D.4 SLUTRAPPORT, OMARBETAD VERSION RÄTTAD

Transkript

1 1. SAMMANFATTNING Betydelsen av fortbildning och livslångt lärande för hälso- och sjukvårdspersonal är allmänt erkänd. Tack vare fortbildning och livslångt lärande kan yrkesinsatsen hållas aktuell, vilket bidrar till att förbättra behandlingsutfallet för patienterna och öka allmänhetens förtroende för dessa yrken. Nationella uttolkningar av fortbildning uppvisar ett brett intervall av olika strategier och ger möjlighet att ta fram rekommendationer och bästa praxis inom EU. Den här studien, som finansieras inom ramen för EU:s hälsoprogram omfattar en unik kartläggning och granskning av fortbildning och livslångt lärande för läkare, sjuksköterskor, tandläkare, barnmorskor och farmaceut i de 28 medlemsländerna inom EU och EFTA. Den ger en beskrivning av den politiska bakgrunden till ämnet, går igenom tillgänglig litteratur och åskådliggör resultaten av en europaomfattande undersökning och workshop för experter. Dessutom ger den en översikt över fortbildningsinsatser på EU-nivå och europeisk nivå. I studien anges politiska rekommendationer för att stärka utbytet i form av samarbete och bästa praxis på europeisk nivå och att betona behovet av att sträva efter att låta all hälso- och sjukvårdspersonal genomgå fortbildning, däribland att ta itu med vad som anses vara de största hindren, nämligen brist på tid och resurser. Rekommendationerna innehåller också en uppmaning till mer forskning om fortbildning och dess samband med patientsäkerhet och vårdkvalitet.

2 2 2. SAMMANFATTNING Det finns ett allt större politiskt intresse för att hälso- och sjukvårdspersonal inom EU får ta del av fortbildning och livslångt lärande. Tack vare fortbildning och livslångt lärande kan yrkesinsatsen hållas aktuell, vilket bidrar till att förbättra behandlingsutfallet för patienterna och öka allmänhetens förtroende för dessa yrken. Nationella uttolkningar av fortbildning uppvisar ett brett intervall av olika strategier och ger möjlighet att ta fram rekommendationer och bästa praxis inom EU. Mot bakgrund av detta fick ett konsortium bestående av Council of European Dentists (CED), European Federation of Nurses Associations (EFN), European Midwives Association (EMA), European Public Health Alliance (EPHA) och Pharmaceutical Group of the European Union (PGEU) under ledning av Standing Committee of European Doctors (CPME) i uppdrag av Europeiska kommissionen, med finansiering genom EU:s hälsoprogram, att utföra en 12 månader lång studie för att granska och kartlägga fortbildning och livslångt lärande för fem hälso- och sjukvårdsyrken (läkare, sjuksköterskor, tandläkare, barnmorskor och farmaceuter)1 i de 31 länderna i EU/EES/EFTA. Studien är den första som ska tas fram gemensamt av tandläkare, läkare, sjuksköterskor, barnmorskor och farmaceuter som ska göra det möjligt att diskutera fortbildning med inriktning på flera yrken. Studien, som inleddes i oktober 2013, har som syfte att: Ge en noggrann, omfattande och jämförande redogörelse för fortbildningsmodeller, metoder och praxis för hälso- och sjukvårdspersonal, samtidigt som den också beskriver hur dessa modeller är uppbyggda och hur de finansieras i EU:s 28 medlemsländer och EFTA/EES-länderna. Underlätta en diskussion mellan organisationer som representerar vårdpersonal och beslutsfattare, tillsynsorgan och yrkesorganisationer för att utbyta information och praxis om fortbildning för hälso- och sjukvårdspersonal och att reflektera kring fördelarna med ett europeiskt samarbete inom det här området för patienternas bästa i Europa. På EU-nivå har fortbildningens roll att hjälpa till att säkerställa patientsäkerheten i samband med gränsöverskridande rörlighet behandlats inom flera rättsliga instrument, bland annat i rådets rekommendation om patientsäkerhet och förebyggande och kontroll av vårdrelaterade infektioner, i direktiv 2011/24/EU om