Döden lurar överallt

Transkript

1 Döden lurar överallt

2 Anders Borg. Nummer ett på listan över före detta fältbiologer vars samvete skrumpnat samman och dött i vuxen ålder. Levererade en budget hösten 2007 som var en käftsmäll till naturvården och en kniv i ryggen på tusentals utrotningshotade arter. Reservatsbildningen får 450 miljoner kronor mindre under tre år, något som strider mot EU-direktiv och FN-konventioner. Fältbiologen 3/007 Känns det gött att förråda din ungdoms björnar och sångsvanar Anders?

3 innehåll 20 De kommer aldrig tillbaka 8 Död och förintelse på gigantisk skala Livet på liket 14 En dag får de dig också Frystorkning 16 Revolutionerande begravningsmetod Hafwstjädern ropar 20 Phalacrocorax flyger igen Alltid i Fältbiologen Tips och notiser 5 Smaskigt recept, läsardikt och Sally Mann Debatt 6 Minikikare och bäverattacker Hotspot 7 Stora vyer, husbilar och valar Förlaget 25 Nya snygga linnen Minifältis 26 Spela ett spel med döden 5 Vi vet allt 28 Strandskydd och grönblåa däggdjur Krönika 29 Konstnär med dåligt samvete På stan 29 Vi vill bli mosade av klövdjur Aktuellt & internt 30 Rapporteringar från land och rike FÄLTBIOLOGEN är Fältbiologernas medlemstidning som utkommer med fyra nummer per år och distribueras gratis till alla medlemmar. Skolor och andra intresserade kan prenumerera genom att sätta in 250 kr på postgiro Märk talongen Prenumeration på Fältbiologen. Tidningen Fältbiologen produceras av en ideellt arbetande redaktion. Redaktionen tar sig rätten att redigera inkomna texter. För icke beställt material ansvaras ej. OMSLAG Fram: Aron Hejdström Sidan 2: John Green & Jennie Wadman Bak: Foto: Frida Klingberg, Östra kyrkogården, Göteborg REDAKTIONEN Lars Axelsson, Lisa Behrenfeldt, John Green, Aron Hejdström, Miriam Löwenstein och Jennie Wadman. Mail till redaktionen: redaktion@faltbiologerna.se Gäller det prenumeration, kontakta föreningens kansli: info@faltbiologerna.se Adress: Fältbiologen, Brunnsgatan 62, Gävle. Ansvarig utgivare: Jennie Wadman TRYCKINFO Tryck: Risbergs Information & Media AB Papper: Multi Art Matt 115 g, Svanenmärkt Upplaga: 4500 exemplar Fältbiologen 3/007 3

4 ledare & notiser Redaktionen tipsar: Vi vill ha din hjälp att skapa denna tidning. Har du intr Dagsländan och kreosotbusken En dagslända lever högst några dagar efter att den avslutat sitt larvstadie. Vissa arters liv varar bara några timmar vilket är allt som behövs för att de ska para sig och sedan dö. För människan ter sig deras liv extremt korta och förbifladdrande. Men ur dagsländans perspektiv är varje sekund ett ögonblick att ta vara på, lika långt för dem som ett år är för oss. Människan är en långsam koloss som oändligt segt rör sig genom århundranden. I södra Kalifornien växer en kreosotbuske som genom kloning fortsatt leva i över år och som fortfarande vägrar att dö. När den ser på en människas liv är det kanske som att titta på en film i snabbspolnings-läge. Tjattrande rusar vi omkring, planlöst och förvirrat innan vi plötsligt faller ihop och dör utan att ens upplevt en timme av buskens liv. Döden är slutet. Döden var slutet för Sebastien, Ilya, David och flera andra som dött när de kämpat mot miljöförstöring och rovdrift på planeten. Överkörd av tåg med radioaktivt avfall, mördad av nazister vid antikärnkrafts-läger, krossad av fallande träd under gammelskogs-avverkning. Döden kommer vara slutet för dig och mig, oavsett om det blir lugnt i en säng eller på en barrikad. När du dör kommer du aldrig mer få se de månghundraåriga tallarna djupt inne i de sista gammelskogarna eller kravla omkring på en fjällbrant och försöka hitta det sällsynta halvgräset Arvid. Du kommer aldrig mer få en chans att storma ett möte med bestämmande slipsklädda gubbiga gubbar, kasta ut dem och säga att nu får det fan vara slut på den här skiten eller stå mitt i vägen för avverkningsmaskinerna och tjafsa med polisen. Du kommer aldrig mer få ragla upp innan soluppgången för att du hoppas att sällsynt fågel nr 7 flyger in från havet den här morgonen fast den inte gjorde det igår och du kommer aldrig igen hångla i ett nät högt uppe mellan träd mitt i natten. Men döden är också en början. Döda träd ger livsrum, näring och hem åt en mångfald av svampar, mossor, lavar och insekter. Döda djur blir mat åt andra djur. Diptera calliphoridae, spyflugorna, är bland de första som hälsar på en död kropp, mänsklig eller djurlig, för att lägga sina ägg, framförallt i ansiktet. Där lever larverna, även kallade likmaskar, på de ruttnande kropparna som får påhälsning av allt fler insekter och asätare innan de slutligen brutits ner i jorden igen. Så kommer även våra kroppar att fortsätta i kretsloppet. På lite olika vägar beroende på om man kremeras, frystorkas eller nåt annat. Vem är du?, frågar en gravallvarlig Max von Sydow-riddare när detta nummer av Fältbiologen kommer skridande över stranden. Fältbiologen nr svarar: Jag är Död n. Skogsstyrelsen styr upp Skogsstyrelsen genom sin Generaldirektör Göran Enander tar steg i rätt riktning. De föreslår reviderade mål och nödvändiga satsningar för att bevara den biologiska mångfalden i skogen. Målet för arealen skyddad skogsmark inom ramen för Levande skogar måste utökas. År 2020 ska 1,6 miljoner hektar produktiv skogsmark, motsvarande omkring 7 procent av all skog i Sverige, vara skyddad som naturreservat eller liknande. Förslaget innebär en ökning med hektar jämfört med gällande delmål för år Skogsbolagen skriker förstås rakt ut. Bland annat Jerker Karlsson, VD för SCA Skog, tycker tydligen inte att det duger att redovisa vinster som tex 2 miljarder kronor före skatt för årets andra kvartal, utan häver ur sig saker som Den äldre skogen måste ransoneras i avvaktan på att de väl växande ungskogar som anlagts under det senaste halvseklet blir mogna för avverkning om några decennier. Med andra ord vet Jerker att han och hans kompisar i skogsindustrin överavverkat skogen och för att fortsätta casha in lär de nu hugga ner gammelskogen i väntan på att det händer nåt med plantagerna. Hållbar utveckling någon? Fältbiologen 3/007 Lars Axelsson redaktionen Nu finns Fältbiologen på internet. Där kan du ladda ner alla nummer från och med 2003 i formatet PDF samt läsa om redaktionen.

