, Suppl. 1. Gärdenfors, U. (ed.) Rödlistade arter i Sverige ArtDatabanken, SLU, Uppsala. Hultén, E Atlas över växternas utbredning i Norden. Stockholm. Linné, C. con Öländska och gothländska resa förrättad Stockholm. Lundqvist, Å. Ölands kärlväxtflora (R. Sterner, Flora de Insel Öland. Acta Phytogeogr. Suec. 9) Andra reviderade upplagan utgiven av Åke Lundqvist Redaktion Svensk Bot. Tidskr. Lund Mossberg, B. & Stenberg. L Den nya nordiska floran. Stockholm. Sjögren, E Changes in the epilithic and epiphytic moss cover in two deciduous forest areas on the island of Öland (Sweden). A comparision between and Studies in Plant Ecology 19. Sjöstrand, M.G Calmar läns och Ölands flora. Calmar. Sterner, R Bidrag till kännedom om Ölands flora. Svensk. Bot. Tidskr. 12. Sterner, R Ölands växtvärld. Kalmar. ÅKE LUNDQUIST SAMLADE SKRIFTER UR ÖLÄNDSK BYGD Samtliga artiklar som Åke Lundquist under åren skrev i Öländsk bygd är här samlade i ett nytryck på 260 sidor. Kostnad inkl. porto inom Sverige endast 170 kr. Beställ hos Thomas Gunnarsson Kummelvägen Färjestaden tel

13 Vitblommig björnloka Heracleum sphondylium ssp. sphondylium på Öland av Karl-Göran Bringer Björnloka är en allmän växt i södra och mellersta Sverige och förekommer rikligt längs öländska vägkanter. Den uppdelas i två underarter, den vitblommiga ssp. sphondylium och ssp. sibiricum med gulgröna blommor. Den sistnämnda är vanligast och den enda, som finns upptagen i Ölands Kärlväxtflora. Den vitblommiga formen har en västlig huvudutbredning medan den gulgröna, som artnamnet anger, har en östlig tyngdpunkt i sin utbredning. Skandinavien och Danmark blir då ett övergångsområde, där underarterna möts. De korsar sig gärna, och en stor formrikedom kan uppkomma. (Faurholdt-Shou: Nordiske skaermplanter 2004). Den vitblommiga björnlokan är synbarligen inte lika vanlig i Sverige, men lokaler finns rapporterade från såväl Smålands kust som från Gotland. Det var alltså inte osannolikt, att den också skulle kunna förekomma på Öland. Genom åren har jag haft uppmärksamheten riktad på björnlokorna, men först för 3 år sedan fick jag napp på min egen hemmaplan i Skogsby, Torslunda socken. Från korsningen mellan Lundtorpsgatan och Baldersgatan i Skogsby följer man en mindre markväg norrut mot en lövskogsdunge, som heter Tors lund och ibland kallas Torslunda prästhag. Efter cirka 100 meter ser man stängslet kring en bevattningsdamm tillhörande Torslunda Försöksstation. Framför detta har de senaste åren observerats björnlokor, av vilka varit tydligt vitblommiga. De yttre blommorna i flockarna har varit större med djupt kluvna spetsar och mer asymetriska än de centrala. Enligt Den nya nordiska floran är den sibiriska björnlokans frukter 4-6 mm medan den vitblommigas ligger i intervallet 6-10 mm mätte jag ett antal frukter från flockar, som jag bedömde som typiska ssp. sphondylium,vilket gav resultatet mellan 8 och 9,5 mm. Frukterna var som mogna kala, medan de som färska kunde ha ett fåtal hår. I närheten finns också talrika exemplar av den sibiriska underarten med mindre och mer symmetriska blommor. Man hittar också övergångsformer med svagare inslag av gulgrönt, vilka kan antas vara hybrider. Då jag som nämnts hållit litet extra uppsikt på björnlokorna, vågar jag påstå, att den vitblommiga formen är sällsynt på Öland. Vid Järnvägsgatan mellan Skogsby och Färjestaden har jag sett ett bestånd nära platsen för den gamla banvaktsstugan, som dock inte varit lika typiskt som det tidigare beskrivna. I Södra Möckleby socken nära Cementas fabrik är björnlokor sällsynta, men sommaren 2006 växte här 2 plantor, som jag bedömde tillhöra ssp. sphondylium. Karl-Göran Bringer Pl 6150 Ölands Skogsby Färjestaden

