SÅ KAN MILLENNIEMÅLEN NÅS!

Transkript

1 FN-rapporter 2005 Satsa på utveckling: SÅ KAN MILLENNIEMÅLEN NÅS! Ett sammandrag

2 Satsa på utveckling: SÅ KAN MILLENNIEMÅLEN NÅS! Redaktör: Berith Granath Översättning och sammanfattning av rapporten Investing in Development: A Practical Plan to Achieve the Millennium Goals: Lars Eriksson Grafisk form: Ord & Bildmakarna AB, Stockholm Foto omslag: FN Tryck: Bulls Tryckeri AB, Halmstad, 2005 Upplaga: ISBN FN-förbundet Box Stockholm Tel E-post info@fn.se

3 FN-rapporter 2005 Satsa på utveckling: SÅ KAN MILLENNIEMÅLEN NÅS! Ett sammandrag FN-förbundet

4 INNEHÅLL BAKGRUND 3 DÄRFÖR ÄR MÅLEN VIKTIGA 5 VAD LÄNDERNA MÅSTE GÖRA SJÄLVA 9 SÅ KAN VÄRLDEN STÖDJA UTVECKLINGEN I DE FATTIGA LÄNDERNA 13 KOSTNADER OCH VINSTER 18 RAPPORTENS TIO HUVUDREKOMMENDATIONER MILLENNIEMÅLEN 1. Utrota extrem fattigdom och hunger Andelen människor som lever på mindre än en dollar per dag och andelen hungrande människor ska halveras till Uppnå grundskoleutbildning för alla Alla barn i hela världen ska kunna slutföra sin grundskoleutbildning. Målet ska vara uppnått Främja jämställdhet och kvinnors makt Könsdiskriminering i grund- och gymnasieskolan ska vara avskaffad till 2005 och i all utbildning Minska barnadödligheten Andelen barn som dör före fem års ålder ska minska med två tredjedelar till Minska mödradödligheten Mödradödligheten ska minska med tre fjärdedelar till Stoppa spridningen av hiv/aids, malaria och andra sjukdomar Spridningen av hiv/aids, malaria och andra sjukdomar ska hejdas och trenden vändas från en ökning till en minskning av antalet nya fall före Säkra hållbar utveckling Principerna om hållbar utveckling ska integreras i staters politik och program och trenden med förlorade naturresurser ska vändas. Andelen människor som saknar tillgång till rent dricksvatten och inte har tillgång till hygieniska toaletter ska halveras till Förhållandena för minst 100 miljoner människor som bor i slum ska förbättras till Bilda ett globalt partnerskap för utveckling Sju delmål ska uppnås av industriländerna. Det handlar bl.a. om bistånd, skuldlättnader, reformering av handels- och finanssystem, allt för att stärka utvecklingsländernas möjligheter att nå övriga mål.

5 BAKGRUND I september år 2000 hölls i FN:s högkvarter i New York ett möte på högsta tänkbara nivå. Varje stat representerades av antingen statschefen eller premiärministern. Millennietoppmötet, som sammankomsten kallades, resulterade i millenniedeklarationen, en plan för världens utveckling under 2000-talet. På varje viktigt sakområde uppställde deklarationen mål som de deltagande staterna förband sig att nå inom en angiven tid. För de flesta målen är 2015 det år då de senast ska nås. Åtta av målen är särskilt inriktade på förbättringar av människors levnadsförhållanden och framtidsutsikter. De kallas millenniemålen. Att uppnå dem är den största och svåraste utmaning som världssamfundet står inför. Det allra viktigaste målet är att dramatiskt minska den extrema fattigdom som ungefär en miljard människor lever i. Under det kommande årtiondet har vi världens alla länder och dess medborgare möjligheten att minska fattigdomen till hälften. Miljarder människor skulle kunna få del av den globala ekonomins vinster. Tiotals miljoner liv kan räddas. De praktiska lösningarna finns. De politiska förutsättningarna har etablerats. Och för första gången är kostnaderna överkomliga. Det krävs handling Vilka motiven än kan vara för att angripa den extrema fattigdomen mänskliga rättigheter, religiösa eller ideologiska värderingar, krav på säkerhet, statsfinansiella hänsyn är lösningarna de samma. Allt som behövs är handling. Detta är budskapet från FN:s millennieprojekt som i sin rapport Satsa på utveckling En praktisk plan för hur millenniemålen ska nås (Investing in Development A Practical Plan to Achieve the Millennium Development Goals) stakar ut vägen till målen. FN:s millennieprojekt har fått uppdraget att utarbeta denna handlingsplan av FN:s generalsekreterare Kofi Annan. Projektet stöds av FN:s utvecklingsprogram UNDP och FN:s utvecklingsgrupp UNDG som består av ett antal organ inom FN-systemet. FN:s millennieprojekt är en oberoende expertgrupp som är rådgivande till Kofi Annan. Han utnämnde ekonomiprofessorn Jeffrey D. Sachs till ledare av det treåriga projektet. 265 forskare medverkade. De var uppdelade i sex grupper som studerade var sitt sakområde. En av grupperna producerade fyra rapporter, de övriga en rapport vardera. Rapporterna och en sammanfattning av dem presenterades för generalsekreteraren den 17 januari

