Regeringen vill veta

Transkript

1 1 STUDIECIRKLAR OM FÖRDRAGET OM EUROPEISK GRUNDLAG (översattning av artikel av Britt-Marie Thurén, skriven på spanska för publicering i den tidskrift som grannföreningen i Benimaclet (Valencia) ger ut) Förklaring: Jag är ursprungligen svenska men också spansk medborgare genom giftermål. Numera är jag skild och bor i Sverige, men jag bodde i många år i Madrid, mina barn växte upp där, jag har vänner kvar, med mera. Med andra ord, jag vill definiera mig som bikulturell. Eller som europé, kanske. Under 2004 och 2005 har jag varit bosatt i Valencia för att arbeta med ett forskningsprojekt. Som bekant utlyste Spanien folkomröstning om fördraget om grundlag för EU, det första land som gjorde det. Omröstningen hölls den 20 februari Tiden för debatt blev mycket kort och vi var många som var upprörda över det. Själv ville jag dra mitt strå till den demokratiska stacken, och eftersom jag är medlem i den spanska folkrörelse som kallas för grannföreningsrörelsen, så blev det inom den jag gjorde min insats. Detta är historien om vad som hände. Det är en översättning av en text jag skrev på spanska för att publicera i den lokala grannföreningens tidskrift. Det märks antagligen att den vänder sig till spanska läsare. Men jag tänkte att den kan vara av intresse för svenskar också, så jag har bara översatt, inte anpassat, texten, med undantag för några förklarande fotnoter Regeringen vill veta För några månader sedan fann jag mig plötsligt i följande situation: Regeringen frågar mig om jag godkänner fördraget som upprättar en grundlag för Europeiska Unionen. Vad skall jag svara? Jag är en vanlig medborgare, jag har inte sett texten det gäller, inte heller begriper jag mycket om lagstiftning. Men jag är inte dum. Jag förstår att en grundlag är något mycket allvarligt, och om det kommer att krävas att tjugofem länder är helt eniga för att kunna ändra något i den, då måste man tänka efter före och det mycket noga. Jag lutade mot ett nej. Men jag kände mig osäker och lite försvarlös inför de argument som började höras. Det kunde bara inte stämma med alla de fördelar somliga anförde och de stora hot som andra beskrev. Det verkade som om vi befann oss i ett historiskt ögonblick där det inte räckte med att följa anvisningarna från de yrkespolitiker som man brukar sympatisera med. Man blev tvungen att göra ansträngningen att läsa hela texten och försöka förstå den utifrån sitt eget sunda förnuft. Så som tanken om medborgarskap föreskriver. Det skulle bli en ganska stor ansträngning eftersom fördraget innehåller över fyrahundra artiklar, det stod klart från början (innan jag anade hur jobbigt det skulle bli att reda ut de luddiga formuleringarna). Jag hade inte lust att göra det i ensamhet. Jag ville samtala med andra som var villiga att göra samma ansträngning. Därför föreslog jag grannföreningen att vi skulle ordna en studiecirkel, och det tyckte styrelsen var en bra idé. Den 10 januari satte vi igång. Trettiotvå intresserade personer dök upp, så vi beslöt att bilda två grupper, träffas fyra gånger i varje grupp och så en sista gång alla tillsammans för att jämföra våra slutsatser. Så blev det. Grupperna minskade vartefter, logiskt nog med tanke på att det handlade om något så krångligt, och dessutom råkade cirkeltiden sammanfalla med vinterns sex kallaste veckor. Men det fantastiska var att ett antal personer ändå deltog

2 2 samvetsgrant. 1 Sista dagen sade vi alla att vi kände oss säkrare på hur vi skulle rösta och bättre rustade att argumentera för våra synpunkter. Från oro till panik. Personligen är jag jätteglad över att det kom folk, att vi hade trevligt och framför allt över den stora gemensamma känslan vi fick av att inte längre vara tvungna att svälja vilka propagandalögner som helst. Men vad gäller innehållet i texten vi läste så var det deprimerande. Från början kände jag oro, mot slutet var jag panikslagen. Det som väntar oss européer är otroligt skrämmande. Tycker jag, alltså. I denna artikel skall jag rapportera vad vi sade sista dagen och försöka återge alla åsikter, utan att dölja mina egna. Vi måste ofrånkomligen fortsätta reflektera kring