Sudan. Geografi.

Transkript

1 Sudan Sudan skapades av den brittiska kolonialmakten utan hänsyn till etniska eller religiösa skillnader mellan norr och söder. Syftet var främst att få kontroll över Nilen för bevattning i Egypten. När landet blev självständigt 1956 följde närmare 50 år av inbördeskrig. Ett fredsavtal mellan norr och söder slöts 2005 och i juli 2011 delades slutligen Sudan. Då blev södra Sudan den självständiga staten Sydsudan. En rad tvister om gränsdragning och resursfördelning kvarstår dock mellan de två grannstaterna. Geografi Sudan är till ytan Afrikas tredje största land, drygt fyra gånger så stort som Sverige. Det ligger i nordöstra Afrika med en kort kust mot Röda havet i nordöst. En stor del av landet domineras av Saharaöknen, men söderut tar gradvis busksavann över. Namnet Sudan myntades av medeltida arabiska geografer: bilad as-sudan (de svartas land). I denna äldre betydelse betecknar Sudan inte ett enskilt land utan hela den geografiska övergångszon som skiljer Sahara från regnskogsbältet söder därom. Större delen av Sudan är ett lågland som här och var bryts av bergskedjor och högplatåer. De högsta bergen finns i mitten av Darfurplatån i väster. I det södra slättlandet Kurdufan (även stavat Kordofan) ligger Nubabergen. En bergskedja löper också strax innanför kusten. Historiskt har det inte funnits någon klart utstakad gräns mellan det som tidigare var norra och södra Sudan. Även efter landets delning i juli 2011 (se Modern historia) tvistar Sudan och Sydsudan bland annat om till vilken sida det oljerika distriktet Abyei ska höra. Nilen, världens längsta flod, rinner genom Sudan från söder till norr. Två av dess huvudarmar, Vita Nilen och Blå Nilen, flyter samman i huvudstaden Khartoum. Vita Nilen når Sudan från Uganda via Sydsudan. Blå Nilen rinner in från Etiopien i sydöst. Yta km2 (2017) Tid svensk + 1 timme Angränsande land/länder Eritrea, Etiopien, Sydsudan, Centralafrikanska republiken, Tchad, Libyen, Egypten Huvudstad med antal invånare 1/54

2 Khartoum (FN-uppskattning 2015) Övriga större städer Nyala , Port Sudan , Kassala , El Obeid (uppskattning 2008) Högsta berg Kinyeti (3187 m ö h) Viktiga floder Nilen Klimat Klimatet i Sudan är tropiskt hett, särskilt i öknarna i norr, även om vinternätterna där kan bli kyliga. Medelårstemperaturen varierar mellan 23 och 34 grader. I bergen kan dock temperaturen underskrida 20 grader i december och januari. Vanligtvis kan sudaneserna bara räkna med regn i juli och augusti. Längst i norr faller nästan ingen nederbörd alls på grund av passadvindar från nordost. Mellan april och juni förekommer ofta sandstormar (habu), särskilt runt huvudstaden Khartoum. Dessa åtföljs ofta av regnskurar. FAKTA KLIMAT Medeltemperatur/dygn Khartoum 33 C (juni), 22 C (jan) Medelnederbörd/år Khartoum 72 mm (aug), 0 mm (nov-mars) Befolkning och språk I Sudan lever hundratals folkgrupper och ett trettiotal olika språk talas. Uppemot sju av tio invånare räknar sig som araber, men många av dem har sitt ursprung i icke-arabiska folk. Bland minoriteterna finns beja, fur och guhayna. Arabiska är officiellt språk. Bland de lokala språken är kushitiska och nilo-sahariska grupper viktiga. Etniska och religiösa skillnader, i synnerhet mellan muslimska araber i norr och kristna svarta i söder, var en del av den konflikt mellan norra och södra Sudan som 2011 ledde till att landet delades. Politiskt dominerar tre arabiska klaner från Nildalen norr om huvudstaden Khartoum. Därifrån har hittills alla Sudans presidenter kommit. Skillnaden är stor mellan bofasta, jordbrukande araber i mellersta Sudan och nomadiserande arabklaner i andra delar av landet, som i norra Darfur. De styrande i Khartoum uppmuntrar dock tankar på arabisk enhet. Nästan alla araber är muslimer. Nubierna är muslimer men inte araber, även om de alltmer övergår till att tala arabiska. Nubierna har sedan uråldriga tider bott längs Nilen i nordligaste Sudan och södra Egypten. De bör inte förväxlas med nuba, som är samlingsnamnet på en grupp svarta, nilo-sahariska folk i Nubabergen i Södra Kurdufan söder om Khartoum. De allra flesta nuba är muslimer. Sedan Sudan blev självständigt 1956 har alla makthavare i Khartoum velat arabisera de svarta nuba. Grupper av nuba och andra folk ska också ha fördrivits från landområden som de styrande velat ta i anspråk för storjordbruk. Många nuba anslöt sig på 1980-talet till södra Sudans gerillarörelse SPLM/SPLA (se Modern historia). Regimen i Khartoum svarade med hårda militära angrepp och förföljelser av nuba. 2/54

