samtal apropå att EvaMarie Lindahl har blivit utvald att ta fram årets 100-pris verk till SAK:s konstlotteri.

Transkript

1 2 5

2 SAK:s 100-prisverk 2015: Lion (The Look Out) och Lion At Rest av EvaMarie Lindahl. Här syns 12 av de 100 verken till årets lotteri. En kombination av 100 unika porträtt av ett tecknat lejon mot en bakgrundsbild med ett annat lejon tryckt med risografisk teknik. De två lejonbilderna är hämtade från konstnären Rosa Bonheurs motivvärld från 1800-talet. ÅRETS 100-PRISVERK EvaMarie Lindahl tar fram årets 100-prisverk Lion (The Look Out) och Lion At Rest. I Addos gamla verkstadslokaler i Malmö där man förr tillverkade räknemaskiner finns sedan ett antal år ett stort konstnärskollektiv. EvaMarie Lindahl är en av de nästan femtio konstnärer som har en ateljé i huset. Området utanför är industriödsligt och ruffigt och på andra sidan vägen en bit bort innanför ett stängslat område finns ett läger med husbilar och skjul som ger ett tillfälligt boende för dem som just nu inga andra möjligheter har. Det är en hård verklighet som på många sätt kan symbolisera de maktrelationer som EvaMarie Lindahl återkommer till i sitt konstnärskap. Inne i ateljén finns EvaMaries positiva energi som ofta bubblar av skratt men som hela tiden för ett kritiskt resonemang om den värld som vi människor valt att skapa tillsammans, vilka vi inkluderar och vilka vi stänger ute, vem som har makten och vem som därmed är maktlös. EvaMarie Lindahl är välformulerad och har sedan länge intresserat sig för djurens roll i vårt samhälle som hon närmar sig genom teckning och kritiska djurstudier som hon även har undervisat i vid Lunds universitet. Hon gick ut Malmö konsthögskola 2008 och har haft en rad utställningar där hennes intresse för djurparker, draperier, taggtråd och kvinnlig representation i konsten problematiseras köpte SAK in ett verk ur serien The Drapes and The Drama som liksom flertalet av hennes verk handlar om ett ifrågasättande av samlandet och samlingen som ett slags spel för gallerierna. Och det är just samlandet, insamlandet, sorterandet och uppvisandet av ny eller gammal kunskap som vi återkommer till under två timmars samtal apropå att EvaMarie Lindahl har blivit utvald att ta fram årets 100-pris verk till SAK:s konstlotteri. När SAK kommer på besök i mars har konstnären gjort klart en tredjedel av alla hundra verk vars motivvärld hämtats från konstnären Rosa Bonheur som levde i Frankrike på 1800-talet. Bonheur kom från ett konstnärshem och förutom att vara framgångsrik konstnär gjorde hon sig också känd som den första kvinnan att gå i ett par byxor och bodde i slutet av sitt liv på ett slott i Frankrike tillsammans med sina två levande lejon som hon ofta målade av. Verket till SAK består av en kombination av två stycken Rosa Bonheur målningar av de två lejonen. Den ena visar ett lejon som vi ser bakifrån som blickar ut över savannen, detta är bakgrundsbilden som i Lindahls transformation tryckts genom en risografisk teknik där man använder sojabaserat bläck. Resultatet blir att man ser samma lejonmotiv men nu som genom ett blåvitt raster. Tänk er sedan att denna stora bakgrundsbild delas upp i hundra mindre bilder, som i ett rutsystem. Varje sådan mindre bild har förutom en given del av bakgrundsbilden något gemensamt med de andra 99 bilderna. Den andra målningen finner vi i mitten på varje verk där ett porträtt av ett annat lejon tittar rakt mot oss i en närbild. Detta lejonporträtt har EvaMarie tecknat för hand hundra gånger. Ser man alla hundra verk tillsammans kan man alltså se Rosa Bonheurs bortåtblickande lejon i bakgrunden och hundra mindre tecknade porträtt av ett lejons ansikte i förgrunden. Titeln till SAK:s verk är Lion (The Look Out) och Lion At Rest. Till dessa bilder kommer varje vinnare att få en text där EvaMarie Lindahl för en slags dialog mellan ett av lejonen och Rosa Bonheur.