den föreslagna grundlagen. När denna tidskrift kommer ut kommer folkomröstningen att ha gått till historien, men frågan kommer att ligga kvar på dagordningen ända tills de tjugofem staterna har ratificerat grundlagen eller tills det blivit tydligt att de inte kommer att göra det. Under denna tid måste vi göra det som borde ha gjorts innan fördraget utformades, och som det inte heller fanns tid till före folkomröstningen: genomföra en seriös, bred och verkligt pluralistisk offentlig debatt som når alla hörn i landet och där alla röster kan höras. Bättre sent än aldrig. Vi måste alla delta och säga vad vi tycker. Inte bara i ett visst ögonblick, i en folkomröstning, utan i en politisk process på lång sikt, som får näring från många perspektiv. Endast på det sättet kan något växa fram som kanske, med lite tur, skulle kunna leda till ett samarbete mellan de europeiska staterna som bygger på en stadig grund, byggd underifrån. Sådana ord - låter de redan naiva? Mycket möjligt. Det är skrämmande hur snabbt vi håller på att vänja oss vid att ge upp demokratiska värderingar. Vi bör alla försöka bidra till processen att bygga ett annat Europa. Dessa studiegrupper var bara en liten ansträngning bland de tusentals eller miljoner som man kan hoppas genomförs under de närmaste två åren i hela Europa. Lägga benen på ryggen Sista dagen, när vi jämförde våra slutsatser, sade en av deltagarna att han hade lärt sig mycket av läsningen, men i slutänden var resultatet att han "hade lust att lägga benen på ryggen". Så kände många av oss. Inte alla. Lyckligtvis fanns det olika åsikter i grupperna. Majoriteten lutade mot ett nej, men några tänkte rösta ja. Första dagen var det också några som sade att de tänkte rösta blankt eller inte rösta alls; de deltog inte så mycket sedan, så jag vet inte vad de kom fram till. Av oss andra var det ingen som bytte ståndpunkt. Vilka delar av fördraget tyckte vi var mest intressanta och vad sade vi om dem? Det som mest bekymrade och förvirrade oss var frågan om hur den föreslagna grundlagen skall fungera: Är den tänkt som en ram för att fortsätta försöka komma fram till överenskommelser mellan tjugofem suveräna stater? Kan den fungera som ett praktiskt instrument för att försöka driva vänsterpolitik inifrån (som de deltagare sade som tänkte rösta ja, för även de var vänsterfolk)? Eller kommer vänsterpolitik att bli något helt omöjligt, rentav förbjudet, när grundlagen träder i kraft? Kommer den att innebära ekonomiska förbättringar för alla, inom en ram som garanterar rättigheter och friheter, eller 1 Fler män än kvinnor, som det brukar vara när det handlar om politik, men man kan säga att kvinnorna var mer uthålliga, för proportionen växte. Första dagen var det en knapp tredjedel som var kvinnor, sista dagen nästan hälften.

3 3 kommer den att medföra bakslag för välfärdsstaten och kanske till och med för demokratin som sådan? Det är mycket oklart hur man skall tolka fördraget, inte bara vad gäller dessa allmänna frågor utan även många av de konkreta artiklarna. Man kan lugnt säga att författarna till fördraget förtjänar underkänt i skrivning. Det var vi alla eniga om. 2 Innehallet i några av artiklarna upprepas exakt i flera artiklar; i andra - vilket är nästan värre - upprepas innehållet nästan likadant men inte alldeles; det görs mängder av korsreferenser mellan artiklarna, så man kan aldrig vara säker på att man nått botten på en fråga; till råga på allt kommer andra överenskommelser som inte finns med i själva fördragstexten att få full juridisk effekt, så den som vill försäkra sig om att ha förstått ordentligt måste leta på och läsa ännu fler tegelstensvolymer; vissa aspekter beskrivs generöst utförligt, medan andra bara namns i förbigående, trots att de kommer att ha samma juridiska status. Och så vidare. Pinsamt, ett missfoster till text. Jag hoppas att den inte speglar intelligensnivån hos dem som utformar Europeiska Unionens framtid. Antingen detta eller ingenting: ja-argument Deltagarna som tänkte rösta ja höll med om att detta fördrag inte är så perfekt som vi skulle önska oss, framför allt inte från vänsterperspektiv sett, men de menade att just