Lymfom och kronisk lymfatisk leukemi

Transkript

1 Lymfom och kronisk lymfatisk leukemi En faktabank för journalister december 2009

2 Historik Thomas Hodgkin, som gett namnet åt lymfomvarianten Hodgkin lymfom, var en engelsk lärare som år 1832 i en artikel beskrev hur lymfkörtlarna och mjälten kunde vara sjukligt förstorade. Redan 1666 hade sjukdomen beskrivits av de italienske medicinprofessorn Marcelle Malpighi, kallad den mikroskopiska anatomins fader. Men det var Thomas Hodgkin som i sin artikel On some morbid appearences of the absorbent glands and spleen mer i detalj redogjorde för sju patientfall. Thomas Hodgkin arbetade på Guy s Hospital i London. Han var en varm förespråkare av förebyggande medicin och propagerade för hygien, frisk luft, och mindre alkohol. Han talde för förtryckta minoriteter, jämlik utbildning för pojkar och flickor och var motståndare till alla slags sociala orättvisor. Hodgkin presenterade under en förläsning år 1822 det första stetoskopet på sjukhuset. De äldre läkarna var inte imponerade och satte en blomma i tratten, men studenterna testade ivrigt det nya instrumentet. År 1865 beskrev ytterligare en läkare vid Guy s Hospital, Samuel Wilks, samma sjukliga förändringar som Hodgkin, och var först ovetande om den förres upptäckt. Men sedan han uppmärksammat artikel döpte han fenomenet till Hodgkins sjukdom. När man senare insåg att det fanns flera olika varianter fick en annan grupp namnet non-hodgkins.

3 Lymfom och kronisk lymfatisk leukemi (KLL) - orsak Lymfom är en av de cancerformer som ökar snabbast i världen, nyinsjuknandet har ökat med 80 procent sedan början av 1970-talet. I Sverige har man noterat en minskning i antalet nyinsjuknande. Varje dag får mer än fem svenskar besked om att de har lymfom- samlingsnamnet för den grupp elakartade cancersjukdomar som utgår från kroppens lymfsystem. Sjukdomen drabbar främst vuxna och är något mer vanlig bland män. De flesta som insjuknar är mellan 45 och 70 år. Risken att bli sjuk ökar med åldern. Orsak okänd Den exakta orsaken till lymfom är ännu okänd. Forskningen har dock fokuserat på vissa faktorer som kan bidra till sjukdomsutvecklandet av lymfom, däribland genetiska faktorer, autoimmuna sjukdomar (till exempel reumatoid artrit), virussjukdomar (till exempel hiv) men även vissa typer av läkemedel (immunhämmande läkemedel) och eventuellt organiska lösningsmedel. Att lösningsmedel som klorfenoler nu är förbjudna verkar ha haft effekt. Men slumpen förefaller spela en stor roll. Forskningen har visat att det finns ett visst ärftligt samband vid KLL. I familjer där det finns en patient med kronisk lymfatisk leukemi har man sett en ökad risk för familjemedlemmar att också drabbas av KLL Man kan inte leva sig till lymfom eller KLL, inte heller skydda sig genom att undvika något i sin livsföring.

4 Lymfsystmet en del av immunförsvaret Lymfsystemet är en viktig del av immunförsvaret. Genom lymfsystemet flyter lymfan, en ljus vätska besående av proteiner, fetter och vita blodkroppar (lymfocyter). Lymfsystemet är ett nätverk av olika organ och vävnader (benmärg, mjälte, bräss, lymfkörtlar, halsmandlar, blindtarmsbihang) samt lymfkärl. Lymfsystemet har två uppgifter: Att dränera vätska från celler och vävnader och föra den tillbaka till blodomloppet. Att bekämpa infektioner och cancersjukdomar genom att transportera runt lymfocyterna i hela kroppen. Det finns två huvudtyper av lymfocyter; B-celler och T-celler. B-lymfocyter bildar antikroppar mot främmande ämnen (antigen). T-lymfocyterna bildar inte antikroppar utan reglerar immunförsvaret och dödar celler som bär på antigen. Lymfom kan utvecklas när något går fel vid bildandet av en lymfocyt det sker en DNA-förändring eller en mutation i cellen. Cellen börjar föröka sig okontrollerat och bildar så småningom en eller flera tumörer. Liksom normala lymfocyter kan dessa canceromvandlade lymfocyter utvecklas i olika delar av kroppen, bland annat i lymfkörtlar, mjälte, blod eller andra organ. Lymfsystemet