5 esse för färg, form, layout eller fotografi? Då är redaktionen rätt plats för dig. Kom på nästa möte vettja! Om du istället gillar att laga god näringsrik mat så är du varmt välkommen att bli vår personliga matlagare. tips och notiser Dikt från en läsare: I världens utkanter, långt från kafferep och tanter, låg en skog, där människan bara tog. Träden togs i all hast, och förvandlades fort till plast. Allt vi ser, är ett verk av vad naturen ger. Hugg ner blommor och blad, så de rika kan bygga ett bubbelbad. När fåglarna dör, vi ej deras fågelsång hör och ingenting stör. Då tar insekterna över och dödar varenda klöver. När naturen försvinner är det ingen som vinner. Tova Svensson, Löberöd Läskigt likgiltigt Ordspråket här ligger en hund begravd, brukar indikera att något fuffens är på gång. Men vad säger man när liket inte har begravts, och det verkligen handlar om ett lik? Sjukt kanske, fast forskarna vid den rättsentomologiska avdelningen på Tennessees universitet skulle säga: vetenskapligt. Dessa forskare har nämligen hägnat in en bit tätvuxen skog med stängsel och taggtråd och sedan dumpat döda människor därinne! Målet är att lära sig den naturliga förruttnelseprocessen hos den mänskliga kroppen så att man kan fastställa hur länge någon varit död vid till exempel ett mord. För er som vill se bilder på ruttnande kropparna har fotokonstnären Sally Mann givit ut boken What remains, där hon traskat runt och fotograferat i vetenskapens lik-skog! Kiskamavaara räddades Vid Kiskamavaara, tre mil öster om Kiruna ligger en urskogsartad skog. Vid ett fältbesök i somras hittade Naturskyddsföreningen hundratals exemplar av femton rödlistade arter, bland annat svampen kritporing (CR). Den 25 september upptäcktes att skogen på uppdrag av markägaren avverkades av Sveaskog. Naturskyddsföreningen lyckades stoppa avverkningen samma dag genom att skapa uppmärksamhet i media, kontakta Sveaskog och framförallt ha en lista med artfynd. Tänk om Sveaskog äntligen skulle ta och börja försöka leva upp till sin egen miljöpolicy? Fältbiologens mattips Folk gör vad som helst för att bli av med de spanska skogssniglarna som invaderar trädgårdslanden. Hacka av huvudet med spaden! Häll på salt! Låt dem drunkna i öl! Sätt elstängsel runt trädgården! En enda kan ge upphov till 200 nya! utropar min mamma och häller kokande vatten över sniglarna. Det finns otaliga makabra tips på hur man bäst har ihjäl den fruktade snigeln. I sommar kom dock det bästa hittills, efter en orgie av saltande, kokande och hackande kan du äta upp din fiende. foto: arkivet Hur du tillagar en mördarsnigel: Lägg sniglarna du samlat i din trädgård i en sil, häll över salt och skölj dem sen intensivt. Koka sniglarna snabbt 6-7 gånger, på så sätt blir du av med det värsta slemmet. Koka därefter sniglarna i en timme tillsammans med morötter, lagerblad och lök. Gör ett snitt i buken på de nu grå och förkrympta sniglarna och krafsa ut innandömet. Sådär, garanterat döda och färdiga att hacka sönder och steka med mycket kryddor. Fältbiologen 3/007

6 debatt På barrikaderna för minikikaren! Hög kvalité, högt pris. Låg kvalité, lågt pris. Sådan är de flestas grundhållning till allehanda varor, även min. Det finns dock undantag. Ett är prisskillnaden mellan stora och små kikare. Att tillverka stora linser av en viss kvalité kostar mer än att tillverka mindre av samma kvalité, en större lins är svårare att få jämn. Därför kan de mindre kikarna i en serie av kikare vara billigare än de större bröderna, mycket billigare. Det starkaste argumentet för stora kikare, upplever jag, är möjligheten att få ett bra förhållande mellan förstoring och frontlinsens diameter. Då man har en låg förstoring och en stor frontlins får man nämligen en ljusstark kikare, något som dels förhöjer upplevelsen, dels underlättar användande i skymning. Mina erfarenheter är dock sådana att bra kvalité på linserna är nog så viktigt som att kikaren släpper igenom mycket ljus. Att en minikikare är liten gör dessutom att man oftare väljer att ta med den än en stor kluns. Den följer med i vardagen och blir inte kvar hemma även om inte skådning är prioriterat då man reser bort. Så det man förlorar i form av några enstaka skymningsminuter får man igen tusenfalt i vardagsupphöjande kikarbeväpnade ögonblick! Även då man går in för att skåda fågel blir dagen mycket häftigare om man slipper det där extra kilot om halsen. En bra utformad kikare är också mycket bekvämare att ha i handen och kan hållas i enhandsgrepp, detta ger mer tid med okularen för ögonen och därmed blir det du som får se den där skrikörnen som de andra missade eller är den som hänger i när bävern äntligen bryter vattenytan. Att låna ut min kikare har dock inte alltid varit det självklara nöje det kan tyckas måste vara, av någon anledning som kanske går att koppla till att det är en minikikare så krävs att man har gjort en mycket precis okularinställning innan man börjar ratta in skärpan. Okularinställning är den anpassning användaren gör av kikaren gentemot sina ögon genom att vrida det ena okularet mellan en plus- och en minusmarkering, en inställning användaren behåller. Då en ev. låntagare tittar i min kikare utan att först göra sig omaket med den berörda inställningen kan denne chockeras över gröten som skådas istället för den åtrådda tranan. Sedan förefaller detta med optik att vara en imagefråga, riktiga skådare har inte minikikare, en bild som förefaller rotad då vissa inte riktigt tar någon med en 8x22 kikare om halsen på allvar. Man kan alltså få riktigt bra kvalité till ett humant pris om man investerar i en bra minikikare. Det gäller dock att hitta en bra, det finns många dåliga. Just eftersom det är billigt att producera små linser går det att göra riktigt dåliga små kikare till inga priser alls, sådana dyker upp överallt. Så till viss del gäller satsen i ingressen, hög kvalité högt pris, de medeldyra till dyra märkena är de jag tycker att man ska satsa på. Deras minimodeller kostar faktiskt bråkdelar av vad deras stora gör.... Erik Börjesson Felaktig bäver-information! Hej! I Fältbiologen nr hävdas i artikeln Det bruna djuret att bävern har som kostvana att livnära sig på barn som förirrat sig från människobyn! Det är mig oförståeligt att en tidning som hävdar sig vara Sveriges främsta organ för natur och miljö-intresserad ungdom far med inkorrekta uppgifter på ett sådant flagrant sätt!! Upprörd Hej Upprörd! Kul att någon reagerar på något som står i vår tidning, det är inte så jättevanligt. Vi tycker det är viktigt att du gör oss uppmärksamma på vårat fel. För att citera Nerikes Allehanda den åttonde augusti i år: Den senaste bäverattacken inträffade förra helgen, ett 100- tal meter nedströms om den kommunala badplatsen vid Norsviken i utkanten av Lindesberg. En familj som hade gått ner till en brygga på västra sidan av ån upptäckte att en bäver simmade en bit ut i ån. I vattnet befann sig två mindre barn, två och ett halvt och fem år gamla, deras mamma och deras mormor. Bävern attackerade mormodern. Köttsår efter klor eller tänder samt en rejäl smäll från svansen innebar att mormodern fick föras till sjukhus. Närpolischef Magnus Luhr berättar att det även finns en tidigare rapport om att ett barn attackerats i Bottenån. Det korrekta av oss hade förstås varit att utöka listan med inte bara barn utan även mormödrar. Vi ber om ursäkt. Redaktionen Fältbiologen 3/007

