stjärna(ns ögonblick) Det är inte lätt att börja i början när saker sker innan de har skett. Jag har frågor men minns aldrig om de har svar så måste

Transkript

1 stjärna(ns ögonblick) Det är inte lätt att börja i början när saker sker innan de har skett. Jag har frågor men minns aldrig om de har svar så måste fortsätta skriva. Jag säger det här för att om denna essä inte redan finns (jag tror nästan att den gör det) så kommer den snart att vara ja. Den kommer att säga ja, säga ja och ja ja ja och därigenom bekräfta mig som berättare. Men jag är ju ingen vidare berättare och har dessutom lånat min röst från en annan berättare som i sin tur lånat ut sin röst till ytterligare en annan berättare. Jag läser samtidigt som jag skriver nu och funderar över om jag ska dra in dig i detta försök. Nej, det blir nog enklare (förhoppningsvis även bättre) om jag låter bli att göra det. Klassiska (vad nu klassiska är om de inte är på språk som låt säga latin) historier har en början, en mitt och ett stort slut följt av tystnad och fallande regn, i alla fall om man får tro den röst jag har lånat. När litteraturen tar en paus väcks stumheten. Textens dilemma och stora möjlighet är att prata om denna stumhet, tyst. Första gången jag skrev (eller läste men det är väl i det närmaste en synonym handling) Clarice Lispector var jag precis som Macabéa i Stjärnans ögonblick nitton år. Jag tror att det finns en poäng i att stanna i den likheten. Jag var nitton år och i färd med att skriva denna essä. Passionen för Lispector var för mig, likt många (vad jag nu vet om det), en tillfällighet. Jag lät dig läsa denna text och redan nu slår det mig att det är mycket som inte stämmer. Dig skrev jag tidigare ut ur texten och jag vet inte varför du kom in igen. Blir så trött och ja, tidsaspekten ska vi inte ens tala om. Det är underligt (eller så är det inte alls) att jag så fördröjer det jag ämnar berätta. Jag tror mig varken om att skriva fram någon stjärna eller ett endaste ögonblick, ändå finns de där i titeln. Jag läser att det finns en rak historia men varje gång jag närmar mig den skjuts den lika hastigt undan. Det handlar om tillfälligheter tänker jag. Faktiska tillfälligheter. Jag kan tyvärr inte prata om dem eftersom det hade inneburit att jag återigen skrev mig bort från dem. Jag är osäker på vad som skrämmer mig mest. Jag skulle kunna säga att det är det självsvåldiga på gränsen till parodiska projekt jag har påbörjat i vilket jag har antagit en av mina absoluta favoritförfattares röster. Varför skapar jag inte ett eget manligt författaralterego, en egen Rodrigo S.M. och på så sätt går i samtal med Lispector? Om jag ska vara ärlig (och det har jag hört man bör) är denna oro bara en chimär, egentligen oroar jag mig mer för att jag inte vet varför denna text skrivs. Men om jag inte tvingar fram orden kommer stumheten att dränka mig i vågorna. Jag tänker inte urskulda mig för min inkompetens vad gäller bilder, inte heller för att jag lånar från andra. Jag ber om ursäkt för detta inpass. Plötsligt hittar jag nu en passage i texten som du har skrivit och infogat just här. Motsatser kommer av sin natur alltid att vara nära knutna till varandra. Tänkte du på hur nära tystnaden alltid var? Jag kan inte prata med dig, för jag blir osammanhängande och vag. Jag kan inte prata med dig, för att människor är inte byggda för att prata. Jag ber inte om ursäkt för att jag är mänsklig, men kanske vill jag tacka dig för att du är det. Det fyller mig med hopp. Tystnaden ligger utanför människorna och se, inuti dem dess motsats. Jag ville berätta för dig att du väckte något speciellt, något ovanligt. Men inkapabel att visa min mänsklighet, min vän, lämnade jag det efter mig. I svallvågorna av människan kom hoppet. Jag hade kunnat skriva en rak essä om Lispectors bok. Eventuellt hade jag (vilket kanske på något plan kommer att ske ändå) jämfört den med Willy Kyrklunds Solange. Det skulle kunna göras mycket enkelt: en ung kvinna (Macabéa/Solange) lever ett vardagligt lite trist liv, jobbar som sekreterare, har enkla nöjen (en kall tår kaffe innan läggdags/lite dans ibland), blir kär i en stel man (Olímpico de Jesus/Hugo) och dör (?) oundvikligt i en befrielse mot slutet. Men är det denna ytligare historia de