14 Något om kungsljus och deras hybrider av Lissbeth och Karl-Göran Bringer Ölandskungsljus, Verbacum densiflorum, ansågs av Richard Sterner vara tämligen rar med få lokaler norr om Torslunda. Kartan i Ölands Kärlväxtflora ger en liknande bild. Mycket tyder på, att arten på senare år blivit betydligt sällsyntare. Eftersom växten på den svenska rödlistan förs till kategorin Starkt hotad har Ölands Botaniska Förening följt dess förekomst under de senaste åren, och förändringar i utbredning och frekvens har redovisats i årliga sammanfattningar i Krutbrännaren. Ölandskungsljus uppträder idag någorlunda regelbundet inom två områden, dels vid Hammarby i Smedby socken och dels kring de stora rödskifferhögarna vid cementindustrin söder om Södra Möckleby samhälle. Vissa år dyker enstaka exemplar upp i Torslunda blommade en planta i Skogsby på en slänt mitt för den nu nerlagda bensinmacken. Det totala antalet individer varierar år från år och är numera genomgående lågt, men1993 räknade t.ex Herman Björkman mer än 100 exemplar i Smedby. Sommaren 2005 påbörjade vi en inventering av kärlväxtfloran kring Bergsstigen, en vandringsled, som anlagts av Södra Möckleby hembygdsförening genom det gamla industriområdet. Skyltar med kartor, bilder och text ger en god uppfattning om, hur äldre tiders alunframställning påverkade terräng och landskap. Stigen löper från Strömgatan söder ut till Degerhamnsvägen. Nästa etapp går från Degerhamnsvägen fram till Cementas fabriksområde. Stigen fortsätter därefter söder ut och planeras nå Albrunna centrum. Nära ledens början söder Strömgatan fann vi 2005 en lokal med drygt 40 exemplar av ölandskungsljus på en skifferkulle öster om parkeringsplatsen. Sommaren 2006 hade antalet ökat till 70 blommande plantor. Vid vidare eftersök hittade vi 2 plantor längre söder ut samt ett exemplar av hybriden med mörkt kungsljus (V. nigrum). I området söder om Degerhamnsvägen växte 3 exemplar invid stigen vid förgreningen mot den s.k. lastfickan. Ett tiotal ölandskungsljus växte i det brantstråk och den åkerkant, som avgränsar täktområdet åt öster. På de stora skifferhögarna noterades ytterligare 6 plantor Ännu ett av de öländska kungsljusen finns med på den svenska rödlistan under rubriken starkt hotad nämligen grenigt kungsljus (V. lychnitis). Ölands Kärlväxtflora anger ett fåtal fynd av såväl den vitblommiga som den gulblommiga formen, men de gulblommiga exemplaren har ifrågasatts på grund av risk för sammanblandning med praktkungsljus (V. speciosum) hittade Margareta Edqvist 4 vitblommiga exemplar i trakten av Ekerums golfanläggning, och arten fanns kvar i varje fall I samband med en kärlväxtinventering 1998 av

15 Neptuni åkrar i Böda socken upptäcktes ett vitblommigt grenigt kungsljus i landsvägskanten vid en parkeringsslinga dök växten upp igen med 3 blommande plantor och har därefter observerats i enstaka exemplar. Sommaren 2006 fanns 3 vitblommiga plantor den 18/8. Växten blommar ganska sent och löper därför risk att bli avslagen i samband med vägrensslåttern. Den torra sommaren kan ha gjort, att vägkantsvegetationen inte blivit så yppig, att Vägverket ansett det nödvändigt att bekämpa den. Arter inom släktet Verbascum har en benägenhet att lätt hybridisera. Detta