patienters rättigheter vid gränsöverskridande hälso- och sjukvård och senast i direktiv 2013/55/EU om ändring av direktiv 2005/36/EG om erkännande av yrkeskvalifikationer enligt vilket Medlemsstaterna ska,... genom att uppmuntra fortbildning säkerställa att yrkesutövare [inom hälso- och sjukvårdssektorn]... kan uppdatera sina kunskaper... så att yrkesinsatsen bibehålls på säker och effektiv nivå... Den här studien bygger på en litteraturöversikt som fastställer ett sammanhang och en ordlista med viktig terminologi; en alleuropeisk undersökning bland behöriga myndigheter och/eller yrkesorganisationer på nationell nivå som behandlar uppbyggnad, ledning, genomförande, ekonomiska ramar, innehåll och framåtblickande. I metodiken ingår även forskning om insatser på europeisk nivå när det gäller fortbildning för hälso- och sjukvårdspersonal. Dessa forskningsresultat presenterades på en teknisk workshop där 60 experter över hela Europa deltog. Studiens definition av fortbildning Systematiskt bibehållande, förbättring och fortlöpande inhämtande och/eller förstärkning av livslånga kunskaper, färdigheter och kompetenser hos hälso- och sjukvårdspersonal. Det är avgörande att uppfylla patienters, hälso- och sjukvårdens och enskilda yrkesutövares inlärningsbehov. Termen bekräftar inte bara de vittomfattande kompetenser som behövs för att ge vård av hög kvalitet utan även patientvård i ett tvärvetenskapligt sammanhang. Fortbildning är en etisk skyldighet för all hälso- och sjukvårdspersonal så att deras yrkesinsats är aktuell och kan bidra till att förbättra behandlingsutfallet för patienter och vårdkvaliteten.

3 3 Resultatet av studien bekräftar återigen betydelsen av fortbildning och livslångt lärande för hälso- och sjukvårdspersonal, både när det gäller yrkesutveckling och personlig utveckling. Fortbildningssystemen över hela Europa är mycket komplicerade och strategierna skiljer sig mellan yrken och länder. Det finns inga tecken som tyder på att det ena systemet är att föredra framför det andra. Det finns betydande variationer i fortbildningen mellan länder och mellan vårdyrken, med obligatoriska och frivilliga system och med formella och informella fortbildningstjänster, vilka ibland förekommer sida vid sida, beroende på land och yrke. Nationella strategier, exempelvis när det gäller (själv-) reglering av ett yrke, avspeglas i ledningen och strukturerna för fortbildning och livslångt lärande. Behörigheten att ta fram en fortbildningspolitik är oftast gemensam, vilket innebär att både yrkesorganisationer och hälso- och sjukvårdsdepartement åtar sig en ledande roll. För studiens ändamål används följande definitioner av obligatorisk och frivillig fortbildning: Fortbildning är obligatorisk för alla yrkesutövare i ett land. Definitionen av obligatorisk fortbildning omfattar inte fall där fortbildningskraven upprättats av ett annat organ, till exempel en yrkesförening 1 eller en arbetsgivare. I definitionen av frivillig fortbildning omfattas både frånvaron av obligatoriska krav och fall där fortbildning i själva verket är obligatoriskt för en del av yrket (medlemmar i en yrkesförening, personal som arbetar inom den lagstadgade hälso- och sjukvården eller andra arbetsgivarrelaterade behov) oavsett om det finns yrkesspecifika riktlinjer för yrket i fråga. Ett frivilligt fortbildningssystem kan förekomma parallellt med ett obligatoriskt fortbildningssystem. Det finns inga formella fortbildningsstrukturer och beslutet att delta i fortbildningsaktiviteter fattas av den enskilda yrkesutövaren. Det är den minst vanliga situationen som registrerats. Åtskillnaden mellan obligatorisk och frivillig fortbildning kan i viss mån uppfattas som konstgjord eftersom båda kategorierna kan anta många olika former. Obligatorisk fortbildning kan vara baserad på ett klart definierat krav, ibland direkt kopplat till omvalidering2 eller så kanske den endast utgörs