5 En sjukdom med många ansikten I Sverige insjuknar ungefär personligen årligen i lymfom. Tidigare delades lymfomen enbart in i Hodgkins respektive non-hodgkins lymfom, men indelningen anses inte längre relevant, vare sig vad gäller prognos eller behandling, eftersom variationerna inom non-hodgkins lymfom är stora. Istället delas lymfom in i lågmaligna (eller indolenta) lymfom, högmaligna (eller aggressiva) lymfom, kronisk lymfatisk leukemi samt Hodgkins lymfom Hodgkins lymfom drabbar främst ungdomar och yngre vuxna. Ungefär 160 ny patienter insjuknar varje år. Prognosen är mycket bra och nästan alla patienter botas av behandlingen. Kronisk lymfatisk leukemi drabbar ca 450 patienter varje år. Sjukdomen är kronisk och patienterna genomgår upprepade behandlingar under sin sjukdomstid. Ungefär 1/3 av patienterna kommer dock inte att behöva behandling för sin sjukdom. KLL är den vanligaste formen av leukemi. Man kan anta att ungefär svenskar har kronisk lymfatisk leukemi De låg-respektive högmaligna lymfomen delas i sin tur in i ett 20-tal olika typer där de vanligaste är: Lågmaligna lymfom ca 450 nya fall per år, till exempel: Follikulärt lymfom är den vanligaste typen med ca 250 nya patienter per år Marginalzonslymfom ca 80 nya patienter Högmaligna lymfom ca 750 nya fall per år, till exempel: Diffust storcelligt B-cellslymfom, ca 535 ny patienter Mantelcellslymfom, ca 80 nya patienter per år Även för låg- och högmaligna lymfom kan man anta att fler än patienter i Sverige har en lymfomdiagnos under medicinsk kontroll eller behandling Begreppen låg- och högmalignt lymfom är relaterade till tumörens grad av malignitet (hur elakartad och snabbväxande den är). Symtom vid lymfom och KLL Symtomen vid lymfom och KLL är bland andra: Svullna lymfkörtlar (på halsen, i armhålorna eller ljumskar) Hosta Andfåddhet Viktnedgång utan annan förklaring Feber Riklig svettning (särskilt nattetid) Svår klåda Förstorad mjälte eller lever Trötthet på grund av anemi Symtomen kan också uppträda vid andra typer av besvär, till exempel vid infektioner. Det finns inga test som kan avslöja lymfom i ett tidigt skede. Därför är det viktigt att uppsöka läkare om man har ovanstående symtom som inte ger med sig.