7 Inte behöver du sticka till latinamerikanska djungler eller förvandla dig själv till ett mygghärdigt överlevnadsproffs för att uppleva lite häftig natur! Här vill Fältbiologen tipsa om platser i Norden med spännande djur, växter och landskap. hotspot Fjordar och fjäll Hav möter berg. Valar möter clownnäbbade lunnefåglar. Tyska monsterhusbilar löper amok på smala bilvägar. Välkomna till Lofoten, Norges natursköna gamla fiskeutpost. text: Lars Axelsson bild: John Green När tekniken för telekommunikation kom till Norge fick även Lofotens avlägsnaste öar telegrafer mycket tidigt. Det var för att snabbt kunna meddela när fiskstimmen nalkades. Fisket är en fortfarande en huvudindustri och sysselsätter cirka 4000 människor på Lofoten, men nu flockas även turiststimmen kring öarna. Lofotens naturscener är vad som lockar besökarna. De för Norge karakteristiska och vackra fjordarna ligger kant i kant med fjälltopp efter fjälltopp. Mellan berg och hav vindlar sig smala vägar fram mellan samhällena. Sommartid kryllar det här av husbilar från hela Europa. Men förstås också en del andra som med hjälp av sin liftartumme, Lofotens kollektivtrafik eller organiserad resa med Fältbiologerna tar sig fram desto billigare. De flesta turistande husbilar lämnar sällan bilvägarna och längs dessa finns stora betongparkeringar ordnade där husbilarna samlar sig för natten för att ha någonstans att ta vägen. Så vill du slippa den mest turist iga känslan ska du ge dig en bit bort, där det går, från de mest välanvända vägarna och campa någonstans där man får vara ifred med havsörnarna och lunnefåglarna. Att hitta någonstans att övernatta kan vara knivigare än vad man är van vid. Norge har allemansrätt, men ibland kan det vara svårt att hitta utrymme att tälta på som inte är en fjällsluttning eller ett hav. Några skogar att tala om kommer du tillexempel inte att hitta här, så ett tips kan vara att kolla upp olika potentiella övernattningsplatser i förväg på en karta. Tyvärr är det omöjligt att ta sig ut till de lite mer avlägsna öarna utan att betala multum för färjor, särskilt jobbigt blir det om man vill ut i de yttersta utknaterna och får betala för en plats på självaste snordyra Hurtigrutten. Till Lofoten tar du dig kollektivt först med Norrlandståget till Narvik, sedan med norska bussar. På finns tidtabeller och information.... Fältbiologen 3/007 7

8 Utrotning varar för alltid text: Lars Axelsson och John Green bild: Sara Forsberg För 257 miljoner år sedan inträffade den största artdöden i Jordens historia. Cirka 95 procent av alla sjölevande arter och 70 procent av landlevande ryggradsdjur dog ut. För 65 miljoner år sedan försvann 15 procent av alla sjölevande arter i ett annat fall av massdöd, de allra flesta dinosaurierna strök med. Idag är vi mitt uppe i en liknande katastrof. Den största artutrotningen på 65 miljoner år har bara börjat. Fältbiologen 3/007

9 utrotning utrotning för alltid utrotning Den tidiga gryningen i trakten när ogräsen som röjdes undan var det där det innan kunde finnas ett femtiotal kring nedre Dalälven. Diset står mesta utom de grödor som monokulturen på bara en kvadratmeter. högt på de grova trädstammarna skulle frambringa. Biotoperna likriktades På den andra, den rena artnivån, krymper antalet arter ständigt. Eftersom deras i den svala marsmorgonen. Det ligger och utrymmet för mångfald krymptes rester av snö på marken. Älven forsar och ner. Man har fått för sig att det lönar sig livsmiljöer och genetiska mångfald ständigt hotas på olika sätt på den majoritet någonstans inne i bruset hörs ett klickande läte som från en hackspett. En vitryg- mer att skapa monokulturer och satsa på ett fåtal arter än att upplåta utrymme åt av jordens yta. gig hackspettshane sitter i en gammal asp ett mer krävande myller. Fälthumlan försöker hitta de blommor som en gång var Den tredje nivån utgörs av den genetiska och lockar efter en hona att få spendera mångfalden. De individer som är kvar men våren med. Lätet upprepas om och om så vanliga källor till pollen för dess larver, har en för liten population blir genetiskt igen. Solen går sakta upp medan hanen men att utrotning hitta tillräckliga mängder rödklöver som tillåts gå i blom, att hitta vallört, utarmade, inavlade, när de blir isolerade fortsätter. Med tiden blir ramsorna allt i små öar av naturreservat och oförstörda ojämnare hanen är orolig. Med rätta. bosyska eller oxtunga är nu mycket svårt. områden. Eller helt enkelt saknar en tillräckligt stor population för att hitta någon Det finns nämligen inga honor kvar att Fälthumlan är inte ensam. Bland annat två tredjedelar av Sveriges rödlistade locka på. Han är den siste i sitt slag. att fortplanta sig med. När avkomman får växter hör hemma i odlingslandskapet DNA-strängar böjs och vindlar inuti liksom hälften av alla rödlistade insekter, vargens celler. Generna har förts vidare samt en tredjedel av alla de utrotningshotade fågelarterna. genom generationer till varje ny individ. Men det finns inte vargar med tillräcklig genetisk mångfald att para sig med för att Detta illustrerar hur den biologiska skapa nya kombinationer av DNA. Alla mångfalden hotas på tre olika nivåer. har könsceller som är släkt och inaveln blir Mångfald av habitat, mångfald av olika allvarligare utrotning och allvarligare. Resistansen arter samt genetisk mångfald. mot sjukdomar blir sämre och ärftliga defekter slår lättare till. Men det finns inga ett osannolikt stort antal arter för varje år På samtliga nivåer ser läget sämre ut för andra att bilda nya flockar med, vargarna av oansvarig exploatering av jorden som är hänvisade till varandra och DNA-spiralerna dras åt till snaror. Den första nivån, handlar om hur livs- äger rum. På 60-talet infördes herbicider för att miljöer förstörs. Värdefulla livsmiljöer bekämpa ogräsen i jordbruket. De blomrika odlingslandskapen försvann snabbt ofta innehåller bara någon enstaka krymper och ersätts med odlingar som art utrotnin utrotni genuppsättningar från föräldrarna som är för likartade ökar risken för ärftliga defekter och att en sjukdom slår ut alla med för lika genuppsättningar. I arternas mångfald av genetisk variation och DNA-koder finns resultatet av miljarder år av evolution. Man kan säga att alla arter på Jorden utgör en enorm genbank där resultatet och minnet av denna extremt långa process. För varje art som dör ut försvinner en liten bit ur banken för alltid, en bit av minnet som aldrig kommer att komma tillbaka. Evolutionen kan eventuellt återbilda mångfalden, så som skett sen dinosaurierna dog ut. Men det tar väldigt lång tid. Penicillinet har fått sitt namn av mögelsvampfamiljen Penicillium Fältbiologen 3/007

