Bestämmelser som rör vattenbruksverksamhet

Transkript

1

2

3

4

5 1(32) Dnr / Bilaga 1 Bestämmelser som rör vattenbruksverksamhet Regeringen har gett Jordbruksverket i uppdrag att redogöra för de bestämmelser som gäller för vattenbruksverksamhet. Det är många bestämmelser som vattenbruksföretagaren behöver ta hänsyn till och vissa påverkar mer än andra. Här följer en redogörelse av dessa. Innehåll Fiskerilagstiftningen... 4 Fiskelag (1993:787)... 4 Förordningen (1994:1716) om fisket, vattenbruket och fiskerinäringen... 4 Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 2011:34) om ändring i fiskeriverkets föreskrifter (FIFS 2011:12) om fiskodling och flyttning av fisk mellan fiskodlingar, slakt av odlad fisk samt utmärkning av vattenbruksanläggningar... 6 Havs- och vattenmyndighetens föreskrifter om ändring i Fiskeriverkets föreskrifter (FIFS 2011:13) om utsättning av fisk samt flyttning av fisk i andra fall än mellan fiskodlingar... 6 Smittskyddslagstiftningen... 6 Rådets direktiv 2006/88/EG om djurhälsokrav för djur och produkter från vattenbruk och om förebyggande och bekämpning av vissa sjukdomar hos vattenlevande djur... 8 Epizootilagen (1999:657)... 8 Epizootiförordningen (1999:659)... 9 Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 2002:98) om förebyggande och bekämpning av epizootiska sjukdomar... 9 Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 1999:102) om epizootiska sjukdomar Statens jordbruksverks föreskrifter om ersättning på grund av beslut med stöd av epizootilagen (1999:657) Zoonoslagen (1999:658) Zoonosförordningen (1999:660) Statens jordbruksverks föreskrifter om ersättning till laboratorier och värderingsmän för kostnader vid bekämpning av sjukdomar enligt zoonoslagen (1999:658) och epizootilagen (1999:657) Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 2002:16) om anmälningspliktiga djursjukdomar Jordbruksverket Jönköping jordbruksverket@jordbruksverket.se

6 Jordbruksverket Dnr /11 2(32) Lag (2006:806) om provtagning på djur, m.m Förordningen om bearbetningsanläggningar för vattenbruksdjur (SFS 2009:251) Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 2008:25) om djurhälsokrav för djur och produkter från vattenbruk och om förebyggande av vissa sjukdomar hos vattenlevande djur (K25) Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 1994:94) om obligatorisk hälsoövervakning av odlad fisk (K26) Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 1998:98) om kontroll av vissa sjukdomar hos musslor. (K27) Fiskeriverkets föreskrifter (FIFS 2004:2) om genetisk modifierade vattenlevande organismer Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 1995:125) om införsel av fisk, kräftdjur och blötdjur och produkter därav (J12) Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 1999:134) om veterinära kontroller av levande djur som förs in från tredje land till Europeiska unionen (EU) och Norge Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 1998:19) om avgifter för handläggning av ärenden enligt förordningen (1994:1830) om införsel av levande djur m.m Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 1995:71) om utförsel av vattenbruksdjur till länder inom Europeiska unionen (EU) samt till Island och Norge Djurskyddslagstiftningen Djurskyddslagen (1988:534) Djurskyddsförordningen (1988:539) Djurskyddsmyndighetens föreskrifter (2006:8) om odling av fisk Statens jordbruksverks föreskrifter (2009:85) om operativa ingrepp samt skyldigheter för djurhållare och för personal inom djurens hälso- och sjukvård Europaparlamentets och Rådets förordning (EG) Nr 882/2004 av den 29 april 2004, om offentlig kontroll för att säkerställa kontrollen av efterlevnaden av foder- och livsmedelslagstiftningen samt bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd Miljölagstiftningen Miljöbalken (1998:808) Förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd Miljötillsynsförordning (2011:13) Förordningen (2002:1086) om utsättning av genetiskt modifierade organismer i miljön Förordningen (1998:905) om miljökonsekvensbeskrivning Förordningen (1998:940) om avgifter för prövning och tillsyn enligt miljöbalken Fysisk planering... 25

7 Jordbruksverket Dnr /11 3(32) Miljöbalken (1998:808) Plan- och bygglagen (SFS 2010:900) Plan- och byggförordning (2011:338) EU-lagstiftningen Rådets förordning (EG) nr 2371/2002 om bevarande och hållbart utnyttjande av fiskeresurserna inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken Europeiska fiskerifonden (EFF) Rådets förordning (EG) nr 1198/2006 av den 27 juli 2006 om Europeiska fiskerifonden Kommissionens förordning (EF) nr 498/2007 av den 26 mars 2007 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EG) nr 1198/2006 av den 27 juli 2006 om Europeiska fiskerifonden (EFF) Förordningen (1994:1716) om fisket, vattenbruket och fiskerinäringen Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 2011:33) om ändring i Fiskeriverkets föreskrifter (FIFS 2008:10) om ekonomiskt stöd till fiskerinäringen Livsmedelslagstiftningen EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING (EG) nr 178/2002 av den 28 januari 2002 om allmänna principer och krav för livsmedelslagstiftning, om inrättande av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet och om förfaranden i frågor som gäller livsmedelssäkerhet Livsmedelslagen (SFS 2006:804) Livsmedelsförordningen (SFS 2006:813) Lagstiftning rörande animaliska biprodukter Rådets förordning (EG) nr 1069/2009 om hälsobestämmelser för animaliska biprodukter och därav framställda produkter som inte är avsedda att användas som livsmedel och om upphävande av förordning (EG) nr 1774/2002 (förordning om animaliska biprodukter) Kommissionens förordning (EU) nr 142/2011 om genomförande av Europaparslamentets och rådets förordning (EG) nr 1069/2009 om hälsobestämmelser för animaliska biprodukter och därav framställda produkter som inte är avsedda att användas som livsmedel och om genomförande av rådets direktiv 97/78/EG vad gäller vissa prover och produkter som enligt det direktivet är undantagna från veterinärkontroller vid gränsen Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 2006:84) om befattning med animaliska biprodukter och införsel av andra produkter, utom livsmedel, som kan sprida smittsamma sjukdomar till djur... 32

8 Jordbruksverket Dnr /11 4(32) Fiskerilagstiftningen Fiskerilagstiftningen behandlar utsättning och flyttning av fisk och vattenlevande kräftdjur och blötdjur. För att få sätta ut fisk, blötdjur eller kräftor, flytta djur från ett område till ett annat eller för att anlägga och driva en odling krävs tillstånd av länsstyrelsen. Tillstånd får inte ges för arter eller stammar som är olämpliga med hänsyn till vattenområdets särart. Tillstånd får inte heller ges om det finns risk för spridning av smittsam sjukdom. I juni 2010 lämnades slutbetänkande av Fiskelagsutredningen, Med fiskevård i fokus en ny fiskevårdslag (SOU 2010:42). Hur den nya fiskevårdslagen kommer se ut är ännu inte klart. Följande bestämmelser ingår i fiskerilagstiftningen: Fiskelagen (1993:787) Förordningen (1994:1716) om fisket, vattenbruket och fiskerinäringen Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 2011:34) om ändring i fiskeriverkets föreskrifter (FIFS 2011:12) om fiskodling och flyttning av fisk mellan fiskodlingar, slakt av odlad fisk samt utmärkning av vattenbruksanläggningar Havs- och vattenmyndighetens föreskrifter om ändring i Fiskeriverkets föreskrifter (FIFS 2011:13) om utsättning av fisk samt flyttning av fisk i andra fall än mellan fiskodlingar Fiskelag (1993:787) Föreskrifter för fisket 23 anger att regeringen eller utsedd myndighet får bestämma hur fiskeredskap och vattenbruksanläggningar ska märkas ut samt hur fiskeredskap och fisksump ska märkas med innehavarens namn eller annat igenkänningstecken. Utplantering och odling av fisk 28 anger att regeringen eller utsedd myndighet får bestämma om krav på särskilt tillstånd och om villkor i övrigt för att fisk ska få sättas ut, flyttas eller odlas. Tillsyn 34 anger att regeringen eller utsedd myndighet får utse fisketillsynsmän för att kontrollera att denna lag följas. Förordningen (1994:1716) om fisket, vattenbruket och fiskerinäringen Kapitel 2: Fisket och vattenbruket Kräftpest

9 Jordbruksverket Dnr /11 5(32) 9-11 anger bestämmelser kring åtgärder för att förhindra att kräftpest sprider sig till nya vattendrag. Länsstyrelsen får meddela föreskrifter eller i enskilda fall besluta om ett visst område är att anse som kräftpestsmittat eller ska vara skyddsområde för flodkräfta. Märkning och utmärkning av fiskeredskap 15 a anger att Jordbruksverket får skriva föreskrifter om utmärkning av vattenbruksanläggningar. Jordbruksverket ska höra Havs- och vattenmyndigheten samt Sjöfartsverket innan sådana föreskrifter beslutas. Utplantering av fisk m.m. 16 anger att det krävs tillstånd av länsstyrelsen för att sätta ut fisk, flytta fisk från ett vattenområde till ett annat eller att anlägg och driva en fiskodling. Tillstånd får inte ges för sådana fiskarter och stammar som är olämpliga med hänsyn till vattenområdets särart. Tillstånd får inte heller lämnas om det finns risk för spridning av smittsamma sjukdomar. 17a-b anger att länsstyrelsen under vissa omständigheter får återkalla ett tillstånd att bedriva fiskodling. Lax och öring inom vissa uppväxtområden får bara sättas ut om den är märkt genom att dess fettfena är bortklippt a Jordbruksverket får meddela ytterligare föreskrifter om fiskodling, flyttning av fisk mellan fiskodlingar och slakt av odlad fisk. Verket måste höra Havs- och vattenmyndigheten om det rör påverkan på miljön i sjöar, vattendrag eller hav. Havs- och vattenmyndigheten får meddela föreskrifter om undantag från 17b om det finns vetenskapliga eller andra särskilda skäl Kapitel 3: Marknadsreglering på fiskets område I kapitlet anges bestämmelser för att den marknadsreglering av fisk och fiskprodukter som ingår i EU:s gemensamma fiskeripolitik ska kunna genomföras i Sverige. 2-4 anger vilka frågor Jordbruksverket får meddela föreskrifter för, gällande EU:s gemensamma fiskeripolitik. Kapitel 5: Uppgiftsskyldighet, tillsyn och kontroll 1g-1i anger att Havs- och vattenmyndigheten ansvarar för att samordna arbetet med rapportering av uppgifter som omfattas av rådets förordning (EG) nr 199/2008 om upprättande av en gemenskapsram för insamling, förvaltning och utnyttjande av uppgifter inom fiskerisektorn och till stöd för vetenskapliga utlåtanden rörande den gemensamma fiskeripolitiken. Jordbruksverket ska hjälpa Havs- och vattenmyndigheten inom sitt verksamhetsområde, dvs. vattenbruket, beredningsindustrin och fritidsfisket. Länsstyrelsen ska lämna uppgifter om beslut som rör vattenbruksanläggningar till Jordbruksverket. Verket ska i sin tur

10 Jordbruksverket Dnr /11 6(32) lämna sådana uppgifter om vattenbruksanläggningar som länsstyrelsen behöver för sin verksamhet. Kapitel 6: Övriga frågor 2 ange att Jordbruksverket får meddela föreskrifter om ansökningsavgifter i ärenden enligt fiskelagen och denna förordning för tillstånd att bedriva fiskodling och att flytta fisk mellan fiskodlingar. Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 2011:34) om ändring i fiskeriverkets föreskrifter (FIFS 2011:12) om fiskodling och flyttning av fisk mellan fiskodlingar, slakt av odlad fisk samt utmärkning av vattenbruksanläggningar Bestämmelserna innehåller definitioner, förutsättningar för tillstånd, transport och slakt av odlad fisk. De innehåller också bestämmelser kring utmärkning av vattenbruksanläggningar och dispenser. 11 anger att länsstyrelsen ska föra ett register över tillstånd för fiskodlingar. Länsstyrelsen ska varje kalenderårsskifte lämna aktuella registeruppgifter till Jordbruksverket. Havs- och vattenmyndighetens föreskrifter om ändring i Fiskeriverkets föreskrifter (FIFS 2011:13) om utsättning av fisk samt flyttning av fisk i andra fall än mellan fiskodlingar Föreskriften innehåller bestämmelser kring prövning av ärenden om tillstånd för utsättning av fisk samt för flyttning av fisk i andra fall än mellan fiskodlingar. Bestämmelserna innehåller definitioner och ger förutsättningar för tillstånd, transport av fisk, sumpningsförbud och dispenser. Smittskyddslagstiftningen Bestämmelserna syftar till att begränsa smittspridningen av epizootiska sjukdomar och zoonoser. Genom en tidig upptäckt av sådana sjukdomar kan spridningen begränsas. Följande bestämmelser rör epizootier och zoonoser hos vattenbruksdjur: Rådets direktiv 2006/88/EG om djurhälsokrav för djur och produkter från vattenbruk och om förebyggande och bekämpning av vissa sjukdomar hos vattenlevande djur Epizootilagen (1999:657) Epizootiförordningen (1999:659) Zoonoslagen (1999:658) Zoonosförordningen (1999:660)

11 Jordbruksverket Dnr /11 7(32) Föreskrifter om ändring i Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 2002:98) om förebyggande och bekämpning av epizootiska sjukdomar. Föreskrifter om ändring i Statens jordbruksverks föreskrifter(sjfs 1999:102) om epizootiska sjukdomar Statens jordbruksverks föreskrifter om ersättning på grund av beslut med stöd av epizootilagen (1999:657) Statens jordbruksverks föreskrifter om ersättning till laboratorier och värderingsmän för kostnader vid bekämpning av sjukdomar enligt zoonoslagen (1999:658) och epizootilagen (1999:657) Smittskyddslagstiftning Föreskrifter om ändring i Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 2002:16) om anmälningspliktiga djursjukdomar Lag (2006:806) om provtagning på djur, m.m. Förordningen om bearbetningsanläggningar för vattenbruksdjur (SFS 2009:251) Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 2008:25) om djurhälsokrav för djur och produkter från vattenbruk och om förebyggande av vissa sjukdomar hos vattenlevande djur (K25) Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 1994:94) om obligatorisk hälsoövervakning av odlad fisk (K26) Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 1998:98) om kontroll av vissa sjukdomar hos musslor. (K27) Fiskeriverkets föreskrifter (FIFS 2004:2) om genetisk modifierade vattenlevande organismer Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 1995:125) om införsel av fisk, kräftdjur och blötdjur och produkter därav (J12) Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 1999:134) om veterinära kontroller av levande djur som förs in från tredje land till Europeiska unionen (EU) och Norge Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 1999:134) om veterinära kontroller av levande djur som förs in från tredje land till Europeiska unionen (EU), Andorra, Färöarna och Norge Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 1998:19) om avgifter för handläggning av ärenden enligt förordningen (1994:1830) om införsel av levande djur m.m. Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 1995:71) om utförsel av vattenbruksdjur till länder inom Europeiska unionen (EU) samt till Island och Norge