6 Tillsammans ingick de i det bakgrundsmaterial som generalsekreteraren använde sig av när han utarbetade beslutsunderlaget för FN:s toppmöte i september Den rapporten offentliggjordes i mars. En bättre värld i sikte Hur kommer världen att se ut 2015 om målen nås? Mer än 500 miljoner människor har lyfts ur den extrema fattigdomen. Fler än 300 miljoner hungrar inte längre. Barns hälsostandard har förbättrats dramatiskt. I stället för att dö före sin femårsdag lever 30 miljoner barn vidare. Och fler än två miljoner mödrar har räddats till livet. När målen nåtts är det 350 miljoner fler människor som har tillgång till rent dricksvatten och 650 miljoner som har tillgång till hygieniska toaletter. De kan därmed leva ett både hälsosammare och värdigare liv. Hundratals miljoner fler kvinnor och flickor går i skolan. Kvinnor har nya ekonomiska och politiska möjligheter. Deras vardag är både tryggare och säkrare. Dessa siffror och tal representerar människors hopp om en ny chans att slippa bördan av den tyngande fattigdomen och i stället kunna bidra till ekonomisk tillväxt och förnyelse. Många länder är på rätt spår för att kunna nå åtminstone några av målen före Men hela regioner är långt från målen. Särskilt kritiskt är det i Afrika söder om Sahara. Regionens utveckling är negativ, påverkad av aids, nya utbrott av malaria, minskande livsmedelsproduktion per capita, dåliga bostäder och miljöförstöring. De flesta länderna i Afrika är långt ifrån att nå något av målen. Om klimatet förändras och jorden blir varmare förvärras situationen. Livsmedelssäkerheten försämras, smittsamma sjukdomar får större spridning, naturkatastrofer blir vanligare. Allt längre perioder av torka i delar av Afrika har redan lett till stora skador. Millenniemålen måste nås Några mål, som minskning av mödradödligheten och stopp på ohållbar exploatering av miljöresurser, är större delen av världen på god väg att nå. Men målet lika många flickor som pojkar i grundskola och gymnasium, som ska vara nått redan 2005, kommer många länder inte att klara. Millenniemålen är så viktiga att de måste nås, fastslår rapporten. Det är hög tid att de får den prioritering som de kräver och förtjänar bör vara startåret för ett decennium av djärv satsning. Denna rapport, som är ett resultat av över 250 forskares och praktikers arbete under två år, presenterar en plan för hur målen ska nås. I rapporten understryks att tekniken finns. Det som behövs är att tekniken utnyttjas i stor skala. Rapportens slutsatser sammanfattas i tio rekommendationer om åtgärder som är särskilt viktiga för att satsningen ska ge resultat. 4

7 DÄRFÖR ÄR MÅLEN VIKTIGA Millenniemålen är unika på flera sätt. Aldrig någonsin har världen ställt sig bakom en sådan omfattande strategi för fattigdomsbekämpning. Målen har betydelse för det internationella politiska systemet och fungerar som en hävstång för att driva på utvecklingen, anser författarna till rapporten. För den dryga miljard människor som lever i extrem fattigdom ger målen hopp om att de en dag ska kunna leva ett produktivt liv. För varje människa på jorden ger målen hopp om en säkrare och fredligare värld. En fråga om liv eller död Extrem fattigdom kan definieras som fattigdom som dödar, vilket innebär att millenniemålen är en fråga om liv eller död för mer än en miljard människor. Det är en fattigdom som berövar människor deras möjligheter att överleva hunger, sjukdomar och miljöförstörelse. När människor lider av extrem fattigdom och saknar den lilla inkomst som behövs för att klara basbehoven, innebär en sjukdom, en torrperiod eller ett insektsangrepp som förstör en skörd skillnaden mellan liv och död. I stora delar av den rika världen är den förväntade livslängden omkring 80 år. I den extremt fattiga delen är livslängden ofta bara hälften, 40 år. Av barn i de fattigaste länderna dör 100 före sin 5-årsdag, jämfört med färre än 10 i industriländerna. Målen är viktiga som sådana. Men för fattiga samhällen är målen mer än så, de leder till ekonomisk tillväxt och fortsatt utveckling och till att människor kan leva ett produktivt liv. En frisk människa är mer produktiv än en sjuk. En utbildad person är mer produktiv än en outbildad. Bättre tillgång till rent vatten och hygieniska toaletter ökar ett lands inkomst per capita på olika sätt, bland annat genom att färre människor blir sjuka. Målen hänger ihop och påverkar varandra. Att minska hunger och sjukdomar ökar det mänskliga kapitalet. Målen för vatten, sanitet och slum handlar om förbättrad infrastruktur. Miljömålet ökar det kapital som naturresurserna utgör. Att minska fattigdomen har bäring på den ekonomiska tillväxten. En hävstång för ökad global säkerhet Målen handlar inte bara om global rättvisa och mänskliga rättigheter. De är också viktiga för att främja internationell och nationell säkerhet och stabilitet, vilket framhålls i rapporten En säkrare värld: Vårt gemensamma ansvar. Fattiga och hungrande samhällen riskerar i mycket högre grad än rika samhällen att drabbas av konflikter om begränsade resurser som vatten och odlingsbar mark eller naturresurser som olja, diamanter och skog. 5

