Brottsoffer, mörkertal och straff

Transkript

1 Brottsoffer, mörkertal och straff Hanns von Hofer, Stockholms universitet I Budgetpropositionen 2010/11 (utgiftsområde 4) skriver regeringen bl.a. följande. Målet för verksamheten Utredning och lagföring är att brottsuppklaringen ska öka och att verksamheten ska bedrivas med högt ställda krav på rättssäkerhet, kvalitet och effektivitet. (s. 23) [ ] Målet för verksamheten [Stöd till brottsoffer] är att skadeverkningarna av brott ska minska. Ingen insats är dock viktigare för brottsoffren än att rättsväsendet lyckas med sina huvuduppgifter: Att utreda brott, gripa misstänkta och döma de skyldiga. (s. 31) Att fler brott ska upptäckas, utredas och lagföras är dock inte något speciellt kännetecken för en borgerlig kriminalpolitik. Målet formulerades redan i budgetpropositionen 2000/01 (Prop. 2000/01:1D10, avsnitt 4.4.1) under socialdemokratiskt styre. Skälen varför det är angeläget att öka uppklaring och lagföring av brott är många (se Tham, 2006), men det tycks vara svårt att öka antalet lagföringar i praktiken. Figur 1. I tingsrätt dömda personer, Figur 1 beskriver hur tingsrätterna har dömt sedan mitten av 1970-talet. Medan bötesdomarna 1 har minskat, har andra påföljder (i huvudsak fängelse, skyddstillsyn, villkorlig dom och särskild vård) varit mer eller mindre stabila. I brist på empiriska undersökningar kan man bara spekulera om skälen till den begränsade variationen. Det bör dock påpekas att Sverige, tillsammans med de övriga nordiska länderna, idag intar toppositioner när det gäller antalet lagförda personer (European Sourcebook, 2010:174). Möjligen är det så att det svenska rättssystemet redan nu uppvisar en hög grad av effektivitet sett i ett internationellt 1 Någon överflyttning till strafförelägganden har inte inträffat under perioden.

2 perspektiv, 2 så att det faktiskt är svårt att ytterligare öka lagföringsfrekvenserna på ett påtagligt sätt. Upptäcktsrisker i teorin Vilka är då de teoretiska förutsättningarna för att ytterligare kunna öka upptäckt och lagföring? Det finns tre huvudsakliga strategier: (1) att öka anmälningsbenägenheten; (2) att öka spaningsverksamheten och (3) att öka utredningskvalitén. (1) Att öka anmälningsbenägenheten kan avse konkreta offer och allmänheten eller berörda myndigheter. I vilken mån det är möjligt att ytterligare öka anmälningsbenägenheten bland konkreta offer och allmänheten är en öppen fråga, eftersom anmälningsbenägenheten i många fall tycks vara ett tämligen rationellt beteende (jfr Persson, 1977:629), vilket bl.a. styrs av brottets allvarlighet, relationer till gärningsmannen, ekonomisk skada och försäkringsskydd. Det finns också olika försök att öka anmälningsbenägenheten för speciella brottstyper genom kampanjer (t.ex. inom handeln: vi anmäler alla stölder ), genom inrättande av tipstelefoner eller via intresseorganisationer (t.ex. Amnesty, BRIS, fackföreningar, kvinnoorganisationer; jfr Tham, 2006:153). När det gäller myndighetspersoner och vissa yrkesgrupper har skyldigheten att anmäla misstänkt brottslighet under årens lopp systematiskt utvidgats, framför allt när det gäller vålds-, sexual- och ekonomiska brott. I brist på systematiska undersökningar är det oklart vilken outnyttjad potential det finns att ytterligare kunna öka anmälningsbenägenheten. 3 (2) Att öka spaningsverksamheten är den klassiska metoden för att öka upptäcktsrisken för brott som inte kommer till myndigheternas kännedom genom allmänheten. På vilka områden spaningsverksamheten ska ökas bestäms politiskt via budgetpropositionerna eller internt inom polismyndigheterna. Ökad spaningsverksamhet har också kommit till via institutionella arrangemang t.ex. genom speciella insatser inom skatte- och bidragskontrollen eller tullen. Den enskilt mest synliga satsningen finns på narkotikaområdet. Mellan 1975 och 2009 har antalet anmälda narkotikabrott i det närmaste fyrfaldigats och antalet lagförda personer (avseende brott mot narkotikastrafflagen) mer än sexfaldigats (till personer 2009). 4 Antalet lagförda rattfyllerister har däremot varit tämligen oförändrat ca personer år 1975 och år (3) När det gäller att öka utredningskvalitén förutsätter denna strategi att brotten redan är upptäckta. Ansträngningar har ökat på detta område och såväl polisen som åklagarmyndigheten bedriver en rad utvecklingsprojekt för att öka utredningskvalitén. Även t.ex. inrättandet av Ekobrottsmyndigheten kan räknas hit. Som visats i figur 1 tyder det empiriska utfallet emellertid på att det finns påtagliga hinder på vägen att öka lagföringsfrekvensen på ett mer genomgripande sätt. Lars Korsell (2003) har analyserat svårigheterna med bokföringsbrott som utgångspunkt. 2 Enligt de internationella offerundersökningarna (ICVS; van Dijk m.fl., 2010: ) uppvisar Sverige en genomsnittlig brottsnivå (med undantag för cykelstölder). 3 Enligt de internationella offerundersökningarna (ICVS, van Dijk m.fl., 2010: ) är anmälningsbenägenheten i Sverige i paritet med genomsnittet för andra länder eller något högre. Mellan 1992 och 2005 har anmälningsbenägenheten i Sverige varit stabil eller något ökande. 4 Numera har en femtedel av samtliga lagföringar direkt med illegal hantering av narkotika att göra; år 2000 var motsvarande andel 10 procent. Se Narkotikastatistik 2009: Tab. 2 (som avser både huvud- och bibrott) och Kriminalstatistik 2009: Tab. 4.1.

