Reseberättelse från en Barnmorskestudent vid Phebe Hospital, Liberia, 16 oktober till den 9 november 2009

Transkript

1 Akademin för hälsa, vård och välfärd Reseberättelse från en Barnmorskestudent vid Phebe Hospital, Liberia, 16 oktober till den 9 november 2009 Det Västafrikanska landet Liberia kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta. Första gången som jag kom till Liberia var i början av Kriget var slut men förödelsen var stor. Byggnader var sönderskjutna, människor på gatorna i huvudstaden visste inte om de skulle våga planera för framtiden eller om det på nytt skulle blossa upp nya strider. Rebellgrupper fanns fortfarande utanför huvudstaden i bushen och UN hade soldater patrullerade överallt och på vägarna fanns de sk checkpoints där alla bilar fick stanna för att minimerar riskerna för att vapen skulle ta sig fritt mellan områdena och inte skulle komma in i huvudstaden. När jag kom tillbaka till Liberia 2007 hade mycket hänt. Under tiden som jag bodde i Liberia mellan augusti december 2008 hände det mycket. Återuppbyggnaden av bostadshus och byggnader kunde ses på flera ställen, fler barn gick längs med vägarna i sina skoluniformer på väg till skolan och människor var lite gladare och hade lite mer framtidstro. Liberia är ett vackert land, det är bördigt och klimatet är varmt och fuktigt. Det finns mycket naturtillgångar men trots detta tillhör Liberia ett av världens fattigaste länder. Mycket beror säkert på det långvariga kriget. När jag i december 2008 tog farväl av mina vänner i Liberia hade jag inga planer på att resa tillbaka. Trots att det nu är fred i Liberia finns det fortfarande en hel del oroligheter i vissa delar och det är skört på många sätt. När tanken om Magisteruppsats kom upp så var valet av ämne inte så svårt för mig. Jag har länge tänkt att jag skulle vilja skriva något om VVF, vesico vaginal fistula. Detta är ett problem i många utvecklingsländer där bristen på hälso- och sjukvård är stor. En lång och utdragen förlossning där förlossningen inte går framåt, leder till stora bäckenskador. Barnets huvud tränger ner i bäckenet men av någon anledning framskrider inte förlossningen utan barnets huvud trycker på vävnaden i bäckenet och efter förlossningsvärkar i mellan 3-7 dygn leder detta till en permanent skada. Dessa kvinnor har fått en skada så att det har blivit ett hål sk fistel mellan urinblåsan och vaginan. Detta betyder att de läcker urin konstant och inte har någon kontroll över sin blåsa. I svårare fall kan även fistlar mellan vaginan och anus bildas. Detta gör att dessa kvinnor läcker avföring via vaginan utan att kunna kontrollera detta. Kvinnor som får dessa problem blir i större utsträckning isolerade och utstötta från familj, vänner och samhälle. De har svårt att klara sin hygien och de lukar oftast illa. Detta leder till isolering och psykisk ohälsa. Mitt syfte med min magisteruppsats är att lyfta upp dessa kvinnor till världen för att visa på deras lidande och på vilket sätt som deras liv har förändrats efter att de har drabbats av VVF. Jag har tidigare arbetat med dessa kvinnor i Liberia så efter en hel del planering fick jag kontakt med sjukhuset i Phebe, Liberia och jag fick klartecken att komma tid för att intervjua kvinnor med VVF.

