Wår alfwarsamme godhe gamble sedh Textila spår i svenska överflödsförordningar

Transkript

1 Wår alfwarsamme godhe gamble sedh Textila spår i svenska överflödsförordningar Författare: Adam Norman Textilvetenskap B B-uppsats 7,5 hp, vt2010 Handledare: Cecilia Aneer

2 Traces of textiles in Swedish supplementary law The purpose for this paper has been to study the clothing as it appears in Swedish supplementary law between the years The author have been studying the original documents and comparing laws from different years with each other. Old names of textiles have been explained, as far as have been possible. Through the study we can see how the laws first regulated the nobility, but quite quickly spread to burgess, the priesthood as well as the common people. There are some great differences in what the different classes were allowed to wear. The supplementary law both deals with the fabrics, the decorations and the cut and construction of clothing. In the laws we can see that the Swedish state introduced exact models of how the people should dress in the mid-18th century. The laws shows us what the government wished for, and not the absolute reality. In order to see how the laws were followed we must examine court orders and perhaps even art. 2

3 Innehåll Inledning... 4 Syfte och frågeställningar... 5 Avgränsningar... 5 Källmaterial... 6 Metod... 6 Tidigare forskning... 6 Disposition... 7 Överflödsförordningarna... 8 Materialen i överflödsförordningarna... 8 Sidentyger... 8 Ylletyger och annan päls Linnetyger och andra växtfiber Övriga tyger Sammanfattning över materialen Dekorationer i överflödsförordningarna Sammanfattning av dekorationerna Sömnadstekniska detaljer i öveflödsförordningarna Sammanfattning Litteraturlista Tryckta källor Litteratur

4 Inledning Kläder skapar och utstrålar, bland mycket annat, identitet, tillhörighet och klass. Men på samma sätt som kläder är en produkt av det samhälle de skapas i, så kan kläder både upprätthålla och utmana en samhällsordning. Genom att klä sig i opassande kläder ruckar bäraren på de gränser som finns. Som en följd av detta har det i flera länder, under långa tider, funnits regleringar för hur olika grupper i samhället får klä sig. Mellan åren 1644 och 1794 kommer det i Sverige ut en rad överflödsförordningar med täta mellanrum. Dessa är delvis en produkt av det ekonomiska tänkandet i stormaktstidens Sverige, där importen skulle vara låg och exporten hög. I förordningarna behandlas flera olika aspekter av vad man fick och inte fick använda och dess omfattning och innehåll varierar över tid. Huruvida överflödsförordningar speglar en exakt verklighet är svårt att veta. Troligt är att de inte är sprungna ur ett vakuum, utan istället skapas för att hantera en viss företeelse. En lag skapas inte förrän en förettelse har blivit ett problem. Oavsett om överflödsförordningarna följdes eller inte så visar de på ett ovanifrån, från makthavarna, dikterat ideal. Genom att analysera överflödsförordningarnas utveckling över tid så kan vi få insikt i hur överheten såg på nya material och modeströmningar. Perioden som är aktuell bjuder på två relativt stora förändringar i dräktskicket; dels den kraftiga modeförändringen som kommer under det sena 1600-talet, då mansdräkten förändras från tröja och byxor till livrock, väst och byxor, och mantuan introduceras i kvinnodräkten. En annan modeförändring är att kattun dyker upp som nytt material under det tidiga 1700-talet, först som importvara, sedan som inhemskt producerat. Genom att analysera textilierna i överflödsförordningarna kan jag belysa hur man från statligt håll såg på mode, lyx, nya material och nya modeföreteelser. Jag vill även reda ut vad som tas upp i förordningarna. Vilka material nämns, och kan vi se några förändringar över tid? Är det mer än själva materialen som tas upp? Eller är det fler aspekter av dräkten som regleras? 4

5 Syfte och frågeställningar Syftet med uppsatsen är att undersöka klädedräkten så som den framställs i överflödsförordningarna mellan 1644 och Vilka delar av klädedräkten regleras i överflödsförordningarna? Regleras endast dräktens fysiska utseende, eller regleras även bruket av dräkten? Vilka material förekommer i överflödsförordningarna? Hur förändras detta över tid? Kan man i överflödsförordningarna se spår av textila nyheter under perioden? Avgränsningar Undersökningen behandlar de överflödsförordningar som skrevs mellan åren 1644 och Förutom de förordningar som behandlar bruket av vissa material och dylikt, så utkom det även flera förtydliganden, tillägg och importförbud under perioden. Dessa kommer endast i undantagsfall behandlas, då import inte är huvudområdet för undersökningen. Däremot kan vissa av tilläggen innehålla väsentlig information och har därför tagits med. På grund av det stora materialet har ett urval bland förordningarna gjorts, där huvudförordningar har prioriterats och tillägg och förtydliganden endast i undantagsfall har tagits med. Överflödsförordningarna behandlar flera aspekter av livet, bland annat kläder, bröllop, begravningar, trolovningar och barndop. Endast de delar av överflödsförordningar som behandlar dräkten har tagits med i undersökningen. Fokus ligger på bruket av kläderna och materialen i dem. Således utesluter jag textila uttryck i samband med t.ex liksvepningar och inredning av hus. Dock är dessa delar ibland sammanvävda i förordningarna, så att båda måste behandlas. 5

6 Källmaterial Jag har i arbetet utgått från två huvudsakliga källor. Den ena är en samling av Sveriges kungliga förordningar utgivna mellan , sammanställd i sex band av Anders Anton von Stiernman under mitten av 1700-talet. Den andra källan är en komplett samling av originalhandlingarna, där jag har hämtat information som är senare än von Stiernmans samling. Anledningen till att jag har använt två olika samligar, istället för att bara använda den senare som är komplett, är att von Stiernmans samling var den första jag hittade och började bearbeta. När jag insåg att den inte täckte hela tidsperioden fick jag komplettera med den andra samlingen. Vissa av förordningarna i von Stiernmans samling har jämförts med originalen för att bekräfta dess trovärdighet. Detta i kombination med att språket förändras över tid i von Stiernmans samling gör att jag inte har anledning att tvivla på att den samlingen är en ytterst noggrann avskrivning. Jag har därför behandlat de två olika källorna på samma sätt. Metod Min främsta metod har varit att studiera origialdokumenten från tiden. I ett tidigt stadie började jag bearbeta källorna genom att göra excerpter på relevanta handlingar. Detta gjorde jag för att kunna hantera datamängden på effektivt sätt. Utifrån mina frågeställningar har jag sedan bearbetat materialet och jämfört olika handlingar med varandra. Äldre handlingar har jämförts med nyare litteratur när det gäller t.ex namn på material. Tidigare forskning Överflödsförordningar är inget nytt material att arbeta med, det har länge använts av bland annat ekonomhistoriker och historiker. Överflödsförordningarna har också behandlats i flera textilhistoriska verk, men ofta i punktvis belysande syfte eller som en ren kuriositet. Det finns vissa tidigare publikationer som har relevans för denna uppsats, och dessa kommer här kortfattat nämnas. Riitta Pylkkänen har som en del i Barokin pukumuoti Suomessa gjort en översiktlig genomgång av de svenska överflödsförordningarnas uppkomst, och sätter dem även i ett vidare geografiskt och tidsmässigt perspektiv. Pylkkänen redogör även till viss del för debatten kring överflödsförordningarna, men även för de textila aspekterna i 6

