Nordiska Arkivdagarna Tavastehus

Transkript

1 1 Nordiska Arkivdagarna Tavastehus John Strömberg Att jag i detta inlägg kommer att behandla digitaliseringen av vapen och sigill huvudsakligen utgående från erfarenheterna i Finland ska ses mot bakgrunden att denna verksamhet fick oss att ta initiativet till databasen Europeana Heraldica vilken i sin nya utvidgade form offentliggjordes i går och som vi har möjlighet att diskutera närmare med i morgon. Att skapa en sökbar digital databas angavs i stort sett från början vara målet då digitaliseringen av vapnen inleddes. Jag ska vidare försöka använda erfarenheterna från Finland till att komma med några allmänna synpunkter på digitaliseringen av heraldiskt bilder och skapandet av databaser för dessa. Riksarkivet beslöt 2008 att inom ramarna för det reguljära mikrofilmnings- och digitaliseringsprogram inleda digitaliseringen av vapen och sigill till en början uppgavs målet vara c:a 200 vapen. Senare ändrades målet till att gälla Riksarkivets samling Heraldica i sin helhet, vilket var en större uppgift och innebar att största delen av de offentliga vapnen och därtill anslutna dokument som förvaras i Riksarkivet skulle digitaliseras. Det övergripande målet var desamma som för skapandet av digitalarkiv i allmänhet: att göra ömtåliga bilder och dokument allmänt tillgängliga för forskare, de som undervisar i heraldik och andra intresserade. Som alltid när det gäller digitalisering innefattade arbetet i viss mån också restaurering av dokumenten. I detta fall innebar det också skapandet av en noggrann och modern arkivförteckning, samlingen gjordes på ett bättre sätt än tidigare tillgänglig för forskarna. Det förtjänar nämnas att dokument och bilder i digitalarkivet i Finland kan användas och kopieras utan kostnader, och att bilderna är av sådan kvalitet att de går att återge t.ex. i tryckt form. Införandet av det heraldiska materialet i digitalarkivet påbörjades inom ramen för den ordinarie verksamheten. Verksamheten påskyndades då arkivverket våren 2009 tilldelades ett betydande extra anslag (1,5 milj euro) för digitalisering och utvecklande av databaser. Digitaliseringen av den heraldiska samlingen slutfördes inom ramarna för

2 2 detta projekt. Då arkivverket 2010 erhöll ett motsvarande anslag kunde en annan samling av liknande betydelse ritningarna till skyddskårsfanorna från och 1930-talet digitaliseras. Jag ska i korthet återkomma till detta projekt. Vad är då Riksarkivets samling Heraldica? Samlingen består av två delar. Den förra omfattar en stor del av de offentliga vapen som förvaras i Riksarkivet och har i sin helhet införts i digitalarkivet medan den andra delen består av Riksarkivets sigillsamling och endast delvis är digitaliserad. Att man vid någon tidpunkt börjat sammanföra vapenbilder och handlingar som belyser den offentliga heraldiken i Finland till en särskild samling står i samband med att arkivet sedan länge fungerat som sakkunnigmyndighet på området. Arkivets tjänstemän började skapa en särskild samling för att denna skulle utgöra ett hjälpmedel för dem som förbereder de heraldiska utlåtandena. Det går inte att med exakthet fastslå när samlingen skapades. Möjligen skedde det redan på 1920-talet som en följd av att inrikesministeriet skickade besluten om antagandet av nya stads- och kommunvapen till Statsarkivet för kännedom. Samlingens äldsta och mest omfattande dokument är från början av 1860-talet. Det är fråga om en utredning om städernas vapen och sigill som Finlands senat gjorde i anslutning till den ryske heraldikern Boris von Köhnes förslag till reform av stadsvapnen i Finland. Akten, som alltså tagits ut ur senatens arkiv, omfattar över 180 sidor. Den är informativ genom att den består av avskrifter av städernas privilegiebrev och andra handlingar som belyser stadssigillens och -vapnens ursprung. Den utnyttjades t.ex. av Kauko Pirinen då han tillsammans med arkitekten A. W. Rancken utgav den välkända boken om städernas vapen och sigill. Efter själva akten finns de vapenteckningar som i Finland utarbetades utgående från Boris von Köhnes förslag, men vilka aldrig antogs. I huvudsak innehåller samlingen Heraldica de vapenbilder och handlingar som tillkommit i samband med att städerna, köpingarna och kommunerna antagit vapen. Största delen av de digitaliserade stads- och kommunvapnen härstammar från åren Det är alltså fråga om samma vapen som finns i kommunförbundets digitala databas eller register. Vapnen stadfästes under denna period av

