GULLMARSFJORDEN med omgivande landskap Del 2 Vegetation

Transkript

1

2 GULLMARSFJORDEN med omgivande landskap Del 2 Vegetation Naturinventeringar i O-län (1982:2) ISSN Produktion: Länsstyrelsen, naturvårdsenheten Text: Lennart Olsson Kartor: Chritsian Wahlin (separat karta) Helena Mård (inlaga) Tryck: Länsstyrelsens offset, Göteborg 1982

3 Föreliggande rapport är resultatet av en botanisk inventering som utfördes 1977 av Lennart Olsson. Inventeringen är utförd på uppdrag av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. Författaren har utfört hela undersökningen och är ensam ansvarig för dess innehåll samt för de åsikter och värderingar, som framföres i denna. Carl-Axel Jansson

4 INNEHÅLLSFÖRTECKNING Sid 1 INLEDNING 1.1 Inventeringsområdets läge och omfattning 1.2 Metodik. Inventeringsarbetets uppläggning och redovisning 2 VEGETATION OCH FLORA 2.1 Berg och hällmarker 2.2 Ängsmarker 2.3 Myrmark 2.4 Barrskogar 2.5 Lövskogar 2.6 Stränder 3 DELOMRÅDESBESKRIVNINGAR 3.1 Delområde 1: Norra Skaftö, Strandavsnittet Bryggevik - Essvik, Lindholmen och Småholmarna 3.2 Delområde II: Strandavsnittet Essvik Jordfall 3.3 Delområde III: Kolvik Ormestad 3.4 Delområde IV: Strandavsnittet Ormestad Dännäs huvud samt Gullmarsvik och Smörkullen 3.5 Delområde V: Saltkällefjordens inre del 3.6 Delområde VI: Färlevfjordens inre del 3.7 Delområde VII: Södra delen av Färlevfjorden och Tungenäset 3.8 Delområde VIII: Strandavsnittet Barkedal Tyske botten med Holma säten och Bornöarna 3.9 Delområde IX: Strandavsnittet Tyske botten - Alsbäck 3.10 Delområde X: Strandavsnittet Alsbäck-Lysekil med Gullmarsskogen 4 FRILUFTSLIV 5 SAMMANFATTANDE VÄRDERING 5.1 Lista över speciellt skyddsvärda områden inklusive befintliga reservat 6 ARTLISTA, KÄRLVÄXTER 7 LITTERATURFÖRTECKNING 1 Delområden Speciellt skyddsvärda områden 2 Vegetation (separat)

5 1 1 INLEDNING Gullmarsfjordens unika naturvärden i egenskap av Sveriges enda riktiga tröskelfjord är välkända. Det är främst den specifika och väldokumenterade marina miljön som gjort att fjorden i ett tidigt skede av den fysiska riksplaneringen uppmärksammats som ett skyddsobjekt av riksintresse. I länsstyrelsens regi företogs under sommaren 1977 naturinventeringar av strandpartierna kring fjorden i syfte att få ett underlag för planeringen av naturvårdsåtgärder i området. I föreliggande rapport presenteras de botaniska och landskapliga skyddsvärdena samt ges synpunkter på det rörliga friluftslivet i området. Inventeringarna avseende geologi och fågelliv presenteras i separata rapporter. 1.1 Inventeringsområdets läge och omfattning. Gullmarsfjorden är belägen i gränszonen mellan det syd- västsvenska gnejsområdet och det nordvästra granitområdet. Den sträcker sig i sydvästlig nordostlig riktning ca 25 km in från mynningen. Fjordens strandområden faller inom det växtgeografiska kustlandet, men de inre och yttre delarna tangerar inlandet respektive skärgårdsregionen. Inventeringsområdets läge framgår närmare av karta 00. Området återfinns på de topografiska kartorna Lysekil NO, SO. Vänersborgs NV, SV. 1.2 Metodik. Inventeringsarbetets uppläggning och redovisning Områdets storlek har begränsat inventeringens noggrannhet och vegetationskartans differentiering i olika naturtyper. Karteringen har baserats på studier av pankromatiska flygfoton. Observationer i fält har kompletterat flygfotostudierna, framför allt i områden som varit svårtolkade. Minsta karteringsenhet har varit ca 0,2 ha. Den floristiska inventeringen har kommit i andra hand och fältarbetet har här koncentrerats till avsnitt som förmodats vara av botaniskt intresse, främst bäckraviner, lövskogar, ängsmarker och bergsbranter. Inventeringen omfattar endast den terrestra kärlväxtfloran. De marina växtsamhällena i fjorden behandlas av Bergquist(l975). Redovisningen omfattar dels en allmän beskrivning över fjordområdets vegetation och flora, dels en beskrivning över de olika strandavsnitten. I denna senare del har intresset koncentrerats till de områden som är intressantast från naturvårdssynpunkt. Ett försök till utvärdering och sammanfattning av inventeringsresultatet ges på karta 00.

6 2 2 VEGETATION OCH FLORA 2.1 Berg och hällmarker Vid karteringen har samtliga trädlösa hällmarksområden och bergsbranter, oavsett fältskiktets sammansättning förts till en enhet. i de allra flesta fall är de utbildade som hällmarksljunhedar. De trädlösa och jordfattiga hällmarksområdena i Bohusläns kustland är till stor del kulturbetingade. De vidsträckta hällmarksljunghedarna har uppstått genom forna tiders skogsskövling och intensiva betesdrift kombinderad med återkommande svedjning. Betet har, med några få undantag, sedan länge upphört på dessa marker och de är stadda i långsam igenväxning. Örtfattigdomen är överallt påfallande och högväxt ljung dominerar i de flesta områden. Rishedsvegetationen på hällmarkerna kan variera något allt efter berggrundens karaktär, exponeringsgrad m.m. Så är t.ex. fukthedsvegetation avsevärt vanligare på de jämna hällmarksplatåer som finns i områden med granitberggrund. Topografin och berggrundens dåliga genomsläpplighet för vatten gör att det här lätt sker en viss torvbildning i sänkor och sipperstråk, varigenom fukthedsvegetation utbildas. Karaktärsarter för denna vegetationstyp är klockljung, tuvsäv, ljung, krypvide, odon och blåtåtel. På mindre avsnitt kan också mjölon eller kråkris utgöra det dominerande riset i hällmarksvegetationen. Kråkrisdominerade avsnitt förekommer främst i strandnära partier som är utsatta för saltstänk. Bland de fåtaliga gräs- och ört-arter som uppträder mer frekvent i rishedsvegetationen märks kruståtel, bergglim, blodrot, hundstarr, gullris, stensöta, och pillerstarr. Inslaget av ungträd och buskar varierar, beroende på när betesdriften i området upphört, närheten till andra trädbestånd m.m. Asp, rönn, björk, ek och tall är de vanligaste kolonisatörerna på hällmarksljunghedarna. Vanliga buskar är en och bindvide (Salix aurita). Kring de inre delarna av fjorden är nu bergshöjderna till stor del beskogade. Kolonisationen av hällmarksområden sker mycket långsamt genom naturlig spridning, men påskyndas i flera områden genom plantering av barrskog (främst tall) och sekundärspridning från denna. Det som på vegetationskartan anges som hällmarker med glest trädskikt utgör områden där igenväxningsprocessen framskridit långt, men där inga egentliga skogsbestånd hunnit utbildas.

