Talet vid stenen 2013; Fredrik Högberg 1

Transkript

1 Talet vid stenen 2013; Fredrik Högberg 1 För 26 år sedan, närmare bestämt i maj 1987 gjorde jag en resa norrut som skulle förändra hela mitt liv i grunden. Jag hade rebelliskt nog bestämt mig för, att efter fullgjord grundskola, söka till en folkhögskola utanför Piteå, vilket både syokonsulenten och mamma hade högljudda invändningar mot. Skåningarna fann det obegripligt att någon ville åka 170 mil norrut när exempelvis Milano ligger lika långt bort åt andra hållet. För mig som kommer från den skånska landsbygdens södra slätter var mötet med mänskorna i Norrbotten dessa vårdagar medan islossningen på Piteälven var i full gång, som att uppleva en främmande kultur. Jag hade sällan eller aldrig mött sådan omtanke eller genuin empati, folk jag mötte var helt enkelt avslappnade och vänliga till den grad att det var anmärkningsvärt. De kommande fyra åren bedrev jag musikaliska studier på Framnäs, som folkhögskolan heter och mammas förhoppning om att ett år i Norrland kommer att göra honom gott kunde hon snart titta i stjärnorna efter. Mitt hjärtas geografiska ambitioner förändrades i grunden. Här ville jag leva, här ville jag verka, eftersom allting föreföll så enkelt här uppe, långt från det i jämförelse överbefolkade Malmö och det stressiga storstadslivet i Köpenhamn eller Stockholm, som annars varit alternativen. De flesta i min bekantskapskrets valde de gängse studievägarna i centralorten Malmö och Lund, men med ensamvargens solistiska logik är jag helt enkelt fortfarande kvar i Norrland, om än marginellt söderut. Ett exempel på denna godhet jag upplevde bland norrlänningarna är den gången när husmor Malin, och Siv som jobbade på kassakontoret kallade mig till sig en bister förvinterdag och påpekade att jag verkade vara illa utrustad för den kommande vintern. Varken långkalsonger eller dunjacka fanns i min garderob och de båda tanterna hade noterat att skodonen jag bar var lämpade mera för den skånska 6-månaders hösten än den iskalla vinter som förestod. Helt sonika tog de med mig på shoppingtur i Piteå och försåg mig med både jacka, underställ och skor. Överrumplat påpekade jag att varken min mamma eller jag vid tillfället hade råd med några större inköp och vintergarderoben är ju som bekant dyr i Norrland. Det gör inget sa husmor Malin, vi har ordnat så att internatet efterskänker kommande månadshyra, för så här kan vi inte ha det! En oerhört fantastisk start för mitt nya liv i Norrland. Vid den tidpunkten var jag 16 år, sprudlande av musikalisk iver, andlig naivitet, och en i det närmaste omättbar hunger på själva livet, ungefär som nu alltså. Flera år senare var jag fortfarande kvar i Norrbotten, men flyttade i slutet av mina studier till storstaden Luleå, som då ännu inte var det kulturella epicentrum det kanske håller på att bli. Då fick jag höra följande osannolika historia som jag ofta funderat över vad den kan lära mig, och som blev min första bekantskap med den berömda jantelagen. Det kommunala bostadsbolaget byggde på 70-talet några trevåningshus utmed Luleälven. Tanken var att alla lägenheter skulle vara lika stora och därmed kosta lika mycket att hyra. Det var bara det att efterfrågan på de lägenheter som skulle få gavel med fönster ut mot Luleälven var större än på de andra i övrigt likvärdiga lägenheterna. Lägenheterna med

2 fönster mot älven blev mera attraktiva. Kvadratmeterpriset gick inte att ändra och lägenheterna var ju exakt lika stora. Hur skulle man lösa detta penibla problem. Det gick ju inte för sig att några skulle få en mer attraktiv lägenhet än andra, och dessutom till samma pris. Lösningen var enkel - man gjorde helt enkelt inga fönster på gavlarna på husen, och problemet var löst. Man var rädd för olikheterna, att någon skulle få skit för att man hade det lite bättre, eller bara annorlunda - konformitet var det enklaste, det behövde man inte fundera så mycket på. Ingen fick utsikt över älven. Jag har förstått att jantelagen var stark i Luleå på den tiden och även under mina år i den norrländska storstaden fanns det rester kvar. De hade till och med utvecklat en egen, extrem, variant av Sandemoses berömda