7 form av material. 1 Tyvärr behandlar Pylkkänen endast förordningar fram till 1710-talet. Bo Petersson har genom sin artikel 'Yppighets nytta och torftighets Fägnad'. Pamflettdebatten om 1766 års överflödsförordning i Historisk tidskrift redogjort för den omfattande pamflettdebatten som följde i spåren av 1766 års överflödsförordning och samma års tryckfrihetsförordning. 2 Peterssons artikel är en fallstudie för ett specifikt års förordning, och är således av underordnad vikt för min undersökning. Dessutom tar den i första hand upp samtida ekonomiska aspekter av förordningarna, d.v.s. förordningars funktion framför innehåll. Från det ekonom-historiska perspektivet har också Leif Runefelt analyserat överflödsförordningar mellan 1644 och 1720 i sin avhandling Hushållningens dygder Affektlära, hushållningslära och ekonomiskt tänkande under svensk stormaktstid. Som antyds av titeln så fokuserar Runefelt till stor del på förordningarna ur ett ekonomsitk perspektiv och tillför mycket genom att analysera både synen på mode och retoriken kring hur man motiverar överflödsförordningarna. Den som i största utsträckning tar upp bakgrunden till överflödsförordningarna, både i Sverige och utomlands är Sven B Ek i sin uppsats Dräktförordningarnas samhälleliga bakgrund från 1959, som utgavs i tidskriften RIG. Ek anser att de äldsta dräktförordningarna i Sverige går att belägga till gutalagen från medeltiden. 3 Sedan fortsätter de att komma ut sporadiskt under medeltiden och renässansen och får en topp under 16- och 1700-talet. Anledningen till att jag väljer att fokusera på perioden är att man här kan se en kontinuitet bland förordningarna. Flera av de äldre dokument som Ek tar upp är inte rena förordningar, utan betänkligheter och åsikter från enskilda personer, även om vissa av dem tillhör kungahuset. Från 1644 till 1794 har vi en oavbruten linje med officiella förordningar som avlöser varandra. Disposition I uppsatsens kommande delar analyseras överflödsförordningarna utifrån tre olika aspekter: Material, dekorationer och sömnadstekniska lösningar. I de två förstnämnda aspekterna kommer jag redogöra för varje material punktvis och sedan sammanfatta vissa viktiga delar av det genomgångna materialet. Den sista aspekten, skräddartekniska lösningar har formen av en löpande text. Efter detta kommer min egen slutsats och en sammanfattning för hela arbetet. I det avslutande kapitlet finns en förteckning över litteratur och källor som har använts under arbetes gång, efter detta kommer alla slutnoter. 7

8 Överflödsförordningarna Materialen i överflödsförordningarna I det följande kapitlet kommer jag att gå igenom de olika materialen och tygerna i överflödsförordningarna (ÖFF). För att ge läsaren en viss översikt i det omfattande materialet så är kapitlet uppdelat i fyra olika kategorier; Sidentyger, ull/päls, linne/växtfiber och blandat. Under rubriken blandat placerar jag tyger vars material kan variera, tydliga blandmaterial, alternativt sådana tyger vars spånadsämne jag inte har kunnat bestämma. Jag kommer att behandla tidspunkterna för när de olika materialen nämns och under vilka villkor de finns med i överflödsförordningarna. För att förstå de kommande kaptieln bör man veta att borgare och präster delades in i flera olika grader, där de förnämare människorna intog första graden, och enklare folk de lägre graderna. Förklaringarna till materialen ska endast ses som vägledande, eftersom tygerna kan ändra både karaktär och namn under perioden. Jag har i första hand utgått från Svenska akademiens ordbok och Nordisk familjebok, samt i vissa fall Cecilia Aneers avhandling Skrädderi för kungligt bruk tillverkning av kläder vid det svenska hovet ca Dessa källor kan på grund av de annorlunda tidsspannen inte ge en exakt beskrivning av tygerna, men likväl visar det på tendenser och ungefärliga riktningar. Kapitlet avslutas med en sammanfattande diskussion. Sidentyger Blommerat sidentyg: Förekommer endast en gång, i 1693 års förbud mot sidentyger. I detta fall handlar det om handelsförbud med dylika tyger. 4 Brocader af Guld/ Silfwer eller Silke, tyg med guld- och silverränder och guld- eller silvermoirer: Moire beskrivs som ett tyg av siden, eller ylle med inslagseffekt, som genom efterbehandling geno värme och tryck har fått en vattrad och ojämn yta. 5 Nämns endast en gång, i 1693 års stadga över förbjudna sidentyger, och är totalförbjudet i denna stadga. 6 Damast, sidenserger, atlas, taft, armosiner och släta gros de tours: Damast är ett tyg vävt med satin-binding, där variationer mellan inslag- och varpeffekt skapar ett mönster. 7 Sidenserger verkar vara detsamma som sidensars, vilket enligt SAOB är ett slags lätt, kyprat, icke appreterat sidentyg.detta kan vara både hel- och halvsiden. 8 Taft är ett siden tyg väv i tuskaft. 9 8