7 3 I fjordens ytterområden, t.ex. på Småholmarna, finns en mosaikartad gräshedsvegetation med rödsvingel, fårsvingel, brunven, kruståtel och vårbrodd. Här och var med rikare örtinslag av styvmorsviol, bergsyra och vårspärgel. Denna typ av hällmarksvegetation är delvis betesbetingad. På avsatser i branter längs fjordstränderna förekommer en rikare torrbacksvegetation. Denna vegetationstyp förekommer oftast i syd- eller västexponerade branter i gnejsområdet. På avsatser i berget kan här en torrängsvegetation utvecklas. Växtplatserna är torra och soliga och det sparsamma jordtäcket är förhållandevis näringsrikt. Karaktärsarter är kungsmynta, blodnäva och trollsmultron jämte buskar av oxbär (vanligen Cotoneaster integerrimus) och berberis. Här finns också flera av de kalkgynnade arter som är typiska representanter för floran på skalgrusbankar, t.ex. brudbröd, backglim och rockentrav. Denna värmegynnade klippbrantsvegetation hyser ett flertal skyddsvärda arter och är dessutom intressant i egenskap av icke kulturskapad vegetationstyp. Här har en del av den värmeälskande och krävande torrbacksfloran en naturligare tillflyktsort än på de betesbetingade torr- ängarna på skaljordar som förekommer i andra delar av kustlandet. 2.2 Ängsmarker Ängsmarkerna har vid karteringen klassificerats efter markfuktighet. Med undantag för några små ängsfragment på Lindholmen och norra Skaftö är samtliga magra ängsmarker, dvs. ängsfloran utgörs av gräs och vanliga örter med små krav på markbeskaffenhet och näringstillgång. Exempel på florans sammansättning på torrängar och friska/fuktiga ängsmarker ges i samband med beskrivning av några delområden. Den sparsamma förekomsten av ängsmarker med rikare ängsvegetation beror på att Gullmarsfjorden och närliggande delar av kustlandet är fattiga på skalgrusbankar och de därav beroende vegetationstyperna. Således saknas de kalkgynnade ängsmarksarter som är relativt frekvent längre mot norr och söder här. Arter som backsmultron och våtfingerört saknas helt medan brudbröd, rödkämpar, knölsmörblomma, backglim och backstarr endast förekommer på någon enstaka lokal och då oftast i någon värmegynnad klippbrant. Rationaliseringen inom jord- och skogsbruk har naturligtvis satt sina spår i kulturlandskapet kring fjorden. Strävan efter större brukningsenheter har gjort att de små ängslyckorna i stor utsträckning fått växa igen eller planterats med barrträd. I vissa områden, som t.ex. norra Skaftö och Orme ås dalgång, där fortfarande ett småskaligt jordbruk bedrivs, utnyttjas även de mindre marginella ängsmarkerna för bete.

8 4 2.3 Myrmark Torvmarkerna är utbildade som kärr eller fukthedar. I hällmarksområden är kärrvegetationen på grund av den ringa näringstillförseln ytterst fattig och består huvudsakligen av arter som är utmärkande för ren mossevegetation. Några få kärrväxter, dvs. växter som är beroende av minerogent fastmarksvatten finns också på dessa torvmarker. Vanliga arter är hundstarr, ryltåg (Juncus articulatus) ängsull, kråkklöver och bladvass. Övergången till fukthedsvegetation är otydlig och de båda vegetationstyperna förekommer oftast i anslutning till varandra. En enda större myrmark finns i området, Storemyr vid Skår. Vegetationen är här något artrikare än på övriga torvmarker, delvis beroende på att bete har förekommit här även i relativt sen tid. 2.4 Barrskogar Spontana barrskogar av större omfattning finns endast kring fjordens inre delar. Förhållandevis opåverkade naturskogsliknande bestånd finner man bl.a. på Stora Bornö och i området kring Smörkullen. Det är fråga om mosaikartade skogar: hällmarkstallskogar på bergsryggarna och barrblandskogar med ett rikt lövinslag där jordtäcket är väl utbildat. Dessa variationsrika barrskogar med lång kontinuitet är idag synnerligen värdefulla naturtyper. De utgör refugier för ett flertal växt- och djurarter som är hårt tillbakaträngda på grund av de moderna skogsbruksmetodernas utarmning av skogslandskapet. I dessa naturskogar finns t.ex. knärot, ryl, ögonpyrola, dvärghäxört och flera andra skyddsvärda arter som får anses vara starkt missgynnade av nutidens skogsbruk. Planterade barrskogar förekommer även ute kring fjordmynningen. Ljunghedar och andra marginella kulturmarker har i stor utsträckning beskogats med tall eller gran. Barrskogsplanteringarna har varit särskilt omfattande kring de större gårdarna (exempelvis Holma och Gullmarsberg). De stora likåldriga enartsbestånd som finns här saknar nästan helt inslag av botaniskt intresse. De medför också en drastisk förändring av kulturlandskapet i negativ riktning. Sett i ett större perspektiv orsakar också den omfattande barrskogsplanteringen en mer eller mindre irreversibel markförsämring och en accelererad försurning av vattendragen, vilket bl.a. medför risker för havsöringens reproduktionsmöjligheter.

9 5 Såväl de planterade som de natursådda barrskogarna är av hedskogstyp, dvs. ris och smalbladiga gräs dominerar i fältskiktet. Några mycket små partier med ängsgranskog finns dock vid Smörkullen och i de branta strandsluttningarna norr om Hällebäckabukten. Karaktäristiska arter i dessa areellt obetydliga men floristiskt intressanta ängsskogar är skogsbingel, trolldruva, dvärghäxört, blåsippa, vitsippa, skogsviol och harsyra. Vid Smörkullen finns också det bredbladiga gräset skogssvingel i blockrik granskog. 2.5 Lövskog Ädellövskogar hade tidigare en vidsträckt utbredning i Bohusläns kustland, men omfattande skogsskövling under och 1800-talen decimerade starkt bestånden. De kvarvarande äldre lövskogspartierna utgör således rester av ursprunglig naturtyp. Lövskogarna och då speciellt ädel- lövskogarna är högproduktiva och biologiskt intressanta biotoper som i allmänhet har högt skyddsvärde. Särskilt intresse tilldrar sig bokskogarna. Botaniskt intressanta bokskogspartier finns vid Holma, Alsbäck, Gullmarsberg och Svenseröd. De två sistnämnda är redan nu skyddade som naturreservat. Det är på dessa lokaler fråga om äldre bokskogar som dessutom hyser en intressant fältskiktsflora. Vid Alsbäck förekommer den sällsynta stora häxörten (Circae lutetiana) i individrika bestånd. Bland övriga krävande arter som tillhör bokskogarnas flora kan nämnas vårärt, lundstjärnblomma, hässlebrodd, hässleklocka och lundvårlök. Bokdungar uppträder även vid Torreby, Essvikevatten och på stora Bornö, men bokskogsfloran är här artfattigare och fältskiktet huvudsakligen av hedtyp. I bäckraviner kring fjorden förekommer också ädellövskogar av en annan typ. På fuktiga lerjordar kring de nedskurna bäckfårorna utbildas finns ofta en ängslövskog med klibbal, alm och ask som dominerande trädslag. Ett vackert exempel på en sådan fuktig ängslövskog finns i bäckravinen vid Holma. Lundstjärnblomman är karaktärsart i dessa fuktiga ängsskogar och bildar i flera fall täta mattor i bäckravinernas botten. Stinksyskan och springkorn Impatiens nolitangere) är också vanliga på fuktiga lerjordar. Längs själva bäckfåran uppträder ofta strutbräken och ibland skärmstarr (Carex remota). Ekskogarna är vanligen utbildade som randlövskogar, vilka kantar sprickdalarnas bergssidor. De är i allmänhet hedskogar eller torra ängsskogar med en förhållandevis trivial flora med bl.a. kaprifol, harsyra, ängskovall, lundgröe, hundäxing, liljekonvalj, majbräken och stensöta.