gäller bl.a. för ölandskungsljus och mörkt kungsljus. Ölands Kärlväxtflora noterar åtskilliga förekomster av äldre datum, den tidigaste från Uppenbarligen var ölandskungsljus då vanligare. Inslaget från mörkt kungsljus avslöjas lätt genom den mer eller mindre kraftiga violettfärgningen av ståndarhåren. Arvet från ölandskungsljus kan visa sig genom blommans större diameter, kronbladens benägenhet att överlappa varandra, förlängda ståndarknappar och bladens form, färg och hårighet. Kanske vore det idé att rensa bort blomskott av mörkt kungsljus från skifferkullen med det stora beståndet av ölandskungsljus. En relativt nyinvandrad art på Öland är praktkungsljus (V. speciosum). Att detta kan hybridisera med mörkt kungsljus har noterats i Ölands Kärlväxtflora, och korsningar har på senare år blivit vanligare, även utanför trädgårdar. Hybridplantornas utseende varierar starkt och kan närma sig endera av föräldraarterna. Ståndarsträngarnas hårighet har violett ton men inte lika mörk som hos rena nigrum-kungsljus. När habitus är av speciosum-typ brukar blom-ställningens toppgren bli längre och smalare något lik en kattsvans. På äkta praktkungsljus är sidogrenarna rakare och bildar en till synes konstant vinkel omkring 40 grader mot huvudaxeln. På hybridplantorna förlängs sidogrenarna och blir något bågböjda inåt. På sensommaren brukar kungs-ljusplantor ofta angripas av en mjöldaggsvamp, och hybridplantorna verkar drabbas hårdare än föräldraartena. När vissna plantor skall rensas bort på hösten lägger man märke till, att praktkungsljusen är ganska lätta att dra upp, medan hybridexemplaren sitter mycket hårdare fast i marken. Ölandskungsljus är vanligen ganska lågvuxet och ogrenat, men det kan också uppvisa en förgrening, som dock inte blir lika regelbunden som hos praktkungsljus. I vår trädgård, där flera arter av kungsljus finns representerade, har i år funnits ett storväxt exemplar med ojämn förgrening, måttligt håriga ståndare och en blomdiameter och längd på ståndarknapparna, som varit intermediär mellan ölandskungsljus och praktkungsljus. Invid landsvägen genom norra Hammarby växte i somras två liknande exemplar, och vi bedömer, att dessa tillhör hybriden densiflorum x speciosum. Lissbeth & Karl-Göran Bringer Pl 6150 Ölands Skogsby Färjestaden

16 Hur växer Lycoperdon ericaeum? av Ulla-Britt Andersson Buksvampsexkursion del IV (2006) Helgen november var det dags för den årliga gasteromycethelgen under Mikael Jeppsons ledning, som öländsk samordnare fungerade Tommy Knutsson. Med tanke på tidigare år hade vi högt ställda förväntningar vad som väntade oss i de öländska markerna, som vanligt blev vi inte besvikna. Början kunde ha varit bättre åtminstone sett till vädrets makter. Ingen snö men väl ett envist lågtrycksområde med tillhörande regnväder som gjorde lördagens exkursion till en blöt tillställning. Vi samlades vid Karums alvar, Högsrum socken och började med att besöka den nyupptäckta lokalen för vit stjälkröksvamp Tulostoma niveum. Någon svamp såg vi ej men väl den fina karsten med mosskuddar där den hittats tidigare på säsongen. På mosskud-darna såg vi också dvärgäggsvamp Bovista limosa. I närheten växte fjällig stjälkröksvamp T. cf. squamosum som en häxring runt en enbuske. Även stäppröksvamp Lycoperdon decipiens med sitt typiskt mörka sporpulver uppträdde som i en häxring. Några färska exemplar av hårig jordstjärna Trichaster melanocephalus fann vi i en enbuske. Nästa stopp var en betesmark