Att främja ett tryggt klimat på nätet

Transkript

1 Digitalisering Grundskola och gymnasieskola Modul: Säker användning av nätet Del 2: Kränkningar på nätet Att främja ett tryggt klimat på nätet Elza Dunkels, Umeå universitet Forskning visar att ungas nätanvändning är mycket mer än det tidningsrapporter ofta gör gällande. Unga söker hjälp på nätet, söker information, umgås med vänner, roar sig, utvecklar ny kunskap och inte minst delar kunskap (Dunkels, 2016; Palmgren, 2014; Dunkels & Lindgren, 2014; Nygårds & Raymond, 2016). Det mesta är alltså aktiviteter som i grunden kan betraktas som gynnsamma och som ingår i en normal uppväxt. Så till övervägande del tillför nätet något positivt till unga, men självklart finns det även problem. En färsk rapport från Internetstiftelsen i Sverige, IIS, om skolungdomars internetvanor gör exempelvis gällande att 16 procent av pojkarna och 29 procent av flickorna på högstadiet någon gång blivit kränkt eller besvärad av någon på internet (IIS, 2016:48). Det kan upplevas som om nätet är en mer oöverskådlig miljö än skolan, men samtidigt kan också skolan vara en svår miljö att upptäcka kränkningar i. Den riktigt stora skillnaden kanske ligger i att de vuxna som har att hantera kränkningarna är vana vid skolmiljön och lite mindre bekanta med nätmiljön. För unga är det dock ingen skillnad. Internet är idag en integrerad del av ungas vardag. Det innebär att skolan behöver tänka in även digitala arenor i sitt arbete för att främja ett tryggt klimat och goda relationer. Den här artikeln behandlar varför vuxna ibland ligger steget efter de unga när det gäller nätvanor, varför det är viktigt att lyfta in internet i skolans främjande arbete samt, slutligen, hur skolan kan arbeta främjande med elevernas nätanvändning, alltså hur skolan kan främja ett klimat med låg risk för kränkningar även på nätet. Mediepaniker ett sätt att förstå vuxenvärldens reaktioner Enligt Skolverkets rapport IT-kompetens och IT-användning i skolan från 2016 uppger hälften av alla grund- och gymnasielärare att det finns ett stort kompetensutvecklingsbehov när det gäller förebyggande av kränkningar på nätet, IT som pedagogiskt verktyg, hantera ljud och bild, säker användning av internet samt lag och rätt på internet (Skolverket, 2016). Skolverket genomförde motsvarande undersökning 2012 och 2016 är bilden densamma. Unga är generellt snabba på att ta till sig nyheter, möjligen för att de inte har lika starkt invanda tankemönster som vuxna. När nya medier introduceras finns risk för att de första reaktionerna från vuxenvärlden är känslomässiga snarare än rationella. Det uppstår ofta så kallade mediepaniker innan det nya införlivats i vardagen och vi har förstått hur det fungerar. Ett sådant panikutbrott kännetecknas av att reaktionerna är snabba och kraftfulla och att de inte föregås av några djupare studier av det nya. Vuxnas paniker är ofta förknippade med en oro för framtiden och för hur det ska gå för dagens ungdom. Man kan säga att mediepaniker drivs av okunskap men också av omsorg om framförallt unga. Det finns be- 1 (7)

2 skrivet hur dessa paniker så småningom klingar av för att ersättas av en större förståelse för det nya, men också för att lämna plats åt något ännu nyare, som uppfattas som farligt (se t ex Drotner, 1999). Vi kan använda kunskapen om hur mediepaniker uppstår och tar slut för att förstå varför det inte går fortare att ta till sig datorer och internet i undervisningen och varför en del skolor fortfarande saknar tydliga kopplingar till nätet i sitt arbete mot diskriminering och kränkande behandling. Kunskapen om paniker kan också ge verktyg att bryta mönstret med känslomässiga och överdrivna reaktioner. Det finns en risk att vuxnas emotionella