10 i vilkas gener vi funnit bekämpandet av bakterier och sjukdomar. Ingen vet vilka forskningsframsteg som vilar oupptäckta i den stora genetiska minnesbanken och som går förlorade när bit för bit av minnet raderas. Uppskattningar på hur många arter det finns på Jorden brukar hamna kring tio miljoner, men det har gjorts teoretiska beräkningar på mer än hundra miljoner. Antalet kända och namngivna arter på Jorden är ungefär en och en halv miljon. Av dessa kända arter är arter betecknade som utrotningshotade på den globala rödlistan. Och då är forskningen väldigt långt ifrån fullständig. Stora utrotningskatastrofer har ägt rum fem gånger tidigare i Jordens historia. I den senaste för 65 miljoner år sedan dog de flesta dinosaurier ut och femton procent av alla havslevande arter. Den takt med vilken arter utrotas idag gör att vi är mitt uppe i en likadan katastrof nu. Forskare som den brittiske professorn Norman Myers kallar det för Den Sjätte Utrotningen. Den här gången är det varken meteoriter eller vulkanutbrott som är orsaken utan en annan art som ger sig på alla andra. Forskare är oense om i hur stor grad människor utrotat arter i förhistorien. Flera rapporter stödjer dock tanken om att människor varit bidragande faktorer i utdöendet av till exempel den ullhåriga mammuten och andra stora däggdjur. Under de senaste hundra åren har människans påverkan på de andra arterna i ekosystemet ökat exponentiellt och det finns inga direkta tecken på att det förhållandet kommer att förändras. Uppskattningar om hur stor påverkan är talar om att mellan tre arter i timmen och femtio arter per dag utrotas direkt eller indirekt av Homo sapiens. De flesta upptäcktes aldrig av människan innan det var för sent. Med evolutionens ögon sett är det bara en blinkning. Men för oss är det en växande katastrof i samma eller större klass som klimatet. Många tänker på artutrotande som att människor jagar, säger Claes Hellsten, biolog från Gränna. Men de flesta arter försvinner när man förstör deras livsmiljö. Storkar var väldigt vanliga i Skåne tills man dikade ur 90 procent av markerna. Mellanspett var väldigt vanlig i Småland ända tills det blev tillåtet att hugga ner ekarna. Johan Nitare som arbetar på Skogsstyrelsen i Jönköping berättar om samma sak. Skogsbruket spelar en mycket stor roll i utarmningen av biologisk mångfald. I Sverige har ekosystemet genomgått en mycket mycket stor omvandling och det mesta är snart ödelagt. Av skogslandskapet finns bara fragment kvar i olika reservat. Det är oerhört söndrat. Vad de hotade arterna behöver för att överleva är fungerande nätverk av livsmiljöer, säger Per Angelstam, professor vid Sveriges Lantbruksuniversitet. Man måste ha naturliga processer i landskapet, översvämningar, bränder, hävd av kulturlandskapet så att livsmiljöer bevaras och skapas. Processerna ser olika ut för olika naturtyper. Tillexempel vill många utrotningshotade skogslevande arter ha en skog som får växa och dö från skott till liggande ruttnande låga, vilket inte blir produktivt för skogsindustrin. Arter som levt på slagna ägnar och i buskar vid åkerkanter försvinner när jordbruket inte längre bedrivs på det sättet eller tar hänsyn till arternas krav. Globalt är de tropiska regnskogarna de artrikaste miljöerna i världen och när de ersätts med monokulturella odlingar av tillexempel eukalyptus eller soja försvinner förutsättningarna för otroligt många arter. De flesta känner vi inte ens till. Internationellt sett ligger Sverige före de flesta i vårt arbete med att bevara biologisk mångfald, säger Johan Nitare. Vi har en lång tradition av forskning, sen Linnés tid och allt det. På internationell nivå ligger man efter vad det gäller till exempel så kallade lägre arter, lavar, mossor och svampar. Men den kunskapen riskerar att stanna vid att vara en vetskap om vilka arter vi kommer att förlora. För trots att Sverige skrivit under FN-konventionen om biologisk mångfald och satt upp egna miljömål som tillexempel att skydda hektar skogsmark till år 2010, så är det miljömål som inte kommer att nås om inte extra insatser görs. Trots att man är medveten om vad som behövs sänker regeringen anslagen för reservatsbildning och skogsbolagen fortsätter att hugga gammelskogar, eftersom virkespriserna är höga och det finns pengar att tjäna. I dag är det bara en procent av skogen nedanför det fjällnära området som har skydd i naturreservat och liknande medan fyra procent är frivilligt avsatta. Dessutom, säger Per Angelstam, räcker inte det för att nå de mål som skogs- och miljöpolitiken ställer upp. I genomsnitt tio procent av skogen behöver avsättas för artbevarande om man vill lyckas rädda arter. Och detta kräver både skötsel och återskapande av livsmiljöer som det intensivt brukade landskapet inte kan leverera. Det finns ett tröskelvärde för hur dåligt läget kan bli för en art, förklarar Johan Nitare. Om det bara återstår 20 procent av en population ligger den nära en tröskel. Överskrids den kan det rasa utför mycket snabbt. Tillfälligheter kan leda till total utrotning. En liten population har mycket svårare att anpassa sig till slumpmässiga förändringar i miljön som inte hade någon större påverkan på den stora populationen. En hård vinter kan tillexempel få förödande konsekvenser. Om man drar en parallell med försurningen för 20 år sen, säger Per Angelstam. I alla kemiska system finns det en buffert som kan hantera att något surt eller basiskt tillförs. Man kan tillföra ganska mycket surt till en i huvudsak basisk lösning innan hela lösningen blir sur. Men ph-värdet förändras exponentiellt ökningen ökar hela tiden trots att man tillsätter något i samma takt. Det finns ett tröskelvärde vid vilket hela systemet förändras drastiskt. På samma sätt är det med den biologiska mångfalden. Det kan finnas cirka 20 procent av den ursprungliga mängden död ved i en skog för att de flesta arter ska klara sig. Minskar man mängden till tio procent kan många arter riskera att dö ut lokalt. Exakt var gränsen går är ganska svårt att säga för varje art, och skiljer sig åt mellan arter.i det svenska brukade skogslandskapet finns mindre än fem procent kvar. Det betyder att även 10 Fältbiologen 3/007