8 Att nå målen är viktigt för världssamfundets insatser för att stoppa väpnade konflikter, instabilitet och terrorism. I rapporten En säkrare värld föreslår expertpanelen som skrivit den att länder som aspirerar på de i rapporten föreslagna nya permanenta platserna i FN:s säkerhetsråd ska ha ett särskilt ansvar att främja målen och att uppfylla de internationella åtagandena om utvecklingsbistånd. Sachs och hans medarbetare stödjer rapportens förslag att ett kriterium som de aspirerande industriländerna måste uppfylla för att få en permanent plats i säkerhetsrådet är att ge 0,7 procent av bruttonationalprodukten (BNP) i bistånd. Fattigdom ökar risken för konflikter på flera sätt. Fattiga länder har i större utsträckning än rika länder svaga regeringar, vilket öppnar upp för rebellgrupper att lättare lägga beslag på land och andra resurser. Brist på resurser kan driva människor på flykt och resultera i konflikter mellan olika grupper, som den i Darfur i Sudan där uteblivna regn tvingade människor att lämna sin mark och sina hem. Unga människor som inte ser någon framtid med arbete och inkomst riskerar att hemfalla åt brottslighet för att skaffa pengar och prylar, eller att känna hopplöshet, förtvivlan och raseri. Fattiga bönder utan tillgång till vägar och en marknad att sälja sina produkter på kan i desperation övergå till att odla och handla med narkotika. Många av storstädernas slumområden styrs av narkotikagäng, vilket leder till att de redan utsatta invånarna hamnar i en ond cirkel av ökad otrygghet och fattigdom. Läget i dag med tio år kvar Globalt har det skett stora framsteg när det gäller några av målen. Mellan 1990 och 2002 minskade antalet extremt fattiga människor med 130 miljoner. Barnadödligheten minskade från 88 till 70 dödsfall per levande födda barn per år. Ytterligare nio procent av befolkningen i utvecklingsländerna fick tillgång till rent vatten och ytterligare 14 procent fick tillgång till hygieniska toaletter. Men framstegen har långt ifrån varit lika stora runt om i världen, eller för de åtta målen, framhåller rapporten: Andelen undernärda människor minskar sakta men säkert i de flesta regioner i världen. Men i Västasien, Stilla havsområdet, Centralasien och Afrika söder om Sahara är situationen fortsatt allvarlig. Grundskoleutbildningen ökar i de flesta regioner, utom i Afrika söder om Sahara och Sydasien. Jämställdhet mellan kvinnor och män kommer inte att nås inom utsatt tid skulle jämställdhet mellan flickor och pojkar i grundskolan ha uppnåtts, ett mål som många länder inte klarat. Barnadödligheten minskar i många länder, men i stora delar av Asien har trenden vänt och i Afrika söder om Sahara är barnadödligheten extremt hög. Mödradödligheten är oacceptabelt hög i alla regioner. 6

9 Hiv/aids, tuberkulos och malaria fortsätter att skörda många offer. Andelen människor som har tillgång till rent dricksvatten har ökat markant, utom i Afrika söder om Sahara och på landsbygden i många andra regioner. Tillgången till hygieniska toaletter kommer inte att öka i den utsträckning som behövs för att målet ska nås. Omkring 900 miljoner människor bor i dag under slumliknande förhållanden. I delar av Asien har antalet sluminnevånare ökat, medan andelen minskat. Miljöförstöringen har ökat i alla utvecklingsregioner under 1990-talet och kan mycket väl öka ytterligare på grund av klimatförändringen. Skillnaderna i framsteg kan minska Målen bidrar till ekonomisk tillväxt och fortsatt utveckling. När ett samhälle ger invånarna möjligheter, bygger ut infrastrukturen och skyddar mänskliga rättigheter i en marknadsbaserad ekonomi kan kvinnor och män skaffa sig arbeten och inkomster. När människor i fattiga länder har god tillgång till infrastruktur, hälsovård och utbildning kan dessa länder ta steget ut på den internationella arbetsmarknaden, vilket bidrar till ekonomisk tillväxt, ökad levnadsstandard och teknisk utveckling. Men när människor och samhällen saknar även den mest grundläggande infrastruktur, hälsovård och utbildning kan marknadskrafter i sig inte åstadkomma särskilt mycket. Människor och samhällen är fångade i fattigdom och kan inte ta för sig av globaliseringens vinster. Länder som saknar grundläggande infrastruktur och som inte ger sina invånare möjligheter att leva ett produktivt liv är dömda att fortsätta exportera ett fåtal råvaror, i stället för en mångfald av exportvaror som bygger på teknologi, kunskaper och kapitalinvesteringar. I sådana fall kan globaliseringen ha stora negativa effekter som utflyttning av utbildade, miljöförstöring, kapitalflykt och minskad handel. Fyra fällor att falla i Det finns ingen en storlek passar alla-förklaring till varför millenniemålen möter framgång eller motgång, förklarar Sachs och hans medarbetare. Varje region och varje mål kräver en noggrann analys. Men det finns fyra övergripande anledningar varför målen inte nås: Dålig samhällsledning. Ekonomisk utveckling går i stå när regeringar inte upprätthåller lag och ordning bedriver en god ekonomisk politik investerar tillräckligt i samhällsservice klarar av att administrera samhället skyddar mänskliga rättigheter stödjer det civila samhällets organisationer. 7