förhållningssätt till nätet gör att ungas nätanvändning blir osynlig i det främjande arbetet och att nätkränkningar endast blir föremål för åtgärder när något redan skett. Blockera eller inkludera? Om utgångspunkten i stället är att dra nytta av det som sker på nätet snarare än att se utvecklingen som ett hot, kan en bra början vara att kritiskt granska de argument som framförs kring samtida medier och skolan. Mobiltelefonförbud, till exempel, kan vid en första anblick verka logiskt eftersom det ger läraren möjlighet att skapa arbetsro i klassrummet. Förbudet ger dock inte eleverna någon ledning i relation till hur mobiltelefoner kan och bör användas, varken i skolarbetet eller på fritiden. Om elever och personal istället väljer att ständigt föra en dialog om mobiltelefoner och hur dessa kan brukas och missbrukas, ökar chansen att eleverna får stöd för att utveckla ett fungerande förhållningssätt. På samma sätt kan vi kritiskt granska utsagor om att skolan bör varna för eller förbjuda vissa appar eller sidor på nätet. Om eleverna lämnas ensamma att utforska det nya som kommer har skolan svikit delar av sitt uppdrag att utbilda eleverna att hantera de potentiella riskerna helt utan vuxen inblandning. Exempelvis har sedan 1990-talet vissa applikationer som ansetts farliga förbjudits eller rent av blockerats i många skolmiljöer. Idag finns kunskap om att filtrering av nätet inte är ett effektivt sätt att förhindra risker, tvärtom. När eleverna tvingas gå omvägar för att komma åt en åtråvärd tjänst är risken stor att de inte vågar prata med vuxna om något inträffar (Dunkels, 2016). På det sättet överges de unga och risken ökar att till exempel kommersiella eller kriminella krafter får ett övertag. Vissa forskare, exempelvis Thierer (2013), menar att det under en mediepanik som handlar om nätet och skärmar generellt, dyker upp så kallade mediapaniker då och då. Det kan handla om en app eller ett särskilt fenomen som vi kopplar till nätet och som orsakar ett snabbt uppblossande panikutbrott, för att sedan klinga av och ersättas av ytterligare ett utbrott, centrerat kring en annan app eller företeelse. Oavsett vad vuxna tänker om detta nya, behöver alla som arbetar i skolan tänka rationellt omkring det för att kunna vara till stöd för unga. Om en skola förbjuder en app eller fördömer ett kulturellt uttryck, betyder det att man samtidigt överlämnar åt eleverna att själva navigera i den potentiellt farliga miljön och själva utveckla motstrategier mot riskerna. Skolan bör således ha en strategi för att utforska nya fenomen och ställa dem i relation till skolans uppdrag. I vissa fall, som exempelvis Wikipedia och andra samtida lärandemiljöer på nätet, kan skolans uppgift handla om att undervisa i ett kritiskt förhållningssätt och till- 2 (7)

3 sammans med eleverna upptäcka vilka risker och möjligheter som inryms i det nya. I andra fall, som när det handlar om mer sociala fenomen, kan skolan behöva hjälpa eleverna att navigera och att utveckla strategier för sitt användande. Ett sådant arbete bör baseras på juridisk och etisk kunskap tillsammans med elevernas kunskaper om sin egen nätanvändning. En rimlig början på ett utarbetande av strategier är att ta reda på hur eleverna använder nya applikationer eller förhåller sig till nya fenomen. En sådan insats kan ha effekten att personalen får veta hur eleverna har det, kan identifiera sina egna kunskapsluckor och se vilka applikationer och fenomen som behöver utforskas tillsammans med eleverna. I det följande ges ett par exempel på hur skolan kan låta nätet finnas med i det främjande arbetet för ett tryggt klimat och goda relationer. Tillitsfulla relationer Det är svårt att få barn att berätta om kränkningar, oavsett om det handlar om kränkningar