Kanarieaktuellt. ny hemsida! Från årsmötet sammanfattning på sidan 4. Medlemsmatrikel 2014 på sidorna Olinas beskrivning av kanariefågeln

Transkript

1 Kanarieaktuellt ett medlemsblad för Svenska Kanarieklubben nr ny hemsida! Läs mer på sidan 7 Från årsmötet sammanfattning på sidan 4 Olinas beskrivning av kanariefågeln på sidorna Medlemsmatrikel 2014 på sidorna Litterära kanariefåglar på sidorna

2 GLOSTER, FIFE FANCY GRÖN OCH GUL LIPOKROM, GULDAGAT, FIFE FANCY, GLOSTER, BORDER JAPAN HOSO, LIZARD, SCOTCH FANCY NORDHOLLÄNDARE GIBOSO ESPANOL MELADO TINERFENO GRÖN LIPOKROM RÖD AGAT MOSAIK, GLOSTER, RÖD MOSAIK LIPOKROM SÅNGKANARIE WATERSCHLAGER-MALINOIS Bertil Ahlqvist Geijersgatan 35 A LIMHAMN Kjell Antonius Oscarsgatan 7 C YSTAD Kurt Fredriksson Lorentz Nils väg STAFFANSTORP Saeed Gharabi Kometgatan 6E Borlänge Juan Pedro R. Santana Hägerstensvägen 97A HÄGERSTEN Lars-Ola Nilsson Lilla Tobaksgatan YSTAD / Radislav Stajcic Daggarp Laholm Okic Sefket Rödkullastigen 9 B Malmö

3 Hur går det? Hur gick det? Var du tidigt igång håller du förmodligen på att flytta ut föräldrafåglar till voljärerna just nu. Var du som jag lite seg i steget kokar du fortfarande ägg till andra kullens ungar. Här hemma har det gått hyfsat bra. Lite Gloster, många Fife och några rödmosaik. T.o.m. min gamla mosaikhona, som jag räknat ut efter ett helt års dålig kondition, ligger förnöjd i boet med en flygfärdig unge. Det blev bara en men även en är 100% mer än ingen, eller hur? Det märks tydligt i trädgården att vintern varit ovanligt mild. Det hoppar mesar ut och in i samtliga fem holkar. Jag kan dagligen räkna in gransångare, lövsångare, svarthätta, bofink, grönfink, rödhake, gärdsmyg, koltrast och tyvärr skata och kråka. Dessutom ett gräsandpar som, hundarna till trots, kommer och badar i poolen och skiter på altandäcket. Det här numret bjuder på två artiklar som Ingvar Svanberg generöst nog skickat till oss. Den ena handlar om kanariefågeln i litteraturen. Det kan ju vara lite kul att fråga folk om dom visste att Evert Taube skrivit en sång om kanariefåglar. Den andra artikeln handlar om kanariehållning i 1600-talets Europa. Det var då man kallade kanarien för sparven från Kanarieörna. Trevlig läsning och fortsatt lycka till med häckningen! Bertil 2/2014 KANARIEAKTUELLT Medlemsblad för SVENSKA KANARIEKLUBBEN Redaktör och ansvarig utgivare Bertil Ahlqvist, Geijersgatan 35 A, Limhamn, SKK:s STYRELSE Ordförande Bertil Ahlqvist, Limhamn, Kassör John Hansen, Staffanstorp, Sekreterare Kurt Fredriksson, Staffanstorp, Ledamot Kjell Antonius, Ystad, Ledamot Lennarth Blomqvist, Malmö, Suppleant Meta Bergqvist, Vellinge, Suppleant Magnus Kontaktman Kurt Fredriksson, Staffanstorp, SKK:s hemsida SKK:s PlusGiro