10 För att målen ska nås måste regeringar klara av detta. Det finns ingen ursäkt för något land, oavsett hur fattigt det är, att kränka sina medborgare och förneka dem likvärdigt skydd inför lagen. Korruption och misskötsel av stater måste upphöra. Fattigdomsfällor. Många länder som har en god samhällsledning är för fattiga för att kunna hjälpa sig själva. De har inte de ekonomiska resurserna som behövs. Många är också skuldsatta. Flera svårt skuldsatta länder tvingas av långivande regeringar och banker att använda en stor del av de ofta små skatteintäkterna till räntor och amorteringar, vilket minskar deras ekonomiska utrymme för investeringar i samhällsutvecklingen. När ett lands samlade kapital (inklusive mänskligt kapital och naturresurser) är för litet, blir ekonomin improduktiv. För att undkomma denna fattigdomsfälla måste det samlade kapitalet öka till en nivå där den nedåtgående spiralen hejdas och en hållbar ekonomisk tillväxt tar över. Det här kräver en stor satsning på grundläggande investeringar fram till 2015 i samhällsadministration, mänskligt kapital (näring, hälsa, utbildning) och infrastruktur (vägar, elektricitet, hamnar, vatten och sanitet, tillgång till land för bostäder, miljöskydd). Fickor av fattigdom. I de flesta länder varierar hushållens inkomster ganska mycket. Det innebär att även medelinkomstländer kan ha många extremt fattiga hushåll, framför allt stora länder med betydande regionala och etniska skillnader. Den ekonomiska utvecklingen lämnar ofta en del av landet eller vissa grupper i samhället långt efter. I en del fall förvärras de geografiska hindren (exempelvis avstånd till marknader) av politiskt motstånd mot minoritetsgrupper. Politisk likgiltighet. Några av målen kommer inte att nås därför att beslutsfattare inte är medvetna om utmaningarna, inte vet vad de ska göra eller är likgiltiga för frågorna. De områden som Sachs och hans medarbetare lyfter fram i rapporten är: Miljöskydd negligeras ofta på grund av politiskt svaga miljöministrar och ännu svagare miljölagstiftning. Ogenomtänkta samhällsinvesteringar och obalanserad social och ekonomisk politik leder till att kvinnor och män får olika förutsättningar i livet. Mödradödligheten är fortsatt skrämmande hög i alla utvecklingsländer. Unga människor får inte den utbildning och de arbetstillfällen de behöver, de får inte heller den sexualkunskap och reproduktiva hälsovård de behöver. Investeringar i barnavård och vård av för tidigt födda barn är också helt otillräckliga. 8

11 VAD LÄNDERNA MÅSTE GÖRA SJÄLVA De konkreta åtgärder som måste vidtas i varje land för att målen ska nås bör analyseras, planeras och genomföras med klart fokus. Åtgärderna ska stödjas av världssamfundet. Många utvecklingsländer som styrs på ett bra sätt har chansen att göra dramatiska framsteg med början 2005 förutsatt att deras partner i utvecklingssamarbetet uppfyller sina gamla löften om ökat bistånd, hävdar rapportens författare. Att utarbeta nationella strategier Varje land som vill nå millenniemålen måste utgå från att detta är möjligt. För många av de fattigaste länderna förefaller målen alltför ambitiösa, men i de flesta eller till och med alla länder kan målen fortfarande nås till år 2015 genom intensiva ansträngningar av alla parter, även internationella, för att: förbättra samhällsledningen, engagera det civila samhället att aktivt påverka utvecklingen, främja företagsamheten i den privata sektorn, mobilisera inhemska resurser, betydligt öka biståndet till länder som behöver det för viktiga investeringar och genomföra politiska reformer på den globala nivån, till exempel inom handeln. Det är viktigt att inte blanda ihop tekniska begränsningar med finansiella sådana. Ansvaret för att minska fattigdomen vilar primärt på utvecklingsländerna själva, påpekar rapporten. Rapportens författare uppmanar alla låginkomstländer att öka sin egen resursmobilisering genom att använda budgetöverskott till prioriterade investeringar. Länder som har en fungerande samhällsledning men inte har tillräckliga inhemska resurser måste få bistånd utifrån. Rapporten förordar alltså att ökade investeringar för att nå millenniemålen finansieras gemensamt av givarländer och utvecklingsländer. De rika länderna får inte vänta med att uppfylla sin del av överenskommelsen. Rapportens centrala rekommendation är att varje utvecklingsland antar och genomför en nationell utvecklingsstrategi som är tillräckligt ambitiös för att målen ska nås. Landets internationella utvecklingspartner givarländer, FN-organ, regionala utvecklingsbanker och Bretton Woods-institutionerna måste ge allt stöd som behövs för att landets strategi för att minska fattigdomen ska kunna genomföras. 9