på eller utanför nätet. Det kan bero på många olika saker, som att kränkningarna normaliserats och därmed inte framstår som något elever bör rapportera och att eleverna inte känner förtroende för att vuxna kan hantera situationen. Att skapa ett tillitsfullt klimat mellan personal och elever i en skola är därför en viktig del av ett främjande arbete. Förtroendefulla relationer mellan vuxna och barn kan vara avgörande för om personalen ska få kännedom om kränkningar (Skolverket, 2014) men också i relation till internet är det avgörande för barns säkerhet att de vuxna förmedlar ett genuint intresse och att barnen känner tillit till vuxna (Dunkels, 2016). Mycket av det som krävs för att skydda unga på nätet har visat sig vara sådant som är till nytta även utanför nätet, en sorts allmän livskunskap. Forskning har visat att de som är tryggast på nätet är de unga som har förtroende för sin omgivning och vågar berätta för någon vuxen ifall något farligt eller skrämmande inträffar (von Feilitzen, 2011). På det sättet kan man betrakta det främjande arbetet som en investering i framtiden för både skolan som organisation och eleverna som individer. Det finns studier som visar att elever som inte råkar ut för kränkningar har lättare att lyckas i skolan, vilket ger oss ytterligare skäl att lägga mycket resurser på det arbetet (Söderström, 2013). Normkritiskt förhållningssätt I grunden handlar arbetet mot diskriminering och kränkande behandling i skolan om att på olika sätt främja en trygg skolmiljö och att undersöka om det finns risker för diskriminering och kränkande behandling eller på andra sätt hinder för allas lika rättigheter och möjligheter i verksamheten. Eftersom nätanvändning är en del av livvillkoren för elever idag, blir det här arbetet lika viktigt på som utanför nätet. Diskriminering och kränkande behandling kan bland annat kopplas till normer och föreställningar om vad som är normalt och avvikande, vad som ger makt och status och vad som kan verka exkluderande. Dessa normer och föreställningar finns i såväl skolan som i samhället i stort. Vissa normer är mer dominerande än andra och sätter sin prägel på de sociala relationerna i skolan och på nätet. Att synliggöra, problematisera och utmana begränsande och exkluderande normer i exempelvis en skola kallas ibland att arbeta normkritiskt. 3 (7)

4 Ett normkritiskt arbete börjar med att utmana och identifiera vilka normer som finns i den egna verksamheten, uttalade eller outtalade, och som kan leda till ojämlika villkor för olika elever. Det handlar egentligen inte om en metod som sådan utan kan ses som en process som börjar i individen själv. Det främjande arbetet bör innebära att personalen ges tid att diskutera egna normer och attityder samt sådana som genomsyrar den pedagogiska verksamheten (Skolverket, 2014, s. 17). Det är alltså de vuxna på en skola som ska börja arbetet genom att tillsammans med elever och kollegor undersöka vilka begränsande normer som finns på just deras skola. I relation till elevers nätanvändning är tanken att det normkritiska förhållningssättet ska avspegla sig på nätet likaväl som i skolan. Ett normutmanande arbetssätt syftar inte till att ersätta en uppsättning normer med en annan, utan till att syna, ifrågasätta och utmanadestruktiva och exkluderande normer, så att det inte längre bara finns ett sätt att vara normal. Det finns destruktiva normer som kan vara svåra att upptäcka därför att de i vissa sammanhang kan vara uppbyggliga och godartade. Ett exempel på en sådan norm är den som säger att man alltid ska hålla ett löfte. Om någon däremot har manipulerat ett barn att lova något kan idén om att löften ska hållas vara till skada för barnet. Det barn som istället fått lära sig att det