Nr Lon Chaney jr som varulven Larry Talbot.

Transkript

1 Nr Redaktör Richard Svensson richard@ungafakta.se Ibland går det snabbt att skapa ett monster på film, ibland tar det minsann en stund. Beroende på hur invecklade tekniker man använder och vilken typ av figur som ska gestaltas så kan en sminkning ta flera timmar. Det betyder att skådespelaren som ska förvandlas till monstret måste stiga upp tidigt, ibland klockan tre på morgonen, och bege sig till sminkören. Ibland sker sminkningen i en särskilt inredd husvagn, ibland inomhus i en studio. Det beror så klart på vart man spelar in. Efter flera timmars arbete är monstret klart att filmas och då kanske det redan hunnit bli sen eftermiddag. Det blir bara ett fåtal timmars inspelning, innan skådespelaren måste återvända till sminkören, ta av masken och försöka hinna med att vila en stund. Ofta hinner man inte filma alla scener som behövs på en dag, vilket betyder att hela proceduren börjar om igen efter att skådisen fått några få timmars vila! Copyright Unga Fakta AB The Wolf Man Världens mest berömda varulv dök upp i The Wolf Man, Filmen producerades av Universal Pictures, som tidigare hade gjort Frankenstein (1931), Dracula (1931), Mumien vaknar (1932), Osynlige Mannen (1933), samt flera uppföljare till dessa filmer. Universal hade blivit kända som filmmonstrens hem och de kusliga varelserna, som nu alla är klassiker, kom att kallas The Universal Monsters. Filmens varulv, Larry Talbot, spelades av Lon Chaney jr, son till Lon Chaney, en skådespelare som under stumfilmen blev berömd för sina fantastiska monstersminkningar, alla gjorda av honom själv. Chaney jr var egentligen inte lika sugen som pappan på att spöka ut sig för konstens skull. Han såg aldrig fram emot att sätta sig ner i sminkstolen, men spelade flera roller som krävde invecklade masker, t ex Frankensteins monster och mumien. Lon Chaney jr som varulven Larry Talbot. 1

2 Copyright Unga Fakta AB På filmbolaget Universal var det Jack Pierce som sminkade fram monstren. Han hävdade att han alltid byggde upp varje varelses anletsdrag över skådespelarens ansikte en liten bit i taget, som en skulptör bygger upp en staty. För det mesta stämmer detta påstående. Pierce använde ett material kallat collodion, vilket stelnade till en plastlik yta. Detta blandade han med bomull och byggde på så sätt upp lager efter lager på aktörens ansikte, tills monstret såg ut som alla ville. Boris Karloff spelade Frankensteins monster 1931 och i två uppföljare. Han fick sitta ned i sex timmar medan Pierce byggde upp monstrets välkända, fyrkantiga panna över hans egen hud. Den rysligt röksugne Karloff kunde inte ens koppla av med en cigarett, eftersom collodion är mycket brandfarligt innan det härdat. Pierces sminkning satte också sina spår. Varje dag då filminspelningarna var över satt blandningen av collodion och bomull fast så hårt att tunna bitar av Karloffs eget skinn följde med då sminkningen togs av. Han hade till den dag han dog kvar ärren efter de fastsminkade elektroder som satt i monstrets nacke. Då det var dags att spela in The Wolf Man insåg Jack Pierce att varulven mest behövde hår av rätt slag för att bli effektiv. Han importerade därför hår från jakar i Tibet och klippte upp detta i kortare bitar. Då Chaney jr förvandlades till varulv täcktes nästan hela hans ansikte av hår, som hade klistrats fast några strån i taget. Han hade också en tovig peruk, en hundlik näsa, huggtänder i underkäken, håriga gummihandskar med klor och fötter som liknade tassar. I övrigt var Chaneys varulv alltid klädd i svart skjorta och svarta byxor, vilket var lämpligt för att slippa sminka resten av kroppen. I The Wolf Man får man se två förvandlingar. Den första visar bara Chaneys fötter då han sitter i en stol. De blir långsamt hårigare och hårigare, tills de liknar vargtassar med päls och klor. Förvandlingen filmades på så sätt, att Chaney satt stilla i stolen medan Pierce limmade på hår. Så filmades några sekunder film och Pierce lade på ännu mera hår. Efter varje paus då Pierce klistrat hår på Chaneys fötter filmades en snutt och till slut drog Chaney på sig de lösa varulvsfötterna. De olika tagningarna överlappades sedan i filmlaboratoriet, så den ena filmsnutten bländades över i nästa. Länge var detta en invecklad metod, men nu kan man göra den i de allra enklaste av redigeringsprogram för video. Den andra förvandlingen äger rum i slutet, då Larry Talbot dör. Han förvandlas då från varulv tillbaka till människa Lon Chaney jr ser inte ut att trivas i sitt varulvssmink! Jack Pierce bygger upp Frankensteinmonstrets panna på Boris Karloffs huvud. igen. Sekvensen är inspelad på samma sätt som de håriga fötterna, fast baklänges, kan man säga. 2