3 Upptäcktsrisker i praktiken Upptäcktsrisken i praktiken är i allt väsentligt en funktion av brottsfliten och brottets allvarlighet. Den som begår ett allvarligare brott har en genomsnittligt högre upptäcktsrisk än den som begår ett ringa brott. Likaså har den som begår många brott en högre upptäcktsrisk än den som begår få eller enstaka brott. Därför bör man hålla isär brottsuppklaring och personuppklaring. Den senare innebär att en person har kunnat misstänkas för brott och eventuellt lagföras. Om alla personer som begår brott bara begick ett enda brott, skulle man kunna sätta likhetstecken mellan brottsuppklaring och personuppklaring. Men vissa personer begår fler än ett brott. Risken för att dessa personer åker fast ökar med antalet brott de begår. Det innebär att polisen får tag i ganska många personer som begått ett större antal brott, utan att polisen för den skull kan klara upp alla brott som dessa personer begått. Trots att uppklaringsprocenten för exempelvis bostadsinbrott är låg (14 procent 2009) är det mycket troligt att polisen ändå får tag i rätt så många personer som begått inbrottsstölder, även om dessa personer inte kan bindas till alla de inbrott som de faktiskt begått. Därför är personuppklaringen minst lika viktig som brottsuppklaringen. Den kriminalpolitiska debatten brukar stirra sig blind på uppklaringsprocenten, och en möjlig förklaring till de relativt stabila lagföringsfrekvenserna (se figur 1) skulle kunna vara att de något mer frekventa lagöverträdarna faktiskt åker fast och lagförs om inte förr så senare. Vad kommer då att inträffa ifall man lyckas att ytterligare öka brottsuppklaringen sannolikt följande. 1. Redan kända belastade gärningspersoner lagförs för ytterligare något brott i samma lagföring. 2. Redan kända belastade gärningspersoner lagförs ytterligare någon gång (ny lagföring). 3. Antalet lagföringar avseende personer som hittills varit okända för rättsväsendet ( debutanter ) ökar. Ad 1. Redan kända belastade gärningspersoner misstänks för ytterligare något brott. Detta skulle öka brottsbelastningen per lagföring, om åklagaren väljer att åtala. Normalt ska alla brott utredas och lagföras där det finns en rimlig möjlighet att det blir uppklarat. Dock läggs straffen för de enskilda brotten i domstolen inte automatiskt ihop, utan det bildas ett s.k. enhetsstraff. Därför lönar det sig inte alltid att utreda och åtala alla brott som en och samma person kan misstänkas för. För brottsoffret kan detta innebära att just det brott som hon varit utsatt för inte tas upp i rätten av processekonomiska skäl. Ett rimligt antagande är att strategin att lagföra fler brott bara lyckas om det avser brott med minst samma eller ett högre straffvärde som de brott som åtalet redan omfattar. I brist på empiriska data är det omöjligt att uttala sig om hur många fler brott som skulle kunna åtalas. Eventuella ökningar kommer inte heller att kunna avläsas i den publicerade kriminalstatistiken eftersom den bygger på den s.k. huvudbrottsprincipen; dvs. bibrott eller antalet brott i lagföringen redovisas i regel inte. 5 5 Statistik från Åklagarmyndigheten kan belysa problemet. Enligt myndigheten har t.ex. antalet beslut om åtalsunderlåtelse ökat från år 2005 till år 2009 (Åklagarmyndigheten, 2006: Tab. 2.3 och

