MUSEIBLADET. Museets nya look 3/2012. Medlemstidning för Judiska Museets Vänförening. Bilden ovan visar alla Museets fönster mot Hälsningegatan.

Transkript

1 MUSEIBLADET Medlemstidning för Judiska Museets Vänförening 3/2012 Museets nya look Bilden ovan visar alla Museets fönster mot Hälsningegatan. Bilden till höger är det tredje fönstret i sviten. I rutan ovanför Museets logga visas en fi lm om våra utställningar. Bäst syns installationen när mörkret faller på. Men även dagtid är texterna och bilderna tydliga, på dessa bilder syns refl exer från huset mittemot.

2 2 MUSEIBLADET Nyhetstidning för Judiska Museets Vänförening Box Stockholm Besöksadress: Hälsingegatan 2 telefon: e-post: annika@judiska-museet.se hemsida: Redaktör: Annika Ehnwall Redaktionsgrupp: Ragnar Fridman (ansvarig utgivare), Yvonne Jacobsson och Rut Milchner Vänföreningens styrelse: Ragnar Fridman, ordförande Hans Kraitsik, vice ordförande Ralph Jacobsson, kassör Rut Milchner, sekreterare Krystyna Asarnoj Birgit Blideman Thomas Bloch Carl Henrik Carlsson Hanna Feist-Wechselblatt Bo Hyttner Lennart Wolff Britt-Marie Herdevall, suppleant Ossie Rohman, suppleant Annonser i Museibladet Annonsstorlek Kostnad /nr 1/8 - sida kr 1/4 - sida kr 1/2 - sida kr 1/1 - sida kr Museibladet utkommer med 4 nr/år För bokning av annonser kontakta Annika Ehnwall: museibladet@ judiska-museet.se Vänföreningens medlemsavgift: Enskild medlem 250 kr/år Par 400 kr/år Ungdomar (upp till 30 år) 70 kr/år Ständig medlem enskild kr Ständig medlem par kr PlusGiro: Betalningsmottagare: Judiska Museets Vänförening Judiska Museet i Stockholm e-postadress: info@judiska-museet.se hemsida: Telefon: PlusGiro: Tryck: Gracia Repro Stockholm AB Vänföreningens ordförande har ordet Nu kör vi igång med höstens aktiviteter Efter en blöt sommar utan alltför mycket solsken, så är ni trots inomhusaktiviteter välkomna till museets programverksamhet och utställningar. Jag vet att man nu förbereder en ny utställning senare i år om Elsa Grünewald (läs mer kring detta i Yvonne Jacobssons artikel på nästa sida). Det är ett stort jobb som är viktigt för att hålla igång ett levande museum. Vänföreningen har ett imponerande medlemstal av cirka medlemmar men vi behöver bli fler! Vänföreningen och dess medlemmar betyder oerhört mycket för museiverksamheten, inte enbart som ett stöd till museichefen och personalen utan även som en betydande ekonomisk tillgång. Som ett led i att öka antalet medlemmar har styrelsen beslutat att Du som är medlem i Vänföreningen skall gratis få ge bort ett helt års medlemskap till två av Dina vänner som ännu inte är medlemmar. Vi bifogar ett anmälningskort inne i tidningen utnyttja det! Ju fler medlemmar vi blir desto mer kan vi visa vår solidaritet och vikten av att ha och bevara ett Judiskt museum i Stockholm. En fortsättning med de uppskattade aktiviteterna som Vänföreningens olika arbetsgrupper och Museet håller i under året fortsätter med samma ambition som tidigare - att hålla en hög kvalitet och därmed ett stort intresse för deltagande. Museibladet 3/2012 I detta nummer får ni en smakbit på vad som komma skall håll till godo! Besök på Judiska Museer i vår omvärld I förra museibladet nämnde jag två intressanta judiska museer i Europa (Portugal och Grekland) som jag besökt. Vi tar gärna emot tips att förmedla till vänföreningens medlemmar så hör av er till mig eller Annika. Välkomna till höstens aktiviteter. Ragnar Fridman Manusstopp nästa nummer 2 november

3 Museibladet 3/ Innehåll Museibladet 3/ Vänföreningens ordförande har ordet Min bror Isaac målar också 3 Bland kulturtanter och ungdomar 4 Nyheter och meddelanden 8 Jag skall bli Sveriges Rembrandt eller dö! 8 Ragnar Josephson - en renässans männiksa Vädret, skulle jag gissa, har varit det stora samtalsämnet i sommar. Vi har sett chockerande bildreportage från Småland och häromdagen visades en bild på en taxichaufför, som vadade i vatten upp till midjan, i Göteborg. I Trosa däremot har sommaren varit härligt lagom, m a o en typisk svensk sommar med omväxlande väder och faktiskt inte alltför mycket regn. Vi har njutit av samvaro med nära och kära, trevliga utflykter och bär- och svampplockning. Och vi har också haft tid att bara vara under några lata sommardagar. Åter på kansliet fortsätter jag nu att detaljplanera höstens utställningar och aktiviteter. Jag kan konstatera att mycket intressant kommer att hända här på museet. I fokus står Elsa Grünewald, Isaacs näst yngsta syster. Utställningen Elsa Grünewald med kritan i hand: Min bror Isaac målar också! berättar om Elsa, som led av schizofreni från 20-årsåldern. Hon drömde om att bli konstnär liksom hennes bror Isaac och hans hustru Sigrid Hjertén. Så blev det inte. När sjukdomen bröt ut på allvar gömdes Elsa undan av familjen som man ofta gjorde förr. Hon kom att tillbringa en stor del av sitt liv, närmare 50 år, på Långbro mentalsjukhus. Många av sjukhusets patienter fick aldrig besök, men Elsas familj glömde inte bort henne, även om man inte talade öppet om henne. Tidvis mådde Elsa mycket dåligt. Hon behandlades bl a genom lobotomering och med över 300 elchocker! Med åren mildrades hennes tillstånd, vilket gjorde det möjligt för henne att ägna sig åt sitt måleri. När hennes äldre syster Berthe inte längre orkade ta bussen till Långbro för att hälsa på sin syster bad hon Björn Grünewald, Isaacs son, om hjälp. På så sätt kom Björn och hans hustru AnnBritt i kontakt med faster Elsa, som de hann hälsa på några gånger. Det blev Björn och AnnBritt som tog hand om Elsas tillhörigheter när hon dog Två väskor fulla med teckningar som de inte visste vad de skulle placera följde med deras flytt till Säter där AnnBritt fick ingivelsen att erbjuda dem till Mentalvårdsmuseet i Säter. I samband med museets 100- årsjubileum visas Elsas färgsprakande konst där den 12 maj 2 september. Familjen Grünewald bodde på Söder i Stockholm. Judarna på Söder, arbetarstadsdelen, hade invandrat från Östeuropa kring förra sekelskiftet. Många av dem var fattiga, ortodoxa och talade jiddisch. Det var ett slitsamt liv, men de levde inte segregerat utan hade svensktalande grannar. Därför lärde sig de judiska barnen redan i andra generationen att tala flytande svenska. Språket blev en nyckel till integration. Elsas far, Bernhard, var gårdfarihandlare i Stockholms skärgård. Han hade svårigheter att försörja sin familj genom sitt arbete. Han var en ömsint far, men en drömmare. Mamma Sofia var den starka sammanhållande kraften i familjen. Hon var känd för att vara en Fortsättning på sid 4 9 Rikard Wolff om sin bok Rikitikitav 10 Årsmöte med Leif Pagrotsky 12 Annika Ehnwall fyller 60 år i sommar 13 Programmet för den tidiga hösten 15 Det är roligt och spännande att arbeta på Judiska Museet 16 c/o Judiska Museet 16 Otto Ullman - ett judiskt öde 17 Om modet att stå för sin mening 18 Mosaiska Församlingen under Gunnar Josephsons ordförandetid 19 Litterära salonger 20 Ryssland: en europeisk civilisations historia 21 Utbildningskonferens om Judaica 21 Vet ni vad en wimpel är? 23 Redaktörens funderingar Program på Museet under hösten (utförlig information fi nns på mittuppslaget och hemsidorna) Tisdag 28/8 kl Judarnas historia i Sverige från Aaron Isaac till idag - en framgångsberättelse? Carl Henrik Carlsson berättar Tisdag 4/9 kl Raoul Walleberg bortom myterna, Ingrid Carlberg talar Tisdag 11/9 kl Vad är folkmord? Mark Klamberg föreläser Tisdag 23/10 kl Konsten för dess egen skull, Ingela Lind berättar om Gustav Klimt och sekelskiftets Wien Tisdag 6/11 kl Om man ännu fi nns, Rose Lagercrantz talar om sin bok Tisdag 13/11 kl Ett land på det sluttande planet, Ervin Rosenberg talar om Ungern (med reservation för ändringar)