nu är det det enda möjliga. De strök under att det är resultatet av långa förhandlingar mellan många länder, som dessutom är sinsemellan mycket olika, och inte särskilt många av dem har vänsterregeringar. I Europaparlamentet är det också konservativ majoritet. Men så fungerar demokratin, majoriteten beslutar. I dagsläget är denna grundlag trots allt ett nyttigt verktyg som vi kan arbeta vidare med. Det är bra att man för första gången klart formulerar ett antal mänskliga rättigheter. Det ar önskvärt att Europa är stort och starkt i den hårda konkurrensinriktade värld som omger oss och där det behövs en motvikt mot USA. Europaparlamentet kommer att få mer makt än det har nu, och det kommer att finnas färre tillfällen för enstaka länder att lägga in veto än som det hittills varit, sade dessa deltagare, och menade att detta innebar mer demokrati. De påpekade att det visst har funnits inslag av debatt och medborgerligt deltagande i processen. I konvententet som formulerade det första förslaget satt representanter från politiska partier i alla länderna, även fackföreningar och kvinnogrupper har deltagit. Nu inför folkomröstningen pågår det också debatter, och fördragstexten har delats ut, det har inte varit svårt att få tag på den. Om folk inte hänger med så är det deras eget fel. Om de inte vill delta så vill de inte, så ingen kan komma och säga att det gör resultatet mindre giltigt. Unionen kommer att få full makt över endast fem politiska områden. Alla andra frågor skall avgöras gemensamt av Unionen och medlemsstaterna, och i sådana frågor kommer varje stats egen lagstiftning att ha företräde. Om det inte vore för denna nya grundlag så skulle Unionen fortsätta att arbeta enligt Nizza-fördraget som är ännu mindre demokratiskt. En demokratifattig haltande blandning Det är möjligt att det just nu inte går att få fram något bättre än detta, svarade de som tänkte rösta nej, men då hade det varit bättre att inte göra något alls utan fortsätta som 2 En detalj som är ganska annorlunda svenska förhållanden: Politiskt intresserade spanjorer diskuterar ofta det egna landets grundlag. I dessa studiegrupper fanns många som var ordentligt inlästa på den. Sålunda kunde vi jämföra och säga att den spanska grundlagen, som också ofta kritiserats för luddigheter, var ett under av klarhet i jämförelse med den europeiska texten. (Ö.a.)

4 4 hittills medan man försökte formulera något som inte stänger in oss för all framtid i ett odemokratiskt system. En demokratisk grundlag bör bygga på en demokratisk process, sades det. Man bör utnämna ett antal representativa personer genom någon acceptabel metod, och sen bör mängder av information skickas fram och tillbaka mellan dessa och medborgarna. Nu har det inte förekommit mycket i den vägen. I konventet som utformade fördraget har Spanien bara haft två representanter, en från PSOE och en från PP. 3 Spanien är mycket mer än så. Det har inte tagits hänsyn till förslagen från det civila samhället, inte heller till påpekandena från Europaparlamentet. I en parlamentarisk demokrati skall det finnas ett parlament med lagstiftande makt; det är vad EU kräver av sina medlemsstater. Unionen är ingen union så länge det inte finns ett parlament med verklig makt. Enligt detta fördrag kommer Europaparlamentet att kunna ta lagstiftande initiativ i vissa särskilda fall, men inte i övriga; grundregeln är att det är ministerrådet eller kommissionen som tar initiativ. I en lång rad frågor, som räknas upp i Del III i fördraget, är det ministerrådet eller kommissionen som beslutar, eller båda tillsammans, medan parlamentet bara "konsulteras" eller "informeras". I en union eller stat eller federation, utövas den demokratiska kontrollen av ett gemensamt parlament. I ett fördrag mellan stater är det parlamenten i var och en av staterna som utövar den demokratiska kontrollen. Problemet med EU är att det inte är varken det ena eller det andra. Europaparlamentet utövar ingen fullständig demokratisk kontroll. Och i den mån som staterna lämnar över betydande delar av sin suveränitet till Unionen (inte alla beslut kommer att tas enhälligt, det kommer att stiftas lagar som skall gälla