12 Jordbruksverket Dnr /11 8(32) Rådets direktiv 2006/88/EG om djurhälsokrav för djur och produkter från vattenbruk och om förebyggande och bekämpning av vissa sjukdomar hos vattenlevande djur Rådets direktiv 2006/88/EG (vattenbruksdirektivet) trädde i kraft 24 oktober 2006 och omfattar alla vattenbruksdjur utom vattenlevande prydnadsdjur, viltlevande djur som fångas för att direkt användas som livsmedel, framställning av fiskmjöl, fiskfoder, fiskolja och liknande produkter. Direktivet beskriver vad som krävs för att vattenbruksanläggningar och bearbetningsanläggningar för vattenbruksdjur ska bli godkända. Varje medlemsstat ska även hålla ett centralt register över dessa godkända anläggningar. Enligt artikel 7 samt 10 ska medlemsstaterna utföra offentlig kontroll vid alla anläggningar och denna kontroll ska vara riskbaserad samt övervakning av djurens hälsa. Riskbaseringen för den offentliga kontrollen görs utifrån de riskfaktorer som tas upp i kommissionens beslut 2008/896/EG Kapitel III - IV Här framgår djurhälsokrav för utsläppande av djur och produkter från vattenbruk på marknaden, inom Europeiska unionen samt från tredje land. Alla djur som importeras eller exporteras ska bland annat åtföljas av ett hälsointyg och flyttdokument som intygar att djuren är friska och att de inte kommer från ett område eller en odling som lyder under restriktioner. Kapitel V Här finns krav på anmälan och minimiåtgärder för bekämpning av sjukdomar hos vattenlevande djur. Anmälan ska både göras på nationell nivå samt till berörda medlemsstater och kommissionen. För att minimera risken för spridning av en smittsam sjukdom är det viktigt att vidta tuffa och snabba åtgärder som att införa handels och förflyttningsrestriktioner vid en drabbad anläggning. Kapitel VI - VII Medlemsländer kan förklara sig fria från sjukdomar inom vattenbruket om det finns särskilda bekämpningsprogram. Genom att få en sjukdomsfri status har medlemsstaten rätt att neka import av djur och produkter från områden som har en icke sjukdomsfri status och begränsar på så sätt risken för smittspridning. Sverige har införlivat den största delen av rådets direktiv 2006/88/EG. Idag pågår arbete med att ta fram en riskbaserad offentlig smittskyddskontroll, utveckla det centrala vattenbruksregistret samt upprätta hålla det goda smittskyddsläget i landet genom att behålla de garantier vi har fått genom våra övervakning- och utrotningsprogram. Epizootilagen (1999:657) Vid misstanke om epizootisk sjukdom ska detta anmälas till en veterinär. Då en veterinär misstänker ett utbrott av epizootisk sjukdom ska undersökning

13 Jordbruksverket Dnr /11 9(32) genomföras på de misstänkt sjuka djuren. Jordbruksverket kan besluta om restriktioner för anläggningen för att minska risken för smittspridning. Verket får också besluta om slakt av djuren samt sanering av anläggningen efter att smittan bekräftats. Epizootilagen beskriver i vilken utsträckning Jordbruksverket får besluta om åtgärder för förebyggande och bekämpning av epizootisk sjukdom. Lagen tar även upp Jordbruksverkets och veterinärens rätt- och skyldigheter gentemot djurägare då sjukdom misstänks eller har bekräftats. Epizootilagen ger viss möjlighet till ersättning för kostnader för djurvärde, sanering och produktionsbortfall. I det fall då misstanke om sjukdom eller annan paragraf i denna lag inte följs finns även straffbestämmelser i Epizootiförordningen (1999:659) Epizootiförordningen innehåller kompletterande bestämmelser till epizootilagen. Förordningen behandlar bland annat frågor om förebyggande och bekämpning av epizootiska sjukdomar samt i vilka fall det kan bli aktuellt med ersättning till djurägaren. Jordbruksverket pekas ut som den behöriga myndigheten i de fall som inte rör viss offentlig kontroll där länsstyrelsen är behörig myndighet. Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 2002:98) om förebyggande och bekämpning av epizootiska sjukdomar Kapitel Djurägare eller veterinär som misstänker epizootisk sjukdom ska anmäla detta enligt 2 och 3 i epizootilagen. Smittspridning ska förhindras så långt det går genom restriktioner av transporter, flyttning av djur och besök på anläggningen. Jordbruksverket får spärrförklara anläggningar och besluta om restriktioner för att för att begränsa smittspridning. Både veterinär och djurhållaren ska journalföra uppgifter på anläggningen så länge som den är spärrad. Veterinärens uppgifter ska skickas till Jordbruksverket. Kapitel 3 Vid misstanke om eller bekräftad epizootisk sjukdom införs restriktioner i det område eller på den anläggnings som spärrats. 4 kap. Efter bekräftad epizootisk sjukdom slaktas i de flesta fall djuren ut och detta kapitel hanterar tillvägagångssätt vid slakt, provtagning vid slakt, återupptagande av verksamhet samt övervakning och rapportering. Kapitel 5-6

14 Jordbruksverket Dnr /11 10(32) Efter det att djuren slaktats måste de omhändertas. Kapitlen hanterar frågor som rör just hantering av slaktade djur, sanering och efterföljande övervakning och rapportering. Kapitel 7 och 9 Undersökning, provtagning och analys vid misstanke om epizootisk sjukdom regleras i 7 kap. I 9 kap. tas förebyggande behandlingar av sjukdom upp. Vissa undantag medges vid vaccinering av fisk i 4. Kapitel 8 Transporter av djur som misstänks vara smittade av epizootisk sjukdom regleras i detta kapitel. Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 1999:102) om epizootiska sjukdomar I föreskriften anges de epizootiska fisksjukdomar som omfattas av epizootilagen. Statens jordbruksverks föreskrifter om ersättning på grund av beslut med stöd av epizootilagen (1999:657) Dessa bestämmelser beskriver vilken typ av ersättning som lämnas hur man ansöker om ersättning efter ett epizootiutbrott. Zoonoslagen (1999:658) Zoonoslagen innehåller övergripandebestämmelser för vad som gäller för arbetet med att förebygga och bekämpa zoonoser hos vattenlevande djur. För närvarande innehåller inte zoonoslagen någon zoonos för vattenlevande djur. Zoonosförordningen (1999:660) Zoonosförordningen kompletterar zoonoslagen. Förordningen behandlar bland annat frågor om förebyggande och bekämpning av zoonoser samt i vilka fall det kan bli aktuellt med ersättning till djurägaren. Statens jordbruksverks föreskrifter om ersättning till laboratorier och värderingsmän för kostnader vid bekämpning av sjukdomar enligt zoonoslagen (1999:658) och epizootilagen (1999:657) Laboratorier och värderingsmän kan ansöka om ersättning för provtagning, analyser, värderingar, resekostnader m.m. i samband med utbrott av epizootier eller zoonoser.

15 Jordbruksverket Dnr /11 11(32) Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 2002:16) om anmälningspliktiga djursjukdomar Veterinärer och personer ansvariga för ett laboratorium är skyldiga att anmäla misstänkta och konstaterade fall av smittsamma djursjukdomar. Här framgår också hur anmälan ska göras och vilka sjukdomar på vattenlevande djur som är anmälningspliktiga. Lag (2006:806) om provtagning på djur, m.m. I lagen finns bestämmelser kring kartläggning och kontroll av smittsamma djursjukdomar. Även kontroll av restsubstanser och andra ämnen i djur och djurprodukter, märkning och registrering av djur samt åtgärder för att förebygga och hindra spridning av smittsamma djursjukdomar regleras. 3-4 Här anges att den myndighet som regeringen bestämmer får besluta om provtagning och undersökning i smittskyddssyfte. 5-8 Den som håller djur är skyldiga att anmäla detta till myndigheterna och att föra anteckningar om verksamheten. Denne är också skyldig att anmäla misstankar om sjukdom samt journalföra behandling med läkemedel. Det finns också vissa hygienkrav för djurhållningen. För att förebygga och förhindra spridning av smittsamma djursjukdomar får Jordbruksverket bestämma om slakt, isolering av djur samt begränsningar eller andra villkor vad gäller hantering av djur eller produkter av djur, eller vad gäller kontakt mellan djur och människor. 9 Jordbruksverket får bestämma om märkning, journalföring och registrering av djur. Jordbruksverket får också bestämma hur transporter av djur ska ske, att djurhållare och anläggningar för djur ska registreras samt förbud mot att använda anläggningar som inte har registrerats Här framgår att det ska finnas en offentlig kontroll av hur lagen, de föreskrifter och beslut som meddelats med stöd av lagen, de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen samt de beslut som har meddelats med stöd av de EGbestämmelser, följs. Den offentliga kontrollen göras av Jordbruksverket eller om verket väljer att lämna över tillsynsansvaret, av länsstyrelsen, kommunen eller annat kontrollorgan. Jordbruksverket ska då samordna kontrollverksamheten samt lämna råd och hjälp i kontrollverksamheten. Jordbruksverket får meddela föreskrifter om hur den offentliga kontrollen ska ske. Den kontrollerande myndigheten som utför kontrollen har rätt att få information och ta del av handlingar, få tillträde till de

16 Jordbruksverket Dnr /11 12(32) områden, anläggningar och lokaler för att göra undersökningar och ta prover samt ge den hjälp som behövs för att kontrollen ska kunna genomföras Kontrollmyndigheten får meddela förlägganden och förbud om det behövs för att lagen och övriga bestämmelser ska följas. Förelägganden och förbud får förenas med vite. Kontroll myndigheten har också möjlighet att ta hjälp av polisen vid behov för att kunna genomföra den offentliga kontrollen. Avgifter får tas ut för den offentliga kontrollen, provtagning, undersökning, märkning, godkännande och registrering. Den som bryter mot föreskrifter eller beslut enligt vissa paragrafer eller inte fullgör sina skyldigheter kan dömas till böter Beslut enligt denna lag, kopplade föreskrifter och EG-bestämmelser för överklagas. Förordningen om bearbetningsanläggningar för vattenbruksdjur (SFS 2009:251) Jordbruksverket ansvarar för att pröva och godkänna bearbetningsanläggningar för vattenbruksdjur och ska ta in nödvändiga uppgifter från kommunerna. Varje godkänd anläggning får ett godkännandenummer. Jordbruksverket ska sedan meddela Livsmedelsverket de uppgifter som krävs för registrering hos dem. Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 2008:25) om djurhälsokrav för djur och produkter från vattenbruk och om förebyggande av vissa sjukdomar hos vattenlevande djur (K25) Kapitel En riskbaserad hälsoövervakning och en riskbaserad offentlig kontroll ska ske vid alla landets vattenbruksanläggningar. Syftet är att upptäcka ökad dödlighet vilket kan vara tecken på smittsam sjukdom. 3-5 Ägare av vattenbruksanläggning eller bearbetningsanläggning samt transportörer av vattenbruksdjur ska föra journal över vissa uppgifter. Journalen ska förvaras på ett säkert sätt på anläggningen och ska vara tillgänglig vid inspektion. 6 Vattenbruksföretag ska tillämpa en god hygienpraxis så att spridning av sjukdomar förhindras.

17 Jordbruksverket Dnr /11 13(32) Kapitel 3 3 Utsläppande av djur och produkter från vattenbruket på marknaden ska ske så att hälsostatusen hos de vattenlevande djuren inte äventyras. 4-5 Vattenbruksdjur som ska släppas ut på marknaden ska ha ett hälsointyg vilket ska vara utformat och utfärdat i enlighet med Europeiska kommissionen eller Europeiska unionens råd. 6 Här redogörs för reglering av flyttning av djur som omfattas av TRACES. 7-8 Regler för införsel av vattenbruksdjur som kan vara bärare eller mottagliga för smitta i områden som är förklarade fria från den sjukdomen 9-10 Regler för djur och produkter från vattenbruket som släpps ut på marknaden för vidarebearbetning innan de används som livsmedel Regler för djur och produkter från vattenbruket som släpps ut på marknaden utan vidarebearbetning innan de används som livsmedel. Kapitel Allmänna krav på införsel av vattenbruksdjur och produkter från vattenbruket från tredje land. Det är också krav på djurhälsointyg för införsel från tredje land. Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 1994:94) om obligatorisk hälsoövervakning av odlad fisk (K26) 3-7 Hälsokontrollen utförs av Fiskhälsan FH AB. Fiskhälsoövervakning ska ske vid samtliga anläggningar som odlar fisk och ska genomföras minst två gånger om året. Prover och analyser ska genomföras av Statens Veterinärmedicinska Anstalt Ägare till eller verksamhetsansvarig vid fiskodling vid varje kalenderårsskifte anmäla vissa uppgifter om fiskodlingsverksamheten till länsstyrelsen i det län där verksamheten bedrivs. Denne ska föra journal över verksamheten och vid misstanke om smittsam sjukdom ska detta anmälas till fiskhälsokontrollen.

18 Jordbruksverket Dnr /11 14(32) 11 Det är förbjudet att flytta fisk från kustområden till inlandet. Undantag görs för viss ögonpunktad rom Regler om åtgärder vid misstanke om eller påvisad sjukdom vid fiskodling Särskilda bestämmelser för icke godkända zoner avseende IHN, VHS, IPN, SVC eller vid inlandsområdet, BKD. Bestämmelserna gäller inte för anläggningar som förklarats fria i en icke godkänd zon. 20 Länsstyrelsen utövar tillsynen inom länet enligt paragraferna 8, 9, 11, 18 och Ägare som inte är ansluten till den frivilliga fiskhälsoövervakningen ska betala ersättning med 50 % av kostnaderna för besök, provtagning och analyser som sker enligt med dessa föreskrifter. Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 1998:98) om kontroll av vissa sjukdomar hos musslor. (K27) 3-4 En musselodlare ska varje år anmäla vissa uppgifter till länsstyrelsen. Musselodlaren ska också journalföra vissa uppgifter. 5-8 Regler för anmälningsplikt vid misstanke om sjukdom, provtagning och restriktioner vid misstanke om sjukdom eller påvisad sjukdom. 9 Vid misstanke om smittsam sjukdom inom en odling eller område ska länsstyrelsen anmäla detta till Jordbruksverket. Fiskeriverkets föreskrifter (FIFS 2004:2) om genetisk modifierade vattenlevande organismer Föreskriften rör genetiskt modifierade organismer som omfattas av 2 och 13 kap. miljöbalken, förordningen (2002:1086) om utsättning av genetisk modifierade organismer i miljön samt förordningen (2000:271) om innesluten användning av genetisk modifierade organismer. Det krävs tillstånd krävs för bland annat innesluten användning och avsiktlig utsättning av dessa organismer, vilket också är avgiftsbelagt.

19 Jordbruksverket Dnr /11 15(32) Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 1995:125) om införsel av fisk, kräftdjur och blötdjur och produkter därav (J12) 3 För att för in fisk, kräftdjur, blötdjur eller produkter därav från tredje land krävs införseltillstånd från Jordbruksverket. Dessa tillstånd får villkoras. 4 Vid införsel inom Europeiska unionen ska importören ansöka om registrering hos Jordbruksverket senast 30 dagen innan det första planerade införseltillfället. Registreringen gäller i högst ett år. 5 Här finns regler för transport av levande fisk, kräftdjur och blötdjur. 5 a Levande laxfiskar inklusive harr och sik samt förstadier av dessa arter (mjölke och rom) får inte importeras från Norge eller Färöarna. 6-8 Vissa hälsokrav ställs vid införsel av levande vattenbruksdjur samt mjölke, rom och förstadier till dessa. Särskilda förflyttningsdokument med ett visst innehåll ska också skickas med vid införseln Produkter från vattenbruket som ska användas som livsmedel måste komma från djur som vid slakttillfället inte visar tecken på sjukdom. Djur som härstammar från icke godkänna zoner får bara föras in i rensat och urtaget skick. Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 1999:134) om veterinära kontroller av levande djur som förs in från tredje land till Europeiska unionen (EU) och Norge 3-13 Införsel får bara ske över en godkänd gränskontrollstation och den ska föranmälas. Det finns också särskilda regler om veterinärkontroll vid gränskontrollen samt möjlighet till undantag från dessa. Veterinärkontrollen är avgiftsbelagd. Vid passage genom Sverige ska veterinären vid gränskontrollen kontrollera att det finns tillstånd för passage samt införseltillstånd till mottagarlandet 16 Jordbruksverket får besluta om avlivning, slakt eller destruktion i det fall då återutförsel inte är möjlig.

