2 nationalnyckeln till sveriges flora och fauna

Transkript

1 2 nationalnyckeln till sveriges flora och fauna släkte Formica stormyror stam understam ordning överfamilj familj underfamilj släkte Arthropoda Hexapoda Hymenoptera Vespoidea Formicidae Formicinae Släktet Formica har en holarktisk utbredning och omfattar ungefär 160 arter, varav 27 förekommer i Nord- och Mellaneuropa. I Norden är 23 arter påträffade, och de fördelar sig på fyra undersläkten: Formica (F.), Coptoformica (C.), Raptiformica (R.) och Serviformica (S.). Undersläktet Formica (stackmyror) omfattar sju arter, och fyra av dessa utgör en sammanhållen artgrupp som kallas för skogsmyror eller Formica (F.) rufa-gruppen. Sju arter ingår i undersläktet Coptoformica (hedmyror), bl.a. hårig hedmyra F. (C.) exsecta. I undersläktet Raptiformica (rövarmyror) finns bara arten blodröd rövarmyra F. (R.) sanguinea. Undersläktet Serviformica (slavmyror) representeras av åtta arter, och tre av dem utgör den väl sammanhållna F. (S.) rufibarbis-gruppen. Släktets arbetare hör till de myror man oftast ser ute i naturen. De är stora (endast hästmyror Camponotus spp. är större) och rör sig mycket, och många arter bygger iögonfallande stackar. Färgen hos honorna varierar, men hanarna är alltid mörkbruna till svarta med ljusare ben samt yttre könsorgan som är större än hos hästmyror och jordmyror. Parningen sker i regel i samband med svärmningen, så vitt man vet under perioden förmiddag till tidig eftermiddag. n a m n g i v n i n g Formica Linnaeus, Systema Naturae, 10:e upplagan, 1: 579. Etymologi: Formica (lat.) = myra. l i t t e r at u r Seifert Formica, stormyror (arbetare, drottning och hane av röd skogsmyra F. rufa) skala 1:1

2 art formicidae: familj: släkte formica latin 3 Undersläkte Formica stackmyror Det finns totalt åtta arter av undersläktet Formica i Nord- och Mellaneuropa, och sju av dem förekommer i Norden. Arbetarnas storlek varierar mer än hos de andra undersläktena, och i beskrivningen av de olika arternas utseende avses i första hand stora arbetare (7 mm eller längre). Hos honorna är petiolus och åtminstone delar av mellankroppen rödbruna, medan bakkroppen är mörkbrun till svartbrun (hos drottningarna är dock främre halvan av första bakkroppssegmentet rödbrun). Huvudet utom käkar na är brunsvart till helt rödbrunt, och ögonen är mer eller mindre håriga (utom hos uralmyra Formica (F.) uralensis). Panntriangeln är starkt glänsande och sticker (åtminstone i vissa vinklar) av mot den matta pannan (utom hos uralmyra). Hanarna är större och kraftigare än hos slavmyror (undersläktet Serviformica), har långa utstående hår på bakkroppens framsida och håriga ögon (undantag uralmyra). Käkarna har endast en spetstand (undantag uralmyra F. (F.) uralensis). Liksom hedmyror (undersläktet Coptoformica) bygger stackmyror huvudsakligen sina stackar av växtbitar, men materialet är grövre; barr, bladskaft, småkvistar och barkflagor brukar ingå. Arbetarna går till och från stacken på mer eller mindre vegetationsfria stigar vilka leder till födosöksställen (ofta bladluskolonier) som kan befinna sig mer än 100 meter från stacken. För att transportera större byten hjälps myrorna åt. Nya bon bildas genom avknoppning från ett befintligt bo eller genom att stackmyrorna övertar bon av slavmyror (undersläktet Serviformica). Tidigt på våren när myrorna vaknar efter övervintringen samlas de på stackens yta för att värma upp sig i solen. I denna täta massa av myror finns såväl drottningarna som eventuella inhysingar. I vårsolen samlas stackmyrorna, här en art i Formica rufa-gruppen, på stackens yta.