9 Armosiner verkar vara benämning på ett visst slags taftartadt tyg. 10 Atlas är ett sidentyg vävt i satin-bindning. 11 Vad gros de tours skulle kunna vara har jag inte kunnat hitta ett tillfredställande svar på. Dessa blir undantagna från importförbud i 1731 års ÖFF, men de som tas in i landet bör vara enfärgade. 12 Gyllen och Silverduk, gyllentobin och atlas med guld- och silverblommor: Gyllen- och silverduk är ett tyg med invävda guldtrådar och/eller silvertrådar. 13 Gyllentobin är troligtvis ett taftliknandetyg med invävda guldtrådar. 14 Nämns endast i tre ÖFF, och dessa är 1644 års 15, 1664 års för adel 16 och 1668 års för adel och ståndspersoner 17 och är då förbjudet. Halvsiden: Ett tyg som består av siden i kombination med annat, billigare, garn. 18 Nämns fösta gången i det undersökta materialet i 1693 års stadga om förbjudna sidentyger. I detta fall handlar det om ett införselförbud emot specifikt randiga och façonerade halvsidentyger. 19 Det första bruksförbudet mot halvsiden dyker upp i 1720 års förordning där halvsiden är förbjudet att bruka i kläder för tjänstefolk. Som exempel nämns bland annat tröjor, mössor, huvor och halsdukar. 20 År 1731 lossar man lite på förbudet genom att tillåta bruket av halvsiden för hederligt tjänstefolk som jobbar hos herrskap. 21 I 1766 års förordning förbjuds allt bruk av halvsiden för hustrur, änkor och barn till bland annat ryttare, dragoner, soldater och båtsmän, förutom i deras mössor. 22 Undantaget från detta är Qwinfolck och Pigor under 40 år, som beträdas utan tienst, och sittja för sig sielfwa 23 som inte får ha mössa i halvsiden. I ett förtydligande samma år så tillägger man också att tjänstepigor har rätt att bruka halvsiden även i halskläden och halsdukar, och inte som tidigare bara i mössor. 24 I den sista överflödsförordningen för undersökningen, år 1794, så förbjuds utländska halvsiden för män under samma villkor och undantag som gäller för sammet och helsiden, det är alltså förbjudet att använda, med untag i form av: 1:o Kappor, Böxor, Echarper, samt Knä- och Sko-rosor til den antagna swarta Kläde-drägten. 2:o Ordensoch Gala-drägter, samt kappor Echarper, Wäst och Uppslag til hof-drägten med Knä och Sko-rosor samt tilbehör af Band och Snören. 3:o Kappor för Biskoppar, Super-Intendenter, Öfwer och Ordinarie Hof- Predikanter, Consistoriales och Theologiae-Doctorer, samt hwad som fordras til Docktors-Hattar och 4:o hårpungar, hårpiskor, Cocarder, Muffar, Callotter, Karpuser, Wintermötsor, Silkes-halsdukar, Silkesstrumpor och Wantar; Warandes jemwäl tillåtit, at under kläderne nyttja halfsiden til foder 25 Vad kvinnor gäller däremot så förbjuds bruket av halvsiden i kläderna, såvida tyget inte är av vissa färger; nämligen svart, vitt, grått eller randigt i några av de färgerna. 26 Plysch: En sammetsliknande vävnad av silke, bomulleller eller ylle vars lugg är något längre än den vanliga sammetens. 27 Nämns endast i två ÖFF, nämligen prästeskapets ÖFF från 1664 och 1731 års ÖFF. I den förstnämnda tillåts plysch bäras av präster av första graden 28 och i 9

10 den senare endast av adeln, deras jämlikar samt deras hustrur och barn, men det är förbjudet att bära för resten. 29 Sammet: Tas upp första gången i 1664 års ÖFF för borgare, där tjänstefolk och deras likar ska hålla sig borta från detta, 30 detsamma gäller i prästeskapets ÖFF från samma år. 31 Dock säger man uttryckligen att präster av första graden tillåts bära sammet hittar vi ett förbud mot införsel av sammet, 33 och sedan återkommer det inte förrän 1731, då man föreskriver att sammet från bäras av adel samt deras likar, fruar och barn men inte av några andra. 34 Detta är en sak som man sedan får ta tillbaka ett par år senare i 1746 års förnyade ÖFF, då folk har missbrukat friheten för mycket, så att man måste förbjuda det i kläder till barn under tretton år. 35 I nästkommande ÖFF, 1766, förbjuds sammet helt och hållet för män av alla stånd, förutom en rad undantag i form av olika plagg och accessoarersom får sys av sammet. 36 Undantagen är: Muffar, Calotter, Carpuser, Halsdukar, Hårpungar, Pistband (?), Officerares Gocarder, Urband, dock utan Guld och Silfwer inblandning, Doctors hattar, samt Silkesstrumpor, Byxor, Käppband, Wintermötsor, Silkeswantar samt under-kläder av Bomulls-Sammet 37 Ett undantag i undantaget är karpuser av sammet som är förbjudet för Ryttare, Dragoner, Laquayer, Kuskar, Drängar och theras Wederlikar. 38 Samma tanke återkommer i 1794 års ÖFF då man förbjuder bruket av all sammet, under samma villkor som hel- och halvsiden. 39 Siden: Nämns i alla förordningar utom åren 1644 och 1668 även om olika specificerade sidensorter nämns, t.ex atlas och gyllenduk. 40 Siden är således det material som tas upp till behandling flest gånger. I 1664 års ÖFF för adel så nämns det endast i samband med livréerna, 41 medan det återkommer i både borgerskapets och prästernas ÖFF från samma år. Här tillåter man att både borgare och präster av första graden får använda siden i både bröllop och daligt liv, däremot ska tjänstefolk hålla sig borta från tyget. 42 I 1693 års stadga om förbjudna sidentyger är det viktigt att köpmannen som säljer tyget äger en egen vävstol, något som skräddare måste förvissa sig om när de köper tyget år ÖFF bjuder inte på några större nyheter, endast ett upprepande på att det är förbjudet för tjänstefolk. 44 År 1731 förbjuds all införsel av siden men samtidigt lättar man på bruket av siden, nu får hederligt tjänstefolk använda det siden som deras herrskap slutat använda. 45 I 1746 års förordning förbjuder man barn att bära siden på grund av att de inte slutat växa. Åldersgränser sätts vid tretton år. Tydligen så har man lättat på reglerna i en förordning några 10

11 år tidigare, men detta har missbrukats så mycket att man nu måste reglera det igen. Vidare föreskrivs det att kvinnor vid hovet ska bära svart, slätt, inhemskt siden. 46 I 1766 års ÖFF lättar man något på förbudet genom att tillåta vissa i allmogen att bära silkesmössor, undantaget Qwinfolck och Pigor under 40 år, som beträdas utan tienst, och sittja för sig sielfwa. 47 I samma förordning förbjuds män att använda siden till både kläder och foder, dock med flera undantag, främst i form av accessoarer som får tillverkas i siden. 48 I den förklaring över 1766 års ÖFF som kommer ut samma år förtydligar man förbudet genom att lista flera yrkeskategorier, och även tillåta allmogens hustrur och tjänstepigor att använda siden i både mössor, halskläden och halsdukar, till skillnad från tidigare då de endast fick ha det i mössor. 49 Dessutom förbjuds män att använda siden i livstycken som används utomhus. 50 I den sista ÖFF från 1794 förbjuds män att bära utländskt siden, dock med flera undantag av både kläder och accessoarer. 51 Kvinnor förbjuds bära siden i andra färger än svart, vitt och grått, alternativt randiga i några av dessa tre färger. 52 Sidenbaster: Detta verkar vara ett tyg tillverkat av trädbast, med eventuell inblandning av siden. Kom även att användas som namn för imitationer av samma tyg, tillverkade i olika silkesblandningar. 53 Baster nämns två gånger i det undersökta materialet, först som ett förbud mot bruket av detta i 1720 års överflödsförordning, där tjänstefolk förbjuds använda det i kläder, mössor, halsdukar med mera. 54 I nästkommande överflödsförordning, 1731 finns ett stycke där man tillåter införsel av flera sorters sidentyger, som alla ska vara enfärgade, utom just baster som får vara av flera färger och randiga. 55 Sidencreponer: : Crepon är ett tyg av ull eller ull blandat med silke eller lin, som sedan görs krusigt genom efterbehandligt. 56 Förbjuds i 1720 års förordning att användas till skärp och huvor för kvinnor vid dödsfall och sorg. 57 Ylletyger och päls Boj: Enligt SAOB ett Slags groft, glest väfdt ylletyg, som ofta verkar förknippas med sorgekläder. 58 Nämns första gången i 1720 års ÖFF, där man förbjuder det till sorgekläder möter vi det igen, då man föreskriver att boj är det tyg som ska användas i rynkorna på männens kläder. 60 Frisader eller friserade rationer: En långhårig yllevävnad i rött eller grönt, ibland med inspunna nöthår. 61 Förbjuds också i sorgekläder 1720 år ÖFF