10 6 En betydande del av det som på vegetationskartan betecknats som lövskog utgörs av igenväxningslövskog, dvs. unga lövskogsbestånd som utvecklats på f.d. kulturmarker. På sådana marker vandrar företrädesvis asp och björk in som båda har förmåga att snabbt kolonisera nya marker. 2.6 Stränder Den vanligaste strandtypen kring Gullmaren, klippstranden, har en mycket sparsam kärlväxtflora. Stranden kan bitvis vara utbildad som branta förkastningsbranter men vanligen är klippstranden mindre brant med rundslipade klipphällar. I fjordens ytterområde, där vågpåverkan är större, finns vanligen en förhållandevis bred zon som kännetecknas av kryptogamsamhällen av alger och lavar i en typisk zonering. De fåtaliga kärlväxterna är hänvisade till jordfyllda sprickor ett stycke ovanför vattenlinjen. Arter som strandaster, trift, strandglim, skörbjuggsört och strandbaldersbrå är vanliga på dessa utsatta ståndorter. I de inre delarna av fjorden är vindexpositionen obetydlig och hällmarksvegetationen når då ned opåverkad mycket nära vattenlinjen. En intressant klippbrantsart är den fridlysta rosenroten, som växer på avsatser i berget strax ovan strandlinjen. Rosenroten har sin huvudutbredning i fjällkedjan, där den vanligen växer i fuktiga klippskrevor på kalfjället. Förekomsten i Bohuslän får ses som en isolerad reliktförekomst från senglacial tid. På mer exponerade blockstränder spolas det finare moränmateiralet bort genom vågornas inverkan och vegetationen är mycket sparsam. Är inslaget av sand och grus tillräckligt stort kan dock en hel del arter finna sig till rätta här. Typiska blockstrandsarter är strandråg, spjutmålla (Atriplex atifolia), strandglim och strandkål. I anslutning till uppkastat driftsmaterial förekommer också en del kvävegynnade arter, exempelvis åkermolke, klibbkorsört och toppdån (Galeopsis bifida). I de inre delarna av fjorden är ofta blockoch stenstränderna av ett annorlunda utseende. I skyddade lägen är här inslaget av finare material betydande, vilket medför att en fragmentarisk strandängsvegetation kan utbildas. Sandstränderna är mycket fåtaliga. De flesta finns i fjordens mynningsområde. De är oftast helt vegetationsfria beroende på det intensiva slitaget. Enstaka små bestånd av strandråg och saltarv finns på de minst frekventerade sandstränderna. Strandängar utbildas i flacka, skyddade strandområden ofta i anslutning till något vattendrags utflöde, där sedimenttillförseln är särskilt stor. Strandängarna är bl.a. i egenskap av naturliga ängsmarker av botaniskt intresse. De är högproduktiva naturtyper som tidigare spelat en stor roll för foderproduktionen. De största strandängarna vid Färlevfjorden och Gullmarsvik utnyttjas fortfarande för bete, medan däremot de mindre strandängsremsorna inte

11 7 betas i någon större utsträckning. I avsnitt med mycket flack strandprofil som t.ex. i Färlevfjordens innersta del blir de saltvattenpåverkade strandängarna mycket breda och de flesta växtsamhällen väl utbildade. Vid Färlev finns vidsträckta glasörtsamhällen och stora betesytor med salttåg och rödsvingel. Mindre, sötvattenspåverkade strandängar förekommer flerstädes längs fjordens stränder, företrädesvis i de inre delarna. Dessa domineras ofta av bladvass och havssäv, som lätt tar överhanden och bildar täta bestånd då strandängarna inte betas. Längst in i Saltkällefjorden växer den sällsynta dvärgsäven (Eleocharis parvula) på de tidvis blottlagda slambottnarna. Denna art som är sällsynt i Bohuslän är gynnad av den lägre salthalten här. Den från botanisk synpunkt allra värdefullaste strandängsvegetationen finns på norra Skaftö, vid Slaktarn, där vegetationen på den lilla strandängen är påverkad av kalkhaltigt markvatten. Här finns bl.a. plattsäv (Scirpus planifolius), bågstarr (Carex maritima), kustarun och strandmalört, som alla är sällsynta i Sverige. 3 DELOMRÅDESBESKRIVNINGAR 3.1 DELOMRÅDE I: Norra Skaftö, Strandavsnittet Bryggevik - Essvik, Lindholmen och Småholmarna I detta avsnitt i fjordmynningens närhet och på gränsen till skärgårdsregionen domineras landskapet av kala klippor och bergshöjder. Den barrskog som förekommer är planterad, med undantag för de små hällmarkstallskogar som finns vid Kasen. Klippstränderna är inte fullt så branta och otillgängliga som längre in i fjorden. Här förekommer också flera små block- och sandstränder. Fritidsbebyggelsen i området är förhållandevis sparsam, men spridd över stora delar. Helt fria från fritidsbebyggelse är Lindholmen, Småholmarna och området kring Hultås. Norra Skaftö De nordligaste delarna av Skaftö utgörs av ett ålderdomligt, relativt oförstört kulturlandskap. De små odlingsmarkerna i det kuperade landskapet brukas fortfarande och fritidsbebyggelsen är sparsam och föga framträdande. Området kring Ögården förtjänar särskilt att nämnas som representativt för det äldre kulturlandskapet. Den skyddade viken sydväst in Slaktarn är en mycket omtyckt badplats med långgrunda sandstränder. Detta är den enda lättillgängliga badstranden på