3 »JAG VILL GÖRA KONST SOM ÄR VISU ELLT FANTASTISK, BOMBASTISK OCH FÖRFÖRANDE, MEN OCKSÅ KONST SOM JAG KAN TA ANSVAR FÖR, SOM ÄR MAKTKRITISK OCH SOM SAMTIDIGT INTE UTÖVAR MAKT, I ALLA FALL I GÖRANDET I ATELJÉN.» Hur kommer det sig att du har fastnat för Rosa Bonheur? Jag tycker att hon har gjort väldigt bra porträtt av djur där hon målar nära både psykiskt och fysiskt med en förmåga att skapa närvaro och återge personlighet. Först hade jag en romantisk bild av henne att hon älskade djur men så läste jag på och insåg att hon samlade på djur och byggde upp ett privat menagerie i det här lilla slottet. Två levande lejon som hon hade i bur och målade av, vilket gör hennes konst mer problematisk. Visst hon ser djuret men agerar ändå med makt och överhet. Ditt intresse för att porträttera djur, hur började det? Genom att jag började hänga på djurparker som konststuderande. Sedan har jag förankrat och förgrenat detta intresse som började när jag hade konsthögskolans ateljé i Berlin. Först var jag mer intresserad av hur människor rörde sig än att jag tittade på själva djuren. Jag såg män som gick med stora kameror och enorma teleobjektiv och nyförälskade par som myste bland allt förtryck. Det tyckte jag var konstigt. På djurparken var det som om allting fanns samtidigt; burar, vapen, pågående våld, både fysiska faktiska vapen om hur man fångade djuren som visades på någon utställning men också de där kamerorna som bara sköt bild efter bild genom sökaren. Där på zoo hittade jag så mycket som jag ville gräva i och som resulterat i att djurparken är närvarande i min konst. Du använder dig av andras bilder i din konst, kan du berätta? Jag försöker transformera saker. Jag tänker att jag inte är intresserad av att stå bredvid och titta på vad folk gör utan jag är intresserad av att gå in genom akten att teckna av. Varje verk har en massa lager och jag lägger bara till ännu ett lager. Djuren finns inne i buren på det här slottet för att Rosa Bonheur ska kunna göra konst. Lejonet är på så vis ett offer för konsten. Konsten har lejonet i sitt våld. Även det material som hon använder när hon målar är fullt av djur. De borstar och penslar hon använder är djurmaterial; svinborst, kamelhår och pigment från exempelvis nermalda skalbaggar. EvaMarie Lindahl berättar att hon genom att använda risografin med sojabaserat bläck för bakgrundsbilden försöker sätta stopp för animaliska beståndsdelar i sin konsts materialval. Liksom alla konstnärskap har hon olika problem som hon försöker lösa, som till exempel serien med porträtt av gorillor som hon tecknat i mycket stort format där hon försöker ge djuren någon form av makt att stirra ut den som tittar. Men man skulle också kunna vara väldigt kritisk och säga att jag upprepar ett förtryck, tar kontroll över någons blick, ramar in den och sätter den i en vit kub för att vi ska titta på den. Och på samma sätt undrar jag om jag i konsten kan kritiskt granska det sätt som vi använder djur i vårt samhälle och samtidigt använda mig av djurmaterial. Trots att jag har jobbat med dessa frågor länge så inser jag att vad som tidigare inte har slagit mig är detta med de animaliska beståndsdelarna i materialen, förrän för ett halvår sedan. Jag vill göra konst som är visuellt fantastisk, bombastisk och förförande men också konst som jag kan ta ansvar för som är maktkritisk och som samtidigt inte utövar makt, i alla fall i görandet i ateljén. I ateljén försöker jag ha en icke-våldspraktik helt enkelt där jag nu räknar in djuren i min konst.

