FÖRVALTNINGSDOMSTOLARNAS VERKSAMHETSBERÄTTELSE

Transkript

1 FÖRVALTNINGSDOMSTOLARNAS VERKSAMHETSBERÄTTELSE Avgjorda Inkomna Anhängiga Helsingfors förvaltningsdomstol Kouvola förvaltningsdomstol Kuopio förvaltningsdomstol Rovaniemi förvaltningsdomstol Tavastehus förvaltningsdomstol Uleåborgs förvaltningsdomstol Vasa förvaltningsdomstol Åbo förvaltningsdomstol Ålands förvaltningsdomstol Marknadsdomstolen Försäkringsdomstolen Högsta förvaltningsdomstolen

2 2 1 FÖRORD 2 VERKSAMHETEN I HUVUDDRAG 3 DET OMGIVANDE SAMHÄLLET 4 FÖRVALTNINGSDOMSTOLSSYSTEMET 5 RESURSER, MÅLSÄTTNINGAR OCH VERKSAMHET 5.1 FÖRVALTNINGSDOMSTOLARNAS RESURSER 5.2 FÖRVALTNINGSDOMSTOLARNAS MÅLSÄTTNINGAR 5.3 ANTALET BEHANDLADE ÄRENDEN MÅLSÄTTNINGAR OCH RESULTAT 5.4 DE REGIONALA FÖRVALTNINGSDOMSTOLARNA 5.5 MARKNADSDOMSTOLEN 5.6 FÖRSÄKRINGSDOMSTOLEN 5.7 HÖGSTA FÖRVALTNINGSDOMSTOLEN 6 FÖRVALTNINGSDOMSTOLARNAS SAMARBETE 7 KVALITETSKONTROLL 8 FÖRVALTNINGSDOMSTOLARNAS UTBILDNINGSARBETSGRUPP 9 UTLÅTANDE OM UTVÄRDERING OCH BEKRÄFTELSE AV INTERN KONTROLL 10 KONTAKTUPPGIFTER Bilaga 1 De regionala förvaltningsdomstolarnas nyckeltal Bilaga 2 Genomsnittliga behandlingstider för avgjorda ärenden enligt r

3 3 FÖRORD Detta är förvaltningsdomstolarnas gemensamma verksamhetsberättelse. Statens budget- och bokslutssystem samt därför även innehållet i denna berättelse regleras av särskilda författningar, främst Finlands grundlag (731/1999) samt lagen (423/1988) och förordningen (1243/1992) om statsbudgeten. Eftersom verksamhetsberättelsen dikteras av statens budgetoch bokslutssystem, upptas en stor del av innehållet i berättelsen av siffror, ekonomi, resurser och ärendemängder. Utöver denna gemensamma årsberättelse publicerar de flesta förvaltningsdomstolar egna årsberättelser, i vilka de närmare redogör för sin verksamhet. Allmänna förvaltningsdomstolar är högsta förvaltningsdomstolen och de åtta regionala förvaltningsdomstolarna, dvs. förvaltningsdomstolarna i Helsingfors, Kouvola, Kuopio, Rovaniemi, Tavastehus, Uleåborg, Vasa och Åbo. Dessutom har man försökt få med uppgifter om Ålands förvaltningsdomstols verksamhet. Även denna förvaltningsdomstol är en regional förvaltningsdomstol, men verkar i anslutning till Ålands tingsrätt. Specialdomstolarna inom förvaltningsrättskipningen är marknadsdomstolen och försäkringsdomstolen. De allmänna förvaltningsdomstolarna tog från början av år 2005 i bruk ett enhetligt diarieschema. Schemat upptar 278 kategorier av ärenden fördelade på 36 grupper och 9 huvudgrupper. Samtidigt övergick de allmänna förvaltningsdomstolarna till ett enhetligt system i statistikföringen av sina rättskipningsärenden. Uppgifterna för åren 2005 och är därför jämförbara. I den statsbudget som riksdagen antog för 2007 konstateras i förklaringsdelen till momentet (Högsta förvaltningsdomstolens omkostnader) att högsta förvaltningsdomstolen årligen utarbetar en gemensam verksamhetsberättelse för förvaltningsdomstolarna. Innehållet i denna verksamhetsberättelse behandlades av förvaltningsdomstolarnas chefsdomarsammanträde. I sammanträdet deltog högsta förvaltningsdomstolens president samt de regionala förvaltningsdomstolarnas, marknadsdomstolens och försäkringsdomstolarnas överdomare. Helsingfors Pekka Hallberg Högsta förvaltningsdomstolens president

4 4 2 VERKSAMHETEN I HUVUDDRAG Hur rättsskyddet tillgodoses. Förvaltningsdomstolarnas verksamhet grundar sig på grundlagens bestämmelser om principen för en rättsstat samt bestämmelserna om rättsskydd. Enligt 2 3 mom. i Finlands grundlag skall all utövning av offentlig makt bygga på lag och i all offentlig verksamhet skall lag noggrant iakttas. Enligt 21 1 mom. i samma lag har var och en rätt att på behörigt sätt och utan ogrundat dröjsmål få sin sak behandlad av en domstol eller någon annan myndighet som är behörig enligt lag samt att få ett beslut som gäller hans eller hennes rättigheter och skyldigheter behandlat vid domstol eller något annat oavhängigt rättskipningsorgan. För att en rättstat skall fungera och den offentliga maktutövningen vara legitim måste det finnas väl tilltagna möjligheter att söka ändring i förvaltningsärenden. Statens, kommunernas och religiösa samfunds beslut samt beslut av andra organ som utövar offentlig makt kan vid behov överklagas hos förvaltningsdomstolarna. De bestämmelser som förvaltningen och således även förvaltningsdomstolarna tillämpar kännetecknas av ständiga förändringar, i takt med förändringarna i samhället. Samtidigt tenderar de finska, europeiska och internationella rättssystemen att bli allt mera detaljerade. Myndigheter som utövar offentlig makt får därför ständigt komplexare rättskällor att tillämpa när de fattar sina beslut. Förvaltningsbesluten innebär också att förvaltningsdomstolarna hela tiden får nya typer av juridiska problem att ta ställning till. Under observerades inga avsevärda kvalitetsbrister i förvaltningsdomstolarnas verksamhet. De långa behandlingstiderna är fortfarande ett problem, men detta problem är i hög grad avhängigt av förvaltningsdomstolarnas resurser. Kvalitetskontrollen och förvaltningsdomstolarnas gemensamma kvalitetssystem behandlas närmare i kapitel 7, Kvalitetskontroll. Man kan konstatera att förvaltningsdomstolarna förtjänar ett gott betyg för det sätt på vilket de skötte sin rättsskyddsuppgift under år. Inverkan på samhället. Förvaltningsdomstolarnas beslut är viktiga inte bara för parterna, utan även i allmännare bemärkelse, eftersom besluten på många sätt inverkar på samhällets funktions- och konkurrensförmåga. I sin utövning av offentlig makt fattar myndigheterna årligen miljoner förvaltningsbeslut på olika områden och nivåer av förvaltningen. Dessa beslut kan vid behov överklagas hos förvaltningsdomstolarna. När beskattningen för 2005 verkställdes fattade t.ex. skatteförvaltningen 6,4 miljoner beskattningsbeslut. Kommunerna gör årligen sammanlagt ca detaljplaner. Under 2005 beviljade kommunerna också utkomststöd till hushåll och personer. Folkpensionsanstalten beviljade under läsåret 2005/ studiestöd åt studerande och skolelever. Under året avgick också personer med någon form av pension. Även om det i förvaltningen finns rättelseförfaranden som oftast gör det möjligt att rätta klara fel, medför det stora antalet förvaltningsbeslut att förvaltningsdomstolarna årligen får över