6 Kronisk lymfatisk leukemi upptäcks många gånger av en slump till exempel i samband med en hälsokontroll. Då kan det vara patientens blodvärden med för många lymfocyter (det kallas lymfocytos) som gör att läkaren går vidare med utredning och ställer en diagnos. Många patienter har inga symtom vid diagnos. Sjukdomen är kronisk och har ett långsamt förlopp. Så ställs diagnosen lymfom Lymfom, där ett huvudsymtom är svullna lymfkörtlar, kan diagnostiskt vara svårt att skilja från infektionssjukdomar och vissa autoimmuna sjukdomar. Diagnosen ställs genom mikroskopisk analys av ett vävnadsprov. Ibland görs först en så kallad finnålspunktion då man suger ut celler från den misstänkta tumörvävnaden. Ofta opereras en lokal lymfkörtel bort för undersökning. Läkaren gör en kroppsundersökning där man främst noterar förstoring av lymfkörtlar, lever och mjälte. En rad blodprov tas och vanligen också ett benmärgsprov. Andra hjälpmedel är hjärt- och lungröntgen och datortomografi. Med hjälp av resultaten från undersökningarna klassificeras lymfomet och man gör en stadieindelning. Stadieindelning Lymfom kan indelas i fyra stadier som betecknar var cancercellerna har spridit sig i kroppen. Stadium I Stadium II Stadium III Stadium IV Cancercellerna finns inom ett enda lymfkörtelområde, ofta en enstaka lymfknuta Cancercellerna finns i två eller flera lymfkörtelområden på samma sida av diafragma (mellangärdet, det muskulösa valvet mellan brösthåla och bukhåla) Cancercellerna finns på båda sidor om diafragman, även mjälten eller något annat organ eller område är påverkat. Spridd sjukdom utanför lymfkörtlarna, spridning till ett eller flera organ, benmärgen eller levern. Så ställs diagnosen KLL Diagnosen ställs på likartat sätt som vid lymfom med blodprover och benmärgsprov. Lungröntgen och datortomografi ingår också i utredningen. Med hjälp av resultaten från proverna och undersökningarna klassificeras sjukdomen och man gör en stadieindelning. När läkarna ska stadieindela en kronisk lymfatisk leukemi använder man sig av två olika stadieindelningssystem ( Rai och Binet) I Rai graderas sjukdomen med 0 till 4: Stadium 0 De canceromvandlade lymfocyterna (lymfocytos) finns bara i benmärg och blod Stadium 1 Lymfocytos och förstorade lymfkörtlar Stadium 2 Lymfocytos och förstorad mjälte och/eller lever Stadium 3 Lymfocytos och blodbrist Stadium 4 Lymfocytos och för litet antal blodplättar I Binet graderas sjukdomen med A till C med grad ökar risken för död (A-lågrisk, B- medel och C-högrisk) Stadium A Färre än tre lymfkörtlar är angripna, ingen blodbrist eller brist på blodplättar Stadium B Fler än tre lymfkörtlar är angripna, blodbrist och brist på blodplättar Stadium C Grav blodbrist och grav brist på blodplättar oavsett hur många lymfkörtlar som är angripna.

7 Prognos och överlevnad Lågmaligna lymfom Vid lågmaligna lymfom delar och förökar sig cancercellerna långsamt i kroppen vilket gör sjukdomen svår att diagnostisera till en början. Majoriteten av patienterna med lågmaligna lymfom är äldre och kan idag inte botas, men överlevnaden är ändå ofta lång. Ibland kan lågmaligna lymfom övergå till den högmaligna sjukdomsformen. Principen är att man behandlar patienten först när symtomen försämrar livskvaliteten eller då blodvärdena är dåliga. Vanligen går då sjukdomen tillsvidare tillbaka. Medianöverlevnaden vid lågmaligna lymfom är sex till tio år Gensvaret på behandlingen är vanligtvis hög i samband med den första behandlingsomgången Patienterna drabbas av upprepade återfall och genomgår i genomsnitt fem till sex behandlingsomgångar av olika typer Högmaligna lymfom Vid högmaligna lymfom delar och förökar sig cancercellerna snabbt i kroppen och sjukdomen kan, om den lämnas obehandlad, leda till döden inom sex månader till två år. Men till skillnad från den lågmaligna formen kan många patienter botas. Medianöverlevnaden är fem år Ca 80% procent av patienterna blir botade av kombinationsbehandling med antikroppar och cytostatika. Patienter som diagnostiseras och behandlas i ett tidigt skede har större möjlighet att bli friska. Risken är också mindre att det drabbas av återfall senare. KLL Principen för behandling vid KLL liknar den man har vid lågmaligna lymfom. Först när patienten har symtom påbörjas behandling. Ungefär en tredjedel kommer aldrig att få symtom medan övriga kommer att få upprepade återfall och genomgå upprepade behandlingar. Medianöverlevnaden 2-3 år för patient med högrisk sjukdom och 14 för lågriskpatienter. Målsättningen med behandlingen, som består av cytostatika med eller utan monoklonala antikroppar, är att förlänga tiden till nästa återfall eller lindra symtomen. Patienterna drabbas av upprepade återfall och tiden utan sjukdom (remission) blir kortare och kortare. De nyaste vetenskapliga studierna visar att antikroppar i kombination med standardbehandlingen för flertalet patienter inte bara kan förlänga remissionen utan även förbättra överlevnaden för patienter med KLL. Uppföljning Efter behandlingen kan många patienter åter leva som vanligt. Patienterna kontrolleras regelbundet, hur ofta beror på patientens tillstånd, men vanligen kontrolleras de minst en gång per år. Behandling av lymfom och KLL De olika formerna av lymfom klassificeras efter flera faktorer, som storlek, tillväxttakt och drabbade områden. Dessa faktorer har betydelse för vilken behandling som ska sättas in. Tumörens storlek har betydelse för hur en patient kommer att svara på behandlingen. Ju mindre tumör, desto större är chansen att patienten kan tillgodogöra sig behandlingen. Tre kritiska faktorer avgör vilket behandlingsalternativ läkaren rekommenderar; typ av lymfom, stadium och storlek. Vanliga behandlingar är: Cytostatika Monoklonala antikroppar