3 Copyright Unga Fakta AB Kameran visar Lon Chaney jr:s ansikte där han ligger på marken, omgiven av virvlande kvällsdimma. I det här fallet började Jack Pierce med att sminka Chaney till varulven, några sekunder filmades och sedan tog Pierce bort hela sminkningen. Han gjorde sedan om den nästan fullständigt, några sekunder filmades igen och sminkningen togs bort. På så sätt spelades förvandlingen från varulv till människa in under tio timmars tid. Att gradvis ha tagit bort hår från Chaneys ansikte hade inte fungerat, eftersom varje del av förvandlingen måste visa delar av Larry Talbots ansikte under håret också. Innan något hår klistrades fast började Pierce varje tagning med att lägga skuggningar på Chaneys hud, för att göra hans naturliga ansiktsdrag mer groteska. Gradvis blev sminkningen mildare tills det gick att känna igen Chaney som en vanlig Pierce friserar Chaneys varulv.. människa igen. I Frankenstein Meets the Wolf Man (1943) återuppstår Larry Talbot och hamnar så småningom i bråk med Frankensteins monster. I en scen ligger Talbot till sängs, då fullmånen lyser in på honom. Här får man se hur Talbot långsamt förvandlas till varulven i en smått fantastisk överbländning av de olika filmade sminkningarna. Chaney lyckas mellan varje tagning hålla huvudet precis på samma ställe och därför blir tricket effektivt. Man löste problemet genom att gjuta en kudde av gips, som exakt passade Chaneys huvud i en viss vinkel. Man satte också en glasskiva framför kameran och ritade av siluetten av Chaneys huvud, vilket gjorde att man kunde avgöra om Chaney ändrat för mycket på sig mellan tagningarna. Chaney sminkades inte i sängen, utan gick iväg till Jack Pierces sminkhörna för att gradvis bli alltmer monstruös. Chaney å sin sida har hävdat att han lämnades fastbunden i sängen då alla andra gick på lunch och att han inte ens tilläts att gå på toaletten, men det är alltså inte sant. Pierce påstod att han alltid byggde upp varulvens hundnos med bomull och collodion, precis som han gjort med Frankensteinmonstrets panna. Men i själva verket var nosen av gummi och klistrades på som en stor lösnäsa. Idag känns den här tekniken att filma förvandlingar primitiv, men på sin tid var den ett effektivt trick för att skrämma upp biopubliken. Pierce arbetar med pälsen på Chaneys varulvshänder. 3

