Guideböcker till historiska platser

Transkript

1 Innehåll Fakta & innehåll sid 1 Framsida sid 2 Förord sid 3 (2) Personer & ord sid 4 (3 4) Huvudtext sid 5 11 (5 18) OBS: Sidor med mycket färg: 1, 2, 3 & 7. Fakta om e-boken Titel: De äldsta grafskicken 1909 Totalt antal pdf-sidor: 11 st. Format: Liggande A4. Storlek: 1 Mb. Utgivare: E-boksbiblioteket.se & Virvelvind Förlag Uppdaterad: Originaltext publicerad: Författare: Knut Stjerna ( ). Guideböcker till historiska platser Heliga vägen guidebok till Lysekils berömda hällristningar Det är ett av världens mest hällristningstäta områden med 12 stora ristningar inom bara en kilometer. Alla ristningarna ligger längs en kilometerlång väg som kallas för den heliga vägen. I den här guideboken får du veta allt om Lysekils mest berömda hällristningar och de andra fornminnena i närheten. Sveriges 33 mest sevärda vikingaplatser Under vikingatiden var Sverige en av världens mest spännande områden. Här kan du också uppleva den här dramatiska tiden genom att besöka de vilda vikingarnas gravar, vägar, monument och befästningar. I guideboken 33 MEST SEVÄRDA VIKINGAPLATSERNA I SVERIGE får du tips på de bästa platserna att besöka. Greby gravfält Greby gravfält utanför Grebbestad i Bohuslän beskrivs ofta som det vackraste i Sverige. Den här guideboken handlar om gravfältet, dess många resta stenar och om utgrävningarna här på 1800-talet. Du får kartor, historik och spännande sägner om blodiga slag. Tanums hällristningar I trakten kring Tanum finns Sveriges största koncentration med hällristningar och har dessutom utsetts till världsarv. Det här är en praktisk guidebok till de största ristningarna. Boken innehåller massor av kartor, bilder och praktisk info för dig som vill besöka de berömda hällristningarna i Vitlycke, Litsleby, Fossum och Aspeberget. Hilmas Alaska guidebok om guldgräverskan och trädgården av cement I mer än 80 år har tusentals besökare kommit hit för att se den galna trädgården utanför Strömstad som guldgräverskan Hilma Svedal byggde med 100-tals ton cement. Det här är en praktisk guidebok som är gjord för ditt besök med massor av foton, historik och kartor. Mer info:

2 DIGITAL E-BOK FRÅN Knut Stjerna De Äldsta Grafskicken 1909

3 FÖRORD Ett av de viktigaste fornminnena för arkeologerna är gravarna. I den här e-boken kan du läsa hur en av Sveriges mest inflytelserika arkeologer förklara varför och hur gravarna under stenåldern byggdes. En typisk dös i Haga, Bohuslän. Den här e-boken är skriven av arkeologen Knut Stjerna [ ] som omkring förra sekelskiftet påbörjade ett ambitiöst forsknings projekt för att kartlägga hela den svenska stenåldern. Det här projektet blev aldrig slutfört eftersom Stjerna avled redan Vad som finns kvar är den kartläggning av stenålderns gravar och gravskick som vi här publicerar som en e-bok. E-boken innehåller en genomgång av de olika typerna av stenålders gravar. Det handlar mycket om Sverige, men exempel har också hämtats från stora delar av världen och Europa. Knut Stjerna ger också en liten genomgång av de ritualer och den tankevärld som låg bakom de här tusentals år gamla gravskicken. Han gör det genom att analysera själva gravarna men hämtar också exempel från de naturfolk som fortfarande till stor del använder samma gravskick. Trevlig läsning Mikael Jägerbrand Redaktör mikael@jagerbrand.se Copyright 2008 Mikael Jägerbrand/Virvelvind Förlag, Lysekil. Den här e-boken DE ÄLDSTA GRAFSKICKEN publicerades digitalt första gången i oktober 2008 och uppdaterades den 24 september Texten publicerades ursprungligen 1909 med originaltiteln De äldsta grafskicken. Särtryck ur Upsala Nya Tidning. Författaren Knut Stjerna avled 1909.