5 rättstvister att avgöra. Närmare uppgifter om de ärenden som förvaltningsdomstolarna behandlar ingår i kapitel 3 Det omgivande samhället. Kontakterna mellan förvaltningsrättskipningen och förvaltningen kan avbildas som en pyramid. Pyramidens bas utgörs av basnivån inom förvaltningen, där årligen miljoner förvaltningsbeslut fattas inom området för beskattning, social trygghet, idkande av näring, miljö och kommunal förvaltning. Det huvudsakliga ansvaret för välfärden vilar på denna nivå. Problem från samtliga dessa områden kanaliseras sedan till förvaltningsdomstolarna. Endast en relativt liten del av förvaltningsbesluten överklagas till domstolarna. Mellaninstanserna avgör ca ärenden och högsta förvaltningsdomstolen ärenden. Juridifieringen av samhället, det ökade antalet rättsregler samt gemenskapsrättens ökade inverkan medför å andra sidan att medborgarna söker rättsskydd hos förvaltningsdomstolarna i allt svårare juridiska frågor. Avgöranden i vilka domstolarna tolkar nya bestämmelser och rättspraxis är följaktligen viktiga för en fungerande förvaltning. Med tanke på hela den offentliga förvaltningens funktionsförmåga och således även det finländska samhällets konkurrensförmåga är det även viktigt att rättstvisterna inom förvaltningen kan avgöras av förvaltningsdomstolarna så snabbt som möjligt och med väl motiverade beslut. HFD 4000 Årligen miljoner förvaltningsbeslut om Regionala förvaltningsdomstolar Marknadsdomstolen Försäkringsdomstolen BESKATTNING SOCIAL TRYGGHET MILJÖ KOMMUNER NÄRINGAR Resurser. Om man ser på den offentliga förvaltningens andel av den nationella ekonomin är förvaltningsdomstolarnas resurser anspråkslösa. Inom stats- och kommunalförvaltningen sköts rättsskyddet därför mycket kostnadseffektivt genom förvaltningens rättelseförfaranden och förvaltningsdomstolarnas verksamhet. Detta beror bland annat på att det inte finns så många bestämmelser om det formella förfarandet i förvaltningsprocessen, på den aktiva processledning och utredningsskyldighet som föreskrivs i 33 i förvaltningsprocesslagen (586/1996) samt på att förvaltningsdomstolsprocessen huvudsakligen är skriftlig. Förvaltningsdomstolsutgifternas andel av statshushållets rättsskyddsutgifter framstår ännu klarare om de bedöms mot bakgrunden av statens kostnader för offentlig rättshjälp. Största

6 6 delen av rättshjälpsbyråernas åtgärder gäller domstolar som avgör tviste- och brottmål. Den som söker rättsskydd hos förvaltningsdomstolarna kan oftast föra sin talan utan statlig eller privat rättshjälp. Dessutom kan en enskild part endast i undantagsfall förpliktas att ersätta motpartens kostnader, om motparten är en myndighet eller ett offentligt samfund. I förvaltningsärenden garanteras klienterna alltså tillgång till rättsskydd utan att utsättas för någon stor kostnadsrisk. Förvaltningsdomstolarna personresurser uppgick år till sammanlagt 675 årsverken (658 under år 2005) och deras verksamhetsutgifter till sammanlagt euro ( år 2005). De realiserade årsverkena och verksamhetsutgifterna för åren och 2005 presenteras nedan. Uppgifter från Ålands förvaltningsdomstol ingår inte i siffrorna. årsv årsv. euro 2005 euro Förvaltningsdomstolarna sammanlagt 675,3 658, De regionala 442,3 434, förvaltningsdomstolarna Marknadsdomstolen 18,8 17, Försäkringsdomstolen 112,1 107, Högsta förvaltningsdomstolen 102,1 98, Under hade förvaltningsdomstolarna till sitt förfogande 17 flera årsverken än under Verksamhet. Under avgjorde förvaltningsdomstolarna rättskipningsärenden, dvs. 126 flera ärenden än under Samtidigt överträffade de också sina målsättningar. Förvaltningsdomstolarna hade nämligen som gemensam målsättning att avgöra rättskipningsärenden, men de avgjorde alltså 157 flera rättskipningsärenden än vad målsättningen förutsatte. Antalet åren och 2005 avgjorda ärenden framgår nedan. Uppgifterna från Ålands förvaltningsdomstol ingår inte i siffrorna. avgjorda 2005 avgjorda Förvaltningsdomstolarna sammanlagt De regionala förvaltningsdomstolarna Marknadsdomstolen Försäkringsdomstolen Högsta förvaltningsdomstolen Utförligare statistiska uppgifter finns i kapitel 5 "Resurser, målsättningar och verksamhet. Verksamhetslokaler. Förvaltningsdomstolarnas lokaler borde vara ändamålsenliga och uttryckligen lämpa sig för domstolsverksamhet. Följaktligen borde de vara lämpliga både för domstolssammanträden, dvs. föredragningar och överläggningar mellan domarna, och för

7 7 kundtjänst och muntliga förhandlingar. De största utrymmesproblemen har för närvarande Kuopio förvaltningsdomstol, Helsingfors förvaltningsdomstol, Ålands förvaltningsdomstol och försäkringsdomstolen. Kuopio förvaltningsdomstol arbetar på flera olika platser. Helsingfors förvaltningsdomstol har problem när det gäller att ordna muntliga förhandlingar, eftersom förvaltningsdomstolen endast har tillgång till två sådana sessionssalar som lämpar sig för ändamålet. Försäkringsdomstolen arbetar i så trånga lokaler att arbetet blir lidande. Det händer att till och med tre föredragande får dela på ett rum och försäkringsdomstolen lider direkt brist på behövliga mötes- och sessionslokaler. Detta påverkar omsättningen av föredragande i domstolen och således även dess resultat. Justitieförvaltningen har inte under de senaste åren gjort några betydande investeringar i förvaltningsdomstolarnas lokaler. De regionala förvaltningsdomstolarna, marknadsdomstolen och försäkringsdomstolen borde förfoga över lokaler som bättre än de nuvarande skulle återspegla deras växande betydelse som besvärsinstanser. Det är också önskvärt att inga andra myndigheter verkar i samma byggnad som en förvaltningsdomstol. Särskilt problematiskt kan det vara om en förvaltningsdomstol verkar i samma hus som en förvaltningsmyndighet, eftersom förvaltningsmyndigheters beslut överklagas hos förvaltningsdomstolarna. I förvaltningsdomstolarnas avgöranden har visserligen inte förekommit problem som skulle ha berört frågan om oberoende, men rättskipningen måste även te sig oberoende i medborgarnas ögon. Därför har även förvaltningsdomstolarnas lokaler betydelse för det intryck som uppstår. Sammandrag. Den grundlagsenliga rättsskyddsuppgiften fullgjordes väl under året. Även de målsatta ärendemängderna överträffades. Problemet är dock att förvaltningsdomstolarna under året fick ca flera nya rättskipningsärenden än vad de avgjorde. Antalet anhängiga ärenden ökade alltså tydligt, vilket innebär att handläggningstiderna för avgjorda ärenden kan komma att förlängas. Detta problem behandlas närmare i kapitlet 5.3 Antalet behandlade ärenden målsättningar och resultat. Förvaltningsdomstolarna försöker kontinuerligt förbättra sin verksamhet genom att förbättra rättegångsförfarandet och beslutskvaliteten, men också genom att försöka effektivera sin verksamhet. Möjligheterna att på detta sätt öka det årliga antalet avgöranden i rättskipningsärenden är dock begränsade. Det är därför viktigt att statsmakten beviljar förvaltningsdomstolarna tillräckliga resurser, så att de utan att ge avkall på beslutens kvalitet kan avgöra flera rättskipningsärenden än vad de samtidigt får motta nya ärenden. På detta sätt kan den genomsnittliga handläggningstiden i förvaltningsdomstolarna så småningom förkortas. Eftersom förvaltningsdomstolarnas avgöranden påverkar det omgivande samhället, bör en resurssatsning på förvaltningsdomstolarna inte bedömas enbart utgående från budgetramarna för justitieministeriets förvaltningsområde. Förvaltningsdomstolarna behandlar ärenden från samtliga ministeriers förvaltningsområden, varför frågan om tillräckliga resurser skall bedömas med utgångspunkt i hela den statliga och kommunala förvaltningen och ekonomin.

8 8 När riksdagen fattar statsekonomiska beslut, bestämmer den samtidigt hur väl dess lagstiftande vilja förverkligas inom förvaltningen. Ett effektivt förvaltningsdomstolssystem med tillräckliga resurser förbättrar samhällets funktions- och konkurrensförmåga. Samtidigt skapas även förutsättningar för vår välfärd.