20 Jordbruksverket Dnr /11 16(32) Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 1998:19) om avgifter för handläggning av ärenden enligt förordningen (1994:1830) om införsel av levande djur m.m. Föreskriften reglerar avgifter för handläggning av ärenden som rör införsel av bl.a. vattenbruksdjur. Inom EU krävs endast registrering av importören vilket idag kostar 500 kr för ett år. De som tar in vattenbruksdjur från tredje land ska söka införseltillstånd efter det att importören registrerats hos Jordbruksverket, vilket kostar ytterligare 500 kr. Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 1995:71) om utförsel av vattenbruksdjur till länder inom Europeiska unionen (EU) samt till Island och Norge 3-5 Vattenbruksdjur som ska exporteras omfattas av vissa hälsokrav. Vissa typer av förflyttningsdokument ska finnas med vid transporten 6-7 Transporten av vattenbruksdjur ska följa vissa regler och djuren får bara föras in i zoner, områden eller till odling med samma hälsostatus. Djurskyddslagstiftningen Alla djur i Sverige som hålls av människor omfattas av den svenska djurskyddslagen. Djuren ska behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande och sjukdom. Djur ska hållas och skötas i en god djurmiljö och på ett sådant sätt att det främjar deras hälsa och ger dem möjlighet att bete sig naturligt. I denna sammanfattning har dock endast de bestämmelser som berör vattenbruksdjur tagits upp. Följande bestämmelser rör djurskydd inom vattenbruket: Djurskyddslagen (1988:534) Djurskyddsförordningen (1988:539) Djurskyddsmyndighetens föreskrifter (2006:8) om odling av fisk Europaparlamentets och Rådets förordning (EG) Nr 882/2004 av den 29 april 2004, om offentlig kontroll för att säkerställa kontrollen av efterlevnaden av foder- och livsmedelslagstiftningen samt bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd Djurskyddslagen (1988:534) Djurskyddslagen gäller alla djur som hålls i fångenskap. Det anges bland annat att djur ska behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande och sjukdom. Djur

21 Jordbruksverket Dnr /11 17(32) ska också hållas och skötas i en god djurmiljö och på ett sådant sätt att det är bra för deras hälsa och ger dem möjlighet att bete sig naturligt. När djuren transporteras ska fordonet vara lämpligt för ändamålet och skydda djuren från värme och köld samt mot stötar, skavning och liknande. Det är förbjudet att göra operativa ingrepp på eller ge injektioner till djur i andra fall än när det är befogat av veterinärmedicinska skäl. När djur förs till slakt och när de slaktas ska de slippa onödigt obehag och lidande. Djurskyddsförordningen (1988:539) Av djurskyddsförordningen framgår bland annat att förvaringsutrymmen för djur som föds upp eller hålls för produktion av livsmedel inte får byggas, byggas till eller byggas om utan att förvaringsutrymmena på förhand har godkänts från djurskydds- och djurhälsosynpunkt. Detta gäller också när annat förvaringsutrymme ändras på ett sätt som är av väsentlig betydelse från djurskydds- eller djurhälsosynpunkt. Ovanstående betyder att fiskodlingar som håller fisk för livsmedelsproduktion ska förprövas innan de tas i bruk. Anläggningar som håller fisk för utsättning eller för put n take-syften behöver inte förprövas. Det är också förbjudet att ge djur hormoner eller andra ämnen för att påverka djurets egenskaper i annat syfte än att förebygga, påvisa, bota eller lindra sjukdom eller sjukdomssymtom. Jordbruksverket får meddela föreskrifter om undantag eller i särskilda fall besluta om undantag. Bedövning före slakt ska ske så att djuren snabbt blir medvetslöst. Medvetandet får inte återkomma. Jordbruksverket får meddela föreskrifter om vilka bedövningsmetoder som får användas. Djurskyddsmyndighetens föreskrifter (2006:8) om odling av fisk Författningen innehåller djurskyddskrav vid hållande av fisk för livsmedelsproduktion, utplantering och avel inför någon av dessa verksamheter. Områden som regleras är bland annat odlingens utformning och placering, driftsäkerhet, personal, skötsel, hantering, bedövning vid hantering, transport av fisk inom odlingen, rengöring, hälsoproblem, tekniska problem, tillsyn och journalföring. Till föreskrifterna finns föreskiftsmotiv (nr 5/2006), tillsynsvägledning och checklista.

22 Jordbruksverket Dnr /11 18(32) Statens jordbruksverks föreskrifter (2009:85) om operativa ingrepp samt skyldigheter för djurhållare och för personal inom djurens hälso- och sjukvård Kapitel Här framgår bland annat att fettfeneklippning och märkning av fisk får utföras av annan person än veterinär eller annan djurhälsopersonal om personen som utför ingreppet har rätt kompetens, gör ingreppet på ett djurskyddsmässigt godtagbart sätt, håller god hygien samt använder rätt instrument. Europaparlamentets och Rådets förordning (EG) Nr 882/2004 av den 29 april 2004, om offentlig kontroll för att säkerställa kontrollen av efterlevnaden av foder- och livsmedelslagstiftningen samt bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd Förordningen innehåller bland annat en definition av offentlig kontroll, dvs. varje form av kontroll som utförs av den behöriga myndigheten eller av gemenskapen i syfte att kontrollera efterlevnaden av foder- och livsmedelslagstiftningen samt bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd. Det framgår också att: 1. Medlemsstaterna ska se till att riskbaserad offentlig kontroll genomförs regelbundet och så ofta som är lämpligt för att uppnå målen i denna förordning med hänsyn till följande: a. Klarlagda risker i samband med djur, foder eller livsmedel, fodereller livsmedelsföretag, användningen av foder, livsmedel eller processer, material, substanser, aktiviteter eller verksamheter som kan påverka foder- eller livsmedelssäkerheten, djurhälsa eller djurskydd. b. Foder- eller livsmedelsföretagarens tidigare resultat i fråga om efterlevnad av foder- eller livsmedelslagstiftningen eller av bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd. c. Tillförlitligheten hos eventuella egna kontroller som redan blivit genomförda. d. Information som kan tyda på bristande efterlevnad. 2. Offentlig kontroll ska genomföras utan förvarning, utom i samband med revision och liknande fall då det krävs att foder- eller livsmedelsföretagaren underrättas i förväg. Offentlig kontroll får också genomföras på ad hoc-basis. 3. Offentlig kontroll ska genomföras i alla led i produktionen, bearbetningen och distributionen av foder eller livsmedel samt av djur och animaliska produkter. Den ska även inbegripa sådana kontroller av foder- och livsmedelsföretag, användningen av foder och livsmedel,

23 Jordbruksverket Dnr /11 19(32) lagringen av foder och livsmedel, processer, material, ämnen och verksamheter, inklusive transporter, som rör foder eller livsmedel och levande djur som krävs för att målen i denna förordning ska uppnås. Miljölagstiftningen Vattenbruksverksamhet berörs av ett flertal bestämmelser på miljösidan. Bestämmelserna finn i miljöbalken, förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd samt i förordning (1998:905) om miljökonsekvensbeskrivningar. Vattenbruksverksamhet berörs också av förordningen (1998:940) om avgifter för prövning och tillsyn enligt miljöbalken samt miljötillsynsförordning (2011:13). Följande bestämmelser rör vattenbrukets miljöeffekter: Miljöbalken (1998:808) Förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd Miljötillsynsförordning (2011:13) Förordningen (2002:1086) om utsättning av genetiskt modifierade organismer i miljön Förordningen (1998:905) om miljökonsekvensbeskrivning Förordningen (1998:940) om avgifter för prövning och tillsyn enligt miljöbalken Miljöbalken (1998:808) Miljöbalken syftar till att främja en hållbar utveckling som innebär att nuvarande och kommande generationer garanteras en hälsosam och god miljö. Här finns bl.a. allmänna hänsynsregler som är till för att skydda naturen. Hänsynsreglerna innebär till exempel att alla måste vidta nödvändiga skyddsåtgärder och försiktighetsmått. Hänsynsreglerna ska gälla för all verksamhet som påverkar miljön och betyder att den som orsakar skada eller olägenhet ansvarar för att förebygga eller avhjälpa den. Kapitel 2 De allmänna hänsynsreglerna gäller för alla åtgärder som inte är av försumbar betydelse i det enskilda fallet. Enligt 2 kap 3 miljöbalken ska den som bedriver en verksamhet eller vidtar en åtgärd utföra de skyddsåtgärder, iaktta de begränsningar och genomföra de försiktighetsmått som behövs för att förebygga, hindra eller motverka att verksamheten eller åtgärden skadar eller medför olägenhet för människors hälsa eller miljön. Därför ska den som utför verksamheten använda bästa möjliga teknik. Dessutom ska enligt 2 kap 7 de krav som ställs i 3 också vara rimliga att kräva av en enskild näringsidkare inom fiskodlingsbranschen.

24 Jordbruksverket Dnr /11 20(32) Kapitel 3 Kapitlet innehåller grundläggande bestämmelser för hushållning med mark och vattenområden. Dessa bestämmelser ska användas vid tillståndsprövning och annan prövning enligt miljöbalken och ett antal andra lagar, exempelvis planoch bygglagen. Kapitel 4 Kapitlet innehåller särskilda bestämmelser för hushållning med mark och vatten för vissa områden i landet. Här räknas geografiska områden upp som i sin helhet anses vara riksintressen för olika ändamål, exempelvis listas områden där vattenkraftverk inte är tillåten. Kapitel 5 Här tas de så kallade miljökvalitetsnormerna upp. Miljökvalitetsnormerna infördes för att komma till rätta med miljöpåverkan från diffusa utsläppskällor som till exempel trafik och jordbruk. Normerna anges för vissa geografiska områden eller för hela landet om kvaliteten på mark, vatten, luft eller miljön i övrigt är så dålig att det behövs för att långsiktigt skydda människors hälsa eller miljön. Kapitel 6 Vid beslut med betydelse för skyddet av människors hälsa, miljön och hushållning med mark, vatten och andra resurser, ska en miljökonsekvensbeskrivning (MKB) göras. Syftet är att identifiera och beskriva de direkta och indirekta effekter som den planerade verksamheten eller åtgärden kan ha på människor, djur, växter, mark, vatten, luft, klimat, landskap, kulturmiljö och fysisk miljö. Påverkan på annan hushållning med material, råvaror och energi ska också beskrivas. Som exempel kan nämnas en fiskodlings näringspåverkan i ett vattenområde. Kapitel 7 Kapitlet innehåller bestämmelser om skyddade områden, bland annat naturreservat, biotopskyddsområden och strandskyddsområden. I 15 framgår att det finns vissa förbud på att genomföra vissa åtgärder inom strandskyddat område. I 16 anges att förbuden i 15 inte gäller byggnader, anläggningar, anordningar eller åtgärder som inte avser att tillgodose bostadsändamål, om de behövs för jordbruket, fisket, skogsbruket eller renskötseln och de för sin funktion måste finnas eller vidtas inom strandskyddsområdet. I 18c framgår att som särskilda skäl vid prövning av upphävande av eller dispens från strandskyddet får man ta hänsyn till om området behövs för en anläggning som för sin funktion måste ligga vid vattnet och behovet inte kan tillgodoses utanför området. Om området behövs för att utvidga en pågående verksamhet och utvidgningen inte kan genomföras utanför området kan också användas som ett särskilt skäl.

25 Jordbruksverket Dnr /11 21(32) I 18e framgår också det finns möjlighet för kommunen att peka ut särskilda område för landsbygdsutveckling i strandnära lägen, så kallade LIS-områden. Dessa områden ska pekas ut i översiktsplanen och där kan dispens eller upphävande av strandskyddet göras med hänvisning till att en byggnad eller åtgärd bidrar till utvecklingen av landsbygden. Kapitel 8 Här finns särskilda bestämmelser om skydd för djur- och växtarter. Dessa innebär att det behövs tillstånd för att få sätta ut exemplar av djur- eller växtarter i naturen. Det behövs också tillstånd för att få transportera, föra in och ut djur och växter ur Sverige eller handla med dem. Förbudet gäller även utplantering av fisk eller andra vattenbruksdjur. Som exempel kan anges de problem som otillåten utsättning av signalkräfta bidragit till. Kapitel 9 Här definieras miljöfarlig verksamhet och här finns allmänna bestämmelser om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd. Regeringen får meddela föreskrifter eller förbud för att exempelvis förbjuda utsläpp till eller i en sjö med en sällsynt eller särskilt värdefull djur- eller växtart. Här anges också vilka verksamheter som har tillstånds- eller anmälningsplikt för miljöfarlig verksamhet. Vattenbruk klassas som miljöfarlig verksamhet och berörs av detta kapitel. Kapitel 10 Om en verksamhet orsakar miljöskador ska den ansvarige se till att efterbehandla förorenade mark- och vattenområden. Bestämmelserna bygger på principen att förorenaren ska betala. Vattenbruksverksamhet klassas som miljöfarlig verksamhet och kan beröras av detta kapitel. Kapitel 13 Förutom de allmänna hänsynsreglerna finns också särskilda regler för användning av genetiskt modifierade organismer (GMO). Bland annat ska så kallad innesluten användning och avsiktlig utsättning endast ske efter utredning av hälso- och miljöriskerna. Detta gäller även innan en produkt som innehåller GMO får släppas ut på marknaden. För genteknisk verksamhet krävs vanligtvis tillstånd och vid prövning av tillstånd ska etisk hänsyn tas. Kapitel 26 Tillsynsmyndigheten ska kontrollera att miljöbalken, föreskrifter, domar och andra beslut med stöd i balken följs. Här framgår att det är kommunen som bestämmer tillsyn av miljö- och hälsoskyddet inom kommunen. Kapitel 27 Tillsynen ska som huvudprincip vara avgiftsfinansierad. Här anges att regeringen eller utsedd myndighet får meddela föreskrifter om avgifter för myndigheters kostnader för prövning och tillsyn med stöd i miljöbalken eller enligt EUförordningar inom balkens tillämpningsområde. Kommunfullmäktige får

26 Jordbruksverket Dnr /11 22(32) meddela föreskrifter om avgifter när det gäller en kommunal myndighets verksamhet. Förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd Vattenbruk, främst fiskodling, klassas som miljöfarlig verksamhet pga. sin påverkan på näringsbalansen i vattenområdet samt risk för smittspridning till omgivande vatten. Utsläpp på grund av foderrester och fekalier bidrar till eutrofiering. Även för vidareförädlingen av vattenbruksprodukterna, exempelvis till djurfoder eller livsmedel, krävs det i de flesta fall tillstånd. I bilagan finns en förteckning över verksamheter som är tillstånds- eller anmälningspliktiga. Bilagan, Avdelning 1, Verksamheter: Jordbruk framgår hur en djurenhet (DE) beräknas, dvs. det antal djur som har en årlig sammanlagd utsöndring motsvarande 100 kg kväve eller 13 kg fosfor i färsk träck eller urin. Bilagan, Avdelning 1, Verksamheter: fiskodling Det krävs tillstånd för fiskodling eller övervintring av fisk där mer än 40 ton foder förbrukas per kalenderår (5.10). Tillståndet söks hos länsstyrelsen. Fiskodling eller övervintring av fisk där mer än 1,5 ton foder förbrukas per kalenderår är anmälningspliktig (5.20). Anmälan görs hos kommunen. För fiskodling, där mindre än 1,5 ton foder förbrukas per kalenderår, krävs inte anmälan eller tillstånd. Fiskodlingen omfattas dock av miljölagstiftningen. Den kan inspekteras av tillsynsmyndigheten och förbjudas om den ger oacceptabla miljöstörningar. Bilagan, Avdelning 1, Verksamheter: Livsmedel och foder Det krävs oftast tillstånd för att bygga slakterier för fisk. Antalet ton slaktvikt per år avgör om det krävs tillstånd från länsstyrelsen eller att det räcker med en anmälan till kommunen (15.10, och 15.30). För att driva en anläggning för beredning eller konservering av fisk eller skaldjur eller för tillverkning av fiskmjöl, fiskolja eller fiskpelletar krävs tillstånd av länsstyrelsen (15.60) eller anmälan hos kommunen (15.70). Det krävs tillstånd av länsstyrelsen för att driva en anläggning som ska framställa produkter som kan användas som djurfoder genom bearbetning av animaliska biprodukter som är kategori 3-material enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) 1774/2002 om hälsobestämmelser för animaliska biprodukter som inte är avsedda att användas som livsmedel, om produktionen baseras på mer än ton råvara per kalenderår (15.320). Bilagan, Avdelning 1, Verksamheter: Animaliska biprodukter Det krävs tillstånd hos länsstyrelsen eller en anmälan till kommunen för att driva en anläggning för att på annat sätt än genom förbränning av animaliska biprodukter som är kategori 1-, kategori 2- eller kategori 3 material enligt