3 Förföljelser av nuba Kriget i Nubabergen pågick till 2002 då en vapenvila slöts. Från 2005 började flyktingar, inklusive före detta SPLA-soldater, återvända till Södra Kurdufan. Planerade utvecklings- och integrationsprojekt dröjde dock, och strider om jord och betesmarker skördade många offer. Både araber och nuba kände sig svikna av sina beskyddare från krigsåren (Khartoum respektive SPLM). I samband med Sudans delning utbröt nya strider i Södra Kurdufan och FN anklagade den sudanesiska armén för grov förföljelse av nuba (se Kalendarium). Folkslaget beja bor i bergen vid kusten i nordöst och talar ett kushitiskt språk, besläktat med somaliska, men även beja blir alltmer arabiserade. Sedan 1980-talet, då boskapspest och torka härjade i öster, bor många beja i kåkstäder runt oljehamnen Port Sudan. Darfur i väster domineras av svarta, muslimska bönder som talar nilo-sahariska språk. Området har fått sitt namn av majoritetsfolket fur. När en fur-dynasti på 1600-talet grundade ett mäktigt sultanat antog fur-folket arabiska namn och sedvänjor, men de behöll sitt språk och en egen identitet. Andra större svarta folk i Darfur är zagawa och masalit. I Darfur finns också nomadfolk som räknar sig som araber, och i norr är de i majoritet. Konkurrens om naturresurser mellan svarta och araber var en av faktorerna bakom den väpnade konflikt som utbröt i Darfur 2003 (läs mer här). Mot slutet av kolonialtiden uppmuntrades afrikaner från andra länder att invandra till Sudan, en uppmaning som hörsammades av många som tillhörde hausa-folket i länder väster om Sudan. Hausa lever idag i huvudsak på jordbruk. Omstridda befolkningssi ror Sudanesisk befolkningsstatistik har länge betraktats som osäker. Den folkomröstning som föregick fredsavtalet 2005 mellan norra och södra Sudan (se Modern historia) gjordes redan 1993 och omfattade inte södern. Trots det förutsatte fredsavtalet att 72 procent av befolkningen hörde till norra och 28 procent till södra Sudan (nuvarande Sydsudan). Utifrån dessa siffror fördelades bland annat politiska poster och oljeinkomster mellan landets två huvuddelar. I april 2008 genomfördes en ny folkräkning som blev kontroversiell redan innan den ägde rum. Resultatet skulle ligga till grund för fördelningen av resurser efter en eventuell delning av landet. Södra Sudan anklagade tidigt nordsidan för att med hjälp av folkräkningen manipulera befolkningssiffrorna till sin fördel. Dessa anklagelser upprepades när resultatet till slut publicerades i maj Enligt folkräkningen hade Sudan vid denna tidpunkt 39,1 miljoner invånare. Av dessa fanns 79 procent i norra och 21 procent i dåvarande södra Sudan. Södra Sudan protesterade mot resultatet och menade att södern omfattade en tredjedel av hela Sudans befolkning, inberäknat mellan en halv miljon och en miljon sydsudaneser som bodde i norr. Majoriteten av invånarna bor i centrala Sudan, framför allt runt städerna Khartoum, Khartoum North och Omdurman. Folk har sedan 1950-talet lockats till denna region av den goda jordbruksmarken och arbetstillfällen inom industri och tjänstesektor. Även Nubabergen och Darfur är ganska tätbefolkade. I övrigt är stora delar av Sudan obeboelig öken. Flyktingströmmar Under andra omgången av inbördeskriget i södra Sudan, , drevs över fyra miljoner sydsudaneser på flykt. Tre miljoner sökte sig till centrala Sudan, där myndigheterna inrättade permanenta flyktingläger utanför Khartoum. Kanske en miljon tog sig till omgivande länder. Från och med 2005 började flyktingarna från södern återvända. I oktober 2009 hade enligt FN:s flyktingorgan UNHCR 2,5 miljoner återvänt, däribland av dem som befunnit sig i grannländerna. En del sydsudaneser som etablerat sig i centrala Sudan ville bo kvar, men deras omständigheter försvårades när de 3/54

4 fråntogs sina sudanesiska medborgarskap efter landets delning. När strider bröt ut i Sydsudan i slutet av 2013 bodde sydsudaneser fortfarande kvar i Sudan, enligt FN:s flyktingorgan UNHCR. Striderna ledde till att flyktingar började strömma från Sydsudan till Sudan. Två miljoner internflyktingar Flera miljoner människor har också drivits på flykt av konflikten i Darfur. FN uppskattade 2011 antalet darfuriska internflyktingar till nästan 2,7 miljoner. Dessutom lever en kvarts miljon darfurier i flyktingläger i Tchad. Under kriget mellan Etiopien och Eritrea fanns etiopiska och eritreanska flyktingar i östra Sudan, och från 2003 har framför allt eritreaner åter sökt sig dit, däribland unga män på flykt från militärtjänsten. Under 2011 kom ungefär eritreanska flyktingar i månaden till östra Sudan. I början av 2015 fanns det sammanlagt ungefär två miljoner internflyktingar i Sudan samt närmare eritreanska flyktingar, enligt UNHCR. Därutöver var hundratusentals sudaneser, främst darfurier, på flykt i Tchad. I stridernas och flyktingströmmarnas spår följer ofta missväxt och boskapsstölder. I mitten av 2015 behövde runt 5,4 miljoner människor i de konfliktdrabbade områdena Darfur, Södra Kurdufan och Blå Nilen livsnödvändig hjälp enligt EU:s kommissionär för humanitär hjälp och krishantering. Språk Arabiska är officiellt språk, men många talar ett lokalt språk vid sidan av arabiskan. Bland ett trettiotal lokala språk kan beja, fur och nubiska språk nämnas. FAKTA BEFOLKNING OCH SPRÅK Antal invånare (2016) Antal invånare per kvadratkilometer 21,3 (2014) Andel invånare i städerna 34,0 procent (2016) Nativitet/födelsetal 33,3 per 1000 invånare (2015) Mortalitet/dödstal 8,4 per 1000 invånare (2013) Befolkningstillväxt 2,1 procent (2014) Fertilitetsgrad 4,4 antal födda barn per kvinna (2013) Andel kvinnor 49,8 procent (2014) Förväntad livslängd 64 år (2015) Förväntad livslängd för kvinnor 66 år (2015) Förväntad livslängd för män 63 år (2015) Folkgrupper 1 4/54

5 uppemot halva befolkningen räknar sig som araber Språk arabiska är officiellt språk 1. näst största folkgrupp är dinka 2. engelska mellan olika folk i söder Religion 2 1 Islam är statsreligion i Sudan, men i princip ska religionsfrihet råda. Efter landets delning 2011 är dock en mycket stor majoritet av befolkningen muslimer, oftast sunniter. Traditionell sudanesisk islam har inslag från förislamiska religioner. Sufiska ordenssällskap (islamiska mystiker) spelar en viktig roll. Ordnarnas grundare och historiska ledare dyrkas ibland som helgon, något som renläriga muslimer kan uppfatta som avgudadyrkan. Flera ordnar bildar basen för traditionella politiska partier. Kristendomen kom till norra Sudan redan under romartiden, men de kristna riken som då grundades gick under på 1200-talet när området erövrades av Egypten. De kristna missionärer som verkat i landet i modern tid riktade framför allt in sig på södra Sudan (nuvarande Sydsudan) där kristendomen bredde ut sig vid sidan av traditionella religioner med inslag av andetro och förfädersdyrkan. I nuvarande Sudan finns bara en liten minoritet kristna. Islamisk lag, sharia, infördes i hela landet 1983 vilket ledde till att sydsudaneserna gjorde uppror mot centralregeringen. Införandet av sharia väckte även protester från sekulariserade muslimer och icke-muslimer i norr. Under andra halvan av 1980-talet mildrades tillämpningen av sharia, men när hårdföra islamister tog makten i en militärkupp 1989 ändrades läget igen utfärdade regeringen ett dekret som ålade domstolarna att åter tillämpa sharia. Provinserna i söder undantogs emellertid. Motståndet mot islamiseringen på 1980-talet var en motor i det långa inbördeskrig mellan norra och södra Sudan som föregick delningen av landet 2011 (se Modern historia). Men även i det nuvarande Sudan finns en opposition mot tillämpningen av islamisk lag. Utbildning I teorin ska alla barn få avgiftsfri, obligatorisk grundskoleutbildning i åtta år från sex års ålder. Världsbanken uppskattade 2012 att endast 54 procent av barnen i Sudan började grundskolan och avhoppen var dessutom många. Färre flickor än pojkar går i skolan. Samma år fullföljde 61 procent av pojkarna och 53 procent av flickorna grundskolan, enligt Världsbanken. Det är framför allt flickor samt barn på landsbygden som inte går i skolan. Särskilt hög är andelen bland barn från nomadiserande folkgrupper. Det saknas separat statistik för regionen Darfur, där en väpnad konflikt och massfördrivning av civilbefolkning bland annat slagit hårt mot skolväsendet. Regeringen gör numera stora satsningar för att höja utbildningsnivån i landet och särskilt stöd riktas till flickor och barn tillhörande nomadfolk. 5/54