av en allmän skyldighet, i vilket fall den kanske inte är möjlig att verkställa. Det finns också exempel på frivilliga fortbildningsstrukturer, inom vilka yrkesförbund upprättar sina egna fortbildningskrav för sina medlemmar, vilket leder till att en betydande procentandel deltar i fortbildning. OBLIGATORISK FORTBILDNING Modellen för obligatoriska fortbildningskrav är det vanligaste systemet inom alla yrken. Det finns markanta skillnader mellan länder, men obligatoriska fortbildningskrav för alla fem yrkeskategorierna rapporterades endast för en tredjedel av alla länderna. Uppfyllandet och verkställandet av obligatoriska fortbildningskrav varierar beroende på vilka aktörer som är inblandade, men yrkesorgan med tillsynsbehörighet spelar en viktig roll för alla fem yrkeskategorierna. Följderna av att inte uppfylla kraven varierar också markant, från att förlora tillståndet att utöva yrket till tillfällig suspendering och olika skadestånd till inga automatiska påföljder alls. FRIVILLIG FORTBILDNING Omkring hälften av alla respondenter i undersökningen svarade att det fanns en frivillig fortbildningsstruktur i deras land. Dess formella strukturer och ledning är ofta mindre föreskrivande än de för obligatoriska 1 när medlemskap i yrkesföreningen inte är obligatoriskt för alla yrkesutövare

4 4 fortbildningskrav. Verktyg såsom positiva incitament används oftare. Verkställandet varierar från övervakning av yrkesorgan med tillsynsbehörighet till avsaknad av formella övervakningsstrukturer. Följderna av att inte uppfylla kraven är inom frivilliga fortbildningsstrukturer mindre ingripande. I några få fall visar resultaten att det inte finns några formella fortbildningsstrukturer för ett visst yrke, vilket betyder att det inte finns något nationellt system eller nationella riktlinjer för yrkesutövare. I det fallet är det den enskilda yrkesutövarens etik och intressen samt eventuellt arbetsgivarens indikationer som utgör drivkraften för att delta i fortbildningsverksamhet. FORTBILDNINGENS INNEHÅLL OCH TILLHANDAHÅLLANDE För de flesta yrken har det visat sig att yrkesorgan och vetenskapliga sammanslutningar är de som oftast tillhandahåller fortbildningsverksamhet. För läkare och särskilt för farmaceuter spelar den privata sektorn ofta en viktig roll när det gäller att erbjuda fortbildning. Utvecklingen av fortbildningsverksamhetens innehåll överensstämmer i stor utsträckning med de organ som står för fortbildningsverksamheten. Den medicinska disciplinen eller arbetsgivare kräver ofta att hälso- och sjukvårdspersonal följer det föreskrivna innehållet i fortbildningsverksamheten. Den populäraste formen av fortbildningstjänster rapporterades vara konferenser, symposier, föreläsningar eller seminarier. E-lärande eller webbaserad inlärning rangordnas som den tredje vanligaste formen av tillhandahållande av fortbildning. ACKREDITERING Över hela Europa är ackreditering av fortbildningsverksamhet vanligare än ackreditering av leverantörerna av fortbildningsverksamhet. Det finns fortfarande betydande skillnader mellan ackrediteringssystemens funktioner på detaljnivå. Ackreditering är för det mesta obligatorisk, särskilt för formell fortbildningsverksamhet och i system med obligatoriska fortbildningskrav. Behörigheten för ackreditering varierar också, där många system styrs av flera organ med gemensam behörighet, medan yrkesförbund och yrkesorgan med tillsynsbehörighet är de vanligaste ackrediteringsansvariga. De vanligaste kriterierna för ackreditering är verksamhetens längd, efterlevnaden av branschriktlinjer och inlärningsresultat. Enligt majoriteten av respondenterna uttas avgifter av högst varierande storleksgrad. EKONOMISKA FAKTORER För alla yrken finansieras fortbildningsverksamheten främst genom uttagning av avgifter från de deltagande yrkesutövarna. Beroende på yrkeskategori kan andra viktiga finansieringskällor vara yrkesorgan, arbetsgivare