3 4 nationalnyckeln till sveriges flora och fauna 1 2 Formica rufa-gruppen skogsmyror: De fyra arterna (en femte finns längre söderut) i Formica rufa-gruppen (F. aquilonia, F. lugubris, F. polyctena och F. rufa) har så mycket gemensamt i fråga om både utseende och levnadssätt att det är motiverat att sammanföra dem till en artgrupp. I litteraturen kan ibland även ängsmyra Formica pratensis, eller till och med alla de andra arterna i undersläktet Formica, föras till Formica rufa-gruppen. Arbetarnas morfologiska variation inom och mellan undersläktets svenska arter har undersökts av Douwes (1981). För alla skogsmyror gäller följande: Arbetarnas huvuden har mörk hjässa och panna med distinkt ljusare rödbruna kinder, munsköld och käkar. Mellankroppen är rödbrun, nästan alltid med en diffus, mörk fläck på framryggen och främre delen av mellanryggen. Petiolus är rödbrun och bakkroppen matt mörkbrun till svartbrun. Antenner och ben har samma färg som mellankroppen eller mörkare. Drottningarna har samma färg på huvudet och bakkroppen som arbetarna, men bakkroppen är mer glänsande. Mellankroppens översida är mörkbrun till svartbrun, medan efterryggen och mellankroppens sidor är rödbruna (ibland med mörkare partier). Hanarnas bakkropp är mer glänsande än hos ängsmyra, och vingarnas inre del är något mörkfärgad. Parningen sker på stacken eller i samband med svärmningen, som i regel äger rum på förmiddagen eller tidiga eftermiddagen. Nya samhällen grundas hos svart slavmyra F. (S.) fusca och nordslavmyra F. (S.) lemani eller genom avknoppning från ett befintligt samhälle. I det senare fallet kan det ibland skapas avsevärda ansamlingar av stackar. Alla arterna bygger typiska kon- eller kupolformiga stackar som ibland kan bli meterhöga ( 2,8 meter lär vara höjdrekordet för en svensk myrstack, ett samhälle av nordskogsmyra F. (F.) aquilonia från Lule Lappmark). Om en stack ligger exponerat, exempelvis i ett skogsbryn, kan den dock vara platt eller till och med skålformig, något man ofta kan se hos ängsmyra. Från stacken sträcker sig breda, från vegetation befriade stigar på vilka myrorna rör sig. Inte sällan leder dessa myrstigar ett hundratal meter (ibland ännu längre) bort från stacken, och myrornas huvudsakliga mål är oftast att hämta bladlussocker uppe i träden. 1. En arbetare av ängsmyra, F. pratensis (undersläktet Formica) besöker en bladluskoloni. 2. Arbetare av stackmyror (undersläktet Formica) varierar mycket i storlek. De största arbetarna är ofta dubbelt så stora som de minsta. Här ses två arbetare av stubbmyra, F. truncorum.

4 art formicidae: familj: släkte formica latin 5 Att artbestämma skogsmyror, Formica rufa-gruppen Här mer än inom någon annan myrgrupp är det nödvändigt att undersöka flera (minst fem) större arbetare från samma samhälle för att nå fram till en säker artbestämning, och faktum är att det inte alltid går ändå. Det som skiljer de olika arternas arbetare åt är den utstående behåringen på olika delar av kroppen och benen, framför allt huvudets bakkant och framryggen. Som utstående hår räknas här alla hår som är något resta från kroppsytan, något som man ska vara särskilt uppmärksam på när man letar efter hår på bakhuvudet. De värden för antalet hår som anges för de olika arterna är medelvärden från fem individer. När det gäller drottningarna finns andra skillnader mellan arterna, men eftersom de inte är så noggrant studerade är det osäkert var skiljelinjerna går. Undersläkte Coptoformica hedmyror Det finns sju arter inom detta undersläkte i Nord- och Mellaneuropa, och samtliga förekommer i Norden. Namnet Coptoformica kommer av det grekiska ordet koptos, som betyder uthuggen eller urringad, vilket syftar på att honorna av hedmyrorna enkelt skiljs från andra arter av stormyror på huvudets konkava bakkant och något inåtböjda bakhörn. Hos hanarna är huvudets bakkant endast svagt, ibland knappt märkbart konkav. Karakteristisk är också den i regel djupt inskurna överkanten av petiolus, särskilt hos drottningarna. Arbetarna påminner genom den mörkbruna hjässan och pannan, de ljusbruna kinderna, den mörka fläcken på framryggen och den mörkbruna bakkroppen närmast om stackmyror (undersläktet Formica) men är mindre än dessa och varierar inte lika mycket i storlek. Drottningarna och hanarna är vanligtvis på sin höjd obetydligt större än arbetarna och mer glänsande än dessa. Hos drottningarna är huvudet och bakkroppen i regel helmörka, mellankroppen är mörkbrun från bakre delen av framryggen till bakryggen, och resten av kroppen är rödbrun. Hedmyror bygger likartade stackar som arterna i undersläktet Formica (stackmyror), men stackarna är mindre (ofta bara någon decimeter höga) och byggnadsmaterialet är finare (huvudsakligen bitar av örter, gräs och mossa). Hedmyror är mycket aggressiva vid boet och kan ge smärtsamma bett. Svärmningen sker i slutet av juli och under augusti. Nya samhällen bildas hos slavmyror (undersläktet Serviformica) i de flesta fall svart slavmyra F. (S.) fusca, nordslavmyra F. (S.) lemani eller vitmossmyra F. (S.) picea eller genom avknoppning från befintliga bon, vilket kan leda till stora ansamlingar av stackar. Antalet individer per samhälle varierar mycket, bland annat beroende på om samhället är begränsat till en stack eller består av flera stackar. Samma sak gäller antalet drottningar. Hur många individer som finns i de stora ansamlingar av stackar som kan förekomma hos några av arterna är inte känt. En stor stack av hårig hedmyra F. (C.) exsecta uppskattas ha cirka arbetare och en till flera drottningar. Motsvarande uppgifter för mindre hedmyra F. (C.) forsslundi är tusentalet arbetare och en drottning. Att artbestämma hedmyror, Coptoformica De olika arterna som ingår i detta undersläkte kan vara svåra att identifiera. Drottningarna är lättast att bestämma. Om man bara har tillgång till arbetare bör man ha minst fem individer från samma samhälle, eftersom karaktärerna varierar mycket. En karaktär som nämns här, men som inte är helt tillförlitlig, är borstens placering på munskölden. Borsten bryts lätt av, vilket kan tolkas som att de saknades redan från början. En annan problematisk karaktär är den åtliggande behåringen på hjässan och bakkroppens översida den syns ordentligt först vid mycket hög förstoring (minst 100x).