11 Fältbiologen 3/007 11

12 om naturreservaten behövs mer än någonsin krävs det inte att man måste göra om hela Sverige till ett enda stort reservat för att rädda en biologisk mångfald. Man behöver skaffa sig en större förståelse för hur mångfalden fungerar och utnyttja åkrar, skogar och hav på ett sätt som bevarar livsmiljöer, arter och genpooler. Att återskapa förutsättningar för biologisk mångfald är en gemensam utmaning för många länder och regioner med en lång historia av intensivt nyttjande av landskapets naturresurser. Men det är bråttom. De flesta hotade arter ligger mycket risigt till idag. Man måste förstå att utdöende oftast är en långt utdragen process, inte en enskild händelse. För många arter har denna process redan gått allt för långt för att kunna hejdas. Livsmiljön, tillexempel i form av grova och döda träd, är helt enkelt inte tillräcklig. Exempelvis har forskare i Finland beräknat att över 1000 arter kommer att försvinna från Finlands skogar även om man inte hugger ett enda träd till. Man brukar kalla denna skara av redan dödsdömda arter för ett områdes utdöendeskuld. Alla arter på rödlistan med status (CR) eller (EN) är utdöendeskulder, suckar Claes Hellsten. De är redan väldigt svåra att rädda som det är. Denna process illustreras idag tydligt på lokal nivå. Jämför vi artinnehållet under 1800-talet med dagsläget i t.ex. en viss socken kan vi finna att uppemot hälften av arterna nu är borta. Motsvarande minskning på läns- eller riksnivå är ännu inte alls så stor därför att de flesta arterna finns kvar åtminstone i någon skog eller i någon hage. Men dessa skogar och hagar är idag ofta för små och allt för isolerade. Arterna försvinner därför successivt från skog till skog och från 1 Fältbiologen 3/007 hage till hage. Det är detta man menar när man talar om utdöendeskuld. Även om arterna finns kvar idag är de en skuld som måste betalas för hur de och deras livsmiljöer behandlats tidigare. Exempelvis så finns det en risk att även om man behöll alla kända lokaler med rosenticka skulle den dö ut på cirka 300 års tid, en långsam genetisk degenerering eftersom den blivit så utarmad och fragmenterad redan. Jag tror att det är kört för idén med att bevara alla inhemska arter, säger Claes uppgivet. Att de ska bevaras är målet i riksdagen, EU och FN. Men det är kört- Det finns inte resurser avsatta för det. Så varför skallar inte fler rop på gator och torg? Ett problem kan vara att hela diskussionen om den biologiska mångfalden blir för abstrakt. Vad betyder egentligen biologisk mångfald? Vem begriper vad det egentligen innebär med rödlistan? Det kan också vara svårt att förstå hur utrotningen av mångfalden hänger ihop, från den lilla utrotningshotade bladmossan till hela livsmiljöer. Ett exempel på det är Naturskyddsföreningens projekt för att rädda den vitryggiga hackspetten från att dö ut i Sverige. Folk har kritiserat Naturskyddsföreningen för att slösa miljoner i bidragspengar på en enda art som det ändå inte är säkert kommer klara sig. Samtidigt som den lever och frodas i Baltstaterna och i Norge. Men det handlar inte om att just den vitryggiga hackspetten plötsligt försvinner, utan att hackspettens livsmiljö förstörts. Och försvinner den livsmiljön, gamla skogar med många lövträd, så försvinner även andra arter som också är beroende av just den sortens skog. Med andra ord är den vitryggiga hackspetten en paraply-art; där den trivs finns förutsättningar för många andra hotade arter. Det finns de som hävdar att det ändå är kört för arter som är så extremt hotade att de dör ut i vilket fall som helst och de tycker inte att det finns någon anledning att arbeta för att bevara dem, som till exempel den före detta skogsbolags- VD:n och numera professorn Mårten Benz. De ignorerar alltså de arter som finns i skuggan av paraplyet. För att inte tala om vilken logisk kullerbytta det finns i resonemanget att eftersom en art redan förmodligen kommer att dö ut, är det lika bra vi fortsäter på samma sätt som gjorde att vi hamnade i den situationen. Vi vet heller inte hur det påverkar hela Jordens ekosystem att en art går bärsärkagång och accelerar artutrotningen till en hastighet långt över den naturliga. Vi vet för lite om hur ekosystemen hänger ihop. Vi vet inte hur utrotningen kommer att påverka andra arter och i sin tur hela ekosystem. Artutrotningen har jämförts med att dra bultar ur ett flygande plan. När första bulten dras ur händer ingenting. När andra bulten dras ut händer heller ingenting. Men förr eller senare nås den kritiska gränsen bortom vilken allting faller i bitar. Jordens artrikedom finns inte till för oss, utan har utvecklats för sin egen skull. Men den är en del i ett ekosystem, precis som vi är och även om det kan vara svårt för många att tänka sig att en art existerar för sin egen skull, är det även för vårat eget bästa att vi bevarar den biologiska mångfalden.... Fotnot: Rödlistan är förteckningen över arter vars existens är hotad på olika sätt. Den internationella rödlistan drivs av Internationella naturvårdsunionen och hittas på Den svenska rödlistan sköts av ArtDatabanken vid Sveriges lantbruksuniversitet och hittas på deras hemsida (CR), (EN), (VU) och (NT) är mått på hur hotade olika arter är, där (CR) är högst och står för Akut Hotad och (NT) lägst och står för Missgynnad.