4 LITE ORD & PERSONER Chree. Ursprungsbefolkning bosatt i gränsområdet mellan Kanada och USA. Stammen kallas i dag Cree och har medlemmar. Goyshas. Det är osäkert vilken stam som författaren menar med Goyshas. Jæderen. Kuststräcka utanför Stavanger i Norge. Landsdelen stavas numera Jæren och har mer än invånare. Kjökkenmödding. Ordet betyder egentligen avfallshög från köket och används om de stora avfallshögar som ofta hittas vid stenåldersboplatser. Företeelsen stavas i dag kökkenmödding. Mentone. Fransk stad på gränsen till Italien. Stadens namn stavas i dag Menton. Fynden från grottorna finns i dag på museum inne i Menton. Paleolitikum. Arkeologisk tidsperiod som började för 2,3 miljoner år sedan och slutade omkring år f Kr, då den följs av neolitikum. Pueblos. Indianstam med ca medlemmar i de amerikanska delstaterna Arizona och New Mexico. Flera av deras förhistoriska husruiner är populära sevärdheter. Spy. Stad i norra Belgien, nära staden Namur. Fyndet av två skelett gjordes i grottan Betche aux Roches år Stjerna, Knut Martin. [ ] Arkeolog och journalist. Utsågs 1905 till docent i nordisk och jämförande fornkunskap i Uppsala. Skrev ett stort antal artiklar om framför allt folkvandringstiden i allmänhet och berättelsen om Beowulf i synnerhet. Stora Karlsö. Ö utanför Gotland som nu är naturreservat. Den stora grottan Stora Förvar grävdes ut under åren Man hittade stora mängder arkeologiska fynd från stenåldern i ett mer än fyra meter tjockt kulturlager. Uaupes. Indianstam som lever i Colombia vid floden Rio Negro. Åloppe. Stenåldersboplatser i Nysätra, Enköping. Utgrävningar ägde rum här i början av 1900-talet. 3 4

5 DE ÄLDSTA GRAFSKICKEN Publicerad 1909 i Upsala Nya Tidning nnan ännu isen för sista gången ryckte fram öfver norra Europa och de landsträckor som lågo norr och väster om Alperna förvandlats till en öde tundra, ströfvade människor kring i talrika horder i skog arne vid de västeuropeiska flodernas stränder. Men oaktat denna tidrymd, under hvilken Västeuropas klimat ändrades från tropiskt till arktiskt, sträckt sig öfver årtiotusenden och fastän vi kunna räkna de kända redskapen i 100,000-tal, sakna vi likväl kunskap om någon graf. Det är ett skede af oerhörd längd men utan historia, nästan utan utveckling. De redskap man förfärdigade voro af typer som begagnats i mänsklighetens barndom öfverallt på jorden. De tillslogos utan vana och någon förbättring i dess utarbetande kan ej spåras. Då i en flock af dessa halfmedvetna kringströfvare en menniska lades på jorden, blek och med bristande ögon, ha de öfriga icke förstått, att den sömn hvari hon sjönk, var oåterkallelig och utan slut. Ur stånd att väcka henne ha de dragit vidare och glömt henne. Därför sakna vi hvarje spår af begrafning från detta urskede icke blott i Europa utan ock i världen öfverhufvudtaget. De mötte döden utan reflexion liksom stundens faror och öfverflöd. Kölden ryckte i Europa människorna ur detta intelligens lösa behaglighetstillstånd. Tvungna att kämpa med hvarandra och med djuren om de få naturliga boningarne, om skylande kläder och den sparsammare födan, upp öfvade de sin förmåga att söka utvägar, att tänka. Under denna köldperiod börjar människan förfärdiga olika redskap till olika ändamål och begagnar sig därvid af nya material. Då visa sig också de första tecknen till konst och de första grafvarne. Man kom underfund med att det fanns ett sömntillfälle som icke var likt de andra, att det varade mycket längre. Man redde då åt den insomnade en bädd i flockens bostad och lät honom ligga kvar där på det ställe där han brukade 5 6