för alla, osv.), så kan inte heller respektive nationella parlament göra det. Makten kommer inte längre från folket. Detta problem har vi dragits med alltsedan Maastricht. När det nu skulle skrivas en grundlag för EU hade det varit ett bra tillfälle att lösa dilemmat. Det försökte man inte ens. Tillfället gick förlorat. Inte heller har man passat på att öppna dörrarna för kreativa lösningar för medborgerligt deltagande. Sådant deltagande nämns bara i en artikel, där det står att det krävs en miljon namnunderskrifter för att lägga fram ett folkligt förslag för kommissionen, och dessa underskrifter måste komma från flera lander. Inte lätt, när man ser till Europas kulturella mångfald. Och även om man skulle lyckas med det, måste ett sådant förslag ändå passera genom ett dubbelt filter: kommissionen måste gilla förslaget för att skicka det vidare till parlamentet, och parlamentet måste godkänna det. För att demokratisk kontroll skall kunna fungera krävs öppenhet. Om medborgarna inte har tillgång till officiella dokument kan de knappast bilda sig åsikter. I Del I och II i fördraget sägs det att öppenhet skall råda, dialog skall uppmuntras, och så vidare. Men detta konkretiseras inte. Och i Del III framgår det klart att vissa institutioner inte kommer att avkrävas någon öppenhet alls; om andra institutioner sägs det ingenting, men man kan läsa mellan raderna att det normala är att dokument inte skall offentliggöras, eftersom det står om vissa handlingar att rådet eller kommissionen "får" offentliggöra dem. Det vill säga, om de vill, och annars inte. Den nyliberala katekesen? Tendenserna till växande demokratiskt underskott oroade nästan alla deltagarna i studiegrupperna. Men vi blev ännu mer bekymrade över det ekonomiska och sociala 3 PSOE = Partido Socialista Obrero Español = det spanska socialistiska arbetarpartiet, ungefärligen motsvarande de svenska socialdemokraterna. PP = Partido Popular = Folkpartiet, ungefärligen motsvarande de svenska moderaterna. Dessa är de två största partierna i landet, men det finns många fler. (Ö.a.)

5 5 innehållet i fördraget. Det skall jag inte skriva så mycket om här, för det är mer än välkänt, det är det som har diskuterats mest i alla slags medier. Kort sagt så står det klart att här inte läggs någon grund till europeisk välfärdspolitik. Visserligen formuleras några allmänna principer i Del I och II, inklusive ett antal vackra fraser om mänsklig värdighet, välfärd och frihet åt alla, med mera, men ordalagen är abstrakta. De praktiska riktlinjerna kommer i Del III, där det sägs mycket om hur staterna förbinder sig att inte ställa upp några hinder för den fria konkurrensen, medan det däremot sägs mycket lite om löntagares rättigheter. Om tänkbara negativa sociala konsekvenser av den fria konkurrensen sägs inte ett enda ord. Här finns till och med artiklar som motsäger de rättigheter som nämns i Del II. Det är utom varje tvivel, tycker jag mig se, att det man vill göra är att öppna för en vild kapitalism i renaste 1800-tals-stil. Man suddar ut alla de rättigheter som arbetarnas kamp har lyckats uppnå under 1900-talet. Deltagarna som var för att rösta ja skrattade åt mig och tyckte jag överdrev. "Vi befinner oss i Europa, på 2000-talet, inte tror du väl att man kommer att..." Men det finns inga garantier. Det ligger till exempel redan ett förslag från Bryssel om att tillåta en arbetsdag på tretton (13!) timmar. Den artikel som nämner rätten till välfärdstjänster begränsas genast av förklaringen att detta är en rättighet i de länder där sådana tjänster redan finns men att ingen stat som inte redan erbjuder dem skall tvingas inrätta dem. Sålunda är det felaktigt att kalla detta en rättighet för Unionens medborgare. Det som faktiskt står är att Unionen inte kommer att kunna förbjuda staterna att erbjuda sådana tjänster. Om de vill. Och på villkor att tjänsterna inte kan tolkas som hinder för den fria konkurrensen, för i så fall är de grundlagsvidriga, det framgår klart i flera artiklar. Företagarperspektivet är genomgående i fördraget. När det till exempel talas om arbetsmarknadspolitik, sägs att arbetskraften skall vara "anpassbar" och att