4 Copyright Unga Fakta AB Odjuret i Skönheten och odjuret Förutom Disneys version från 1991 är den mest berömda filmen baserad på sagan Skönheten och odjuret troligen den franska La Belle et la Bete (1946), i Sverige kallad Flickan och odjuret. Filmen är svartvit, vacker och väldigt drömlik. Regissören Jean Cocteau hade efter andra världskrigets slut svårt att få tag på råfilm. Han blev tvungen att använda film från olika tillverkare, vilket gjorde att filmen, fast den är svartvit, har olika nyanser. Odjuret spelades av Jean Marais, en stilig karl som ofta fick romantiska roller. Från början var odjuret tänkt att likna en hjort, men Cocteau föreslog istället något som liknade ett lejon. Det var makeup-experten Hagop Arakelian som varje dag förvandlade Marais till odjuret, genom att klistra på honom en kattlik nos och överläpp, och sedan täcka hans ansikte och händer med hår. Hela skapelsen rundades av med en öronförsedd peruk, som liknade en lejonman. Jean Marais efter en lång dag i sminket. När Arakelian var klar var det bara Marais ögon som gick att känna igen. Sminktekniken var densamma som då Lon Chaney jr gjordes om till varulv. Ett litet knippe hår limmades fast vid Marais ansikte, med början under halsen och sedan längre över ansiktet, gradvis in mot näsan. De första sminkningarna tog uppåt åtta timmar. Arakelian lyckades sedan få ner tiden till fem timmar. Det lim man använde på den här tiden kallas Mastix och går fortfarande att köpa. Mastix är baserat på växtmaterial och liknar kåda till konsistensen. Idag använder lajvare ofta Mastix för att få fast sina ansiktsmasker, näsor och hakor. Även inom vanlig teater används Mastix för att fästa lösskägg och annat vid aktörernas ansikten. När Mastix härdat bildar den en yta av små kristaller, vilket kan skava och kännas hårt och obehagligt. Har man bara en näsa eller en mustasch fastklistrad störs man inte så mycket av det, men som odjuret hade Marais hela ansiktet och händerna täckta av det. Vid slutet av varje inspelningsdag tog Marais av sig det varma, kliande och ofta svidande sminket, bara för att nästa morgon påbörja det hela igen. Marais spelade också en annan roll i filmen, Avenant, som var helt befriad från smink. Skönheten (Josette Day) har en friare, Avenant, som planerar att bege sig till odjurets slott, döda honom och ta alla hans rikedomar. Men då Avenant anländer till slottet skjuts han ner av en pil avfyrad från den levande statyn av jaktgudinnan Diana. Då Avenant dör antar han odjurets Jean Marais utan päls. form, medan odjuret förvandlas till den stilige Avenants avbild. 4

5 Copyright Unga Fakta AB 2011 Darkness i Legenden Ondskans juvel I regissören Ridley Scotts maffiga fantasyäventyr Legenden Ondskans juvel (1985) spelar Tim Curry demonen Darkness, filmens skurk och en allmänt läbbig figur. Scott hyrde makeup-experten Rob Bottin för att skapa Darkness och en massa andra märkliga varelser. Bottin hade redan gjort ett antal imponerande monster på film, till exempel varulvarna i The Howling (1981) och den formskiftande utomjordingen i The Thing (1982). Legenden Ondskans juvel behövde en uppsjö av troll, älvor och andra sagovarelser. Faktum är att bara två karaktärer i hela filmen är befriade från gummisminket; Jack o' the Green, som spelas av Tom Cruise och prinsessan Lily, som spelas av Mia Sara. Alla andra skådespelare göms under påklistrade gummiansikten. Bottin designade en mängd sagofigurer, vilka så småningom resulterade i komplicerade masker. Dessa masker är gjutna i skumlatex, ett sorts elastiskt skumgummi som är Tim Curry i full mundering som Darkness. mycket lätt och som följer skådespelarens ansiktsuttryck. För att garantera så mycket rörlighet som möjligt bröts många av maskerna upp i åtta till tolv mindre delar, vilka klistrades på över aktörernas huvuden med det starka, men smidiga limmet ProsAide. Bottin hade en stor grupp sminkörer anställda, vilka varje dag arbetade med att få på maskerna. Ungefär tre sminkörer arbetade samtidigt med varje skådespelare. Enligt Bottin själv hade Legenden det största antalet sminkörer som arbetat på en och samma film. Maskeringen för Darkness var den mest komplicerade i hela projektet. Tim Curry blev nästan helt inbakad i gummi. Bara hans mun och ögon tittade fram, dock täckta av plasthuggtänder och kontaktlinser. Hans huvud, överkropp, armar och händer täcktes av påklistrade skumlatexbitar. Till detta bar han håriga byxor och styltor med hovar, vilka gjorde honom längre än någon annan i filmen. Det mest påfrestande var de 90 cm långa horn som Curry bar på huvudet. De var visserligen tillverkade i lätt, ihålig plast, men hornen tillsammans med den hjälmlika konstruktion de fästes i var ändå tunga nog att ge stora påfrestningar på Currys nacke. De första gångerna Curry sminkades till Darkness tog proceduren över åtta timmar. Senare lyckades man få ner tiden till fem och en halv timme. Det tog lång tid att sminka av gummidelarna också. Cork Hubbert som dvärgen Brown Tom. En annan av Rob Bottins maskeringar till Legenden. 5