eller den privata sektorn. Riktlinjer eller uppförandekoder finns för att säkerställa en öppen och fristående fortbildningsverksamhet för över hälften av de respondenter från 31 länder som deltog i undersökningen. Dessa finns ofta införlivade i yrkesorganens koder. Det finns också skillnader i bestämmelserna när det gäller att delta i fortbildningsverksamhet under betald arbetstid. Det är vedertaget att fortbildning kan bidra till patientsäkerheten, men hittills har forskningen om detta samband varit begränsad. Fortbildningen är bara en av flera faktorer som bidrar till en patientsäkerhetskultur. Fortbildning ses som ett verktyg för att förbättra patientsäkerheten, även om det står klart att begreppet omfattar många faktorer utöver fortbildning. Det finns inte mycket forskning tillgänglig om detta samband. Även om det finns tillgång till aktiviteter som rör patientsäkerhet för alla yrkeskategorier är det inte obligatoriskt för yrkesutövare att delta i dem i de flesta fall. Men det rapporteras att utbudet av fortbildningsverksamhet ökar i de flesta länder. Yrkesutövare i samtliga länder anger att kostnadsbördan och tidsbristen utgör de största hindren för att delta i fortbildningsverksamhet.

5 5 Det råder bred samstämmighet om att kostnaderna för att yrkesutövarna deltar i fortbildningsverksamhet, som oftast yrkesutövarna själva står för, och tiden de måste lägga ned på fortbildningsverksamhet är att betrakta som hinder. Faktorer som har betydelse i sammanhanget, som t.ex. tillgänglighet till ekonomiskt stöd för fortbildningskostnaderna eller i vilken utsträckning det är möjligt att delta på arbetstid skiljer sig väsentligt åt, ibland till och med inom en yrkeskategori i ett land, på grund av faktorer som praktikens utformning och arbetsgivaren. Andra hinder som inte nämns lika ofta är brist på motivation eller drivkrafter, liksom tekniska hinder för att delta i fortbildningsverksamhet, t.ex. bristande tillgång på aktiviteter eller geografiskt avstånd. I ett mindre antal fall, i synnerhet för tandläkare, upplevs inga hinder. Europeiskt samarbete för att utbyta erfarenheter och god praxis välkomnas till största delen, eftersom det utgör ett mervärde vid befrämjandet av nationella fortbildningssystem. Det finns en allmän enighet om att europeiskt samarbete kan utgöra ett mervärde via utbytet av god praxis, även för att gynna nationella system och öka öppenheten i samband med gränsöverskridande rörlighet. Det förekommer redan samarbete mellan länder om fortbildning och livslångt lärande, vilket visar sig i den betydande omfattningen av gränsöverskridande erkännande av fortbildningsverksamhet, trots att mekanismerna för erkännande skiljer sig åt mellan länder, yrkeskategorier och verksamheter. Europeiska insatser för fortbildningsverksamhet och livslångt lärande, även utanför hälso- och sjukvården, har visat sig utnyttjas inom och påverka nationella fortbildningssystem i varierande grad när det gäller att stödja gränsöverskridande samarbete. Ekonomiska stödmekanismer på EU-nivå kan underlätta fortbildningsverksamhet, till exempel genom utveckling av gemensamma utbildningsmoduler eller forskning om inverkan av utbildningsstrategier på fortbildning och deras effekt på vårdkvalitet. Befintliga insatser på EU-nivå för att öka öppenheten mellan nationella utbildnings- och praktiksystem tyder på att det kan vara möjligt att uppnå större öppenhet i samband med fortbildning, med målet att stärka fortbildningens gränsöverskridande dimension. Europeiskt samarbete för att stödja utbytet av god praxis föreslås också. Men skillnaderna mellan nationella fortbildningssystem kräver även att insatser på EU-nivå är frivilliga till sin natur. Framtida forskning bör påvisa kopplingen mellan fortbildning och behandlingsutfallet för patienter och granska utvecklingar för att fastställa trender. Det finns relativt ringa forskning om