12 Kläde: Ylletyg i tuskaft, som genom efterbehandlig har fått en filtartad och jämn yta. 63 Nämns tidigast 1664 i samband med livréer som tillverkas av kläde. 64 År 1693 regleras handeln med kläde, man får inte köpa från en köpman som inte äger en vävstol. 65 I ÖFF från 1720 och 1746 nämns det i samband med sorgekläde, då man ska använda detta istället för andra, förbjudna, material. 66 Päls: Tre sorters pälsar, hermelin, sobel och svart räv, tas upp i 1731 års ÖFF, under samma villkor. Adeln får bära pälsarna fritt, medan präster och borgare är begränsade till att använda pälsarna i Mössor, Kragar, Muffar, och Stoffringer eller Bräm. 67 Allmogen är förbjuden att använda dessa pälsar. 68 Ylle: Nämns i 1664 års ÖFF för adel, i samband med livréer tillverkade i ylle 69 och i 1766 års förklaring, där det förklaras att allmogens kvinnor får bära detta om det är tillverkat i landet. 70 Ylna tyger: Dyker endast upp i en ÖFF, den från I denna förklaras att ylna tyger får bäras av hederligt tjänstefolk som arbetar hos herrskap. 71 Linnetyger och andra växtfiber Bordeleurer: Detta är från börjat ett enkelt grått tyg, nanmgivet efter en fransk präst. Sedermera namnet på ett mönstrat linnetyg. 72 Det blir undantaget från importförbud i 1731 års ÖFF, men det som tas in i landet bör vara enfärgade Canvas: Enligt SAOB ett slags grovt och starkt tyg i tuskaft ursprungligen av hampa, senare även av linne och bomull. 73 Canvas nämns endast i 1746 års överflödsförordning, i sammanhanget att det ska användas under knappar och knapphål i männens kläder. 74 Clöster- och Warendorffter Lärft: Clösterlärft kan eventuellt anspela på klosterlärft, som i SAOB beskrivs som en tysk fin lärft. 75 Warendorflärft ger ingen träff på SAOB, men kan referera till det tyska området Warendorf. 76 Dessa tyger nämns endast en gång i förordningar, och då som ett bruksförbud för tjänstefolk i 1720 års förordning. Plagg som undantas från förbudet är mössor, förkläden och halsdukar. 77 Dwelk: Enligt SAOB är detta ett slags grovt, löst (svart) lärft, ofta använt till foder. 78 Enligt Aneer kan detta eventullet kopplas med ett brunt vaxat linnetyg, ofta använt till mellanfoder 12

13 och liknande. 79 Nämns endast i 1746 års ÖFF, i sammanhanget att det ska användas under knappar och knapphål i männens kläder. 80 Hollandslärft: Beskrivs som ett fint linne, med ursprung i Holland eller annat mellaneuropeiskt land. Den sista beredningen skedde i Holland, därav namnet. 81 Nämns endast en gång, i 1720 års överflödsförordning och då är det förbjudet för tjänstefolk att använda det till kläder, som till exempel tröjor, mössor och huvor. 82 Kammarduk: Detta är ett fint tyg av linne eller bomull. 83 Vi möter kammarduk första gången i 1766 års förordning, där det förbjuds för ett flertal kategorier ur allmogen, förutom i mössor. 84 I förklaringen till förordningen utökas förbudet till broderad kammarduk på männens manchetter. 85 Huruvida detta gäller allmogens män eller samtliga män framgår inte. I 1794 års ÖFF så är det tillåtet att göra släta förkläden av det, men Fruntimmres Klädningar, Tröjor, Rockar och Kjortlar få icke förfärdigas af Kammarduk. 86 Kattun: Detta nämns endast två gånger i det udnersökta materialet. Den första gången är i 1720 års ÖFF, då man skriver att tjänstefolk endast får använda det till mössor, halsdukar och förkläden. 87 Sista gångne det nämns är i 1766 års ÖFF, då man tillåter allmogens kvinnor att bära det, under förutsättning att det är tryckt i landet. 88 Linne: Ospecificerat linne nämns endast två gånger, i 1668 års ÖFF där man förbjuder överdrivet bruk av linne, 89 och i 1766 års ÖFF där man förbjuder bruket av utländska linnetyger för Tienstepigor, så i Städerne, som på Landet, sam Ryttare- Dragone- Soldate- Båtsmäns- Gärningsmäns- och theras wederlikars Hustrur, Enkor och Barn. 90 Linon: Detta är ettfint tyg i linne eller bomull. 91 Förekommer endast i 1794 års förordning, där kvinnor förbjuds att tillverka vissa livplagg av detta, som till exempel tröjor, rockar och kjortlar. 92 Nättelduk: Lärftliknande tyg av ursprungligen nässelfiber. Har även kommit att beteckna tunna vävnader i bomulloch linne. 93 Nämns sporadiskt under 1700-talet. Första gången vi möter det är i 1720 års överflödsförordning, då tjänstefolk förbjuds att använda det. 94 Senare mjukas dessa regler upp och bruket blir något friare. I 1766 års förordning tillåts tjänstefolk med flera att använda nättelduk till mössor samtidigt som det föreskrivs att män ska använda det eller kammarduk till manchetter. 95 I 1794 års förordning tillåter man även att förkläden 13

14 tillverkas i materialet, samt föreskriver att kvinnors kläder inte får tillverkas av brocherad, faconerad eller broderad nättelduk. 96 Även så kallad moll-nättelduk förbjuds. 97 Schirduk: Detta verkar vara ett väldigt tunt linnetyg. 98 Detta tyg finns endast med i 1766 års ÖFF där flera kategorier av allmogen förbjuds använda detta till annat än mössor. 99 Övriga tyger Façonerade tyger: Enligt SAOB innebär detta att tyget är på något sätt mönstrat. 100 Det nämns två gånger, dels i ett importförbud från 1668 års ÖFF, 101 och i ett förbud för skräddare som inte får arbeta med façonerade tyger, om det inte fanns intyg på att det är inrikes tillverkat. Det senare är daterat Façonerad förekommer dock som egenskapsbeskrivning på andra tyger i flera andra dokument. Felper: Är enligt SAOB en långhårig vävnad liknande sammet. Den kan vara av olika material och mönster. Vanligast idag är nerborstad sidenfelb i cylinderhattar. 103 Nämns endast i ett sammanhang, och det är i 1746 års ÖFF, då man säger att man har tillåtit bruket av bland annat felper år 1741, men detta har missbrukats. Flor: Enligt SAOB är detta en tunn, lätt, mer eller mindre genomskinlig vävnad av siden, havsiden, bomull, linne eller ylle. 104 Första gången vi möter flor är i 1720 års ÖFF, då tjänstefolk förbjuds att använda det i Tröjor, Hufwor, Stycken, Halsdukar eller andra kläder. 105 Sista gången vi möter flor är i 1794 års ÖFF, då behandlas det i samband med nättelduk, och får alltså inte användas till livplagg för kvinnor. 106 Glasetyg: Enligt Nordisk familjebok är detta ett tyg av tunna glasfiber, som började tillverkas under 1800-talets andra hälft 107. Någon ledtråd om vad som kan avses i detta sammanhang finns inte. Det nämns bara en gång, i 1664 års ÖFF för adel, i samband med glasknappar och glasbräm. 108 Gravorer: En vid sorgdräkt utan ärmar, som används använd av kvinnor. Kan även vara namnet på en slöja på används i kvinnors hovdräkt vid kungssorg. 109 Förbjuds i 1720 års förordning att användas till skärp och huvor för kvinnor vid dödsfall och sorg. 110 Detta är intressant, eftersom det definieras som ett plagg, men verkar närmast vara ett tyg i överflödsförordningarna. 14