27 Jordbruksverket Dnr /11 23(32) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) 1774/2002 om hälsobestämmelser för animaliska biprodukter som inte är avsedda att användas som livsmedel (90.240, ). Miljötillsynsförordning (2011:13) I förordningen beskrivs hur den operativa tillsynen ska fördelas mellan statliga myndigheter och de kommunala nämnderna. Här framgår också vilka statliga myndigheter som ska ge tillsynsvägledning till de operativa tillsynsmyndigheterna. Kapitel Tillsynsmyndigheterna ska samordna sig och en statlig operativ tillsynsmyndighet får överlåta tillsynen av en viss verksamhet eller objekt till en kommunal nämnd om kommunfullmäktige begär det. Kapitel 2 2 Om två eller flera myndigheter har det operativa tillsynsansvaret för ett tillsynsobjekt, får myndigheterna komma överens om hur ansvaret ska fördelas. 9 Det är kommunen som ansvarar för tillsyn av strandskyddet, förutom enligt 2 kap, 7 2. Detta stycke omfattar strandskyddet i sådana områden där länsstyrelsen är dispensprövande myndighet. 28 Det är länsstyrelsen som ansvarar för tillsyn vad gäller miljöfarlig verksamhet som omfattas av tillståndsplikt enligt bilaga till förordningen om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd. 31 Kommunerna ansvarar för viss tillsyn av miljöfarlig verksamhet enligt 9 kap. miljöbalken om det inte särskilt anges i bilagan till förordningen om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd. Kapitel 3 1 och 5 Havs- och vattenmyndigheten ska ge tillsynsvägledning för fiske och vattenbruk. 13 Punkten 1 anger att Jordbruksverket ska ge tillsynsvägledning i frågor om djurhållande verksamheter och verksamheter inom jordbruks- och trädgårdsområdet. I punkten 3b anges också att Jordbruksverket ska ge

28 Jordbruksverket Dnr /11 24(32) tillsynsvägledning vad gäller hantering av avfall där det pga. smittfara ställs särskilda krav på insamling och bortskaffande. Förordningen (2002:1086) om utsättning av genetiskt modifierade organismer i miljön Bestämmelserna gäller hantering av genetiskt modifierade organismer, med undantag för innesluten användning enligt förordningen (2000:271) om innesluten användning av genetiskt modifierade organismer. Tillsynen av användningen av GMO i Sverige sköts av olika statliga verk enligt förordningen (1998:900) om tillsyn enligt miljöbalken. En ansökan om utsläppande på marknaden eller fältförsök av GMO avsedd för odling, foder eller bearbetning hanteras av Jordbruksverket. Förordningen (1998:905) om miljökonsekvensbeskrivning Förordningen innehåller bestämmelser kring vilka uppgifter som ska ingå i den miljökonsekvensbeskrivning (MKB) som den sökande är skyldig att lämna tillsammans med sin ansökan om odlingstillstånd enligt miljöbalken. Bilaga 3 Jordbruk, skogsbruk och vattenbruk, punkten f Här framgår att intensiv fiskodling är en typ av verksamhet där en MKB ska lämnas tillsammans med ansökan om tillstånd. Förordningen (1998:940) om avgifter för prövning och tillsyn enligt miljöbalken Förordning reglerar avgifter som ska betalas för de statliga myndigheternas arbete enligt miljöbalken och bestämmelser meddelade med stöd av miljöbalken. Kapitel2 2 Avgiften för miljöfarlig verksamhet ska betalas med de belopp som beskrivs i bilagan till förordningen. Om verksamheten har tillståndsprövats ska avgiften bestämmas med utgång i tillåten produktionsvolym eller motsvarande. Av bilagan framgår avgifter för de verksamheter som beskrivs i avdelning 1, bilagan till förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd. Punkten 5.10 anger att avgiften för fiskodling är 120 kr per ton nettoproduktion om länsstyrelsen är tillsynsmyndighet. Om kommunen är tillsynsmyndighet ska företagaren betala 40 kr per ton nettoproduktion.

29 Jordbruksverket Dnr /11 25(32) Fysisk planering När en vattenbruksföretagare vill etablera sig i ett område behöver denne bl.a. ta strandskyddet i beaktande. Om själva odlingen eller nödvändiga byggnader förläggs inom strandskyddat område krävs undantag från strandskyddsbestämmelserna. Följande bestämmelser reglerar var en odlingsanläggning kan placeras: Miljöbalken (1998:808) Plan- och bygglagen (SFS 2010:900) Plan- och byggförordning (2011:338) Miljöbalken (1998:808) Kapitel 7 18c Här framgår att som särskilda skäl vid prövning av upphävande av eller dispens från strandskyddet får man ta hänsyn till om området behövs för en anläggning som för sin funktion måste ligga vid vattnet och behovet inte kan tillgodoses utanför området. Om området behövs för att utvidga en pågående verksamhet och utvidgningen inte kan genomföras utanför området kan också användas som ett särskilt skäl. 18d Idag kan kommunerna tillämpa en ny grund för strandskyddsdispens, nämligen att åtgärden bidrar till att utveckla landsbygden i ett område som pekats ut i kommunens översiktsplan som område för landsbygdsutveckling i strandnära lägen. Syftet med att redovisa områden för landsbygdsutveckling i strandnära lägen är att stimulera den lokala och regionala utvecklingen i områden som har god tillgång till fria strandområden och där en viss byggnation kan ske utan att strandskyddets syften försummas. Med åtgärder som främjar landsbygdsutvecklingen menas bl.a. sådana åtgärder som långsiktigt kan antas ge positiva sysselsättningseffekter och som kan bidra till att upprätthålla serviceunderlaget på landsbygden. Plan- och bygglagen (SFS 2010:900) Plan- och bygglagen (PBL) reglerar planläggning av mark, vatten och byggande. PBL innehåller bland annat bestämmelser för alla kommuner, som måste upprätta en översiktsplan för hela kommunen. Planläggningen ska ta hänsyn till natur- och kulturvärden, miljö- och klimataspekter och främja bl.a. en långsiktig god hushållning med mark, vatten,

30 Jordbruksverket Dnr /11 26(32) energi och råvaror samt goda miljöförhållanden i övrigt, samt en god ekonomisk tillväxt och en effektiv konkurrens. Enligt 2 kap. PBL ska hänsyn tas till de allmänna intressena vid kommunal planering, bl.a. att mark- och vattenområden ska användas för de ändamål som de är mest lämpade till. Hänsyn ska tas till beskaffenhet, läge och rådande behov. Bestämmelserna i 3 och 4 kap. i miljöbalken, dvs. bestämmelser om riksintressen ska också användas. Hänsyn ska också tas till eventuella miljökvalitetsnormer enligt 5 kap. miljöbalken. I PBL tas strandskyddet upp (4 kap. 17 ). Kommunerna, och i vissa fall länsstyrelserna, kan om det finns särskilda skäl och om det dessutom är förenligt med strandskyddets syften, upphäva strandskyddet inom detaljplanerat område. Om detaljplanebestämmelserna för upphävande av strandskyddet ska ändras ska bestämmelserna i 7 kap. 18 c-18 g miljöbalken tillämpas. Plan- och byggförordning (2011:338) Denna förordning innehåller föreskrifter för tillämpning av plan- och bygglagen. EU-lagstiftningen Vattenbruket ingår som en del i EU:s gemensamma fiskeripolitik. Följande bestämmelser gäller för vattenbruk inom den gemensamma fiskeripolitiken: Rådets förordning (EG) nr 2371/2002 om bevarande och hållbart utnyttjande av fiskeresurserna inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken Rådets förordning (EG) nr 2371/2002 om bevarande och hållbart utnyttjande av fiskeresurserna inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken Det övergripande målet för den gemensamma fiskeripolitiken är att säkra att levande akvatiska resurser används på ett hållbart sätt i ekonomiskt, miljömässigt och socialt hänseende. Idag omnämns vattenbruket rådets förordning om den gemensamma fiskeripolitiken. I praktiken har vattenbruket inte varit i fokus. Från och med 2014 kommer en ny fiskeripolitik att gälla och Jordbruksverket har getts möjlighet att lämna synpunkter. I den nya fiskeripolitiken pekas vattenbruket särskilt ut som en viktig del för att möta den framtida efterfrågan på fisk som bl.a. livsmedel.

31 Jordbruksverket Dnr /11 27(32) Artikel 1: Räckvidd Punkt 1. Den gemensamma fiskeripolitiken ska bl.a. omfatta bevarande, förvaltning och utnyttjande av levande akvatiska resurser, vattenbruk samt beredning och avsättning av fiskeri- och vattenbruksprodukter. Punkt 2: Den gemensamma fiskeripolitiken ska tillhandahålla samordnade åtgärder för bl.a. bevarande, förvaltning och utnyttjande av de levande akvatiska resurserna, villkor för tillträde till fiskevatten och resurser, kontroll och tillsyn och vattenbruk. Artikel 30: Kommittén för fiske och vattenbruk Punkt 1: Kommissionen ska stödjas av en kommitté för fiske och vattenbruk. Artikel 31: Regionala rådgivande nämnder Punkt 1: Det ska inrättas regionala rådgivande nämnder som särskilt ger kommissionen råd i frågor om fiskeförvaltning i vissa havsområden eller fiskezoner. Punkt 2: Dessa nämnder ska huvudsakligen bestå av representanter för fiskare och andra representanter för intressen som påverkas av den gemensamma fiskeripolitiken, t.ex. representanter för fiske- och vattebrukssektorerna, för miljö- och konsumentintressen samt vetenskapliga experter från alla medlemsstater som har fiskeriintressen i havsområdet eller fiskezonen i fråga. Europeiska fiskerifonden (EFF) EU-stöd till fiskerinäringen under perioden kommer från Europeiska fiskerifonden (EFF). Pengarna ska bidra till en ekonomiskt, ekologiskt och socialt hållbar fiskerinäring. Följande bestämmelser rör stöd ur den europeiska fiskerifonden: Rådets förordning (EG) nr 1198/2006 av den 27 juli 2006 om Europeiska fiskerifonden Kommissionens förordning (EF) nr 498/2007 av den 26 mars 2007 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EG) nr 1198/2006 av den 27 juli 2006 om Europeiska fiskerifonden (EFF) Förordningen (1994:1716) om fisket, vattenbruket och fiskerinäringen Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 2011:33) om ändring i Fiskeriverkets föreskrifter (FIFS 2008:10) om ekonomiskt stöd till fiskerinäringen

32 Jordbruksverket Dnr /11 28(32) Rådets förordning (EG) nr 1198/2006 av den 27 juli 2006 om Europeiska fiskerifonden Förordningen utgör grunden för den Europeiska fiskerifonden (EFF). Här anges tillämpningsområde och definitioner, syften och uppdrag, principer för stöd, finansieringsram, strategiska planer samt hur de ska följas upp, programplanering, prioriterade områden, utvärdering av det operativa programmet m.m. Kommissionens förordning (EF) nr 498/2007 av den 26 mars 2007 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EG) nr 1198/2006 av den 27 juli 2006 om Europeiska fiskerifonden (EFF) Tillämpningsförordning till rådets förordning (EG) nr 1198/2006 av den 27 juli 2006 om Europeiska fiskerifonden (EFF). Förordningen (1994:1716) om fisket, vattenbruket och fiskerinäringen Kapitel 4: Stöd till vattenbruket och fiskerinäringen m.m. Detta kapitel kompletterar rådets förordning (EG) nr 1198/2006 av den 27 juli 2006 om Europeiska fiskerifonden (EFF), samt kommissionens förordning (EF) nr 498/2007 av den 26 mars 2007 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EG) nr 1198/2006 av den 27 juli 2006 om Europeiska fiskerifonden (EFF). 2-9 anger vilken typ av stöd som får lämnas, definitioner samt allmänt om stöd anger bestämmelser kring förvaltande och attesterande myndighet, övervakningskommitté, revisionsmyndighet samt inrättandet av fiskeområdesgrupper anger bestämmelser kring förfarandet i stödärenden såsom ansökan om stöd, utbetalning av stöd och beslutande myndighet ange närmare vilka åtgärder som kan få stöd, hur oegentligheter ska rapporteras samt Jordbrukets bemyndigande att meddela ytterligare föreskrifter. Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 2011:33) om ändring i Fiskeriverkets föreskrifter (FIFS 2008:10) om ekonomiskt stöd till fiskerinäringen Föreskriften innehåller närmare bestämmelser för ekonomiskt stöd till fiskerinäringen.

33 Jordbruksverket Dnr /11 29(32) Livsmedelslagstiftningen Livsmedelslagstiftningen omfattar i stort sätt allt som vi äter, med undantag för läkemedel. Livsmedelslagstiftningen ska se till att det livsmedels om säljs inte är skadliga, smittförande eller annars otjänliga som människoföda. Konsumenterna ska också kunna lita på att märkningen av varorna är riktig. Den som hanterar livsmedel yrkesmässigt är ansvarig för sina produkter. Följande bestämmelser rör livsmedelsproduktion: EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING (EG) nr 178/2002 av den 28 januari 2002 om allmänna principer och krav för livsmedelslagstiftning, om inrättande av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet och om förfaranden i frågor som gäller livsmedelssäkerhet Livsmedelslagen (SFS 2006:804) Livsmedelsförordningen (SFS 2006:813) EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING (EG) nr 178/2002 av den 28 januari 2002 om allmänna principer och krav för livsmedelslagstiftning, om inrättande av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet och om förfaranden i frågor som gäller livsmedelssäkerhet EU-förordning nr 178/2002 är grundläggande för all livsmedelslagstiftning. Den innehåller allmänna principer för hur EU och medlemsstaterna ska lagstifta inom livsmedelsområdet, livsmedelsföretagarnas grundläggande skyldigheter och hur EU:s livsmedelsmyndighet, EFSA, ska arbeta. Livsmedelslagen (SFS 2006:804) Den svenska livsmedelslagen kompletterar EU-förordningarna. Den innehåller bestämmelser kring hur säkras en hög skyddsnivå för människors hälsa och för konsumenternas intressen när det gäller livsmedel. Livsmedelsförordningen (SFS 2006:813) Den svenska talar bl.a. om vilken myndighet som ska kontrollera olika slag av anläggningar. Den ger också Livsmedelsverket rätt att besluta föreskrifter.

34 Jordbruksverket Dnr /11 30(32) Lagstiftning rörande animaliska biprodukter Animaliska biprodukter är sådant från djurriket som inte är livsmedel och som ännu inte bearbetats eller behandlats till framställda produkter. Av animaliska biprodukter kan utvinnas till exempel kött- och benmjöl, fett och gelatin avsett för foder eller tekniskt bruk. I lagstiftningen finns folk- och djurhälsobestämmelser om insamling, transport, lagring, bearbetning och användning eller bortskaffande av animaliska biprodukter och framställda produkter, så att dessa produkter inte innebär några risker för människors eller djurs hälsa. Följande bestämmelser gäller för animaliska biprodukter: Rådets förordning (EG) nr 1069/2009 om hälsobestämmelser för animaliska biprodukter och därav framställda produkter som inte är avsedda att användas som livsmedel och om upphävande av förordning (EG) nr 1774/2002 (förordning om animaliska biprodukter) Kommissionens förordning (EU) nr 142/2011 om genomförande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1069/2009 om hälsobestämmelser för animaliska biprodukter och därav framställda produkter som inte är avsedda att användas som livsmedel och om genomförande av rådets direktiv 97/78/EG vad gäller vissa prover och produkter som enligt det direktivet är undantagna från veterinärkontroller vid gränsen Föreskrifter om ändring i Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 2006:84) om befattning med animaliska biprodukter och införsel av andra produkter, utom livsmedel, som kan sprida smittsamma sjukdomar till djur Rådets förordning (EG) nr 1069/2009 om hälsobestämmelser för animaliska biprodukter och därav framställda produkter som inte är avsedda att användas som livsmedel och om upphävande av förordning (EG) nr 1774/2002 (förordning om animaliska biprodukter) Artikel 9 I artikeln definieras kategori 2-material där bland annat fisk som dött av okänd orsak inom vattenbruket ingår. Artikel 10 I artikeln definieras kategori 3-material där allt material från vattenbruket som inte är kategori 2-meterial ingår (punkterna d, i-j samt k:i och l) Artikel 11 I punkten 1d anges begränsningar för hur animaliska biprodukter får användas. Det är inte tillåtet att utfodra odlad fisk med bearbetat animaliskt protein från djurkroppar och delar av djurkroppar av odlad fisk av samma art.