fortbildningens inverkan på patientsäkerhet och vårdresultat och på såväl klinisk praxis som yrkespraxis. Mer forskning om kopplingen mellan olika typer av fortbildning och resultat för yrkesutövandet rekommenderas därför. Den ögonblicksbild som gavs i den aktuella studien skulle kunna följas upp i framtiden för att fastställa trender och utforska frågeställningar som framkommit av forskningen, såsom vilka områden som är att föredra för europeiskt samarbete. Rekommendationer Den fullständiga rapporten lämnar 22 rekommendationer för att hjälpa till att stärka fortbildningen i medlemsstaterna och öka det europeiska samarbetet inom fem områden: När det gäller fortbildningsstrukturer och trender betonar rekommendationerna behovet för alla inblandade intressenter, inklusive behöriga myndigheter och arbetsgivare, att erkänna vikten av fortbildning och att göra det möjligt för all hälso- och sjukvårdspersonal att delta i fortbildningar som passar deras behov och intressen. Angående hinder och incitament för att delta i fortbildning är behovet av systematiskt och organisatoriskt stöd till yrkesutövare, när det gäller att avsätta tid för fortbildning vid arbetskrafts- och personalplanering och att tillförsäkra att kostnader för fortbildning inte är oöverkomliga, något som identifieras som ett gemensamt ansvar, där arbetsgivare, yrkesorganisationer och hälso- och sjukvårdsdepartement har en roll att spela parallellt med yrkesutövarna. Det rekommenderas även att använda sig av flexibla inlärningsverktyg och säkerställa att fortbildningar är relevanta för hälso- och sjukvårdspersonalens yrkesutövande i vardagen för att på sätt förbättra tillgång och motivation.

6 6 När det gäller förhållandet mellan patientsäkerhet och fortbildning måste, enligt vad som rekommenderas, patientsäkerheten införlivas helt och fullt i yrkesutövarnas utbildning och praktik och stödjas av förhållandena på arbetsplatsen. Det är också fördelaktigt att specifikt hantera patientsäkerhetsfrågor inom särskild fortbildningsverksamhet. Vad beträffar ackrediteringssystem gör rekommendationerna gällande att hälso- och sjukvårdspersonalens roll är central vid ackrediteringen av fortbildning. Det förslås också att alltmer resultatbaserade ackrediteringssystem tas fram. När det gäller det europeiska samarbetets roll för fortbildning bör man underlätta politiska diskussioner och utbyte av bästa praxis och erfarenheter via strukturer på EU-nivå, liksom finansiering av forskning, t.ex. om sambandet mellan fortbildning och vårdkvalitet eller möjligheterna för frivilliga strukturer på EU-nivå att stödja gränsöverskridande erkännande av fortbildning. Nyckelåtgärder Man måste sträva efter att säkerställa att hälso- och sjukvårdspersonal i alla medlemsstater kan delta i fortbildningsverksamhet enligt medlemsstaters skyldighet inom ramen för det omarbetade direktivet om yrkeskvalifikationer. Medlemsstater bör vidta åtgärder för att ta itu med de huvudsakliga hindren för att delta i fortbildning: tid, mänskliga resurser och kostnader. Ytterligare forskning bör utföras om systemen för fortbildning inom hälso- och sjukvård och deras inverkan, i synnerhet när det gäller sambandet mellan fortbildning och patientsäkerhet, vårdkvalitet och behandlingsutfallet för patienter. Alla EU-rekommendationer om planering och prognoser för arbetskraften inom hälso- och sjukvård bör ta hänsyn till fortbildning för att undvika personalbrist som hindrar yrkesutövare att delta i fortbildning. Europeiska kommissionen bör offentliggöra den information om fortbildning inom hälso- och sjukvård som samlats in i samband med direktivet om erkännande av yrkeskvalifikationer. Europeiska kommissionen bör utnyttja befintliga plattformar för utbyte av bästa praxis om fortbildning, dvs. samordningsgruppen och Europeiska kommissionens arbetsgrupp om EU:s vårdpersonal. Yrkesorganisationer bör engageras i arbetet.