15 Tripp: Detta är en sammetsliknande vävnad med lugg i ull och botteninslag i hampa eller lin. 111 Finns bara förtecknat i 1693 års stadga om förbjudna sidentyger, i form av ett införselförbud. 112 Sammanfattning över materialen Överflödsförordningarna uppvisar en stor mängd olika tyger som på ett eller annat sätt regleras. Det tyg som återkommer i flest antal förordningar är inte helt oväntat olika former av sidentyger. När det gäller tyger som endast benämns siden så vill man från makthavarnas sida att det skall vara något som är förbehållet borgare, präster och adel. Under loppet av talet så lättar man lite på reglerna genom att låta allmogen bära till exempel mössor av siden, först som privilegium för de som arbetar hos herrskap, men sedan får flera personer använda det. Undantaget att bära siden i mössor utökas sedan till att allmogen även får bära halskläden i siden. Värt att notera är att halvsiden, som tillsammans med sammet utgör de två andra tyger som återkommer i flest fall, följer ungefär samma utveckling. Sammet är däremot utsatt för mycket hårdare förbud, och så gott som alltid så är det endast tillåtet att bära för adeln. Övriga sidentyger finns endast med i förordningar en eller ett par gånger. I 1693 års stadga förekommer vissa införselförbud för vissa tyger, t.ex tripp och blommerade sidentyger, som inte förekommer någon annanstans i materialet. En frestande tanke är givetvis att införselförbudet fungerade så bra att en lag emot bruket av detta inte behövdes. Tripp utgör ett frågetecken i undersökningen. Enligt SAOB ska tripp vara ett tyg som består av ull och lin/hampa, dock förekommer det endast på ett ställe i det undersökta materialet, och det är i en förordning emot förbjudna sidentyger. Frågan som kvarstår är då alltså huruvida tripp även kan vara gjort av silke. I den aktuella förordningen tas tripp i samma mening som plysch och sammet, vilket kan innebära att man ville förbjuda luggiga vävnader, oavsett om de är av siden eller inte, och tripp så att säga råkade hamna i en förordning som egentligen bara ska behandla sidentyger. I flera av de fall man tar bort förbudet på vissa sidentyger så poängterar man att dessa fortfarande skall vara enfärgade och inte randiga. Detta visar att det inte bara var ekonomiska aspekter som gjorde att man förbjöd vissa tyger, utan även rent estetiska, eftersom ett randigt tyg inte kräver nämnvärt mer arbete eller kostnad än ett enfärgat. Ylletyger nämns endast i samband med allmoge eller livréer, vilket antingen betyder att borgare, präster och adel brukade ylle fritt. Ylle tas också upp i samband med utrikes tillverkade tyger, och då tyder det på att man föredrog att allt ylle tillverkades i landet. När det gäller termen ylna tyger så kan tjänstefolk få privilegiet att bära detta, om de är hederliga och arbetar hos herrskap. Detta skulle kunna tyda på att ylna tyger är en exklusivare kvalité 15

16 snarare än enkelt ylle, som sällan förbjuds. Ylle nämns relativt lite i förhållande till hur stor del av handeln som gick ut på ylle av olika slag. För att stödja den egna tillverkningen och stoppa pengaflödet ut ur landet så brukar det ofta sägas att man förbjöd eller ökade tullen på vissa varor. Detta återspeglas inte i överflödsförordningarna, som istället fokuserar på siden. För att ge perspektiv på handel så visar Ek i sin uppsats på att textil stod för 35,8% av det totala införselvärdet i Stockholm, Gävle och Söderköping. Av dessa så står kläde för 25,1% och siden för endast 4,3 %. Siffrorna gäller för året 1559, men enligt Ek är siffrorna representativa för 1600-talet också, även om det blir en viss förskjutning mot grövre varor. 113 Även linnetyger verkar till största delen vara tillåtet att bruka för de högre stånden, medan allmogens och tjänstefolkets bruk av linne regleras. När det gäller de tunnare tygerna, som t.ex nättel- och kammarduk så får man i flera fall använda det i mössor så som tjänstefolk. Det enda fall där man förbjuder de högre stånden att använda linne är år 1668, och då handlar det mer om mängden linne, än kvalitén. Grövre tyger, som antagligen används till uppbyggnaden av plagg är t.ex canvas eller dewlk, som båda förekommer i 1746 års ÖFF. Dessa förbjuds inte, utan istället påbjuder man att dessa tyger skall användas under knappar och knapphål. Vad som har tvingat fram ett sådant påbud framgår inte av texten. Dekorationer i överflödsförordningarna Band: Första gången termen band dyker upp är i 1664 års ÖFF för adel. Där säger man att tjänare får ha atlas eller taftband på sina livréer, dock högst 120 svenska alnar. 114 Samma sak upprepas i 1668 års ÖFF 115. År 1693 förklaras att band inte får säljas av en handelsman som inte äger en vävstol. 116 År 1720 så förbjuder man bruket av guld- och silverband, både vävda och virkade, samt silkesband med guld- och silverblommor förbjuder man bruket av band på livréer, förutom axelband på riksrådens statslivréer. I samma års förklaring lättar man på förbudet och låter allmogen använda dragband och kantband av siden på sina mössor inför man genom årets ÖFF ett införselförbud mot sidenband. 119 Broderi: Dyker upp första gången 1720, i form av ett förbud som då gäller guld, silver och silke på hela klädningar. 120 År 1731 begränsar man förbudet till utrikes tillverkade broderier på kläder, 121 och 1746 är endast guld- och silverbroderier förbjudna med flera undantag, bland annat dop- och bröllopskläder. Även oäkta guld och silver förbjuds i broderier. 122 I 1766 års ÖFF sägs inget om broderier, men i samma års förklaring så tar man upp ett förbud mot allt guld- och silverbroderi på kläder, medan silkesbroderier endast blir förbjudet på 16