35 Jordbruksverket Dnr /11 31(32) Artikel 13 I punkten g beskrivs de regler som gäller bortförskaffande och användning av kategori 2-material. Material från vattenlevande djur ska t.ex. ensileras, komposteras eller omvandlas till biogas. Artikel 14 I punkten g beskrivs de regler som gäller bortförskaffande och användning av kategori 3-material. Material från vattenlevande djur ska t.ex. ensileras, komposteras eller omvandlas till biogas. När det gäller skal från skaldjur där kött och vävnader inte tagits bort kan dessa användas under förhållanden som fastställts av den behöriga myndigheten och förhindra att det uppstår risk för människors och djurs hälsa, se punkten h. Artikel 18 Tillstånd utfodra djur med fiskprodukter i det fall då risken för att sprida sjukdom till människa och djur kan uteslutas, kan sökas hos den behöriga myndigheten. Detta gäller bara kategori 2- och 3-material. Artikel 20 Tillvägagångssättet vid ansökning om alternativ metod att hantera ABPprodukter beskrivs här. Kommissionens förordning (EU) nr 142/2011 om genomförande av Europaparslamentets och rådets förordning (EG) nr 1069/2009 om hälsobestämmelser för animaliska biprodukter och därav framställda produkter som inte är avsedda att användas som livsmedel och om genomförande av rådets direktiv 97/78/EG vad gäller vissa prover och produkter som enligt det direktivet är undantagna från veterinärkontroller vid gränsen Bilaga IV Kapitel III I punkterna A-G presenteras sju olika metoder för bearbetning. Kapitlet öppnar för en sjunde alternativ metod som måste godkännas av den behöriga myndigheten. Punkt F I punkten beskrivs bearbetningsmetoder för kategori 3-material som kommer från vattenlevande djur och ryggradslösa vattenlevande djur. Bilaga X Avsnitt 3, kapitel II Här anges särskilda krav för utsmällt fett, fiskolja och fettderivat från kategori 3- material. Kapitel III

36 Jordbruksverket Dnr /11 32(32) Här anges krav för visst fiskfoder och fiskagn. Även regler för animaliska biprodukter från fisk och ryggradslösa djur som ska användas som foder till fisk eller andra odlade vattenlevande djur finns angivna. Bilaga XIV Avsnitt 2, kapitel IV Här beskrivs import av visst material för andra ändamål än utfodring av landlevande produktionsdjur. Den behöriga myndigheten får ge tillstånd att utfodra vissa djur, så som pälsdjur, med material från vattenbruket. Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 2006:84) om befattning med animaliska biprodukter och införsel av andra produkter, utom livsmedel, som kan sprida smittsamma sjukdomar till djur Kapitel 2 25 Här framgår att animaliska biprodukter från slakt och styckning i de församlingar som anges i Bilaga 2 får grävas ner efter särskilt tillstånd från jordbruksverket.

37 1(19) Dnr / Bilaga 2 Jordbruksverkets förslag på förenklingar för vattenbruksnäringen Innehåll Orimliga tillsynskostnader... 2 Problem... 2 Bakgrund... 2 Lösning Lösning Förenklad och förbättrad tillsyn... 8 Problem... 8 Bakgrund... 8 Lösning Lösning Offentlig smittskyddskontroll av vattenbruket Problem Bakgrund Lösning Förbättrade handläggningsprocesser vid prövning och utökning av odlingstillstånd Problem Bakgrund Lösning Svårigheten med att hitta lämpliga odlingsområden Problem Bakgrund Lösning Svårt att starta odling inom strandskyddat område Problem Bakgrund Lösning Lösning Definition av vattenbruk i nationell lagstiftning Problem Bakgrund Lösning Jordbruksverket Jönköping jordbruksverket@jordbruksverket.se

38 Jordbruksverket Dnr /11 2(19) Förenklingar ur näringens perspektiv I arbetet med att ta fram förenklings- och förbättringsförslag för vattenbruksnäringen har Jordbruksverket använt sig av utredningen Det växande vattenbrukslandet (SOU 2009:26). Här beskrivs de problem som näringen upplever som störst. Jordbruksverket har tagit fasta på dessa problem och ger förslag på hur flera av dessa kan lösas. Jordbruksverket har också haft en arbetsgrupp till sin hjälp, bestående av länsstyrelsen, Havs- och vattenmyndigheten, Livsmedelsverket, Statens veterinärmedicinska anstalt, Boverket och Lars-Ove Eriksson (SLU). Jordbruksverket har också haft en referensgrupp med representanter från näringen, samt en hearing där synpunkter har inhämtats. Tre av förslagen: Förenklad och förbättrad tillsyn, Orimliga tillsynskostnader och Förbättrade handläggningsprocesser vid prövning och utökning av odlingstillstånd, är hårt knutna till varandra då avgifterna för tillsyn ska bekosta handläggningen vid all prövning av vattenbruksverksamhet. Detta innebär att vid koncentrering av tillsyn till ett län måste även handläggning koncentreras till samma län. Om tillsyn och handläggning länkas samman ska den aktuella länsstyrelsens kostnad för tillsyn och handläggning justeras i det årliga ramanslaget. Följs vårt förslag av ny tillsynsavgift är det möjligt att räkna ut hur mycket ramanslaget ska justeras för att täcka kostnaderna för länsstyrelsen som tar på sig ansvaret. Här beskrivs de problem som vattenbruksföretagen upplever och en lösning presenteras. Orimliga tillsynskostnader Problem Avgifterna för den tillsyn och kontroll som sker hos företagarna upplevs idag vara orimligt höga. Bakgrund Tillsynsavgiften för vattenbruk anges i förordningen (1998:940) om avgifter för prövning och tillsyn enligt miljöbalken. Avgifterna anges för de olika verksamheter som beskrivs i bilagan, avdelning 1 till förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd. Tillsynsavgiften för kontroll enligt fiskeri-, djurskydds- och livsmedelslagstiftningen är densamma som för annan animalieproduktion, och kommer inte tas upp i diskussionen. Tillsynsavgiften ska täcka kostnaden för tillsynen samt länsstyrelsens kostnad för prövning av tillstånd för miljöfarlig verksamhet enligt miljöbalken samt för bedömning av nödvändig miljökonsekvensbeskrivning (MKB).

39 Jordbruksverket Dnr /11 3(19) Dagens tillsyn hos företag inom sektorn för primärproduktion ska vara finansierad genom avgifter. Särskild hänsyn ska tas till små- och medelstora företags möjlighet att bära kostnaderna för tillsynen enligt EU- rådets förordning 882/ Den legala grunden för att ta ut tillsynsavgift ges i förordningen om avgifter för prövning och tillsyn. I bilagan, under Avgifter enligt 2 kap. för tillståndspliktiga verksamheter, punkten 5.10, fastställs taxor för fiskodling. De årliga avgifterna för fiskodling uppgår till 120 kronor per ton nettoproduktion och år, om det är länsstyrelsen som utför tillsynen. Överlåter länsstyrelsen tillsynen till kommunen tar kommunen en tillsynsavgift på den faktiska kostnaden, dvs. arbetad tid, resor osv, samt en kostnad på 40 kronor per ton nettoproduktion och år. Avgiften som länsstyrelsen debiterar för sin miljötillsyn är förordningsstyrd men kommunerna är till viss del fria att sätta sin egen tillsynsavgift. Kommunernas tillsynsavgift tillfaller även den egna kommunen medan länsstyrelsens avgift går direkt in i den centrala statskassan. Tillsynskostnaden för fiskodling är linjär utan tak vilket lett till mycket höga tillsynskostnader. För jordbruksverksamhet som är tillståndspliktig enligt punkterna 1.10 och 1.11 i bilagan till förordningen (1998:899) ska avgiften betalas med kronor till länsstyrelsen eller kronor till kommun. Tillsynskostnaden 120 kr per ton nettoproducerad fisk och år bestämdes under 1980-talet. En linjär tillsynskostnad ansågs vara mest rättvist. Och baserade sig på en hypotetisk maxproduktion motsvarande 150 ton per år. Sveriges största fiskodling på 80-talet producerade cirka 100 ton per år och tillsynskostnaden var då cirka kr vilket ansågs vara en rimlig kostnad. I skrivande stund pågår en revision av förordningen som reglerar tillsynskostnaderna, Redovisning av regeringsuppdrag Avgifter för prövning och tillsyn enligt miljöbalken, PM, Dnr Rt. Enligt miljödepartementet ska arbetet slutföras under hösten och vintern I förslaget till ändring av förordningen (1998:940) har fiskodlingens avgift endast omvandlats från ton nettoproducerad fisk till ton använt foder vilket får till följd att avgiften höjs ytterligare med cirka 15 % då 1 kg fisk förbrukar cirka 1,1-1,2 kg foder. Idag är avgiften för miljötillsyn på fiskodling inte relaterad till kostnaden för tillsynen, har djurhållning inom jordbruket fortfarande en maxtaxa på kr för miljötillsyn. är tillsynskostnaden för en fiskodling på ton, kr per år, 1 Europaparlamentets och Rådets förordning (EG) Nr 882/2004 av den 29 april 2004, om offentlig kontroll för att säkerställa kontrollen av efterlevnaden av foder- och livsmedelslagstiftningen samt bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd

40 Jordbruksverket Dnr /11 4(19) finns det odlingstillstånd på över ton i Sverige och utvecklingen går mot ännu större tillstånd. I förordningen om miljöfarlig verksamhet, bilagan under Jordbruk definieras begreppet djurenhet (DE). DE är ett mått på djurhållning och beror på att många djur producerar mycket gödsel som kan påverka miljön. För andra djurarter motsvaras en DE av det antal djur som har en årlig sammanlagd avsöndring motsvarande 100 kg kväve (N) eller 13 kg fosfor (P) i färskt träck eller urin". I revisionen av förordningen om avgifter och tillsyn föreslår Naturvårdsverket att all djurhållning enligt bilagan 1.10 dvs. jordbrukets djurhållning, ska ges ett avgiftssystem där anläggningar på mer än djurenheter ska betala 80 x 400 kr dvs kr. Det innebär cirka 10 gånger den tidigare avgiften för jordbruket. Detta föreslås bli det framtida taket för vad jordbruket ska betala i tillsynsavgift för sin djurhållning! I utredningen Det växande vattenbrukslandet finns på sidan 71 en figur, 3:1, som visar det beräknade utsläppet av kväve (N) och fosfor (P) per producerat ton fisk och år motsvarar 50 respektive 7 kg. Enligt definitionen ovan motsvarar således en DE två ton producerad fisk. Det betyder att ton producerad fisk släpper ut lika mycket N och P som 500 ton lantbruksdjur men har kr högre tillsynskostnad. Den svenska vattenbruksnäringen har vid flera tillfällen påpekat att nuvarande system för avgiftstaxor är oproportionerligt i jämförelse med annan djurproduktion och att den dessutom är betydligt högre än vad de ansvariga myndigheterna har i faktisk kostnad för att utöva tillsynen, vilket är själva motivet för denna avgift. Som jämförelse kan nämnas tillsynsavgiften för en anläggning med framställning av pappersmassa av trä eller andra fibrösa material eller av mer än ton returfibermassa per år är. Om produktionen är mer än ton sulfat- och sulfitmassa per år och verksamheten har blekeri är tillsynsavgiften kr om länsstyrelsen utför tillsynen. Detta motsvarar ca 70 % av kostnaden för tillsynen av en tons fiskodling. Om det istället är kommunen som utför tillsynen på pappersanläggningen är tillsynsavgiften kr eller knappt 25 % av avgiften för en tons odling. Lösning 1 Vi föreslår att tillsynsavgiften ska ha en tydligare koppling till tillsynens omfattning och kostnaden för tillsynen finansiera de faktiska kostnader som länsstyrelsen eller kommunen har för prövning och tillsyn. Vi föreslår att avgiftsmodellen ska vara sådan att den uppfattas som rättvis, konkurrensneutral och enkel att förstå för den som betalar,

41 Jordbruksverket Dnr /11 5(19) avgiften är förutsägbar för företagen, företagen ges ett klart incitament till att undvika eller minska uppkomsten av onödiga kostnader i samband med tillsynen. Onödiga kostnader kan vara brister i egenkontroll och dokumentation av denna som kräver extra uppföljning av myndigheterna, den baseras på faktiska kostnader för tillsynen samt på en riskklassificering av företaget, företaget kan påverka storleken på avgiften genom att påverka sin riskklassificering eftersom grunderna för denna bygger på hur väl företagaren sköter egenkontrollen och arbetar förebyggande, visa att företag som ger bra tillsynsunderlag eller betraktas som lågriskverksamhet får tillsynsbesök mer sällan än andra. Förslag till ändring av lydelse i förordningen (1998:940) om avgifter för prövning och tillsyn enligt miljöbalken, bilagan Avgifter enligt 2 kap. för tillståndspliktiga verksamheter FISKODLING M.M För en verksamhet som är tillståndspliktig enligt punkt 5.10 i bilagan till förordningen om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd ska avgiften betalas med 120 kronor per ton nettoproduktion (L) eller 40 kronor per ton nettoproduktion (K). Ändras till FISKODLING M.M För en verksamhet som är tillståndspliktig enligt punkt 5.10 i bilagan till förordningen om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd ska avgiften betalas med kostnaden för antalet djurenheter DE enligt samma bilaga, avdelning 1, JORDBRUK. Vi föreslår att djurhållning med lika miljöpåverkan ska bedömas på samma sätt. Produktion av fågel, gris, ko och fisk påverkar miljön bland annat genom ett visst näringsläckage. Skillnaden mellan produktion av lantbrukets djur och fisk är att stallgödsel från lantbruket sprids över landareal och det sker en viss retention av näringsämnen innan dessa hamnar i recipienten. I en fiskodling sker ingen retention utan näringen hamnar direkt i recipienten. Hur stor retentionen är vid spridning av stallgödsel beror av flera faktorer, exempelvis tidpunkt för spridning, jordart och avstånd till recipienten. Trots att ingen retention sker av näringsämnen från en fiskodling varierar näringspåverkan på närmiljön beroende på var odlingen har placerats. Det finns idag ingen schablon framtagen för hur mycket kväve och fosfor från en DE inom lantbrukets djurhållning som faktiskt når recipienten.

42 Jordbruksverket Dnr /11 6(19) Jordbruksverket anser att även fiskodlingens tillsynsavgift ska baseras på DE och ha samma avgift som lantbruket där två ton fisk utgör en djurenhet.