2 framförallt ägnar sig åt? Lispector kombinerar historien om den minsta av människor med att laborera med nivåer i lager av berättare. Kyrklund i sin tur håller sig till korta in- och extroduktioner som vrider om sanningshalten och förloppet i Solanges liv. Trots detta, trots att jag ser och andas in, kommer jag på mig med att vara intresserad, verkligt intresserad av Macabéas öde, bryr mig om Solange. I en intervju i tidskriften 90TAL menade Kyrklund att när han lyckades få ihop den här lilla berättelsen som heter Solange, blev ju Bonniers mycket glada och de tänkte att nu har här fötts en berättare. Det är ju fruktansvärt att besvika dem på detta sätt, för att det visade ju sig att jag inte alls hade de förutsättningarna. Jag tänker på sådant som att Solange är en tidig bok i Kyrklunds författarskap (hans tredje, utgiven 1951) medan Stjärnans ögonblick tillhör Lispectors senare produktion (om jag minns rätt och mina källor är dito den sista publicerad medan hon ännu var i livet, 1977) och vad det betyder, om det. Kyrklund börjar i ett nästan naivt narrativt berättande, för att sedan hamna hos den rätta känslan, reflektera över godheten. Clarice skriver flödet i böcker som Passionen enligt G.H. och Levande vatten men någonstans är berättelsen om den minsta människan i världen det allra största man kan skriva, mest ofrånkomliga, modigaste. Ta hand om henne ta hand om Macabéa ber Lispector eller om det är Rodrigo S.M. och jag svarar eller om det är någon annan som svarar, jag har rört ihop all text nu, att jag kan ju knappt ta hand om mej själv. I sin litenhet är hon den största, så gammal att hon skulle kunna vara en biblisk person om det nu inte faktiskt finns något av en kristusgestalt i henne. När hon dör är det bara ett ögonblick, det går genast över. Det passar mig, att arbeta med fakta har aldrig varit min passion, det gör mig utled och utled ger jag upp. Jag måste ta paus ifrån det här, vare sig det är historien jag skriver om, det jag skriver eller det att jag inte vet vart jag är på väg. Jag läser att det inte är genom att hopa som man skriver utan genom att skala av. Jag kommer ju aldrig dithän att det finns någonting att börja skala av. Varje mening jag skriver gör mig både en mening rikare och än fattigare. Jag härjar runt i mitt försök, föser texten lite åt ett håll mycket mer åt ett annat. Det finns inga ord här som ingen annan redan har skrikit ut. Det finns bilder och tystnad och frågor, jag är inte ensam om några. Jag är rädd att jag är för liten för min tafatthet men jag har hittat en form och kan ingenting annat göra. Jag innehar en rättighet och den utvecklar sig strax till skuld. Jag är skyldig att skrika eftersom rätten att skrika finns. I flera år går jag omkring utan att skriva. Jag antar att det är det som är att leva. Jag är själv gjord utan ord, själv det stumma fotografiet och själv tystnaden. Ingen människa är gjord av tystnad, ty den ligger utanför henne. Inuti dess motsats. I svallvågorna som för oss vidare. Är detta en plats för en explosion? Eller en lugn brand, brinn brinn brinn, en sådan man ser när man stiger upp ur vattnet en lätt kylig sommarkväll. Det finns en möjlighet att gå förbi gränserna och det är just när verkligheten kommer in som jag överskrids. Jag rinner mellan verklighetens fingrar som