4 About: The Blank Pages av EvaMarie Lindahl och Ditte Ejlerskov, En installation om 200 böcker som ifrågasätter urvalskriteriet i Taschens serie Basic Art där endast fem kvinnor av 97 titlar har getts ut. Lindahl och Ejlerskov imiterar bokseriens estetik och korrigerar urvalet genom att tillföra de saknade böckerna om kvinnor. Kan du berätta om ditt verk med taggtrådarna som också är en slags samling av olika sorters avgränsningsmaterial? Mitt taggtrådsverk som heter The Barbed Wire Identification Encyclopedia består av 657 teckningar av olika slags patenterad taggtråd. Det är en samling över hur taggtråden används, vilka konsekvenser den har för människan och djurens liv. Samtidigt finns det en taggtrådsförening med medlemmar som ger ut en tidning med namnet The Barb Wire Society. Jag upplever mycket av samlandet, om det så är av djur eller måleri eller taggtråd att det är ett sätt att bygga ett kulturellt kapital och makt. Tycker du att det är ett tillåtande klimat i Sverige för exempelvis politisk konst? Både och. Konsten lider av någon form av självcensur vilket jag känner själv att jag sysslar med ibland. Det finns en rädsla för konsekvenser och repression. Om jag talar om det här kommer jag förlora en position? Det är något som konstnärerna verkligen lider av, att förlora våra positioner och det har att göra med att jag och många jag känner har en osäker tillvaro. När det är så flytande är det lätt att tro att det finns mycket att förlora. Och när man tror det så utövar man ofta självcensur.»vad kommer mina kollegor tycka?»,»vad kommer curatorena på det här fina museet tycka?» Det är en form av begränsning som vi inte talar så mycket om. Men det finns konstnärer som också triggas av att omförhandla sina positioner och tvingas att tänka och agera politiskt. Där känner jag mig väldigt accepterad. Menar du att det länge i konsten har funnits en rädsla för att ta ställning så som den politiska konsten på 70-talet uttryckte sig? Ja, jag undrar om det också har med makten och kapitalet att göra. Om man som konstnär ställer ut i kommersiella sammanhang och till exempel ger kritik till konstsamlandet eller till kapitalet, vad är det då som händer? Då måste man våga ta den risken. Att leva efter sin moral kräver att man har kapital och mat på bordet. Det tänker jag att många konstnärer känner att de inte har. Men det kanske är en klassfråga, många konstnärer är inte arbetarklass. Jag kommer från arbetarklassen och det kan vara att jag är mer känslig för den upplevelsen eller oron. Hur kom det sig att du började med konst? Bra fråga! Min mamma var under min uppväxt en ensamstående servitrismorsa. Jag har inte växt upp med min pappa. Vi bodde i Viken utanför Helsingborg som är en fin liten övre medelklass/överklassby längs havet, där vi hyrde ett radhus. Min mamma har alltid varit intresserad av kultur och jag har försökt fråga henne var det kommer ifrån. Men hon sysslar inte så mycket med nostalgi, hon lever i nuet och blickar framåt och är en av de mest positiva människor jag mött, med en enorm livsglöd. Jag är jättestolt över henne men det är svårt att prata om dåtid med henne. Så länge jag kan minnas gick vi på konserthuset och lyssnade på klassisk musik, jag antar att hon inte hade råd att köpa biljetterna men jag tror hon kände någon som spelade i orkestern som gav oss biljetter, vi var alltid där. Och vi åkte alltid till Louisiana och kollade på samtidskonst. Väldigt många av de konstnärer som jag känner har inte varit på Louisiana som barn. Det var kultur på olika sätt hela tiden. Det att jag är uppväxt i Viken och blivit tilltalad på samma sätt som mina klasskamrater som förväntades bli advokater har gett mig självförtroende gentemot kultur. Det är