43 Jordbruksverket Dnr /11 7(19) Enligt föreslagen revision av SFS 1998:940 från 2008 skulle det se ut på följande sätt: Producerad fisk (ton) Djurenheter (DE) Avgiftsnivå Avgiftsfaktor (kr) Figur 1. Avgiftsnivån ska multipliceras med avgiftsfaktorn 400 kr per DE för att få fram aktuell tillsynsavgift. Detta innebär att en tons fiskodling skulle betala en avgift på 40 multiplicerat med 400, dvs kr. Detta anser vi är rimligt i förhållande till förväntad nedlagd tid på miljötillsyn och tillståndsprövning. Det är också jämförbart med den modell som föreslås gälla för jordbrukets djurhållning. I tillägg till ny avgiftsmodell för fiskodling ska företagen riskklassificeras. Vi föreslår att företag som har en god egenkontroll ges en lägre riskklassificering vilket leder till färre besök samt en lägre tillsynskostnad. Exakt hur en riskklassificering ska se ut är något som Jordbruksverket kommer arbeta fram tillsammans med näring, berörda myndigheter och kontrollorgan. Jordbruksverket anser att näringen ska bära sina egna tillsynskostnader och handläggningskostnader för tillstånd om det inte finns synnerliga skäl. Nuvarande avgiftskonstruktion är föråldrad och är inte i samklang med de avgifter som tas ut inom andra områden som djurskydd, foder och livsmedelskontroll. Nuvarande system hämmar tillväxten och upplevs som orättvis. Med ett incitament som riskklassificering där lägre riskklass ger färre besök sporras företagen att bli bättre och i stället för att betala avgifter kan man investera i ny teknik som ökar företagets miljö- och djursäkerhet och ytterligare kan sänka riskklassen. Lösning 2 Jordbruksverket anser det viktigt att snarast komma till rätta med de orimliga tillsynskostnaderna. Verket förordar den ovan beskrivna lösning 1, men har tagit fram ett förslag baserat på dagens utformning av förordningen (1998:940) om avgifter för prövning och tillsyn enligt miljöbalken. Jordbruksverket bedömer att följande nivåer för tillsynsavgiften är rimliga.

44 Jordbruksverket Dnr /11 8(19) Jordbruksverket föreslår följande lydelse av bilagan Avgifter enligt 2 kap. för tillståndspliktiga verksamheter FISKODLING M.M För en verksamhet som är tillståndspliktig enligt punkt 5.10 i bilagan till förordningen om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd ska avgiften betalas med kronor (L) eller kr (K), om produktionen är baserad på mer än ton foder per år kronor (L) eller kronor (K) om produktionen är baserad på mindre än ton foder per år kronor (L) eller kronor (K) om produktionen är baserad på mindre än 960 ton foder per år kronor (L) eller kronor (K) om produktionen är baserad på mindre än 120 ton foder per år. Förenklad och förbättrad tillsyn Problem Den tillsyn som görs hos vattenbruksföretagen sker idag enligt flera olika lagstiftningar. Hur tillsynen görs hos företagaren varierar mellan olika län och många företagare upplever att kompetensen hos de olika tillsynspersonerna varierar. Företagen vill ha en bättre återkoppling från tillsynen, lika bedömningar mellan länen och en högre kompetens förande vattenbruk bland tillsynsutövarna. Bakgrund Kommunen är tillsynsmyndighet över anmälningspliktiga vattenbruksanläggningar med nettoproduktion på mindre än 40 ton per år. De är även tillsynsmyndighet över livsmedelslagstiftningen i samband med slakt om företaget slaktar mindre än 250 ton fisk per år. Länsstyrelsen utövar tillsyn för tillståndspliktiga vattenbruksanläggningar med en nettoproduktion över 40 ton per år, både enligt fiskerilagstiftningen och miljölagstiftningen. Länsstyrelsen är även tillsynsmyndighet för djurskyddet vid odlingarna samt enligt livsmedelslagstiftningen och de övergripande EUbestämmelserna för primärproduktionsledet fram till och med slakt. Vad gäller miljöbalkstillsynen för tillståndspliktiga anläggningar kan den överlåtas till kommunen. Livsmedelsverket är den myndighet som utför tillsyn enligt livsmedelslagstiftningen om slaktvolymen överskrider 250 ton/år. En odling kan därmed besökas av flera olika personer med olika tillsynsansvar och med varierande kunskap om hur verksamheten fungerar. I Det växande vattenbrukslandet beskrivs näringens syn på tillsynen.

45 Jordbruksverket Dnr /11 9(19) Näringen anser att kompetensen hos tillsynspersonen är för låg, verksamhetsutövaren själv får undervisa tillsynspersonen i fiskodling, verksamhetsutövaren inte har något utbyte av tillsynen eftersom denne inte får någon återkoppling, tillsynen inte leder till någon utveckling av företagets miljöarbete. Vid en rundringning till de olika länsstyrelserna och i utredningen beskriver länsstyrelsen att några av skälen till detta är att: tillsynen av vattenbruksanläggningar inte är högt prioriterad, oavsett om det är länsstyrelsen eller kommunen som utför den, näringen är relativt ny och tillsynsmyndigheten har varierande kunskap om verksamheten, länsstyrelserna och kommunerna har inte de resurser som krävs för att göra en bra tillsyn och hålla en hög kompetens hos tillsynspersonerna, på grund av det låga antalet odlingar är det svårt för respektive länsstyrelse arbeta upp och bibehålla kompetens inom tillsynsarbetet, de centrala myndigheterna har i vissa fall inte tagit fram vägledningsdokument för hur tillsynen ska utföras och i andra fall finns tillsynsvägledning, vilken dock inte är uppdaterad. Dessa faktorer sammantaget har gjort att tillsynen och bedömningarna kan variera mellan olika län och kommuner. Bristen på gemensamma vägledningsdokument har lett till både att näringen och tillsynsmyndigheten (kommun eller länsstyrelse) upplever en osäkerhet kring hur tillsynen ska utföras. Behovet av en mer nationellt sammansvetsad tillsynsverksamhet där centrala myndigheter tar ett större ansvar är stort. Lösning 1 I rapporten Koncentration av länsstyrelseverksamhet (Ds 2007:28) beskrivs hur kärnverksamheter kan koncentreras för att samla ansvaret till ett mindre antal länsstyrelser. Koncentration innebär att dessa länsstyrelser fullgör verksamheten även i andra län än det egna. Syftet med en ökad koncentration och samordning är att åstadkomma en högre effektivitet och att säkerställa en väl fungerande rättssäkerhet. Utredningen finner att det är motiverat att koncentrera verksamheter som kännetecknas av behovet av likformigt utförande (jämfört med en verksamhet som bör anpassas efter länets förutsättningar) begränsat samband med länsstyrelsens övriga kärnverksamhet

46 Jordbruksverket Dnr /11 10(19) begränsad betydelse för länsstyrelsens uppdrag enligt 2 länsstyrelseinstruktionen låg besöksfrekvens få externa besök begränsat behov av lokalkännedom liten omfattning och hög komplexitet Utredningen har inte analyserat en verksamhet som just vattenbruk men vi anser att kriterierna ovan passar väl in och att vattenbrukstillsyn bör kunna koncentreras. För de areella näringarna anser utredningen att det är lämpligt att koncentrera bitillsyn, men Flera grupper i tabellen är mycket heterogena och förslagen omfattar inte riktigt all verksamhet som kan rymmas inom vissa grupper. Bland annat avser förslagen ifråga om verksamhet 208 inte länsstyrelsernas uppgifter ifråga om bygdeavgifter och rederistöd. På samma sätt omfattar verksamhet 605 (Tillsyn och kontroll, lantbruk) ett flertal olika uppgifter, men utredningens förslag avser endast länsstyrelsernas uppgifter ifråga om bitillsyn. Utredningen resulterade i att Regeringens proposition 2011/12:31 Ändring av viss länsstyrelseverksamhet. Förslag till lag om ändring i bisjukdomslagen (1974:211). Härigenom föreskrivs att det i bisjukdomslagen (1974:211) ska införas en ny paragraf, 3a, av följande lydelse. Föreslagen lydelse 3a Regeringen meddelar föreskrifter om vilka länsstyrelser som ansvarar för uppgifter enligt denna lag. I utredningen Det växande vattenbrukslandet föreslås att det ska tillsättas regionala tillsynspersoner som ska sköta all tillsyn av vattenbruksverksamhet. Vi instämmer i utredningens förslag att tillsätta regionala tillsynspersoner. Vi föreslår att ansvaret för all tillsyn enligt djurskydds-, smittskydds-, miljö-, livsmedels- och fiskerilagstiftning, av både tillståndspliktiga och anmälningspliktiga vattenbruksanläggningar, koncentreras och utförs av regionala tillsynspersoner som är specialiserade på vattenbruksverksamhet. Detta innebär att tillsynspersonernas geografiska ansvarsområden blir större och att samma tillsynsperson utför all den tillsyn som krävs enligt de olika lagstiftningarna. De regionala tillsynspersonerna ska vara placerade vid ett antal länsstyrelser där det inom länet finns vattenbruksföretag. Berörda centrala myndigheter ska arbeta för gemensamma bedömningsgrunder mellan berörda länsstyrelser och bilda nätverk där tillsynspersonerna kan ges ständig uppdatering inom viktiga kontrollområden. Jordbruksverket ska också koordinera arbetet så att berörda

47 Jordbruksverket Dnr /11 11(19) centrala myndigheter uppdaterar befintliga tillsynshandledningar, alternativt utvecklar nya tydliga tillsynshandledningar. Liknande organisation används inom andra områden, exempelvis inom småskalig livsmedelsproduktion av ost- och charkprodukter där tillsynen lämnats från kommunen till Livsmedelsverket. Livsmedelsverket baserade sin samordning av den kommunala tillsynen på flera utredningar, bl.a. Jordbruksverkets och Livsmedelsverkets rapport Åtgärder för att främja och underlätta för småskalig livsmedelsförädling ett regeringsuppdrag till Jordbruksverket och Livsmedelsverket (RA2005:10) samt projektet Samverkan mellan Livsmedelsverket, Lokala Inspektörer och Producenter med Småskalig förädling, förkortat SLLIPS. Projektet syftade till att utveckla nya samverkansformer mellan myndigheter och små företag. I Livsmedelsverkets rapport Lokal och regional livsmedelsproduktion - Kartläggning, analys och förslag till åtgärder (SLV ) identifierades kritik som riktades mot brister i tolkning och tillämpning av lagstiftningen vilken antogs bero på bristande kompetens hos tillsynspersonerna. I rapporten anges att Tillsynsansvariga, dvs. kommunala inspektörer för olika sakområden (t.ex. mjölk, fisk, kött) vid mindre verksamheter, bör ha tillräckligt många tillsynsobjekt inom enskilda sakområden för att kunna upprätthålla en hög kompetens. Många kommunala inspektörer har ensamt ansvar för livsmedelstillsynen i kommunen. Detta ökar kommunens sårbarhet vid sjukskrivningar och nyanställningar och bidrar till en tillsyn som inte är konkurrensneutral (s. 53). Ett fåtal inspektörer inom ett visst sakområde ger bättre möjligheter till att bygga upp effektiva nätverk för likabehandling och kompetensutveckling. Förslaget om att tillsätta regionala tillsynspersoner bedöms kunna leda till en mer enhetlig tillsyn med tillgång till den specialkompetens som behövs för kontroll av dessa anläggningar. Förslaget gynnar livsmedelsföretagen, inte minst dem som har verksamhet med småskalig tillverkning av korv, ost och andra produkter av animaliskt ursprung. Förslaget berör cirka 600 företag. I jämförelse med antalet ost- och charkproducenter finns det cirka 175 fiskodlingsföretag och cirka 35 skaldjursodlare (musslor, ostron och kräftor). Problematiken som Livsmedelsverket beskriver vid tillsynen av ost- och charkproducenter i mindre skala liknar problematiken vid tillsyn av vattenbruksanläggningar och Jordbruksverket anser inte att det är nödvändigt att utreda frågan ytterligare. Färre tillsynsmän med högre kompetens gynnar vattenbruksföretagen på samma sätt som för småskaliga ost- och charkproducenter. Det blir också lättare att rikta utbildningsinsatser till tillsynspersoner om gruppen är mindre. En grupp av tillsynspersoner med relevant utbildning och hög kompetens kan dessutom genom bra återkoppling bidra till näringens framtida utveckling. Det är dock viktigt att påpeka att dessa tillsynspersoner inte ska syssla med extern rådgivning m.m. enligt det tidigare arbetssättet före miljöbalkens införande.

48 Jordbruksverket Dnr /11 12(19) Med de specialiserade tillsynspersonernas stora geografiska verksamhetsområde är det viktigt att bygga upp en hållbar arbetssituation. Jordbruksverket tycker det är viktigt att ta tillvara de erfarenheter Livsmedelsverket gjort och studera hur deras tillsynsorganisation är uppbyggd. Det är även viktigt att denna nya grupp av tillsynspersoner integreras i länsstyrelsens övriga prövnings- och tillsynsverksamhet så att det inte bildas stuprörssystem med litet utbyte mot annan prövnings- och tillsynsverksamhet. De län som accepterar koordineringsansvaret ska skicka sina tillsynsmän på utbildning i vattenbrukstillsyn. En sådan utbildning finns inte i dag men genom det nätverk som bildats inom Yrkeshögskolans utbildning Odlarkörkort; fiskodling kan en sådan organiseras på kort tid. Utbildningsbehovet varierar beroende på länsstyrelse och under den tid uppdraget pågått har vi inte kunnat i detalj precisera de utbildningsinsatser som behövs. Preciseringen av utbildningsinsatsen bör göras i samråd med de berörda länsstyrelser som tar på sig ansvaret för att koordinera tillsynen, vilket också effektiviserar och minskar utbildningskostnaden för utbildningen. Grunden för tillsynsutbildning inom vattenbruk ska utgöras av professionsutbildning samt specialiseringsutbildningar. Jordbruksverket vill tillsammans med andra centrala myndigheter att ta fram metoder för att mäta, bedöma och följa upp kompetens samt ta fram en tillsynsvägledning. Jordbruksverket strukturerar och samverkar med andra myndigheter i arbetet runt riskvärdering och riskhantering så att den operativa tillsynen får bättre underlag för bedömningar och för utformande av riskbaserad tillsyn. Jordbruksverket ska skapa mötesplatser och främja nätverk och forum där tillsynspersoner från olika delar av landet möts och samverkar. Verket kan även i samarbete med högskolor, universitet och andra berörda myndigheter och utveckla forskning relevant för tillsynen. Lösning 2 Jordbruksverket anser att en regional struktur för tillsyn och kontroll enligt Lösning 1 innebär en stor förenkling och förbättring för vattenbruksföretagen. Men då utbildningsbehovet på de olika länsstyrelserna varierar och någon färdig utbildning om tillsyn enligt de olika lagstiftningarna inte finns att tillgå idag, får denna kompetens byggas upp successivt. Därför föreslår Jordbruksverket att arbetet i uppstarten ska koncentreras till att gälla tillsyn enligt miljölagstiftningen och smittskyddslagstiftningen.

49 Jordbruksverket Dnr /11 13(19) Offentlig smittskyddskontroll av vattenbruket Problem Idag saknas en offentlig smittskyddskontroll av vattenbruket i Sverige. Bakgrund Att alla medlemsstater har en offentlig kontroll är ett krav enligt rådets direktiv 2006/88/EG. Den offentliga kontrollen ska vara riskbaserad och omfatta samtliga vattenbruksanläggningar. Den som utför den offentliga kontrollen ska utses av Jordbruksverket och vara ackrediterad. Utföraren får inte heller ha ett egenintresse av resultaten från kontrollen. Lösning Vi föreslår att den offentliga kontrollen ska genomföras av kompetent personal vid länsstyrelsen. Vi rekommenderar att denna tillsyn ska hanteras på samma sätt som övrig tillsyn, dvs. enligt förslaget om förenklad och förbättrad tillsyn Förbättrade handläggningsprocesser vid prövning och utökning av odlingstillstånd Problem Idag saknar entreprenörerna vägledning för att göra en korrekt miljötillståndsansökan och miljökonsekvensbeskrivning (MKB). Av bestämmelserna om prövning enligt miljöbalken med tillhörande förordningar framgår hur prövningsprocessen ser ut och vilka uppgifter som ska ingå i en ansökan och MKB. Dessa bestämmelser är gemensamma för alla typer av miljöfarlig verksamhet, inte bara för vattenbruksnäringen. Trots dessa bestämmelser anser näringen att landets länsstyrelser inte bedömer vattenbruksansökningar och MKB på samma sätt. Detta leder i sin tur till olika konkurrensförhållanden. Vi tolkar detta som en osäkerhet för hur miljöbalken ska tolkas, både hos entreprenörer och myndigheter vad gäller vattenbruk. Osäkerheten leder till en tidskrävande, byråkratisk och onödigt dyr tillståndsprocess. Bakgrund Idag anlitar vattenbruksföretag som själva inte har kompetensen ett konsultföretag att skriva miljötillståndsansökan och MKB. Även om de flesta företag använder erkänt skickliga konsulter har det visat sig att det ändå inte räcker för garantera en framgångsrik ansökan och MKB.