17 mandräkten. 123 I den sista förordningen från 1794 förbjuds guld-och silverbroderi med undantag för ordensdräkter. Ett införselförbud mot broderade varor dyker även upp. 124 Diamanter och pärlor: förekommer endast i samband med bröllop i 1664 års ÖFF för präster och borgare. De av första graden får bruka både diamanter och pärlor på bröllopskläderna, medan tredje gradens borgare, respektive andra gradens präster ska hålla sig borta från sådant, och hålla sig till guld. 125 Fransar: År 1668 säger man att fransar får användas på gehäng, dock med måttlighet, 126 men år 1720 förbjuder man alla fransar gjorda av guld, silver eller silke står förbudet kvar, men en del undantag dyker nu upp, t.ex dopkläder, livréer och bröllopskläder förbjuds bruket igen, med undantag av ordensdräkter och liknande. Ett importförbud för fransar i silver och silke börjar även gälla i denna ÖFF. 129 Galoner: Detta är ett tätt band med inslag av guld eller silver. Används ofta som dekoration på uniformer och livréer. 130 dessa följer samma mönster som fransar från år Tidigare nämns de inte. Glasbräm: Betyder antagligen ett bräm med påsydda pärlor och bitar av glas 131 Nämns endast i ÖFF från 1644, (adel) 133 och I samtliga fall är det förbjudet. Knappar: Dessa nämns i första hand i de tidiga överflödsförordningarna, och är sällan förbjudna. I 1644 års ÖFF är det tillåtet att använda knappar i både guld, silver och silke, 135 och i 1664 års ÖFF för adel så är massiva knappar av silver och guld tillåtet, dock uthan öfwerflödgheet. 136 Detsamma upprepas i 1668 års ÖFF. 137 Först i 1720 års ÖFF kommer ett förbud, och då gäller det knappar gjorda av silver-eller silkestråd. Bland livréerna sägs att endast riksrådens tjänare får bära mindre knappar, antingen förgyllda eller av silke. 138 Knappar nämns sista gången i 1746 års ÖFF, och då i samband med sorgekläder, då män förbjuds att använda knappar överklädda med kläde vid sorg. Vidare förbjud knappmakare att tillverka knappar större i storlek än en sexstyver, västknappar och barns knappar ska vara mindre. Knappar i guld och silvertråd är också förbjudet, undantaget bland annat dopkläder, bröllopskläder och livréer. Till sist så förbjuder man också knappar i oäkta guld eller silver. 139 Litsor: En form av snörmakeriarbete, ofta med guld, silver och silke 140. Aneer skriver att litzer är namnet på en form av knäppningsanordning under tidigt 1600-tal, men att termen har varierat över tid och plats. 141 Dessa följer en relativt oförändrad utveckling genom åren. 17

18 Första gången vi möter litsor är i 1644 års ÖFF, då de är förbjudna för alla, alltid. 142 I adelns ÖFF från 1664 är endast litsor med guld och silver tillåtna, men litsor tillåts även för livréer i samma ÖFF. 143 Samma sak återkommer i 1668 års ÖFF, 144 samt i 1720 års, med förändringen att bara är riksrådens tjänare som får ha litsor på sina livréer. 145 Sista gången vi möter litsor är i 1746 års ÖFF, då i samband med att man förbjuder oäkta guld och silver i bland annat litsor. 146 Pärlstickararbeten: Nämns endast i ÖFF från 1644, (adel) 148 och I samtliga fall är det förbjudet. Snören: Den ganska vaga termen snöre möter vi i flera förordningar. År 1644 är de listade som förbjudna 150 och 1664 (adel) så är de fortfarande förbjudna, med undantag för snören som är ett finger brett och gjort av redgarn eller silke. 151 Samma förbud upprepas i 1668 års ÖFF. 152 I 1693 års stadga över förbjudna sidentyger tas snören upp som en av de varor som köpmän inte får sälja om de inte har en vävstol. 153 I 1746 års ÖFF inkluderas snören i den lista av saker som inte får tillverkas i oäkta guld eller silver. 154 Ett bruksförbud återkommer i 1766 års ÖFF, då det förbjuds i livréer, förutom i riksrådens statslivréer, 155 och till sist 1794 är det enda undantaget från bruksförbudet i ämbetsmäns gala-livréer. 156 Silver- och guldbroderi på gehäng, handskar och hattar, skruvsnören, pometter på kanter och posementer: Skruvsnören betyder antagligen ett snörmarkeriarbete av ett skruvformigt snöre, inklätt i spiraler av guld 157 Pometter är enligt SAOB ett band med små knutar elller knutliknande prydnader 158 och posementer kan betyda både spets, bård, frans, galon eller liknande snörmakeriarbete. Aneer minskar ner betydelsen till en form av flätad vara eller snörmakeriarbete 159 men detta gäller alltså det tidiga 1600-talet. Samtliga dessa punkter är undantagna från förbuden i 1644 års ÖFF och är således tillåtna. 160 Spetsar: Förbjuds i 1644 och 1664 års ÖFF, för adel. 161 Sedan försvinner spetsarna ur förordningarna fram till år 1720 då man förbjuder spetsar i silver och guld, både spunna och dragna. Uddar under ett fingers bredd är undantaget upprepar man att den förra förordningen gäller, men utökar också till att utrikes tillverkade spetsar är förbjudna. 163 I 1746 års ÖFF förtydligas att de två föregående förordningarna gäller, det vill säga förbud mot spetsar i guld och silver. 164 Till förbudet hör ett antal undantag, bland annat...kyrkio- och Brudskrudar, Christnings kläder, Wåre liverier Även oäkta metaller förbjuds detta år. 166 Nästa ÖFF som utkommer 1766 upprepar en-tums-regeln, men förbudet gäller nu också silkes 18