4 Ad 2. Redan kända lagöverträdare lagförs ytterligare någon gång. Detta skulle sannolikt medföra att den synliga (redovisade) återfallsrisken ökar, vilket är till nackdel för den politiska målsättningen att minska återfallen (Prop. 2010/11:1, s. 28). Förklaringen till detta något komplicerade förhållande är följande. På grund av den dolda brottsligheten känner vi inte till den faktiska brottsligheten eller de faktiska återfallsriskerna. Det som vi vet om återfall i brott, styrs av den officiella återfallsstatistiken som bygger på uppgifter om personer som lagförts för brott och som inom ett visst antal år lagförs igen. Återfall innebär alltså att en person har blivit upptäckt och lagförd två gånger. Återfallsstatistiken är således i första hand en statistik över rättsväsendets verksamhet och effektivitet. Rättssystem som är effektiva och som lagför relativt många personer kommer med nödvändighet att uppvisa högre återfallsrisker under i övrigt lika förhållanden än rättssystem som är mindre effektiva och som lagför färre personer. Detta innebär i sin tur att redovisade återfallsrisker ökar, när man lyckas öka antalet lagföringar. Ett exempel. Under perioden minskade antalet lagföringar bl.a. på grund av omorganiseringar inom polisen och åklagarväsendet i mitten av 1990-talet (jfr Brå-Rapport 2002:4, s ). Rättsmaskineriet var upptaget med sitt inre arbete och tappade effektivitet under omorganiseringen. Under 2000-talet ökade rättsväsendets produktion igen och lagföringsfrekvenserna återgick till det normala. Tabell 1 beskriver att återhämtningen sammanfaller med en ökning av de redovisade återfallsriskerna. Tabell 1. Återfallsrisker (i procent) för personer som lagförts under perioden respektive Uppföljningsperiod 3 år. Ad gånger gånger gånger gånger gånger Källa: Bearbetning av Kriminalstatistik 2009, Tab Den sista förväntade konsekvensen av att fler personer lagförs är att antalet debutanter, dvs. personer som hittills är okända för rättssystemet, kommer att öka. Betrakta nedanstående tabell, som beskriver antalet dömda debutanter (dvs. personer som tidigare varit okända för rättsväsendet) under perioden 1991 till 2009 (med två års mellanrum). Åklagarmyndigheten, 2010: Tab. 2.3). Den officiella kriminalstatistiken redovisar under samma period däremot resp åtalsunderlåtelsebeslut (Kriminalstatistik 2009: Tab. 4.1). Skillnaderna beror troligen på att åklagarmyndighetens statistik avser varje enskilt brott som omfattas av beslutet, medan den officiella kriminalstatistiken avser personer som erhållit åtalsunderlåtelse.