50 Jordbruksverket Dnr /11 14(19) Lösning Jordbruksverket har fått i uppdrag att minska den administrativa bördan för såväl nya som etablerade entreprenörer. Jordbruksverket har även fått i uppdrag att främja en hållbar utveckling av vattenbruksnäringen. Ett led i detta arbete är att ta fram nya allmänna råd för prövningsmyndigheterna. Behovet av detta påtalas även i utredningen Det växande vattenbrukslandet. Jordbruksverket har för avsikt att koordinera detta arbete. En del i främjandearbetet är också att förenkla för företagen att ansöka om tillstånd. Utifrån de nya allmänna råden kan ansökningshandlingar för aktuella tillstånds tas fram. Framtagandet av dessa handlingar, dvs. allmänna råd och ansökningshandlingar ska tas fram i samråd med berörda centrala myndigheter, näringen och representant från Miljöprövningsdelegationen. För att höja kompetensen och effektivisera handläggningsprocessen föreslår vi att tillståndsansökan och miljökonsekvensbeskrivningen ska koncentreras till ett färre antal länsstyrelser, i enlighet med förslaget Förenklad och förbättrad tillsyn. Det innebär också att det blir ett begränsat antal personer som handlägger ärendena. Dessa personer ska ansvara för en större region än länsvis. På så vis samlas och upprätthålls den kompetens som behövs för att handlägga tillståndsärenden. Vi föreslår att det är samma län som ska sköta tillsynen som ska sköta handläggningen av tillståndsärendena. Det ska däremot inte vara samma personer. På detta vis skapas också en väg in vad gäller tillståndsprocessen. För de län som accepterar uppdraget att handlägga och utöva tillsyn krävs initialt en utbildning av handläggare. En sådan utbildning finns inte i dag men genom det nätverk som bildats inom Yrkeshögskolans utbildning Odlarkörkort; fiskodling kan en utbildning tas fram på kort tid. Med regionala handläggare skapas förutsättningar till en snabbare handläggning av vattenbruksärenden och handläggaren kan ge bättre återkoppling till företagaren. Det blir även lättare att upprätthålla och utveckla kompetensen hos dessa eftersom de kan ingå i ett nätverk som det kan ges riktade utbildningsinsatser till. Samordningsvinsterna är för övrigt de samma som vid samordning av tillsyn se Förenklad och förbättrad tillsyn. Jordbruksverket anser inte att bestämmelserna i miljöbalken för prövning behöver ändras. Genom att ta fram nya allmänna råd samt nya ansökningshandlingar för tillstånd kommer både ansökningsprocessen för den sökande samt handläggningsprocessen för tillståndsmyndigheten att förenklas och effektiviseras.

51 Jordbruksverket Dnr /11 15(19) Svårigheten med att hitta lämpliga odlingsområden Problem För att starta en odling behöver företagaren först hitta ett lämpligt område för verksamheten. Hänsyn måste tas till vattenkemi, bottenfauna, strömförhållanden, temperatur, is, vind, vattenomsättning, ägarförhållanden, närhet till bebyggelse, naturskyddsområden, annan verksamhet. Detta innebär ett stort förberedelsearbete och många utredningar. Det krävs också en omfattande samrådsprocess. Bakgrund Idag utförs arbetet med att hitta en lämplig odlingslokal av den företagare som vill starta vattenbruk. Företagaren måste hitta en lämplig plats, göra en odlingsteknisk undersökning, genomföra en samrådsprocess samt skriva en miljökonsekvensbeskrivning (MKB). Arbetet kräver stor kunskap inom många olika områden som t.ex. biologi, kemi, och bestämmelser rörande vattenbruk. Dessutom krävs en stor uthållighet i kontakten med berörda myndigheter. Själva kostnaden för att genomföra en tillståndsprocess är hög, och ett tillstånd för att odla 300 ton fisk kostar ca kr (Granqvist, 2007). Det finns också exempel där tillstånden blivit betydligt dyrare, exempelvis då samrådsprocessen tagit längre tid än normalt. Lösning Plan- och bygglagen (1987:10) (PBL) reglerar planläggning av mark, vatten och byggnader. Här framgår att varje kommun ska ha aktuella detalj- och översiktsplaner som omfattar hela kommunen. Kommunen har i uppgift att sköta den fysiska planeringen av hur mark och vatten ska användas. I planeringsarbetet ska 3 och 4 kap miljöbalken användas, dvs. bestämmelserna om riksintressen. Hänsyn ska också tas till miljökvalitetsnormerna som anges i 5 kap. miljöbalken. I 2 kap. PBL anges att kommunen ska ta hänsyn till allmänna intressen i sitt planeringsarbete. Planläggning och prövning av ärenden ska syfta till att markoch vattenområden används för det eller de ändamål som de är mest lämpade för, med hänsyn tagen till beskaffenhet, läge och behov. Planläggningen ska också ta hänsyn till natur- och kulturvärden samt miljö- och klimataspekter. I 3 kap. om översiktsplaner samt 4 kap. om detaljplaner anges vilka möjligheter kommunen har att använda sina mark- och vattenområden. Översiktsplanerna ska ge vägledning för beslut om hur mark- och vattenområden ska användas och hur bebyggd miljö ska användas, bevaras och utvecklas. I en detaljplan har kommunen möjlighet att göra en mängd preciseringar av användning, omfattning, utformning, fastighetsindelning med mera. Som exempel kan nämnas att kommunerna ska pröva ett mark- och vattenområdes lämplighet för nya vindkraftverk.

52 Jordbruksverket Dnr /11 16(19) För att minska byråkratin och den administrativa bördan för företagare vid nyetableringar av vattenbruksanläggningar föreslår vi att nya odlingsområden ska skrivas in i de kommunala detalj- och översiktsplanerna och att kommunerna använder sig av en enhetlig metod för lokalisering av lämpliga odlingsområden. Jordbruksverket ska arbeta för att utveckla en lämplig lokaliseringsmetod för vattenbruksanläggningar. Jordbruksverket kan konstatera att det inom EU genomförts lokaliseringsarbeten för fiskodlingar i både finska och danska havsområden samt att det under 2011 påbörjats ett projekt inom Baltic Sea Region (BSR) för lokalisering av vattenbruksanläggningar i svenska regleringsmagasin och längs den svenska kusten. Sverige och Jordbruksverket har därför möjlighet att dra lärdom av det arbete som genomförs eller har genomförts inom området. En nationell modell för att ta fram lämpliga odlingsområden kan användas av kommunerna vid arbetet med detalj- och översiktsplaner. På så sätt kan fler vattenbruksföretag av olika storlek starta odlingsverksamhet och utvecklingen av ett ekologiskt, ekonomiskt, och socialt hållbart vattenbruk underlättas. Vad gäller färdiga odlingsområden i kommunala översiktsplaner kan de inte ske annat än att vattenägaren (privat, samfällighet eller oreglerat) och kommunen är överens om att det kan bedrivas vattenbruk i det område som beskrivs. Vattenägaren kan inte på något sätt tvingas till att upplåta sitt vatten för vattenbruk, äganderätten har vi alltså inte för avsikt att ändra på. När ett odlingsområde är i detalj beskrivet och vattenägaren är villig att upplåta eller arrendera ut sitt vatten till vattenbruk och alla andra berörda parter i samråd, närboende, kommun, länsstyrelse, osv. är överens om att odlingsområdet är lämpligt kan odlingsområdet skrivas in i den kommunala översiktsplanen. Svårt att starta odling inom strandskyddat område Problem Näringen upplever idag att det är svårt att få tillstånd att starta odling och bygga nödvändiga byggnader inom strandskyddat område. Bakgrund Av 7 kap miljöbalken framgår att strandskyddet omfattar land- och vattenområdet inom 100 meter från strandlinjen. Strandskyddet syftar till att trygga förutsättningen för allmänhetens tillgång till strandområden samt att bevara goda livsvillkor för djur- och växtliv. Inom strandskyddat område finns vissa förbud (15 ), till exempel får inte nya byggnader uppföras, befintliga byggnader eller deras användning får inte ändras samt grävningsarbeten och andra förberedelsearbeten för byggnation och anläggningar får inte genomföras.

53 Jordbruksverket Dnr /11 17(19) I 16 första punkten framgår att förbuden enligt 15 inte gäller för byggnader, anläggningar, anordningar eller åtgärder som inte avser att tillgodose bostadsändamål, om de behövs för jordbruket, fisket, skogsbruket eller renskötsel och de för sin funktion måste finnas eller vidtas inom strandskyddsområdet, Idag tolkas denna skrivning olika mellan olika tillståndsmyndigheter. Enligt uppgift från en länsstyrelse bedöms vattenbruket vara en del i fisket och därför kan anläggningar för vattenbruksändamål få undantag från strandskyddets förbud. Hos andra myndigheter bedöms inte vattenbruket vara en del av fisket och där görs bedömningen att byggnader och odlingar inte kan anläggas inom strandskyddat område. Detta resulterar i att ansökningar om tillstånd för att få anlägga eller bygga för vattenbruksverksamhet inom strandskyddat område behandlas olika i olika delar av landet. Lösning 1 Jordbruksverket föreslår att förbudet om nybyggnation eller ändring av byggnaders användning inte ska gälla för byggnader, anläggningar, anordningar eller åtgärder som behövs för vattenbruket. Jordbruksverket föreslår följande lydelse av 7 kap. 16 första punkten: byggnader, anläggningar, anordningar eller åtgärder som inte avser att tillgodose bostadsändamål, om de behövs för jordbruket, vattenbruket, fisket, skogsbruket eller renskötsel och de för sin funktion måste finnas eller vidtas inom strandskyddsområdet, Lösning 2 I 7 kap. 18c miljöbalken framgår att som särskilda skäl vid prövning av upphävandet av eller dispens från strandskyddet får hänsyn tas till om området i fråga behövs för en anläggning som för sin funktion måste ligga vid vattnet och behovet inte kan tillgodoses utanför området, samt om området behövs för att utvidga en pågående verksamhet och utvidgningen inte kan genomföras utanför området. I Plan- och bygglagen (1987:10) (PBL), 4 kap. om detaljplaner och områdesbestämmelser regleras strandskyddet i 17. Här anges att kommunen får upphäva strandskyddet enligt 7 kap. miljöbalken för ett område, om det finns särskilda skäl, exempelvis om intresset av att använda området enligt planen är viktigare än strandskyddsintresset. Svensk fiskodling är en utpräglad glesbygdsnäring vilket gör det sannolikt att åtgärder för att främja näringen kan bidra till att skapa jobb och tillväxt på landsbygden och i kustnära områden. Idag har kommunerna möjlighet att i sin översiktsplan redovisa avgränsade områden för landsbygdsutveckling i strandnära läge (så kallade LIS-områden), där det får betraktas som ett särskilt skäl för dispens om en byggnad, verksamhet,

54 Jordbruksverket Dnr /11 18(19) anläggning eller åtgärd bidrar till utvecklingen av landsbygden. Detta framgår av 7 kap. 18d-e miljöbalken. Åtgärder, exempelvis planeringen av LIS-områden, som är inriktade mot att främja vattenbruksnäringen, men även företag som producerar komplementära produkter, skulle kunna bidra till att öka betydelsen av vattenbrukets produkter för lokala näringar. Här finns även en klar koppling till visionen om Sverige - det nya matlandet, där vattenbrukets produkter spelar en viktig roll för den lokala och regionala utvecklingen. Jordbruksverket vill se att dessa båda möjligheter används i större utsträckning vid prövning om upphävande av eller dispens från strandskyddet. Definition av vattenbruk i nationell lagstiftning Problem I dagens fiskelag (1993:787) finns inte vattenbruk definierat vilket kan leda till oklarheter över lagens tillämpningsområde. Bakgrund I dagens fiskerilagstiftning framgår det inte tydligt att lagen även omfattar vattenbruk. Dagens fiskelag rör främst fiske inom Sveriges sjöterritorium. Lösning Med anledning av detta bör en ändring ske under rubriken Lagens tillämpningsområde, eftersom det i dessa bestämmelser (1-3 ) inte uttryckligen framgår att lagen reglerar vattenbruket. Jordbruksverket föreslår att 1 kompletteras med ett nytt stycke. Förslag till skrivning: Lagen gäller också i frågor om fiskodling, flyttning av fisk mellan fiskodlingar och slakt av odlad fisk. I 5 definieras bl.a. fiske som verksamhet som syftar till att fånga eller döda fritt levande fisk. Någon definition av vattenbruk finns inte. Jordbruksverket anser att vattenbruk bör definieras här och att den definition som används är densamma som används i Rådets direktiv 2006/88/EG om djurhälsokrav för djur och produkter från vattenbruk och om förebyggande och bekämpning av vissa sjukdomar hos vattenlevande djur. Förslag på skrivning: Vattenbruk: uppfödning eller odling av vattenorganismer med metoder som är avsedda att öka produktionen av dessa organismer utöver miljöns naturliga kapacitet och där organismerna förblir en eller flera fysiska eller juridiska personers egendom under uppfödningen eller odlingen och fram till och med upptagningen

55 Jordbruksverket Dnr /11 19(19)

56 1(6) Dnr /11 Bilaga 3 Tillsyn och kontroll Regeringen har gett Jordbruksverket i uppdrag att redogöra för den tillsyn och kontroll som sker av vattenbruksverksamhet. I betänkandet Det växande vattenbrukslandet beskrivs tillsyn och kontroll övergripande för vattenbruksverksamhet. Flera lagstiftningar Den tillsyn som görs hos vattenbruksföretagen sker idag enligt flera olika lagstiftningar. Hur tillsynen görs hos företagaren varierar mellan de olika tillsynsmyndigheterna och många företagare upplever att kompetensen hos tillsynspersonerna varierar. Vem gör vad? Det är länsstyrelsen som är tillsynsmyndighet för tillståndspliktig vattenbruksverksamhet i länet. Tillsynen kan dock överlåtas till kommunen. Länsstyrelsen utövar idag tillsyn enligt fiskerilagstiftningen, miljöbalken, livsmedelslagstiftningen och djurskyddslagstiftningen. Kommunerna utövar tillsyn på anmälningspliktig vattenbruksverksamhet enligt miljöbalken samt enligt livsmedelslagstiftningen i samband med slakt om företaget slaktar mindre än 250 ton fisk per år. Hur mycket resurser läggs på tillsyn och kontroll? Hur mycket resurser som läggs på tillsyn och kontroll av vattenbruksverksamhet varierar mellan länen. Antalet tillsynspersoner hos länsstyrelsen varierar också. Länsstyrelsens erfarenhet säger att tillsynen av vattenbruksanläggningar prioriteras olika mellan länen. Flera länsstyrelser påpekar att tillsyn av vattenbruksverksamhet inte prioriteras särskilt högt i jämförelse med annan tillsyn. Avsaknaden av tillsynsvägledning är också ett problem. Antalet tillsynspersoner varierar mellan På grund av det låga antalet odlingar påpekar länsstyrelsen att det är svårt att upprätthålla kunskapsnivån vad gäller odlingsverksamhet. Jordbruksverket har valt att göra stickprov hos ett fåtal länsstyrelser och kommuner snarare än att beskriva tillsyn och kontroll generellt. Vi har valt att utgå från redogörelsen för tillsyn och kontroll i Det växande vattenbrukslandet och delar utredningens bedömning att tillsyn och kontroll av vattenbruksverksamhet enligt de olika lagstiftningarna bör koncentreras till ett fåtal länsstyrelser och ett fåtal personer för att bli effektiv och enhetlig. Jordbruksverket Jönköping jordbruksverket@jordbruksverket.se