arbetsmarknaderna bör "kunna reagera snabbt." Ord som nedläggning eller utflyttning nämns inte, men det står att företagen skall ha frihet att etablera sig där det bäst passar dem. Slutsatsen i båda grupperna, bland alla som tänkte rösta nej, var att fördraget grundar sig på nyliberala kriterier. Den ekonomiska politiken kommer att vara nyliberal vem som än regerar. Det blir som ett enpartisystem. Ingenting som medborgarna eller ens medlemsstaterna gör kan ändra på det när väl grundlagen trätt i kraft. Därmed har man trollat bort en stor del av det vi nu menar med politik och demokratiska processer. Kvinnan i köket? Den ekonomiska politik som föreslås kommer att medföra nackdelar för alla som inte har rejäla resurser att konkurrera med, till exempel för invandrare (från Unionen eller från andra länder) som inte kan många språk, för handikappade, för dem som är beroende av en lön, och så vidare. Och för kvinnor. Den feministiska forskningen visar att så länge vi inte har uppnått ett samhälle där verkligen alla de sysslor som krävs för överlevnaden, från dag till dag och på längre sikt, fördelas rättvist, och så länge kvinnorna därför gör mer än männen i allt som rör matlagning, barnuppfostran, vård av sjuka och gamla, städning, kommunikation, med mera, så länge kommer kvinnor att ha mindre tid och energi över för att tjäna pengar. Och för att alls kunna tjäna pengar behöver de daghem, äldreomsorg, god sjukvård, bra skolor, och så vidare. Sådana tjänster talas det inte om i grundlagen. De skulle till och med kunna komma att anses grundlagsvidriga om staterna erbjuder dem. Kvinnors juridiska jämställdhet garanteras i några artiklar i fördraget, men de gäller huvudsakligen arbetsmarknaden. Om rättvisa i omsorgsarbetet, om våld i hemmet och liknande sägs ingenting. Och om de nödvändiga tjänsterna reserveras för dem som kan betala för dem, så kommer kvinnorna i praktiken inte att kunna delta på arbetsmarknaden

6 6 på lika villkor. Man kan förstås komplettera grundlagen med mer detaljerad lagstiftning längre fram, som några av cirkeldeltagarna påpekade, men sådana lagar får i så fall inte gå emot den fria marknadens logik. Och man fick väl se hur pass länge hur pass många kvinnor orkar klamra sig kvar på arbetsmarknaden utan sådana tjänster. Det troligaste är att det skulle bli som i Ryssland eller andra före detta kommunistländer, där kvinnorna tvingats tillbaka till köket. Fördraget erkänner rätten att ingå äktenskap och grunda en familj, men om skilsmässa sägs ingenting. Det får medlemsstaterna själva lagstifta om; det vill säga det blir inte en rättighet för medborgarna i Unionen utan något som beror på i vilket land man bor. Om något europeiskt land beslutar att skriva sådana civilrättsliga lagar som vi hade i Spanien under Franco, så ställer detta fördrag inga hinder i vägen. Den som tror att EU är ett skydd mot auktoritära frestelser bedrar sig. Krig är fred När man läser vad som står om solidaritet och fred blir man mörkrädd, sade en cirkeldeltagare. Fördraget ålägger uttryckligen medlemsstaterna att upprusta och att utöka militära investeringar och förstärka krigsindustrin. Detta skall göras i fredens namn. En annan deltagare påpekade att det låter exakt som nyspråket i George Orwells roman 1984: Krig är fred, fattigdom är rikedom, och så vidare. Med andra ord, man lurar oss med ett urvattnat språk. EU kan inte utgöra en motvikt mot USA, eftersom fördraget föreskriver att utrikespolitiken i de länder som är medlemmar i NATO skall anpassas till NATO:s riktlinjer. Som bekant är majoriteten av EU-länderna medlemmar i NATO. Och för de övriga gäller flera artiklar som med eftertryck deklarerar att Unionens medlemsstater skall vara solidariska med varandra och stödja den gemensamma utrikespolitiken "utan förbehåll". För medborgare från resten av världens länder kommer EU att vara en ointaglig fästning. Portarna skall hållas stängda och bevakade. Medborgare i andra länder kommer att kunna komma in enbart när arbetsmarknaden behöver dem, och de kommer inte att ha samma rättigheter, inte ens vad gäller rörelsefrihet, som EU:s egna medborgare. Värderingar och rättigheter Allt detta