4 Från årsmötet hos Meta Årsmötet avhölls hos Meta med 14 närvarande medlemmar. Ordförande Bertil Ahlqvist öppnade årsmötet och hälsade de närvarande välkomna. Till ordförande valdes Bertil Ahlqvist och Kurt Fredriksson valdes till sekreterare för årsmötet. Kassaberättelsen upplästes och godkändes. Revisorerna läste upp revisionsberättelsen, vilken godkändes. Som vanligt fick kassören ett gott betyg. Revisorerna föreslog att styrelsen får ansvarsfrihet för det gångna verksamhetsåret, vilket mötet godkände. Skrivelser: Fredrik Kjellberg tar över som Webbmaster för Kanarieaktuellt.* Årsavgiften: Oförändrad 300 kronor per år. SKM: Bestämdes att det blir sista helgen i november, november. Vi börjar bygga 27 november och bedömning den 28 november. Nästa klubbmöte blir den 3 juni hos Meta klockan 18:30. Övriga frågor: Vi diskuterade ekonomin kring Kanarieaktuellt, och kom fram till att ge ut 3 nummer av Kanarieaktuellt per år. Ordförande Bertil Ahlqvist tackade medlemmarna för visat intresse och förklarade årsmötet avslutat. Kurt Fredriksson *Efter mötet har det beslutats att reklambyrån Ahlqvist & Arvidsson ska göra om klubbens hemsida, pro bono. Läs mer på sidan 7. 4

5 Vald styrelse 2014 Ordförande Bertil Ahlqvist Sitter kvar 1 år Kassör John Hansen John har meddelat att han avsäger sig som kassör. Då vi inte har fått någon så lovade John att sitta kvar året ut. Sekreterare Kurt Fredriksson Sitter kvar 1 år Styrelseledamot Kjell Antonius Sitter kvar 1 år Lennart Blomqvist Nyval 2 år Styrelsesuppleant Meta Bergqvist Sitter kvar 1 år Magnus Nyval 2 år Revisor Eva Månsson Omval 1 år Revisorsuppleant Sven Nilsson Nyval 1 år Materialförvaltare Kjell Antonius Omval 1 år Valberedning Kjell Antonius Omval 1 år Lennart Blomqvist Omval 1 år Utställningskommissarie Kurt Fredriksson Nyval 1 år Kontaktman Kurt Fredriksson Sitter kvar 1 år Välkomna till SKK 31. Nevzat Serifi Fosie Kyrkoväg Malmö 33. Mirza Begovic Bergsjösvängen Göteborg 34. Birger Johansson Blåklocksstigen Järna 5

6 Kallelse till möte NÄR Tisdagen den 3 juni klockan 18:30. VAR Hemma hos Meta Bergqvist, Gamlesjövägen 67, Västra Ingelstad, Vellinge. Anmälan Kurt Fredriksson, senast den 30 maj. Telefonnummer: Hittar du inte ring Bertil på

7 Kanarieklubben har en ny hemsida! I och med att den första hemsidan kraschade och inte gick att rädda behövde det göras en ny hemsida. Det kändes som att även adressen behövdes bytas ut till något enklare som man kan lägga på minnet. Den nya adressen till den nya hemsidan är: På hemsidan kommer annonser, artiklar, tidningarna och mycket annat att läggas upp. Om ni har egna kanarie-hemsidor som ni vill ha länkade från klubbens hemsida så skicka ett mail till Bertil på adressen: bertil@kolibricom.se 7

8 Vid årsmötet hade Bo Hedlund med sig en från pappan ärvd pryl som han ville veta mer om. Det var ett slagnät för fångst av nordiska fåglar av precis samma typ som jag minns från Limhamn på 50-talet. Flera på mötet hade aldrig sett något sådant. Men slagnät har man använt i hela Europa i århundraden. Här en illustration från en italiensk fågelbok som visar hur den fungerar. Fågelfängaren sitter dold och väntar på att vildfåglarna skall hitta de frön man lagt ut inom fällans ram. När tillräckligt många samlats drar han i de två snören som får nätramen att slå över mot mitten. Bertil 8