6 ligga. Hos åtskilliga folk kan man varsna minnen af denna åskådning ända till vår tid, långt efter boplatsstadiet och efter det att värkliga hus börjat uppföras. Så begrofvo Chreehindianerna sina döda i själfva huset, där de lefvande bo. Uaupesindianerna likaså. Likstanken blef emellanåt så stark, att de måste begifva sig bort, men de återvände alltid. I längden har visserligen detta bruk visat sig olämpligt, men man kan på många ställen spåra att det en gång varit rådande. På somliga ställen såsom hos Pueblos i Arizona begrof man sålunda de döda, brända eller obrända u n d e r huset, på andra ställen såsom litet hvarstädes i Sydamerika, har man valt en särskild afdelning af huset för de döda. Såsom alltid har seden starkast kvarlefvat hos de förnäma. Så fingo hos Goyshas blott de betydande bo kvar i huset, ej menig man. Något liknande har ju varit fallet i Europas medeltid, då de förmögne fingo sin hviloplats i Guds hus och ännu i dag ha ju de förnämste grafkapell. Äfven sedan helt nya vanor uppstått, kunna vi skönja den gamla seden, i det man bevarar de döda mycket länge i husen innan de föras till graffältet. Hos kineserna få så de döde ligga mycket längre än behöfligt på sina gamla liggplatser i boningarne, bland rikt folk ända till 7 veckor, innan de föras bort. På somliga ställen i Amerika, låter man den döde ligga kvar i huset, bygger sig själf en koja där bredvid och bränner så upp den döde och hans hus. Men efter hand uppkommer en sed, som förtränger den gamla. Den dödes sömn varade mycket länge, och man byggde därför åt honom ett fastare hus än åt de lefvande. Så få de lefvande bo på den gamla platsen. Ur synpunkten af den enkla åskådning som här omtalats, måste vi se det älsta grafskicket under förhistorisk tid. Man begrof den döde för hans långa sömn och man väntade, att han en gång skulle vakna ur denna och åter börja lefva i stammen. Från den sista stora nedisningens tid äro åtskilliga grafvar kända. Den döde ligger utsträckt eller böjd,»i sof läge», på jägarstammens boplats. Kölden hade då tvungit människorna att söka skydd i bergens grottor, och här sträcka sig boplatslagren öfver hvarandra med sterila lager mellan sig. Tvänne af dessa ligga i södra Frankrike. I en af dem tror man sig under den dödes hufvud ha funnit ett slags kudde af krossad flinta, i den andra ett värktyg af flinta vid den dödes hand. Men dessa iakttagelser äro osäkra. Ett tredje mycket viktigt fynd är det från Spy i Belgien, där tvänne skelett funnos vid sidan af hvarandra, det ena något böjt med kinden hvilande i handen. Under de årtusenden som nu följde, ända till dess ismassan definitivt trängdes tillbaka, var grafvens plats densamma: stammens boplats. 7 8