alltid är tillåtet att känna efter och agera på hur det känns har större chans att våga larma eller fråga en vuxen om råd. Empatisk lyhördhet Steffgen m fl (2010) kunde se att elever som kränkte andra på nätet visade mindre empati än andra. Därför menar de att en skolas främjande arbete med elevers nätvanor bör innehålla träning i empathic responsiveness in the context of media use att vara empatiskt lyhörd vid medieanvändning. Ett sätt att öka den empatiska lyhördheten kan vara att se över hur eleverna behandlas av de vuxna i och utanför skolan. Blir eleverna hörda och synliggjorda? Är deras erfarenheter viktiga i verksamheten? Elever som blir bemötta med respekt av personal och andra elever i skolan och elever som uppfattar att deras erfarenheter är relevanta har större chans att känna empati med andra såväl på nätet som i övriga delar av tillvaron. Att lägga fokus på att förändra hur vuxna behandlar elever snarare än på att förändra elevernas beteende blir också ett sätt att göra eleverna till subjekt i arbetet mot kränkningar. Skriv- och lästräning Skolan kan arbeta främjande genom att ge elever läs- och skrivträning i relation till interaktion på nätet. I flera ämnen såsom språk, samhällskunskap och psykologi finns det anledning att arbeta med skrivna samtal på skärm så att eleverna tränar sig i att skriva tydligt, men också att stötta välvillig och medvetet vidsynt läsning så att onödiga missförstånd undviks. Kruger & Epley (2005) visar att så mycket som femtio procent av våra skrivna samtal över nätet missuppfattas. Studien är relativt gammal och mycket kan ha hänt sedan dess. Det finns till exempel anledning att anta att de som är vana internetanvändare missuppfattar mindre än ovana och det finns långt fler vana internetanvändare idag än Dock tycks det vara så att det generellt missuppfattas mer vid skrivna samtal över nätet än när det 4 (7)

5 kommuniceras i rummet. Feltolkningar skulle kunna vara en bidragande orsak till att konflikter som sker på nätet ofta trappas upp med hög hastighet. Vid datormedierade samtal saknas nästan helt de utomspråkliga markörer som finns i rumsligt umgänge, såsom miner, gester, avvärjande skratt och liknande. Det finns metoder att avläsa sådant även på nätet, något som vana nätanvändare generellt är bättre på än ovana. Exempel på extralingvistiska tecken på nätet är emojis och dess föregångare emotikoner eller smileys, men även hur texten utformas, till exempel genom att skriva längre, tydligare och mer utförligt. Att våga anmäla I en miljö där kränkningar inte accepteras som en del av vardagen, bör anmälningar vara naturliga. Det ser inte riktigt ut så idag. Till exempel har Statens medieråd (2015) visat att en klar majoritet 9-18-åringar aldrig har anmält något som inträffat på nätet. Det kan finnas en mängd olika förklaringar till detta, till exempel att många känner svagt förtroende för vuxna (Dunkels, 2016) eller att få upplever att de får hjälp när de väl anmäler (Statens medieråd, 2015). Ur skolans synvinkel finns det alltså anledning att arbeta för ett tillitsfullt klimat mellan vuxna och barn även av denna anledning. Om en skola kan hitta modeller för att anmäla kränkningar som sker på nätet, kan det fungera som en markering; skolan accepterar inte kränkningar. Sådana modeller kan se olika ut, beroende på hur stor skolan är och vilka resurser som finns. Enligt Cassidy m fl (2009) rapporterade fler elever nätkränkningar som de var vittnen till än till situationer där de själva var offer. Det var också fler som berättade för andra unga än för vuxna. Denna upplevelse som alltså delas av många unga kan fungera som utgångspunkt för en skola som vill utveckla modeller för att fler ska våga anmäla. För att kunna skapa effektiva