8 Stamcellstransplantation Strålbehandling Ofta kombineras de olika behandlingarna för att åstadkomma bästa resultat. Cytostatika Cytostatika, cellhämmande medel, når till skillnad från strålning eller kirurgi, cancercellerna och dödar dem var de än befinner sig i kroppen eftersom läkemedlen tillförs blodet. Däremot kan cytostatika inte skilja på friska och sjuka celler. Cytostatika finns i en mängd varianter, en del bygger på naturliga substanser, andra är konstgjorda. I Sverige används ett 60-tal, och medlen ges ofta i kombinationer. Vanliga kombinationer vid lymfom- och KLL behandling är: CHOP cyklofosfamid, doxorubicin, vinkristin och prednison CVP cyklofosfamid, vinkristin och prednislon FC fludarabin och cyklofosfamid Cytostatika kan ges intravenöst eller som tabletter eller kapslar. Vanliga biverkningar är håravfall, illamående, magbesvär, problem med munnens slemhinnor och anemi. Mot flera av dessa biverkningar finns behandling. Monoklonala antikroppar Antikroppar ingår i vårt immunsystem. Monoklonala antikroppar är framodlade för att hjälpa kroppens eget immunsystem att bekämpa canceromvandlade celler. Antikropparna är målsökande och förstör, till skillnad från cytostatika, enbart de sjuka cellerna. Monoklonala antikroppar ges som infusion, ett intravenöst dropp. Målsökande antikroppar har helt andra verkningsmekanismer än cytostatika och ger inte lika många biverkningar. Patienterna kan få så kallade infusionsrelaterade symtom i samband med framförallt den första behandlingen. Dessa består vanligtvis av feber och frossa och är ofta milda till måttliga. Symtomen uppträder oftast inom två timmar efter att infusionen påbörjats. Innan infusionen kan man ge patienten kortison, paracetamol och antihistamin för att minska eventuellt symtom. En annan skillnad mellan cytostatika och målsökande antikroppar är att patienten inte löper samma risk att utveckla resistens som vid cytostatikabehandling. Det innebär att man kan upprepa behandlingen vid ett återfall. MabThera (rituximab) är en av de första antikropparna i världen som har godkänts för behandling av cancer godkändes MabThera för första gången för behandling av lågmalignt lymfom. Under de tio år som gått har MabThera fått fler och utvidgade indikationer vid behandling av lågmaligna och högmaligna lymfom. Med MabThera i kombination med cytostatika kan man idag visa ökad totalöverlevnad för patienter med lymfom. För många patienter kan man till och med tala om bot. Fler patienter blir alltså botade och fler lever längre. MabThera är godkänt för behandling av: Patienter med högmaligna lymfom i kombination med cytostatika (CHOP) Tidigare obehandlade patienter med lågmalignt lymfom i kombination med cytostatika (t ex CHOP eller CVP) Underhållsbehandling av patienter med lågmalignt lymfom Som ensamt läkemedel till patienter med lågmalignt lymfom när patienten är resistent mot cellgifter eller har fått sitt andra återfall efter cellgiftsbehandling