grundas på gemensamma europeiska värderingar som vi bör vara stolta över, står det i fördragets förord. Vad är det för värderingar, vad lär vi oss av Europas historia? Kolonialism, rasism, krig... Det var inte det de tänkte på, de som skrev förordet, naturligtvis, men de har inte heller gjort klart vilka andra värderingar alla européer delar. Och än svårare är det att förstå hur motsägelserna mellan detta aggressiva fördrag och mer humana upplysningsvärderingar skall kunna lösas. Om det nu är upplysningsvärderingarna som avses. Dem skulle vi ju kunna kalla europeiska, även om vi européer inte har monopol på dem och inte heller varit ensamma om att uppfinna dem. Som tur är, särskilt för alla europeiska judar, muslimer, ateister, agnostiker, buddhister, hinduer osv, omtalas inte kristna värderingar som gemensamma, vilket somliga försökte få igenom. Men religioner och kyrkor nämns. Dem skall det tas hänsyn till. Om åtskillnad mellan stat och kyrka sägs ingenting. "Min rätt att leva i en konfessionslös stat erkänns inte," sade en deltagare i studiecirkeln. Många av de rättigheter som uttrycks i Del II begränsas i en rad förklaringar som inte är inkluderade i fördraget. Men de kommer indirekt att utgöra en del av grundlagen,

7 7 eftersom det sägs uttryckligen i fördraget att rättigheterna skall tolkas enligt dessa förklaringar. Konsekvenserna kan bli högst allvarliga. Ett exempel: Rätten till livet erkänns i Del II, men i Förklaringarna står det att det inte skall anses olagligt att döda en fånge som försöker fly från rättvisan, inte heller är det olagligt att döda om det blir nödvändigt för att slå ner ett folkligt uppror eller i fall av krig eller omedelbart hotande krig. En deltagare utbrast: "Det är den gamla flyktlagen! Och den vet vi ju hur den kan användas! 4 Och till exempel invasionen av Perejil 5 - skulle det kunna definieras som omedelbart krigshot? Skulle de kunna börja skjuta ihjäl folk då? Och de stora demonstrationerna mot irakkriget, de skulle ju verkligen kunna kallas folkligt uppror, skulle de alltså ha kunnat skjuta på folk då? Är det förbjudet att döda utom om man dödar i stora mängder?" 6 Så illa är det kanske inte Någonstans i mina baktankar tror jag att jag hade hoppats bli övertygad om att grundlagsförslaget var bra. Eftersom det verkade oundvikligt så var det ju bättre om jag kunde gilla det. Men icke. Den oro jag kände från början byttes i panik. Jag känner mig nu som demokratiskt sinnade tyskar måste ha känt inför Hitlers framgångar på tjugotalet. När jag sade det, sista dagen, skrattade några cirkeldeltagare åt mig. De såg ut att tänka att jag överdrev våldsamt. Men andra höll med och sade att det är faktiskt så illa. Man får lust att fly, som sagt. (Men vart?) Det slutade med att jag sade att det övergår mitt förstånd hur det kan finnas folk som står till vänster och ändå tänker rösta ja, till och med propagerar för ett ja. En av deltagarna som var för ett ja sade, stilla och älskvärt: "Därför att de kanske ser saker och ting på andra sätt än du." Jo, det är klart. Vi får väl se vem som får rätt. Jag hoppas innerligen att vi som tolkar fördraget som jag får fel. Britt-Marie Thurén 4 Uttrycket "flyktlagen" - ley de fugas - används i Spanien som namn på rättfärdigandet av avsiktligt dödande av fångar med hänvisning till att de hade försökt fly. (Ö. a.) 5 För ett par år sedan intog spansk militär en obebodd holme, som på spanska kallas Perejil, och som ligger intill den marockanska kusten. Den återlämnades senare till Marocko. (Ö. a.) 6 I Sverige skulle man ju kunna ta det som hände i Göteborg i samband med Bushs besök som exempel. Några poliser sköt skarpt och blev senare tvungna att försvara sig i rätten med att det skett i självförsvar. Om den nu föreslagna grundlagen hade varit i kraft hade det förmodligen räckt att definiera demonstrationerna som "folkligt uppror" för att rättfärdiga skjutandet. Då hade poliserna antagligen varit mindre återhållsamma. Många kunde ha dött och det hade inte ens behövts några rättegångar. I den framtida historieskrivningen skulle Ådalen 1931 kunna omtolkas från skamfläck till normalt upprätthållande av ordningen.