5 Tabell 2. I tingsrätt dömda debutanter (dvs. ej tidigare lagförda personer), År Antal Avrundade siffror. Källa: Kriminalstatistik 2009 (Tab. 4.20) och motsvarande tabell i tidigare årgångar. Minskningen efter 1995 förklaras med stor sannolikhet av de ovan nämnda organisationsförändringar som genomfördes vid denna tidpunkt inom polisen och åklagarväsendet. Givet att sannolikheten att återfalla är relativt stabil mellan de olika belastningsklasserna (von Hofer, 2008:119), är det tänkbart att lagföring av fler debutanter bidrar till att gruppen högt belastade personer framgent ökar (se nedan). En sådan utveckling skulle vara direkt kontraproduktiv ur ett offerperspektiv, eftersom personer med hög lagföringsbelastning samtidigt är de personer som begår många brott och således utsätter många personer för brottsskador. Kravet på att öka brotts-/personuppklaringen skulle därför i marginalen kunna leda till en intressekonflikt mellan olika grupper av brottsoffer: de konkreta brottsoffren å ena sidan ( Ingen insats är dock viktigare för brottsoffren än att rättsväsendet lyckas med sina huvuduppgifter: Att utreda brott, gripa misstänkta och döma de skyldiga ) och de potentiella brottsoffren å andra sidan de som kommer att utsättas för brott på grund av rättssystemet effektivisering. Avgörande i sammanhanget är frågan vilka allmän- och individualpreventiva effekter en politik medför som syftar till att öka lagföringen av debutanter. Tre scenarier är tänkbara. De positiva effekterna överväger, dvs. att fler debutanter lagförs har brottsminskande effekter via allmän- och/eller individualpreventionen. Det motsatta scenariot är också tänkbart, eftersom rättsliga ingripanden i sig kan producera återfall (s.k. negativ individualprevention ). Även ett tredje scenario är möjligt, nämligen att effekterna tar ut varandra: sanktionspolitiken gör varken till eller från när man ser på den samlade brottslighetens utveckling. Forskningsläget är oklart. Å ena sidan talar forskning för att ökningar av upptäcktsrisker, ifall de kan kommuniceras till riskgrupperna, kan ha brottsreducerande effekter (sammanfattande Durlauf & Nagin, 2010); å andra sidan tyder ett ökande antal studier 6 på att rättsliga ingripanden i sig kan vara brottshöjande speciellt när det gäller unga personer. Generellt brukar dock straffrättssystemets samlade effekter överskattas: brottsutvecklingen bestäms i huvudsak av andra faktorer än straffrättssystemets konkreta utformning och tillämpning (SOU 1956: 55, s. 28; von Hofer, 2008). 6 För en nordisk sammanfattning Balvig (2006). Se även t.ex. Nilsson (2002), Laub & Sampson (2003), McAra & McVie (2007), Gatti, Tremblay & Vitaro (2009), Petrosino, Turpin-Petrosino & Guckenberg (2010).

6 Sammanfattning En politik som försöker öka upptäckt och lagföring leder inte nödvändigtvis till ökad tillfredställelse bland offer (på grund av systemet med enhetsstraffet); ökar troligen synligt återfall och bidrar i värsta fall till att öka antalet persistenta lagöverträdare, vilket vore direkt kontraproduktivt ur ett brottsofferperspektiv. Dessa oönskade effekter kan delvis undvikas om kriminalpolitiker vore beredda att betrakta upptäckt och lagföring inte som ett normativt problem utan som ett styrningsproblem, dvs. antalet lagföringar bör vara optimalt i förhållandet till rättssystemets legitimitet och kostnader. Faktum är ju att den stora majoriteten av alla brott som begås i samhället ändå förblir ouppklarade och inte kommer att beivras (Popitz, 1968), även om man försöker öka upptäckt och lagföring i marginalen. Därför är det oundgängligt 7 att på politiskt väg hitta lämpliga prioriteringar som anger vilka brott som ska leda till uppklaring och lagföring. Prioriteringsprocessen skulle underlättas om offerintressen kopplades ifrån straffrättssystemet så långt det går. Abstrakt offerskydd (allmänprevention) kan tillgodoses av straffrättssystemet, men de berättigade intressen på gottgörelse som konkreta brottsoffer har (konkret offerskydd) bör i möjligaste mån hanteras utanför straffrättssystemet. Straffrättssystemet bör förebehållas dess traditionella funktioner: att utreda brott, gripa misstänkta och döma de skyldiga. Svenska Dagbladet , s. 28 (del av annonsen). 7 Se dock Kristdemokraternas annons en dag före riksdagsvalet 2010 (SvD , s. 28): Vi anser att alla brott ska bekämpas stora som små. Samhället ska tydligt reagera mot förstagångsförbrytare, och verka för att även de minsta brotten klaras upp.

