Minnets Tempel Examensarbete Temple of the Mind Degree Project. David Vincent. Ania Zdunek och Måns Tham. Supervisor. Examiner

Transkript

1 Minnets Tempel Examensarbete Temple of the Mind Degree Project David Vincent Handledare/ Supervisor Examinator/ Examiner Ania Zdunek och Måns Tham Erik Wingquist Examensarbete inom arkitektur, grundnivå 15 hp Degree Project in Architecture, First Level 15 credits 27 maj 2015

2 Minnets tempel Adolf Loos beskrev graven i sin renaste form: When we find a mound in the woods, six feet long and three feet wide, raised to a pyramidal form by means of a spade, we become serious and something in us says: someone was buried here. That is architecture. Ett liknande resonemang förs av Dom Hans van der Laan vars sakrala arkitektur ofta vittnar om detta arketypiska förhållningssätt. Han uttrycker det: The elements of the house can be derived only from nature: primary datum of the wall-separated space is the unlimited mass of the earth with the limitless space above it; so the limited mass of the walls must also be drawn from the earth in order to withdraw a limited piece of space from the space of nature. Van der Laans nästan arkaiska byggnader får ett uttryck närmare besläktat med de renodlade grekiska templen än med den modernistiska våg som hans samtida arkitekter hjälpte att befästa. Samtidigt var han en sann reduktionist i enlighet med de tidigaste minimalisterna. Hans förhållningssätt till arkitekturen i sin enklaste form kan ses som en hyllning till hela vårt ursprung. Jag vill tro på en byggnad som kan förflytta oss i tid och rum, precis som en tolkning av historiska miljöer kan skicka en till platser fyllda av berättelser. Men här en byggnad frikopplad från en given kontext. Templens monumentalitet beskrivs ofta i sin tidlöshet som något allmängiltigt och universellt. En byggnad rotad i det mest generiska, som det bärande och det burna. Det avskärmade och avskärmande. Rum i sin mest arkaiska form, liknande de rum van der Laan skapade mer än 2000 år senare. Det spännande i van der Laans arkitektur ligger kanske inte i den teori bakom rumsförhållande och proportioner som han utvecklade till sitt universella verktyg, utan snarare i den inneboende styrkan i rummens förmåga att just frikoppla besökaren från tid och rum. Jag tror på dessa idéer för att skapa en plats där minnen kan röra sig fritt. För Van der Laan är dessa arkaiska förhistoriska formationer också en nära förbindelse med naturen, för det är i mötet mellan människa och natur som arkitekturen uppstår. I Van der Laans renodlade arkitektur, bortom sociala, funktionella eller ideologiska system, blir skapandet ett sätt att fullborda naturen och huset ett sätt att skapa en värld, greppbar för sinnet, mätbar för ögonen och skyddet mot det, utanför, gränslösa rummet naturen skapat. För Van der Laan blev språket det viktigaste i förståelsen av detta rum, ett sätt att kommunicera känslor och forma upplevelser. Proportionsförhållanden är språket och verktyget som inger en stabilitet. Jag tror problemet i min jakt efter svaret på en formel för ett behagligt fasadspråk kom av att jag såg på proportioner alltför likt ett grid. Jag tolkade det som en generativ mekanism, likt Corbusiers digramatiska metoder till Modulor-systemet. Eller som den senare post-modernistiska tolkningen som kanske mer kom att handla om bilden och ofta fick en mer ytlig karaktär. Det som saknas i den moderna integreringen av proportionslära tycks vara ett sätt att förhålla sig till dagens jakt efter mer kostnadseffektiva lösningar, där tektoniska kvaliteter man associerar med den klassiska arkitekturen ofta går förlorad, för nya lättare konstruktioner. Mötet mellan de rationella och nya tekniska lösningarna och konventioner blir intressant för diskussionen om en byggnad vars innehåll kämpar med detta möte. Å ena sidan denna fabrik, en av moderniseringsprocessens tidiga barn, som skulle göra döden rumsren. Å andra sidan en plats för avsked, en sista passage in till det nya tillståndet. Jag tror det finns ett behov att utöka programmet till att låta byggnaden få en vidare funktion, en helig plats där minnen kan samlas. Inte bara ett sista avsked eller ett praktiskt och rationellt maskineri. När funktionen får ta över och endast industrin finns kvar, uppenbarar sig genast det mörker som ursprungar i dödsfabrikerna från Förintelsen. Min intention med byggnaden är att också skapa en plats för ett återbesök, en integrering för ökad förståelse av nya metoder och förhållningssätt. Vi må leva i ett allt mer sekulariserat samhälle, men kremering förblir ett tabubelagt ämne, där traditionella riter rotat sig djupt. Ceremonier skapas som ett sätt att bättre förstå och skapa en mening till det universella slutet. Därför blir det viktigt att möta detta behov, skapa ett interaktion mellan det sakrala och profana, som blir uppenbart när man försöker lösa programmets olika delar. Jag har velat skapa en gemensam värld där dessa är sida vid sida, men samtidigt strängt skilda. Det rationella och funktionella systemet måste koexistera med det heliga, för en god arbetsmiljö och ett värdigt avsked för de anhöriga. David Vincent

3 I mötet mellan döden, vardag och arbete. Mellan döda och levande. Mellan det sakrala och profana. Mellan tradition och modernitet. Mellan industri och post-industri. Mellan immanens och transcendens. Stad och periferi. Norra Begravningsplatsen, Hagalund industriområde, Olle Olsson och Blåkulla. Krematorium som kittet, som fogen och länken mellan dessa motsättningar, sidor och världar. Vad blir dess verkliga roll, denna industri som lånar helig mark? Situationsplan 1:2000