4 4 Fortsättning från sid 3 duktig husmor. Hon lyckades mätta den stora barnaskaran, som bestod av tretton barn, trots att hon ibland fick tigga pengar och barnen fick sälja egenhändigt skapade föremål för att hjälpa till med försörjningen. Religionsskolans understödsbok i Judiska Församlingens arkiv vittnar om att familjen Grünewald även kunde hjälpas indirekt genom att barnen fick bidrag till inköp av skolmaterial, kläder och skor. Judiska familjer på Söder umgicks intensivt och hjälpte varandra. Calle Svensson, mentalskötare på Långbro Sjukhus minns Elsa: Under den tid man lever möter man många personer. Mitt möte med Elsa Grünewald är ett sådant som etsat sig fast i minnet. Elsa och jag möttes på avd 36 på Långbro sjukhus. Det var -85 eller -86. Jag jobbade extra på avd. 36, som var en psykogeriatrisk avdelning. Det var en salig blandning med patienter; kvinnor och män. En del satt i rullstol, några låg i sängarna. Men rätt vad det var så stod en liten gumma med pliriga ögon framför mig. På huvudet hade hon en färgglad hatt. Vilka vackra ögon du har sa hon. Tack, svarade jag och vidare att det finns de som tycker jag ser ut som en tattare*. Det ska du inte bry dig om sade Elsa Grünewald till mig. Sedan ville hon visa mig sitt rum. Rummets väggar var fulla med målningar, väldigt uttrycksfulla. Men det hon visade mig var en bild i storleken av en tändsticksask modell större. Men jag glömmer aldrig detta möte. Familjen Grünewald flyttade ofta eftersom de var utlämnade till hyresvärdarnas välvillighet. Ett eller två rum och kök med torrdass på gården. Elsa fick flytta sex gånger innan hon för första gången hamnade på Långbro sjukhus vid 23 års ålder. Judiska Museet museets utställning öppnar den 5 oktober. Utställningen Elsa Grünewald med kritan i hand: Min bror Isaac målar också! är en fest för ögat! Det råder ingen tvekan om att Elsa i sin färgpalett låtit sig inspireras av sin bror Isaac och Sigrid Hjertén. Mentalvården är en högaktuell fråga. Förr i tiden låste man in de sjuka och försökte behandla dem med olika metoder. Idag verkar det som samhällets Museibladet 3/2012 resurser inte räcker till, eftersom flera av de sjuka hamnar utanför systemet och blir vilsna i samhället. Den 30 oktober kommer Björn Grünewald och Mentalvårdsmuseets chef Marie Lennestig prata om Elsa Grünewalds livsöde och verk. Missa inte denna programpunkt! Ett stort tack till Björn och AnnBritt Grünewald, som har medverkat till vi får hit utställningen från Dalarna. I slutet av maj besökte Yael Fried och jag Säters Mentalvårdsmuseum för att se utställningen på plats. Elsas livsöde och hennes starka konstnärliga uttryck berörde mig djupt! Och vilket färgfyrverkeri!! Välkomna till Hälsingegatan 2 för att se höstens färgsprakande utställningen. Sist, men inte minst, önskar jag alla ett riktigt gott judiskt nyår 5773! SHANA TOVA UMETUKA Yvonne Jacobsson *uttrycket användes tidigare i nedsättande syfte Outsiderkonst Mötet med Elsa Grünewalds teckningar vittnar om en människa, som haft ett sinnligt behov av att skapa. När den franske konstnären Jean Dubuffet på 1940-talet startade en sammanslutning för att studera och samla in konstföremål tillverkade av människor som stod utanför samhällets sociala normalitetsbegrepp, proklamerade han att det här var fråga om en kemiskt ren konstnärlig praktik. Det var den råa konsten (art brut) som kan spåras tillbaka till originalitet en människa med ett äkta behov att uttrycka sig och en förmåga att skapa konst utan modeller och förebilder. I Elsa Grünewalds färgstarka och expressiva porträtt får man intryck av berättelser, som är helt hennes egna Maria Bach, Projektledare, Gaia Museum Outsider Art i Randers, Danmark, Sekretariatet European outsider Art Association

5 Museibladet 3/ DET NATURLIGA SÄTTET ATT ISOLERA

6 6 Museibladet 3/2012 Nyheter och meddelanden Vi tackar för generösa insamlingar i samband med: Lisel Kahns bortgång Harry Bertmans bortgång Ruth Nilssons 85-årsdag Gunilla Davins 70-årsdag SÅ KAN DU FIRA DIN FÖDELSEDAG! Har du redan det mesta du kan önska dig? Då kan du tänka på museet i stället för gåvor. Be dina vänner sätta in en penninggåva på pg till din födelsedag. Din omtanke hjälper museet att förverkliga spännande idéer! När insamlingen är avslutad översänder vi ett diplom till dig med alla givares namn och en uppgift om hur mycket insamlingen gav sammanlagt! Missa inte viktig information! Ibland sker ändringar i programmen, tiden ändras, det blir inställt, eller föredragshållare insjuknar. Det är mycket som kan hända mellan att programmen publiceras och det är dags att gå av stapeln. Alla ändringar fi nns på våra hemsidor, Vänföreningens och Museets www. judiska-museet.se. Alla som har anmält sig till programmen får meddelande per e-post och i de fall som inte e-postadress fi nns försöker vi meddela per telefon. Har ni e-post och ännu inte meddelat Vänföreningen denna, vore vi tacksamma om ni gör det på adress: annika@judiska-museet.se. MEDARBETARE S Judisk Vänföreningen styrelse söker några vo som kan ställa ut stolar i samlingssale tillbaka dem efter föreläsningar 2-3 gg se till att tekniken vid dessa tillfällen fu Programkvällar är tisdagar och någon eftermiddag. Du, som anmäler dig, skulle göra en v insats för museet! Kontakta Annika Ehnwall, telefon: 08-5 eller e-post: annika@judiska-museet.s Vänligen ring Yvonne Jacobsson och berätta på telefon

7 Museibladet 3/ BYGGSTENAR TILL SPONSORTAVLAN Köp en byggsten och stöd Judiska Museets drift. Byggstenen sätts upp på den vackra sponsortavlan i bokhandeln Du kan hedra dina kära hädangångna eller få ditt eget namn inristat. Företagsnamn går också bra. En byggsten kostar kronor. Frågor besvaras av Yvonne Jacobsson på