7 Särskilt upplysande äro grottorna vid Mentone, på gränsen mellan Frankrike och Italien. Somliga af dessa grottor hafva under flera olika skeden varit bebodda af människor. Lägst finnas lager med rester af djur som lefvat i mycket varma omgifningar, öfver dem lager som visa ett kallare, slutligen mycket kallt klimat, återigen ett varmare, därpå lager med djur från ett kallt och öfverst lager med djurben som antyda samma klimat som i våra dagar. Under alla dessa perioder ha människor bott i grottorna vid Mentone och i sina boplatser begraft sina döda. I vissa grottor ligga således inbäddade i de kolim preg nerade boplatsskikten flera begrafningar öfver hvarandra, i ett par grottor fyra, i en annan tre. De döda ha lagts ned i sina vackraste dräkter. Genom mikroskopisk undersökning anser man sig hafva kunnat iakttaga, att de varit iklädda pelsar. På armar och hals ha somliga haft band af snäckor, af tänder och af fisk kotor. Särskilt allmänna äro de sistnämda, som trätts i långa rader på parallella trådar, sammanhållna därigenom, att de trätts i hål, som gjorts i rad öfver hvarandra i djurtänder, hvilka sålunda hängande vertikalt omväxlat med de vågräta fiskkotsraderna. Någon gång ha de döde haft mössor, öfverdragna med hundratals små snäckor. Den röda färgen har man älskat som öfverallt på de allra tidigaste utvecklingsstadierna. Så äro skeletten emellanåt delvis betäckta med hämatit. Ett par barn synas ha nedlagts En typisk svensk gånggrift i Berg, Bohuslän. Teckning: Gunnar Åberg i vida rödfärgade skört. Vanligen ha de döda lagts ned på sidan, alldeles oskyddade, men någon gång har man satt stenar ikring hufvudena för att skydda mot nedfallande klippartierna. I vissa fall ha de döda begrafts tillsammans. Så hvilar i en graf en ung man i en gammal kvinnas sköte, båda med ryggen nedåt, i en annan graf ligga tre personer bakom hvarandra. I ett samtida graflager i Mähren äro bredvid hvarandra graflagda ej mindre än 20 människor. Det torde sålunda knappast vara tal om, att man redan då begraft vissa individer för att följa andra. I de älsta grafvarne äro ännu de redskap och vapen, som lagts ned med de döde, få, de bli senare flera. Likaså 9 10

8 börjar man mot slutet af den paleolitiska tiden att förse den döde med föda. Dessa nyheter beteckna en skiftning i uppfattningen af lifvet efter detta. Sömnen blef väl lång. Man började därför få för sig, att den döde emellanåt var vaken som de lefvande människorna och vid dylika tillfällen behöfde äta, dricka och skydda sig. Men samtidigt trängde sig en annan föreställning fram, ännu icke allmänt, men liksom af sig själf, hos somliga stammar. Denne döde som fick gå ikring, kunde lätt göra skada. Det var så mycket ledsamt som inträffade, till hvilket man icke visste någon annan tillskyndare än den som låg ständigt tigande mitt ibland dem. Det gällde att hindra honom från dylikt, och därför band man honom med knäna upp mot bröstet och hakan. Under den sista paleolitiska tiden träffa vi här och hvar i boplatslagren skelett, som utvisa en dylik behandling af den döde. Då isen dragit sig tillbaka och vid den tid, då baltiska insjön genom Bältena och Sundet förenades med Västerhafvet, började människorna kommande någonstädes österifrån besätta södra Skandinavien. De tillhörde en lägre civilisationsgrad än de människor som senast omtalats. De bodde på boplatser, först på flottar, senare vid kanterna af haf och insjöar. De begrofvo sina döda utsträckta i boplatslagren, mitt ibland folket. Sådana äro åtskilliga grafvar, som man påträffat i Kjökken möddingarne på Danmarks kuster och helt ny- lig en i en grotta på Jæderen i Norge. De döde ligga ensamme, emellan åt kringsatta med ett par stenar, djupt inbäddade i lagret af ostronskal, skörbrända stenar, flintoch ben affall, som fortfar att växa så länge bo platsen begagnades. Täm ligen liknande äro begrafningarna på de svenska sten ålders boplatserna. Vi känna sådana grafvar särskilt från Got land. Och sannolikt härröra de människo ben som påträffats vid Åloppeboplatserna i Upland och i Stora Karlsögrottan utanför Gottland från rubbade grafvar af samma art. Då man glömt den döde, eller då en ny stam kom till platsen trampade man sönder det i en nödtorftig grop nedlagda skelettet och benen spriddes åt liksom djurbenen. De stora rörbenen klöfvos sedan af fukt och sol. Rubbade grafvar från paleolitisk tid hafva i Frankrike påträffats bredvid de ännu bevarade. I dessa nordiska grafvar har näppeligen konstaterats något grafinventarium. De beteckna således ur civilisationshistorisk synpunkt det tidigast möjliga skedet. Medan ännu de små europeiska horderna sökte sin tillfäliga föda i skogarne eller på de grunda vattnen, samman tvungos de från Libyens platåer nedströfvande stammarna till gemensamt arbete och därmed till social sammanslutning. Den rika marken, som af sig själf gaf frukt lämnade vid sådd dylik i mångfald. De i början planlösa, sedan alltmera systematiska vattenregleringarna 11 12