6 Även om skolgången ska vara avgiftsfri måste föräldrar ofta betala för skoluniformer och läromedel och ibland även lärarnas löner. Det råder stor brist på utbildade lärare, och de som finns lockas ofta av mer attraktiva arbeten i arabländer. Grundskolan följs av ett treårigt gymnasium. Sudan har flera universitet, av vilka det viktigaste är University of Khartoum. Det finns också ett islamiskt universitet samt ett för enbart kvinnor. Män får studera vid universitet endast om de gjort militärtjänst i armén eller i den halvmilitära milisen Folkets försvarsstyrka (se Utrikespolitik och försvar). FAKTA UTBILDNING Andel barn som börjar grundskolan 54,5 procent (2012) Antal elever per lärare i grundskolan 46,1 (2012) Läs- och skrivkunnighet 73,4 procent (2012) Kostnader för utbildning i andel av BNP 2,2 procent (2009) Kostnader för utbildning i andel av statsbudgeten 10,8 procent (2009) Kultur Det kulturella inflytandet från islam är starkt. De sufiska ordnarna (islamiska mystiker) har egna sång- och danstraditioner, som zikher och madieh. Före militärkuppen 1989 nådde arabisk populärmusik från huvudstaden Khartoum via radio långt utanför Sudans gränser och blev stilbildande på Afrikas horn. På arabiska finns äldre, skriven litteratur som ofta skildrar heliga män och deras liv. Bland moderna författare kan nämnas poeten Muhammad Mahdi Majdhub och romanförfattaren Tayyib Salih, född på sent 1920-tal på landsbygden i norra Sudan och död 2009 i London. Hans romaner, såsom Season of Migration to the North, skildrar brytningen mellan tradition och modernitet. Sedan hårdföra islamister gripit makten 1989 gick många musiker, artister och intellektuella i landsflykt. Fredsavtalet mellan norra och södra Sudan 2005 medförde dock lättnader för musik- och kulturlivet. Nu fick ungdomar åter gå på dans eller rap-konserter. Offentlig poesiuppläsning tilläts också, och traditionella musiker fick framträda exempelvis på bröllop. Radion spelade åter västerländsk och arabisk popmusik. Ett antal minnesmärken från forna kulturer har givits status som världsarv av FN-organet Unesco. Det gäller huvudsakligen pyramider samt rester av tempel och palats från kungariket Kush (se Äldre historia), bland annat i Meroe nordöst om Khartoum. Massmedier Sudan tillhör de länder i världen där medierna kontrolleras hårdast av staten. Mediearbetare riskerar att trakasseras av säkerhetspolisen om de inte följer regimens hållning. I synnerhet gäller det radio och TV. 6/54

7 I konfliktområdena Darfur, Blå Nilen och Kurdufan hindrar myndigheterna oberoende medier från att närvara och bevaka händelseutvecklingen. Tiotals tidningar har fått enskilda upplagor konfiskerade av säkerhetstjänsten när de inte passerat censuren rapporterades inga dödsfall bland mediearbetare till följd av deras yrkesutövning, men det hände att journalister greps godtyckligt av säkerhetstjänsten. Censur och övervakning av medierna förekommer regelbundet fick militärdomstolar befogenhet att rannsaka civilpersoner som åtalats för att ha publicerat falsk information. Mediefriheten har varierat Graden av påtryckningar och direkta ingripanden mot medierna har varierat under årens lopp. Korta perioder av relativ frihet har följts av skärpt övervakning. Efter militärkuppen 1989 infördes sträng censur. Även rebellerna i södra Sudan inskränkte pressfriheten i de områden som rörelsen kontrollerade. Efter fredsavtalet 2005 utlovades större pressfrihet. Den öppna censuren avskaffades men återinfördes Ändå ansåg sudanesiska journalister 2007, enligt Reportrar utan gränser, att de åtnjöt större frihet än de gjort före fredsavtalet Pressen i huvudstaden Khartoum beskrevs som överraskande aktiv, mångsidig och frispråkig, även om diktaturen satt sina spår och det förekom anonyma hot mot journalister. I februari 2008 skärptes censuren för privatägd press. Efter en gerillaattack mot en förstad till Khartoum i maj samma år rapporterades nya inskränkningar i pressfriheten, och bland dem som greps efter attacken fanns sudanesiska journalistförbundets ordförande. I samband med valkampanjen 2010 och landets delning 2011 ökade trycket på medierna markant och direkt censur återinfördes med uttalat syfte att värna om "landets säkerhet". Organisationen Reportrar utan gränser fördömde i en rapport i augusti 2011 det kraftigt försämrade medieklimatet och beskrev hur journalister som ägnat sig åt människorättsfrågor trakasserats och fängslats och hur tidningsupplagor konfiskerats. I bottenskiktet bland världens länder År 2015 fyra år efter delningen placerades Sudan fortfarande nära bottenplatsen (174 av 180 länder i världen) på Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex. I synnerhet etermedierna och nyhetsbyrån Suna kontrolleras hårt av statsmakterna, som genom censur ser till att nyhetsbevakningen reflekterar landets officiella hållning. Det finns både statlig och privatägd press. En del oberoende tidningar uttrycker oppositionella åsikter. De flesta tidningar är arabiskspråkiga och ges ut i Khartoum. Det utkommer också tidningar på engelska. Statlig radio och TV sänder på arabiska, engelska och flera lokala språk. De sudaneser som har möjlighet föredrar dock ofta att titta på de internationella satellitkanalerna al-jazira och al-arabiyya, och i Khartoum hör man också på radioutsändningar från bland andra BBC. Det fåtal privata etermedier som finns ägnar sig mest åt underhållning eller spridande av islam. Uppskattningsvis en fjärdedel av sudaneserna använder internet. Nyttjandet av sociala medier har ökat kraftigt under senare år, dels till följd av ökad tillgång till internet, dels på grund av den statliga styrningen av de traditionella medierna. FAKTA MASSMEDIER Pressfrihetsindex 72,3 (2015) Antal mobilabonnemang per 100 invånare 72,2 (2014) 7/54