sand. Det finns inget tillfälle där jag skulle känna mig trygg, därför återvänder jag till skrivandet. Skrivandet är det som räddar en från tillfälligheterna. Inte ens tillfälligheter är tillfälliga i skrivandet. Det går alltid att precisera sådana uttalanden men jag låter bli. Eftersom inte ens tillfälligheter av tillfällighet befinner sig i text finns det ingenting jag kämpar så mycket med som att få det att verka tillfälligt. Skrivandet är en verksamhet som i bästa fall verkar vara en annan. Det är befängt att hävda någonting annat. Jag har ingen teknik när jag skriver, jag aktar mig för litterära stilar och gör ett försök som är vind för våg. Jag skulle kunna tappa bort delar av texten och återberätta dem som jag minns dem. Det skulle om inte vara sämre så i alla fall kännas sämre. Eller jag menar att det skulle bli en annan text som jag ur en aspekt skulle intressera mig mer för. Men nu är jag alltför nitisk när det gäller att inte förlora text så en sådan tillfällighet har ingen plats här. För varje mening jag lyckas skriva går jag glapp om

3 ytterligare ett glapp. Varje mening leder mig närmare det ögonblick då dödsklockorna måste klämta. Klangen för Macabéa är en ljudlös klang, en klockas nästanklang. Hon talade aldrig i meningar, hon hade ont om ord. Ändå storheten hos henne som är storheten hos var och en. En tystnad så tyst att ingen tanke tänker. I den ljudlösa klangen ser jag så stjärnans klaraste ljus.

4 måne (o luna) Jag klarar inte av att se i detta klara ljus så det börjar skymma. Jag lämnar kvar allting till dig. Minnena månen detta förhatliga ljus som bländar en fyr på den ö dit vi aldrig eller alltid reser. Jag lämnar allting till dig förutom mig. Mitt namn behåller jag för mig själv. Jag ville vara en solstråle i ditt hjärta precis som du var för mig, i mitt. Om du vill får du kalla mig fackla, det skulle vara en följd, logisk eller inte. Jag är odödlig, kommer från det av de två ägg som hade en svan till gud till far. Vi är i den mytologiska tiden nu, den där saker följer på varandra fast att allting hela tiden sker samtidigt. Saker sker innan de har skett, det är allt du behöver veta för att ta dig in i berättelsen. Vad heter månen? Månen heter måne. Berättelsens enda barn heter likaså, Luna. Vad heter solen? Ingen får heta sol utan solens roll är att sprida ut sina strålar till karaktärerna. Sol är ett alltför starkt namn, det skenet har ingen. När berättelsens barn faller ned i ett av berättelsens många hål gråter hon som kommer från Betlehem, Belén. Jag kan inte gråta. Det är en kunskap som man inte förvärvar, bara förlusten finns. Lucía är berättelsens största ljus, försöker fly bort från sin förlust genom den. I slutet av berättelsen finns ett hål som leder tillbaka till mitten av berättelsen. Jag kan inte skriva detta. Det kommer att gripa mig och aldrig släppa taget. Du kommer att möta mitt namn, mellan raderna scenerna om inte annat. Jag är en fyrvaktare till den ö du väljer. Jag är berättaren till din berättelse. Den är fylld av fördelar, den tar inte slut utan i slutet finns ett hål. Berättelsen har en annan fördel också som är att du kan ändra kursen närhelst du vill. Du kommer aldrig att hinna, det är din förlust. Jag skriver alltid in verkligheten och det är då man kan få för sig att det handlar om verkligheten. Eller om fiktionen och verkligheten. Explosion! Det är glappet det handlar om, hålet som leder och så oss vidare. Glappet mellan fiktionen och verkligheten eller rörelsen emellan. Att röras där, i glappet hålet. Min första tanke rör alltid denna rörelse som rör sig i glappet. Jag vill även att texten när den väl blivit mer än en tanke ska vara någon annanstans. Den lyder sällan, stannar däremellan. I detta mörker mörkas ingenting. Det är fredag i ett feberil och