12 8 norra Skaftö och som sådan av stor betydelse för friluftslivet. Här finns också botaniskt intressant strandängsvegetation och en ängsflora med många skyddsvärda arter. På den lilla strandängen förekommer bland annat ett stort bestånd av den säregna strandmalörten (Artemisia maritima) Längre mot söder i viken finns ett litet kalkpåverkat strandängsparti med plattsäv (Scirpus compressus) och kust-arun (Centaurium vulgare). I anslutning till driftsvallen finns också ett par små bestånd av puktörne (Ononis repens), som för övrigt är mycket sällsynt i Bohuslän. Sunesson (1968) har dessutom från denna lokal uppgivit strandärt, bågstarr (Carex maritima), sandrör och hybriden mellan stallört och puktörne (Ononis arvensis x repens). Dessa mycket små ängsmarker hyser således åtskilliga skyddsvärda inslag. Huvuddelen av ovan nämnda arter torde vara tämligen okänsliga för slitage (inom rimliga gränser) och kan kvarleva trots att strandavsnittet är hårt utnyttjat av badande. Lokalen bör dock kontrolleras i framtiden och om det visar sig nödvändigt bör badlivet begränsas. Några serviceanordningar som kan kanalisera ytterligare badliv till området bör naturligtvis ej heller uppföras. Nordväst om viken vid Slaktarn finns ytterligare en fin badvik. Vid sandstranden växer här vresros och strandråg. I bergsbranten norr om viken förekommer vitoxel (Sorbus obtusifolia)och oxbär. Stranden är svår att nå från landsidan och utnyttjas mest av båtburet fritidsfolk. På Skafts östsida söder om brofästet finns några små lövskogsförekomster med bok och ek. Här finns två små bestånd av stor häxört (Circae lutetiana), som är en sydvästlig och exklusiv lövskogsart med få nordligare förekomster. Lindholmen Ön är skild från Skaftö genom ett smalt men tämligen djupt sund. Stränderna är delvis branta och svårtillgängliga, men på östsidan finns flera små låga klippuddar och skyddade vikar med sandstränder. Ön är ett populärt utflyktsmål i den öfattiga fjorden. Här finns också några små kalkpåverkade ängsmarker, en naturtyp som för övrigt är mycket sällsynt i fjordområdet. Karaktärsarter på de kalkpåverkade torrängarna är lundtrav, vildlin, getväppling och ängshavre (Arrhenaterum pratense) Vid vattensamlingen på ön finns en liten kalkfuktäng med bl.a. darrgräs (Briza media), vildlin, loppstarr (Carex pulicaris) och slankstarr (Carex

13 9 flacca) (f.ö. den enda kända förekomsten inom hela inventeringsområdet). Den anslutande vegetationen utgörs av en typiskt utbildad fukthedsvegetation med bl.a. granspira och borsttåg (Juncus squarrosus). Vattensamlingen karaktäriseras av täta bestånd av dyfräken och flytbladsvegetation, huvudsakligen gäddnate och näckros (Nymphaea alba/candida). Hällmarksvegetationen på Lindholmen är förhållandevis varierande och artrik men utan exklusiva inslag. Bebyggelsen utgörs av tre äldre, väl bevarande boningshus. Odlingsmarkerna hävdas fortfarande till viss del genom fårbete, men inom visa till igenväxning. Sammanfattningsvis kan sägas att ön genom sin betydelse för det båtburna fritidsfolket, sin ålderdomliga bebyggelse och betydelse för landskapsbilden samt genom förekomsten av kalkpåverkade ängsmarker är speciellt värdefull. Småholmarna är liksom Lindholmen ett populärt utflyktsmål för fritidsfolk. Stränderna är nästan överallt lättillgängliga och vid öns sydspets finns fina naturhamnar, där även större båtar kan lägga till. n har som framgår av namnet tidigare bestått av flera små holmar som genom landhöjningen kommit att sammanbindas av sandfält. I anslutning till dessa finns nu fina badvikar. På sandfälten har en torrängsvegetation av trivial natur utvecklats. Fårbetet håller nere vegetationen som domineras av fårsvingel (Festuca ovina), rödven ( F. rubra), rölleka, gulmåra, trift, vårarv (Cerastium semidecandrum) svartkämpar, sandnarv (Arenaria serpyllifolia), backnejlika, vårstarr (Carex careophyllea) och sandstarr C. arenaria). På sandfältens östsidor vidtar smala zoner med strandängsvegetation där bl.a. glesstar (Carex distans) har rika förekomster. Hällmarksvegetationen på södra delen av ön utgörs av gräshedsvegetation med fårsvingel, rödven, brunven och vårbrodd som dominerande gräs. Närmare strandlinjen förekommer hällmarksvegetation av skärgårdstyp med bl.a. västkustarv (Cerastium diffusum), gul fetknopp, luddtåtel (Arrhenaterum pubescens) och sylnarv (Sagina subulata) På den nordligaste bergklacken är hällmarksvegetationen risdominerad. Här finns också ett imponerande bronsåldersröse. Källviken Essvik I strandavsnittet Källvik - Essvik finns följande områden av speciellt intresse:

14 10 Hultåsområdet är ett vackert odlingslandskap, vars omgivningar är värdefulla som strövområde. Naturen vid Hultås kontrasterar bjärt mot det i Gullmarens yttre delar allt kargare klipplandskapet. Den leriga åkermarken kring gården inramas av lövskogsridåer. I väster och söder finns bokskogsdungar medan eken dominerar i övriga delar. Ekskogarna närmast gården är öppna f.d. hagmarker med ett betydande inslag av en. Fältskiktsfloran är trivial med bl.a. kaprifol, vitsippa och gökärt. Väster om åkermarkerna uppträder hasselsnår med rikare flora. Bland annat finns här det sällsynta och kalkgynnade gräset långsvingel (Festuca gigantea). Essvikevatten och omgivande lövskogar, som delvis domineras av bok utgör ett värdefullt inslag i landskapet. Den lilla sjön verkar förhållandevis opåverkad, men är ändå relativt näringsrik (mesotrof) och representerar sålunda en naturtyp som är sällsynt i Bohusläns kustland. Vassbältet kring sjön är tätt men smalt. Det består av bladvass, smalkaveldun och svärdslilja. I den anslutande kärrvegetationen växer några tuvor av den rikindikerande trindstarren (Carex diandra). I de fuktiga strandskogarna vid Essvikevatten och den lilla gölen söder om sjön finns missne (Calla palustris). I bokskogspartiet, där flera av träden har en ansenlig dimension är fältskiktet mycket sparsamt. Örtinslaget i den hedartade vegetationen utgörs av vitsippa, liljekonvalj, ekbräken och skogsfibbla (Hieracium sylvaticum). I de barrkskogsdominerade avsnitten vid vägen mot Oxevik löper en skarpt nedskuren bäckravin där floran är något rikare än i omgivande hedskogar. Skavfräken, vispstarr (Carex digitata) och häckvicker växer på de torrare ravinsidorna. Längs bäcken förekommer gullpudra. Vid denna väg finns också två skyddsobjekt, fridlysta som naturminnen: en gammal vindtuktad tall och ett havtornssnår. Det senare håller nu på att utkonkurreras av annan snårvegetation bestående av slån, nypon och apel. Havtornet är en mycket konkurrenssvag art, som har sin huvudutbredning på av landhöjning blottlagda stränder längs östkusten. Vid Oxevik har den etablerat sig vid vägskärningen som tidigare var fri från annan vegetation. Om inga röjningar görs i de omgivande bestånden kommer förmodligen havtornet att försvinna inom en snar framtid. 3.2 DELOMRÅDE II: Strandavsnittet Essvik Jordfall Avsnittet karaktäriseras av branta bitvis mycket svårtillgängliga klippstränder. Tillgängligheten är störst i de inskurna vikar som förekommer vid bäckutflöden och där tvärdalar går ut till fjordstranden. Sådana vikar finns vid Skår, Döns bukt, Fossen och Jordfall. Stränderna vid Skår och Fossen utnyttjas för camping och här finns också goda badmöjligheter. En liten badstrand finns också vid Döns bukt och i Jordfallsbukten finns en småbåtshamn.