8 Antal internetanvändare per hundra invånare 24,6 (2014) Äldre historia Nilen förenar Sudan med Egypten, och förbindelserna går tillbaka till faraonisk tid. Storbritannien ingrep på 1800-talet i bägge länderna, något som i Sudan ledde till det islamistiskt/nationalistiska mahdistupproret. Britterna besegrade dock mahdisterna i slaget vid Omdurman Inför Sudans självständighet på 1950-talet startade ett nytt uppror i det svarta, södra Sudan, riktat mot araberna i norr. Norra och centrala Sudans historia är nära knuten till Egyptens. Nilen möjliggjorde tidiga högkulturer i båda länderna. När egyptierna för cirka år sedan började vidga sitt rike söderut, in i dagens Sudan, stötte de på svarta folk, nubier, som egyptiserades. När Egypten försvagades på 900- och 800-talen före Kristus uppstod det självständiga nubiska riket Kush. Dess härskare erövrade hela Egypten och grundade en dynasti av faraoner, som regerade Egypten i ett par hundra år. Senare grundade kushiterna ett nytt rike med huvudstad i Meroe, nordöst om dagens Khartoum. På 300-talet efter Kristus erövrades riket av etiopier. På 500-talet uppstod nya nubiska riken som kristnades av missionärer från Egypten. När araberna erövrade Egypten år 640 började dock nubierna övergå till islam. Den arabiska invandringen tilltog under det egyptiska mamlukväldet, som lade under sig Nubien De kristna rikena gick under. Egypten blev på 1500-talet en del av det osmanska (turkiska) väldet. Stora delar av centrala Sudan behärskades av inhemska, svarta sultaner. Darfursultanatet i väster skulle bestå tills det inkorporerades med (det då egyptiska) Sudan Sultanatet bedrev handel, bland annat med slavar. Under brittiskt styre I början av 1800-talet ville vicekungen av Egypten, Muhammad Ali, göra Egypten till islams mäktigaste nation. Han ockuperade stora områden i Nubien och bedrev en allt intensivare jakt på slavar till sin armé. Efter europeiska påtryckningar försökte Muhammad Alis son Ismail göra slut på slavhandeln. Till sin hjälp tog han den brittiske officeren Charles Gordon, som 1877 utnämndes till generalguvernör för Sudan. Storbritannien hade från 1850-talet ökat sitt inflytande i Egypten. Byggandet av Suezkanalen hade gjort Egypten skuldsatt, och 1879 förmådde stormakterna den turkiske sultanen att avsätta Ismail. Som svar på ett nationalistiskt uppror ockuperade brittiska trupper Egypten. Därmed hamnade i praktiken även Sudan under brittiskt styre. Det utländska väldet ledde till uppror i Sudan. En medlem av den sufiska orden sammaniyah, Muhammad Ahmed, förklarade sig 1881 vara en av muslimerna väntad frälsare, mahdi. Hans maning till heligt krig, jihad, lockade stora skaror som trots underlägsen beväpning besegrade egyptiernas arméer. Britterna tänkte på sikt kolonisera Sudan och inlemma landets södra del i sitt östafrikanska välde. De hade inget emot att mahdisterna lösgjorde Sudan från Egypten. Åt general Gordon uppdrogs att göra upp med mahdin. Planerna misslyckades dock. Mahdisterna intog Khartoum 1885, och Gordon dödades. Mahdistupproret slås ned Samma år hölls Berlinkonferensen, där stormakterna delade upp Afrika mellan sig. Britterna ville snabbt ta kontroll över Nilen, för att inte äventyra planerade bevattningsprojekt i Egypten. En brittisk-egyptisk här sändes till Sudan och besegrade 1898 mahdisterna i slaget vid Omdurman. Minst sudaneser stupade. 8/54

9 Storbritannien och Egypten enades 1899 om att styra Sudan gemensamt. Darfursultanatet, som britterna återupprättat efter slaget vid Omdurman, blev åter en provins i Sudan Sedan den brittiske generalguvernören i Sudan mördats i Kairo 1924 tog britterna över hela administrationen av Sudan i samarbete med lokala hövdingar. Britterna investerade i hamnar, järnvägar och bevattningsanläggningar för att producera bomull och gummi. På klassiskt kolonialt manér spelade de ut olika grupper mot varandra. Först gynnades khatmiya-orden, vars anhängare främst var handelsmän. När de blev alltför påverkade av egyptisk nationalism sökte britterna stöd hos mahdisterna, som ville bryta med Egypten. Spänningar mellan nord och syd I norr gav framväxten av kommersiellt jordbruk, industri och modern förvaltning upphov till en arbetarklass och en medelklass. I båda skikten uppstod efter andra världskriget politiska partier. Mahdisterna bildade 1945 det religiöst orienterade Ummapartiet och khatmiya-anhängarna 1952 det som då hette Nationella unionistpartiet (NUP). Järnvägsarbetare utgjorde stommen i Sudanesiska kommunistpartiet, som bildades Genom att kontrollera fackföreningsrörelsen blev partiet ett av de starkaste kommunistpartierna i Afrika och Mellanöstern. Storbritannien tvingades efter andra världskriget att stegvis överlämna makten till sudaneserna (i praktiken nordsudaneserna). Ett lokalt parlament inrättades 1948 och inre självstyre infördes NUP bildade regering efter allmänna val. Partiet förespråkade union med Egypten men opinionen i norr krävde självständighet, vilket alla parter tvingades acceptera. I södra Sudan som dominerades av svarta folk fanns dock en utbredd fruktan för att styras av en arabisk regim i Khartoum. Lokala ledare i södern underblåste rykten om arabiska massakrer på sydsudaneser. När de södra provinserna inte fick självstyre gjorde lokala militära förband myteri Det blev början på ett långvarigt inbördeskrig mellan syd och nord. Förbanden bildade senare stommen i gerillarörelsen Anya Nya (Ormgiftet), som fick starkt stöd hos dinkafolket. Modern historia Sedan Sudan blivit självständigt från den brittiska kolonialmakten 1956 styrdes landet i huvudsak av en muslimsk, arabisk centralregering i norr. Spänningar mellan regimen och svarta, kristna grupper i söder ledde till inbördeskrig i två omgångar: och Krigen orsakade civilbefolkningen enormt lidande uppemot 2,5 miljoner döda och över fyra miljoner på flykt innan landet delades i Sudan och Sydsudan Vid tiden för självständigheten rasade ett inbördeskrig i södern och landets ekonomi var i kris på grund av fallande bomullspriser. Svaga regeringar efterträdde varandra och 1958 tog en militärjunta makten. Militärens korruption och ovilja att avsluta kriget ledde 1964 till en folklig revolt, och en kommunistledd storstrejk drev bort juntan. De följande fem åren präglades av de civila partiernas splittring. Alla försök att sluta fred med gerillan Anya Nya (Ormgiftet) i södra Sudan misslyckades, och ekonomin urholkades grep militärer, anförda av överste Gaafar al-numeiri, makten i en kommuniststödd kupp. Al-Numeiri utnyttjade stödet från vänstern till att bekämpa islamister och stora jordägare. Tusentals mahdister dödades i en massaker 1970 och deras ledare Sadiq al-mahdi drevs i landsflykt. I det styrande revolutionsrådet fanns dock en klyfta mellan al-numeiris arabnationalistiska gruppering och en vänsterfalang. Numeiri började förfölja 9/54