originalfras: Du ska inte tro att du är den ende som inte tror att du är nåt! Idag tänker vi annorlunda. Vi uppmuntrar olikheter, individualism och egenheter. I dag är det något positivt att sticka ut, att göra sin egen grej - och jag tror att det är rätt väg att gå - och helt förenligt med ett öppet och solidariskt samhälle där alla kan hitta sin egen plats i tillvaron. Därmed är det olikheterna som gör att vi kompletterar varandra. Jag tycker om att uppmärksamma dessa olikheter. Fira dom och lära av dom. Luleå verkar ha insett detta och är idag en stad på oerhörd frammarsch. Det har gjorts mer eller mindre seriösa försök att stärka företagsamheten i Norrbotten genom att försöka stävja jantelagen. Bland annat fick småföretagarna en gång möjlighet delta i utbildningar och kurser i så kallad marketing, marknadsföring, där man fick tips söderifrån om hur man gör sitt företag och sina produkter mera attraktiva. Ett av de vanligaste råden är att man som företagare ska framstå som väldigt upptagen och efterfrågad. Det gör att folk får för sig att produkterna är bättre och dessutom populära, och därmed kan man höja priserna. En garvare från Arjeplog, som tillverkade stövlar, tog detta till sig och bestämde sig för att integrera konceptet i sin verksamhet. Och bara strax efter avslutad kurs kom en stor beställning från ett folkdanslag som behövde stövlar till en teveinspelning: Jaha, hur många par stövlar behöver ni då? 22 par stövlar behöver vi, i olika storlekar, hur lång leveranstid har du? Stärkt av kursen han nyss gått och allmän företagaranda svarade han: Ja det kan ta upp till 6 månader det. Oj då, sa rösten i telefonen, det var synd, vi behöver dem på torsdag! Går bra...! Talet vid stenen 2013; Fredrik Högberg 2 Den anekdoten kommer via min mycket gode vän, musikern, dramatikern och vägverksingenjören Svante Lindqvist, som kanske är mest känd för sin roll som frontfigur i, i det närmaste mytomspunna folkmusikgänget J.P. Nyström. De heter för övrigt J.P Nyström efter fabrikatet på den mediokra tramporgel som ingick i bandets instrumentarium från början. Svante har haft stora framgångar som pjäsförfattare, och den största framgången är nog utan tvekan monologen Mannen från Malmberget, som Göran Forsmark turnerade land

3 Talet vid stenen 2013; Fredrik Högberg 3 och rike runt med för en del år sedan. Premiären för Mannen för Malmberget gick av stapeln i Stockholm och det fanns ett stort mediaintresse för den här pjäsen. Dagen efter premiären kom det en lysande recension i kvällstidningen Expressen, varpå Svante ringde hem till sin far i Malmberget för att berätta den glada nyheten om framgången; Pappa, pappa, ropade han ivrigt genom telefonkioskens lur i hotellfoajén, jag fick fem getingar i Expressen! Jaha, svarade pappan, vad synd... jag har redan köpt Aftonbladet. Där kan vi börja prata om motstånd. Efter många år i Norrbotten föll det sig som så att jag kom till Ådalen. Jag hittade ett hus i Nyland som passade mina ambitioner att skapa en kreativ plattform för mitt eget skapande. Och igen, fick mitt hjärtas geografiska kompass kalibreras. Min kärlek till Ångermanälven är stark och den romantiska bilden av älven som likgiltigt vittne till allt som har hänt längs dess stränder fascinerar mig oerhört. Konst och musik handlar om kommunikation. Och jag tror att all fungerande kommunikation måste ha ett inslag av empati, det vill säga förmågan att sätta sig in i hur andra människor har det, och en medvetenhet om att mottagaren har ett personligt idiom och en bakgrund som inte nödvändigtvis liknar den man själv har. Syftet med kommunikation är ju att bli förstådd eller åtminstone lyssnad på, och då tror jag att man vinner på att skaffa sig denna förståelse för att människor tycker olika, har olika kulturella eller sociala förutsättningar och är mottagliga för intryck på helt skilda sätt. Denna tysta kunskap om empati som pedagogisk bärvåg är hos många kulturarbetare helt självklar, men även om den finns inbyggd i själva kommunikationen, undervisningen eller konstverket, borde konstnären, tonsättaren och pedagogen reflektera över detta då och då. Hos konstutövarna finns det som en viktig del av det