6 Eftersom klistret binder gummit mot huden mycket hårt används ett släppmedel, som man penslar på under gummisminket. Vid ett tillfälle blev Curry så frustrerad av den långa väntan att han själv slet av en bit gummi som satt fastklistrad mot hans kropp. Men detta gjorde att en del av hans eget skinn följde med och Ridley Scott fick spela in andra delar av filmen medan Currys skada läkte. Att spela Darkness är nog det tuffaste jag gjort, berättade Tim Curry efteråt. Copyright Unga Fakta AB Rod Steiger i Den illustrerade mannen Filmen Den illustrerade mannen (1969) är baserad på författaren Ray Bradburys novellsamling med samma namn. Den illustrerade mannen i boken är en storvuxen tatuerad man som dyker upp i de första och sista novellerna. Hans tatueringar sägs vara ett arbete av en kvinna från framtiden och de börjar röra på sig då man tittar på dem. Varje tatuerad bild berättar sin egen historia i form av bokens noveller. Filmen använder tre av bokens 18 historier. Runt dessa berättas en fjärde, där en ung liftare, Willie, möter den illustrerade mannen, Carl, på landsvägen. Carl är på vandring i sällskap med sin hund (som han bär i en säck) och tycks vara en luffare. Den tatuerade främlingen låter ynglingen skåda in i de färgstarka bilderna, varpå de kommer till liv i form av kortfilmer i filmen. Alla historierna har oväntade och ofta otrevliga slut. Det finns dock en tom fläck på Carls rygg, men då Willie stirrar på den tycks han se sig själv mördad av Carl. Detta får ynglingen att slå ner Carl, varefter han flyr. Men den illustrerade mannen är inte död. Han reser sig med blodigt huvud och stapplar efter Willie, som tycks ha beseglat sitt eget öde genom överfallet. Carl, den illustrerade mannen, spelas av den storvuxne Rod Steiger. I filmen är hela hans kropp, utom huvudet, täckt av färgstarka, fantasifulla bilder. Makeup-experten George Bau och hans son Robert skapade en kopia i plast av Steiger i naturlig storlek. Illustratören Jim Reynolds målade sedan de invecklade, sammanvävda bilderna som skulle föreställa tatueringar. Denna plastdocka användes sedan som förlaga av de George Bau med den plastkopia av Steiger han gjorde tillsammans med sonen Robert. Rod Steiger som den välsmyckade illustrerade mannen. sminkörer som skulle arbeta med att måla bilderna på Steiger. 6

7 Det var så klart inga riktiga tatueringar. Man använde färger som inte krackelerade när de torkade, men som ändå var ofarliga för huden och gick att tvätta av. Att måla tatueringarna på Steiger var ett otroligt projekt och håller rekordet som det längsta sminkjobbet i filmhistorien. Det tog inte mindre än 20 timmar att helt dekorera Steiger från topp till tå! Nio sminkörer arbetade i skift under Gordon Baus ledning. Steiger låg på ett bord i ett annars tomt och sterilt rum, medan sminkningen utfördes. Troligen tog han en tupplur emellanåt. Filmens tatuerade man är i sig inget monster, men väl en otroligt kuslig figur och i slutänden uppenbarligen en mördare. Rod Steiger dyker upp i alla de tre mini-berättelser som ingår i filmen och i slutet framstår Carl som en stor gåta. Är det han själv som förekommer i de historier som spelas upp i tatueringarna? Är han i så fall en sorts tidsresenär eller en man från framtiden som tycks leva baklänges i tiden? Filmen utspelar sig på 1930-talet, men tatuerings-berättelserna äger alla rum i olika versioner av framtiden. Den illustrerade mannen är som film en märklig upplevelse och fungerar inte lika bra som Ray Bradburys novellsamling. Men den är svår att glömma när man väl sett den. De tekniker som används av sminkörer i filmbranschen utvecklas hela tiden och gummimaskerna blir allt bekvämare att använda. Ibland är det inte ens gummi längre utan silikon och till och med gelatin. Det går också fortare att sminka fast dem, eftersom maskerna ofta är färdigmålade i förväg och kan vara i ett enda stort stycke, om materialet är tillräckligt smidigt. Dessutom är många monster som tidigare skulle ha varit en skådis i en gummimask helt dataanimerade idag, vilket jag tycker är synd. Då tittar jag hellre på Lon Chaney jr, med pålimmat jakhår i ansiktet. Copyright Unga Fakta AB Rick Bakers effekter till En amerikansk varulv i London (1981). Förvandlingen av skådespelaren David Naughton tog flera dagar att filma, men man använde sig också av dockor i många scener. Effekterna vann en Oscar. En av Hollywoods tidigaste riktigt invecklade monstersminkningar: Bull Montana som apman i The Lost World (1925) 7