jag fastnar framför teven i två timmar och åtta minuter. I detta ljus klarnar mörkret bättre. Jag ser Julio Medems Lucía y el sexo för jag vet inte vilken gång i ordningen. Antecknar febrilt. Försöker se om det finns något reellt hål i mitten av filmen, spolar fram och tillbaka (vilket såklart innebär att de hundratjugoåtta minuterna växer avsevärt). Inser att tanken i sig är felaktig. Det är i slutet av filmen som hålet ska finnas, hålet som leder till mitten. Det är inte säkert att någonting kan synas i mitten. Mitten är så oprecis, är allt mellan inledningen och slutet. Noterar filmens första scen. Under ett arbetspass som servitris pratar Lucía i telefon med sin söndertrasade pojkvän, författaren Lorenzo. När hon kommer hem vad jag inbillar mig är samma kväll är han försvunnen. Telefonen ringer men Lucía hör aldrig polisens hela meddelande utan överger samtalet till förmån för lappen på bordet: Vänta inte på mig. Jag kommer kanske aldrig tillbaka. Jag vet inte vart men långt bort. Jag lämnar allt till dig, förutom mig. Förlåt mig. Det är min sista önskan. Någonstans i mitten av filmen en scen som kronologiskt borde ha ägt rum strax innan detta, där lämnar Lucía Lorenzo. Är detta ett hål eller bara min inkompetens? Jag ser henne aldrig återvända, måste hon inte ha gjort det för att kunna bli lämnad? I vilket fall flyr hon sedan själv, flyr till ön som är anledningen till hennes flykt. Lorenzo försökte fly från döden genom att skriva döden, men föll då sönder och samman. Det går inte att skriva samtidigt som man lever, att han inte vet det. I sin ovisshet vet Lucía bättre och är övertygad om att hans fiktion är fiktiv. Hon har ingen aning om verkligheten

5 bakom. Det går inte att leva samtidigt som man skriver. Lucía flyr den vackra ön när hon för första gången kliver iland på den. Karaktärerna får nu göra vad de vill med ön. Jag släpper min position i analysen och tvingar ljuset åt ett annat håll. Behovet av ett så ljust ljus som möjligt utan att vara att ha en direkt sol och Lucía blev detta filmiska ljus. Un rayo de sol oh oh oh a mi corazón oh oh oh. Explosion! Den hisnande tanken att det inte finns något hål i Lucía y el sexo. Att denna frånvaro av hål är det ihåligaste hål som filmen kan uppbåda. Att hålet bara är tanken om hålet, ingenting annat. Tillåtelsen om tanken om hålet. Om hålet verkligen genomfördes vore det inget hål eftersom det skulle vara det mest förväntade efter denna utsaga. Fiktionens hål är möjligheten att tala om tillfälligheterna men detta hål kan omöjligt se ut som man förväntar sig. Det finns ingenting som är konstant utan allt kommer och går. Vissa saker påminner oss om andra saker i det förflutna. Vissa gör det inte. I en stund är vi där, i det förflutna, i nästa planerar vi för framtiden. Omvänt är vi i en stund i planering inför det som kommer och i nästa minns vi det förlorade. Våra liv är inte linjära och därför kan inte heller hålet bete sig linjärt. Och månen som både hinner dö och födas och födas och dö. Att vara är ett ögonblick, det går genast över. Men för oss går inte månens ögonblick över. Månen finns, ljuset är starkare och fast att vi kan styra det så kan vi inte styra över det. Vi kan inbilla oss att hålen glappen är våra möjligheter men de kommer samtidigt vara våra största skyldigheter. Tyngd i alla bemärkelser. Jag skriker för att rätten att skrika finns. Jag kan aldrig se med så klar syn som Clarice Lispector men det är inte min stora förlust. Jag är en fackla som flammar och det jag bär bort från min by bär jag in i mig. Jag flyr alltid till det som är anledningen till min flykt. En strimma av anledning fanns i denna berättelse som kom att handla om hål och alltför starkt ljus och det namn som är mitt. Den bar fördenskull inget annat namn än månens.