konstnärliga hantverket. Denna förmåga är lätt att justera och anpassa när kommunikationen sker mellan människor som befinner sig i samma rum, därför att exempelvis föreläsaren kan anpassa, förtydliga eller förenkla i realtid. Det är då fråga om en tvåvägskommunikation där åhöraren har möjlighet att påverka eller åtminstone dröja kvar vid frågeställningar och information som av olika anledningar kräver mer tid eller fördjupning. En musiker i en orkester, eller solist för den delen, är den som framför upphovsmannens musik till publiken. Tonsättaren komponerar, musikern tolkar och levererar, publiken lyssnar och reagerar. Inte helt olikt en lärares situation; kunskapen finns där, läraren väljer och tolkar och överbringar den till eleven, eleven tar till sig och reagerar (förhoppningsvis). Precis som publiken i konsertsalen kan påverka musikern till att höja sin prestation, kan en lärare bli inspirerad av exempelvis en intresserad elev. Dessutom kan en lärare som är underhållande, eller lika gärna passionerad, till och med lyckas bättre med att få fram sitt budskap genom att kombinera seriösitet med underhållning. Den ständigt närvarande debatten om skillnaderna mellan konst och underhållning har alltid intresserat mig, mest kanske för att det inte verkar finnas något entydigt svar. Själv brukar jag hävda att det är en gradvis skillnad mellan konst och underhållning och att det är graden av engagemang hos åskådaren som är skillnaden. Underhållning kan få oss att reagera genom stimuli, vi retas att skratta eller gråta utan att vi kan påverka det vi upplever, underhållning är således envägskommunikation.

4 Talet vid stenen 2013; Fredrik Högberg 4 Upphovsmännen spelar skickligt på de strängar som de flesta människor har, och utnyttjar kunskapen om den empatiska bärvågen i spekulativa syften. Detta är inget konstigt, så har det förmodligen alltid varit, och jag lägger ingen speciellt negativ värdering i detta. Att något är skapat i ett kommersiellt syfte betyder inte att det automatiskt är sämre än sådant som är gjort av ideella skäl. Tvärtom kan det vara så att de kommersiella kulturyttringarna har mera resurser och kan skapa fantastiska saker som rör sig i gränslandet mellan konst och underhållning. Konsten är för mig en slags spegel. Man kan betrakta konstnärerna som de som håller upp speglarna i vilka vi kan skåda oss själva, i bästa fall ur vinklar vi annars inte kunnat se. Konstnärerna filtrerar och reflekterar sin omedelbara samtid och omgivning genom sig själva, slipar speglarna på sitt unika sätt. Trumhinnorna och synnerven uppfattar reflektionerna och ljudvågorna och ger hjärnan tillfälle att briljera med ett av sina märkvärdigaste konststycken, att omvandla ljud och bild till intryck, som med hjärnans hjälp befruktas av varje individs unika förutsättningar och erfarenheter - det personliga idiomet. Varje enskild människas upplevelse av ett konstverk är ur flera aspekter unik. Utan åhörare är partituret tyst. Betraktaren fullbordar sålunda verket. Museimannen och konstpedagogen Carlo Derkert förklarade att konst är inbillningskraft, och hänvisade till det faktum att Leonardo Da Vincis Mona Lisa egentligen bara består av några hekto färg applicerade på ett stycke duk. Kandinsky menade att man inte ska behöva använda yttre kommunikationsformer som exempelvis språk för att uppleva konst, islänningen Sigurdur Gudmundson menade samma sak när han sa; känslan är mera exakt än förståelsen. Det vill säga, en konstupplevelse blir inte bättre för att man försöker förstå den. Ofta finns det inget att förstå, bara en känsla - som är exakt. Försöker man med ord återge vad man just upplevt blir förklaringen sämre. Och även om det inte nödvändigtvis är upphovsmannen åskådaren kommunicerar med, tycker jag att man kan tala om tvåvägskommunikation vad det gäller konst. Åtminstone är svaret på frågeställningen konsten ger upphov till inte givet och upplevelserna blir olika. Eller som Kjell Melin i Nyland har berättat, om när hans fars bror kom hem, alldeles lyriskt hänförd efter att ha varit på konsert och lyssnat till tidernas störste operatenor Enrico Caruso; Osså, härmde bror min Caruso, men inte tyckte jag