9 9 3 DET OMGIVANDE SAMHÄLLET Allmänt. De bestämmelser som tillämpas i den statliga och kommunala förvaltningen förändras hela tiden, varför förvaltningsdomstolarna ständigt får avgöra nya typer av rättstvister och bedöma lagligheten av förvaltningsmyndigheternas avgöranden. Förändringarna i samhället och i den lagstiftning som reglerar den offentliga förvaltningen kan även medföra överraskningar i det antal ärenden som förvaltningsdomstolarna får att behandla. Exempel på ärendegrupper för vilkas vidkommande det har varit svårt att förutse antalet nya ärenden har i Helsingfors förvaltningsdomstol varit bilskatte- och utlänningsärendena, i marknadsdomstolen ärenden som har gällt offentlig upphandling och energimarknaden samt i högsta förvaltningsdomstolen ärenden som har gällt Natura 2000, sametinget och utsläppshandeln. Den ekonomiska utvecklingen och sysselsättningen påverkas av den förändrade åldersstrukturen hos befolkningen, som kommer att ha vittgående följder för den offentliga ekonomin samt den statliga och kommunala förvaltningen. Förändringarna i befolkningsstrukturen kräver också kontinuerlig omarbetning av lagstiftningen, vilket har som följd att förvaltningsdomstolarna får ta ställning till social- och hälsovårdsfrågor som berör välfärdssamhällets grundvalar. Statsrådets produktivitetsprogram (Statsrådets beslut om ramar för statsfinanserna , VM 5/214/) förpliktar ministerierna att ta fram produktivitetsförbättrande åtgärder, så att tillräckliga åtgärder fortfarande kan vidtas även om finansieringen till verksamheten minskar. De enskilda åtgärdernas inverkan på produktiviteten har ännu inte till samtliga delar kunnat utvärderas, men justitieministeriets mål är att årsverkena skall minska med sammanlagt årsverken. I detta skede är det ännu inte möjligt att exakt bedöma hur produktivitetsprogrammet kommer att inverka på de allmänna förvaltningsdomstolarnas verksamhet. Produktivitetsprogrammets inverkan har dock varit föremål för en viss bedömning, bland annat när riksdagen godkände den nya barnskyddslagen (RP 252/). Reformen medför nya uppgifter för de regionala förvaltningsdomstolarna. I sitt utlåtande (GrUU 58/ rd) med anledning av regeringens proposition konstaterade även riksdagens grundlagsutskott att om beslutsfattandet i första instans flyttas från de kommunala myndigheterna till våra nuvarande åtta förvaltningsdomstolar måste betydande extra resurser avsättas för förvaltningsdomstolarna och högsta förvaltningsdomstolen, som enligt förslaget kommer att bli den enda besvärsinstansen. Grundlagsutskottet konstaterade också att i annat fall finns det risk för att ärendena inte kommer att behandlas skyndsamt och med samma tvärfackliga sakkunskap eller att de inte uppfyller kravet på en rättvis rättegång. Lagutskottet konstaterade i sitt utlåtande med anledning av propositionen (LaUU 22/) att förslaget innebär en avsevärd förändring i förvaltningsdomstolarnas verksamhet i nämnda ärenden. Förvaltningsdomstolarnas uppgift att i första instans fatta beslut och utfärda tillfälliga föreskrifter blir en helt annan än nu då förvaltningsdomstolarna behandlar underställnings- och besvärsärenden. Förfarandet blir mer invecklat och fjärmas från den lokala nivån. Vidare konstaterade lagutskottet att till följd av de nya uppgifterna kommer beslutsfattandet i första instans och de muntliga förhandlingarna att öka, vilket gör att förvaltningsdomstolarna kommer att behöva betydligt mer resurser. Lagutskottet har särskilt

10 10 fäst uppmärksamhet vid att samtidigt som förvaltningsdomstolarnas arbetsmängd ökar, pågår det s.k. produktivitetsprogrammet inom statsförvaltningen, vilket hotar leda till nedskärningar också i rättsväsendets personal. Enligt lagutskottet finns det risk för att rättssäkerheten, individernas välfärd och företagens konkurrenskraft försämras. I det föreslagna systemet är högsta förvaltningsdomstolen den enda instans där tvångsomhändertaganden kan överklagas. Utskottet anser det motiverat att systemet för ändringssökande omfattar två nivåer just i ärenden som gäller tvångsomhändertaganden. De allmänna förvaltningsdomstolarnas ekonomiska och personaladministrativa stödfunktioner har centraliserats till justitieförvaltningens servicecentral, som inledde sin verksamhet Med reformen eftersträvades större effektivitet. Åtminstone i initialskedet har den eftersträvade verkan inte kunnat konstateras. De största datatekniska förändringarna för de allmänna förvaltningsdomstolarna under var uppdateringen av arbetsstationernas operativsystem samt att nya nätservrar togs i bruk. Övergången till operativsystemet Windows XP inleddes i månadsskiftet augusti-september i högsta förvaltningsdomstolen. Under hösten installerades systemet i samtliga förvaltningsdomstolar och i marknadsdomstolen. Under våren 2007 tar också försäkringsdomstolen i bruk det nya systemet. Ett installationsteam från justitieförvaltningens datateknikcentrals har i samråd med förvaltningsdomstolarnas och förvaltningsområdets regionansvariga datastödpersoner svarat för installeringen av det nya operativsystemet. Övergången till XP-operativsystemet har inte skett helt utan problem. Det största bekymret har varit att applikationerna, särskilt de notesbaserade systemen, har fungerat trögt i det nya operativsystemet. Justitieförvaltningens datateknikcentral utreder fortfarande problemen för att finna en lösning. Gemenskapsrätten. Det är i allmänhet förvaltningsmyndigheterna som tillämpar Europeiska unionens författningar och den nationella lagstiftning som grundar sig på dessa författningar. Därför blir det ofta förvaltningsdomstolarna som får ta ställning till tolkningsfrågor i gemenskapsrätten. Detta blir aktuellt bland annat i konkurrensärenden, ärenden som gäller indirekt beskattning, sociala ärenden och miljöärenden, i vilka gemenskapsrätten har stor betydelse. Under begärde Finland i fyra fall förhandsavgörande av Europeiska gemenskapernas domstol (EU-domstolen). I tre av dessa framställdes begäran av högsta förvaltningsdomstolen (C-240/06, C-366/06 och C-435/05). I ett fall var det en allmän underrätt som framställde begäran. Åren 1995-, dvs. under de tolv första åren av EU-medlemskapet, har Finland i 45 fall begärt förhandsavgörande av EU-domstolen. Över hälften av fallen har haft anknytning till förvaltningsrättskipningen. Åren begärdes förhandsavgörande i sjutton fall av högsta förvaltningsdomstolen (C-412/96, C-237/97, C-513/99, C-9/00, C-101/00, C-114/01, C-15/01 och C-113/01, C-244/02, C-319/02, C-65/02, C-184/04, C-520/04, C-50/05, C- 231/05, C-240/06, C-366/06, C-435/05), i ett fall av Kuopio förvaltningsdomstol (C-136/00), i ett fall av Helsingfors förvaltningsdomstol (C-398/03), i ett fall av Rovaniemi förvaltningsdomstol (C-289/05), i ett fall av Ålands förvaltningsdomstol (C-42/02), i ett fall