8 8 JUDEN JESUS Museibladet 3/2012 I förra numret av Museibladet avslutade jag min spalt med att nämna att jag i detta nummer skulle spinna vidare på temat det heliga landet. Under min resa till Israel i början på juni besökte jag några av Israels ledande museer, Israel Museum och Bible Lands Museum, som f ö är grannar. Anledningen till mitt besök var att Judiska Museet i januari 2013 kommer att inviga en utställning om världens mest kände jude Jesus. Utställningen kommer att kretsa kring frågorna; Vem var Jesus? Vilket samhälle levde han i? Vilka strömningar påverkade honom? Utställningen blir historiskt vetenskapligt uppbyggd. Konceptet och innehållet har utformats av utställningsgruppen bestående av: Åke Bonnier, Domprost i svenska kyrkan, nyligen vald till biskop i Skara Morton Narrowe, Överrabbin Emeritus Göran Larsson, Docent i judaistik och teologie dr, mm. Göran var bl a direktör för Svenska Teologiska Institutet i Jerusalem Tord Forngren, Docent i Nya Testamentets exegetik, medlem i katolska kyrkan Ulf Hirsch, Överläkare, styrelseledamot i Stiftelsen Judiska Museet, idégivare Yvonne Jacobsson, Museichef och Yael Fried, Projektutvecklare, Judiska Museet. Formgivare blir Anna Skagerfors, som skapat flera utställningar för Medelhavsmuseet m fl och i bergsrummet under Skeppsholmskyrkan formgivit utställningarna om den kinesiska terrakottaarmén och inkaguldet. Kristian Göransson, som arbetar som chefsintendent vid Medelhavsmuseet, kommer att skriva en text om arkeologiska fynd till katalogen samt föremålstexterna till utställningen. Gruppen har diskuterat utställningens innehåll och gestaltning regelbundet under ett år och arbetet kommer att fortsätta i höst. Detta är den första gången i Sverige som kristna och judiska företrädare samarbetar på ett så konkret och gränsöverskridande sätt. Utställningen blir därmed väl genomarbetad, mångfacetterad och mycket intressant! Två tusen år gamla arkeologiska föremål från Israel och romerska riket kommer att lånas in från Medelhavsmuseet, Bible Lands Museum i Jerusalem, Kgl Myntkabinettet och privatpersoner. Museet har även varit i kontakt med Israel Museum. Nedan ett litet utdrag ur Morton Narrowes text till utställningen och katalogen: Jesus och den tid han levde i Den rådande religionen i det land i vilket människan Jesus av Nasaret föddes för 2000 år sedan var en judendom, som ännu inte hade utkristalliserats till någon dominant ortodoxi. Alla inriktningar inom judendomen vid den tiden var grundade på två trossatser/principer, som förenade alla strömningar och alla sekter, men varje gruppering hade sitt eget sätt att tolka dessa principer. Forskare och historiker anser idag att de fl esta människor i landet Israel vid Jesu tid var religiösa, men inte tillhörde någon av de aktiva politiska, eller asketiska, grupperingarna. Fariséerna, sadducéerna, esséerna, den sekt vars ledare i Qumran skrev Dödahavsrullarna, zeloterna och en hel del andra partier och samfund, som vi inte ännu känner till delade med resten av folket tron på Bibelns gudomliga ursprung och att Gud har etablerat ett förbund med det judiska folket. Inbördes trodde var och en av dessa grupperingar att den ensamt ägde den korrekta och sanna tolkningen av Torans (De Fem Moseböckernas) lagar och bestämmelser. Men ingen skulle tvivla på alla de andras judiskhet. De var alla trosfränder och de alla hyste ett slags tolerans mot alla de andra. De beklagade de andras blindhet men inte deras rätt till egen tolkning. Landet Judéen (ganska långt efter Jesus död ändrade romarna landets namn till Palestina) var ockuperat och befolkningen betalade höga skatter, men för det mesta fi ck judarna utan främmande inblandning efterleva sin religion. Ändå fanns det vid Jesu tid många grupper som väntade att Gud snart skulle ingripa och upprätta sitt fredsrike på jorden. Hur detta skulle ske var oklart men många väntade en messias, en människa som med Guds hjälp skulle lyckas förändra världen en gång för alla. Att detta gudsrike skulle nalkas var ett budskap som Johannes döparen, Jesus av Nasaret samt många fler predikade. Johannes döparen och Jesus uppmanade till religiösa gärningar, till ånger, bot och bättring till skillnad från zeloterna och andra som uppviglade till våldshandlingar och krig. Jesus var en folklig judisk ledare av sin tid, som förutom att vandra genom Galiléen och predika, också förväntades bota de sjuka och uträtta mirakel. Men viktigare än sådana underverk var Jesus bibelutläggningar som anammades av hans lärjungar och som förkastades av ledare för de andra religiösa strömningarna. Hans tragiska korsfästelse kan bäst förklaras som ett misstag orsakat av romarnas oförmåga att skilja mellan olika slags judisk messianism. Skämtet Judarnas Konung inristat på korset ger uttryck för Roms oförmåga att förstå den, Jesusrörelsen. Bidrag till utställningen har hittills erhållits från Kulturrådet, Lunds Missionssällskap och utlovats av Längmanska Fonden samt Matteus Församling, men utställningen behöver ytterligare finansiering. Museet samarbetar med Israels ambassad. I utställningen kommer vi att kunna se en film där Åke Bonnier, Morton

9 Museibladet 3/ Narrowe och Tord Forngren, diskuterar intressanta frågeställningar kring Juden Jesus. Var och en av dem har sin egen ingång till ämnet! En seminarie- och föreläsningsserie samt en utställningskatalog kommer att produceras. Till några seminarier kommer även företrädare för det muslimska samfundet att bjudas in. Jesus är den näst största profeten inom islam. Judiska Museet arbetar dagligen med att motverka antisemitism och öka toleransen mellan människor. Utställningen Juden Jesus blir en plattform för samtal om vårt gemensamma arv! Under denna historiska period föddes även den moderna rabbinska judendomen, vilket också kommer att lyftas fram i utställningen. Det är vår förhoppning att utställningen kommer att mottagas väl av allmänheten och media! En dylik utställning har aldrig tidigare presenterats i Sverige! Den kommande utställningen kommer att bli en av de allra största och intressantaste utställningssatsningarna i museets historia! Yvonne Jacobsson Crowdfunding I dessa tider är crowdfunding en ny företeelse. Detta innebär att privatpersoner skickar in valfritt bidrag till ett projekt som de vill se förverkligat. Många bäckar små leder till en större slant, som möjliggör planerade idéer. Nu söker Judiska Museet bidrag till utställningen Juden Jesus samt seminarierna och katalogen. Om någon i Vänföreningens krets vill vara med och bidra till utställningen, ber vi er vänligen sätta in beloppet på vårt pg Märk talongen Juden Jesus cf. Vi kommer att trycka upp en förteckning över alla givare i anslutning till utställningen. Idéer om hur Museets crowdfunding skall implementeras på internet tas tacksamt emot av Annika på annika@judiska-museet.se.