19 och trå-spetsar. Män förbjuds att bära spetsar på sina manchetter. 167 I förklaringen som utkommer samma år så förtydligar man att en tum är samma sak som en siettedels qwarter af en Swensk aln, och att blonder inte ska räknas som spetsar. Dessutom framkommer det att kvinnorna använder en sorts bred spets på sina robe de cour, och de kvinnor som är presenterade vid hovet har rätt att bära dessa. 168 I den sista ÖFF, från 1794 förbjuds kvinnor att bära spetsar och blonder, förutom runt sina halskläden, manchetter och huvudbonader, dock måste de vara smalare än två tum. Dessutom införs ett importförbud mot spetsar och blonder. 169 Trådknytningar. Detta är detsamma som dagens ord spets. 170 Dock är det möjligt att det finns någon slags skillnad, eftersom trådknytningar och spetsar förekommer parallellt i det undersökta materialet. Trådknytningar är förbjudet i förordningar från 1644, (adel) 172 och 1668 (endast guld och silver förbjudet). 173 I 1693 års stadga över förbjudna sidentyger så säger man att köpmännen måste äga en vävstol för att få handla med det. Även skräddare måste förvissa sig om att köpmannen har en vävstol för att inte bryta mot lagen när de handlar med köpmannen. 174 Plymer: redan 1668 tas bruket av fjädrar upp i samband med dräkten, och sägs det att man ska bruka dem med måtta. 175 Sedan försvinner de fram till 1766 år ÖFF då man förbjuder plymer, undantaget ordensdräkter och liknande. 176 Samma sak upprepas år 1794, samtidigt som man skapar ett införselförbud. 177 Blandat: Flera av dekorationerna förekommer endast en gång, som till exempel guld- och silverbeslag på gehäng, som man år 1668 uppmanas bruka med måtta. 178 I 1766 års förklaring över samma års ÖFF så tillåter man att använda garneringar i samma tyg som kläderna de sitter på, om kläderna redan är tillverkade, någon nyproduktion ska alltså inte ske. 179 Slutligen förbjuder man prydnader av guld och silver på uniformer år 1794, undantaget Uniforms- Echabraquer, hovets betjänters livrrer, och ordens och häroldsdräkter 180. Dessutom införs ett förbud mot införsel av silkesblommor samma år. 181 Sammanfattning av dekorationerna När det kommer till olika sorters dekorationer på kläderna så gäller förbuden i flera fall materialen snarare än själva dekorationen. Främst är det guld och siver som är de förbjudna materialen, men även silke förekommer. Detta gäller för till exempel band, beslag på gehäng, broderi, fransar och snören. Även oäkta guld och silver förbjuds i flera fall, vilket kan tyda på att det var mer än själva kostnaden som motiverade ett förbud. Även mängden regleras i flera 19

20 fall, som till exemepel spetsar av en eller två tum eller en viss längd av band/spets. Detta visar således att det var överdriften i bruket, snarare än själva bruket av ett visst element. Flera av dekorationerna återfinns under långa tidsspann av undersökningsperioden, och många av dem är också något vaga, som t.ex band och snören. Troligt är att dekorationen har ändrat utseende, men behållt namnet under perioden. När det kommer till knappar så förbjuder man guld och silver som knappmaterial i ett relativt sent stadium (1746), medan man förespråkar just dessa material till knappar i tidigare förordningar, dock med måttlighet. Detta har jag tolkat som att massiva knappar tilläts, men väldigt genomarbetade och dekorerade knappar förbjöds. En väldigt intressant aspekt som kommer fram i samband med dekorationerna är bruket av livréer. I flera fall tas undantag från förbuden upp i samband med livréer, och vissa stycken kan man tolka som att livréerna tillåts vara mer utsmyckade än adelns kläder, t.ex bruket av litsor i 1720 års överflödsförordning. Detta är en stor skillnad mot tjänstefolkens kläder, som ofta går under hårdare restriktioner än högre stånds dräkter. Alltså kan vi anta att livréer var en väldigt speciell form av kläder för tjänstefolk, där herrskapet hade visst tillfälle att klä upp sina undersåtar för att visa på rikedom och även makt. En aspekt som förvirrar något är att köpmän enligt 1693 års stadga måste äga en vävstol för att sälja trådknytningar, vilket bör tolkas som spetsar. Troligt är att detta kan handla om en felsyftning, eftersom trådknytningar tas upp i texten, tillsamman med flera andra material som kräver vävstol. Sömnadstekniska detaljer i öveflödsförordningarna Det finns vissa punkter i överflödsförordningarna där makthavarana inte bara stadgar om material och dekorationer, utan också går in på tillskärning och skräddartekniska lösningar. Detta är väldigt intressant, eftersom en sådan aspekt inte kan kopplas till stora utgifter på samma sätt som ett dyrt tyg kan göra. Det kan givetvis handla om tygåtgång i samband med olika skärningar, som på så sätt leder till ett visst överflöd. Ett exempel på detta skulle kunna vara släp på kvinnors kläder. Detta förbjuds för adliga damer redan 1664, och man påpekar att detta mode har kommit nyligen. 182 Släpen förbjuds även 1766, 183 men i resten av alla överflödsförordningarna så säger man inget om släp, förutom i 1794 års förordning, där man tillåter ett litet släp på en fjärdedels aln. 184 Andra tankar om varför man vill reglera skärnigar är att upprätthålla skillnader mellan de olika stånden, genom att vissa av dem håller sig till speciella kläder. Detta antyds när man 20

21 läser 1664 års överflödsförordning, där man säger att tjänstefolken inte får använda nya skärningar och mönster i bröllopen, dessutom ska både borgare och präster av första graden ha ett mönster som är lämpat efter ståndet. 185 Ytterligare en anledning kan vara tanken att nya moden leder till annat utifrån inkommande överflöd i form av accesoarer och liknande. Även detta antyds i 1664 års överflödsförordningar för borgare och präster, där man säger att de som är födda i landet också ska ha svensk dräkt, och inte anta något utländskt mode. 186 Även i 1668 års överflödsförordning så nämner man mönster som hastigast, 187 men i början av 1700-talet händer något drastiskt. I 1720 års överflödsförordning berättas att man har färdigställt provmodeller av kläder som har skickats ut i landet. Alla skräddare ska hålla sig till dessa modeller, och den som gör något nytt får böta. 188 I nästa förordning, 1731, så säger man att det är dessa modeller som ska gälla för all tid och evighet, inga nya moden ska skapas. Dessutom så börjar man nu förbjuda styvkjolar för enklare folk, eftersom de är alldeles för vida. De som får användas begränsas till 4½ aln i omkrets nertill. 189 Till nästa förordning, år 1746, så har detta måttet ökat till 5½ aln. Det är även i denna förordning som vi kan närma oss de nämnda provmodellerna på ett annat sätt. Här berättas att två rockar finns för män, en livrock och en surtout. Vill någon bära sina rockar med mindre rynkor i sidorna eller utan uppslag så går detta bra. 190 Rockarna ska nog alltså förstås som en övre gräns för hur utsmyckade de får vara, snarare än en exakt modell. Dessutom får vi veta att man inte ska bruka något stopnning eller styvnader i bröststyckena, framskörten eller bakskörten. Området under knappar och knapphål ska förstärkas med dwelk eller styv kanvas. 191 Det handlar alltså om aspekter som är väldigt långt från resten av överflödsförordningarna. Även kvinnor har två provmodeller, en manteau och en robe, som verkar ha ersatt sacken nyligen. Roben ska även den för alltid se likadan ut. Dessutom ska den nog, precis som när det gäller mankläderna, tolkas som en övre gräns, eftersom man påpekar att man får tillverka en robe med mindre vidd om man vill, dock är mer vidd förbjuden. 192 Sammanfattning Överflödsförordningarna visar på en otroligt spännande bild av kläder och dräkt under svensk stormaktstid och frihetstid. Vi ser här hur staten går in och reglerar hur undersåtarna ska klä sig i landet. Till en början regleras endast adelns dräkter, men väldigt fort följer flera av de 21