12 Målen och tiden Om millenniemålen ska nås och tidsgränserna hållas krävs det en helt ny syn på hur utveckling ska åstadkommas. Millennieprojektet rekommenderar en djärv, behovsbaserad och målorienterad investeringsplan som sträcker sig över tio år och syftar till att nå de kvantitativa millenniemålen. I stället för strategier som ska påskynda framstegen mot målen behövs strategier som ska uppnå målen. Projektet rekommenderar insatser i fyra steg. För det första bör varje land kartlägga den extrema fattigdomens utbredning och vilka de underliggande orsakerna är. För det andra bör varje land med ledning av fattigdomskartan göra en analys av behoven för att identifiera vilka specifika offentliga investeringar som är nödvändiga för att nå målen. För det tredje bör varje land omvandla behovsanalysen till en 10- årig handlingsplan för offentliga investeringar, offentlig förvaltning och finansiering. För det fjärde bör varje land utarbeta en 3-5-årsplan, baserad på målen, för att minska fattigdomen inom ramen för 10-årsplanen. Utvecklingen av en millenniemålsbaserad strategi för fattigdomsminskning måste vara öppen och involvera alla viktiga intressenter, både inhemska och utländska. Varje land bör tillsätta en strategigrupp för millenniemålen under ledning av regeringen, men också med företrädare för bilaterala och multilaterala biståndsgivare, FN:s fackorgan, lokala myndigheter och ledare för det civila samhället, bl. a. kvinnoorganisationer. Enkla lösningar snabba vinster En del av allt som behöver göras kan utvecklingsländerna sätta igång med genast och få förvånansvärt goda resultat inom tre år. Sådana snabba vinster kan uppnås till låga kostnader genom bland annat följande åtgärder. Avskaffa skolavgifter och skoluniformer så att alla barn, särskilt flickor, kan gå i skolan även om deras föräldrar är fattiga. Ge gratis skolmåltider baserade på lokala råvaror till alla barn. Starta program för bättre näringsstandard som stödjer amning och ge kosttillskott åt gravida kvinnor och barn under fem år. Ge gratis myggnät som impregneras med insektsmedel till alla barn i malariadrabbade områden. Avskaffa avgifter för primärhälsovård i alla utvecklingsländer. Öka tillgången till sexualupplysning och reproduktiv hälsovård, inklusive rådgivning om familjeplanering. Förbättra tillgången till beprövade och effektiva läkemedel för aids, tuberkulos och malaria. Ge alla sjukhus och skolor tillgång till elektricitet, vatten, hygieniska toaletter och Internet med hjälp av dieselgeneratorer, solceller eller annan enkel teknik. 10

13 Reformera och genomför lagstiftning som garanterar kvinnor och flickor rätten att äga och ärva. Stödja trädplantering för att göra jorden mer näringsrik, öka tillgången till brännved och foder åt husdjuren och skydda vattentäkter. De snabba vinsterna måste vara delar av de mer långsiktiga strategierna för fattigdomsbekämpning. Millennieprojektet har identifierat sju sakoch politikområden där framsteg måste göras för att målen ska nås. 1. Landsbygdsutveckling. Livsmedelsproduktionen och inkomsterna måste ökas. 2. Utveckling i städerna. Fler jobb måste skapas. Slumområden måste saneras. Bostäder till låga kostnader måste bli tillgängliga som alternativ till nya slumområden. 3. Hälsovård. Alla människor måste få tillgång till primärsjukvård. 4. Utbildning. Grundskola för alla barn. Utvidgad gymnasieskola och högskoleutbildning. 5. Jämställdhet mellan kvinnor och män. Djupgående könsfördomar måste övervinnas. 6. Miljö. Bättre hushållning med naturresurserna måste genomföras. 7. Vetenskap, teknologi och innovation. Nationell kapacitet måste byggas upp i varje land. God samhällsledning Dålig samhällsledning har två distinkt olika orsaker. Den ena är ett genomkorrupt ledarskap. Makten innehas av giriga och brutala ledare. De har inget intresse av utveckling i de breda massornas intresse. Där finns inget hopp om att minska fattigdomen. Den andra orsaken är en svag samhällsledning. Den beror på att staten saknar finansiella resurser och teknisk kapacitet för en effektiv offentlig förvaltning. Många av världens fattigaste länder hör till denna kategori. De måste förbättra samhällsledningen på följande områden: Rättssäkerhet. Lagstiftning, domstolsväsende och rättsvårdande myndigheter måste ha tillräckliga finansiella och personella resurser. Politiska och sociala rättigheter. Varje millenniemål har människorättsaspekter som måste tillämpas på nationell nivå. Ansvarstagande och effektiv offentlig förvaltning. Bättre samhällsstyrning kräver öppenhet av myndigheter och delaktighet av medborgarna, särskilt de fattiga. Sund ekonomisk politik. För att den privata sektorn ska kunna utvecklas vilket är nödvändigt krävs bland annat investeringar i infrastruktur och samhällstjänster som är fria från korruption. Medverkan av det civila samhället. Staterna har ansvaret för att organisationer i det civila samhället ska kunna verka fritt och delta i de politiska beslutsprocesserna. 11