rutiner behöver skolan samverka med eleverna och ta reda på vad som kan utgöra hinder, men också möjligheter, på den egna skolan. Nätet kan fungera som en resurs i arbetet med rutiner för anmälan. Det går att skapa system där anmälaren är anonym och där det tydligt framgår vilka som kan läsa anmälan. Då landar ärendet hos personalen som får ta frågan vidare och utreda vad som hänt. När det handlar om kränkningar som sker via nätet kan det vara ännu viktigare än annars att hanteringen av en anmälan går snabbt. Det är vanligt att konflikter som hamnar på nätet eskalerar snabbt och ett sådant ärende kan förvärras av väntetid (Dunkels, 2016). Sammanfattning Nätet utgör en arena där unga ägnar sig åt företrädesvis sådant som ingår i en traditionell uppväxt, om än med delvis andra uttrycksformer. Det betyder att nätet har kommit att bli en omistlig del av ungas uppväxtvillkor och det bör hanteras så av skolan. Skolans främjande arbete är de vuxnas ansvar, även om mycket av den kunskap de vuxna kan behöva självklart finns att hämta från eleverna. Elever och personal ska tillsammans undersöka vad som behöver göras för att främja ett tryggt klimat på nätet och nätet behöver inkluderas i skolans arbete med att motverka diskriminering och kränkande behandling och på annat sätt verka för lika rättigheter och möjligheter. Skollagen skiljer inte på var kräkningarna sker; skolan har alltid ett ansvar när skolans elever är inblandade i kränkningar (Skolinspektionen, 2016). Därför är det viktigt att skolan verkar för tillitsfulla relationer mellan elever och mellan elever och lärare. För att alla elever ska känna samma trygghet på nätet som i 5 (7)

6 skolan, behöver skolan skapa den tillit hos eleverna som gör att de berättar när något har hänt. Referenser Cassidy, Wanda m fl (2009) Sticks and Stones Can Break My Bones, But How Can Pixels Hurt Me? Students Experiences with Cyber-Bullying. School Psychology International, 30 (4), s Drotner, Kirsten (1999) Dangerous Media? Panic Discourses and Dilemmas of Modernity. Paedagogica Historica, 35 (3), s Dunkels, Elza (2016) Nätmobbning, näthat & nätkärlek. Stockholm, Gothia Fortbildning. Dunkels, Elza & Lindgren, Simon (red.) (2014) Interaktiva medier och lärandemiljöer. Malmö, Gleerups. IIS (2016) Eleverna och internet Svenska skolungdomars internetvanor. Stockholm, Internetstiftelsen i Sverige. Kruger, Justin & Epley, Nicholas (2005) Egocentrism over Can we communicate as well as we think? Journal of Personality and Social Psychology, vol 89(6), Nygårds, Karin & Raymond, Terese (2016) Navigera i den digitala samtiden en antologi om den nya lärarrollen. Stockholm, Lärarförlaget. Palmgren, Ann-Charlotte (2014) Göra ätstörd, om flickskap, normativitet och taktik i bloggar. Åbo, Åbo akademis förlag. Skolinspektionen (2016) Skolors arbete mot kränkande behandling på nätet. Stockholm, Skolinspektionen. Skolverket (2014) Allmänna råd: Arbetet mot diskriminering och kränkande behandling. Stockholm, Skolverket. Skolverket (2016) IT-kompetens och IT-användning i skolan. Stockholm, Skolverket. Statens medieråd (2015) Ungar & medier Stockholm, Statens medieråd. Steffgen, George m fl (2010) The role of empathy for adolescents cyberbullying behaviour. Kwartalnik Pedagogiczny. Söderström, Åsa (2013) Vi vill ju så väl och ändå kan det bli så fel varför? I Skolverket (red) Kränkningar i skolan analyser av problem och lösningar. Stockholm, Skolverket. 6 (7)

7 Thierer, Adam (2013) Technopanics, Threat Inflation, and the Danger of an Information Technology Precautionary Principle. Minnesota Journal of Law, Science and Technology, Vol. 14, No. 1, von Feilitzen, Cecilia, Findahl, Olle & Dunkels, Elza (2011) för elevernas lärande och. Göteborg, Nordicom. 7 (7)