EUROPAPARLAMENTET. Utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden ARBETSDOKUMENT

Transkript

1 EUROPAPARLAMENTET Utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden 27 juni 2003 ARBETSDOKUMENT om Europaparlamentets och rådets direktiv om harmonisering av medlemsstaternas lagar och andra författningar om konsumentkrediter (KOM(2002) 443 C5-0420/ /0222(COD)) Del 2: Diskussionspunkter syfte, begreppsdefinitioner och tillämpningsområde Utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden Föredragande: Joachim Wuermeling DT\ doc PE

2 Inledande kommentarer 1. Förslaget till direktiv har lett till en våg av yttranden. Dessa yttranden och ett stort antal samtal och diskussioner har innehållit mångfasetterad kritik mot kommissionens förslag. Detta bekräftades vid den offentliga utfrågning som Europaparlamentet anordnade. Kommentarerna gäller såväl principiella frågor som ett stort antal landsspecifika eller branschspecifika problem. Vid upprepade tillfällen har det framkommit betänkligheter när det gäller skyddsmekanismernas praktiska genomförbarhet, såväl från näringslivet som från företrädare för konsumenterna. Särskilt förekommer det farhågor för att de nya bestämmelserna i slutändan kommer att leda till att krediter blir dyrare, att vissa typer av krediter skulle kunna försvinna från marknaden och att just de ekonomiskt svagare samhällsgrupperna därmed skulle kopplas bort från möjligheten att ingå kreditavtal med reglerade kreditgivare. Konsumentorganisationerna har på det hela taget välkomnat målsättningarna i kommissionens förslag och har på olika områden krävt en skärpning av konsumentskyddet. 2. Föredraganden stöder målet att med hjälp av minimistandarder för konsumentskydd lämna ett bidrag till att främja den inre marknaden. Om konsumenterna kan lita på ett visst minimiskydd, som garanteras inom hela EU, kommer de kanske i högre grad att visa intresse för att ingå kreditavtal över gränserna. Föredraganden anser även att det är viktigt att avveckla hinder som konsumentskyddet skapar för kreditgivare från utlandet, exempelvis begränsningar i tillgången till förteckningar över låntagare. Det är också rätt att kommissionen har som mål att anpassa direktivet till nya finansiella produkter. Tyngdpunkten i översynen av direktivet ligger emellertid i en delvis drastisk skärpning av kreditbestämmelserna. Förvisso måste även gemenskapens minimistandarder utökas och skärpas, om man konstaterar missbruk och olämpliga metoder, men kommissionens förslag innehåller ingenting om detta. Det nämns inte heller om det i denna fråga finns några relevanta undersökningar eller studier i medlemsstaterna. Även i konsumentorganisationernas exempel brännmärks framför allt sådan praxis som redan nu är olaglig. Ett effektivt konsumentskydd måste emellertid, om det verkligen skall syfta till att uppnå någonting till förmån för konsumenterna, målinriktat undanröja befintliga missförhållanden. Europaparlamentet befinner sig därför i den svåra situationen att det måste bedöma nya bestämmelser utan att känna till om dessa överhuvudtaget behövs. Inte heller på konsumentskyddsområdet är införandet av striktare bestämmelser något självändamål. Ur konsumenternas synvinkel är tillgången till krediter av avgörande betydelse. För att tillfälligt kunna lösa ekonomiskt svåra situationer behöver just låginkomsttagare krediter, så att de kan klara vardagslivet. Men även andra grupper får genom krediter möjlighet att konsumera varor och tjänster. Miljontals människor i gemenskapen handlar varje dag miljontals varor på kredit. Enligt föredragandens uppfattning får direktivet inte leda till att dessa möjligheter inskränks. Några av de nya bestämmelserna skulle emellertid medföra just detta. Som medborgarnas representant bör Europaparlamentet fästa stor vikt vid tillgången till krediter, även med utgångspunkt från finansiellt utanförskap och konsumtionens nationalekonomiska betydelse. Det vore ingen vinst, vare sig för gemenskapen eller för konsumenterna, om en kund vid bankdisken förvägrades en kredit med hänvisning till EU-bestämmelser. PE /5 DT\ doc