14 SÅ KAN VÄRLDEN STÖDJA DE FATTIGA LÄNDERNA Det internationella biståndet har potentialen att ge det stöd som utvecklingsländerna behöver för att kunna nå millenniemålen. Men det krävs mer fokuserade insatser. Rapporten identifierar tio allvarliga problem som urholkar dagens bistånd och föreslår hur dessa kan lösas. 1. Biståndet är inte baserat på millenniemålen. Givar- och mottagarländer bör enas om att millenniemålen är även utvecklingssamarbetets mål. De nationella strategierna för fattigdomsminskning bör vara basen för biståndet som ska utgå från de faktiska behoven av stöd. 2. Biståndet ges utan tillräcklig hänsyn till mottagarlandets behov. Givar- och mottagarländer bör skilja mellan olika behov av bistånd, till exempel budgetstöd, katastrofhjälp eller tekniköverföring. 3. Utveckling är en långsiktig process men kortsiktiga projekt dominerar i biståndet. Mottagarländer bör utarbeta 3 5-åriga planer för fattigdomsminskning inom ramen för en 10-årsplan att nå millenniemålen Tekniskt bistånd är inte tillräckligt för att nå millenniemålen. Tekniskt bistånd bör fokuseras på att hjälpa regeringar att genomföra nationella planer för fattigdomsminskning. 5. Multilaterala organs insatser är inte tillräckligt väl samordnade. Systemet med FN:s landsamordnare bör stärkas för att samordna FNorganens arbete för fattigdomsminskning. 6. Finansieringen av utveckling är inte behovsbaserad eller fokuserad på millenniemålen. Utvecklingsbiståndet bör utformas så att det fyller hålen i finansieringen av insatser för fattigdomsminskning. 7. Skuldlättnader är inte knutna till millenniemålen. Länder som når millenniemålen bör få nedskrivningar av sina skulder till offentliga långivare i den rika världen. 8. Finansieringen av utveckling har mycket dålig kvalitet. För länder med god samhällsledning borde en mycket större del av det offentliga biståndet ha formen av budgetstöd. 9. Flera viktiga prioriteringar i millenniemålen ignoreras systematiskt. Inom ramen för det behovsbaserade utvecklingsbiståndet bör givar- och mottagarländer öka insatserna på områden som långsiktig forskningskapacitet, miljöskydd, regional integration, gränsöverskridande infrastruktur, sexuell och reproduktiv hälsa. 10. Givarländerna visar en envis brist på samstämmighet i sin biståndspolitik. Givarländerna borde var för sig utvärdera sin utvecklings-, finans-, utrikes- och handelspolitik för att göra politiken samstämmig med andra givares i syfte att stödja millenniemålen. Givarländer borde ålägga sig själva åtminstone samma nivå av öppenhet som de förväntar sig av utvecklingsländerna. 12

15 Genombrott i världshandeln Handeln är bland de politiskt mest laddade frågorna i utvecklingsdebatten. Handeln är mycket viktig men långt ifrån den enda avgörande faktorn för utveckling. Reformer av handeln kompletterar andra utvecklingspolitiska medel, som investeringar i infrastruktur och sociala program för att utveckla en väl utbildad arbetskraft. Handelspolitiken borde fokuseras på två övergripande frågor, anser Millennieprojektet. De är: Förbättrat tillträde till marknader och bättre handelsvillkor för de fattiga länderna. Förbättrad konkurrensförmåga för låginkomstländers export genom ökade investeringar i infrastruktur (vägar, elektricitet, hamnar) och handelslättnader. För att ett övergripande regelverk för rättvis handel ska kunna upprättas föreslår projektet att de politiska ledarna först enas om ett bekvämt avlägset långsiktigt mål (till exempel 2025) för totalt undanröjande av hindren för handel med industrivaror, en betydande liberalisering av handeln med tjänster och universellt erkännande av principerna om ömsesidighet och icke-diskriminering. På kortare sikt bör ett antal nyckelfrågor lösas i samförstånd före mitten av Bland dessa: Jordbruk. Högsta prioritet bör ges förbättrat tillträde till marknader och betydande sänkningar av tullar. Särskilda pålagor för låginkomstländers export (av till exempel bomull) bör tas bort. Ett bindande åtagande att avskaffa industriländernas exportsubventioner borde göras omgående. Andra slags varor. Utvecklingsländers export till industriländer beläggs med tullar som i genomsnitt är fyra gånger högre än dem som läggs på export mellan industriländer. Utvecklingsländerna skyddar sig själva med tullar, vilket inte bara minskar deras konkurrensförmåga på världsmarknaden utan också begränsar deras möjligheter att handla med varandra. Tjänster. Millennieprojektet föreslår att industriländerna godkänner tillfällig invandring från utvecklingsländer av personer som vill arbeta i tjänstesektorn. I gengäld ska utvecklingsländerna öppna sina gränser för import av tjänster och för utländska direktinvesteringar i tjänstesektorn. Förmånsbehandling. En favoriserad ställning i handelsutbytet är berättigad för utvecklingsländer som har begränsad förmåga att utnyttja nya tillfällen till handel och att bära kostnaderna för den anpassning som handelns liberalisering och förbättrad teknologi kräver. Regionala och globala allmänna nyttigheter För att millenniemålen ska nås krävs att nationella strategier länkas vid varandra och vid internationella samordningsmekanismer för att regioner och världen som helhet ska kunna förses med nyttigheter. Regional infrastruktur och samverkan. Banden mellan grannländer kan stärkas genom samarbete som gäller infrastruktur och utveck- 13