5 6 nationalnyckeln till sveriges flora och fauna Undersläkte Raptiformica rövarmyror Namnet Raptiformica kommer av det latinska ordet raptor, som betyder rövare. Det avspeglar väl biologin hos blodröd rövarmyra F. (R.) sanguinea den enda av undersläktets arter som förekommer i Nord- och Mellaneuropa. En inbuktning i munsköldens framkant skiljer denna art från alla andra Formica-arter. inskärning Munsköld Undersläkte Serviformica slavmyror Det finns elva arter av slavmyror i Nord- och Mellaneuropa, och åtta av dem förekommer i Norden. Arbetarna är slanka, har långa ben och antenner samt stora ögon. De rör sig snabbt för att komma först till matbordet och sedan snabbt lämna det när andra myror dyker upp. Honornas panntriangel är varken mattare eller mer glänsande än den angränsande delen av pannan. Hos hanarna saknar ögonen hår, och bakkroppens framsida har mycket kortare behåring än hos stackmyrehanar (undersläktet Formica). Samhällena grundas av en ensam drottning eller ibland genom avknoppning från befintliga bon. De består av upp till några hundra (ibland något tusental) arbetare och i regel en till några få drottningar. Som både det svenska och det vetenskapliga namnet anger (lat. servus = slav) fungerar arterna i detta släkte som slavar åt andra myrarter, i synnerhet blodröd rövarmyra Formica (R.) sanguinea och amasonmyra Polyergus rufescens. De utnyttjas även av de andra Formica-arternas drottningar när de ska bilda nya samhällen. Svärmningen sker under juli och augusti. Formica rufibarbis-gruppen: I denna artgrupp ingår större slavmyra Formica (S.) clara, brun slavmyra F. (S.) cunicularia och röd slavmyra F. (S.) rufibarbis. Arbetarna kännetecknas av att mellankroppen (åtminstone delvis), petiolus och benen nästan alltid är tydligt ljusare än bakkroppen, och att bakkroppen har en mycket tät och kraftig åtliggande behåring som gör den mycket matt och ger en grå glans vid stark belysning (som hos gråmyra F. (S.) cinerea). Det senare gäller även för drottningarna och hanarna. Huvudet hos honorna har ljusa kinder och oftast mörk panna och hjässa. Drottningarna har oftast delvis rödbrun mellankropp. Hos övriga slavmyror (dvs. övriga arter i undersläktet Serviformica) är mellankroppen helt mörkbrun till svartbrun. Bona byggs i marken, ibland med en låg jordstack, på öppna solexponerade platser. Avgränsningen mellan de tre arterna i Formica rufibarbis-gruppen har utretts av Seifert (1997) Att bestämma arter i Formica rufibarbis-gruppen Det är inte alltid möjligt att säkert skilja arterna åt. Bäst går det om man har tillgång till flera större (minst 6 mm långa) arbetare från respektive samhälle. Hanarna kan inte med nuvarande bristfälliga kunskap identifieras till art.

6 art formicidae: familj: släkte formica latin 7 Arbetare av gråmyra Formica cinerea (undersläkte Serviformica). Att artbestämma stormyror, Formica För att identifiera vissa arter är det många gånger nödvändigt att samla både arbetare och drottningar från samma myrsamhälle för en säker identifiering. Det gäller speciellt för arterna i Formica rufa-gruppen men även för Formica rufibarbis-gruppen. I de fall då bestämningsnyckeln inte når fram till en art utan till flera arter, hänvisas till artbeskrivningarna som ger mer information om avgränsningen mellan dem. svart slavmyra Formica fusca Mellankropp Bakkropp I bestämningsnycklarna används schematiska bilder för att illustrera kroppsdelars form och behåring på ett tydligt sätt. Här bredvid visas en myra från sidan samt schematiska bilder av en mellankropp och en bakkropp.