6 sol( ange) Denna berättelse handlar om Macabéa och mig. Den bär fördenskull vare sig mitt eller Macabéas namn. Den bär endast ett annat namn, Solanges. Det är möjligt att den därvidlag även kommer att handla om Solange. Denna berättelse handlar om Macabéa och Solange och mig och om vad som sedan aldrig hände. Den ska inte handla om det som hände, eftersom jag inte kan beskriva det. Dessutom intresserar mig kampen mellan det som hände och det som inte hände mer än det egentliga förloppet. Det är alltid någonting som man måste göra i en text. Man försöker alltid fly bort från den, det är det vanligaste. Ursäkta mig, nu måste jag snyta mig. Ingen läsare i världen kan förmena berättaren att snyta sig. Så måste jag skriva ut dokumentet varje gång det förändrar sig det minsta. Så tar all färg i skrivaren slut. Så beställer jag en ny patron, när jag väl har råd (den är alltför dyr). Så får jag lov att vänta tills den kommit fram med posten och då så går jag till min väl lokala matvarubutik och hämtar ut paketet. När jag kommer hem eller när jag har suttit hemma en längre tid måste jag öppna fönstret för att vädra. Så måste jag stänga fönstret för att det drar. Så måste jag ändå, fast att jag har stängt fönstret, ta en kofta på mig. Så måste jag gå på toaletten. Alltför sällan går någon på toaletten i litteraturen. Det spelar ingen roll hur realistisk litteraturen än kallar sig, det händer ändå inte särskilt ofta. Willy Kyrklunds Solange springer på toaletten ideligen, hon undrar om man kan bli sjuk av att göra det varje (arbets)dag mellan nio och fem, man kan kanske få blåskatarr? Macabéa blir uppsagd från sitt arbete och flyr då in på toaletten för att få vara ensam. Men berättaren följer henne även dit och då är hon ju inte ensam. Men vem vet om inte denna Macabéas ensamhet är något hon har lurat i sin berättare. Det är inte bara de mest speciella som bör få tillåtelse att hamna i text utan även en olämplig person måste bo och äta och klä sig liksom andra. Tomtebolycka må ingen förtycka eller liknande. När någon har sagt någonting svarar jag någonting annat, det är vad som förväntas av mig. Språket är ett socialt spel som vi ägnar oss åt eftersom vi har skapats pratiga. Men varför talar jag då när jag inte kan tala? Jag sa ju nyss att jag inte kunde tala. Sa jag inte? Har jag inte tidigare sagt att detta handlar om det som inte hände? Innebär det att jag kan referera tillbaka till det jag inte har sagt såsom någonting jag har sagt eller kan jag ändå inte det? Språket är ett spel som tillåter oss att ljuga hur sanningsenliga vi än är. Varför skriver jag att jag inte kan skriva när jag skriver? Jag vet ju innerst inne att min uppgift som berättare är att skapa en trygghet hos läsaren genom att följa så många textkonventioner att det tydligt syns vilka jag bryter mot. Jag har ingenting på hjärtat, vilket är tur. Den som har någonting på hjärtat kan lika gärna gå hem och lägga sig, för ännu har ingen människa lyckats säga någonting till en annan. Det här är inte en total pessimism, det är en kompetens hos språket. Språket kan tala även om det språket inte kan tala om. Det känner jag ingen annan som kan men jag kämpar själv vidare. Jag ser fram emot den stund när det inte bara är medelst språket jag kan tala om det jag inte kan tala om. Jag vill själv vara allt som jag inte är. Det är inte så att jag föraktar vissa former. Vardagligheten tillexempel, den föraktar jag icke. Däremot blir jag trött på språket när språket talar om sig själv för att visa vilka fina kläder språket har köpt sig. Språket får hellre tala om språket för att redogöra för sina möjligheter att beskriva någonting, ingenting, allting. Explosion! Brinn! Brinn! Brinn! (Jag vill vare sig vara den eller det som står ut, men jag minns inte vad jag vill istället..? Du vill leva, inte överleva! Säger du det till mig? Släpper du verkligen lös mig så till den levande grad? Slipper jag, loss?) måndag vaknar alltför sent med en kropp emot min, det här med frukost är ett djävulskt påfund i alla fall när den inträffar först vid lunchtid. Skriver inte särskilt många rader, om ens några alls.