att det var nåt! Man kan tänka sig att samhället från början var en överlevnadsstruktur som bygger på upptäckten att det helt enkelt är enklare att leva tillsammans, än var och en för sig. Insikten om arbetsfördelningens möjligheter är kanske en av människans viktigaste upptäckter och har bidragit till att människan kunnat utveckla de komplexa relationer mellan individer, familjer, stammar och folkgrupper som vi kallar för samhällen. Samhällsorganisationen är effektiv och i tusentals år har människan kunnat syssla med så mycket annat än bara överlevnad. Sociologen Roland Poulsen konstaterar i sin bok Arbetssamhället, att tekniska landvinningar och effektiviseringar har gjort människan i större utsträckning överflödig som arbetskraft. Produktiviteten i Sverige har femdubblats sedan 1930-talet och fördubblats sedan 1970-talet enligt Poulsen. Trots detta, menar han, arbetar vi mer än någonsin, fastän många arbeten inte är nödvändiga för att samhället ska fungera.

5 Talet vid stenen 2013; Fredrik Högberg 5 Konsten och det vi i dagligt tal kallar för kultur kan anses vara en sådan onödig syssla. (dock tror jag att de flesta kulturarbetare knappast anser sitt arbete onödigt). Det svenska samhället har tid och råd med musik, konst, dans och teater och allt annat som ryms inom kulturbegreppet. Dessutom har vi insett att konstyttringarna i sig kan vara bärande för vår utveckling och vårt framåtskridande. Genom kulturen och konstarterna förankrar samhället sin historia, sin samtid och sin framtid. Vi upplever konsten som både äldre och senare än oss själva. Konst och kultur som är finansierad eller subventionerad av samhället är dock bräcklig: en privilegierad funktion som i västvärlden upphör i samma ögonblick som en omfattande naturkatastrof eller ett krig inträffar. Då återgår samhällsmekanismen tillfälligt till sina ursprungliga uppgifter, mat, värme och försvar, och konstnärerna får klara sig själva. Men till det händer är konsten och kulturen bränslet, vägvisaren och spetsen. Konstens huvudsakliga uppgift i samhället är att definiera vilka vi är, varifrån vi kommer och vart vi ska. Med det synsättet är kulturen en vägledande ingrediens när samhället ska forma sin framtid, vilket ju är en ständig och ofrånkomlig process. Ett dilemma som konsten har ligger i att varken en enskild konstnär, eller publiken kan ha hela perspektivet. Därför blir uttrycken olika. Alla har vi våra egna bilder över vad det är i samhället som bör uttryckas, förändras eller bevaras. Vi har olika kartor över terrängen. Därför är det i det närmaste omöjligt att avgöra vilka samtida kulturyttringar som bäst kommer att representera vår tid i framtiden och vilken konst det är som hjälper oss att forma den. Detsamma gäller naturligtvis inom bildningsväsendet. Det som ansågs viktigt för 30 år sedan kan vara fullständigt ointressant att lära ut idag. Det finns kunskaper som var helt nödvändiga tidigare som nu är i princip bortglömda. Och det är naturligtvis mycket av det som anses viktigt och oumbärligt i dag som nästan ingen kommer att ha användning av i framtiden. Det sker ett ständigt urval. Det som inte anses relevant eller intressant nog sorteras bort, både av samtiden och framtiden. Det valet görs av dem som ska kommunicera eller konsumera konsten eller förmedla och ta till sig utbildning. I musikvärlden väljer de framgångsrika dirigenterna vilken musik de vill gestalta medan andra verk får stå tillbaka. Skivproducenter sållar bort musik de inte tror kan sälja, och recensenter, gallerister, publik, konsumenter och media bidrar på olika sätt till ett slags estetiskt naturligt urval. Den konst eller kunskap som överlever har redan varit med och format framtiden. Av detta vill jag dra slutsatsen att; eftersom vi inte vet vad som kommer att bli viktigt sedan, kan allting vara viktigt nu. Det viktigaste med konst är således inte vad man säger och kanske inte ens hur utan bara att man säger det. Konsten är själens fingeravtryck, som den isländske konstnären Sigurdur Gudmundsson uttryckte det. Den enskilda upphovsmannen skapar ett unikt verk vare sig denne vill eller inte, och tillför en pusselbit som vi andra förmodligen inte hade.