15 11 De fjordnära strandavsnitten är här fortfarande till stor del skoglösa. Åkermark och kala berg dominerar landskapsbilden. Planterade barrskogar och lövskogar av större omfattning finns vid Jordfall och Svenseröd. Essvik Skår Denna sydvästligaste del hyser en talrik fritidsbebyggelse. Med undantag för de stora åkermarkerna kring Skår är topografin starkt bruten; ett starkt kuperat bergslandskap av den typ som är karaktäristisk för det bohuslänska gnejsområdets kustlandskap. Landskapets nakenhet bryts här och var av de ekdominerade randlövskogarna som förekommer i anslutning till bergssidor och är särskilt väl utbildade som magra, relativt torra ängsskogar med en från botanisk synpunkt ganska trivial undervegetation med kaprifol, lundgröe (Poa nemoralis), hundäxing (Dactylis glomerata), stensöta, skogsviol, majbräken, smultron, liljekonvalj, stinknäva, ängskovall, te-veronika och harsyra som karaktäristiska inslag. Vid Skårs brygga finns en uppställningsplats för husvagnar och ängsvegetationen i anslutning till viken är nedtrampad. Floran längs den lilla bäckfåran domineras av gräs och höga örter medan de mer krävande bäckravinsarterna som annars är ganska vanliga kring Gullmaren, saknas. I hällmarksområdet söder om Skår ligger Storemyr, som är den största torvmarken i inventeringsområdet. Den är tidigare dikad och dess västra del har delvis växt igen med björk (Betula pubescens). Vegetationen i den östra delen som har betats i sen tid har närmast fukthedskaraktär med blåtåtel (Molinia coerulea), kärrfräken (Equisetum palustre), knapptåg (Juncus conglomeratus), nysört, blodrot, klockljung och hundstarr (Carex nigra) som dominerande inslag. Andra arter som förekommer mer sparsamt på den tuvade marken är lentåtel (Holcus lanatus), rödsvingel (Festuca rubra), brunven (Agrostis canina), kärrtistel, dyfräken, vattenmåra, kärrdunört, ljung, kärrsilja, älgört och vägtåg (Juncus bufonius), gåsört, tuvtåtel, vitmåra, hönsbär, odon, kråkklöver och kråkbär. På den västligaste delen av Storemyr, där bete inte förekommer under de senaste decenniet är floran väsentligt artfattigare. Meterhög pors och dyfräken karaktäriserar de fuktigaste avsnitten i denna betesfredade del. Skår Döns bukt Norr om Skår stupar berget bitvis mycket brant ned mot fjorden. Här finns en inskärning i strandlinjen, den s.k. Gåseklåvan. Svaghetszoner i urberget har tillsammans med lokala sprickor i berggrunden givit upphov till klåvan som omges av lodräta bergväggar. På avsatsen i berget i klåvans inre del växer rosenrot i flera individrika bestånd. Vid ett besök i juli noterades 13 större bestånd inom ett mycket begränsat avsnitt. Det individrikaste beståndet hade ca 200 blommande exemplar. Lo-

16 12 kalen torde vara den utan jämförelse mest betydelsefulla i Bohuslän. Växtplatserna utgörs av svåråtkomliga klipphyllor på 2-10 meters höjd över vattenytan. Den nordexponerade, fuktiga klippväggen tycks utgöra en optimal ståndort för arten och växtplatsernas otillgänglighet har förmodligen också varit värdefull för artens fortbestånd. Övrig vegetation i den till stor del kala bergväggen utgörs av strandglim, skörbjuggsört, gul fetknopp och strandloka samt element från hällmarksvegetationen ovan. Gåseklåvan får i egenskap av Sydsveriges rikaste lokal för rosenrot anses utgöra ett botaniskt skyddsvärt område av högsta dignitet. Svartedalens naturreservat Väster om Gåseklåven i Bokenäsbäckens ravin finns omfattande bokskogsförekomster. Större delen av dessa skogar är skyddade som naturreservat. Reservatet omfattar förutom det bokskogsdominerade ravinlandskapet även friska ängsmarker, hällmarker och längst i söder åkermark. I botten av den djupt nedskurna ravinen är bokskogen utbildad som fuktig ängskog med frodig undervegetation. Underlagen utgörs här av lera och i det välutvecklade fältskiktet ingår flera krävande arter. Den sydvästliga och i Sverige sällsynta lundvårlöken (Gagea spathacea) är jämte täta bestånd av lundstjärnblomma, springkorn, hässelklocka, stinksyska och strutbräken de botaniskt mest värdefulla inslagen. På torrare mark längre bort från bäckfåran förekommer bl.a. lundgröe (Poa nemoralis), harkål, skogssallat, gullviva, te-veronika, ekorrbär, stenbär, harsyra, hultbräken, ekbräken, liljekonvalj, hallon, brännässla, bergsslok (Melica nutans) och kruståtel (Deschampsia flexuosa). Bokskogen i Svartedalens naturreservat har existerat under en lång obruten tid och flera av träden har ansenliga dimensioner. Brösthöjdsdiametern på de största träden uppgår till 120 cm. Den örtrika, floristiskt intressanta bokskogen och det vackra ravinlandskapet med insprängda ängslyckor utgör reservatets centrala naturvärden. Betesdriften i reservatet har medfört att undervegetationen i skogsavsnitten väster om bäcken till stor del är nedbetad och söndertrampad. Det är önskvärt att dessa fuktiga skogsavsnitt blir betesfredade i fortsättningen, då de örtrika delarna närmast bäckfåran är ytterst känsliga för tramp. Dalgången vid Fossen upptas av flacka åkermarker. Det lättillgängliga partiet närmast stranden utnyttjas för privat camping. I viken söder om detta flitigt utnyttjade strandavsnitt vidtar en smal remsa sötvattenpåverkad strandängsvegetation med bl.a. saltstarr (Carex vacillans).