10 och fängsla ledande kommunister avsattes al-numeiri i en kommuniststyrd militärkupp men lyckades återta makten efter några dagar. Senare samma år valdes han till president. Revolutionsrådet upplöstes och al- Numeiris parti Sudanesiska socialistunionen blev det enda tillåtna. Politiskt stärkt gjorde al-numeiri slut på kriget i södern, som krävt cirka människoliv undertecknades ett fredsavtal med gerillan, och södern utlovades självstyre på en rad områden. Kommunister ersätts av islamister Landsflyktiga ledare återvände till regeringsposter och höga statliga tjänster när al-numeiris politik började vridas åt höger. Ekonomin försämrades dock drastiskt, bland annat för att Sudan fick ta emot en miljon flyktingar från inbördeskrigen i Etiopien, Uganda och Tchad. Prishöjningar utlöste kravaller 1979, vilket gav al- Numeiri en förevändning för att slutligen krossa kommunisterna. Efter nyval till parlamentet togs islamister in i regeringen. Regeringens förhållande till södern försämrades åter. En orsak var det starka motstånd som fanns i syd mot Jonglei-kanalen (se Jordbruk och fiske), som al- Numeiri börjat bygga genom Suddträsken i samarbete med Egypten. När al-numeiri därtill 1983 införde islamisk lag, sharia, tog sydsudaneser till vapen igen. De litade inte på regimens löften om att sharia bara skulle gälla muslimer. En kristen dinka, John Garang, bildadesudanesiska folkets befrielserörelse (SPLM) med den militära grenen SPLA. Inbördeskrig utbröt på nytt efter elva års uppehåll. Även i norr växte missnöjet med regimen på grund av försämrade levnadsvillkor och sharia. Kravaller utbröt när al-numeiri 1985 avskaffade subventioner på basvaror och bensin. I en kupp avsatte en grupp militärer al- Numeiri och upplöste hans parti. Militärrådet tonade ned tillämpningen av sharia och erbjöd södern visst självstyre. SPLM/SPLA krävde dock omedelbar övergång till civilt styre och att sharia helt skulle avskaffas. Efter en kort vapenvila fortsatte kriget. Under Numeiris tid vid makten hade statsskulden blivit ohanterligt stor stoppade Internationella valutafonden (IMF) alla nya lån till Sudan. Efter parlamentsval samma år följde tre år av instabila koalitionsregeringar, anförda av Ummapartiet med Sadiq al-mahdi som premiärminister. Militärkupp för al-bashir till makten I juni 1989 grep en grupp militärer makten under ledning av överste Omar Hassan Ahmad al-bashir. Kuppen ägde rum bara ett dygn innan regeringen skulle rösta om att upphäva sharialagarna och hålla ett fredsmöte med SPLM. Militärregeringen lät upplösa parlamentet, partierna och fackföreningarna och 1985 års provisoriska författning upphävdes. Nationella islamiska fronten, som senare döptes om till Nationella kongresspartiet (NCP), blev enda tillåtna parti. Al-Bashir blev stats- och regeringschef. Domstolarna fick order om att åter tillämpa sharia med undantag för södra Sudan ersattes den styrande juntan av en civil-militär regering och al-bashir antog formellt titeln president. Många oppositionspolitiker drevs i landsflykt under 1990-talet hölls president- och parlamentsval, som bojkottades av oppositionen. Al-Bashir valdes till president för en femårsperiod men hans roll blev närmast symbolisk. Hassan al-turabi, NCP:s generalsekreterare och Sudans verklige makthavare vid denna tid, blev talman i parlamentet. Han var på väg att ytterligare stärka sin ställning när al-bashir, som ett motdrag, införde undantagstillstånd och upplöste parlamentet i december I januari 2000 övertog al-bashir posten som ordförande i NCP. Al-Turabi uteslöts och bildade ett nytt parti, Nationella folkkongressen (PNC eller PCP). 10/54

11 Al-Bashirs seger i maktkampen med al-turabi medförde en ideologisk kursändring. Tyngdpunkten flyttades från muslimsk fundamentalism till arabisk nationalism. Al-Bashir vann presidentvalet 2000, men valet bojkottades av oppositionen och ansågs allmänt vara manipulerat. I parlamentsvalet samma år vann Bashir-trogna ledamöter hela 355 av de 360 mandaten. Samtliga Turabi-anhängare valdes bort och al-turabi fängslades men frigavs Södra Sudan deltog inte i valen och åter utlyste den samlade oppositionen bojkott. Uppror i Darfur, fredsavtal i södern Under 2003 upphörde huvuddelen av striderna mellan regeringen i huvudstaden Khartoum och gerillan SPLM/SPLA i södern. Stora oljefynd hade då gett båda sidor ekonomiska skäl att försöka avsluta konflikten. Norra Sudan ville sätta stopp för sabotagen mot den nyuppbyggda oljeindustrin, södra Sudan ville vara med och dela på oljeinkomsterna. Även grannländerna var angelägna om att se ett slut på konflikten som orsakat stora flyktingströmmar över gränserna. Medan läget stabiliserades i södern utbröt ett nytt uppror i Darfur i västra Sudan (läs mer här). Under 2004 förekom också minst två påstådda kuppförsök. Ett okänt antal oppositionspolitiker och militärbefäl greps, bland dem Hassan al-turabi som nu anklagades för att stödja rebellrörelsen JEM i Darfur. Al-Turabi frigavs igen sommaren I januari 2005 undertecknade al-bashirs regering och SPLM/SPLA, efter många turer, ett fredsavtal mellan norra och södra Sudan. Därmed var Afrikas mest långvariga krig över. Sedan kriget inleddes 1983 hade enligt en del källor över två miljoner människor dött till följd av striderna eller umbäranden som kriget ledde till. Över fyra miljoner hade drivits på flykt. Båda sidor hade rekryterat barnsoldater, begått övergrepp på civila, placerat ut landminor och använt svält som vapen genom att stoppa utländska hjälpsändningar. Enligt fredsavtalet skulle Sudan under en sexårig övergångsperiod vara en federation mellan de norra och södra delarna. Mot slutet av denna tid skulle södra Sudans invånare i en folkomröstning avgöra om de efter övergångsperioden skulle stanna kvar i federationen eller bilda en självständig stat. Fredsprocess med förhinder I augusti 2005 samlades Sudans nya, federala parlament. Den federala samlingsregeringen blev klar i september. Politiker från norr tog hand om de viktigaste posterna, med undantag för utrikesministerposten som gick till SPLM. Under hösten bildade sydsudaneserna i Juba en egen, delstatlig regering och antog en egen författning. I juli 2005 omkom SPLM:s grundare, John Garang, i en flygolycka. Garang hade strax innan utsetts till förste vicepresident i Sudan. Han hade förespråkat självstyre för södern, inom en federation med norra Sudan, och hans död gav ökat spelrum åt dem som ville att södra Sudan skulle bli helt självständigt. Salva Kiir Mayardit efterträdde Garang som ledare för SPLM, president i södra Sudan och förste vicepresident i Sudan. Snart uppstod svårigheter med att förverkliga avtalet. Två år efter undertecknandet hade ingen federal militär styrka bildats. Khartoum anklagade sydsidan för att dra sig undan det gemensamma arbetet. En konflikt om gränsdistriktet Abyei förblev olöst. Man tvistade också om hur krisen i Darfur skulle hanteras. Sydsidan anklagade Khartoum för att förhala den folkräkning som skulle föregå de planerade allmänna valen och för att inte dra bort sina soldater från södern. Under en kortare tid bojkottade SPLM den federala samlingsregeringen. 11/54