10 10 Kvällens gäst var den hyllade skådespelaren, sångaren och numera även författaren Rikard Wolff. Inför en fullsatt museisal samtalade Rikard med John Gradowski kring sin lovordade självbiografi. Boken som kom ut hösten 2011 fick genomgående lysande recensioner. I Expressen avslutar Johan Hilton sin recension Rikitikitavi är en imponerande litterär debut av en redan skicklig berättare. Det är en självbiografi som i sina bästa stunder får huden att knottra sig. Men det är också den av de ondast värkande skildringar av de svenska aidsåren som jag har läst. Under samtalet berättar Rikard om sina föräldrar. Mamman fann sig aldrig till rätta med rollen som hemmafru. Under hela Rikards uppväxt gav hon uttryck för sin ständiga längtan tillbaka till yrkeslivet. Pappan, ingenjören fick gång på gång uppleva sin övertalighet på jobbet, och svarade med återkommande depressioner och åtföljande oroliga nattvandringar i Vänföreningens årsmöte På Museet den 25 mars Årsmöte med Leif Pagrotsky villan. Museibladet 3/2012 Rikard berättar att hans judiska arv kom från pappas familj. Hans farfar och farmor bodde under andra världskrigets tid i Luleå och var den enda judiska familjen i staden. Farmor var mycket noga med kosherhållning. Mitt under brinnande krig såg hon till att kosher kött beställdes från firma Jönsson i Lund. Köttet sändes sedan via järnväg till familjen Wolff i Luleå. Rikards far var inte var direkt religiös men han höll fast vid de judiska traditionerna. Varje fredag firades shabbat i det Wolffska hemmet där de båda sönerna Mikael och Årsmöten är alltid intressanta eftersom det är vid det tillfället den vanliga medlemmen har möjlighet att påverka och komma med egna förslag. Ny styrelse väljs och om man tycker att de personer som valberedningen har föreslagit kan man föreslå egna namn. Nu händer det väldigt sällan och därför går själva årsmötesförhandlingarna ganska fort. Valberedningen hade detta år haft ett ganska stort arbete eftersom vår ordförande Hans Kraitsik hade bestämt sig för att avgå. Eftersom Judiska Museets Vänförening till största delen är till för att stödja Museet, bl a ekonomiskt, behövs en ordförande med bra kontakter och goda idéer. Dessutom behövdes nya personer med intresse för och möjlighet att ordna program. Vänföreningens styrelse har sedan många år delat in sig i grupper för att kunna koncentrera sig på speciella uppgifter. Vänföreningens arbetsgrupper har nu följande utseende: Strategigruppen: Hans Kraitsik, sammankallande, Ragnar Fridman, Ralph Jacobsson, Lennart Wolff och Thomas Bloch. Programgruppen: Birgit Blideman, sammankallande, Carl-Henrik Carlsson och Bo Hyttner. Förlags- och bokhandelsgruppen; Lennart Wolff och Hanna Feist-Wechselblatt. Ungdomsgruppen: Krystyna Asarnoj. Redaktionskommittén: Annika Ehnwall, sammankallande, Ragnar Fridman, ansvarig utgivare, Yvonne Jacobsson och Rut Milchner. Årsmötet avslutades med ett stort tack till Hasse Kraitsik där Yvonne Jacobsson överlämnade en fin mezuza från Museet. I programmet för resten av kvällen läste vi: Efter förhandlingarna berättar Leif Pagrotsky, medlem i Vänföreningen, om sin uppväxt i Göteborg och familjens rötter. Leif har varit toppolitiker, bl a kulturminister, när socialdemokraterna styrde Sverige och nu arbetar han vidare i opposition. Det är ett krävande arbete. Vad är det som driver Leif i politiken? Leif började med att säga att han är en passiv medlem i Vänföreningen och drar nytta av andras arbete. Han kom snabbt in på sin uppväxt i Björkekärr som på den tiden låg en bit utanför Göteborg men numera har kommit mycket närmare. För er som inte vet så väldigt mycket om Göteborg så ligger Östra sjukhuset i grannskapet. Hans föräldrar var skilda, vilket hans klasskamrater fann mer speciellt än hans konstiga efternamn. Hans pappa, som var född på 1800-talet, hade en tygaffär och hans mamma var pianist. Hans pappas familj flyttade 1905 från Arvika till Göteborg och hans mamma var född i Norge och kom till Sverige under andra världskriget. Både pappans och mammans familjer härstammade från Suwalki. Därefter kom Leif in på det politiska livet. Ingen i familjen var politiskt aktiv men alla var ju självklart intresserade. Det började egentligen inte med politiken utan efter att ha studerat nationalekonomi och humaniora så fick Leif sin första anställning på Riksbanken. Därefter hamnade han på Finansdepartementet som ämbetsman och inte förrän 1987 fick han en politisk anställning. I Göran Perssons regering hann han med att var handelsminister, näringsminister och kultur- och utbildningsminister. Det här är ju sådant vi alla vet. Det var intressant att lyssna till Leif Pagrotsky och mitt lilla referat täcker inte in allt han tog upp. Vi ser honom ju mest som den kände politikern, som vi inte alltid delar våra åsikter med. Sedan visar det sig att han är en judisk kille som alla andra, utom vi som är judiska flickor. Tack Leif för att du delade med dig. Annika Ehnwall

11 Museibladet 3/

12 12 Annika Ehnwall 60 år Annika Ehnwall fyller 60 år i sommar Annika är en mycket positiv person, trots att hon i många år haft kroniska hälsoproblem. Vi har imponerats av hennes aldrig sinande tåga, hennes stora arbetsglädje och hennes kreativitet. De senaste sju åren har Annika organiserat Vänföreningens medlemsregister, producerat Museibladet, uppdaterat Museets och Vänföreningens hemsidor bland många andra löpande arbetsuppgifter. Annika gillar att träffa alla Vänföreningens medlemmar, vilket ni säkert upptäckt när ni besöker museet under programaftnarna! Museibladet 3/2012 Annika var en frekvent besökare på museet långt innan hon blev anställd. Hon ställde då upp på sin fritid som frivillig på museet i olika sammanhang. Efter några år yppade sig ett tillfälle att knyta henne mer fast till vår organisation, vilket varit mycket givande för båda parter. På många sätt kan man säga att Annika har hittat hem här på museet. Hon har flera gånger sagt att hennes arbete på museet fortfarande är hennes hobby, om än, som vi vet, långt ifrån den enda! Annika Ehnwall har, som ni alla vet vid det här laget, efter att läst ett antal artiklar skrivna av henne under rubriken Redaktörens funderingar, mycket humor! Hon vet allt om sina rötter som går tillbaka till de tidigaste judiska invandrarfamiljerna i vårt land. Fabian Philip, som bosatte sig i Stockholm 1778 och senare i Karlskrona 1780, är Annikas morfars morfars morfar! Hon är nog en av de få som kan hålla reda på släktförhållanden och svara på rak arm hur alla i de tidiga judiska familjesläkterna hänger ihop!! Nu när Annika har kommit halvvägs och fyller 60 år, vi hoppas ju att hon får leva till 120, har hon meddelat att hon inga presenter vill ha. I stället vill hon att eventuella gratulanter tänker på museet. Museet och Vänföreningen anordnar därför en insamling och mottagning för att hedra henne till 60-årsdagen. Gåvodiplomet med alla givares namn kommer att överlämnas vid en öppen mottagning för vänner, släktingar och övriga gratulanter torsdagen den 13 september kl i museets lokaler. Varmt välkomna! Yvonne Jacobsson Ragnar Fridman Penninggåvor emottas tacksamt till pg märk talongen Annika 60 år och glöm inte fylla i från vem eller vilka gåvan kommer.