3 Tyvärr går kommissionen i sitt förslag inte in på denna aspekt. På vissa punkter i texten uppstår till och med intrycket att kommissionen inte utan vidare anser det vara lämpligt att konsumenter ingår kreditavtal. I stället hänvisar man till problemet med alltför stor skuldsättning. Förvisso existerar detta problem, men det är ofta en följd av oförutsebara händelser i den enskildes liv (arbetslöshet, skilsmässa eller sjukdom) och bedrägligt beteende från låntagarnas sida. Bankerna, näringslivet och företagen nämner att den ena eller andra typen av kredit inte längre kommer att kunna erbjudas till följd av direktivet. Uppenbarligen har kommissionen inte heller undersökt denna aspekt. Föredraganden har därför svårt att bedöma dessa uppgifter. Samma sak gäller påståendet att krediterna skulle bli dyrare till följd av direktivet. Kommissionens bedömning av vilka följer direktivet kommer att få är otillräcklig när det gäller dessa konsekvenser. Kommissionen uppger att man genom ändringarna anpassar direktivet till nya finansieringsformer. Det saknas dock en analys av vilka nya produkter som tillkommit på marknaden sedan det äldre direktivet trädde i kraft, vilka nya risker detta medfört för konsumenterna och vilka nya bestämmelser kommissionen vill använda sig av för att reagera på denna utveckling. Företagen beklagar däremot att direktivet kraftigt skulle begränsa handlingsutrymmet för att utveckla och erbjuda nya produkter. Parlamentet bör ägna särskild uppmärksamhet åt denna aspekt för att skapa en modern konsumentlagstiftning som är öppen för framtiden. Europaparlamentet måste ge akt på att det även i fortsättningen skall vara möjligt för konsumenterna att ingå avtal om krediter i många olika former, till förmånliga villkor och på ett obyråkratiskt sätt. 3. Ett ekonomiskt institut i Berlin och kreditinstituten har framhållit att marknaden för konsumentkrediter till övervägande del är en lokal eller regional marknad. Det hävdas att den personliga anknytningen till och förtroendet för den bank man är stamkund i, den geografiska närheten till kreditgivaren och språkliga hinder i utlandet medför att avtal om konsumentkrediter i första hand ingås nationellt. Men även inom medlemsstater där sådana hinder inte finns existerar ingen nationell marknad. Särskilt uppenbart är detta förhållande när det gäller lån av obetydlig storlek. När man anlägger det omvända perspektivet utgör behovet av att känna till de nationellt sett mycket olikartade konsumentbeteendena ett viktigt skäl för kreditgivarna att inte tillhandahålla konsumentkrediter över gränserna. Affärsområden i andra medlemsstater etableras praktiskt taget uteslutande med hjälp av filialer i dessa medlemsstater, eftersom man enligt uppgift inte enbart måste underkasta sig nationella rättsstrukturer och bestämmelser om banktillsyn, utan eftersom dessutom varje nationell marknad skiljer sig från andra marknader genom sin struktur och genom konsumenternas beteende. Gränsöverskridande konsumentkrediter förekommer i liten omfattning i gränsregioner, inom postorderhandeln och via Internet. Mot bakgrund av dessa omständigheter bör vi inte överskatta konsumentskyddets effekter när det gäller att främja gränsöverskridande handel. 4. Skälen till alltför stor skuldsättning bland privata hushåll utgörs i mycket stor utsträckning av oförutsebara händelser i den enskildes liv som skilsmässa, sjukdom eller arbetslöshet. Dessa kan inte förutses vid den tidpunkt då rådgivning ges i samband med att ett kreditavtal skall ingås. Att konsumenter förtar sig genom DT\ doc 3/5 PE