12 Under 2008 genomfördes med stor möda folkräkningen i hela landet som skulle ligga till grund för en framtida fördelning av resurser mellan norr och söder. När siffrorna redovisades anklagade ledarna i söder regimen för att vilja få sydsudaneserna att framstå som färre än de var (jämför Befolkning och språk). En rad våldsutbrott i södra Sudan underblåste oron. De allmänna val som skulle genomföras före söderns folkomröstning om självständighet sköts upp flera gånger. Omstridda och komplicerade val Kraftigt försenade genomfördes en rad allmänna val i april FN beskrev arrangemangen som bland de mest komplicerade som någonsin förekommit, och förberedelserna var inte de bästa. Pressen var censurerad, partierna bedrev inga offentliga kampanjer och medierna informerade inte allmänheten om vad valen gällde. Den USA-baserade människorättsorganisationen Human Rights Watch beskrev trakasserier, demonstrationsförbud och andra brott mot mänskliga rättigheter som myndigheter begått både i norra och södra Sudan. I stora områden i Darfur skulle inga val genomföras, och hundratusentals flyktingar i Darfur hade inte ens registrerats som väljare. Efter problem med förseningar, krångel med röstlängderna och rapporter om fusk och trakasserier utsträcktes valen från tre till fem dagar. Efter nästan två veckors rösträknande meddelades att president al-bashir hade blivit omvald med drygt 68 procent av rösterna. SPLM:s kandidat Yassir Arman, en sekulariserad muslim som ledde partiets norra gren, fick cirka 22 procent trots att han dragit tillbaka sin kandidatur efter misstankar om planerat fusk. Samtidigt genomfördes val av president i södra Sudan, där Salva Kiir fick 93 procent av rösterna. Förre utrikesministern Lam Akol, som brutit med SPLM och bildat ett nytt parti, fick 7 procent. Parallellt med presidentvalen hölls också val till det federala parlamentet och södra Sudans regionala parlament samt guvernörsval i hela landet. I norr var NCP:s dominans total och i söder gick nästan alla platser till SPLM. I den nya federala regeringen fick NCP 24 ministerposter och SPLM 8. Tre mindre partier fick tillsätta varsin minister. Gränsdragningen genom distriktet Abyei, en av knäckfrågorna inför den eventuella delningen av landet, hade hänskjutits till Permanenta skiljedomstolen i Haag, och båda sidor hade sagt att de skulle respektera utslaget. Domstolens utlåtande kom i juli 2009 och gav bland annat det viktigaste oljefältet i området till norra Sudan. Oenigheten fortsatte ändå, och al-bashir sade i juli 2010 att hela gränsdragningen måste vara löst före folkomröstningen i söder. Landet delas Medan förberedelserna för folkomröstningen fortsatte i långsam takt ökade antalet väpnade skärmytslingar i gränsområdet och militärerna utväxlade ömsesidiga anklagelser om attacker. Trots en rad problem kunde folkomröstningen i söder genomföras under en vecka i januari Mestadels gick allt lugnt till, men i Abyei rapporterades oroligheter ha krävt minst 30 liv. Den planerade separata folkomröstningen om Abyeis framtida status hade parterna redan tidigt tvingats skjuta upp. Över 80 procent av de röstberättigade deltog i valet och nästan 99 procent sade ja till självständigheten. President al-bashir förklarade att han accepterade valresultatet, men i norra Sudan var besvikelsen stor över att landet skulle delas. Där rådde också missnöje med höga levnadsomkostnader och inskränkta politiska 12/54