13 Museibladet 3/ PROGRAM TIDIG HÖST 2012 Tisdag 28 augusti kl Judarnas historia i Sverige från Aaron Isaac till idag en framgångsberättelse? Carl Henrik Carlsson, fi l dr i historia vid Uppsala universitet samt medgrundare till Judiska släktforskningsföreningen i Sverige och dess förste ordförande , ger en bred översikt som inkluderar redogörelse för aktuell akademisk forskning. Arrangör: Judiska Museets Vänförening Obligatorisk föranmälan: e-post program@judiska-museet.se eller mån-fre 9-16 på tel Tisdag 4 september kl Raoul Wallenberg 100 år 2012: Raoul Wallenberg bortom myterna Ingrid Carlberg, författare och journalist, berättar om Wallenberg och om sin nya bok Det står ett rum här och väntar på dig. Obligatorisk föranmälan: e-post program@judiska-museet.se eller mån-fre 9-16 på tel Tisdag 11 september kl 19.00! Vad är folkmord? Mark Klamberg, doktor i folkrätt, talar om folkmord, hur kan det förhindras och bestraffas. Obligatorisk föranmälan: e-post program@judiska-museet.se eller mån-fre 9-16 på tel Tisdag 23 oktober kl Konsten för dess egen skull Om Gustav Klimt och bilden av Wiens sekelskifte, samt om dragkampen mellan politik, prestige, pengar, dekadens - och konsten för dess egen skull. Ingela Lind, konstkritiker på DN och författare, berättar. Obligatorisk föranmälan: e-post program@judiska-museet.se eller mån-fre 9-16 på tel Tisdag 6 november kl Om man ännu finns Detta är berättelsen om dem jag kommer ifrån, en skara människor så olika att jag knappt begriper vad de hade med varandra att göra. Det enda gemensamma var att de hade överlevt Förintelsen. Hur hade de klarat sig? Jag fi ck inga långa svar. Författaren Rose Lagercrantz berättar om sin bok Om man ännu fi nns. Obligatorisk föranmälan: e-post program@judiska-museet.se eller mån-fre 9-16 på tel Tisdag 13 november kl 19,00 Ett land på det sluttande planet Ervin Rosenberg, översättare, talar om dagens Ungern. Obligatorisk föranmälan: e-post program@judiska-museet.se eller mån-fre 9-16 på tel För allas trevnad bör bokade platser vara intagna 5 minuter före programpunktens början! Vi bjuder på förfriskningar Programavgift: 70 kr Medlemmar i Museets Vänförening: 50 kr Vid förhinder meddela per telefon: eller e-post: program@judiska-museet.se Med reservation för ändringar i programmet Programmet kommer att uppdateras på hemsidorna och Om ej annat uppges äger arrangemangen rum på Museet Adress: Hälsingegatan 2 Varmt välkomna! I samarbete med

14 14 Museibladet 3/2012 betald annonsplats BEHÖVER NI FOTOGRAF vid bröllop, jubileum och andra viktiga fester, porträtt eller reklam? Kontakta Jan Herdevall Sound & Music Studio Telefon: Mobil: E-post: Hemsida: Sound & Music Studio arbetar med foto, film och musik. STÖD JUDISKA MUSEET I samband med högtidsdagar köp ett CHAJ-diplom i stället för blommor För information och köp kontakta Museet telefon , e-post: info@judiska-museet.se eller besök Museet på Hälsingegatan 2 CHAJ = LIV och TALET (18 lyckotal) CHAJ-diplom måste beställas minst en dag i förväg

15 Museibladet 3/ På Museet Det är roligt och spännande att arbeta på Judiska Museet Det är många som undrar, varför jag arbetar på Judiska Museet, när ingen i min släkt är jude. Jag tror att intresset föddes, när jag bodde i Warszawa i mitten av 1960-talet. Polens historia och kultur blev ett stort intresse. Och det judiska var centralt i Warszawa, även om gettot var helt förstört av nazisterna. Men platsen fanns kvar, med minnen och stämningar. Singer har varit en av mina favoritförfattare sedan Warszawa-åren. Mitt intresse för det judiska förstärktes under mina många besök i New York under och 90-talen. Här var det intressant att studera judars stora inflytande inte minst på kulturens område. Stephen Birminghams tre böcker om de judiska invandrarna till USA, The grandees, Our ground samt The rest of us har varit fantastiska källor. Jag har besökt Lower East Side, dit många judiska invandrare flyttade i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. De flesta flyttade efter en tid därifrån, några till Riverside Drive på Manhattan, andra till Bronx, några till Harlem, innan afroamerikanerna flyttade dit efter första världskriget. En av mina favoritförfattare från New York, Henry Roth, gjorde just den resan. Hans bok Kalla det sömn brukar kallas USA:s främsta invandrarroman. Huset i Harlem, som han bodde i, finns kvar men kvarteret är tomt och öde och få är spåren efter de judiska immigranterna. Alla dagar på Judiska museet är olika. Ibland är det full rusch. Det kan komma tio kvinnor, som alla vill ha kaffe, samtidigt som det ringer på dörren och folk strömmar in. Några betalar med kort, andra kontant. Växelpengar ska fram. Då gäller det att skynda sig och inte bli stressad. Andra dagar kan vara lugnare. Då brukar jag botanisera bland alla de intressanta böcker, som finns till försäljning på museet. Mina favoriter är de båda böckerna Judisk historia av Sol Scharfstein. Jag skulle önska att alla historieböcker var upplagda på det sättet. De är lättlästa med mycket information, bra bilder och kartor. En annan favorit är Bedoires bok om Europas arkitektur, Ett judiskt Europa. Den har länge funnits i min bokhylla hemma. Jag tröttnar aldrig att bläddra i den. Nyligen läste jag om bröderna Pereires stora betydelse för Paris utbyggnad under 1800-talet. Det var en nyhet för mig. Museet har nyligen köpt in två nya böcker om Isaac Grünewald. Orientalen samt Isaac Grünewald. Genom dem har jag lärt mig mer om honom som scenograf. Det var något jag inte visste så mycket om tidigare. Han har varit en av mina favoritkonstnärer sedan jag var barn och det var med stor tillfredsställelse som jag fick möjlighet att ropa in en av hans skisser på museets auktion i höstas. Olika slags människor kommer till Judiska museet. Många kommer för första gången. Då är det roligt visa runt och berätta vad som finns. Ofta kommer turister från olika länder. Jag är förvånad. Hur hittar de till lilla Hälsingegatan? Vanliga frågor är: Hur många judar finns det i Sverige? Vad hände med judarna under andra världskriget? Var finns synagogorna i Stockholm? I höstas kom en fransman och berättade för mig om det stora Förintelsemonumentet, Shoa i Paris. Jag blev nyfiken och vid mitt besök i Paris i december i fjol besökte jag detta monument. Det var verkligen imponerande. För mig var detta det mest gripande av alla museer över Förintelsen, som jag besökt. Det är extra roligt, när det kommer barn och ungdomar till vårt museum. Några kommer med sina föräldrar. Andra kommer ensamma. Några vill lära sig mer om religionen, andra om judarnas historia och om Förintelsen. En del skolor ordnar studieresor till Auschwitz och några kommer då för att förbereda resan. Ibland kommer det studenter, som arbetar på en uppsats eller ett projekt och vill ha hjälp. Liksom till andra museer kommer många kvinnliga pensionärer också till det judiska. Ibland kommer de med någon förening och ibland med väninnor. Det är fantastiskt hur aktiva, pigga och nyfikna många äldre kvinnor är. Men frågan man ställer sig är: Var finns männen? Arbetet på museet har ökat mitt intresse för och kunskap om framför allt judisk historia och kultur. Nu vet jag vem Aaron Isaac var. Jag har lärt mig var Klippgatan ligger och vem som bodde där. När jag till sommaren besöker Lund ska jag se om det finns några rester av Nöden. Harriet Svensson