9 Har du frågor om Kanariefåglar? Bertil och Lennart kan ha svaren! Bertil svarar på frågor om raskanarier och Lennart svarar på frågor om färgkanarier. Svaren publiceras i tidningen. Maila dina frågor till: bertil@kolibricom.se eller via brev: Bertil Ahlqvist Geijersgatan 35A Limhamn SANDBY CIKLID-HOBBY LARS ANDERSSON Måndag Fredag Lördag Vinkelhaken 1C S Sandby 9

10 Framsidan på Giovanni Pietro Olinas välkända bok. 10

11 Giovanni Pietro Olinas beskrivning av kanariefågeln 1622 Av Ingvar Svanberg och Johnny Strand Kanariefågelns äldre historia är bara fragmentariskt känd. William Turner ( ) nämner 1544 kanariefåglar, Konrad Gessner framhåller i Historia Animalium 1555 att kanariefågeln säljs överallt och uppskattas för sin sång, Cecare Manzini, som skrev den första boken om burfågelskötsel (Ammaestramenti per allevare, pascere, and curare gli ucceli 1575) berör den, och Ulisse Aldrovandi 1599 har en del intressanta detaljer rörande import av kanariefåglar. Vi kan också nämna en avbildning av Marcus zum Lamm från omkring Italienaren Giovanni Pietro Olinas ( ) i ornitologikretsar välkända bok Uccelliera: overo discorso della natura e proprietà di diversi uccelli behandlar främst jaktbara fåglar, fågelfångst och sångfåglar i bur, och utkom i sin första upplaga 1622 samt i en utvidgad och förbättrad edition Olinas bok uppskattas av alla kulturhistoriskt orienterade fågel- och jaktintresserade inte minst för de vackra illustrationerna, 64 till antalet. Gravyrerna är framställda av Antonio Tempesta ( ) och Francesco Villamena ( ). Men även texten förtjänar att uppmärksammas, och för den som intresserar sig för sällskapsdjurens historia är förstås den utförliga redogörelsen om kanariefågeln, eller som han kallar den Passer Canarius Sparven från Kanaria, särskilt spännande. Vi får en inblick i sydeuropéernas kunskaper om den lilla sångfågeln som redan i början av 1400-talet började komma med sjöfarare till Medelhavsområdet. Kanariefågeln blev snabbt uppskattad för sin sång och redan mot slutet av 1500-talet uppvisar den domesticeringstendenser genom de färgmutationer som hade börjat uppstå. Olinas bok tillhör naturligtvis ornitologihistoriens klassiker och finns förstås representerad även i svenska samlingar (bland annat Kungl. biblioteket). Det skall emellertid redan här skjutas in en brasklapp. Olinas bok är det arbete man refererar till, och så sent som år 2000 utgavs en kommenterad utgåva i Italien, men i själva verket har han hämtat mycket från en mindre känd föregångare, nämligen Antonio Valli Da Todi, vars Il Canto degl Augelli, opera nella quale, tra le altre cose, esplicita la relazione tra territorio e canto utkommit redan 1601 och var illustrerad med träsnitt gjorda efter teckningar av Antonio Tempesta och Giovanni Maggi ( ). Den boken är betydligt mer sällsynt. Plagiat, utan angivande av källa, 11