väster om Rönnerums by, Högsrum socken. Håkan Lundkvist som brukar ha bra näsa för intressanta lokaler hade tipsat oss om den fina, betade torrängen. Vi behövde inte gå många meter ut i hagen förrän vi stötte på det första mycelet av dvärgjordstjärna Geastrum schmidelii. Det visade sig vara mycket gott om denna jordstjärna och minst 15 mycel kunde vi inräkna. En av deltagarna fick slut på batterierna i sin GPS och gick tillbaka till bilarna och snavade då över en verklig raritet, stäppjordstjärna G. pseudolimbatum. Detta var det 3:e fyndet av arten på Öland. I övriga Sverige är den funnen i Västergötland (utgången?) och i Skåne. Arten är halvt hygroskopisk, peristomet är markerat och slätt-fransat, rökbollen är skaftad. Både färska och fjolårsexemplar av arten hittades på en barrmatta under några tallar. Ute i hagen växte fatsvamp Poronia punctata på hästspillningen. Längs en trampad stig fann vi liten diskröksvamp Disciseda candida med sin platta fruktkropp som precis hade kommit upp ur jorden och vänt sig om 180 grader. En fruktkropp av svartnande äggsvamp Bovista nigrescens togs hem för mikroskopering. Tyvärr hade inte sporerna krökta pediceller så vi får vänta ännu en tid på att B. graveolens ska hittas på Öland. Vi gjorde ett kort stopp i en gammal övergiven grusgrop längs vägen mot Rönnerums by. Tyvärr var den alltför igenväxt för att hysa några mer intressanta arter men en del kärlväxter skulle säkert kunna hittas i gropen vid en lämpligare tidpunkt. Blöta ända in på kroppen for vi mot Källingeheden nära Aledal, Algutsrum socken. En intressant lokal som Mikael och Tommy tidigare besökt under året visade sig nu vara upplöjd och besådd med höstgröda! Mikael försökte få oss en gång för alla att lära oss skillnaden mellan sandäggsvamp Bovista

17 furfuracea och mångformig äggsvamp B. aestivalis, den sistnämnda gjorde verkligen skäl för sitt svenska namn. Som avslutning på dagen åkte vi till infarten till Gråborg, Algutsrum socken. I vägkanten hade någon slängt en massa fiskrens och på detta växte ett exemplar av läderboll Myce-nastrum corium med sin tjockväggiga fruktkropp. Söndagen bjöd på uppehåll och fler deltagare anslöt sig. Vi började med att besöka området runt bilskroten i Algutsrum. Nedanför Landborgen finns flera sandiga fält med tydligt kalkfattigt markinnehåll, en mer ovanlig naturtyp på Öland. Ett helt bestånd med sandstarr Carex arenaria hade en märklig påväxt av något som liknade vårtöra Thelephora terrestris. Ute på sandheden fanns rikligt med Disciseda candida. Glädjande nog fann vi också släktingen stor diskröksvamp D. bovista som är betydligt ovanligare och med få fynd på Öland. Fruktkropparna var tydligt större och hade en annan färg än hos D. candida. Ska man vara säker på artbestämningen måste man mäta sporstorleken, D. bovista har större sporer med kraftigare Stäppjordstjärna Geastrum pseudolimbatum. Foto: Thomas Gunnarsson. taggar. Ute på den till synes kalkfattiga sandheden hittades Geastrum schmidelii. Mer ovanlig på Öland är fårad äggsvamp Bovista dermoxantha som är tydligt fårad nertill och föredrar kalkfattiga marker. En av deltagarna frågade Mikael i vilken miljö hedröksvamp Lycoperdon ericaeum uppträder. I liknande miljö som här svarade han. På nästa sandfält fanns till vår glädje flera fint utvecklade exemplar av L. ericaeum, kanske kan man prata fram svampar som man vill se? Fruktkropparna hade små, delvis kvarsittande taggar, de saknade nätmönster och färgen