11 11 av försäkringsdomstolen (C-351/00), i två fall av före detta Nylands länsrätt (C-213/96, C- 233/97) samt i ett fall av före detta Lapplands länsrätt (C-389/99). Under samma tid har dessutom landsbygdsnäringarnas besvärsnämnd sänt en begäran (de gemensamt behandlade ärendena C-9/97 och C-118/97), prövningsnämnden en (C-333/00) samt det tidigare konkurrensrådet likaså en (C-18/01) begäran om förhandsavgörande till Europeiska gemenskapernas domstol. En begäran om förhandsavgörande innebär att rättegången i den nationella domstolen avbryts. Behandlingen av en begäran om förhandsavgörande har i genomsnitt tagit två år i anspråk i EG-domstolen. Högsta förvaltningsdomstolens framställningar. Enligt 99 2 mom. i grundlagen kan de högsta domstolarna göra framställningar hos statsrådet om vidtagande av lagstiftningsåtgärder. Högsta förvaltningsdomstolen gjorde en framställning hos statsrådet om ändring av lagstiftningen om förvaltningsrättskipning. I framställningen föreslog högsta förvaltningsdomstolen ändringar i 49 lagar inom olika ministeriers behörighetsområden. Lagändringarna trädde i kraft (Finlands författningssamling Nr ). Genom lagändringarna förbättrades förvaltningsdomstolarnas verksamhetsbetingelser genom att besvären över förvaltningsdomstolarnas beslut i högre grad behandlas av de regionala förvaltningsdomstolarna innan de kommer till högsta förvaltningsdomstolen. Förvaltningsdomstolarnas arbete effektiverades genom ändringar som innebär att vissa frågor gällande förfarandet samt vissa ärenden får avgöras i en domstolssammansättning med färre domare. Samtidigt infördes besvärstillstånd för vissa sådana ärendegrupper av liten ekonomisk betydelse i vilka juridiken är enkel och det finns hävdvunnen rättspraxis. Ändringen förbättrade högsta förvaltningsdomstolens möjligheter att koncentrera sig på ärenden i vilka det är viktigt att få ett avgörande av den högsta rättsinstansen. I sin framställning föreslog högsta förvaltningsdomstolen att lagen skulle ändras så, att det inte längre skulle vara tillåtet att separat överklaga en regional förvaltningsdomstols beslut som gäller verkställighet. Denna behövliga reform har ännu inte genomförts. Å andra sidan ändrades miljöskyddslagen från genom lag 252/2005 så, att i en förvaltningsdomstols beslut som gäller verkställigheten av ett tillståndsbeslut får sökas ändring endast i samband med att besvär anförs i tillståndsärendet. Ändring får alltså inte sökas enbart i förvaltningsdomstolens beslut gällande verkställigheten. Vattenlagen ändrades på motsvarande sätt från genom lag 732/2005 så, att i ett beslut av förvaltningsdomstolen som endast gäller verkställighet och med vilket förvaltningsdomstolen har förbjudit eller avbrutit verkställigheten av ett överklagat beslut får sökas ändring enbart i samband med att ändring söks i huvudsaken. Bestämmelser i speciallagar gör bestämmelserna om sökande av ändring invecklade och är ägnade att vålla problem i lagtillämpningen. Lagen om högsta förvaltningsdomstolen (1265/), som trädde i kraft , betonar högsta förvaltningsdomstolens ställning som högsta domstol och samarbetet med de övriga förvaltningsdomstolarna. Till den tillsyn som högsta förvaltningsdomstolen skall utöva hör tillsynen över rättskipningens enhetlighet, handläggningstiderna samt att domstolarna har

12 12 tillräckliga resurser. Dessutom omfattar tillsynen att högsta förvaltningsdomstolen ordnar rådplägningsdagar och ser till personalutbildningen. Högsta förvaltningsdomstolen gjorde en framställning till statsrådet om lagstiftningsåtgärder i syfte att påskynda den första besvärsinstansens behandling av miljöskydds- och vattenärenden. I sin framställning konstaterade högsta förvaltningsdomstolen att miljötillståndsärenden som avses i miljöskyddslagen (86/2000) samt vattenhushållningsärenden som avses i vattenlagen (264/1961) har stor betydelse för medborgare, företag och ekonomin. Ärendena är också mycket arbetsdryga att avgöra. De kännetecknas av digra handlingar och processen kan omfatta många parter som framställer olika yrkanden. Typiskt för dessa ärenden är också att ändring söks i många olika frågor, och i tillståndsärenden gäller yrkandena inte bara beviljandet av tillståndet utan även tiotals olika tillståndsvillkor och ofta också utförliga föreskrifter om ersättningar till skadelidande. De juridiska och tekniska, ekonomiska och naturvetenskapliga problemställningarna är ofta exceptionellt svåra och typiskt är att ärendena har många olika kopplingar till gemenskapsrätten. I vatten- och miljöskyddsärenden finns det också ett stort behov av syneförrättningar, vilket även det är ägnat att göra dessa mål arbetsdryga. Eftersom 2000 års reform av vatten- och miljölagstiftningen verkställs stegvis, kan heller ingen minskning av ärendemängderna skönjas inom den närmaste framtiden. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att enligt tillgänglig statistisk om Vasa förvaltningsdomstols arbete fanns vid nämnda domstol ca 950 anhängiga ärenden i vilka miljöskyddslagen och vattenlagen blev tillämplig (och av vilka ca 580 gällde frågor som avses i miljöskyddslagen och ca 370 ärenden som avses i vattenlagen). Av de anhängiga miljötillståndsärendena gällde 27 skogsindustrin, 3 metallindustrin, 35 energiproduktionen, 12 den kemiska industrin och 13 gruvindustrin, 94 avfallshanteringen samt 37 avfallsreningsverk och 104 torvproduktion och av vattenhushållningsärendena gällde 124 byggande i vattendrag, 23 utnyttjande av vattenkraft, 23 vattenreglering och 53 vattentäkt. Behandlingstiderna för de enskilda ärendegrupperna rör sig på bägge sidor om 9-12 månader. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att snabb handläggning av ärenden i besvärsinstanserna spelar en vital roll för det rättsskydd som avses i Finlands grundlag och internationella fördrag om mänskliga rättigheter. De tillståndsärenden som avses i miljöskyddslagen och vattenlagen är typiska ärenden av stor betydelse för å ena sidan ekonomin och näringslivet och å andra sidan rättsskyddet och de grundlagsenliga rättigheter och skyldigheter som har samband med en för medborgarna gynnsam livsmiljö. Anhopningen av obehandlade besvär hos Vasa förvaltningsdomstol är ett problem som kräver brådskande åtgärder. Ytterligare konstaterade högsta förvaltningsdomstolen att förslagen i framställningen kan genomföras omedelbart och utan att de behöver sammankopplas med andra reformer av miljölagstiftningen. Den med tanke på utvecklingen av det allmänna förvaltningsprocessuella systemet överskådligaste och i praktiken bäst fungerande systemet vore att dela upp handläggningen av besvär över beslut som avses i miljöskyddslagen och vattenlagen mellan Vasa och Kuopio förvaltningsdomstolar samt anvisa behövliga tilläggsanslag för inrättandet av förvaltningsdomartjänster inom teknik och naturvetenskaper. Beredningen av författningar. Under den riksdagsperiod som nu avslutas gavs ungefär författningar, som omfattar ca sidor. Årligen genomfördes totalreformer, som berörde också viktiga lagar. Problemet är dock att man i samband med delreformer