17 13 Vid Jordfallsbukten, där det gamla tegelbruket nu är jämnat med marken finns ängsmarker med högörtsvegetation och lövskogar. Lövskogarna utgörs till stor del av ungskog av asp och björk på f.d. odlingsmark och är således inte av något större botaniskt intresse. Naturliga lövskogar med stort bokinslag förekommer också, men fältskiktet är här mycket magert. 3.3 DELOMRÅDE III: Kolvik Ormestad Detta strandavsnitt kan sägas ligga omedelbart öster om den spontana barrskogsgränsen. Förekomsten av självsådd gran och tall är här avsevärt större än i de västligare strandavsnitten, där dock en viss sekundärspridning förekommer. Grandominerade hedbarrskogar karaktäriserar stora områden, men här finns också åkermark, små bokskogsdungar och hällmarksplatåer med lövdungar, ängslyckor och rishedsvegetation. Fritidsbebyggelsen är koncentrerad till udden norr om Jordfallsbukten och till Hällebäckabukten. Klippstränder är helt dominerande och de är i huvudsak branta även om några lägre klippuddar förekommer. Dessa är dock oftast omöjliga att nå landvägen. Kolviksområdet I sydväst vid Kolvik är bergsplatån Stånge fjäll det mest framträdande landskapselementet. Platåns nordöstra sluttning är klädd med mogen hedgranskog, som på de högsta bergsryggarna övergår i hällmarkstallskog. Sydvästra delen av Stånge fjäll intas av kala berg och hällmarksljunghed. Jämte ljung är odon, blåbär, stensöta, lingon, blodrot, bergssyra, hundstarr och kruståtel typiska inslag i hällmarksvegetationen. Ungträd av asp, rönn, ek och spridda barrträd har börjat kolonisera även denna del av fjället. Den rika förekomsten av en visar att här förekommit bete i sen tid. Här finns också små ängslyckor som fortfarande betas och en liten åker som brukas. Floran på de små ängsmarkerna är mager, bitvis nästan hedartad med ljung och knägräs (Sieglingia decumbens) som påtagliga inslag. övriga särskilt framträdande arter är slåttergubbe, kattfot, ärenpris och nattviol. Sammanfattningsvis kan sägas att Stånge fjäll med omgivande odlingsmarker är betydelsefullt för landskapsbilden. Området hyser dessutom flera för det äldre kulturlandskapet typiska element. Fritidsbebyggelsen är sparsam. Hällebäcken med omgivningar Den sydöstligaste delen av Hällebäckens ravin omges av branta sluttningar med betesängar och lövskogsdungar. I ravinens botten som upptas av lerjordar dominerar klibbal, hägg och ask. Här finns också de för denna naturtyp så karaktäristiska rikindikerande arterna: lundstjärnblomma, strutbräken, spingkorn och lundelm. I det delvis söndertrampade fältskiktet förekommer också vitsippa, kabbeleka och vänderot (Valeriana sambucifolia).

18 14 Sydväst om ravinen finns lövskogsklädd kulle med hedlövskog av ek och bok. Längs kullens nordöstra sida är inslaget av lin och hassel betydande. Fältskiktet är här något rikare med bl.a. blåsippa, lundgröe, skogssallat, häckvicker, stinknäva och klotpyrola (Pyrola minor). Förutom att området hyser biologiskt värdefulla naturtyper i form av bokoch ängslövskogar utgör det ett mycket vackert ravinlandskap som tillsammans med omgivande odlingsmark bildar en tilltalande enhet. Strandavsnittet Hällebäckabukten Ormestad är oexploaterat om än något svårtillgängligt. Granskogen når ej ända ned till strandlinjen och på flera lokaler finns flackare berghällar nära vattenlinjen som kan nås med hjälp av båt. Granskogen på strandsluttningen är vanligtvis av hedtyp men 1 km SSÖ Ormestad fyr finns ett rikare parti med inslag av hassel och rikligt med skogsbingel och murgröna i fältskiktet. I norra delen i anslutning till Ormestads fyr finns ett strandavsnitt med lättvittrad grågnejs. Påklipphyllorna närmast vattnet har här utbildats en torrängsflora med bl.a. blodnäva, glansnäva, bergsslok, berggröe (Poa compressa), kaprifol, oxbär och berberis, Floran tycks vara artfattigare än på andra lokaler av motsvarande typ vid Gullmarn. Området kring fyren är ändå skyddsvärt med tanke på att lokalerna med rikare torrängsflora är fåtaliga. Vid den av branta klippor omgivna Hällebäckabukten ligger en liten sandstrand som flitigt utnyttjas av badande. Här finns också en småbåtshamn. 3.4 DELOMRÅDE IV: Strandavsnittet Ormestad - Dännäs huvud samt Gullmarsvik och Smörkullen Ormestad Dännäs Avsnittet karaktäriseras av branta svårtillgängliga stränder där granskogen på flera ställen når ned till strand- linjen. De brantaste partierna och åsryggarna utgörs dock av kala hällmarker. Vid Sundvik och Viken finns inskärningar i strandlinjen med sandstränder. Sandstranden vid Viken utnyttjas som badplats för de som bor i den närliggande fritidsbebyggelsen men den är även tillgänglig för allmänheten. Stranden vid Sundvik är mer privatiserad och badmöjligheterna är inte heller lika goda här. Blockstranden på östsidan av Dännäs huvud utgör en omtyckt tilläggsplats för småbåtar. I den sparsamma vegetationen på den storblockiga stranden märks bohusmarrisp (Limonium humile). Bäckravinen vid Sundvik vars övre del av klädd med gran- skog och som i nedre delen omges av unglövskog och igenväxande ängsmarker har en trivial flora helt fri från mer krävande arter. Väster om bäckens mynning finns

19 15 några små klippuddar med framsipprande vatten och avvikande hällmarksvegetation med bl.a. bergsslok, stinknäva, smultron, prästkrage och knutnarv (Sagina nodosa). Öster om Sundvik kläds de branta sluttningarna av lövdominerad skog av klibbal, björk och tall i det lågörtsdominerade fältskiktet märks vitsippa, harsyra hultbräken och hallon. I bukten vid Viken finns en sandig, väldränerad slänt med torrängsfragment och enbuskbevuxen rished, vegetationen är starkt nedsliten på grund av det livliga badlivet. Gullmarsbergs bokskog Gullmarsbergs bokskog har tidigare ansetts vara Sveriges nordligaste verkliga bokskog i större skala (Lindner 1935). Bokskogen har naggats i kanten något under de senare decennierna men gör fortfarande skäl för epitetet. En stor del av skogen är utbildad som ängsbokskog, i anslutning till bäckravinen med en mycket yppig undervegetation. I ängsbokskogen förekommer sparsamma inslag av björk och ek. Där trädskiktet är glesare påträffas även hassel. Bokskogen avsnörs av en granplantering i en västlig och en östlig del. I den västliga delen längs bäckravinen är floran rikast. Här förekommer bl.a. lundstjärnblomma, springkorn, strutbräken, stinksyska, gullpudra, skärmstarr (Carex remota), ormbär, skavfräken och hässelbrodd. På något torrare och mullrikare mark en bit från bäckfåran uppträder vårärt och skogsbingel. I områdets östra del finns hedbokskog och torrare ängsbokskog med fattigare undervegetation. I de lägst liggande delarna finns även här inslag av fler krävande arter, bl.a. hässelbrodd och skogsbingel. Bokskogen är i större delen mycket välutvecklad och ger ett naturligt intryck. Träden är höga och rakstammiga med högt upp förgrenade kronor. Tyvärr störs helhetsintrycket av den kompakta unggranskog som når en bit in i bokskogsområdet. Även hyggesmarken som når ned en bit i den botaniskt intressanta bäckravinen inverkar negativt på bokskogslandskapet Gullmarsbergs bokskog är sedan 1976 förklarat som naturreservat. Gullmarsberg Den gamla herrgården Gullmarsberg är vackert belägen på en i Gullmarsvik utskjutande klippudde. Huvudbyggnaden som är från 1600-talet ligger på uddens högsta punkt inramad av äldre vidkroniga träd av ek, ask och lönn. På den långt utskjutande klippudden finns små ängsfragment med en ställvis kalkpåverkad flora där bl.a. ängshavre (Arrhenaterum pratense) och flenti-