9 Patienter med kronisk lymfatisk leukemi i kombination med cytostatika. Patienterna kan vara tidigare obehandlade eller ha fått återfall i sin sjukdom. MabCampath (alemtuzumab) är en annan antikropp. Den är godkänd för behandling av patienter med kronisk lymfatisk leukemi (KLL) när behandling med cytostatika misslyckats. Zevalin (ibritumomab tiuxetan) är en monoklonal antikropp som kombineras med en radioisotop och används mot vissa högmaligna B-cellslymfom. Zevalin ges i kombination med MabThera. Zevalin ges till patienter som fått återfall efter MabThera-behandling. Stamcellstransplantation Autolog stamcellstransplantation innebär att blodbildande stamceller tas från patienten när sjukdomen befinner sig i ett lugnt skede. Cellerna samlas in från blodet eller benmärgen och fryses ner. Därefter kan man ge mer intensiv cytostatikabehandling. När behandlingen avslutats får patienten tillbaka de egna blodbildande cellerna genom dropp. Cellerna hittar till benmärgen och kan börja producera nya friska blodceller. Vid en autolog transplantation är benmärgen återställd efter tio till fjorton dagar. Risken för komplikationer och immunologiska reaktioner är mindre vid autolog än allogen stamcellstransplantation eftersom det är patientens egna celler. Allogen stamcellstransplantation innebär att patienten får friska blodceller från någon annan person, oftast en nära släkting. Nationella behandlingsriktlinjer I Sverige finns sedan några år nationella arbetsgrupper som består av erfarna specialistläkare. Dessa grupper har arbetat fram gemensamma behandlingsrekommendationer baserade på erfarenhet och vetenskapligt värderade fakta. Målsättningen är att underlätta handläggandet och behandlingsvalet men också att kunna säkerställa att lika vård erbjuds på alla håll i landet. Nationella behandlingsrekommendationer finns till exempel för follikulära (lågmaligna) lymfom, diffusa storcelliga (högmaligna) lymfom, Hodgkin s lymfom och kronisk lymfatisk leukemi. Internationella lymfomdagen Lymfomdagen är ett internationellt arrangemang som genomförs av Lymphoma Coalition, ett internationellt nätverk av patientorganisationer där svenska Blodcancerförbundet är medlem. Den 15:e september varje år genomförs en mängd olika aktiviteter världen runt för att uppmärksamma Lymfomdagen. Syftet med aktiviteterna är att öka kännedomen om lymfom, underlätta tidig diagnos och bästa möjliga behandling och därmed bidra till att säkerställa att alla som behöver behandling erhåller behandling i rätt tid. I Sverige genomför Blodcancerförbundet och de lokala patientföreningarna föreläsningar på olika håll i landet den 15:e september. Till föreläsningarna inbjuds föreningarnas medlemmar, anhöriga, sjukvårdspersonal och intresserad allmänhet. Vid dessa tillfällen finns också avsatt tid för frågor till föreläsaren som är specialist på lymfom. Hämta mer information om lymfom på: om Blodcancerförbundet på

10 Kontaktuppgifter Roche Doc Bo Björkstrand, specialistläkare och medicinsk terapiområdeschef eller Lotta Humble, produktchef MabThera onkologi/hematologi eller Adress Liljeholmsstranden 5 Postadress Box 47327, Stockholm Telefon Pressförfrågningar: stockholm.press@roche.com Hemsida