9 gjorde af sammanslutningarna organisationer, hvilka så småningom fullkomnades och växte till ett rike. Under detta hägn uppblomstrade den äldsta kulturen med åkerbruk och hantvärk. Den egyptiske åkerbrukaren var ej hänvisad till flyttningar som hans äldsta förfäder och de europeiska jägarne. De tillfälliga skydd, som åstadkommits på de gemensamma boplatserna, fingo vika för den fastare af lera och ris eller grenar byggda kojan; den gamla boplatscivilisationen försvann. Därmed upphörde också det urgamla sättet att begrafva de döda i boplatserna. Man begrov dem i stället i huset eller i nya, enkom till grafvar bygda hus. Så begrafva t. ex. på Borneo ännu vilda stammar sina döda i höga pålbyggnader, byggda alldeles som de levandes, och till vilka man, liksom till de levandes når upp genom en hög trappstege. Ett gotiskt ord för hus lånades af vissa slaviska folk, och sjönk hos dem så småningom ned till att beteckna en af ekonomibyggnaderna, stallet. Sin ursprungliga betydelse förlorade det på germansk botten, där det i stället stannade kvar som beteckning för den dödes hus, slutligen grafhögen. Den hos bosittande folk allmänna seden att begrava fränderna i särskilda boningshus har ingenstädes tagit så storartade uttryck som i Egypten. Allteftersom tron på ett lif efter detta tog koncisa former växte även krav et på detta följande lifs långvarighet. Huset för den döde byggdes kan man säga för evigheten. De levandes ursprungliga runda och ovala klinhus erhöll i och med det att man började använda stora stenar till material en rektangu lär form, och denna rektangulära grundplan blev för gravbyggnaden den reguliära. Det härvarande livet blev mäst en inledning till det efterkommande, och den dödes dublett, som vistades i kojan, behövde därför en allt starkare bostad. Mastaban så kallades dödshuset hade ursprungligen rum som en vanlig bostad, men sedan ändrades anordningen. För den döde gafs en dörr, för de levande en annan, vilken så småningom utbildades till en värklig port al, ledande till den dödes förmak, kapellet. Här högtidlighölls den dödes minne, då de efterlevande offrade åt honom vad han kunde behöva i sitt nya liv, och utbåda sig tjänster av honom tillbaka. Men som det brukar gå i världen, så gick det också i Egypten. Mastabans herre glömdes som andra människor och efter några generationer hyste den en ny herre, vars ben, utkastade på gatan, skulle giva plats för en senare nykomling. Men konungens gravbyggnader blevo i regeln skonade. I och med det att faraonernas makt växte, konstruerade de åt sin dublett allt väldigare bostäder. Vi känna sådana från de älsta dynastierna. De äro betydande till omfånget, med många rum, möblerade som den levande 13 14