20 16 motej (Phleum boenmeri) förekommer i en ängsvegetation som domineras av rödven, rölleka, gulmåra, svartkämpar, liten blåklocka och bockrot. Snår av nypon, björnbär och enstaka träd, huvudsakligen al, apel, lönn och ask förekommer i anslutning till de små ängsmarkerna på den hällmarksdominerade udden. I närheten av herrgården påträffades körvel (Myrrhis odorata), skelört och sparvnäva (Geranium pusillum). Yttersta spetsen av udden lämpar sig utmärkt för bad - ett förhållande som också tycks vara allmänt känt. Även den lilla holmen omedelbart utanför uddens spets, kan nås torrskodd och är livligt frekventerad under badsäsongen. Gullmarsvik Landskapet kring den inre delen av Gullmarsvik är ganska flackt med uppodlade lerslätter och smala strandängspartier. Strandängarna i södra delen av Gullmarsvik är ej betade och den västligaste strandängsremsan har en sötvattenspåverkad vegetation med bl.a. havsäv och bladvass. Vid Skredsviksåns utflöde finns vidsträckta lerbankar med glasörtsamhällen. Värt att notera är också den rikliga förekomsten av åkerkösa (Apera spica-venti) i åkrarna kring Gullmarsberg. Arten tillhör den grupp av åkerogräs som med nuvarande utsädeshygien och bekämpningsmetoder tycks vara dömd till utrotning. Arten är numera mycket sällsynt i Bohuslän. Strax öster om Gullmarsberg ligger en klippa alldeles invid vägen nära vattnet. I den fuktiga nordvästexponerade branten förekommer rikligt med lavar (Peltigera sp.) och mossor i en vegetation av nästan oceanisk karaktär. Det öppna kulturlandskapet kring Gullmarsvik är värdefullt från landskapssynpunkt. Det är fråga om ett av fritidsbebyggelse förhållandevis oexploaterat jordbrukslandskap. Det öppna och rofyllda landskapet ger möjlighet till utsikter över Gullmarsvik mot Lilla Bornö och det centrala fjordområdet. Cederslund Kring den gamla 1700-tals gården Cederslund utbreder sig ett lummigt odlingslandskap. Åkrar och betesmarker sluttar här mjukt ned mot Gullmarsvik och de kantas i norr av randlövskogar dominerade av ek. I bäckravinen öster om vägen mot Munkedal är vegetationen bitvis mycket tät och svårgenomtränglig. Vid själva bäckfåran växer några tuvor av skärmstarr (Carex remota) och stinksyska. Längre upp i bäckdalen har genom dämning en liten konstgjord sjö skapats. Här finns bl.a. tre igelknoppsarter Sparganium minimum, S. erectum och S. glomeratum. Den sistnämnda är annars relativt sparsam i kustlandet.

21 17 Sydväst om Cederslund på en klippudde märks små lövskogsdungar dominerade av bok. I anslutning till odlingsmarken finns här också en äldre ek som är skyddad som naturminne. På udden ligger en samling fritidshus och här finns även en badplats. Smörkullenområdet Strandpartiet utgör det brantaste och mest framträdande i hela fjordområdet. Här vid Saltkällefjordens mynning är sydvästsidan utbildad som en förkastningsbrant med lodräta stup på upp till 100 meter. Den förhållandevis lättvittrade berggrunden, som här består av en pegmatitrik gnejs har också gett upphov till rasmarker med sten och grus samt anhopningar av jätteblock. Några hundra meter från förkastningsbrantens krön ligger Smörkullen, den högsta punkten i hela fjordområdet (134 m.ö.h.). Allmänheten kan nå Smörkullen via en markerad stig från parkeringsplatsen vid Dalaberg. Från toppen har besökaren en magnifik utsikt över fjordlandskapet, Bokenäset och de skogklädda höjdsträckningarna inåt landet. Smörkullen och de närliggande bergsryggarna intas av mycket vackra hällmarstallskogar med mycket gamla, av vinden tuktade tallar, ibland groteskt förvridna, nästan växande parallellt med berghällarna. Enstaka granar och lövträd, främst asp, björk och rönn uppträder också. Undervegetation är som alltid i hällmarstallskogar mycket mager och mosaikartad: På hällarna finns kuddar av raggmossa (Rhacomitrium languinosum) och renlavar (Cladonia rangiferina och C. silvatica), i sprickor enstaka strån av kruståtel, brunven och små riskuddar med mjölon eller ljung. Ställvis har ett heltäckande fältskikt kunnat utvecklas. Detta är då helt risdominerat med kråkris, blåbär, lingon eller ljung samt med ett svagt utvecklat bottenskikt där mossan Dicranum undulatum dominerar. Hällmarstallskogarna övergår i sänkorna i blåbärsgranskogar eller mossrika granskogar. även dessa är självsådda med ett betydande lövinslag. I några raviner närmare fjordstranden finns rikare granskogar med bl.a. trolldruva, blåsippa, ängsfräken, lundelm och dvärghäxört (Circaea alpina). I grandominerade blockmarker uppträder också det bredbladiga gräset skogssvingel (Festuca altissima) tillsammans med dvärghäxört och triviala hedskogsarter som skogsstjärna, örnbräken och hallon. I strandnära avsnitt förekommer blockmarker med hasselsnår och mycket rikt och välutvecklat fältskikt som domineras av skogssvingel. Här finns dessutom rikligt med vårärt, blåsippa, skogssvingel och harsyra. Den krävande floran betingas här inte av skalgrusförekomsten utan har utvecklats direkt på vittringsmaterial, vilket är anmärkningsvärt. Mot fjorden löper ett par branta, nästan vegetationslösa rasmarker med sten och finare vittringsmaterial. Genom de ideliga rasen har vegetationen bara fått fäste inom begränsade partier, men rasmarkerna hyser trots detta flera