13 Kadavret Charles Baudelaire Minns ni, min älskade, synen vi såg i sommarens milda ljus denna morgon: ett skändligt kadaver som låg på skogsstigens bädd av grus? Med lyfta ben som en kvinna i brunst och svettandes gift som en sjuk utbjöd det fräckt sin av febrig dunst stinna, obscena buk. Och solen stekte detta ruttnande djur för att upplöst och hundrafalt kunna ge åter till moder Natur vad hon hopfört till en gestalt. Kring buken surrade asflugors flock medan larvernas svarta här flöt fram likt en vätska, seg och tjock, över lemmar som sakta föll sär. Allt sänktes och steg likt ebb och flod eller frambröt i bubblande skred som om kroppens liv, där den pöste, bestod i att mångfaldigt brytas ned. Ja, detta, min drottning, väntar er då ni biktat och blivit smord och lagts under gräs och blommor som ler att bland knotor multna till jord. Säg åt masken då, när dess kyss er förött, att formen, allt det som var av himmelskt ursprung i upplöst kött skall evigt hos mig leva kvar! Fältbiologen 3/ foto: Jennie Wadman

14 foto: Pennsylvania Department of Conservation and Natural Resources, Bugwood.org Livliga lik De följer i dödens spår och skänker nytt liv till de allt som har dött. En smått makaber fauna som har sin självklara plats i kretsloppet. Necrobia Violacea text: Miriam Löwenstein Det kan röra sig om minuter innan flugorna landar och börjar lägga sina ägg. En död kropp är full av liv på ett sätt mer liv än när personen levde. Trots det är det få som lockas att undersöka den sprudlande faunan. Några hundra olika insektsarter kan dra nytta av en kropps förruttnelseprocess och hjälpa till med nedbrytningen. Insekterna kan delas in i flera grupper. Det skiljer sig hur fort de olika arterna kommer till kroppen efter att den dött, en del livnär sig direkt på kroppen, andra är mer intresserade av andra insekter. Vilka insekter som kommer åt kroppen om den ligger ute eller inomhus skiljer sig också åt. Det berättar Anders Lindström som är Sveriges enda rättsemontolog. Det betyder att han bland annat undersöker insektsfaunan på lik för att till exempel fastställa hur länge personen varit död och om kroppen har flyttats. Anders Lindström är konsult åt Rättsmedicinalverket som ibland kan behöva hjälp med att bestämma omständigheterna runt någons död med hjälp av insekter. Till vardags är han forskare på Sveriges Lantbruksuniversitet, där han arbetar med bin. Spyflugor är absolut vanligast, särskilt på lik som ligger utomhus, de är först på plats och det finns över 1000 arter i hela världen. I Sverige finns ett 50-tal arter. Tillsammans med andra flugarter lägger de ägg i kroppen och ur dem kläcks det vi till vardags kallar likmaskar. Asbaggar och dödgrävare är andra som snabbt brukar dyka upp. Dödgrävarna har fått sitt namn efter att de gräver ner mindre kroppar. Sedan slåss de och dem och den vinnande hanen och honan parar sig. Honan stannar hos ägggen tills de kläcks och matar larverna tills de färdiga skalbaggarna kryper upp ur jorden, själv dör hon inne i kroppen. Tummelplatsen för insekter utnyttjas också av arter som inte är intresserade av själva liket. Det finns kvalster som lever på flugägg men de är så små att det har svårt att ta sig till kroppen på egen hand. Dödgrävarna kan vara fulla med kvalster som lever på flugägg och på så vis hjälper de skalbaggarna i konkurrensen med flugorna. När dödgrävarna kläcks hoppar kvalstren över till nästa generation och följer med till nästa kropp, säger Anders Lindström. Ostflugor (Piophilidae) brukar dyka upp när kroppen har legat ett tag, deras larver är mycket små och kan ta sig in i skelettet genom hål för blodkärl. Där inne lever de gott på benmärgen. Vanliga fläskängrar (Dermestidae) bosätter sig gärna i håret som bryts ned långsamt, utomhus är det i stället släktingen rävänger som flyttar in. Rävängern är väldigt vacker. I våras hittade jag ett kadaver i skogen där jag kunde samla in mängder av dem. Även släktet Necrobia, köttbaggar på svenska, är himla fina. De är blanka och finns i 1 Fältbiologen 3/007

15 flera färger, berättar Anders Lindström. Glansbaggar (Nitidulidae) kommer efter festen och utnyttjar det allra sista av kroppen, när nästan bara skelettet är kvar letar de upp senfästen att gnaga på. Vilka insekter som lever i döda kroppar påverkas naturligtvis av faunan, det ser olika ut på olika platser i världen men även inom Sverige finns det skillnader. I södra Sverige, upp till Dalarna, är den grönskimrande flugan Lucilia sericata vanlig, överlag gäller det att insekterna norrut blir mer bundna till människor för att hålla värmen och få tag på mat. En typisk norrländsk art är Calliphora uralensis, den är hårig, relativt stor, blå och trivs bäst på skuggiga platser. Flugor och skalbaggar brukar inte vara kända för sin skönhet, särskilt inte när de kravlar omkring på ett ruttnande lik. Men Anders Lindström har flera favoriter. Lucilia arterna är vackra, kopparglänsande och gröna. Svängflugor (Sepsidae) som framför allt finns på äldre kadaver ser ganska roliga ut när de springer omkring på kroppen och viftar på vingarna för att locka till sig honor. Dödgrävarna och asbaggarna är stora och spektakulära, en riktigt stor kortvingeart är Creophilus maxillosus (Staphylinidae), säger han. En del av spyflugorna bryr sig inte om en kropp är levande eller död, det de dras till är lukten och förruttnelsen och de kan därför angripa misskötta och variga sår. På sommaren kan får kan drabbas av flugor som lägger ägg under den varma, fuktiga pälsen eftersom huden luckras upp av fukten. Anders Lindström berättar att hans fru arbetar som veterinär och under sommaren får hon ibland in kaniner som har fått fluglarver i anus. De gräver sig långt in och det går inte att få ut dem igen, kaninen måste avlivas. Fluglarver används ibland av läkare på levande patienter för att rensa bort död hud ur sår, då är det viktigt att ta bort dem innan de blir så stora att de kan äta levande kött. Men det är precis samma arter som lever på får, kaniner och kadaver. Är en kropp levande och vid god hälsa är det inte intressant för flugorna, skulle du hälla blod på magen eller smörja in dig med avföring kommer de säkert och lägger sina ägg, förklarar Anders Lindström. Vår rättsemotolog hjälper gärna till att avliva ett par myter om processen kring döden, de flesta tycker han är ganska underliga. Som att kroppen blir 23 gram lättare direkt efter att man dött, en del menar att det är själen som lämnar kroppen. Det sägs att det skulle kunna vara Rödbandad dödgrävare, Necrophorus investigator luften i lungorna som pressas ut, men den väger inte så mycket. Då är det troligare att det är urin eller avföring, allt sådant kan släppa när man dör. Urin är ganska tungt, det blir ungefär 23 milliliter och det är inte mycket. Anders Lindström råkar ofta ut för människor som tror att likmaskar finns i kroppen latent från födseln och kläcks när vi dör. Han tycker att det är en obegriplig de kommer utifrån och det har varit känt sedan mitten av 1600-talet. Likmaskar är ett djur som de flesta aldrig ser, det kanske är därför det har blivit så mytomspunnet, gissar han. Vi människor är noga med att plocka undan kroppar men det är inget hot mot insekternas fortlevnad, det finns gott om djurkadaver i det vilda. Möjligtvis har likflugans bestånd minskat, Anders Lindström berättar att likflugan är specialiserad på kroppar som ligger under marken, den utvecklades för att ta vara på kaniner, rävar och grävlingar som kan dö under jord. När människor begravs hela är det vanligt att man ser flugorna ovanför gravplatser. De lever på ruttet fett men är inte beroende av människokroppar. Insekter som bryter ned död materia finns över hela världen och är livsviktigt för att ekosystemet ska fungera. Annars skulle jorden snabbt översvämmas av lik, djurkadaver och döda växter.... Korta fakta om livet efter döden: 0-2 dagar. Ingen förruttnelse, men nedbrytningen har startat inifrån. De första spyflugorna anländer till kroppen. De lägger sina ägg främst i mun, näsa, ögon, öron och eventuella sår dagar. Måttlig förruttnelse, kroppen är nu uppsvälld av gaser och luktar illa. Köttflugor, husflugor, asbaggar och kortvingar är några av de arter som nu brukar ha hittat fram. Ligger kroppen inomhus kan den istället torka ut och mumifieras, det gillar ängrar dagar. Uttalad förruttnelse där köttet blir mjukt och krämigt, vissa delar svartnar. Liket stinker ordentligt, fluglarverna kryllar och får sällskap av skalbaggslarver dagar. Grav förruttnelse, kroppen börjar torka ut och fluglarverna har satt i sig det mesta av mjukdelarna. Spyflugorna börjar ge sig av och ersätts av bland annat Piophilider dagar. Skelettering, lite torkad hud men mest ben och senor finns kvar. Skalbaggar som Cleridae och Nitidulidae letar envetet efter näring. Piophiliderna festar fortfarande inne i benmärgen. De som lever på lik under en viss period av sin livscykel kallas necrofager. Rödbandad dödgrävare, Necrophorus investigator, är en skalbagge som gräver ner och lägger ägg i kroppen. Insekter som inte lever direkt av kroppen utan på andra insekter som dras dit kallas parasiter eller predatorer. Några exempel är: Kortvingar (Staphylinidae) är skalbaggar. Kortvingearten Creophilus maxillosus är en av Sveriges största kortvingar. Svängflugor, (Sepsidae), jagar också på kroppen och larverna lever på liket. De små, svartglänsande bruna, något myrlika flugor, de har ofta en mörk fläck nära vingspetsen. De svänger de utåtriktade vingarna på ett karakteristiskt sätt. Djur som kan äta av kroppen eller insekterna på den men inte måste för att överleva kallas omnivorer. Det kan vara getingar och myror. En extra grupp är insekter som råkar befinna sig i, på eller i närheten av kroppen och har den som del i sin naturliga omgivning. Fältbiologen 3/007 1