var ungefär som caffe-latte. Nästa stopp var Koviken söder Ispeudde, Glömminge socken. På denna betesmark nära havet växte ånyo Lycoperdon ericaeum liksom Disciseda candida. Vi måste låta även söndagens deltagare få se den nyupptäckta lokalen för Geastrum pseudolimbatum vid Rönnerum. När vi studerade jordstjärnorna upptäckte vi att i närheten fanns ytterligare tre arter nämligen sträv jordstjärna G. berkeleyi, kantjordstjärna G. striatum och G. schmidelii, här kan man prata om hot spot. Den sista lokalen som besöktes var Ekerumsbadet, Högsrum socken. Vi delade på gruppen, några gick söderut och de andra norrut. Söderut fanns en del fina torrängsfragment där vi åter fann Lycoperdon ericaeum. De som gick norrut på den revlika bildningen med enbuskar väster om själva badplatsen kunde återfinna Disciseda candida som tidigare rapporterats på 1980-talet från lokalen. Runt några enbuskar växte också ett par mycel av naveljordstjärna Geastrum elegans. Nöjda med två dagar fyllda av spännande fynd tackade vi Mikael som nu hade flera timmars bilkörning hem till Västergötland framför sig. Karums alvar

18 Bovista limosa B. plumbea Handkea excipuliformis Lycoperdon decipiens (NT) L. lividum Trichaster melanocephalus (NT) Tulostoma niveum (EN) T. cf. squamosum (EN) Vascellum pratense Rönnerum väst om byn Bovista aestivalis B. nigrescens B. plumbea Disciseda candida (VU) Geastrum berkeleyi (EN) G. pseudolimbatum (CR) G. schmidelii (NT) G. striatum Handkea utriformis Lycoperdon lividum Vascellum pratense Grusgrop väster Rönnerum Lycoperdon lividum L. perlatum L. pyriforme Källingeheden norr Aledal Bovista aestivalis B. furferacea B. plumbea Handkea utriformis Lycoperdon lividum L. nigrescens Disciseda bovista (CR) D. candida VU Geastrum schmidelii (NT) Handkea utriformis Lycoperdon ericaeum (NT) L. lividum L. molle L. nigrescens L. perlatum Koviken Ispeudde Bovista aestivalis B. furfuracea B. plumbea B. tomentosa Disciseda candida (VU) Geastrum schmidelii (NT) Handkea excipuliformis H. utriformis Lycoperdon ericaeum (NT) L. lividum L. perlatum Ekerumsbadet söderut Bovista aestivalis B. plumbea Lycoperdon ericaeum (NT) L. lividum L. nigrescens L. perlatum Ekerumsbadet norrut Disciseda candida (VU) Geastrum elegans (EN) Handkea utriformis Infarten Gråborg Mycenastrum corium (EN) Bilskroten vid Algutsrum Bovista aestivalis B. dermoxantha B. furfuracea

19 Släktet Rosa - blommor, taggar och blad i skön förening av Ulla-Britt Andersson & Thomas Gunnarsson Första helgen i september deltog vi i en roskurs i Skåne som Svenska Botaniska Föreningen anordnat. Kursledare var Erik Ljungstrand och Kjell-Arne Olsson. De ca 15 deltagarna var förlagda på Villa Thalassa norr om Helsingborg. Vi fick en utmärkt genomgång av Erik av de flesta vilda, förvildade och kvarstående rosor som kan påträffas i Sverige. Han presenterade den revision av taxonomin som skett under de senaste åren framför allt genom den tyske rosexperten Heinz Henkers försorg. En säkerhetsnål med en diameter på 1 mm visade sig vara oumbärlig i fältutrustningen. Nålen ska användas för att uppskatta storleken på stiftkanalen som ofta är avgörande vid artbestämningen. Denna karaktär är dessutom ganska konstant inom samma taxa. För att mäta på bästa sätt ska man göra enligt följande: Mät inte på ett centralnypon (som har större stiftkanal). Försök att hitta åtminstone två nypon som sitter tillsammans. Centralnyponet kan skiljas ut på att det saknar led basalt på sitt