16 lingspolitik. Båda områdena är viktiga för ekonomisk tillväxt och fattigdomsminskning i länder som har liten folkmängd, är kustlösa, små östater eller beroende av grannar för sin försörjning med mat, vatten eller energi. På samma sätt kan gemensamma vattendrag, problem med ökenutbredning, luftföroreningar och biologisk mångfald endast hanteras genom regional planering och samverkan. Många lokala konflikter har återverkningar på hela regioner. Därför behövs ökat regionalt samarbete för att upptäcka konflikter innan de övergår i väpnat våld och utveckla samordnade insatser för att få stopp på dem. Global forskning och teknologi för millenniemålen. Vetenskapliga och teknologiska framsteg gör det möjligt för samhället att mobilisera nya energikällor och mineraltillgångar, bekämpa sjukdomar, förbättra och diversifiera jordbruket, samla och sprida information, transportera människor och gods snabbare och säkrare, begränsa familjers storlek efter önskan och mycket mer. Men dessa tekniska medel finns inte utan vidare. De är frukten av mycket stora sociala investeringar i utbildning, forskning och utveckling. I fattiga länder bedrivs liten eller ingen forskning. Deras forskare och ingenjörer, som alltid varit underbetalda, har flyttat utomlands till bättre betalda tjänster. För att millenniemålen ska nås behövs en betydande global satsning på uppbyggnad av vetenskaplig och teknologisk kapacitet i de fattigaste länderna. Den högre utbildningen måste stärkas och forskningen inriktas på hälsorisker, klimatförändringar, jordbruk, energi och miljöförstöring. Internationell strategi för att minska effekterna av klimatförändringar. Om inte uppvärmningen av jorden hejdas kommer troligen torka och översvämningar att bli allt vanligare, smittsamma sjukdomar kommer att drabba allt fler och många ekosystem, som mangrove och korallrev, kommer att utsättas för kraftig stress. Kort sagt, alla landvinningar som gjorts i kampen mot sjukdomar, hunger, fattigdom och miljöförstöring riskerar att omintetgöras av klimatförändringen. Världen måste mildra verkningarna av klimatförändringen genom att stabilisera utsläppen av växthusgaser och hjälpa länder att anpassa sig till förändringarna i klimatet. Ansvaret för att detta sker vilar hos de länder som orsakat problemet. De är höginkomstländerna och en del medelinkomstländer med snabbt växande ekonomier. Med start 2005 ett årtionde av djärv satsning Även länder som nu är mycket fattiga eller långt från de uppsatta målen kan fortfarande nå dem om tio år. FN:s millennieprojekt argumenterar kraftfullt för en långsiktig utvecklingspolitik som har siktet inställt på För att den ska lyckas behövs handling omedelbart. Utan ett genombrott under 2005 kommer ett stort antal länder att missa målen, trots att de har möjlighet att nå dem. 14

17 För att starta ett årtionde av djärva och ambitiösa satsningar med sikte på 2015 föreslår projektet en serie globala initiativ för att snabbt få igång arbetet. Detta bör ledas av FN:s generalsekreterare med biträde av FN:s utvecklingsgrupp som samordnar FN-systemets program och fonder för utveckling. Länder med snabb utveckling. Det finns låginkomstländer som har väl fungerande regeringar och ambitiösa utvecklingsplaner. Där kan investeringar och bistånd ge snabbt resultat. Projektet rekommenderar att dessa länder får tillräckligt med stöd från omvärlden för att de ska kunna genomföra sina planer på fattigdomsminskning i enlighet med millenniemålen. Global satsning på utbildning. För att nå millenniemålen behöver varje land medborgare som är utbildade för de uppgifter som måste lösas. Millennieprojektet föreslår att internationella biståndsorgan och enskilda givarländer samarbetar med låginkomstländer för att utforma kursplaner och läromedel som passar på lokal nivå. Grupper som bör utbildas i första hand är: Lokala specialister på hälsovård, gödningsämnen för jordbruket, bevattningsanläggningar, nyodling av mark, dricksvatten, toaletter och sophantering, elektricitet, fordonsreparationer, vägunderhåll och skogsvård. Specialister på planering av investeringar, budgetering, datorbaserade informationssystem och bedömning av behov i olika samhällssektorer. Lärare, läkare och andra högutbildade medarbetare inom utbildningsväsendet och hälsovården. Experter på stadsplanering, urban infrastruktur (som elektricitet, transporter, vattenledningar, avlopp, sophantering och industrilokalisering), folklig delaktighet, jämställdhet och minoriteter. Snabba vinster. Millennieprojektet har identifierat en rad områden där väsentliga framsteg kan göras på några få år om överkomliga resurser satsas på dem. Alla biståndsgivare borde ta tillfället i akt och göra det nu, uppmanar projektet. Medelinkomstländer kan bli givarländer. En del ledande medelinkomstländer, bland dem Kina, har expertis som kan tillföra fattigare länder kunskap och teknik som de behöver för att kunna nå millenniemålen. Denna potential för samarbete mellan utvecklingsländer måste tas till vara under 2005, anser projektet. 15

18 KOSTNADER OCH VINSTER Även om utvecklingsländerna utnyttjar sina egna resurser till det yttersta kommer dessa inte att räcka till finansiering av de åtgärder som behövs för att millenniemålen ska nås. Länderna behöver externt bistånd. De centrala frågorna är: Hur mycket kommer det att kosta att nå millenniemålen? Hur mycket kan täckas av inhemska resurser och hur mycket måste externa givare bidra med? Svaren är givetvis inte desamma för alla länder. Detaljerade behovsanalyser måste göras för varje land. För att exempelvis Ghana ska nå målen krävs offentliga investeringar motsvarande 80 dollar per invånare år 2006 och 124 dollar per invånare år För att finansiera dessa investeringar måste en betydande mobilisering av inhemska resurser göras genom att de statliga utgifterna för att målen ska nås ökas med belopp som motsvarar upp till fyra procent av BNP till Pengarna måste troligen tas ut genom skatter. Men detta räcker ändå inte. Ökat offentligt bistånd måste till. I ett typiskt låginkomstland med en inkomst per capita på 300 dollar 2005 måste kostnaderna för att nå millenniemålen delas lika mellan landet självt och offentligt bistånd. Medelinkomstländer kommer att kunna finansiera alla nödvändiga investeringar med egna medel. De totala kostnaderna för alla låginkomstländer beräknas av Millennieprojektet till 73 miljarder dollar 2006 och 135 miljarder dollar Om även kostnaderna för medelinkomstländer räknas in blir totalsumman för att millenniemålen ska nås 121 miljarder dollar 2006 och 189 miljarder dollar Dessa belopp motsvarar 0,44 respektive 0,54 procent av givarländernas BNP. De ryms gott och väl inom biståndsramen 0,7 procent av BNP. Mycket att vinna på att målen nås. Hela världen vinner på att fattigdomen minskar. I inledningen till denna skrift nämns några av de positiva effekterna av att millenniemålen nås. Men millenniemålen är bara en etapp på vägen till den fullständiga utrotningen av extrem fattigdom. Även om målen skulle nås i alla länder till 2015 förblir extrem fattigdom ett problem som kräver ständig uppmärksamhet. De fattigaste länderna behöver fortsatt stöd motsvarande procent av deras BNP för att bli oberoende av externt bistånd någon gång efter 2015, troligen Under tiden är varaktigt bistånd absolut nödvändigt. Det kommer att kräva av givarländerna att de ökar sitt bistånd till nära 0,7 procent av BNP och behåller den nivån till någon gång efter År 2025 kan den extrema fattigdomen i så fall till största delen vara utrotad. 16