7 Referenser Balvig, F. (2006). Virkninger af straf. I: B. Kyvsgaard, Hvad virker hvad virker ikke? Kundskabsbaseret kriminalpolitik og praksis. København: Jurist- og Økonomforbundets Forlag. Brå-Rapport 2002:4. Varför har brottsuppklaringen minskat? En analys av orsakerna. Rapport 2002:4. Stockholm: Brottsförebyggande rådet. van Dijk, J., van Kesteren, J. & Smit, P. (2010). Criminal Victimisation in International Perspective. Key findings from the ICVS and EU ICS. Onderzoek en beleid 257. Den Haag: Boom Juridische uitgevers. Durlauf, S.N. & Nagin, D.S. (2010). The Deterrent Effect of Imprisonment. Opubl. manuskript 5/07/10. European Sourcebook (2010). European Sourcebook of Crime and Criminal Justice Statistics :e uppl. Onderzoek en beleid 285. Den Haag: Boom Juridische uitgevers. Gatti, U., Tremblay, R.E. & Vitaro, F Iatrogenic effect of juvenile justice. Journal of Child Psychology and Psychiatry, 50: von Hofer, H. (2008). Brott och straff i Sverige. Historisk kriminalstatistik Rapport 2008:1. Kriminologiska institutionen. Stockholm: Stockholms universitet. Korsell, L.E. (2003). Bokföringsbrott en studie i selektion. Avhandlingsserie nr. 13. Kriminologiska institutionen. Stockholm: Stockholms universitet. Kriminalstatistik Sveriges officiella statistik. Rapport 2010:15. Stockholm: Brottsförebyggande rådet. Laub, J. H. & Sampson, R. J. (2003). Shared Beginnings, Divergent Lives. Delinquent Boys to Age 70. Cambridge, Mass./London: Harvard University Press. McAra, L. & McVie, S. (2007). Youth justice? The impact of system contact on patterns of desistence from offending. European Journal of Criminology, 4(3): Narkotikastatistik Sveriges officiella statistik. Rapport 2010:16. Stockholm: Brottsförebyggande rådet. Nilsson, A. (2002). Fånge i marginalen. Uppväxtvillkor, levnadsförhållanden och återfall i brott bland fångar. Avhandlingsserie nr. 8. Kriminologiska institutionen. Stockholm: Stockholms universitet. Persson, L.G.W. (1977). Offer för tillgrepp, skadegörelse och våld en redovisning av 1974 års offerundersökning. Promemorior från SCB 1997:7. Stockholm: Statistiska centralbyrån. Petrosino, A., Turpin-Petrosino, C. & Guckenberg, S. (2010). Formal System Processing of Juveniles. Effects on delinquency. Campbell Systematic Reviews 2010:1. The Campbell Collaboration.

8 Popitz, H. (1968). Über die Präventivwirkung des Nichtswissens. Dunkelziffer, Norm und Strafe. Recht und Staat in Geschichte und Gegenwart 350. Tübingen: Mohr. Prop. 2000/01:1D10. Budgetpropositionen för Rättsväsendet. Prop. 2010/11:1. Utgiftsområde 4. Förslag till statsbudget för Rättsväsendet. SOU 1956:55. Skyddslag. Strafflagberedningens slutbetänkande. Stockholm: Justitiedepartementet. Tham, H Brottsoffret, kriminalpolitiken och kriminologin. Nordisk Tidsskrift for Kriminalvidenskab, 93(2): Åklagarmyndigheten. (2006). Årsredovisning 05. Åklagarmyndigheten. (2010). Årsredovisning Källa: Claes Lernestedt & Henrik Tham (red.) Brottsoffret och kriminalpolitiken, s Stockholm: Norstedts Juridik.