13 13 sällan klarlägger vilka verkningar ändringarna kommer att få. Ett annat problem är lagstiftningens kortsiktighet, dvs. att man genom lagstiftning endast försöker komma åt de missförhållanden som just då är aktuella. Olika krav ställs på lagreglerna. Bestämmelserna i skattelagarna skall enligt grundlagen vara särskilt exakta. Om grunderna för skatteplikt och skattens storlek samt den skattskyldiges rättsskydd skall bestämmas i lag. Ett annat rättsområde som berör alla är den sociala lagstiftningen, vars betydelse ökar när befolkningens medelålder stiger. Det krävs mycket av såväl lagstiftarna som av dem som tillämpar lagarna för att man skall kunna säkerställa en opartisk behovsprövning, förstå de omständigheter i vilka människor lever och skapa fungerande system. Miljöärendena kännetecknas i sin tur av att normerna inom detta rättsområde är flexibla. Tillämpningen kräver tillgång till de nyaste forskningsrönen och beredskap för ännu ovissa verkningar. Inom samtliga rättsområden är rättskipningen föremål för nya förväntningar. En projektgrupp som statsrådets kansli tillsatte för att bereda ett åtgärdsprogram för en effektivare reglering har i enlighet med sitt uppdrag sammanställt ett sådant program (Statsrådets kanslis publikationsserie 8/). I programmet anges författningspolitiska principer och riktlinjer för hur rättsordningen skall utvecklas så, att den tryggar i synnerhet företagens verksamhetsförmåga och medborgarnas möjligheter att vara verksamma, samt de principer och metoder som skall iakttas i lagberedningsprocessen för kontinuerlig utvärdering av lagstiftningens kvalitet och funktionsduglighet. Åtgärdsprogrammet utgår från att en lyckad lagstiftning som resultat av en väl utförd lagberedning gynnar såväl medborgarnas välfärd som företagens konkurrensförmåga. Genom att främja välfärden bidrar lagstiftaren till att stärka ett rättvist och tryggt samhälle där människornas rättigheter tillgodoses på ett jämlikt sätt, i enlighet med den tradition som den nordiska välfärds- och rättsstaten är ett uttryck för. Bättre konkurrensförmåga stärker de finländska företagens verksamhetsbetingelser, vilket i sin tur tryggar den nationella ekonomins tillväxtbetingelser. Goda tillväxtbetingelser främjar möjligheterna att trygga och främja välfärden. I åtgärdsprogrammet föreslås 11 principer. Av dessa berör de sju första allmänt frågan hur man med lagstiftningens hjälp kan främja välfärden och konkurrensförmågan, medan de fyra återstående preciserar vilka faktorer som skall beaktas i lagstiftningen för att den nationella ekonomins tillväxtvillkor och företagens konkurrenskraft skall stärkas. Principerna är följande: Beredningen av lagstiftningen och själva lagstiftningen skall vara föregripbar och ligga öppen. Intressegrupperna skall garanteras möjligheter att delta och påverka. Rättsreglerna skall vara möjliga att behärska och vara begripliga. Lagstiftningen skall ha ett flexibelt innehåll och tydligt tillämpningsområde. Rättsreglerna skall främja rättssäkerheten och skapa förtroende. Lagstiftningen skall ha önskade effekter. De skyldigheter som verksamhetsutövare påförs och den tillsyn som myndigheterna utövar skall präglas av större proportionalitet en tidigare. Rättsområdena skall påverka varandra på ett konsekvent sätt. Regleringen får inte vara ett självändamål. Även andra styrmedel än rättsregler skall aktivt anlitas. Lagstiftningen skall bidra till ökat kunnande samt vara sådan att arbetsförhållandena kan förbättras och arbetstagarna kan må bra i sitt arbete. Den skall också jämna vägen för marknadsetablering och produktivitet samt slå vakt om och stärka Finlands ställning som ett land som är intressant med tanke på företagsetableringar och skapa

14 14 konkurrensfördelar för det finska näringslivet. Lagstiftningen skall också bidra till att en på medellång och lång sikt hållbar offentlig ekonomi. Justitieministeriet tillsatte en arbetsgrupp som fick i uppgift att stöda och koordinera ministeriernas beredning av författningar. Statsrådets arbetsgrupp för utveckling av författningsberedningen (SÄKE II -arbetsgruppen) har som mål att skapa en gemensam och god lagberedningskultur inom statsrådet. Arbetsgruppen består av representanter för ministerierna. Dess mandatperiod är I sin revisionsberättelse (Revisionsberättelse 140/2007, beredningen av Natura nätverket) konstaterade Statens revisionsverk att tidtabellen för beredningen av nätverket var synnerligen stram. Beredningen av Natura nätverket var en alltför stor och krävande uppgift för naturskyddsförvaltningen. Dessutom försvårades beredningen bl.a. av problem med EU:s informationssystem. Den var dock kostnadseffektiv; kostnaden var 2,5 euro per hektar. Enligt revisionsverket planerades beredningen av Natura inte tillräckligt i början av beredningsprocessen. Miljöministeriet borde även ha varit stramare i sin styrning av de regionala centralernas ledning. Till följd av den otillräckliga informationen tedde sig Natura som en otydlig och hotande angelägenhet för markägarna, i synnerhet i början av beredningsprocessen. Revisionsverket konstaterade att erfarenheterna av Naturaprocessen har ökat naturskyddsförvaltningens kommunikationsförmåga samt förståelsen för skyddets samhälleliga dimensioner. Natura har också banat väg för tankar om frivilligt skydd. Samarbetet med markägarna och kommunerna är fortfarande viktigt. I revisionsberättelsen konstaterade revisionsverket ytterligare att Natura var en krävande process för högsta förvaltningsdomstolen hela personal. Naturabesvären blev den genom tiderna största gruppen av ärenden hos högsta förvaltningsdomstolen. I inledningen till ett tjockt informationshäfte om ett beslut som högsta förvaltningsdomstolen gav sommaren 2000 konstateras att arbetet med att avgöra och ge beslut i Naturaärendena har förutsatt en exceptionellt stor arbetsinsats av samtliga personalgrupper. Vidden av denna uppgift återspeglas bland annat däri, att besluten i dessa ärenden sammanlagt omfattar ca sidor. De besvär som anfördes över statsrådets beslut om nätverket Natura stod år 1998 för tjugoåtta procent av samtliga ärenden som under året inkom till högsta förvaltningsdomstolen. Även ur ett internationellt perspektiv är det fråga om en exceptionellt omfattande domstolsprocess. I bakgrunden till detta finns skillnaderna i de olika ländernas domstolssystem och bestämmelserna om hörande av parter och andra. Om den lagstiftning som tillämpas inom förvaltningen håller hög kvalitet och är tydlig minskar behovet att söka ändring hos förvaltningsdomstolarna. Tydliga bestämmelser om sökande av ändring och tydliga övergångsbestämmelser bör även i högre grad än tidigare stå i fokus för lagberedningsarbetet. På motsvarande sätt minskar goda motiveringar av förvaltningsbeslut behovet att söka ändring. Dock kan det t.ex. i små kommuner hända att man har en så fåtalig personal att det är svårt att finna särskild sakkunskap för att tillämpa den allt mera invecklade lagstiftningen om t.ex. sociala frågor, offentlig upphandling eller miljöfrågor. I statsbudgeten hör domstolarnas verksamhetsutgifter till justitieministeriets huvudtitel. Förvaltningsdomstolarna tillämpar dock huvudsakligen lagar som inte har beretts av

15 15 justitieministeriet utan av andra ministerier, främst handels- och industriministeriet, kommunikationsministeriet, jord- och skogsbruksministeriet, undervisningsministeriet, inrikesministeriet, social- och hälsovårdsministeriet, arbetsministeriet, finansministeriet och miljöministeriet. Även de myndigheter i vilkas beslut ändring söks hos förvaltningsdomstolarna hör för det mesta till andra ministeriers än justitieministeriets förvaltningsområde eller till den kommunala förvaltningen. Enskilda personer som söker ändring samt statliga och kommunala myndigheter behöver väl motiverade och snabba förvaltningsdomstolsbeslut, inom handels- och industriministeriets förvaltningsområde till exempel i frågor som gäller offentlig upphandling, inom social- och hälsovårdsministeriets förvaltningsområde till exempel i frågor som gäller utkomstskyddet, inom finansministeriets förvaltningsområde till exempel i skatteärenden samt inom miljöministeriets förvaltningsområde till exempel i planläggningsärenden. Eftersom förvaltningsdomstolarna får sina ärenden från flera olika ministeriers verksamhetsområden, påverkas resursförbrukningen på flera andra områden inom förvaltningen av förvaltningsdomstolarnas verksamhet för att avgöra sina anhängiga ärenden. Utlänningsärendena är ett enkelt exempel. Om Helsingfors förvaltningsdomstol har resurser att snabbt avgöra de utlänningsärenden som koncentrerats till denna förvaltningsdomstol, minskar kostnaderna för asylsökandena inom de övriga ministeriernas förvaltningsområden. Eftersom de materiella regler som förvaltningsdomstolarna tillämpar bereds av flera olika ministerier, är det svårt att i lagberedningen på ett övergripande sätt bedöma hur en ny lagstiftning kommer att inverka på förvaltningsdomstolarnas verksamhet. I verksamhetsprogrammet för rättsskyddspolitiken konstateras att reformer som bereds sektorvis utan tillräcklig utredning försvårar förverkligandet av lagstiftarens vilja. Samarbete är en nödvändighet vid lagberedning. Det kanske tydligaste exemplet på problemen med sektorbunden lagberedning var markanvändnings- och bygglagen (132/1999), som bereddes av miljöministeriet och som trädde i kraft Genom reformen ändrades förfarandet för sökande av ändring så, att de regionala förvaltningsdomstolarna i de flesta planeärenden blev den första besvärsinstansen. Före reformen söktes ändring i kommunernas planbeslut i allmänhet i samband med underställningen av besluten hos miljöministeriet och de regionala miljöcentralerna. Markanvändnings- och bygglagen gav således förvaltningsdomstolarna en ny, samhälleligt och nationalekonomiskt viktig grupp av ärenden att behandla. De regionala förvaltningsdomstolarna anvisades dock inga tilläggsresurser, även om behovet av sådana hade kalkylerats i den i och för sig väl beredda propositionen, eftersom det inte ankom på miljöministeriet, som beredde propositionen, att se till förvaltningsdomstolarnas resurser. Ett annat tydligt exempel på problemen med sektorbunden lagberedning är ändringarna av bilskattelagen (1482/1994), av vilka de senaste trädde i kraft (266/2003 och 340/2003), (1074/2003 och 1159/2003), (1277/2004 och 1278/2004), 1.1. (1126/2005) samt (1450/). Av de förhandsavgöranden som högsta förvaltningsdomstolen har begärt av Europeiska gemenskapernas domstol har två gällt bilskatt (C-101/00 Tullombudet och Siilin samt C-365/02 Lindfors). Ändringarna av bilbeskattningen har medfört talrika besvär hos Helsingfors förvaltningsdomstol samt vidare hos högsta förvaltningsdomstolen, utan att det ändrade antalet rättskipningsärenden som