16 16 c/o Judiska Museet På Museet den 21 mars c/o Judiska Museet Museibladet 3/2012 Mina fötter värker, jag är trött, hes efter allt pratande och har dessutom en konstig eftersmak av öl i munnen. Men jag är glad. Och överraskad. För igår såg jag hur jazzen flyttade in på Judiska Museet i Stockholm, och med den en hel massa unga människor som inte besökt platsen på många år. Jazzkvällen i regi av c/o Judiska Museet var ett resultat av många månaders arbete och idéspånande. Vänföreningen initierade det hela tillsammans med Judiska Museet när de för ca ett år sedan samlade ihop en grupp med unga människor, med olika bakgrund och yrken men alla med ett intresse för kultur. Generöst nog fick vi i gruppen i stort sett fria händer att använda Museets lokaler för att göra olika evenemang. Det enda vi behövde ha i åtanke var målet att sätta Judiska Museet på kartan för en yngre publik. En publik som inte bara är svårflirtad när det gäller att gå på evenemang utan också är en grupp som inte utgör den största besöksskaran på Museet. Gruppens konstellation, som sen skulle komma att kallas för c/o Judiska Museet, ändrades några gånger men bestod till slut av fem personer. Under ledning av Yael Fried från museet växte flera konkreta idéer fram om vad man skulle kunna göra för slags evenemang på museet, idéer som handlade om allt från film och foto till mat och paneldiskussioner. Till slut bestämde vi oss för att börja med ett musikevenemang, något avslappnat men ändå storslaget, något kulturellt men som inte behövde vara omständligt eller ta för mycket tid, och, som i slutändan, skulle locka våra vänner att komma tillbaka på fler evenemang. Resultatet blev en jazzoch ölafterwork på Judiska Museet den 21 mars. Tanken var enkel, och efter att ha genomfört c/o Judiska Museets första evenemang någonsin kan vi också tillägga oerhört lyckat. På några timmar och med små medel förvandlades Judiska Museet till en mysig, fin och framförallt originell mingellokal med en judisk touch. Stämningen var på topp när människor började strömma in efter arbetsdagens slut och det bjöds på specialimporterade ölsorter som gruppen tagit in med hjälp av sprit- och ölimportören Marc Shuterman. Kvällen till ära fanns Marc dessutom på plats för att guida i urvalet av öl, som bestod av allt från passionfruktsdoftande pale ale till mustiga choklad- och chilidoftande lager. Ölen och en vårsmörgås avnjöts till tonerna av Sarah Riedels fantastiska röst. Tillsammans hade hon med sitt husband grävt fram och tolkat judiska jazzkompositörer så som Ira Gershwin och Kurt Weill, som varvades med hennes egenkomponerade musik och artister som Leonard Cohen. Kombinationen av Sarahs jazz, ölen och sällskapet lockade uppemot 80 personer i åldrarna 20 till 35 år. Kvällen var fantastiskt trevlig och när person efter person kom fram och sa hur glatt överraskade de var över att vara i en ny och så fin lokal, en lokal som de tidigare förknippat med skolbesök för 15 år sedan, kändes det som vi nått vårt mål. Vi i c/o Judiska Museet vill tacka Vänföreningen och Judiska Museet för den fantastiska möjligheten att få skapa en sådan här tillställning, framför allt tack till Yael Fried, Krystyna Asarnoj och Yvonne Jacobsson. Och ett stort tack till alla er som kom. Möjligheterna att skapa flera sådana här kvällar är oändliga och vi ser fram emot att träffas på nästa tillställning! Anna Nisell Frey tillsammans med Michael Rotstein, Rebecka Scharfstein, Elie Kellerman och Sabina Edelman. Sarah Riedel Författare På Museet den 11 mars Otto Ullman - ett judiskt öde - Den vanligaste frågan jag fått är varför jag skrev boken, inledde författaren och journalisten Elisabet Åsbrink när hon berättade om sin Augustprisvinnande bok Och I Wienerwald står träden kvar. Åsbrink berättade hur hon fick kontakt med en kvinna som visade sig vara flyktingbarnet Otto Ullmans dotter. Kvinnan lämnade över en Ikea-kartong som innehöll femhundra brev från Wien, noggrant sorterade efter årtal, och ville att Åsbrink skulle ta sig an breven. Breven var till Otto från hans föräldrar. Otto var en judisk pojke som vid tretton års ålder ensam kommit till Sverige från Wien i februari Han var ett av det sextiotal judiska barn som Svenska Israelmissionen lyckades föra ut ur Österrike efter Anschluss och Kristallnatten. Israelmissionen var judemissionärer. Åsbrink var först tveksam till projektet men när hennes egen son började bli vuxen och ville frigöra sig från henne började hon förstå bättre. Hon började läsa breven.

17 Museibladet 3/ Totalt kom 650 judiska barn till Sverige och hur antisemitismen genomsyrade mot finska barn. Ett villkor från samhället. Tack vare ny forskning vet vi i svenska regeringen var att barnen skulle dag ganska mycket om flyktingbemötandet vara döpta. De skulle få stanna här i två år under trettiotalet och krigsåren. Det och sen skulle föräldrarna hämta hem dem. fanns vad historikerna kallat ett starkt Föräldrarna fick inte söka sig till Sverige. antisemitiskt bakgrundsbrus såväl som Barnen skulle vara väluppfostrade och en mer aktiv rasism med nazistisk och komma från bra hem. fascistisk inramning. Ottos föräldrar, Josef, sportjournalist och operarecensent och Elise, blev kvar i Wien och vittne till den ökande förföljelsen mot judarna. I breven skriver de om kärleken till sonen och berättar hur deras vardagsliv begränsas. De försöker hålla modet uppe, de gläds åt att Otto har nått friheten, men samtidigt lyser sorgen och saknaden igenom. Breven sträcker sig från 1939 till 1944, när de slutar komma. De sista breven har avsändaradressen Theresienstadt, föräldrarna skulle aldrig återvända. Både Josef och Elise deporterades 1944 till Auschwitz.. Detta efter att flera svenska tjänstemän, bland annat på Israelmissionen, påpekat för tonåringen Otto att Sverige inte skulle släppa in hans föräldrar. I Sverige hamnade storstadspojken Otto på landet, i gränstrakterna mellan Skåne och Småland, lärde sig snabbt svenska och blev lilldräng på olika lantbruk. Alla barn över 13 år som kom hit fick arbeta. Han är och förblir ensam. När Otto kom till Sverige fanns det mycket offentlig antisemitism här. När man ville ta hit judiska läkare protesterade studenterna i Uppsala vid det beryktade Bollhusmötet, våren År 1944 kom Otto, då 18 år, till familjen Kamprad och fick arbete som dräng på deras gård Elmtaryd i Agunnaryd. Den ensamme Otto hittar ett hem på gården där ägaren heter Feodor Kamprad, tysk på mödernet, nazist och judehatare. Hans son Ingvar är i nästan samma ålder som drängen Otto. Mellan Ingvar och Otto uppstod en stark vänskap. Samtidigt var Ingvar Kamprad aktivt engagerad i nazistiska organisationer och en stor anhängare av fascisten Per Engdahl som var hans vän. Ingvar ansåg att Engdahl var en stor människa och var kvar som medlem i hans fa scistorganisation fram till minst Hur kunde den judiske flyktingpojken bli så god vän med den blivande företagsledaren Ingvar, medlem i det nazistiska SSS och det fascistiska Svensk opposition. Åsbrink sökte upp Kamprad och fick en intervju där denne tonade ned rätt mycket, något judehat hade han inte känt. Otto var hans vän. - Alla idéer kullkastas om man hittar en vän, jag ser ingen motsättning, menade han. Efter intervjun gav Ikeastiftelsen 62 miljoner dollar till välgörande ändamål. - Då har jag i alla fall gjort någon skillnad, konstaterade Åsbrink lakoniskt. sagt: -Så fort jag sätter pennan t i l l pappret blir det fiktion. En text är en serie val från verkligheten. Kertész ansåg vidare att man ej kan skriva om För-intelsen om man ej gör det skönlitterärt. Man måste nå ut. - Jag följde Otto från det han var 13 år tills han blev 19, berättade Åsbrink. Sen lämnade jag materialet till familjen som fick läsa det. De ansåg att jag gjort karaktären Otto för ödmjuk, han var inte så ödmjuk, han var mera arg, tyckte de. Då skruvade jag upp karaktären. - Det gick fort att skriva boken, jag blev som besatt, avslutade hon. Jag ville levandegöra de mördade ge de utan namn ett liv och de utan gravar en död. Otto är bara ett av många judiska öden från Förintelsen men representerar många berättelser. Alla som överlevt Förintelsen har sitt personliga öde. Det är viktigt att många av dessa öden blir berättade. Med den här boken har Elisabet Åsbrink gjort en viktig insats. Med utgångspunkt från breven beskriver Åsbrink Sverige under andra världskriget På frågan om boken är fakta eller fiktion citerade hon Imre Kertész som lär ha Rut Milchner Raoul Wallenberg 100 år På Museet den 6 mars Om modet att stå för sin mening, föreläsning av Tomas Böhm I samband med att Raoul Wallenberg skulle ha fyllt 100 år 2012 anordnas i år många evenemang i vårt land. På Judiska Museet har vi denna vår tidigare bjudit in två personer: Michael Wernstedt - Nina Lagergrens barnbarn och forskaren Tanja Schult. Kvällarna var fullsatta och så också denna kväll. Den tredje personen i föredragsserien psykoanalytikern och läkaren Tomas Böhm talade om modet att stå för sin mening. Tomas Böhm presenterade vetenskapliga teser och tankar till bilder och texter som projicerades på filmduken. Tomas är karismatisk och spirituell, vilket publiken uppskattar. Han vet vad han talar om. Vad formar en människas moral och övertygelse? Hur vågar man ta steget att sticka ut och ta ställning för att ingripa eller stå för sin mening?