16 Frystorkning ett miljövänligt alternativ? text: Jennie Wadman bild: Emma Hanquist och Sara Forsberg Det finns en sak i livet som alla någon gång ställs inför döden, vårt sista ekologiska fotavtryck. Hur vi än valt att leva livet så finns det idag ingen möjlighet att själv välja i vilken utsträckning miljön påverkas när vi dör. När det kommer till begravningar så finns det en dast två alternativ. Antingen kremeras kroppen och blir till aska, eller så begravs kroppen hel i en kista två meter under marken. Men ett nytt alternativ är på väg. År 2005 godkände regeringen en försöksverksamhet med frystorkning, så kallad promession, ett alternativ till kremering och jordbegravning. Promession bygger på en kombination av olika tekniker som förbereder kroppen för en naturlig förmultning till skillnad mot vad som sker i dag, säger initiativtagaren och biologen Susanne Wiigh-Mäsak. Kortfattat kan man säga att detta sker genom att man sänker ned kroppen i flytande kväve, något som gör kroppen så skör att den sönderfaller genom mekanisk vibration till ett organiskt pulver. Efter torkning begravs sedan stoftet 50 centimeter under marken där det förmultnar och förvandlas till jord inom ett år. Huvuddelen av promessionen består av kryoteknik baserad på flytande kväve; en biprodukt från syrgastillverkningen. Syrgas som sjukhus över hela världen använder sig av. Vid tillverkning av ett kilo syrgas bildas fyra kilo kvävgas. Gasen används idag bland annat inom livsmedelsindustrin som skyddsatmosfär, till frysning, däckåtervinning och till att avlägsna målarfärg. Det finns fyra stora gasbolag i hela världen som tillverkar syrgas och alla fyra är väldigt intresserade av nya användningsområden för kvävgasen då den ständigt produceras. Själva nedfrysningen går till så att kroppen fryses ned i en enkel spånkista ihoplimmad med miljövänligt lim. Kistan är Fältbiologen 1 Fältbiologen 3/007 3/007 1