22 18 inslag av botaniskt intresse. Ett av dessa rasområden, det s.k. Ormskredet är väl synligt från sjön och har haft stor betydelse i den lokala folktron. Ormskredet omnämns redan av Ödman (1746) : I det stora berget Smörkullen säges av gammalt folk en stor orm eller drake haft sitt bo, Ormskredet kallat, hvarest dagligen utur hålet rinner helt fin sand, ännu med muscus eller barlind beprytt. Vegetationen på dessa rasmarker utgörs delvis av en del torrängsarter som blodnäva, kungsmynta, bergyllen, oxbär och trollsmultron (1 lokal). Andra typiska rasmarksarter är bergsslok, lundgröe, hallon, vänderot, gullris och skogssallat. I kanten av rasmarkerna förekommer också lövdungar med lind, asp, olvon och vitoxel (Sorbus aria coll), ibland med en sparsam undervegetation av blåsippa och vispstarr (Carex digitata). Från Ormskredet uppges även lundskafting (Brachypodium sylvaticum) (Fries 1971) men arten har inte återfunnits under inventeringen. På klippavsatser i strandnära områden växer rosenroten i individrika bestånd. På några små isolerade blockanhopningar finns lövdungar av alm och ask med bl.a. skogsbingel i fältskiktet. Floran i blockmarken är delvis påverkad av fågelspillning vilket det rika inslaget av nitrofila arter vittnar om. Här finns brännässla, renfana, vänderot, kungsmynta m.fl. De lodräta klippväggarnas vegetation är sparsam och svåråtkomlig. Till de intressantare inslagen hör vitoxel som tycks trivas på de mest utsatta lokaler. På några ständigt fuktiga mot nordväst vettande bergsstup har tom tätörten etablerat sig tillsammans med en rik kryptogamflora av främst levermossor. Även mur-rutan ska förekomma inom Smörkullen-området. Denna lilla ormbunke förekommer nästan uteslutande på kalk och dess förekomst visar att den speciella berggrunden här är mer basisk, kanske med inslag av kalkrika mineral. Ett förhållande som också förklarar den ovanligt rika rasmarksvegetationen i området. Åtskilliga andra lundarter och florainslag av stort botaniskt intresse är uppgivna från Smörkullen (Fries 1971). Några närmare lokaluppgifter finns dock inte för följande arter: myskmåra vippärt lundbrämsa nästrot spindeblomster vätteros stor fetknopp ryl Galium odoratum Lathyrus niger Cardamine impatiens Neottia nidus-avis Listera chordata Laturaea squamaria Sedum rupestre Chimaphila umbellata

23 19 Med tanke på områdets svårtillgänglighet och oförändrade utseende under senare tid, bör de flesta av dessa arter kunna återfinnas även idag, men det krävs alpinistiska färdigheter för att inventera området mer systematiskt. Av ovanstående framgår att Smörkullenområdet är mycket värdefullt från botanisk synpunkt. Här finns inom ett mycket begränsat område opåverkade, naturliga barrskogar, små lövdungar av lundkaraktär och rasmarker som tillsammans hyser oerhört mycket av floristiskt intresse. Lokalen torde ha få motsvarigheter i Bohuslän när det gäller ansamlingen av skyddsvärda arter av olika kategorier. Området har föreslagits bli naturreservat och man har då särskilt pekat på de väldokumenterade geologiska, landskapliga och ornitologiska kvaliteerna som fjordbranten representerar. Men de botaniska skyddsvärdena är således också av hög dignitet och motiverar väl att området av- sätts som naturreservat. Det finns också starka motiv för att skydda naturskogen i området sydöst om det föreslagna naturreservatet. Det är även här fråga om spontansådda skogar, en mosaik av hällmarkstallskog och hedgranskogar med rikt lövinslag. Dessa skogspartier är biologiskt intressanta och dessutom värdefulla som strövområden och bärmarker. Omfattande slutavverkningar i dessa gamla skogsbestånd skulle vara mycket olyckliga från naturvårdssynpunkt. De skulle också innebära risk för stomskador i den kvarlämnade skogsridån på den högt belägna och utsatta bergsplatån kring Smörkullen. De soptunnor och rostiga plåtlådor som placerats högst upp vid utsiktspunkten i utgör visserligen en kontrasterande förgrund till den insmickrande utsikten, men bör ändå tas bort eller få en diskretare placering. Likaså bör den av avfall fyllda grustäktgropen nedanför utsiktspunkten återställas. 3.5 DELOMRÅDE V: Saltkällefjordens inre del Strandpartierna kring inre delen av Saltkällefjorden karakteriseras av en sönderbruten topografi. Den sydöstra stranden är till större delen brant och otillgänglig, medan den nordvästra uppvisar en något jämnare topografi. Fritidsbebyggelsen är omfattande och praktiskt taget samtliga lättillgängliga strandavsnitt utmärks genom an- samlingar av fritidshus. Knähammarens fyr Skaveröd Fjordsidan mellan Trinde holme och Sjöhagen är oexploaterad, men föga tillgänglig. Hedgranskogar når här ställvis nästan ned till strandlinjen. Strandavsnittet är landskapligt framträdande men äger inga större botaniska kvaliteer.

24 20 Landskapsbilden vid Skaveröd domineras av slutna hedgranskogar. I bäckravinen finns här något rikare vegetationstyper. I övre delen längs åkermarken kantas bäcken av strutbräken. Längre ned längs bäckens lopp bryts barrskogsdominansen av ett litet lövskogsparti med ask, klibbal och hassel. Fältskiktet är välutvecklat med rika bestånd av skogsbingel och stinksyska. Ängslövskogen övergår ett stycke från ravinens botten i en zon av hedlövskog med bok och ek. Naturen vid Skaveröd är småskalig och landskapligt tilltalande, men områdets botaniska kvaliteer är inte av någon högre dignitet. Örekilsälvens mynning och Saltkällefjorden öster om älven I Saltkällefjordens östligaste del mynnar Taske å, som i nedre delen kantas av en lövridå bestående av klibbal och hägg. Åns frodiga strandvegetation hyser inte så mycket av botaniskt intresse. Skogssäv, topplösa, vanligt mannagräs och gul svärdslilja dominerar. Nära utflödet finns också springkorn. Söder om Taske ås' mynning finns en sandstrand och ett flackt sandfält, som till stor del har planterats med tall. Området utnyttjas som badplats och uppställningsplats för husvagnar. Den sparsamma vegetationen som består av trift, gulmåra, rödsvingel och bockrot är nedsliten och söndertrampad. Närmast stranden finns ett bälte med strandråg och saltarv. Bergshöjden norr om Gamla Saltkällan ligger mitt i mynningen av Örekilsälvens dalgång och dominerar därför landskapsbilden. I denna bergsryggs sydsluttning finns en värmegynnad torrängsflora med bl.a. brudbröd som för övrigt är mycket sällsynt kring Gullmarens stränder, vidare förekommer trollsmultron, kungsmynta, berggyllen och blodnäva. För övrigt utgörs floran av mindre krävande torrängsarter som sandlök (Allium vineale), bergrör (Poa compressa), femfingerört, harklöver, tjärblomster, käringtand, kärleksört, slåtterfibbla, och hällebräken (Woodsia ilvensis). I klippskrevor och vid bergsbrantens fot har också en del lövvegetation fått fäste, Vitoxel (Sorbus aria coll.), getapel och oxbär (Cotoneaster niger och C. integerrimus) är de från botanisk synpunkt mest intressanta buskelementen. Lövskogspartiet sydväst om bergshöjden är till stor del rar alm och ask men här förekommer också klibbal, ek och asp. I fältskiktet märks ludelm, humleblomster, ormbär, stinksyska, vårsmörblomma, harsyra och vitsippa. Lövskogspartierna omedelbart norr om Gamla Saltkällan har en något annorlunda karaktär och ligger delvis på skalförande mark. Ek, ask, klibbal dominerar i trädskiktet. Trädskiktet är relativt öppet och ungskogsinslaget är bitvis påfallande stort. På något torrare mark karakteriseras fältskiktet av lundgröe med inslag av häckvicker, humleblomster och blåsippa.