18 18 Dessa var några av de frågor som Tomas resonerade kring. När Tomas radade upp olika faktorer som påverkar en människas utveckling och val i livet var dessa plötsligt självklara och tydliga. Ändå tänker vi inte på detta dagligen. Innebär detta att vem som helst skulle kunna utvecklas till en människa som har modet att stå för sin mening och att stå upp för en annan människa trots att detta kan innebära en livsfara för en själv? Om jag har förstått saken rätt är det möjligt om vi blivit älskade, känt tillit, fått självförtroende och har goda förebilder som vi kan spegla oss i. Det är således nödvändigt att våra närstående visar oss både moraliskt och i handling hur man skall agera för att visa mod. För närvarande leder Tomas lärarseminarier i samband med Svenska Institutets nya Wallenberg-utställning, som turnerar i världen, bl a till USA och Israel. Det var också Tomas Böhm som analyserade breven mellan Raoul Wallenberg och hans farfar Gustaf till vår utställning Raoul Wallenberg one man can make a difference. I katalogen skriver Tomas Men när uppdraget till Ungern kom, var han mentalt förberedd. Han kunde inte ha gjort på annat sätt när han kom dit. Han var modig och därmed osårbar, skyddad av en övertygelse om att han gjorde det rätta. Men han måste också ha varit rädd, förtvivlad över att inte kunna räcka till. Det skulle kunna kallas civilkurage också, en vaccination mot att dras med i grymma gruppmekanismer eller passivt bredvidstående. Att vara en del av historien och känna ansvar för att forma den med vissheten om att det goda Museibladet 3/2012 ständigt måste försvaras, annars kommer det att gå under. Den vissheten hade han. När jag lämnar föreläsningen tänker jag att Tomas föreläsning verkligen har berikat mig. Jag tror ändå att många människor trots att de ympats med alla förutsättningar för att ha modet att stå för sin mening inte skulle våga ingripa när det kommer till kritan. Är det för att samhällsklimatet idag är så hårt? Det finns knarkpåverkade våldsverkare och man vet aldrig vilka vapen som kan finnas i rockärmarna. Vi läser om personer som blir slagna och skadade när de ingriper på T-banan. Och trots detta finns det människor som aldrig skulle tveka att ingripa och gör det! Kanske man ändå måste ha speciella egenskaper som människa för att våga ställa upp för sin nästa? Känner du Josephsons? På Museet den 21 februari Mosaiska Församlingen i Stockholm under Gunnar Josephsons ordförandetid På temat av Museets utställning om familjen Josephson hade vi nu kommit till Gunnar Josephson. Svante Hansson, en välkänd skribent i bland annat Judisk Krönika och författare till boken Flykt och överlevnad besökte Museet och berättade om Gunnar Josephson, men framför allt om situationen i Församlingen, Stockholm och Sverige under Gunnars tid som församlingsordförande under slutet av trettiotalet och framåt. Under de första hundra åren av judisk närvaro i Sverige fick judarna kämpa för att slippa de restriktioner som hade satts i samband med judereglementet från När det togs ur bruk och de svenska judarna äntligen hade fått den respekt de förtjänade kom en ny grupp invandrande judar, denna gång från Östeuropa. Självklart blev den tidigt invandrade gruppen orolig för hur det skulle komma att bli, de svenska välanpassade judarna mot de invandrade östjudarna. Denna grupp kom in i samhället ganska snabbt genom den hjälp de fick genom insatser som Klippgatan 19 med arbetsstuga och andra aktiviteter. Det fanns också klädinsamling till förmån för de nyanlända och mycket annat. Nu tänker jag göra ett hopp fram till trettiotalet. Det är alltid svårt att återge något som inte ursprungligen berättades i kronologisk ordning. Gunnar Josephson var ordförande i Mosaiska Församlingen i Stockholm mellan 1936 och 1961, en mycket lång och händelserik period. Jag behöver väl knappast gå in på andra världskrigets historia, den kan vi alla ganska väl. Gunnar Josephson hade en stark ställning som ordförande genom att han var smidig och en kompromissernas och samförståndets man. Han gjorde så mycket det gick för att få statens män att förstå allvaret i situationen för de europeiska judarna. Han förhandlade med ministrar och ämbetsmän. Kanske tycker vi att han skulle ha gjort mer, men var det egentligen möjligt? Vi kanske också tycker att regeringen skulle ha gjort mer, men kanske var det bra att de höll en Yvonne Jacobsson något låg profil och räddade Sverige från att bli invaderat av Nazityskland, det hade sannerligen inte varit bättre. Faktum är att jag tycker att alla som är intresserade av denna period i Stockholms judiska liv ska läsa Svante Hanssons bok. På femtiotalet började olika grupper opponera sig mot Gunnars starka ställning. Fritz Hollander och Anna Rock ville göra om Församlingen genom att påpeka att judendom inte bara var religion utan också kultur. De ville skapa en judisk skola och ett judiskt center. I samband med församlingsvalet 1955 bröt Hollander mot den gamla seden och gick till generalangrepp mot liberalerna och Gunnar Josephson. Det visade sig vara ett stort misstag. Gruppen Ansvar för frihet, som den liberala gruppen hette på den tiden, fick egen majoritet 54 % jämfört med de 45 % de hade fått i valet Trots detta genomfördes alla Hollanders/ Rocks projekt under femtiotalet. Egen majoritet hade Ansvar för frihet fram till valet 1961, då Hollanders grupp vann.