skaft vilket sidonyponet har. Tag sedan bort märkessamling och mät med säkerhetsnål stiftkanalen på sidonyponet. När ska man då ut och titta på rosor? Tidigast av alla rosor blommar pimpinellros, sedan de hartsdoftande rosorna, därefter de glandelfattiga rosorna och sist de äppeldoftande. Runt midsommar är det lämplig att leta rosor eftersom de flesta har blommor. Ofta får man återkomma till samma rosbuske i september för att mäta stiftkanalen på de färska nyponen och även se deras mognadsgrad. På lördagen besökte vi några lokaler i södra Skåne bl.a. vid Skivarpsåns mynning där flera rara rosor växte i samma beteshage. På söndagen besökte vi några lokaler i Kullabygden och såg ytterligare spännande arter. Sammanlagt blev det under helgen 22 arter vilda och förvildade/kvarstående rosor, en fantastisk utdelning. Vi avslutade med ett besök på Fredriksdals Rosarium där vi fick en initierad guidning bland gamla kulturrosor av Lars-Åke Gustavsson. Nedan följer en sammanställning av de anteckningar vi förde under helgen som till största delen är hämtade från Eriks genomgångar både inomhus och i fält. Mått på stiftkanalen är hämtade ur Thorsten Elfströms artikel Rosor i Skåne Släktet Rosa utmärks genom att ha nypon. Nyponet är en skenfrukt, inuti finns frön som definitionsmässigt är nötter. Nästan alla rosor har blad som är parbladiga med uddblad. Taggar finns oftast. Vildrosor har 5 kronblad och 5 foderblad. Foderbladen hos vissa rosor är oflikade - homosepala, medan andra har flikar på en del foderblad - heterosepala. Hos de heterosepala rosorna har två foderblad flikar på båda sidor, två foderblad saknar flikar, och ett foderblad har flikar på ena sidan. En del rosor har en speciell genetik. Inom delar av släktet Rosa, bl.a. hos stenros och nyponros, är

20 och kvarsittande foderblad. Nedan följer en genomgång av de vilda och vanligaste förvildade/kvarstående rosorna i Sverige. Glandelfattiga rosor I denna grupp finner vi några av våra vanligaste rosor. De har en komplicerad meios enligt ovan vilket gör att lokala formgrupper kan utvecklas, alla är heterosepala. Kal stenros R. canina ssp. canina har blommor som är blekrosa-vita. I gynnsamma lägen kan den bli rejält högvuxen (åtskilliga meter) och klättra i träd. I början av september är nyponen fortfarande gröna och hårda dvs. de mognar sent (oktobernovember). Bladen är glänsande ljusgröna. Stiftkanalen är rejält trång, oftast runt 0,5 mm (0,4-0,9). Foderbladen ramlar tidigt av. Hårstenros R. canina ssp. dumetorum skiljer sig genom att bladen är håriga framför allt på undersidans nerver och rachis (bladets huvudaxel). Huvudarten stenros växer mest längs kusterna i södra och mellersta Sverige. Exkursionsledaren Erik Ljungstrand inviger oss i rosornas värld. Foto: Thomas 5x=35. En komplicerad meios ger pollenkorn med 7 kromosomer och äggceller med 28 kromo-somer. Detta ger knepiga korsningar där avkomman mest liknar moderplatan eftersom den största delen av det genetiska materialet kommer från äggcellen. Sedan kan rosorna korsa sig igen och ge upphov till lokala formgrupper. Generellt hör följande karaktärer ihop: Vita/ljusrosa blommor, sent mognande nypon, trång stiftkanal och tidigt avfallande foderblad. Mörkt rosa blommar är kopplade till tidigt mognande nypon, vid stiftkanal Kal mellanros R. dumalis ssp. subcanina har blommor som är rosa, färgen ligger mellan stenrosens vitrosa blommor och nyponrosens mörkrosa. Nyponen liknar till formen stenrosens men mognar tidigare än hos denna art (september). Bladen är lite matta och gröna. Stiftkanalen är ca 1 mm i diameter (0,9-1,2). Foderbladen är tillbakaböjda eller utspretande. Hårmellanros R. dumalis ssp. subcollina har håriga blad speciellt på undersidan. Stiftkanalen är runt 1 mm (0,9-1,2). Man anser inte att dessa taxa är primärhybrider mellan sten- och nyponros utan något skilt för sig. Då de nyligen urskilts saknas