5 EvaMarie Lindahl, blyertsteckning 16 x 21 cm. Verket ingår i The Barbed Wire Identification Encyclopedia som består av ca 657 teckningar som visar upp olika sorters taggtråd tillsammans med tecknade bilder av taggtrådens historia och samtid. självklart en plats som jag kan ta i anspråk. Det var först när jag började gå på konsthögskola som jag insåg att vi var få»arbetarklassungar». Allra först utbildade jag mig till möbelsnickare men ville inte arbeta med det och jag minns att jag hade en bildlärare på den utbildningen som var helt fruktansvärd, en riktig mobbare. Jag var hemma på mitt rum på folkhögskolan och målade och så var det någon som kom in och såg mina grejor och sa»men herregud, ska inte du gå förberedande konstskola?» Då visste jag inte att det fanns Så då sökte jag det och insåg att det var konst jag ville jobba med. Kan du berätta om»about: The Blank Pages» som du och konstnären Ditte Ejlerskov har presenterat? Vi undrade hur det kom sig att av nästan hundra böcker i bokförlaget»taschens Basic Art» serie är det bara fem kvinnor som finns representerade: Tamara de Lempicka, Georgia O Keefe, Frida Kahlo, Vieira da Silva och Elisabeth Sissi. Vi har gjort en installation där vi efter noggrann genomgång och urval har tryckt 100 nya böcker med 100 kvinnliga konstnärer som vi tycker Taschen borde presentera i sin»basic Art» serie. Våra böcker ser exakt ut som en Taschenbok men de är tomma vita sidor inuti. Jag har verkligen lärt mig om vikten av en fysisk upplevelse av denna verklighet. Att få hålla i en bok som sedan bara har vita sidor, inget tryck, ingen text om dessa konstnärer som är kvinnor. EvaMarie berättar att de hade ett telefonsamtal med redaktören Petra Lamers-Schütze på Taschen för fem år sedan. Hon var först väldigt tillmötesgående men sedan blev det dålig stämning. Hon menade att det i princip inte finns några kvinnliga konstnärer värda att göra en bok om före 1950, de är inte tillräckligt kända, ingår inte i några museisamlingar och kommer inte att ge försäljningsresultat. Listan, med de föreslagna 100 kvinnliga konstnärerna, tog fem år att färdigställa och har skickats till redaktören, liksom bilder på installationen. Även Sveriges Radio har försökt få kontakt med redaktören för att få en kommentar, men utan resultat. Hur har urvalet gått till inför de 100 nya kvinnliga konstnärsnamnen? Det har varit svårt att inte bara upprepa det här förtrycket. Det enda sättet att kritisera och kunna göra ett urval är att spegla Taschens egna urval för manliga konstnärer. Där de har valt fem vita modernister har vi också valt fem vita kvinnliga modernister. Vi har tittat på land, när de är födda, medium. Vi har fått in lite mer videokonst och foto trots att det kanske inte finns en manlig motsvarighet hos Taschen. Redaktörsnamnen är olika anagram av mitt och Dittes namn. I ditt arbete som konstnär som ifrågasätter orättvisor och maktstrukturer vad inspireras du av nu? Just nu inspireras jag av att det finns så mycket inom forskningen som är modigt. Modet finns i konsten också men trots att jag gått min konstutbildning här i Malmö och Umeå är det en rätt kommersiellt inriktad utbildning om man ska vara krass. Jag har själv en gallerist och jobbar med människor som också har gallerister eller mot institutioner och trots att jag trivs finner jag inte alltid det modet på de platserna riktigt. Så jag tror det är därför som jag är förvånad över det mod som finns inom det akademiska. Jag hade fördomar som inte blev besannade. Och det är jättespännande att det finns ett fritt tänkande där som är nära konsten, att prova saker, driva teser och tänka väldigt kreativt. Jennie Fahlström