8 Penny Dreadfuls Penny Dreadfuls var under 1800-talet billigt tryckta tidningar med blodigt och sensationellt innehåll. Varje tidning hade sin egen anti-hjälte, det vill säga en ruskig figur som var huvudpersonen. I denna avdelning av Monsterklubben kommer vi nu att titta närmare på dessa figurer. The Necromancer Huvudpersonen i George W M Reynolds långkörare The Necromancer (1852) är Lord Danvers, vars värsta fasa är att åldras och dö. Han möter djävulen som ger honom ett elixir, vilket håller lorden evigt ung och dessutom odödlig. Han duellerar ofta, men skadas varken av kulor eller av svärd. Ingen kraft på jorden tycks kunna rå på honom. Naturligtvis finns det ett pris för odödligheten. Då elixiret tar slut måste lord Danvers överlåta sin odödliga själ till djävulen, om han inte innan dess lyckas hitta och offra sex oskulder till den onde. Han finner och mördar fem, men den sjätte överlistar honom och Danvers faller ner i den flammande avgrunden. Lord Danvers är en otrevlig karaktär, men hans ångest över sitt stundande öde gör honom till en något tragisk skurk. Han blev inte direkt lyckligare av att ingå kontrakt med djävulen, men det är ju också historiens mening. Vi har tidigare berättat om en annan av George W M Reynolds skapelser, varulven Wagner. Reynolds ( ) är nästan helt bortglömd idag, men var på sin tid kanske Storbritanniens mest läste författare. Det var troligen fler som läste Reynolds än Charles Dickens, en av 1800-talets mest berömda författare. Reynolds bloddrypande historier trycktes i tidningar som, genom diverse omtryck, sammanlagt hade en upplaga på en miljon exemplar. Hans texter översattes till flera språk. Den tyska versionen av en av hans följetonger förklarades olaglig i Ryssland, men såldes på svarta marknaden i hemlighet och blev otroligt populär. Copyright Unga Fakta AB Lord Danvers står obekymrat och tar emot ett vådaskott i hjärtat. Hans odödlighetseixir har gjort honom osårbar! 8

9 Copyright Unga Fakta AB Starcrash (1979) Detta är tveklöst en mycket dålig film, men det är svårt att tycka illa om den. Jag menar, i vilken annan film kan man få se David Hasselhoff besegra onda robotar med en ljussabel?? Detta rymdepos är väldigt, VÄLDIGT inspirerat av Star Warsfilmerna, men liknar lika ofta äldre science-fiction, som Blixt Gordon. Kostymer och interiörer ser mera ut att höra hemma i 1940-talet. Handlingen är egentligen enkel: Prins Simon (Hasselhoff) har försvunnit, troligen dödad eller kidnappad av universums ondaste man, greve Zartharn (Joe Spinell). Smugglaren Stella Star (bondbruden Caroline Munro) är på väg att skickas till straffarbete, men benådas av galaxens kejsare (Christopher Plummer) som ger henne uppdraget att hitta prins Simon. Hon är nämligen den skickligaste rymdpiloten i mannaminne. Med sig på äventyret har hon sin navigatör Akton (Marjoe Gortner), som ser ut som en man med tandkrämsleende och orubblig permanentad frisyr, men som besitter en mängd otroliga krafter som löser alla kniviga situationer hjältarna hamnar i. Akton äger också en tvättäkta ljussabel (på lån från Luke Skywalker?) Också med på färden är Stellas robot Elle och Thor, en representant från rymdpolisen. Elle låter som en man från Texas som rökt och druckit för mycket, och Thor är en skallig snubbe med grönt skinn. Thor är också i själva verket i maskopi med Zartharn och ute efter att stoppa uppdraget. Äventyren radar upp sig. Man jagas av Zartharns ganska coola rymdskepp, som ser ut som en hand, råkar i bråk med amazonkvinnor som tillber en kvinnlig jätterobot, slåss med grottmänniskor på en isplanet och hittar så småningom prins Simon, David Hasselhoff i ljussabelduell med elak robot. som överlevt en krasch Inte något man ser varje dag. 9