7 Fortsätter i samma stil tisdag, inbillar mig att jag antecknar medan jag läser ett par böcker (Lispectors Stjärnans ögonblick och Kyrklunds Solange) men i ärlighetens namn skriver jag mest av de partier som tilltalar mig. Ärligt talat igen är det väl många och jag börjar därför aldrig ens på att skriva av ur Solange, gör det istället onsdag. Jag har kommit till dig sent om kvällarna och jag har låtit bli. Du trodde att jag tänkte på sällskapet men jag är ju här när dagen övergår till torsdag. Då börjar jag, nej nu stämmer det inte, vänder om tillbaka till onsdag läser jag Hélène Cixous om Stjärnans ögonblick, antecknar bland mycket annat att det är en text om poverty that is not poor och att [t]he text deals with the relationship between living and writing. The latter nevertheless always interrupts something of the flow of life vilket (det senare) jag nickar åt. Jag har kommit till dig sent om kvällarna och jag har låtit bli. Du trodde att det handlade om kvällarna. Om än det blir sent så kommer jag till dig om kvällarna. Om jag skriver att jag även låter bli så vet jag inte längre vad jag gör. Du tror att det handlar om frånvaro av sysselsättning om anslutande förbindelser att åka ett tåg eller en buss och sedan byta åka ytterligare färdmedel att gå i ett mörker eller det andra mörkret regnet alltid är det regn en kyligare kyla att knappa in portkoden med de frusnaste fingrar och varje gång tänka att varför är de två siffror som förekommer endast en gång vardera i kombinationen så nötta men inte den som förekommer dubbelt sedan uppför trapporna ringa på din mobiltelefon för att inte störa de andra som bor där med ringklockan du tror att det handlar om allt detta kanske om även mer. Om intet av detta var det någonsin fråga, bara om dig dig dig och du är min läsare, min första och min enda och varje gång jag inte lyckas vara någonting så finns skammen inför dig där. För din längtans skull blir du en tuva starrgräs. För min ängslans skull söker jag information om och bilder på starrgräs för att veta exakt vad jag ägnar mig åt när jag trampar på dig. Explosion! torsdag kommer jag så äntligen vidare, skriver lite utifrån Kyrklund. Du stannar hos mig medan jag gör det, undrar vad jag riktigt håller på med. Jag förklarar. Du säger att det låter som fanfiction. fredag fortsätter jag i den fan så fiktiva stilen och ser Julio Medems Lucía y el sexo, antecknar febrilt. Tanken på hålet i slutet av berättelsen som leder till mitten intresserar mig mer än det som filmens författare ser som den större fördelen (att läsaren har möjlighet att ändra berättelsen efter egen vilja). Åker till dig på kvällen (eller låter bli). Det handlar om att lyckas komma vidare, vore skönt om det redan skedde lördag söndag men jag har onekligen problem med detta vidare. måndag börjar äntligen skriva riktat på Solange-texten i förevändning att den handlar om Macabéa och mig och om det som inte var. Tyst paus. Beslutar tisdag att inte krångla till det utan helt enkelt avsluta med sortin ur Kyrklunds Om godheten: När gryningen utträder ur sitt gryningskap. När främlingen utträder ur sitt främlingskap. När brödrosten utträder ur sitt brödrostskap. När stenen utträder ur sin stenighet. När sparven utträder ur sin sparvighet. När Kyrklund utträder ur sin kyrklundhet. Denna längtan. När natten utträder ur sin nattlighet. När intet utträder ur sin intighet. Denna ängslan.