4 Fasad, process Proportionsförhållanden Tanken om permanens ledde mig till idén att skapa ett starkt fundament, som senare ritualer och ceremonier kan vila ovan på. Det gav en grund till att studera fundamentets roll för en byggnad. Alberti talade om grunden som en del av jorden och inte byggnaden. Van der Laan förde liknelser med sulan på sandalen, som skyddet mot den hårda jorden. För mig handlar fundamentet i det här projektet om det permanenta, det som ger en stabilitet, men också ett skydd. Men också om övergången mellan platsen och ritualer. Att överdriva dimensionen och låta den utgöra nästan halva byggnadens höjd blev både symboliskt men också funktionellt.

5 Som anhörig tar man sig antingen genom det öppna utomhuskolumbariet, nordöstra delen, eller in via öppningen mot norr. I innergårdens sydöstra hörn finns en entré där man möts av expeditionen. Till vänster når man anhörigrummet. Anhörigrummet är uppdelat i två plan. Det övre en tom vit låda, fylld av ljuset från den transluscenta väggen. Ett första kliv in i en icke-plats, utan kontext och orientering. Bakom glasväggen leder en trappa ned till det undre planet. Ett rum, avsaknad av ljus, bortsett från det som sipprar in i två nischer på motstående sidor. Lågt i tak och väggarna trycker. Italo Calvino uttrycker denna dikotomi på ett poetiskt sätt i De osynliga städerna, genom sin protagonist möte med ett slags Nekropolis. Här har luften bytts ut mot jord, rum är här solider, en stad osynlig från ytan. Det är ett negativ av staden ovan. Här nere sker ceremonin och möjligheten att ta in kistan före bränning blir enkelt för personalen på andra sidan väggen. Efter ceremoni går processionen upp för trappan och mot ljuset. Jag ser rummen som ett sätt följa den döda till slutet, ned till jorden, ett sista avsked. För att sen återansluta med den andra världen ovan jord. För den som vill se själva bränningen finns ett till ceremonirum på övre plan, med fönster som riktar sig mot ugnen, något som är mer vanligt förekommande inom exempelvis buddhism och hinduism. Det känns därför relevant att skapa en plats för de som inte förknippar jorden och mörkret med ett sista avsked, utan snarare själens frigörelse och färd mot ett nytt liv. Ugnshallen är med sina fönsterband fylld av ljus. Taket vilar på de bärande pelarna som står mellan fasadens två separata fönstersystem. Genom det opaka glaset skymtar stålpelarna suddiga. Deras bärande kraft blir diffus och vad lyfter egentligen det tunga betongtaket med sitt exponerade balksystem? Det verkar finnas en önskan om att arbeta i ljus från personalen. För personalen är den här sidan av döden inte förknippat med det mörker som vi utomstående annars tänker på. För att skapa ljus bakom det höga fundamentet placeras ljusschakt i gången på nedre plan. Stora öppningar sträcker sig från vägg till vägg. Det är snarare just öppningar än takfönster. Ett släpp i taket. Ljusschakt som sticker upp mot innergården avdramatiserar i sin tur skorstenen som för tankarna åt en industri. Därför gjordes också försöken att placera den så centralt i vyn som möjligt, och för den som anländer ger den snarare ett intryck av en obelisk. Kistorna lämnar aldrig nedre plan och hanteringen av dem är kraftigt avskilt från anhörigas möte med byggnaden. Först när urnan ska hämtas förs askan upp till övre plan, antingen till en första depå i förvaringsrummet eller direkt i handen till de anhöriga. En del urnor blir stående väldigt länge och förvaringsrummet på nedre plan används för dessa. Det är svårt att finna en plats, anpassad för en baksida till byggnaden, men det kändes lämpligt att lägga garage och infart till väster för att göra inlastningen så okomplicerad som möjligt. Västra delen är även avsedd för personalens utrymmen. Den får en fasad som vetter mot vad jag identifierar som bostadssidan. De som har den här platsen som sin vardag får även möta byggnadens vardag. För en del är mötet laddat med sorg och en byggnad som förknippas med avsked och minne. För andra som möter den varje dag spelar byggnaden en del av ett stadsrum, det blir viktigt att öka förståelsen för denna annars ganska morbida byggnadstypologi. Detta nära möte blev viktigt i gestaltning av ett krematorium, särskilt på en plats där mötet mellan just industri, modernistiska monument och ett nekropolis är så tydligt. Krematoriet fyller sin funktion redan innan den hamnat på ritbordet. Personalrummen är uppradade längs ett band runt innergården. Omklädningsrum och pausrum ligger längst ifrån expeditionen. Mötesrum och kontor närmare mötet med anhöriga. En pelargång ligger utanpå som ett skikt som skapar en mer arkaisk upplevelse ut mot gården och något som anknyter till kolumbariet. Ugnshallen riktar sig mot begravningsplatsen och utgör byggnadens ena kortsidan. Dess högresta fasad ger ett intryck av vertikalitet, för att sedan övergå till en långsmal kropp som sakta letar sig in i suterrängen och med kolumbariet i andra ändan fungerar det som en förlängning av kyrkogården som tar sig in i byggnaden. Plan övre Plan undre

6 Tvärsektion Fasad söder Längdsektion Fasad öst

7

8

9

10