13 friheter. Inspirerade av upproren i Tunisien och Egypten försökte invånare i Khartoum och andra storstäder demonstrera med krav på regimens avgång, men protesterna slogs ned av kravallpolis. Flera universitet stängdes och åtskilliga personer greps. Efter en tids oroligheter i södern gick nordsidans armé i maj 2011 in i Abyei och drev ut sydsidan, och några veckor senare utbröt häftiga strider även i den intilliggande delstaten Södra Kurdufan. Nya flyktingströmmar uppstod och oron var stor för en ny storskalig konflikt när bara veckor återstod till den tänkta delningen av Sudan. I början av juli, bara några dagar före Sydsudans självständighetsförklaring, enades de båda regeringarna om att lägga Abyei och andra olösta konfliktfrågor på is tills vidare och fortsätta förhandlingarna efter den nya statens tillblivelse. President al-bashir deltog i firandet när Sydsudan i juli 2011 förklarade sig självständigt i den nya huvudstaden Juba. Trots tidigare hot var Sudan en av de första stater som erkände Sydsudan diplomatiskt. Efter delningen införde det nya, mindre Sudan en ny valuta, ett nytt sudanesiskt pund. Delningen av landet medförde ett stort bortfall av oljeinkomster för Sudans del och föranledde ekonomiska krisåtgärder. Politiskt system Författningen föreskriver att Sudan är en republik, där mediefrihet och mänskliga rättigheter ska respekteras. I realiteten har landet sedan 1989 styrts av presidenten, fältmarskalk Omar Hassan Ahmad al-bashir, och hans parti Nationella kongresspartiet (NCP). Periodvis har hårdföra islamister haft stort inflytande över politik och samhälle. Rapporterna om kränkningar av de mänskliga rättigheterna är omfattande, särskilt i konfliktområden som Darfur, Blå Nilen och Södra Kurdufan. Den nuvarande konstitutionen antogs Under perioden ersattes den av en tillfällig övergångsförfattning, men började åter gälla Efter drygt två årtionden av inbördeskrig slöts 2005 ett fredsavtal mellan regeringen i Khartoum och den sydsudanesiska gerillan SPLM/SPLA. Avtalet löpte ut 2011, då väljarna i en folkomröstning i södern med stor majoritet röstade för självständighet. I juli samma år utropades den självständiga nationen Sydsudan. Sedan dess leder al-bashir och NCP det nya, mindre Sudan. Presidenten, som är stats- och regeringschef, väljs i direkta allmänna val för en femårig mandatperiod. Presidenten utser sin egen regering. al-bashir kom till makten i en militärkupp Han utsågs 1993 till president av militärjuntan och har sedan dess vunnit alla presidentval med bred marginal. Hans regering präglades de tio första åren av en radikalt islamistisk ideologi, men efter millennieskiftet tonades islamismen ned till förmån för arabisk nationalism. Sedan parlamentsvalet i april 2015 har den lagstiftande församlingen två kamrar. Nationalförsamlingen (underhuset) har 426 ledamöter, varav 213 väljs direkt i enmansvalkretsar, 85 väljs proportionerligt efter partilistor och 128 väljs proportionerligt bland kvinnliga kandidater. Statsrådet (överhuset) utgörs av 32 ledamöter: 30 som utses av lagstiftarna i underhuset samt två observatörer från det omstridda gränsområdet Abyei. De två sistnämnda har ingen rösträtt. Samtliga parlamentariker väljs för en femårsperiod. Administrativt är Sudan indelat i 18 delstater, som i sin tur delas in i en rad distrikt. Delstaterna styrs av varsin guvernör, som assisteras av fem delstatsministrar vardera. Författningsändringar inför valet 2015 innebär att presidenten utnämner delstatsguvernörerna. Tidigare utsågs de i allmänna, direkta val. Politiska partier 13/54

14 Al-Bashir-regeringens stödparti Nationella kongresspartiet (National Congress Party, NCP) är en utbrytargrupp ur den politisk-religiösa organisationen Muslimska brödraskapet. Under 1990-talet var brödraskapets generalsekreterare i Sudan, Hassan al-turabi, NCP:s generalsekreterare och landets mäktigaste politiker. Al-Turabis islamistiska politik öppnade möjligheter för muslimska politiker utanför den traditionella arabiska eliten att göra karriär. Det gällde till exempel svarta muslimer från regionen Darfur i väster. Vid millennieskiftet vann dock president al-bashir en maktkamp med al-turabi. Den senare försvann från partitoppen och hans anhängare rensades ut ur regeringen, parlamentet och de lokala församlingarna. I parlamentsvalet 2015 vann NCP 323 av de 426 mandaten och dominerar därmed församlingen stort. Efter att ha förlorat maktkampen med al-bashir bildade Al-Turabi ett nytt parti, Nationella folkkongressen, i vissa översättningar kallat PNC (Popular National Congress), i andra PCP (Popular Congress Party). Fram till 1970-talet var Sudanesiska kommunistpartiet starkt och välorganiserat, med anhängare både i norra och i södra Sudan, även om basen fanns i norr. Partiet förbjöds tillsammans med övriga oppositionspartier 1971 (se Modern historia). I det friare politiska klimatet efter 2005 har partiet åter trätt fram i offentligheten men är numera kraftigt försvagat. Övriga traditionella partier är knutna till religiösa ordnar och ledande familjer i den arabiska eliten. Ummapartiet är sammaniyah-ordens politiska gren och leds av familjen al-mahdi, som är ättlingar till en religiös upprorsledare på 1800-talet (se Äldre historia). Ummapartiet har varit starkt i Darfur. Partiet har splittrats och svängt mellan olika ståndpunkter, delvis till följd av maktkamp inom al-mahdi-familjen. Ummapartiet vann valet i Sudan Dess ledare Sadiq al-mahdi bildade regering men störtades i militärkuppen Olika utbrytarpartier ur det ursprungliga Ummapartiet fick sammanlagt minst 18 mandat i valet Demokratiska unionistpartiet (Democrat Unionist Party, DUP), som kom tvåa i valet 1986, är al-mirghanifamiljens parti och khatmiya-ordens språkrör. DUP har sedan dess splittrats i två: DUP-original och DUP-Jalal al-digair. Tillsammans fick de 40 mandat i valet Under 1990-talet enades de flesta viktiga oppositionspartier, inklusive al-turabis parti och sydsudanesiska Sudanesiska folkets befrielserörelse (Sudan People s Liberation Movement, SPLM), i Nationella demokratiska alliansen (National Democratic Alliance, NDA). Alliansens mål var att Sudan skulle bli en federal, sekulär stat. Efter fredsavtalet med södern 2005 slöt al-bashirs regering ett försoningsavtal med NDA, som därmed fick ingå i den federala samlingsregeringen Innan dess hade dock Ummapartiets huvudfraktion lämnat NDA. En ny regimfientlig allians, kallad Sudans revolutionära front (Sudan Revolutionary Front, SRF), bildades Den bestod av SPLM:s nordsudanesiska gren, SPLM-North, som tidigare samma år hade olagligförklarats av regimen, och tre gerillarörelser från Darfur: JEM och två fraktioner av SLM (se vidare här). Regeringen i Khartoum anklagade Sydsudans regering för att stödja den nya motståndsrörelsen uppgav sig SRF ha bildat en enad front med Ummapartiet, samt ett antal mindre partier och intresseorganisationer. Rättsväsen och mänskliga rättigheter Sudans rättsväsen är formellt oberoende men står under starkt tryck från regimen. Rättskipningen är främst baserad på islamisk lag, sharia, som bland annat förbjuder alkohol och spel, och fängelse ersätts ibland med dödsstraff eller stympning. Sudan utdömer ofta dödsstraff. Sharia infördes 1983 men tillämpningen mildrades under andra halvan av 1980-talet beroende på kraftiga protester från södra Sudan, där folkmajoriteten var kristna eller utövade traditionella religioner, men även från sekulariserade muslimer och icke-muslimer i norr. Efter militärkuppen 1989 ändrades läget utfärdade 14/54