2 2 (5) Den 16 oktober 2009 efter lång planering och mycket strul med Visum bar det äntligen iväg. Med 46 kilo packning bestående av stickor, garn, ballonger, plastpärlor, handskar, sugklockor, suturmaterial, blöjor, och lite annat lämnade jag Sverige och Bromma flygplats. Flygrutten var för mig välkänd och jag förundrades återigen över Saharas öken, denna enorma plats av bara sand, sand och åter sand. Mitt ressällskap var 3 läkare från Sverige som åkte ut via läkarbanken, en obstetriker, en barnläkare och en AT-läkare. Det kändes redan från början som ett gott team. Margareta som är obstetriker och gynekolog har varit på sjukhuset förut och hennes uppdrag var att operera kvinnorna med fistlar. Hettan och glädjen över att vara tillbaka slog emot mig när vi landade i Liberia sent på fredags kvällen. Natten spenderade vi i ett litet rum i en av de bättre delarna av Monrovia. En liten mus gjorde oss sällskap i rummet genom natten. På lördagen gjorde vi lite ärenden på stan i Monrovia, vi handlade ris och lite andra varor som vi skulle behöva uppe i Phebe och sedan började vi vår avfärd mot Phebe. Phebe ligger ca 4 timmar från Monrovia ganska så mitt i landet. Bilfärden dit gick fint men vägen var stundtals riktigt bra och stundtals var vägen riktigt dålig. När vi kom upp till Phebe Sjukhuset mottogs vi väl och fick ta in våra saker i huset där vi skulle bo. Vi fick också information om att det redan hade kommit 12 kvinnor med urinläckageproblem och att de väntade på oss. Phebe sjukhuset är ett regionsjukhus dit människor kommer från ett ganska så stort område. Sjukhuset har medicin-, kirurg-, barn- och kvinnoklinik. Det har också en akutmottagning och en förlossning. Sjukhuset kan ta emot ca 150 patienter. Sjukhuset är uppbyggt som ett missionssjukhus av Lutherska kyrkan. Själva samhället Phebe är inte så stort. Den större staden som finns ligger 1 timmes bilfärd från Phebe och heter Gbanga. Dit åker man för att köpa fotogen, gas, ris mm. Redan dagen därpå började vi screena alla kvinnorna som hade kommit till sjukhuset för som de säger peepee problems. Under drygt två timmar gick jag och Margareta runt och samtalade med kvinnorna och tog en första hälsohistoria. Hur många graviditeter, hur många förlossningar och hur många levande barn? En självklarhet i Sverige kan man väl tycka att om en kvinna är gravid 2 gånger kommer hon också att ha 2 levande barn. De flesta av dessa kvinnor som vi samtalade med hade förlorat ett eller flera barn. Efter förmiddags gudtjänst på sjukhusets område och lite lätt lunch fortsatte vi screeningen, då gjorde vi gynundersökningar på kvinnorna för att se om de hade en fistel eller inte. Screeningen fortsatte vi med på måndagen och då började jag också min praktik på förlossningen/bb/gyn. Jag gick rond med Margareta och fick då ta ansvar för ett par små tvillingflickor som precis hade fötts. De vägde mindre än 1000g och var mycket små. Tillsammans med barnmorskor, sjuksköterskor och studenter på avdelningen tog jag mig an dessa små flickor och vi gjorde upp schema om att de behövde mat var annan timma och hud mot hud kontakt. Detta höll jag sedan på med varje dag under drygt en veckas tid. Varje dag vägde jag flickorna och varje dag så gjorde jag om schemat så att vi ökade mängden bröstmjölk. Barnen var mycket små och sköra. Ett av mina stora problem var att jag inte fick personalen att förstå att de behövde mat på nätterna. De fick mat på dagarna men på nätterna var det ingen som hade tid att ge dem mat. Tyvärr så gick de inte upp i vikt, de ökade något gram ibland men sedan gick de ner igen. En dag så hade en av flickorna brutit benet, tyvärr tar inte alltid mamman eller personalen så försiktigt i dem. Ett par dagar senare dog en av tvillingflickorna. Mamman tog då med sig den andra tvillingen hem. Amning blev mitt stora uppdrag på avdelningen. Jag hjälpte till med det som jag lärt mig från skolan och det som jag tidigare hade med mig i bagaget och det gick bra.

3 3 (5) Redan andra dagen på sjukhuset fick jag assistera Margareta vid ett kejsarsnitt av ett barn som var dött i magen. De närmsta veckorna var jag också med och assisterade vid flertalet gynekologiska operationer. Det var x-grav, kejsarsnitt, VVF operationer och andra operationer. En förmån att få arbeta så nära en duktig läkare som Margareta. Hon har arbetat i många år utomlands och har mycket erfarenhet. Ett stort hinder för oss i vårt dagliga arbete på sjukhuset var att det var brist på så mycket material. Handskar var en bristvara, detta gjorde att vi återanvände mycket handskar. Operationsrockar fanns inte heller alltid så ibland fick vi stå och operera i plastförkläden och sterila handskar. Det fanns inte någon handsprit på