16 16 dessa domstolar har fått att avgöra i tillräcklig omfattning har föregripits i dimensioneringen av resurserna. Vid utgången av var bilskatteärenden anhängiga i Helsingfors förvaltningsdomstol. Tullen har fattat nya bilskattebeslut, till vilka den enligt uppgift på begäran ger närmare motiveringar. Högsta förvaltningsdomstolen gav ett avgörande (liggarnummer 3419, HFD :95), i vilket domstolen ansåg att när ett före år 2003 tillverkat fordon i begagnat skick införs till Finland, skall i bilbeskattningen för beskattningsvärdets vidkommande tillämpas en beskattning som baserar sig på fordonets allmänna detaljhandelsvärde. Det tillvägagångssätt som tullen i egenskap av beskattningsmyndighet tillämpade vid beskattningen av ett sådant fordon ansågs inte uppfylla kravet i bilskattelagen och i fördraget om inrättandet av Europeiska gemenskapen om att ett beskattningssystem inte får ha diskriminerande verkan, när beskattningen i fallet utgick från en skönsmässig beräkning av fordonets beskattningsvärde, som ett privat företag hade gjort med tillämpning av statistiska metoder och utan att tullverket eller den skattskyldige kunde få information om riktigheten av de data och metoder som låg till grund för det beräknade beskattningsvärdet. På dessa grunder ansåg högsta förvaltningsdomstolen att beskattningen i fråga om beskattningsvärdet hade verkställts felaktigt i tulldistriktets bilskattebeslut samt dess beslut om återbäring av bilskatt, som hade grundat sig på samma beskattningsvärde. Av samma orsak har också förvaltningsdomstolens beslut, med vilket den skattskyldiges besvär har förkastats, varit felaktigt. Högsta förvaltningsdomstolen upphävde därför förvaltningsdomstolens beslut samt tulldistriktets beslut av och och återförvisade utan att i övrigt uppta saken till avgörande ärendet till tulldistriktet för ny handläggning. Vid den nya handläggningen skall tulldistriktet på det sätt som Europeiska gemenskapernas domstol har förutsatt i sin dom i målet C-101/00 (tullombudet och Antti Siilin) öppet redovisa de kriterier enligt vilka beskattningsvärdet för den skattskyldiges bil bestäms vid denna nya handläggning av ärendet. Eftersom det gäller att se till att beskattningen inte är diskriminerande, skall förvaltningsdomstolen med hänsyn därtill också värdera betydelsen av den skattskyldiges jämförelsematerial samt den övriga utredning som den skattskyldige har presenterat om de omständigheter som han åberopar till stöd för sin uppfattning att den metod för bestämmande av bilens beskattningsvärde som tullen har tillämpat inte borde ha tillämpats på hans bil. Högsta förvaltningsdomstolens beslut har tillställts justitiekanslern för kännedom. Nedan nämns exempel på sådana reformer av bestämmelserna inom vissa förvaltningsområden vilka påverkar förvaltningsdomstolarnas verksamhet. Justitieministeriet tillsatte en kommission som fick i uppdrag att bereda ett förslag om ökad användning av rättelseyrkanden som rättsskyddsmedel. Kommissionen skall särskilt utreda om rättelseyrkanden kan användas i större utsträckning och på vilket sätt detta i så fall skall ske samt om det å andra sidan vore skäl att utveckla rättelseyrkandet till ett allmänt obligatoriskt förstadium till ändringssökande. Samtidigt skall kommissionen utreda behovet av allmän reglering av förfarandet med rättelseyrkande samt lägga fram förslag till eventuella ändringar i specialregleringen om dessa. I sitt arbete skall kommissionen beakta målsättningarna i produktivitetsprogrammet för justitieministeriets förvaltningsområde. Kommissionen skall ha sitt förslag klart senast En mellanrapport skall ges senast

17 17 Justitieministeriet tillsatte en arbetsgrupp, som fick i uppdrag att uppgöra ett förslag till effektiva rättsmedel som en part kan anlita mot dröjsmål vid rättegång. I sitt betänkande (Justitieministeriets arbetsgruppsbetänkande :21) föreslår arbetsgruppen bestämmelser om nya rättsmedel som en part kan använda för att förhindra eller få gottgörelse för dröjsmål vid rättegång. Syftet med propositionen är att förbättra parternas rättsskydd och att uppfylla de förpliktelser som följer av Europarådets människorättskonvention. Enligt konventionen skall var och en ha tillgång till ett effektivt nationellt rättsmedel mot dröjsmål vid rättegång. Enligt de bestämmelser som föreslås ingå i förvaltningsprocesslagen skall en part därför kunna anföra klagan hos högsta förvaltningsdomstolen över dröjsmål vid behandlingen av ett ärende som är anhängigt i en förvaltningsdomstol. Till lagen föreslås också fogas en bestämmelse om att ett förvaltningsrättskipningsorgan på begäran skall vara skyldig att ge en bedömning om hur länge behandlingen av ett ärende kommer att ta i anspråk. Enligt ett förslag till en ny lag om gottgörelse för dröjsmål vid rättegång skall en part ha rätt att av statens medel få skälig gottgörelse för dröjsmål vid rättegång. Rättegångens längd och dröjsmålet samt gottgörelsens belopp skall bedömas på samma sätt som i den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. Enligt förslaget skall ansökningarna om gottgörelse behandlas av en oberoende gottgörelsenämnd, som skall hänföras till justitieministeriets förvaltningsområde. Nämndens medlemmar skall sköta uppgiften som bisyssla. Det skall vara enkelt att ansöka om gottgörelse. I propositionen föreslås också att administrativa ekonomiska sanktioner skall kunna lindras till följd av dröjsmål vid rättegång. Dessutom skall dröjsmål vid behandlingen kunna beaktas när vite döms ut. En lag om ändring av lagen om förvaltningsdomstolarna (675/) trädde i kraft Enligt nämnda lag är huvudregeln fortfarande att en förvaltningsdomstol är domför med tre ledamöter. I de fall som särskilt nämns i lagen är en förvaltningsdomstol dock domför även med färre ledamöter. En förvaltningsdomstol är domför i en sammansättning med två ledamöter, om inte den fråga som skall avgöras i ärendet på grund av sin natur kräver en sammansättning med tre ledamöter och domstolen skall avgöra ett fullföljdsärende om vilket närmare bestäms i 12 a i nämnda lag. I de fullföljdsärenden som nämns i lagens 12 b är en förvaltningsdomstol även domför med en enda ledamot. Regeringen gav till riksdagen en proposition (RP 52/2005) om genomförande av Europeiska unionens rambeslut om miljöbrott, om godkännande av Europarådets konvention om straffrättsliga sanktioner till skydd för miljön samt med förslag till lagar om sättande i kraft av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i konventionen och om ändring av strafflagen och vissa andra lagar. Dessutom föreslogs i propositionen en del ändringar i skogslagen, marktäktslagen, markanvändnings- och bygglagen, vattenlagen, miljöskyddslagen och naturvårdslagen. Riksdagen beslöt att ärendets behandling fortsätter vid 2007 års riksdag, som sammanträder efter riksdagsvalet. Inrikesministeriet. I maj 2005 inleddes arbetet på en kommun- och servicestrukturreform. Detta arbete, som enligt sitt finskspråkiga namn har kallats Paras-projektet, genomfördes med en ramlag. Lagen om en kommun- och servicestrukturreform (169/2007) samt lagen om ändring av kommunindelningslagen (170/2007) trädde i kraft Lagen anger