15 militärregeringen ett dekret som ålade domstolarna att åter tillämpa sharia. Provinserna i söder undantogs emellertid. Sudan var under 1990-talet en av jordens värsta diktaturer. Flera kuppförsök slogs ned och officerare som misstänktes för delaktighet massavrättades. Ledarna för partier som var förbjudna satt periodvis i fängelse. Även under och 2010-talen har omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter rapporterats, särskilt i områden där strider pågått. Kränkningarna har utförts av såväl regim som gerillagrupper. Som en följd av kriget i Darfur blev president al-bashir, som första sittande statsöverhuvud, i juli 2010 efterlyst av Internationella brottmålsdomstolen i Haag (ICC) för folkmord. Redan sommaren 2008 hade chefsåklagaren vid ICC begärt att president al-bashir skulle begäras häktad för brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser i Darfur. Al-Bashir nekade till alla anklagelser och vägrade infinna sig i Haag. I december 2014 lade åklagaren Fatou Bensouda i Haag ned utredningen kring krigsförbrytelser i Darfur. Hon hänvisade till att det varit omöjligt att få de åtalade på plats inför domstolen och skyllde nederlaget främst på passivitet från FN:s säkerhetsråd. Bensouda sade att säkerhetsrådets bristande agerande riskerade att "sporra gärningsmännen till att fortsätta sin brutalitet". Efter kuppen 1989 fick säkerhetsstyrkorna rätt att hålla människor inspärrade utan rättegång. En ny säkerhetslag, från december 2009, satte en övre tidsgräns på 4,5 månader. SPLM och nordliga oppositionspartier hade önskat större inskränkningar i säkerhetsstyrkornas makt och var därför emot den nya lagen. Människorättsorganisationen Amnesty International beskriver hur grundläggande medborgerliga rättigheter som pressfrihet och föreningsfrihet kränks rutinmässigt. Människorättsbrotten är särskilt många i konfliktområden som Darfur, Blå Nilen och Södra Kurdufan. I sin framfart förstör regeringsarmén skolor, sjukhus och vårdkliniker samt hindrar humanitär hjälp att nå fram till internflyktingar och andra civila. Även motståndsgrupper gör sig skyldiga till människorättsbrott. Tortyr tillämpas systematiskt av säkerhetsstyrkorna. FAKTA POLITIK Officiellt namn Al-Jumhuriya al-sudan/ Republiken Sudan Statsskick republik, förbundsstat Statschef president Omar Hassan Ahmad al-bashir (1989-) Regeringschef premiärminister Bakri Hassan Saleh (2017 ) Viktigaste partier med mandat i senaste val Nationella kongresspartiet (NCP) 323, Demokratiska unionistpartiet (DUP) 25, övriga 78 (2015) Viktigaste partier med mandat i näst senaste val Nationella kongresspartiet (NCP) 323, SPLM 99, övriga 28 (2010) Valdeltagande 46,4 % i president- och parlamentsvalet 2015 Kommande val president- och parlamentsval 2020 Aktuell politik 15/54

16 President Omar al-bashir tog makten i en militärkupp 1989 och har fortsatt att styra Sudan även efter landets delning i en nordlig och en sydlig del När allmänna val hölls våren 2015 blev al-bashir och hans stödparti Nationella kongresspartiet (NCP) omvalda med överväldigande majoritet. Sudanesisk politik domineras helt av ett fortsatt komplicerat förhållande till grannlandet i söder, liksom av svåra inre konflikter, till exempel i Darfur. Efter delningen ville al-bashir och NCP bredda regeringen med oppositionspartier för att skapa nationell samling, men inviten avvisades. Ummapartiet (se Politiskt system) hotade tvärtom att med civil olydnad fälla regeringen. I november 2011 grundades dessutom en ny regimfientlig allians, Sudans revolutionära front (SRF), av tre rebellgrupper från Darfur och SPLM-North som är den tidigare sydsudanesiska gerillans nordsudanesiska gren. Tidigare samma år hade SPLM-North olagligförklarats av regimen. Några dagar efter Sydsudans självständighet antog parlamentet i Khartoum en lag som fråntog sydsudaneser bosatta i norr deras sudanesiska medborgarskap. Redan tidigare hade sydsudaneser anställda inom den offentliga sektorn i norr blivit avskedade. Sydsudaneserna, som uppgick till mellan en halv miljon och en miljon människor, fick en frist på nio månader att skaffa uppehållstillstånd eller lämna landet. Ekonomisk kris och social oro Regeringen genomdrev också ett omfattande ekonomiskt krispaket för att försöka kompensera för det stora inkomstbortfall som orsakades av delningen då många oljekällor tillföll Sydsudan. Finansministern beräknade att statens inkomster skulle krympa med 36 procent. Statens utgifter skulle därmed skäras ned och skatteindrivningen förbättras. En ny valuta, nytt sudanesiskt pund, infördes i ett försök att få bukt med stigande inflation. Under 2012 skakades president al-bashir av regimkritiska demonstrationer, men i slutet av året ebbade protesterna ut sedan en rad oppositionsledare gripits. Missnöjet med regimen ökade i takt med att landets ekonomi försämrades. När nya protestaktioner mot höjda bränslepriser hösten 2013 ledde till tiotals dödsoffer (uppgiften varierar i olika källor) i konfrontationer med polisen, utlöste det en kris inom NCP. Partimedlemmar som var kritiska mot polisens och regeringens agerande valde att bryta sig loss och bilda ett nytt parti, kallat Rörelsen för reform nu. Utbrytningen betecknades som den allvarligaste inrikespolitiska krisen för al- Bashir och hans närmaste krets på länge. Trots NCP:s inre slitningar segrade al-bashir med 94 procent av rösterna i presidentvalet i april 2015 och NCP tog hem hela 323 av de 426 mandaten i parlamentet. Regimen kunde därmed fortsätta att styra Sudan i ytterligare fem år. Konflikter längs gränsen i söder I fredsavtalet mellan norra och södra Sudan från 2005 (se Modern historia) lämnades frågan öppen om till vilken sida gränsområdena Södra Kurdufan, Blå Nilen och det oljerika distriktet Abyei skulle räknas. Den politiska makten i dessa tre områden delades enligt ett kvotsystem mellan norr och söder vilket visade sig svårt att tillämpa. Fredsavtalet gav Abyei rätten till en egen folkomröstning om vart området ska höra, men för de övriga gällde bara att befolkningen ska rådfrågas. Inget av detta hade hänt när Sydsudan utropade sin självständighet och i samband med delningen förekom hårda strider i Södra Kurdufan mellan den sudanesiska armén och väpnade förband som tillhörde SPLM-North. Sudanesiska regeringen anklagades av internationella människorättsorganisationer för omfattande våld mot den svarta befolkningen i Nubabergen som av Sudans regim ses som allierade med SPLM-North. Regeringen i 16/54