10 Copyright Unga Fakta AB från sitt rymdskepp. Simon har också ett häftigt vapen, en guldhjälm som skjuter laserstrålar från ögonen. Eller som Hasselhoff förklarar: Detta är en energi-sköld-mask. Isplaneten visar sig dölja Zartharns hemliga vapen, så kraftfullt att han kan ta kommandot över alla kända världar. Då hjältarna ska förstöra vapnet attackerar Zartharns robotar, vilka opraktiskt nog endast är beväpnade med svärd. Akton duellerar med dem, men såras och det är upp till Simon att nedgöra robotarna med Aktons ljussabel. Kejsarens skepp går i kamp med Zartharns farkost, vilken så klart sprängs i luften. Stjärnorna är klara igen! deklamerar kejsaren och filmen har fått sitt lyckliga slut. Vad sjutton är det här för en film egentligen? Den är skriven och regisserad av italienaren Luigi Cozzi, här under namnet Lewis Coates. Manuset är en härva av idéer inspirerade av andra filmer, där regissören haft ett mycket säkrare grepp om ämnet. Ibland är det bättre att sluta lyssna på dialogen och bara titta på de fina bilderna, det kan vara förvirrande annars. Hjältarna slänger ur sig invecklade tekniska jargonger, som säkert låter häftiga, men som inte har ett dugg med handlingen att göra. Nästan allting har töntiga namn och humorn är av det enklaste slag. Kanske är filmen medvetet överdriven. Joe Spinells ölmagade Zartharn morrar fram alla repliker och skriker sitt eget namn om och om igen då han blir upphetsad. Thor har ansiktet kroniskt förvriden i en knipslug grimas, så man vet från första stund att han är en av bovarna. Marjoe Gortner och David Hasselhoff har minst lika mycket ögonskugga som Caroline Munro. Munro själv skuttar omkring i stövlar och läderbikini och är trevlig att titta på. Tyvärr är hon dubbad av en amerikansk skådespelare. Hennes egen röst är brittisk och mycket behagligare. Christopher Plummer (kejsaren), en skådis som annars dyker upp i filmer av betydligt högre kvalitet, ser väldigt trött ut filmen igenom. Till styrkorna i Starcrash hör kulisserna och kostymerna, som är färggranna och fantasifulla. Robotgudinnan och Zarth Arns robotar är animerade dockor och ett underhållande inslag. Det fanns två andra sekvenser i filmen med ett animerat grodmonster och en träskvarelse, men Cozzi tyckte att resultatet inte blev så bra han hoppats på, så de klipptes bort. Även Zarth Arns kloliknande rymdskepp är animerat, då det stängs som en knytnäve inför bataljen med kejsaren skepp. John Barry, känd från James Bondfilmerna, har gjort musiken. Rymdskeppen i filmen är också väldigt detaljrika och har ovanliga former. Det var faktiskt så att då det blev dags att bygga rymdskeppsmodellerna hade pengarna nästan tagit slut! Cozzi gick Greve Zartharn -elakast i universum, så klart. Stella är fånge hos rymdamazonerna. Pappa ska ju också ha nåt att titta på. till ett universitet, där ett gäng ungdomar hyrdes in att bygga alla rymdskepp 10

11 av kartong och plastdelar från modellbyggsatser på bara en enda dag. Alla skeppen sprayades med silverfärg och färgsattes under inspelningen med olika typer av belysning. Man hängde helt enkelt upp modellerna i trådar eller satte dem på svarta käppar och lät den svischa förbi kameran. Det ser förvånansvärt bra ut. Rymdbakgrunderna är svarta väggar klädda med vad som ser ut att vara en blandning av lysdioder och julgransljus. Även detta enkla trick funkar, tack vare en skicklig kameraman. På det hela taget är Starcrash en film som underhåller, tack vare sin knasighet. Man har ingen aning om vilka tokigheter som ska hända härnäst, eller vad skådespelarna kommer att kläcka ur sig. Naturligtvis har filmen sin trogna kultpublik och har nu äntligen släppts på DVD. Stella Star, Akton och den sluge Thor i bakgrunden. Copyright Unga Fakta AB Snabbproduktion av rymdskepp. Paol Zeccara bygger Stellas skepp, en av de många modeller han och hans kamrater byggde på bara två dagar. (Till höger) Stellas Robot med Texas-dialekt, Elle. 11