4 konsumentkrediter och därmed hamnar i alltför stor skuldsättning tillhör absolut undantagen. I så måtto vore direktivets bidrag till att lösa detta problem snarare litet. Artikel 2: Begreppsdefinitioner - Definitionen av begreppet kreditförmedlare är oklar: Med tanke på kreditförmedlaregenskapen görs i artikel 2 d ingen skillnad mellan huvudsaklig sysselsättning och bisyssla. Enligt artikel 28 skall kreditförmedlare registreras och kontrolleras. Detta skulle därmed även omfatta sådana affärsmän som tillhandahåller ett inom deras yrke standardiserat utbud av kreditprodukter och som i samband med sin huvudsakliga verksamhet endast förmedlar kreditavtal för finansiering av sina produkter. I detta sammanhang finns även en tänkbar motsättning till artikel 6.4, enligt vilken varu- eller tjänsteleverantörer som bara medverkar subsidiärt som kreditförmedlare inte skall omfattas av informations- och rådgivningsskyldigheterna enligt artikel 6. Registreringen av kreditgivare och kreditförmedlare (artikel 28) är administrativt sett för krävande, i den mån dessa som handlare endast i samband med sin huvudsakliga verksamhet tillhandahåller standardiserade produkter. - Definitionen av begreppet kreditavtal : Det är oklart om detta även omfattar avtal om fortlöpande leverans av varor, exempelvis tidskriftsabonnemang. - Utvidgningen av tillämpningsområdet till att, utöver konsumentkrediter, omfatta även avtal om ställande av säkerhet, exempelvis för företagsinvesteringar, är problematisk på grund av definitionen av begreppet den som ställer en säkerhet i artikel 2 f. - Definitionen av begreppet konsumentens sammanlagda kreditkostnad i artikel 2 g är svår att genomföra i praktiken, eftersom begreppet även omfattar kostnader som uppstår hos tredje man, men som kreditgivaren inte kan påverka och vilkas belopp man ännu inte kan fastställa i samband med rådgivningen. Artikel 3: Tillämpningsområde - Man bör överväga om taket för lån av obetydlig storlek skall utgå: Just i samband med lån av denna typ uppstår annars oproportionellt höga hanteringskostnader, vilket leder till allmänt sett ökade kostnader. Följderna skulle bli att krediter blir dyrare för konsumenterna och att vissa typer av krediter försvinner från marknaden. - Man bör överväga om maximitröskeln för tillämpning av direktivet, euro, verkligen skall utgå, eftersom lån över detta belopp inte längre rutinmässigt kan betraktas som konsumentkrediter. - Man bör överväga om direktivet även skall omfatta kreditavtal som bestyrkts av en notarie eller något annat offentligt organ samt domstolsförlikningar. Genom att en domare eller notarie anlitas förebygger man att någon blir lurad. - Man bör överväga om direktivet även skall omfatta kontokredit. Följden skulle bli att några sådana krediter inte längre skulle tillhandahållas i nuvarande form, eftersom förslaget till direktiv föreskriver förhandsrådgivning. Vidare skulle det checkgarantisystem, cheque guarantee scheme, som tillämpas i Storbritannien behöva utgå. Även kreditkortshandeln skulle påverkas. - Det är tveksamt om sådana avtal om ställande av säkerhet som gäller företagslån bör omfattas av direktivet, eftersom utlåningen till små och medelstora företag i annat fall skulle påverkas negativt. - Det är tveksamt om avtal om ställande av säkerhet i allmänhet bör omfattas av direktivet: Det är genom borgensmän och säkerheter som de flesta konsumenter får PE /5 DT\ doc

5 tillgång till krediter. Detta är problematiskt även på grund av att borgensmännens intressen helt skiljer sig från låntagarnas. - Det är tveksamt om (hypoteks)krediter för vilka säkerheten ställs med hjälp av pantsättning av fastigheter bör omfattas av direktivet: De avtal som ligger till grund för sådana krediter bestyrks i vissa medlemsstater av en notarie, vilket garanterar tillräcklig, neutral och sakkunnig rådgivning om de skyldigheter som låntagaren åtar sig. - Förslaget till direktiv innehåller inga undantag för kreditgivare med särskild organisation och särskild verksamhet, exempelvis de s.k. Credit unions som är verksamma i Storbritannien och Irland. - Det verkar vara problematiskt att ta med leasingavtal som inte uttryckligen utesluter köpmöjlighet. - Det finns inget undantag för att lagenligt göra skulder gällande utanför domstol via tredje man. - Det kan inte uteslutas att ett renodlat betalningsanstånd utan beräkning av ränta (exempelvis senarelagd betalning i restauranger eller affärer) betraktas som kredit, vilket skulle innebära att samtliga skyldigheter enligt detta direktiv tillämpades. DT\ doc 5/5 PE