12 tillhörde närmast en litterär kutym i fackbokkretsar långt in på 1800-talet. Nu var det emellertid inte Olina som var skyldig i detta fall, utan snarare hans uppdragsgivare Cassiano dal Pozzo, skriver Tim Birkhead. Pozzo var en hängiven avikulturalist och det var han som gav Olina i uppdrag att framställa en definitiv bok i fågelhållning för Accademia dei Lincei ( Lodjursblickens akademi, eller bättre De skarpögdas akademi). Antonio Valli Da Todis bok hade bara kommit ut i en mycket liten upplaga och var snart bortglömd. Kardinal Del Monte hade emellertid tillgång till ett som han också uppskattade. Cassiano och Olina insåg att Vallis bok (som bara var på 35 sidor) därför kunde utgöra grunden för ett mer omfattande verk. Den åldrade illustratören Antonio Tempesta fick i uppdrag att förbättra originalillustrationerna och nya illustrationer. Den 15 augusti 1622 presenterades Olinas bok inför de skarpögda ledamöterna och en baktanke från Cassiano var att han därmed skulle bli invald i akademin. Faktum är att Cassiano skrivit en hel del av texten, men avstod att framhäva sig som medförfattare. Boken är emellertid dedicerad till honom. Olinas bok blev en omedelbar succés och även Cassiano belönades genom att tas upp i akademin. I Olinas bok finner vi också den första någorlunda realistiska illustrationen av en kanariefågel, en bild som senare användes också av Johannes Jonstonus och Francis Willughby. Avbildningar av kanariefåglar i äldre tid är få. Vi finner dem på några enstaka målningar. Eftersom kanariefågelns äldre historia är så lite känd kan det därför vara av intresse för alla fågelintresserade att i översättning få ta del Olinas redogörelse för arten från Vi återger därför här den från italienska översatta texten in extenso, medan kommentarer till textinnehåll och översättning återfinns i noterna. Om Kanariefågeln eller Sparven från Kanaria Kanariefågeln eller Sparven från Kanaria, på latin Avis Canaria eller Passer Canarius, var obekant under antiken, varför det finns ringa eller ingen kunskap härifrån. Därför skall vi presentera det som vi hämtat från praktisk erfarenhet och från läsning av moderna författare, som skrivit härom. Denna fågel hämtas till olika platser i Europa med fartyg från Kanarieöarna, även kallade de Lyckliga öarna på grund av det behagliga klimatet, som råder där. Fågeln liknar i allt en gulhämpling och en grönsiska, men är något större än båda och inte så mörk på huvudet som grönsiska. Den skiljer sig också från gulhämplingen, då kanariefågeln har hela bröstet i en färg, det vill säga blekgrön med en lätt dragning åt gult; gulhämplingen har visserligen grönaktigt bröst men med mera gult i, och från sidorna, där vingarna slutar, är bröstet prickigt av mörka fläckar, 12

13 liksom små droppar av mörkt brungrå färg, av rå umbra, som målarna säger; den är fläckig på samma sätt runt ögonen eller, som vi säger, kinderna. Kanariefågeln har inte heller så runt huvud och så liten näbb som gulhämplingen, vilken också är överlägsen vad gäller stjärtfjädrarnas längd. Den har smutsvit näbb, något vitare vid spetsen. Hanen, som uppskattas för sin sång, skiljer sig från honan därigenom, att den kring bröstet, hakan och hjässan är gulare än honan, som är grönare. Bland hanarna är de bästa de, som har mera stjärt och mindre kropp. Det är nämligen sedan länge en erfarenhet, att ju sällskapligare de är, desto större benägenhet har de att sjunga; det är ofta så, att med större kropp har de för vana att vända sig runt i buren och vrida på huvudet, som sparvar från öarna La Palma och Hierro, som inte duger till att sjunga. Det finns fortfarande kanariefåglar hos oss, som är ättlingar till äkta. En stor mängd av dessa fraktades på ett fartyg från Kanarieöarna till Livorno. Då detta förliste nära Elba, och buren krossades vid katastrofen, räddade de sig undan till denna ö, som var närmaste land i sikte för dem. Hit tog de sin tillflykt, fortplantade sig och tillväxte i antal, så att de nu ses även på andra håll. I och med olikheten i miljön har de emellertid ändrat sitt utseende något och blivit dessa bastarder med svarta fötter och betydligt gulare på hakan än den genuina kanariefågeln; vad beträffar storleken är de som en grönsiska. Dess föda är kolvhirs, hampfrö, kanariegräs eller hirs, men det senare bör man ge dem i måttliga mängder. Det äkta kanariegräset är det som med samma fåglar hämtas just från Kanarieöarna; det är fröet från Phalaris, och det är deras egentliga föda, av vilken det också kommer god sådan från Sicilien till Genua. Somliga har med gott resultat dristat sig att ge dem vallmofrön. För att locka dem och göra dem mer sångvilliga brukar man ibland fresta dem med smulor av socker och rörsocker, vilket ju är röret, av vilket man gör samma socker, fint krossat, varvid man ovanpå buren lägger gräset våtarv, på latin Auricula muris eller Morsus gallinae, ett gräs uppskattat av alla småfåglar, som sjunger. Det är vanligt, att de får någon knöl på huvudet, i vilket fall man bör vårda den och smörja med smör eller gammalt hönsfett, tills den mognar. Då öppnar man den med spetsen på en sax, rengör den från var och bara genom att smörja den gör man, så att såret läks; eller också lider de av fågelöss. Detta botas genom att försiktigt bespruta dem med starkt vin, när det inte är för kallt och sedan sätta ut dem i solen eller på en varm plats. Den lever från tio till femton år, alltefter den vård och omsorg den får. 13