3 3 inrikesministeriet och en avskrift av beslutet skickades till Riksarkivet tillsammans med konstnärens teckning av vapnet. Som jag redan antydde finns det en motsvarande serie vapenbilder och beslutshandlingar från början av självständighetstiden då vapnen stadfästes av statsrådet genom en förordning. Bild av Karis köpings vapen jämte förordning Samlingens yngsta dokument är alltså från mitten av 1990-talet då praxis för godkännande av kommunvapnen ändrades så att kommunerna själva antar sitt vapen efter att ha inhämtat riksarkivets utlåtande. Detta innebar alltså att också den centrala registreringen av kommunvapnen upphörde, det antagna vapnet offentliggörs av kommunen och senare på kommunförbundets Internet-sidor. En stor del av de äldre kommunvapnen i Finland har förlorat sin betydelse som officiella symboler till följd av förändringar i kommunindelningen. Digitaliseringen av Riksarkivets samling av äldre vapen innebär att både de historiska stads- och kommunvapen och de som för närvarande är i användning kommer att finnas tillgängliga i digital form. Sedan mitten av 1990-talet har ett tiotal nya kommunvapen tillkommit i Finland. Förutom stads- och kommunvapnen innehåller samlingen bilder och dokument från några särskilda heraldiska projekt, t.ex. de av riksföreståndare Mannerheim godkända flaggorna och vimplarna för försvarsmakten enligt flaggkommitténs förslag från 1919, några vapenförslag av Akseli Gallen-Kallela och den statliga vapenkommitténs förslag till stort och litet riksvapen för Finland Då det gäller detta slag av handlingar är fördelarna med digitalisering uppenbara, bilderna är åtminstone i någon mån efterfrågade bland forskare och allmänhet. Bild av Akseli Gallen-Kallelas förslag till statsvapen Den del av Riksarkivets sigillsamling (Heraldica II) som digitaliserats innehåller myndighetssigill från autonomins tid samt från början av självständighetstiden. Vid sidan av denna har Riksarkivet andra sigillsamlingar som överlåtits av Museiverket och

4 4 privatpersoner och vilka tills vidare inte digitaliserats. De digitaliserade sigillen finns tillgängliga i databasen Europeana Heraldica. Digitaliseringsverksamheten omfattar inte de vapenbilder och skisser som finns i privatarkiven. De heraldiska konstnärers arkiv som förvaras i Riksarkivet innehåller vapenbilder som det kanske kunde vara av allmänt intresse att införa i digitalarkivet. Hur ska man då bedöma den nytta forskare och t.ex. de som undervisar i heraldik har av att heraldiska bilder och därtill anknutna dokument digitaliseras och görs tillgängliga genom databaser? Från forskarhåll framhåller man ibland att det trots fördelarna med digitaliseringen är tidskrävande att studera arkivhandlingar i enbart digital form. Forskningsprocessen fördröjs då man är tvungen att digitalt studera speciellt omfångsrika handlingar. Ibland vill forskaren ha tillgång till originaldokumenten för att kunna studera t.ex. det material de är framställda på. För att det skall vara meningsfullt att använda ett digitalt arkiv måste det finnas en noggrann indexering av innehållet. Då det gäller digitaliserinen av offentliga vapen kan man hävda att det åtminstone till en viss gräns är relativt lätt att åstadkomma register. Då en forskare ska bedöma om ett offentligt vapen eller sigill är av intresse för honom behöver han förutom själva vapenbilden endast några grundläggande uppgifter: när och av vem har vapnet tagits i bruk, hur länge har det varit i officiell användning samt uppgifter om vapnets skapare. Beträffande de stads- och kommunvapen som finns i finska Riksarkivets digitalarkiv kan man hävda att bakgrundsinformationen om vapnen är tämligen kortfattad. De handlingar som tillkommit i samband med att vapnet godkänts innehåller uppgifter om när detta skett och på vems uppdrag det skett, dessutom får vi veta vem som är konstnär och framför allt får vi tillgång till konstnärens bild av vapnet. De bifogade myndighetshandlingarna är i detta avseende schematiskt uppgjorda. Om forskaren däremot vill ha svar på frågan varför en speciell vapenbild valts som symbol för orten måste han alltså anlita andra källor. Dokumenten i digitalarkivet innehåller inte ens en antydan om den diskussion som föregått antagandet av vapnet eller vilket samband som finns mellan detta och den ort det symboliserar. Denna