57 Jordbruksverket Dnr /11 2(6) Miljötillsyn Länsstyrelsen ansvarar för tillsyn av tillståndspliktig miljöfarlig verksamhet enligt miljöbalken (1998:808). Kommunerna ansvarar för anmälningspliktig miljöfarlig verksamhet och verksamheter som varken är anmälnings- eller tillståndspliktiga enligt miljöbalken. Vilka verksamheter som berörs framgår av 9 kap. miljöbalken och förordning (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd. Tillståndspliktiga anläggningar Vi har valt att visa hur en länsstyrelse prioriterar och gör sin tillsyn på tillståndspliktig vattenbruksverksamhet. Den länsstyrelse vi valt har ett antal större och mindre vattenbruksanläggningar. Länsstyrelsen har i det aktuella fallet valt att göra en tillsynsprioritering där miljömålen ligger till grund för prioritering och påverkar länsstyrelsens strategi för tillsyn och tillsynsvägledning till kommunerna i länet. Länsstyrelsen gör tillsyn på aktiviteter där tillsyn bedöms göra stor miljönytta. Prioriteringsgrunderna är faktisk miljöpåverkan, nationella och regionala miljömål samt hur verksamhetens egenkontroll fungerar. Utifrån prioriteringen genomförs tillsynsbesök på de anläggningar med störst risker för miljön. Detta ger stor miljönytta och bidrar till miljömålsuppfyllelse. Prioriteringsmodellen utgör ett viktigt verktyg både i arbetet med behovsutredning och vid framtagandet av en tillsynsplan för länsstyrelsens verksamhet. Intervaller för besök, besiktningar, handläggning av miljörapporter, hantering av ärenden rörande egenkontroll och så vidare bestäms av objektets riskklassning. Tillsynsobjekten delas upp i fyra klasser. Klass 1 är de som prioriteras högst i tillsynen på grund av att de generellt är komplexa och har stor miljöpåverkan. Klass 4 har lägst prioritet. Prioriteringsmodellen består av ett flertal frågor med syfte att bedöma verksamhetens komplexitet och potentiella miljöpåverkan samt verksamhetsutövarens kunskaper och förmåga att följa gällande lagstiftning. Dessa uppgifter viktas sedan och leder till en klassning av anläggningen. Anmälningspliktiga anläggningar Vi har valt att presentera tillsynen hos en kommun med ett flertal odlingar. Kommunens handläggare har valt att ta fram en egen checklista för hur tillsynsbesöket ska gå till. Den kommun vi valt har tillsyn på två odlingar, bl.a. en mindre fiskodling som även förädlar sin fisk. Vid tillsynsbesöket kontrolleras följande punkter: Ärendet kontrolleras för att gå igenom eventuella anmärkningar från tidigare besök. Granska företagets årliga miljörapport på Svenska Miljörapporteringsportalen (SMP) Vid tillsynsbesök:

58 Jordbruksverket Dnr /11 3(6) Kontrollera administrativa uppgifter och eventuella ändringar från tidigare besök Kontrollera dokumentation från egenkontrollen Kontrollera företagets foderkoefficient, dvs. foderutnyttjande hos djuren för att kontrollera näringsläckage från odlingen Kontrollera prover och provresultat, samt övriga villkor enligt tillståndet Hur tas blodvatten från slakt omhand? Hur fungerar avloppet från beredningslokaler och finns där fettavskiljare? Hur sker omhändertagande av fiskrens? Hur hanterar företaget sitt avfall? Finns det tillstånd för kompost enligt ABP-lagstiftningen? Hur sker avfallshanteringen i övrigt? Öppen fråga beträffande om det finns klagomål från omgivningen i någon form Finns det problem med yttre faktorer som påverkar odlingen, exempelvis predatorer som mink och fåglar, is. Hur kan dessa problem lösas på ett bra sätt? Vad är vattendjupet och temperaturer under året Livsmedelstillsyn Länsstyrelsen sköter livsmedelstillsynen inom primärproduktion, dvs. från det att fisken sätts in i odlingen och fram till dess att den slaktas. Från det att fisken slaktats sker tillsynen av antigen kommun eller Livsmedelsverket. Livsmedelsverket gör tillsynen på anläggningar som slaktar mer än 250 ton fisk om året och kommunerna sköter tillsyn på anläggningar som slaktar mindre än 250 ton fisk om år. Tillsyn av primärproduktionen sker på foder och livsmedel Primärproduktion omfattar odling från det att fisken sätts in i odlingen och fram till dess att den slaktas. Detta inkluderar själva slakten men också transport, lagring och hantering av primärprodukter på produktionsplatsen. Även transport av levande djur och transport av vissa primärprodukter från produktionsplatsen till en anläggning omfattas, förutsatt att produktens natur inte väsentligen har ändrats. Tillsyn av primärproduktion sköts av länsstyrelsen i respektive län. Kontrollen är avgiftsfri. Om det krävs extra kontroller på grund av brister eller befogade anmälningar kommer länsstyrelsen däremot att ta betalt. Kontrollerna är riskbaserade. Jordbruksverket (foder) och Livsmedelsverket (livsmedel) har tagit fram en modell för att klassa risker inom primärproduktion av foder och livsmedel. Länsstyrelsen genomför den offentliga kontrollen i primärproduktionen både på

59 Jordbruksverket Dnr /11 4(6) foder och på livsmedel. Livsmedelsverket har tillsammans med Jordbruksverket tagit fram vägledningen för hur tillsynen ska utföras. För vattenbruksprodukter finns de beskrivna i bilaga 5 och 6 i Livsmedelsverkets Vägledning till kontrollmyndigheter m.fl. Livsmedelskontroll i primärproduktionen. Tillsyn enligt livsmedelslagstiftning vid slakt och förädling med mer än 250 tons produktion Tillsynen sköts av regionala inspektörer vid Livsmedelsverket. Verket har bl.a. kontrollansvaret för slakterier, styckningsanläggningar, större köttprodukt- och köttberedningsanläggningar, större mjölk- och mjölkproduktanläggningar, större fisk- och fiskgrossistanläggningar, äggpackerier, äggproduktanläggningar, tillverkningsanläggningar för vin och spritdrycker, samt övriga större livsmedelsanläggningar. Livsmedelsverket ska även leda och samordna livsmedelskontrollen, samt verka för en effektiv och likvärdig livsmedelskontroll i hela landet. Tillsynen sker enligt Livsmedelsverkets Vägledning till kontrollmyndigheter m.fl. Offentlig kontroll av livsmedelsanläggningar. Tillsyn enligt livsmedelslagstiftning vid slakt och förädling med mindre än 250 ton produktion Den kommun vi valt att beskriva har en mindre fiskodling som förädlar sin fisk. Kommunen i det här fallet har gjort ett eget rapporteringsformulär som är baserats på Livsmedelsverkets vägledning Vägledning till kontrollmyndigheter m.fl. Offentlig kontroll av livsmedelsanläggningar. Smittskyddskontroll av svenska vattenbruksanläggningar Enligt rådets direktiv 2006/88/EG samt Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 2008:25) om djurhälsokrav för djur och produkter från vattenbruk och om förebyggande av vissa sjukdomar hos vattenlevande djur ska en riskbaserad offentlig smittskyddskontroll genomföras vid samtliga svenska vattenbruksanläggningar. Smittskyddskontrollen bedrivs av länsstyrelserna i varierande utsträckning. Länsstyrelsen i ett av de län med flest vattenbruksanläggningar, kontrollerar vattenbruksanläggningar utifrån fyra aspekter: djurskydd, primärproduktion av livsmedel och i vissa fall smittskydd, t.ex. vid anmälningspliktiga sjukdomar och epizootier, samt transport av animaliska biprodukter. Kontrollerna sker både planerat och vid anmälan om exempelvis misstanke om sjukdom hos djuren. Dessutom tas prover på uppdrag av Livsmedelsverket avseende läkemedel, miljögifter m.m. när så efterfrågas. Vid ett besök kontrollerar tillsynsmannen anläggningens utformning, strupskärningsprocessen, utfodringssystem, beläggningsgrad m.m. Djurskyddsaspekterna kan vara svåra att bedöma vid kontroll, särskilt på kassodlingar som är belägna ute fritt vatten, då vattnet kan vara mörkt vilket gör att det kan vara svårt att se fiskarna. Djurskyddsreglerna ger inte mycket ledning om vad som kan vara att anse som acceptabel djurhållning enligt tillfrågad

60 Jordbruksverket Dnr /11 5(6) länsstyrelse, så det krävs stor kunskap hos handläggaren för att genomskåda systemfel. Kontrollerna läggs in i länsstyrelsens årliga kontrollplan, och en eller ett fåtal handläggare är ansvariga för de i länet aktuella anläggningarna. Jordbruksverkets mål är att ta fram en riskbaseringsmall och vägledning, bl.a. utifrån de uppgifter som ska rapporteras in i det centrala vattenbruksregistret. Denna mall är tänkt att hjälpa kontrollanterna vid bedömning av anläggningens risknivå. Risknivån kommer vara grund för hur många kontrollbesök, provtagningar och revisioner som ska göras vid anläggningen. Tillsyn enligt fiskerilagstiftningen Vattenbruksverksamhet är tillståndspliktig enligt fiskerilagstiftningen. I fiskerilagstiftningen ingår till viss del bestämmelser kring artskydd samt smittskydd. Länsstyrelsens tillsyn består i att kontrollera att tillståndet enligt fiskerilagstiftningen följs. Fiskhälsoövervakning Fiskhälsoövervakningen är uppdelad i en frivillig del och en obligatorisk. Den obligatoriska fiskhälsoövervakningen utförs av Fiskhälsan FH AB som utsetts av Jordbruksverket enligt SJVFS 2008:25 (K25), SJVFS 1994:94 (K26) samt rådets direktiv 2006/88/EG. Fiskhälsan FH AB är en branschorganisation som arbetar med fiskhälsokontroll på uppdrag av sina medlemmar och ägare vilka representerar alla delar av svensk fiskodlingsnäring, både produktion av fisk för utplantering och fisk för livsmedel. Fiskhälsan FH AB ägs till lika delar av Laxforskningsinstitutet (LFI) och Fiskhälsans Aktieägare Ekonomiska Förening (FAEF). Dessa två organisationer representerar huvuddelen av de aktiva fiskodlingsföretagen, både vad gäller antalet fiskodlingar och odlat tonnage. Den obligatoriska övervakningen finansieras dels av Jordbruksverket och dels av Fiskhälsan FH AB själv, dvs. näringen. Övervakningen har sedan 2009 varit riskbaserad och de anläggningar som omfattats av övervakningen har varit de som varit anslutna till den frivilliga övervakningen. Besiktningar och provtagningar Besiktningar och provtagningar är indelade i tre nivåer; riktad, aktiv och passiv, i enlighet med 2006/88/EG. Vid den aktiva och den riktade övervakningen sker en kontroll av anläggningens journaler och verksamhet. Den passiva övervakningen av odlingen görs av ansvarig för den dagliga verksamheten. Alla avvikelser ska journalföras och ökad dödlighet i odlingen ska rapporteras till Fiskhälsan som tar prover. Proverna skickas till SVA för analys. Vid den riktade övervakningen utförs en kliniks undersökning. Prover tas från fisk vid odlingen, speciellt fisk med beteendestörningar eller som har dött i odlingen. Vid misstanke om sjukdom eller för uteslutande sjukdom tas prover på

61 Jordbruksverket Dnr /11 6(6) 30 individer vilka skickas till SVA för analys. Analys sker med avseende på virusinfektioner eller BKD (Bacterial kidney disease). Den aktiva övervakningen liknar den riktade med skillnaden att provtagning bara sker på misstänkt sjuk fisk och att ett mindre uttag av fisk för klinisk undersökning görs på plats. Kontroll enligt djurskyddslagstiftningen Som ansvarig för fiskodlingsverksamhet kan man även bli föremål för djurskyddskontroll. Djurskyddskontrollen är riskbaserad och grunden är att länsstyrelsen som är kontrollansvarig ska komma oanmäld till odlingen. Jordbruksverket har centralt ansvar för djurskyddslagstiftningen är vägledande och stödjande myndighet gentemot länsstyrelsen. Kontrollbesök kan ske både om det har inkommit en anmälan att man inte sköter sin fisk i enlighet med djurskyddslagstiftningens bestämmelser eller i form av en kontroll som länsstyrelsen har planerat. En djurskyddskontroll är i grunden kostnadsfri, men om det exempelvis rör sig om en befogad anmälan om missförhållanden eller en uppföljande kontroll tas en avgift för besöket ut. Länsstyrelsen kontrollerar att den som är ansvarig för en fiskodling sköter fisken i enlighet med gällande djurskyddsbestämmelser och till sin hjälp har länsstyrelsen generella vägledningar om djurskyddskontroll och en specifik vägledning för kontroll av fiskodlingar. Kontrollen dokumenteras i en checklista och uppgifter registreras i djurskyddskontrollregistret (DSK). Förutom kontrollen finns krav på förprövning av fiskodlingsanläggningar. Förprövningen innebär att anläggningen ska få ett godkännande innan den uppförs samt att det ska ske en slutbesiktning på plats innan anläggningen tas i bruk. Förprövningen är i normalfallet kostnadsfri.

62 1(14) Dnr /11 Bilaga 4 Centralt vattenbruksregister Innehåll Jordbruksverket ska främja vattenbruket... 2 Riskbaserad offentlig smittskyddskontroll och det centrala vattenbruksregistret... 2 Krav på registrering och journalföring hos den enskilde... 2 Fler uppgifter i det centrala vattenbruksregistret... 4 Utökad insamling av uppgifter... 5 Vad föreslår Jordbruksverket?... 6 Förslag på nationell lagstiftning... 9 Förslag på lagtext för hållande av vattenbruksregister... 9 Förslag på förordningstext för hållande av ett centralt vattenbruksregister Sammanfattning Sverige är skyldigt att hålla ett centralt register över vattenbruksföretag och de odlingstillstånd som finns. Kravet framgår av ett EU-direktiv 1. Sverige är också skyldigt att ha en riskbaserad offentlig smittskyddskontroll. För att kunna genomföra denna kontroll måste ett system för riskklassificering av odlingar på grund av smittskyddsskäl tas fram. Mest effektivt bör vara att samordna systemet för riskklassificering med vattenbruksregistret. För att kunna genomföra en bedömning av smittorisken vid de olika odlingarna behöver vattenbruksregistret innehålla fler uppgifter än vad som registreras idag. Registret innehåller idag uppgifter hämtade från beslutet om tillstånd för vattenbruk. Ytterligare uppgifter som är relevanta för smittskyddskontrollen kan hämtas från den offentliga smittskyddskontrollen. Utöver detta finns relevanta uppgifter i den interna journal varje odlare för på sitt företag. Jordbruksverket bör därför ges bemyndigande att hantera uppgifterna som är relevanta för riskklassificering i det centrala vattenbruksregistret. Exakt vilka uppgifter som faktiskt kommer bli aktuella att registrera i detta syfte bör utredas närmare, efter samråd med näringen och andra intressenter. Bemyndigandet skulle då fungera som en yttre ram för vilka uppgifter Jordbruksverket får hantera i framtiden. 1 Rådets direktiv 2006/88/EG av den 24 oktober 2006 om djurhälsokrav för djur och produkter från vattenbruk och om förebyggande och bekämpning av vissa sjukdomar hos vattenlevande djur Jordbruksverket Jönköping jordbruksverket@jordbruksverket.se