14 Det är som vi sett både läsefrukter och egna erfarenheter av kanariefågeln som Olina presenterar för läsaren. Det är också fortfarande vildfångade fåglar det i första hand handlar om. Någon häckning nämns överhuvudtaget inte, även om den sannolikt redan fortplantade sig i fångenskap. Han beskriver därför vildformen som jag bara har lite gult i fjäderdräkten. Gulhämplingen är i jämförelse gulare i färgen än kanariefågeln, även om hanen är gulare än honan. Intressant att Olina skiljer på kanariefåglar av olika ursprung. Uppgiften är säkert hämtad ur äldre källa (Aldrovandi), men kan tyda på att det en gång i tiden fanns skilda typer av vilda kanariefåglar och att de som kom från Gran Canaria var mer lämpade som sällskapsfåglar, och det torde vara därifrån som dagens domesticerade fågel kommer ifrån. Uppgiften att kanariefåglarna vid god vård uppnådde så hög ålder som tio till 15 år styrks av senare erfarenheter, men talar också för att man drog omsorg om sina skyddslingar. 14

15 Litterära kanariefåglar Av Roger Gyllin Kanariefågelns historia i den svenska skönlitteraturen är längre än man skulle kunna tro. Premiärförfattare, om man nu får använda ett sådant uttryck, var Haqvin Spegel. I sitt mäktiga barockepos Gudz werck ock hwila 1685 skriver han målande om kanariefåglarna att de kunna Tungan böya Så mesterliga, at the Rösten snart förhöya, Snart senkian need igen, så wj med Hugnad höra, At it så litet Diur een slijk Music kan göra. åter visar sig i den svenska litteraturen. Först ca 1740 finner vi en kanariefågel, då den å andra sidan utgör huvudperson i en gravdikt, en under 1700-talet populär genre. Till de svenska 1700-talsförfattare som nämner kanariefåglar hör Olof von Dalin, Carl von Linné och Carl Michael Bellman. Kanariefågeln var av källorna att döma ingen vanlig burfågel i det svenska 1600-talet. Den är visserligen omnämnd i Sigfridus Aronus Forsius Physicamanuskript ca 1611 liksom i Johan Risinghs dagbok 19 mars 1654 från hans resa till och vistelse i Nya Sverige , men ingenting tyder på att Forsius hade personlig erfarenhet av kanariefåglar och Risingh nämner bara att bland många andra exportvaror från Kanarieöarna finns ock de sjungande Canarie fåglar. Haqvin Spegels poetiska återgivning av kanariefågelns sång är emellertid sådan att det knappast var fråga om en återdiktning ur främmande källa utan den måste rimligtvis bygga på en egen starkt uppskattande erfarenhet. Barock och romantik Efter Gudz werck ock hwila får vi vänta drygt ett halvsekel innan kanariefågeln Carl Michael Bellman. Sångfåglar i bur var vanliga i de kretsar som de rörde sig i. Bellman umgicks exempelvis med Gustava Palmstedt som födde upp kanariefåglar. Han skrev en liten kantat 1792 betitlad Häckningen som tonsattes av Johan Wikmanson. Kantaten är dedicerad till både fru Palmstedt och Johan Fischerström, vilka båda var omvittnat intresserade av burfåglar. Det är fru Palmstedts kanariefåglar 23