18 18 riktlinjerna och ramarna för kommun- och servicestrukturreformen. Ramlagen påverkar inte direkt förvaltningsrättskipningen, utan den inverkan som ramlagen om kommun och servicestrukturreformen har för förvaltningsrättskipningen och rättsskyddet konkretiseras i det kommande lagberedningsarbetet samt omorganiseringen av den kommunala förvaltningen och servicen. I förvaltningsdomstolarna kan man förutse en ökning av antalet ärenden som gäller tillgången till service och servicens kvalitet, i synnerhet rättstvister som berör hälsooch sjukvårdstjänster, kommunindelningsärenden samt kommunalbesvär i frågor som berör kommunernas personal och dess ställning. Riksdagen har förutsatt att regeringen 2009 lämnar en redogörelse till riksdagen om genomförandet av kommun- och servicestrukturreformen samt om hur målen för ramlagen om reformen har uppnåtts. Jord- och skogsbruksministeriet. En arbetsgrupp som justitieministeriet samt jord- och skogsbruksministeriet tillsammans tillsatt och givit i uppdrag att reda ut om landsbygdsnäringarnas besvärsnämnd kan dras in och de ärenden som nämnden behandlar kan överföras till de regionala förvaltningsdomstolarna gav sitt betänkande (Justitieministeriets arbetsgruppsbetänkanden 2007:1). För det första föreslår arbetsgruppen i sitt betänkande att ändring i de kommunala landsbygdsnäringsmyndigheternas beslut inte längre skall sökas genom besvär utan så, att rättelseyrkande skall framställas hos arbetskrafts- och näringscentralen. För det andra föreslår arbetsgruppen att ändring i de ärenden i vilka landsbygdsnäringarnas besvärsnämnd nu är behörig i stället skall sökas hos de allmänna regionala förvaltningsdomstolarna. För det tredje föreslås att grunderna för beviljande av besvärstillstånd ändras så att de till alla delar motsvarar bestämmelserna i förvaltningsprocesslagen. Arbetsgruppen har även gjort den bedömningen att behandlingen av stödfrågor som hänför sig till gårdsbruk kräver särskild sakkunskap i agrikulturella frågor och därför föreslår arbetsgruppen att ändring i dessa ärenden alltid skall få sökas hos en enda förvaltningsdomstol, dit dessa ärenden koncentreras, dvs. Tavastehus förvaltningsdomstol. Med denna lösning vill man även främja enhetlig rättspraxis. Besvär över beslut som fattas av länsstyrelsen i landskapet Åland skall dock anföras hos Ålands förvaltningsdomstol. Ändring i beslut som gäller stöd för renhushållning och naturnäringar samt stöd som beviljas enligt skoltlagen skall sökas hos Rovaniemi förvaltningsdomstol, dit dessa ärenden koncentreras. I fråga om stöd som hänför sig till utvecklingen av landsbygden skall besvär som gäller stöd för utvecklingen av landsbygden och fiskerihushållningen däremot fr.o.m. programperioden få anföras hos samtliga regionala förvaltningsdomstolar. På samma sätt skall besvär i övriga ärenden som nu hör till landsbygdsnäringarnas besvärsnämnds behörighet, dvs. ärenden som gäller fiske, jakt, Forststyrelsen myndighetsbeslut, djursjukdomar, skydd för växters sundhet och stadgarna för delägarlag som avses i lagen om samfälligheter få anföras hos samtliga förvaltningsdomstolar. De regionala förvaltningsdomstolarna behandlar redan nu ärenden som motsvarar de sistnämnda ärendegrupperna, som nu alltså fördelas på dessa domstolar. Överföringen av ärendena förutsätter enligt arbetsgruppen att ett anslag som motsvarar de nuvarande kostnaderna för landsbygdsnäringarnas besvärsnämnd överförs från jord- och skogsbruksministeriets förvaltningsområde till justitieministeriets förvaltningsområde och att justitieministeriets förvaltningsområde dessutom beviljas ett tilläggsanslag om euro. De föreslagna ändringar träder i kraft tidigast från början av 2008.

19 19 Enligt gällande lag överklagas landsbygdsnäringarnas besvärsnämnds beslut direkt hos högsta förvaltningsdomstolen. Besvärsnämndens behörighetsområde regleras i lagen om landsbygdsnäringarnas besvärsnämnd (1203/1992) samt i speciallagstiftning. Handels- och industriministeriet. Lagen om utsläppshandel (683/2004) trädde i kraft Med stöd av lagen beviljade statsrådet utsläppsrätter för åren Rätterna beviljades specificerade enligt anläggning. Beslutet grundade sig på ett nationellt förslag till fördelningsplan, som Europeiska unionens kommission hade antagit Utsläppsrätterna skall regelbundet sökas på nytt. I beslut som meddelas med stöd av lagen om utsläppshandel söks ändring hos de allmänna förvaltningsdomstolarna. Med anledning av det beslut som statsrådet fattade anfördes tolv och med anledning av det beslut som statsrådet fattade två besvär hos högsta förvaltningsdomstolen. Lagen om ändring av elmarknadslagen (1172/2004) trädde i kraft Lagen om ändring av naturgasmarknadslagen (1293/2004) trädde i kraft och innebär att naturgasmarknadsmyndigheten skall fastställa de metoder enligt vilka naturgasnättjänster skall prissättas innan de börjar tillämpas. Såväl beslut som fattas med stöd av elmarknadslagen som beslut som fattas med stöd av naturgasmarknadslagen överklagas beroende på ärendet antingen hos de allmänna förvaltningsdomstolarna eller hos marknadsdomstolen. Under 2005 anfördes hos marknadsdomstolen 77 besvär över beslut av Energimarknadsverket. En arbetsgrupp som tillsatts av handels- och industriministeriet har haft i uppdrag att bereda en reform av lagen om offentlig upphandling (1505/1992). Arbetsgruppen överlämnade sin promemoria till ministeriet Nya EU-direktiv om offentlig upphandling (2004/17/EG och 2004/18/EG) antogs Direktiven borde ha implementerats i den nationella lagstiftningen senast Regeringens proposition i ärendet gavs till riksdagen (RP 50/ rd). Riksdagen antog en lag om offentlig upphandling och lag om upphandling inom sektorerna vatten, energi, transporter och posttjänster. Lagarna avses träda i kraft Riksdagens svar till regeringen (RSv 256/) gavs Lagen om offentlig upphandling tillämpas av marknadsdomstolen och högsta förvaltningsdomstolen. Social- och hälsovårdsministeriet. Bestämmelserna om vårdgaranti trädde i kraft (RP 77/2004 rd med förslag till lagar om ändring av folkhälsolagen, lagen om specialiserad sjukvård samt vissa andra lagar). Lagen om olycksfalls- och pensionsskydd för idrottsutövare (575/2000) ändrades 1.1. så, att ändring i beslut som gäller olycksfallsskyddet söks hos försäkringsdomstolen. Vid utgången av upphör verksamheten i de socialförsäkringsnämnder som verkar vid Folkpensionsanstalten. Ändring i ärenden som hittills har överklagats hos dessa nämnder söks därefter direkt hos besvärsnämnden för social trygghet (den nuvarande prövningsnämnden) och därefter vidare hos försäkringsdomstolen. Det är fråga om sjukförsäkrings-, barnbidrags-, moderskapsunderstöds- och militärunderstödsärenden samt ärenden som gäller stöd för hemvård av barn. Antalet ärenden som årligen inlämnas till försäkringsdomstolen förmodas öka med ca Ändringarna baserar sig på förslag av kommittén för ändringssökande i beslut om social trygghet (kommittébetänkande 2001:9).