19 RAPPORTENS TIO HUVUDREKOMMENDATIONER 1. Regeringar i låginkomstländer bör anta tillräckligt djärva utvecklingsstrategier för att uppnå millenniemålen. Rapporten kallar dem för millenniemålsbaserade fattigdomsstrategier. 2. De millenniemålsbaserade fattigdomsstrategierna bör fastslå ökade satsningar på offentlig sektor, kapacitetsuppbyggnad, nationell resursmobilisering och bistånd. De bör också bidra till att stärka en demokratisk samhällsledning och mänskliga rättigheter. Det civila samhället bör engageras i arbetet. Insatserna bör gynna den privata sektorn. 3. Regeringar i låginkomstländer bör utforma och genomföra de millenniemålsbaserade strategierna för fattigdomsminskning i en öppen och inkluderande process genom nära samarbete med det civila samhället, det lokala näringslivet och internationella partner. 4. Internationella givare bör identifiera minst ett dussin länder som är på rätt väg mot målen och där biståndet snabbt kan öka redan under Hög-, medel- och låginkomstländer bör redan 2005 genomföra en rad åtgärder för att förbättra levnadsstandarden och lägga grunden för ekonomisk tillväxt. Länderna bör också göra en stor insats för att bygga upp en bred kunskapsbas även i lokalsamhällen. 6. Regeringarna i utvecklingsländer bör länka sina nationella strategier till regionala initiativ som den Karibiska gemenskapen och Nya partnerskapet för Afrikas utveckling (NEPAD). 7. Höginkomstländer bör öka biståndet från genomsnittet idag 0,25 procent av BNP till 0,44 procent 2006 och till 0,54 procent 2015 för att millenniemålen ska nås framför allt i låginkomstländer. Samtidigt bör kvaliteten på biståndet höjas. Varje givarland bör dessutom nå 0,7 procent i bistånd av sin BNP senast Skuldlättnaderna bör vara mer omfattande och generösa. 8. Höginkomstländer bör öppna sina marknader för exportprodukter från utvecklingsländer i enlighet med överenskommelser i Doha-rundan och hjälpa de minst utvecklade länderna att höja sin exportkonkurrenskraft genom investeringar inom viktig handelsrelaterad infrastruktur (elektricitet, vägar, hamnar). 9. Internationella givare bör mobilisera stöd för global vetenskaplig forskning och utveckling för de fattigas speciella behov inom områden som hälsa, jordbruk, naturresurser, miljövård, energi och klimat. 10. FN:s generalsekreterare och FN:s utvecklingsgrupp UNDG bör förstärka samordningen mellan FN-organ både på landnivå och i sekretariaten. Även FN:s samarbete i utvecklingsländerna bör förstärkas och samarbetet med internationella finansiella institutioner intensifieras.

20 Satsa på utveckling: SÅ KAN MILLENNIEMÅLEN NÅS! Skriften ingår i FN-förbundets serie FN-rapporter Serien består av En säkrare värld: Vårt gemensamma ansvar En rapport som beskriver de hot som världen står inför och vad som krävs av FN och världens länder för att undanröja dessa. Som titeln anger, vill vi alla leva i en säkrare värld och världens länder har ett gemensamt ansvar för att vi ska nå dit. Satsa på utveckling: Så kan millenniemålen nås! En rapport som ger oss hopp om att millenniemålen kan nås under förutsättning att världens stats- och regeringschefer har den politiska viljan och modet. Mål som ska nås om tio år har inte alltid högsta politiska prioritet. Vi måste ändra på det. Under större frihet: För utveckling, säkerhet och mänskliga rättigheter åt alla Generalsekreterare Kofi Annan uppmanar i sin rapport som lanserades i mars 2005 världens ledare att ta ett nytt globalt initiativ för utveckling, säkerhet och mänskliga rättigheter. Ett initiativ som ska komma alla människor tillgodo. Till serien hör också två foldrar: FN 2005: Nu krävs handling! Vi, världens folk: Det civila samhällets roll i FN FN-förbundets förhoppning är att skriftserien, vårt studiecirkelmaterial Förenta Nationerna i Fokus och FN Globalt uppdrag stimulerar till möten, studier, diskussioner, ställningstaganden och opinionsyttringar under FN-året FN-förbundet Box Stockholm Tel E-post info@fn.se