16 som Häckningen handlar om ( Vackra små, som åt naturen/hvar och en sin lofsång bär/som vid vingens fläkt i buren/ Röjen lustar och besvär/kommen att er häckning röna/i er egarinnas bur/sjung Du hane och du höna/sjung om oskuld och natur! ). Här kan också erinras om Årstafrun, Märta Helena Reenstierna, som i en dagbok från 1790-talet skriver om sina älskade kanariefåglar Petit Roy och Chevailler D éon, som sjöng vid levande ljus på julafton, men också hur en av dem gick ett sinistert öde till mötes när den blev uppäten av gårdens katt. av Karl August Nikander. Överhuvudtaget blev fåglar ett vanligt tema i tidens diktning. Ett exempel på detta är finlandssvensken Michael Choræus dikt över en levande kanariefågel, Claras kanariefågel (1803), verkligen inte något litterärt mästerverk men intressant som genrefenomen ( Undan med den stygga katten! Friskt med löf, friskt med vatten, Och en såckerbit ibland, Utur Claras egen hand! ). Till de stora 1800-talsförfattare som ägde kanariefåglar men som veterligt aldrig skrivit något om dem, åtminstone inte i litterär form, hör Esaias Tegnér och Johan Ludvig Runeberg. Däremot hittar vi en kanariefågel hos Johan Olof Wallin ( Min lilla, Min lillaste Petit ). I berättande prosa får vi vänta rätt länge innan kanariefåglarna på allvar gör entré i den svenska litteraturen. Till de tidigaste prosaförfattarna att nämna kanariefåglar hör Emilie Flygare-Carlén ( en den vackraste kanariefågel i förgylld bur ) och Fredrika Bremer ( I ett litet lusthus i trädgården sjöngo hennes kanariefåglar ). Årstafrun, Märta Helena Reenstierna, är känd som författare till en rad berömda dagböcker där hon beskriver livet på godset Årsta. Hon berättar bl.a. om sina två kanariefåglar, som sjöng på julafton i skenet från levande ljus. På 1800-talet fortsatte djurgravdiktningen och ett par dikter om döda kanariefåglar i seklets början har bevarats, däribland en 1900-talet I det tidiga 1900-talet finner vi kanariefåglar, både konkret och metaforiskt, i en rad verk av Hjalmar Bergman: Vi Bookar, Krokar och Rothar ( hon pysslade med sina kanariefåglar, två små gula bollar ), Falska papper ( en bur med kanariefåglar ), Jag, Ljung och Medardus ( Han sa: Alla flickor tycker om kanariefåglar. Det är det bästa de vet ), Swedenhielms ( Herr Pedersen har kommit för att titta på min 24