sjukhuset utan vi tvättade händerna i små handfat med tvål lite då och då. Katetrar var det också brist på så de återanvändes och kateter påsar var en bristvara så vi använde ofta använda droppslangar och dropp påsar som kateter påsar. Lakan i sängarna till patienterna fanns inte. Patienterna fick ett mål mat om dagen av sjukhuset och om de önskade mer mat var någon anhörig tvungen att komma med detta till dem. De flesta patienterna hade någon släkting som följde med dem till sjukhuset så de kunde hjälpa patienten att få mat och vatten. Vatten för att dricka fanns inte inne på sjukhuset utan patienter och anhöriga fick gå ut till en pump som låg på sjukhusområdet. Likaså var det med toaletterna som fanns utanför sjukhuset. Bristen på så mycket gjorde också att allt tog lite längre tid än vad som jag är van vid från Sverige. Att göra en såromläggning kunde ibland ta lång tid eftersom vi inte kunde få tag i omläggningsmaterial så som kompresser eller tejp. En sak som jag lärde mig var en dag när jag stod och assisterade Margareta på operation. Vi hade en kvinna som blödde ganska så kraftigt och vi hade bett anhöriga att gå och lämna blod för vi var ganska så säkra på att hon skulle behöva det. Kvinnan fortsatte att blöda och vi bestämde att hon behövde få blod så snart som möjligt. Två anhöriga hade lämnat blod och vi bad en student som var med på operationen att hämta påsarna från blodbanken. De kom tillbaka med blodet men sa att det finns inga transfusionsaggregat så om patienten ska ha blod måste anhöriga ge sig iväg till staden Gbanga som ligger drygt en timmes bilfärd för att där köpa aggregat och sedan komma tillbaka. Vi sa att så länge överlever inte den här kvinnan. Det var då som vi fick veta att det fanns någon sjuksköterskeelev som hade gjort sin egen lilla buisness och sålde egna blodaggregat, men naturligtvis var vi ju tvungna att förhandla oss till ett bra pris. Vi skickade iväg en student för att hitta killen som sålde aggregaten och en stund senare kunde vi börja ge blod Jag var på BB och operation och på förlossningen och fick där förlösa en hel del kvinnor. Kvinnorna kom oftast in sent och tyvärr ibland också för sent. Det var en hel del dödfödda barn som jag fick förlösa. Ibland kändes det som att det var mer sorg än glädje på förlossningen. Ett barn utan hjärna föddes dödfött, en tvilling levde medan den andra dog, en kvinna kom in med kraftiga blödningar då moderkakan hade totalt avlossat och barnet var dött. Kvinnan klarade sig men förlorade mycket blod. I den situationen hade vi svårigheter att få fram Oxitocin för att försöka stoppa blödningen. En av de svåraste sakerna på förlossningen var ett litet spädbarn som hade fötts och såg ut att må bra men ett par timmar senare sjönk i medvetandegrad och jag fick i den situationen stå och göra återupplivning. Efter drygt 15 min gav vi upp. Efter den händelsen gick jag hem till mitt hus och grät. Jag kände mig så ledsen på allt. Jag hade då varit där i 4 dagar och varit med då 3 barn dött. På gynsidan fick vi också ta hand om kvinnor som kom efter illegala aborter. Två kvinnor dog av infektioner efter aborter under tiden som jag var där. Andra som också kom in var kvinnor med ofullständiga missfall. Det var mycket svåra saker som hände. Men det fanns också glädje på förlossningen. En kvinna kom in och krampade med havandeskapsförgiftning, hon förlöstes med kejsarsnitt och fick två små friska tvillingpojkar, en kvinna kom in och födde en stor frisk flicka som kom först ut med fotsulorna istället för huvudet. En kvinna födde tvillingar där första barnet mådde alldeles utmärkt medan den andra mådde sämre men återhämtade sig. Två kvinnor gjorde vi symfysiotomi på och båda barnen mådde bra. En kvinna kom in med en utdragen förlossning där vi inte hörde något hjärtljud och be-

4 4 (5) farande att barnet var dött men vi tog ut barnet med sugklocka och det levde och mådde bra. Vi opererade också flera patienter med x-graviditet som blödde intrauterint och de överlevde. Jag var också med på öppenvårds gynmottagningen som var två gånger i veckan. Kvinnor fick då komma för div gynproblem och vi undersökte dem. Många kom pga ofrivillig barnlöshet något som är vanligare än vad man kanske kan tro. I Liberia idag går det inte att göra några vidare utredningar för detta problem Många kvinnor har dålig kunskap om hur de själva ser ut inuti kroppen. De vet inte hur äggledare eller livmodern ser ut. De har också frågor omkring menstruation och vad som är normalt och inte normalt. Jag fick vara med och göra en del gynundersökningar. Mycket intressant. Mycket av min tid spenderade jag genom att umgås och lära känna kvinnorna som kom för VVF kirurgi. Efter screeningen började