10 furstens. Konungarne lade tydligen an på, att deras mastaba skulle resa sig ofantligt över de andra, och man tillgrep därför den enklast tänkbara formen. Man höjde murarna vertikalt, låtande dem afsmalna mot höjden. Väldigast bland mastaba äro de enorma pyramiderna. Vi föreställa oss nu egypternas ociviliserade grannar. De ha från Nillandet lärt sitt åkerbruk och hantvärk och de komma dit i alla ärenden. Främst af allt varsna de de väldiga gravbyggnaderna, somliga skyhöga, andra större än de levandes hus belägna utefter stora gravgator, i vilka processioner draga för att offra åt de döde. Liksom de av egypterna lärt allt vad de kunna, upptaga de även bruket att bygga sina gravar som rektangulära hus av sten. Men de ägde icke förmågan att bygga med tegel eller tillhugga kalkstenen, de togo stenarne efter val som de voro, förde dem tillsammans till en rektangel, som de täckte med en ny sten, och stendösen var färdig. Stendösar finnas ej i det egentliga Egypten men väl vid alla dess gränser. De finnas ej häller på den fruktbara indiska slätten, likaledes icke i Kina eller på Perus slätter. Men i alla dessa gamla kulturländer finnas liksom i Egypten stora gravtempel av rektangulär grundplan, och de halvvilda folken i Indiens, Koreas och Perus bergstrakter ha över allt efterbildat dem i sina små stenbyggnader, alldeles lika våra fyrkantiga stendösar. Det viktigaste dösområdet är det, som utstrålar från Faraonernas land. Det sträcker sig norr upp till Palestina och Syrien och följer i väster längs efter den afrikanska medelhavskusten ända till Marocko. Dösen sprider sig sedan vidare upp till trakten af Lissabon i väster och utefter den östra kusten fram till Marseille. Följer sedan den fruktbara sänkan till Medelhavet upp till Loires mynning samt till Bretagne och Normandie, går över Kanalen och sprider sig över västra och mellersta Britannien, vidare över Nordsjön till Jylland, danska öarne och Skåne samt från Danmark till de närmaste delarne av norra Tyskland, en del av Elbeområdet, Mecklenburg och norra Brandenburg. Stendösen är aldrig rest på någon stenåldersboplats av den gamla typen. Den följer jordbruket i spåren på dess väg från Nilen till Skandinavien och är monumentet för den orientaliska kulturens spridning. Stendösbyggarne äro alltid jordbrukare och var stendösen visar sig upp häves den gamla jägar- och fiskarcivilisationen. De libyer, som först efterlämnade stendösarne, byggde hus åt sig själva, odlade jorden, höllo boskap, slipade stenen och förfärdigade vapen. Grannstammarna i väster lärde sig av dem samma viktiga nyheter och slutligen gingo dessa över land och hav även till det avlägsna Skandinavien. Dösens spridning visar oss vilken väg de tagit. Stendösen har överallt samma enkla grundform. Det är först genom intryck från andra gravbyggnader denna ändras

11 Beskrives en dös, har man beskrivit dem alla. Dösens gravrum är tämligen långsmalt med 4 väggar. Bottnen är vanligen belagd med krossad flinta, småstenar etc. Därofvanpå ett lager af kol och ofvanpå detta skelettet efter en individ liksom i mastaban. Det händer, att den döde fått med sig ett par lerkärl med föda, flintknifvar, en yxa etc. Väggstenarne äro emellanåt i manshöjd eller högre. De äro i regeln grofva. Ofvanpå dem hvilar så den stora takstenen. Ofta har man för grafbyggnader valt en kulle och kringsatt denna med stenar, hvarigenom en enkel men kraftig monumental värkan åstadkommits. Variationerna bestå i oväsentligheter. Man har på sina ställen, dock ej i Skandinavien, lagt två dösar bredvid varandra med en gemensam långvägg, somligstädes har man genom att ställa flera väggstenar i rad bredvid varandra gjort dösen mycket aflång, på sina ställen i Skandinavien och Tykland har man lagt dösar på en rektangulär hög. Viktigare är att här och var i det nordeuropeiska området dösens ena kortsida göres lägre, så att dösen ger intryck af att ha en ingång från ena sidan samt att man i stället för att som i mastaban föra undan likdelarna för nya invånare lät det gamla skelettet helt enkelt stanna kvar. Men äfven dessa ändringar äro att hänföra till intryckt från seder, kommande från annat håll. För dösbyggarna levde den döde ett själfständigt liv, vari han hade behov av föda, värktyg och vapen och hvarifrån han utöfvade en viss makt. De visade sina döde en pietet som antyder, att en religion, vari dyrkan af förfärderna ingick, nu utvecklade sig i Skandinavien liksom i Egypten. Men ännu flera århundraden efter det, att de första dösbyggarne rest sina grafvar på den skånska slätt en, fortforo i östra och norra Sverge jägare och fiskarestammarne att jorda sina döda i boplatsernas afskräden