17 berömda kanariefågel ) och Clownen Jac ( lär jag ha blängt så kärligt på henne som en katt på en kanariefågel ). Av detta får man onekligen intrycket att kanariefågeln var en vanlig företeelse i den tidens borgerliga miljö. Inte så många svenska boktitlar innehåller ordet kanariefågel. I en samling historietter och funderingar 1945 låter emellertid Uno Eng historietten Den besvärliga kanariefågeln också få utgöra boktitel. I reseberättelsen Lata latituder gör generationskamraten Sigfrid Siwertz iakttagelsen att medan det hos oss är gamla fröknar, som resa omkring med en kanariefågel bland bagaget, så ser man i sydliga länder oupphörligt stora, starka karlar, som vandra längs vägarna med en fågelbur i handen. Kanske den mest kända kanariefågeln i den svenska litteraturen hittar vi hos Evert Taube i Bröllopsresan till Barcelona, en text och en melodi som en gång i tiden var bekanta för envar ( På promenaden i Barcelona stad, gick jag en dag i solen så nöjd och glad och vid min sida gick min Alida. Plötsligt min ljuva kuttrande duva sa: Oh! En kanariefågel det vill jag ha ). I den första inspelningen, från 1924, kallas sångtexten rent av Kanariefågeln eller Bröllopsresan till Barcelona. Kanariefåglar spelar också en roll vid Taubes första möte med den blivande hustrun Astri: Hon var smärt och vacker på ett liknande sätt som Sörmlandsflickan vid Ekenäs Kvarn och i händerna bar hon inte ett mjölkfat men en bur med två kanariefåglar. Den besvärliga kanariefågeln. Bakgrunden är en framställning om hyresuppskov från den obemedlade poetens sida ställd till hyresvärden, den godmodige poliskommissarie Gustafsson. Sedan framställningen avslagits av den kycklingbensgnagande kommissarien kommer samtalet att röra sig om en uppstoppad kanariefågel på buffén, en gång i levande skick köpt av hans gumma från en apachetyp i Paris. Kanariefågeln kom att ändra på hierarkin i hemmet, noterar kommissarien morrande: Jag har haft husdjur förr, schäfrar, bulldoggar och en apa som hade lungsot, men värre stök än med den här stackarn har jag aldrig varit med om. Den fick hänga i köket och jag ville inte se n, men jag märkte noga att det var nogare med honom än med mej. Fruntimmer, herrn! Så nog kunde det vara märkvär- 25

18 digt med en kanariefågel i ett borgarhem under mellankrigstiden, i alla fall om den var köpt på Lepintorget i Paris. Fåglar figurerar i barnböcker i långt mindre utsträckning än björnar, hästar, hundar och katter. Kanske skapar man inte en personlig relation med en fågel, utom möjligen papegojor, lika lätt som med däggdjur. I synnerhet gör inte barn det. Det är symptomatiskt att även när en bok är avsedd för barn, som Hans Petersons Gubben och kanariefågeln 1960), så är det inte relationen mellan en fågel och ett barn utan en fågel och en vuxen som berättas. Gubben och kanariefågeln. I takt med att kanariefåglarna försvann från de svenska hemmen efter sekelmitten blev de också alltmera sällsynta gäster i litteraturen. Ännu på 1970-talet finner man dem här och där, t ex i Per Olof Enquists Katedralen i München och andra berättelser (1972), Sjöwall/Wahlöös Terroristerna (1975) och Ulf Lundells succédebut Jack (1976). När man träffar på kanariefåglar i ännu senare verk utspelas handlingen mestadels i historisk miljö, som i P.C. Jersilds Holgerssons (1991). I de senaste två decenniernas väldiga flod av kriminalromaner och annan spänningslitteratur torde man få leta länge innan man hittar en kanariefågel. I en samtida svensk inramning skulle både burfåglar i största allmänhet och inte minst kanariefåglar utgöra en anomali. Nobelpristagare Självfallet hittar man kanariefåglar också hos Nobelpristagare, exempelvis Ernest Hemingway, Halldór Kiljan Laxness och Harry Martinson. I Hemingways andra novellsamling, Men Without Women från 1927, heter en av novellerna A Canary for One. På svenska är den publicerad i tidskriften All världens berättare 1946, nr 7, med titeln Kanariefågel för en ensam. För Harry Martinson, uppväxt i en lantlig, både andligen och materiellt torftig miljö, är kanariefågeln inte individualiserad, konkret, utan får stå som symbol för instängdheten: Nässlorna blomma ( Hjärtat skulle hoppa som en kanariefågel från pinne till pinne i samvetets bur ), Vägen ut ( man ska inte sätta sig på en pinne och tro att man är kanariefågel ). Litteratur Ingvar Svanberg, Kanariefågelns svenska historia. Svenska Linnésällskapets årsskrift 2011, s

19 Yorkshire, Gloster NORDHOLLÄNDARE, GLOSTER, FIORINO Meta Bergqvist Gamlesjövägen Vellinge Eva Månsson minsida.se/flyers 27

20 Rena kanariefrö Kanarieblandning Siskeblandning +30 ytterligare frösorter Susage rusk, frontgaller, massor av olika äggfoder mm