19 Museibladet 3/ var Ansvar för frihet tillbaka vid makten på grund av stridigheter i Hollanders grupp. Svante Hansson avslutade sitt föredrag med att svara på frågor, vilket egentligen mer var små inlägg och anekdoter. Någon berättade att han fick gå med sin far till Sandbergs bokhandel och då kom alltid Gunnar ner i butiken. Jag minns det också, fast jag gick dit med min mamma som ju under fyrtiotalet arbetade på Församlingen. Därefter höll min mamma kontakt med sina tidigare arbetskamrater och i slutet av femtiotalet var det någon som fyllde jämnt, jag minns tyvärr inte vem. Vi var i en liten lägenhet i Årsta och det var trångt och varmt och jag fick sitta i Gunnars knä, som var mycket bekvämt. Yvonne Jacobsson tackade Svante med boken Judiskt liv i Indien och med att säga att han ju kunde det mesta om det judiska Stockholm men kanske inte kände till det som boken handlade om. Annika Ehnwall På Museet den 7 februari Litterära salonger Den 7 februari kom Julia Romanowska till museet och berättade om litterära och musikaliska salonger, som judiska kvinnor drivit. Julia konstaterade att judiska salonger, från 1600-talet till andra världskriget, spelade en stor roll för konst, filosofi och politik. Salongen var ett politiskt mirakel. I salongen kunde man byta idéer. Unga judiska mycket välutbildade kvinnor förmådde att skapa ett öppet rum. Salongerna blev en kulturell, social och politisk mötesplats. Här kunde kvinnor konversera öppet och kvinnans betydelse som värdinna blev betydelsefull. Kvinnan var en magnet som drog till sig folk. Kvinnan var andra klassens medborgare, men genom salongerna kunde hon ändå påverka samhällen. Salongerna kunde ha olika karaktär. De kunde vara litterära, musikaliska eller inriktade på konst eller en blandning av alla tre. Man vandrade mellan salongerna och samtalet kunde därigenom fortsätta. Salongerna blev smakutvecklare och normsättare. De blev ett toleransens rum. Här frotterades alla åldrar, alla slags människor och klasser. Salongen utgjorde ett motstånd mot det politiskt korrekta. Julia Romanowska visade underbara bilder från olika salonger under sin presentation. Några av de berömdaste salongerna följer nedan: Salonger i Berlin Den judiska salongen hade mycket stor betydelse för tysk kultur. Den var helt ovärderlig. Henriette Hertz ( ), som var högt utbildad, talade många språk, var författare själv och läste filosofi. Hon samlade kvinnor till en litterär salong, som var en radikal upplysningsrörelse. Innan hon dog förstörde hon alla brev efter sig, men ett unikt fynd gjordes i Sverige då 40 brev skrivna till en vän upptäcktes. Fanny Mendelssohns ( ) salong. Fanny var Felix syster. Salongen gavs hemma hos Moses Mendelsohn på Leipziger Strasse 3. där vetenskapsmän och unga kvinnor samlades. Mamma Leah brukade sända ut inbjudningskort. Felix och Fanny framträdde på söndagssalongerna. De kunde hyra in en hel orkester. Konserterna kan liknas vid offentliga konserter idag. 200 personer kunde närvara. Genom salongen kunde Felix förverkliga sin musikaliska begåvning. Rakel Levin Varnhagens ( ) salong. Denna salong, som pågick , var den mest berömda i Berlin. Detta var den första ogifta kvinnan som drev salong. Rakel Varnhagens salong hade ett annorlunda koncept som var psykologiskt och filosofiskt inriktad. En dynamisk krets samlades kring henne. Här fanns representanter från adeln, skådespelare m fl. Rakel var passionerad och rastlös. Hannah Arendt och Ellen Key har skrivit biografier om henne. Salonger i Paris Genevieve Strauss ( ) salong var den mest liberala mötesplatsen i Paris. Väggarna i hennes hem var dekorerade med Monets tavlor. Genevieve var berömd för sin kvickhet. Salongen hade en politisk betydelse, särskilt under Dreyfuss affären. Emil Zola var en frekvent deltagare. Marcel Proust var en mycket god vän. Genevieve gav Proust en gåva, fem små anteckningsböcker som inspirerade honom till sin berömda romanserie På spaning efter den tid som flytt. Så småningom ledde djupa konflikter till att salongen avvecklades. Gertrude Steins ( ) (avantgarde) salong. Gertrude var radikal och normbrytande. Hon levde i ett lesbiskt förhållande. Picasso och andra kända konstnärer och författare samlades hos henne. Salong i Florens Anna Kuliscioffs ( ) salong. Anna var en ryska som hamnade i Italien. Anna drev en politisk salong. Hon ledde tillsammans med sin man det socialistiska partiet i 30 år. Anna var feminist. Det finns bara en man i Italien och hon är en kvinna. Salong i Milano Margaritha Sarfatti, ( ) som var Mussolinis älskarinna och politiska partner, drev salong i Milano. Hon var konstkritiker och mycket sofistikerad. Hon samlade avantgardiska konstnärer i sin salong! När raslagarna trädde i kraft fick hon inte längre bjuda dem hon ville. Då flydde hon till Argentina. Salong i Wien Bertha Zuckerkandls ( salong. Hos Bertha samlades Gustaf Klimt, Gustav Mahler. Stefan Zweig med flera kända personer! Julia Romanowska nämnde även Florine Stettheimers ( ) salong i New York och Salka Viertels ( ) i Los Angeles. Själv driver Julia Romanowska en mycket välfrekventerad och omtalad salong i Stockholm Shibbolet. Julia blandar uppläsningar av texter med lämpliga musikstycken omväxlande. Hennes salonger är mycket stimulerande, varför jag varmt kan rekommendera ett besök. Julia är en utmärkt föreläsare och alltid välförberedd. Yvonne Jacobsson

20 20 Författare På Museet den 31 januari Ryssland: en europeisk civilisationshistoria Kvällens föredragshållare, Kristian Gerner, är en av landets främsta Rysslandskännare och professor emeritus i historia vid Lunds universitet. Han är bl a författare till standardverket Centraleuropas historia och till den aktuella boken Ryssland: en europeisk civilisationshistoria. Föredraget hade titeln Sjostakovitj, Solzjenitsyn och det judiska Ryssland. Den ryska antisemitismen har gamla anor. Efter mordet på tsar Alexander II år 1881 uppmuntrades folkliga judefientliga upplopp runt om i Ryssland. Det ryska ordet pogrom kom att bli ett allmänt ord för judeförföljelse. Under de kommande decennierna fram till krigsutbrottet 1914 utvandrade en kvarts miljon ryska judar, främst till USA. Under revolutionen i Ryssland bröt många judar med sin judiska bakgrund. Många blev revolutionära socialister. Den mest bekante av de radikala judarna var Leo Trotskij som anslöt sig till den bolsjevistiska fraktionen och som tillsammans med Lenin ledde den s k Oktoberrevolutionen i november Under 1920-talet uppmuntrade de sovjetiska makthavarna den sekulariserade judiska kulturen. Jiddisch blev ett av de officiella språken i Ryssland. Målaren Marc Chagall verkade vid denna tid i Vitebsk i Vitryssland och skildrade i sin konst detta Jiddischland i Europa. Efter andra världskriget återkom antisemitismen som statlig politik i Sovjetunionen. Den berömde skådespelaren på jiddisch Solomon Michoels omkom 1948 i en bilolycka som senare visade sig vara ett dåd av säkerhetstjänsten. Det var en del i Stalins främlingsfientliga och paranoida politik. Massmorden i Babij Jar utgjorde tema för en berömd dikt av den unge poeten Jevgenjev Jevtusjenko, publicerad 1961 inför tjugoårsminnet av massakern. Med dikten ville Jevtusjenko deklarera att det var hög tid att hedra de judiska offren för Förintelsen. Man hade inte rätt att kalla sig äkta ryss förrän man identifierade sig med judarna och deras olycksöde. När tonsättaren Dmitrij Sjostakovitj blev bekant med dikten Babij Jar såg han att det fanns en möjlighet för honom att lyfta in det judiska temat i den ryska symfonitraditionen. Hans trettonde symfoni, som uruppfördes 1962, fick namnet Babij Jar. Temat för symfonin var nazisternas massmord på sovjetiska medborgare. Både Jevtusjenkos dikt och Sjostaskovitjs symfoni tolkades dock av partiledningen som antisovjetiska på grund av att det var judarnas katastrof som särskilt betonades. I den ryske författaren Alexander Solzjenitsyns stora verk om Stalintidens Ryssland Gulagarkipelagen finns avsnitt där människor med judiska namn skildras som plågoandar. Detta har tolkats som en antisemitisk hållning hos författaren. Solzjenitsyn Museibladet 3/2012 ville inte bli betraktad som antisemit. I det stora verk i två volymer som han skrev mot slutet av sitt liv Tvåhundra år tillsammans försökte han motarbeta dessa beskyllningar. Genom bokens titel ville han markera att judarnas historia i Ryssland handlade om tvåhundra år av gemenskap. Både judar och ryssar behandlas i detta verk som offer för Stalintidens terror. I denna mörka tid av den ryska historien blir judar och ryssar tillsammans offer för sovjetperiodens förbrytelser. Lennart Wolff Välkommen tillbaka i höst! Programmen fi nns på sidan 13