operationerna ganska så snart de kommande dagarna men en del brist på material gjorde också att en del operationer fick bli uppskjutna med några dagar. Efter operationen fick dessa kvinnor ha kateter i minst 14 dagar. Detta gör att de kan få det ganska så långtråkigt på sjukhuset. Denna tid är också en viktig tid för kvinnorna. De får tid att prata med varandra och de får dela sina berättelser med varandra. Många av dessa kvinnor tror att de är de enda som drabbats av fistelproblematik och det är en helande atmosfär att få möta andra med samma erfarenheter och problematik. Jag hade med mig garn och stickor från Sverige och på kvällarna när elen hade gått på satt vi och stickade. Jag var läraren även om jag inte är så erfaren. De stickade och skrattade. Ibland ville någon ge upp och sa att jag inte kan det här, men efter lite övning så fick fler och fler till det och i slutet av mina tre veckor så hade de flesta fått lite koll på hur man stickar. Jag hade också med mig plastpärlor pärlor och jag trodde väl inte att alla skulle gå åt men på 14 kvinnor så blev det många halsband, armband, fotband, magband och div andra saker. Detta är något som dessa kvinnor aldrig har fått möjlighet att göra förut. Att se deras glädje var helt otrolig medan de satt och trädde sina pärlor på snörena. En av kvinnorna var väldigt tyst, hon sa inte så mycket, var lite blyg och var lite skygg på något sätt. Hon fick stickor och ett garnnystan och sedan satt hon och knopade flera dagar. En kväll när jag kom in visade hon stolt upp en liten hatt som hon hade stickat. Helt otroligt fin och hon var så stolt, det syntes på hela henne hur hon hade vuxit och bara vågade möta min blick och visa vad hon hade gjort. Det är stunder som dessa som jag kommer att komma ihåg länge efter att jag har lämnat Phebe sjukhuset. Glädjen och skratten var många. Nästan varje kväll så dansade och sjöng vi också lite. Efter mina två år i Liberia har jag lärt mig en hel del lovsånger från kyrkorna runt om i Liberia och detta blev också en höjdpunkt eftersom en vit kvinna kunde deras sånger och tillsammans så sjöng vi, dansade och hade roligt. Förutom sånger på liberisk engelska fick jag också lära mig sånger på Kpelle och Bassa, två av dialekterna som talas i området. Fantastiska kvällar som vi ofta avslutade med aftonbön. Ja mycket hände under mina tre och en halv vecka på sjukhuset i Phebe. Jag fick uppleva och lära mig otroligt mycket. Jag fick ha mina gruppintervjuer med kvinnorna som jag planerat och jag känner mig just nu så motiverad till att fortsätta mitt uppsatsskrivande för att lyfta fram deras röster om hur livet som kvinna är i Liberia just idag. Mycket fritid hade jag inte men den fritid som jag hade så gick jag promenader till den lokala marknaden, samtalade med människor och satt på kvällarna och lyssnade på syrsorna i mörkret. Jag blev också bjuden till ett bröllop och en eftermiddag var jag och tittade på ett vattenfall. Huset som vi bodde i hade el på nätterna men inte på dagarna. På dagarna hade vi en kock som kom och hjälpte oss med matlagning, städning, handtvätt mm. Det var biff i burk, kokbananer, sniglar, gröna löv och ris och naturligtvis också en kopp te. Sista helgen i Liberia spenderade jag i Monrovia. Eftersom det var i Monrovia som jag har bott tidigare var det många som jag ville träffa och återknyta kontakten med. När jag kom till

5 5 (5) Monrovia var det helgen innan valet till senaten och detta gjorde att det var lite oroligheter i staden så jag kunde inte resa precis som jag ville men jag fick en bra helg med många skratt och till och med en simtur i havet. När jag ser tillbaka på tiden i Liberia kan jag fortfarande överraskas över hur mycket jag har att vara tacksam över när jag är där och ser hur lite människor har. Hur mycket jag ser som en självklarhet och som där är näst intill en omöjlighet. Jag har så mycket att vara tacksam över i Sverige. Först och främst att jag har mat i överflöd, rent vatten och en torr och trygg plats att bo på. Jag har möjlighet att studera, resa och lära mig nya saker. Jag har som kvinna i Sverige valet om jag vill gifta mig eller inte, vill få barn eller inte och jag har möjlighet att få nästintill fri hälso- och sjukvård. Vi har mycket att vara tacksam över och det är något som jag bär med mig efter den här resan. Jag bär också med mig skratt och glädje som jag fick i mötet med alla patienter och då främst VVF-kvinnorna men jag bär också med mig smärtan och sorgen från alla de kvinnorna som förlorade sina barn. Alla dessa erfarenheter hoppas jag ska hjälpa mig till att få en ökad förståelse och hjälpa mig att bli en god barnmorska och medmänniska. Allt detta för att förstå lite hur en annan människa har det!