5 5 kunskap finns för Finlands del förtjänstfullt samlad i en bok som utgavs av Kommunförbundet 1970 och som senare utkommit i en ny upplaga. Motsvarande uppgifter har också publicerats i de andra nordiska länderna. Vi kan som ett exempel studera Pälkäne kommuns vapen, vilket är ritat av Gustav von Numers Tuppen är hämtad från socknens medeltida gråstenskyrka, pekpinnen syftar på den ABC-bok som framställdes i Pälkäne Det finns i detta fall liksom i många övriga fall en konkret historia bakom valet av motiv. Bild av Pälkäne kommuns vapen Då Riksarkivets heraldiska nämnd tar ställning till nya vapen för städer och kommuner finns ofta just informationens om sinnebildens anknytning till orten bifogad till ansökan. De bilder och dokument som ingår i digitalarkivet tjänar som utgångspunkt för forskning och kan givetvis användas inom undervisningen, men för att få svar på mera ingående frågor måste man anlita annat material. Detsamma kan sägas om de digitala vapenregister som finns på riksarkivens Internet-sidor, de ger svar på frågan vilket vapen som antagits när och av vem. Men det blir forskarens uppgift att utreda symbolernas betydelse. Riksarkivet i Finland digitaliserade 2010 också en förhållandevis omfattande samling ritningar till fanor. Det är fråga om de frivilliga försvarsorganisationernas fanor från och 1930-talet, alltså en mer eller mindre heltäckande samling fanor i anslutning till organisations- och föreningsväsendet i Finland. Forskarna kan genom dessa bl.a. studera vilka symboler som valdes att representera hemsocknen vid en tidpunkt då kommunvapen ännu inte allmänt förekom. Fanorna innehåller givetvis militära och fosterländska symboler och i ett par fall t.o.m. släktvapen. En stor del av fanorna har emellertid inte heraldiska motiv. Riksarkivet offentliggjorde i detta fall faktiskt ett material som tidigare varit svårt att använda för forskarna. Ritningarna som förvarades i krigsarkivet ordnades, förtecknades och restaurerades. Bild: Tavastehus skyddskår Danmarks Riksarkiv presenterar på sina Internet-sidor flera webbutställningar. En av dessa utställningar omfattar de stads- och kommunvapen som Riksarkivet godkänt. Antalet vapen uppgår till drygt 50. Det är fråga om vapen för de kommuner som

6 6 uppstod genom reformen 2007, vilken innebar att antalet kommuner reducerades. I samband med denna ändring i kommunstrukturen valde en del kommuner att använda vapen som tidigare varit i bruk, medan andra valde att anskaffa nya vapen. Samma förfarande tillämpas i princip i Finland. Då en ny storkommun bildas kan den välja att behålla ett vapen som redan är stadfäst, eller att låta skapa ett helt nytt vapen. I Danmark har en del av kommunerna uppenbarligen valt att låta nyteckna eller förenkla sina vapen i samband med att de övertagits av den nya storkommunen och i några fall har även heraldiska fel korrigerats. Den danska webbutställningen innehåller vapnets blasonering, den ger uppgifter om vem som tecknat vapnet och när det godkänts av Riksarkivet. Sammanfattningsvis kan sägas att webbutställningen på ett informativt sätt presenterar de kommunvapen som Riksarkivet i Danmark godkänt efter Bild: Aabenraa kommuns vapen

7

8

9

10

11

12

13 Aabenraa kommunes våben Tecknat av Ronny Andersen, godkänt av Riksarkivet 2007.