22 andra stånden. En möjlig förklaring är att det var adeln som först hade möjlighet att slösa, men när detta reglerades så var man även tvungen att reglera de andra stånden, eftersom gränserna hotades att suddas ut mellan stånden. Genom förordningarna reglerar man handel. både genom importförbud och köpförbud inom landet. Det rena bruket regleras också, dels genom att man förbjuder folk att bära vissa material och dels genom att förbjuda skräddare att tillverka vissa dräkter. Dessutom föreskriver man också att vissa kläder får bäras vid vissa tillfällen. Bröllop och presentation vid hovet är två sådana tillfällen där reglerna ibland utstätts för undantag. Vad gäller bruket så intar tjänare och tjänstefolk en speciell kategori, eftersom dessa ibland verkar få klä sig över sitt stånd, delvis beroende på vem de arbetar för. Detta kan tolkas som att tjänstefolket var en viktig del av de högre ståndens representation. En mängd olika material och dekorationer tas upp i det undersökta materialet. Flera material nämns endast en elle ett par gånger, medan vissa finns med under praktiskt taget hela den underökta perioden. Bland de material som har en längre kontinuitet finns främst siden, halvsiden och sammet. Vad gäller dekorationerna så är det mycket möjligt att dekorationerna har ändrat utseende, men behållt namnet. Därför är det svårt att dra några slutsatser runt just det utifrån detta arbete. En av de mer anmärkningsvärda detaljerna i undersökningen är de skräddartekniska lösningarna, och provmodellerna. Dessa är inte bara något som antyds, utan man påpekar flera gånger att provmodeller har färdigställts och skickats ut i landet. Detta är helt klart ett spår att följa i vidare forskning. Vid flera tillfällen skrivs det att man från statligt håll vill hejda eller rent av att frysa modet. Detta ger onekligen intressanta aspekter på hur mode skapas och mottas i samhället, även om det faller utanför denna undersöknings ramar. En fråga värd att ta upp är dock om vissa moden försvinner ur tiden på grund av överflödsförordningarna eller om de försvinner ur överflödsförordningar på grund av tiden. Några antydningar på att vissa delar av dräkten regleras mer än andra har jag inte kunnat påvisa. Allt från livplagg, byxor, kjolar, västar, knappar och strumpor tas upp. Vad gäller textila nyheter så kan vi se att många material dyker upp längs vägen. Hurvida detta beror på att de är nya i landet, eller att det endast är lagstiftningen som är ny är svår att avgöra. Dock förekommer det flera platser där man beklagar sig över nymodigheter, och helst ser att befolkningen håller sig till det gamla. Både manteaun och kattun behandlas på olika sätt i förordningarna, dock märks inte övergången i männens kläder lika tydligt. Vi får lite ledtrådar i och med att man börjar benämna plaggen rock under 1700-talet, och dessutom skriver man om rynkorna i sidorna på rockarna. Dock är detta ingen skarp markering för ett nytt mode. Vär att betänka, även om 22

23 det till viss del hamnar utanför undersökningens ramar, är att överflödsförordningarna ofta behandlar män och kvinnor under samma villkor i tidiga förordninar, medan olika villkor börjar gälla under mitten av 1700-talet och framåt. Något som vi ska komma ihåg är att denna undersökning inte ger svar på hur väl dessa förordningar följdes. Ytterligare studier inom domstolsprotokoll och till viss del konst skulle kunna ge svar på detta. 23

24 Litteraturlista Tryckta källor Kongl- May:ts Stadga och Påbuh öfwer åthskillige Oordningar afskaffande, inreetne uthi Adeliga Samquämber, Mårgongåfwor och Kläderdräckter. Dat. Stockholm them 12 Decembris år Ingår i: Stiernman, Anders, Anton von Samling utaf kongl. bref, stadgar och förordningar &c. angående Sweriges rikes commerce, politie och oeconomie uti gemen, ifrån åhr in til närwarande tid. Uppå hans kongl. maj:ts nådigesta befallning giord af And. Anton von Stiernman. Stockholm (1750) Kongl. May:ts Stadga och Påbudh, öfwer åthskillige Oordningars affskaffande uthi Klädedrächter, så hoos Adel, som andre Ståndz-Personer här i Rijket. Datum Stockholm den 30 Aug. åhr 1664 Ingår i: Stiernman, Anders, Anton von Samling utaf kongl. bref, stadgar och förordningar &c. angående Sweriges rikes commerce, politie och oeconomie uti gemen, ifrån åhr in til närwarande tid. Uppå hans kongl. maj:ts nådigesta befallning giord af And. Anton von Stiernman. Stockholm (1753) Kongl. May:ts Stadga och Påbudh, öfwer åtskillige Excessers och Oordningars Affskaffande widh Riktsens Borgeskaps Trolofningar, Gästebudh, Barndoop och Begrafningar, samt Klädedrächter- Datum Stockholm den 5 Obtobr. År Ingår i: Stiernman, Anders, Anton von Samling utaf kongl. bref, stadgar och förordningar &c. angående Sweriges rikes commerce, politie och oeconomie uti gemen, ifrån åhr in til närwarande tid. Uppå hans kongl. maj:ts nådigesta befallning giord af And. Anton von Stiernman. Stockholm (1753) Kongl. May:ts Stadga och Påbudh, öfwer åthskillige Excessers och Oordningar affskaffande widh Rijkzens Präserskaps Troolofningar, Bröllop, Barndop och Begrafningar, samt Klädedrächter. Datum Stockholm den 7 Octobris, år 1664 ingår i: Stiernman, Anders, Anton von Samling utaf kongl. bref, stadgar och förordningar &c. angående Sweriges rikes commerce, politie och oeconomie uti gemen, ifrån åhr in til närwarande tid. Uppå hans kongl. maj:ts nådigesta befallning giord af And. Anton von Stiernman. Stockholm (1753) Kongl: May:ts Stadga och Påbudh, öfwer åthskillige Oordningar afskaffande uti Klädedrächter, så hos Adel som andre Stånds Personer här i Rijket. Datum Stockholm den 3. Decembr Ingår i: Stiernman, Anders, Anton von Samling utaf kongl. bref, stadgar och förordningar &c. angående Sweriges rikes commerce, politie och oeconomie uti gemen, ifrån åhr in til närwarande tid. Uppå hans kongl. maj:ts nådigesta befallning giord af And. Anton von Stiernman. Stockholm (1753) Kongl. May:ts förnyande Placat och Stadga, angående förbudne Siden-Tyg och andre slike Waror. Datum Stockholm den 4 Februarii Anno Ingår i: Stiernman, Anders, Anton von Samling utaf kongl. bref, stadgar och förordningar &c. angående Sweriges rikes commerce, politie och oeconomie uti gemen, ifrån åhr in til närwarande tid. Uppå hans kongl. maj:ts nådigesta befallning giord af And. Anton von Stiernman. Stockholm (1766) Kongl. May:ts nådige Förordning til en och annan Yppighets och Öfwerflödighets afskaffande Gifwen STOCKHOLM den 3. junii Åhr 1720 Stockholm (1720) 24