17 densamma som kroppen ligger i under bårtäcket eller innanför ädelträfodralet på begravningen, samma sorts kista som vid en kremering. Efter nedfrysningen som tar ett dygn förs kistan med kroppen in i promatorn. Det är här det flytande kvävet kommer in i bilden. Temperaturen sjunker till 196 grader under 1-2 timmar. En nedfrysning som gör kroppen och kistan så skör att de efter en mekanisk vibration på mindre än sextio sekunder sönderfaller till ett pulver. Det som drar mest energi under hela promessionen är den vakumbehandling på 12 timmar som torkar pulvret. En torkning som är nödvändig för att hanteringen av kroppen skall bli hygienisk genom att förhindra dålig lukt och göra bakterier och virus inaktiva. Energi Luft Promession Kremering Jordbegravning Hög, dock kan miljövänlig energi användas. Ingen påverkan. Hög, motsvarande 23 liter eldningsolja/gas samt ½ kilo aktivt kol per kremering. Negativ påverkan via rökgaser, CO2 & kvicksilverutsläpp*. Vatten Ingen påverkan. Ingen påverkan. Jord Yta Positiv påverkan då jorden får ett tillskott av mull och järn. Medelstora ytor tas i anspråk. Möjligheter att återanvända gammal gravmark. Låga krav på dränering och rening. Ingen påverkan. Små ytor tas i anspråk. Liten påverkan. Ingen påverkan. Bidrar till övergödning, samt utsläpp av formalin i storstäder. Negativa formalin utsläpp, främst i storstäderna. Stora ytor tas i anspråk. Höga krav på dränering och rening. * Krematorierna står för 1/3 av sveriges totala kvicksilverutsläpp Både Fonus och Svenska Begravningsbyråernas Förbund har tagit avstånd från Promession. De kritiserar metoden för att vara både energikrävande och våldsam. Susanne bemöter kritiken: Tanken med Promessionstekniken har aldrig varit att den skall vara mindre energikrävande. Den energiåtgång som går åt är jämförlig med den energimängd som går åt vid en kremering. Det vill säga samma mängd energi som det går åt att bo kvar hemma i några dagar. Och jag anser att det for lov ta denna energimängd för att personen skall få ett bra slut. Jag kan även tillägga att det enligt en engelsk undersökning, är begravningsgästerna som kommer i bil som utgör den största energiåtgången under en normal begravning. Susanne fortsätter att bemöta kritiken mot att tekniken skulle vara våldsam med att säga att kritikerna refererar till tekniken som får kroppen att sönderfalla. Denna vibration skapas av en så kalllad powerplate, samma platta som används för att stimulera muskler. Jag har valt den då det för mig är den värdigaste och mest hygieniska metoden. Ett annat problem som tagits upp är att smittorisken skulle vara högre då kistan efter en Promession endast grävs ned 50 centimeter under markytan. Socialstyrelsen intygar dock att det inte innebär någon ökad risk för smittospridning. De dementerar även riskerna med att djur skulle kunna gräva upp stoftet. Susanne och hennes företag Promessa AB har tagit patent på hela metoden för promession. Detta innebär att alla som ansöker om att få bygga ett promatorium måste följa de regler som Promessa AB satt upp kring begravningsmetoden. Det gäller allt ifrån att endast använda miljövänliga rengöringsmedel inne i promatoriet till att inte använda några bekampningsmedel eller konstgodning pa kyrkogarden. Hela det här begravningssättet bottnar i en djup biologisk kunskap. Genom patentet och reglerna tvingar vi uppköparna att genomföra alla steg kring begravningen på ett miljövänligt sätt. Vi har dessutom tagit patentskydd på stoftkistan i sig självt för att man inte skall råka ut för misstaget att ta vilken kista som helst, eller en låda av papper tillexempel. Något som skulle haverera hela nedbryttningsprocessen. Vid Promession är graven en halv meter djup. Ett 10 centimeter tjockt jordlager läggs i botten, därefter sänks en ny kista ner och begravs under 20 centimeter luftig jord. Denna kista är 20 centimeter hög och tar upp cirka en kvadratmeter. Kistan består av stärkelse från ekologisk majs och/ eller potatis och stommen är konstruerad av ett järnskelett som fungerar som ett mineraltillskott till jorden då det sönderfaller. Kistan behövs för att det handlar om människor, säger Susanne då jag frågar Fältbiologen 3/

18 henne varför de använder en sådan. Hon menar att det handlar om värdighet. Hade det varit en ko hade jag harvat ner pulvret i jorden, säger hon. Men nu handlar det om människor och då bör man handla med värdighet. I praktiken kommer de första människorna förmodligen att frystorkas redan inom ett år. Detta då man vid Jönköpings krematorium planerar att ta en anläggningi bruk så fort man utvärderat testanläggningen som provas utanför Göteborg under vintern. Under förutsättning att allting fungerar som det ska, och att ett beslut tas hos länsstyrelsen så planerar vi att ta emot en anläggning under 2008, säger Göran Rundqvist som är projektledare för promessionstekniken inom svenska kyrkan och ansvarig för anläggningen på Jönköpings krematorium. Jag befarar dock att det kan ta längre tid då det handlar om en kommunal upphandling, vid sådana har en tendens att dra ut på tiden. Om det går enligt planerna så innebär promatoriet i Jönköping att det kommer bli möjligt att begravas på ett, enligt Susanne Wiigh-Mäsak, mer ekologiskt hållbart sätt redan inom ett par år. Samt även ett steg närmare en revolutionerande miljöfärbättring världen över. Den teoretiska marknaden är hisnande, säger Susanne. Uppemot två procent av jordens sex miljarder människor dör varje år. Det blir 120 miljoner människokroppar om året som behöver någonstans att ta vägen. I Sverige avled år 2006 cirka personer. Ungefär 70 procent av dessa kremerades och begravdes i urna eller ströddes ut i antingen minneslund eller på enskild plats. De återstående 30 procenten jordbegravdes. På Svenska Kyrkan har det inte gått att få tag på någon som kan prata om förmultningsprocessen. På deras hemsida står följande att läsa: Vid en jordbegravning sänks kistan med den avlidne ned i en grav i jorden för att förmultna. Enligt Susanne Wiigh-Mäsak är inte förmultning något att tala om under en vanlig jordbegravning i kista. Två meter under marken, på det djup där kistorna begravs, saknas det syre som är en av förutsättningarna för att en förmultning skall äga rum. Men trots att vi med dagens kunskaper vet att det behövs Fältbiologen 1 Fältbiologen 3/007 3/007 1

19 syre för att någonting skall multna, så begraver vi de döda på ett djup där syre saknas. Vi utsätter därmed de döda kropparna för en förruttnelseprocess. Det är syrebristen i kombination med storleken som gör att kroppen inte förmultnar vid en vanlig jordbegravning, säger Susanne. Med så stora kroppar som vi människor har så startar det alltid en förruttnelse om vi inte först sönderdelas till mindre delar så att syret kan komma åt alla kroppens delar. Det är alltså viktigt att komma ihåg att det frystorkade pulvret skulle ruttna på 2 meters djup på grund av att syret saknas. Detsamma gäller för en kropp som ligger ovan jord eller i de övre jordlagren med hög tillgång av syre. Trots den höga syrehalten ruttnar kroppen eftersom kroppen är intakt. Det räcker alltså inte med det ena eller det andra. Förmultning av en död människa kräver en kombination av sönderdelning av kroppen, syrerik jord samt mikro- och makroorganismer. Därför ser jag promessionen som ett modernt och etiskt sätt att omvandla kroppen till mindre beståndsdelar för att få den att förmultna och återgå till kretsloppet. Susanne berättar för mig om en norsk präst hon träffat några år tidigare. Han frågade henne om hon hade någon aning om vad det betydde för honom att ha sagt fel i hela sitt liv som präst. Av jord är du kommen, till jord ska du åter varda. En annan präst som hon talat med berättade att han skämdes. Att man som präst, efter 7 års utbildning inte fått någon utbildning i vad som händer efter begravningen från en biologisk synvinkel. Människan är toppen på ett isberg av allt material vi plockar ut ur jorden. Jag anser att vi måste börja med människan för att skapa förståelse för varför vi till exempel behöver kompostera och återvinna. Det är lättare att förstå och ställa sig positiv till kompostering och återvinning för annat organiskt material om det är någonting som man gör med sina nära och kära efter att de gått bort. Susanne avslutar med att säga att hon tycker att det är ett systemfel att inte återgå till jorden efter att vi dör. Men visst, hade det handlat om en handfull människor på jorden hade det inte varit något problem. Men nu är vi sex miljarder människor och då spelar det roll.... Fältbiologen 3/

20 Dödens fågel back in black text: Lisa Behrenfeldt foto: Aron Hejdström 0 Fältbiologen 3/007