6 Många är de verk som i sin samtid framstått som obegripliga eller provocerande eller som avfärdats som nonsens, men som sedan visats sig vara av oerhörd betydelse. Det är alltså då den konstnärliga mångfalden som är garanten för att konst och musik från vår tid ska vara intressant och inspirerande för människor efter vår tid. Misslyckas vi med det är det möjligen själva misslyckandet som blir det intressanta Många skulle nog säga att den här regionen har haft sin kulturella och ekonomiska storhetstid. Den blomstrande timmerflottningen i början på förra seklet kan nog anses som Ådalens storhetstid. Men så behöver det kanske inte vara. Jag känner en fantastisk kvinna vid namn Margareta Hallin, hon är en av våra främsta operasångerskor genom alla tider och hon bor ju som bekant delvis i Kramfors. Hon har gjort över 80 huvudroller på kungliga operan i Stockholm, hon har spelat teater och filmat med Ingemar Bergman, hon är medlem i musikaliska akademien och har fått medalj av kungen. Hennes liv är kantat av framgångar de flesta musiker inte kommer i närheten av. Man kan tycka att hennes storhetstid har varit. Men det tycker inte hon! Jag pratade med henne för en tid sedan i samband med att hon medverkade vid en flygelinvigning i mitt hus i Nyland. Om än oartigt att nämna det, men relevant i sammanhanget, så är Margareta Hallin 82 år och hennes iver och entusiasm över de fantastiska projekt hon har framför sig nästan svämmade över. Det handlade om turnéer, teater-roller, musik hon håll på att skriva, kommande uruppföranden och så vidare. Trots alla hennes fantastiska framgångar under sex decennier så var det uppenbart att för henne är det är NU det börjar. Det är alltid oerhört inspirerande att träffa en person med en sådan framtidstro och kraft. För henne har storhetstiden har inte varit. Hon lever och verkar som om det bästa ännu inte har varit. Ådalen är en fantastisk plats, har förmodligen alltid varit och kommer förmodligen alltid att vara. Men storhetstiden har inte varit. Inte för oss. Den ligger framför oss. Vare sig man funnits här i generationer, bott här i 13 år eller nyss flyttat hit så är det vi som lever och verkar här nu som gör den här delen av världen till en fantastisk plats. De nya människorna, nyfödda eller inflyttade, för med sig möjligheter och bidrar till det virrvarr av kreativitet som samhällets estetiska fundament vilar på. Men bara om vi förvaltar dem på ett bra sätt, vågar dra nytta av varandras olikheter, sväljer prestigen och lär oss dra åt samma håll när det vill till. Storhetstiden har inte varit. Lågkonjunkturen är alltid en besvärlig fiende, lika besvärlig som jantelagen, men vi kan besegra den. Kulturlivet och näringslivet, unga och gamla människor, tillsammans kan vi uträtta vad som helst. Det är en fråga om vilja. Viljan att leva ett rikt liv, viljan att få ut mycket av vår tid här. Storhetstiden har inte varit. Talet vid stenen 2013; Fredrik Högberg 6

7 Tillsammans formar vi den smältdegel av åsikter, tankar och ideér och framförallt vilja, som så småningom kommer att ta oss ur den här krisen och ge oss en tid av framgång, välstånd och livskvalitet. Vi kan, men måste göra det själva. Kulturkampen i Norrland för ett rikare liv och ett bättre samhälle går oförtrutet vidare, och jag tänker alltid påminna mig om att det är lusten att skapa och lusten att uttrycka sig som är kulturens och konstarternas viktigaste livgivare. Storhetstiden har inte varit. Tack ska ni ha. Talet vid stenen 2013; Fredrik Högberg 7