21 kunskap om den aktuella utbredningen i Sverige. Kal nyponros R. dumalis ssp. dumalis har blommor som oftast är mörkrosa till färgen men helt vita kan också förekomma. I början av september har den nypon som redan är något orangea och mjuka. Bladen är blågröna, ett äldre namn på arten är R. glauca, ett namn som idag står för en helt annan ros (se nedan). Stiftkanalen är vid ofta runt 1,5 mm (1,5-2). Foderbladen sitter delvis kvar. Hårnyponros R. dumalis ssp. coriifolia har håriga blad speciellt på undersidans bladnerver och rachis. Bladen är grågröna, generellt är den mer hårig än hårstenros. Huvudarten nyponros växer i södra och mellersta Sverige men är inte lika kustbundna som stenros. Utmed kusten når den ända till mellersta Norrland. Glandelrika äppeldoftande rosor De äppeldoftande rosorna har alla glandler som är relativt långa och doftar äpple. De är heterosepala. Några av arterna är mycket sällsynta. Man kan dela in dem i två grupper. Den första gruppen har blad som är spetsiga med elliptisk bas. Nyponskaften saknar glandler. I denna grupp finns åkerros R. agrestis, västkustros R. elliptica ssp. inodora samt tyskros R. elliptica ssp. elliptica. I den andra gruppen av äppeldoftande rosor är bladbasen rundad, de har glandler på nyponskaften och är mer småblommiga. I denna grupp ingår sydäppelros R. micrantha, mellanäppelros R. rubiginosa ssp. columnifera samt äkta äppelros R. rubiginosa ssp. rubiginosa Åkerros R. agrestis har blommor som är vita till färgen. Nyponen mognar sent (september-oktober) och är körsbärsröda till färgen. Bladen är glänsande och mörkgröna. Stiftkanalen är trång <1 mm (0,5-0,8). Foderbladen faller av tidigt. Den är rödlistad i hotkategori CR. Arten har några lokaler i Skåne. Västkustros R. elliptica ssp. inodora finns trots namnet förutom längs västkusten också i Skåne. Den har ljusrosa blommor. Nyponen mognar i september. Bladen är glänsande mörkgröna. Stiftkanalen är ca 1 mm (0,8-1,1). Foderbladen är utstående och ramlar av relativt snart. Stammen har kraftiga kloböjda taggar. Den är rödlistad i hotkategori EN. Tyskros R. elliptica ssp. elliptica finns sällsynt kvarstående/förvildad. Den liknar mycket västkustros men blommorna är mörkrosa och stiftkanalen har en bredd >1 mm (1,2-1,7). Sydäppelros R. micrantha har ljusrosa blommor. Nyponen mognar sent (oktober). Stiftkanalen är trång <1 mm (0,4-0,8). Foderbladen är tidigt avfallande. Den saknar borsttaggar på stammarna men har kraftiga och kloböjda taggar. Den är rödlistad i hotkategori CR. Den finns på några lokaler i Skåne och en i Blekinge. Mellanäppelros R. rubiginosa ssp. columnifera har blommor som är rosa, kronbladen är mörkare längst ut. Nyponen mognar i september. Den har en stiftkanal på ca 1 mm (0,9-1,2). Foderbladen faller av när nyponen mognar. Den har både kraftiga taggar och borsttaggar. Äkta äppelros R. rubiginosa ssp. rubiginosa har mörkt rosa blommor, kronbladen är mörkare längst ut. Stiftkanalen är >1 mm (1,2-2,0). Foderbladen på nyponen är mer framåtriktade än hos mellan-äppelrosen.