20 20 Försäkringsdomstolen är inte längre behörig att undanröja förmånsanstalternas beslut som berör följande grupper av ärenden och som har blivit anhängiga eller därefter: Ärenden som gäller tillämpning av lagstiftningen om social trygghet, folkpensionens rehabiliteringsärenden, folkpension, särskilt stöd för invandrare, vårdbidrag för barn, handikappbidrag, vårdstöd till pensionstagare, bostadsbidrag, pensionsstöd till vissa långvarigt arbetslösa personer, olycksfall, rehabilitering efter olycksfall, lantbruksföretagares olycksfall, ersättning till lantbruksföretagare för självrisktiden enligt sjukförsäkringslagen, sjömanspensioner, arbetspensioner, lantbruksföretagares pensioner, företagares pensioner, statens och kommunernas pensioner samt andra pensioner inom den offentliga sektorn, arbetspensionsrelaterad rehabilitering, utkomstskydd för arbetslösa samt vuxenutbildningsstöd. I ärenden som gäller undanröjande av beslut har behörigheten övergått till besvärsnämnden för social trygghet, besvärsnämnden för olycksfallsärenden, besvärsnämnden för arbetspensionsärenden eller besvärsnämnden för utkomstskyddsärenden. Behörigheten att undanröja ett beslut som Folkpensionsanstalten eller studiestödsnämnden har fattat om en förmån som avses i lagen om studiestöd övergår på besvärsnämnden för studiestöd. Besvärsnämndernas beslut i ärenden som gäller undanröjande kan överklagas hos försäkringsdomstolen. Bestämmelserna om arbetspension för löntagare inom den privata sektorn sammanfördes från till en ny lagstiftning. Ändringarna grundar sig på regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om pension för arbetstagare och till vissa lagar som har samband med den (RP 45/2005 rd). Lagen om pension för arbetstagare (395/) trädde i kraft , likaså lagen om pension för företagare (1272/), lagen om pension för lantbruksföretagare (1280/) samt nya lagar om statens pensioner (1295/) och sjömanspensioner (1290/) och en lag om ändring av lagen om kommunala pensioner (1293/). Riksdagen godkände efter omröstning en ny barnskyddslag (RP 252/, lag 417/), som ersätter den gällande barnskyddslagen (683/1983). Lagen avses träda i kraft Den viktigaste ändringarna gäller omhändertagande av barn och beslutsprocessen i dessa ärenden. Enligt den nya lagen kommer besluten om att omhänderta ett barn oberoende av de berördas vilja att i första instans fattas av förvaltningsdomstolarna och inte såsom nu av kommunernas socialnämnder. Högsta förvaltningsdomstolen blir då den första och enda besvärsinstansen. I samband med att riksdagen godkände den nya barnskyddslagen godkände den flera uttalanden om förutsättningarna att verkställa lagen, särskilt om förutsättningarna att få beslutsprocessen i ärenden som gäller omhändertagande att fungera samt om förvaltningsdomstolarnas verksamhetsförutsättningar. Uttalandena är i huvuddrag av följande innehåll: 1) För det första förutsätter riksdagen att regeringen ser till att kommunerna får ökade anslag för social- och hälsovårdens kostnader, 2) För det andra förutsätter riksdagen att regeringen vidtar åtgärder för att trygga förvaltningsdomstolarnas resurser så att de har kapacitet att behandla ärenden enligt barnskyddslagen utan dröjsmål. En utredning om hur de tjänste- och lokalarrangemang som

21 21 reformen förutsätter har skötts skall lämnas till social- och hälsovårdsutskottet före lagens ikraftträdande, 3) I det tredje uttalandet som social- och hälsovårdsutskottet föreslog att skulle godkännas, men som slutligen inte godkändes av riksdagen, föreslogs att riksdagen skulle förutsätta att regeringen följer hur det nya beslutsförfarandet kring omhändertaganden av barn fungerar i praktiken och hur det påverkar behandlingstiderna samt vidtar skyndsamma åtgärder om dessa ärenden anhopas i förvaltningsdomstolarna. Social- och hälsovårdsutskottet skulle inom ett år efter lagens ikraftträdande tillställas en rapport om uppföljningen gällande verkningarna av den nya beslutsförfarandet. Detta tredje klämförslag godkändes dock inte, utan i stället antogs riksdagsman Puistos klämförslag (med rösterna 89-86). Klämförslaget lydde: Riksdagen förutsätter att regeringen följer hur beslutsfattandet i ärenden som gäller omhändertagande av barn fungerar och att regeringen vid behov och så snabbt som möjligt bereder ett förslag till beslutsförfarande som effektiviserar barnskyddet och som innebär att besluten om tvångsomhändertagande fattas av ett multiprofessionellt organ som inrättas exempelvis i anknytning till samkommunerna enligt 6 i lagen om en kommun- och servicestrukturreform. Högsta förvaltningsdomstolen tillsatte en arbetsgrupp som skall utvärdera den nya barnskyddslagen funktionsduglighet samt vilken beredskap det finns att verkställa lagen från ingången av Arbetsgruppen har i uppdrag att på förhand utvärdera den nya, förändrade beslutsprocessens funktionsduglighet, utreda vilken beredskap de regionala förvaltningsdomstolarna och högsta förvaltningsdomstolen har för de nya uppgifter som lagen medför, beräkna varje enskild domstols behov av tilläggsresurser samt förbereda utbildning som den nya lagen kräver samt planera hur uppföljningen av lagen skall ordnas, när den verkställs. I mån av möjlighet skall arbetsgruppen även se vad kommunerna väntar sig av den nya beslutsprocessen samt även utvärdera reformens inverkan på kommunernas verksamhetsbetingelser i dessa ärenden. Miljöministeriet. Regeringen avlät till riksdagen en proposition med förslag till lag om ändring av lagen om förfarandet vid miljökonsekvensbedömning (RP 210/2005 rd). Med ändringen av nämnda lag (458/), som trädde i kraft 1.9., och den förordning av statsrådet som har samband med den genomförs för denna lagstiftnings vidkommande Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/35/EG om åtgärder för allmänhetens deltagande i utarbetandet av vissa planer och program avseende miljön och om ändring, med avseende på allmänhetens deltagande och rätt till rättslig prövning, av rådets direktiv 85/337/EEG och 96/61/EG. Ändringarna av dessa författningar inverkar i synnerhet på besvären i miljötillståndsärenden, vilka behandlas av Vasa förvaltningsdomstol och högsta förvaltningsdomstolen. Miljövårdsärendena har kontinuerligt ökat i antal. Lagen om ändring av markanvändnings- och bygglagen (1441/) trädde i kraft Enligt lagändringen får ändring i en förvaltningsdomstols beslut som gäller godkännande av en detaljplan inte längre sökas genom besvär till den del områdets huvudsakliga markanvändning har avgjorts i en lagakraftvunnen generalplan med rättsverkningar. Ändring genom besvär skall inte heller längre få sökas i sådana beslut av en förvaltningsdomstol som gäller bygglov eller gatuplan till den del ärendet har avgjorts i en lagakraftvunnen detaljplan. I ärenden som gäller bygglov, åtgärdstillstånd eller gatuplaner får dessutom ändring i sådana

22 22 beslut av förvaltningsdomstolen genom vilka de myndighetsbeslut som besvären gäller inte har blivit ändrade sökas genom besvär endast om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd. Genom lagändringen har man också begränsat kommunmedlemmarnas rätt att anföra besvär över sådana ändringar i detaljplaner som är ringa till sina verkningar så, att endast de har besvärsrätt vilkas rätt, skyldighet eller fördel direkt påverkas av ett beslut. Besvärsinstansen skall på kommunens begäran ge en uppskattning av när ett beslut om en detaljplan av samhällelig vikt kommer att meddelas. Ovan nämnda ändring av markanvändnings- och bygglagen medför inte att handläggningen av ärendena, blir snabbare, eftersom ändringarna medför nya tolkningsproblem. Det kan t.ex. uppstå problem när det gäller att tolka vad som avses med detaljplaner som är ringa till sina verkningar. Förändringar i antalet inkomna ärenden. Till samtliga förvaltningsdomstolar inlämnades under sammanlagt nya rättskipningsärenden, dvs. 701 flera än året innan. Hos de regionala förvaltningsdomstolarna ökade antalet inlämnade rättskipningsärenden något. I de övriga förvaltningsdomstolarna minskade antalet inkomna ärenden. Till förvaltningsdomstolarna inkomna ärenden Förvaltningsdomstolarna sammanlagt Regionala förvaltningsdomstolar Ålands förvaltningsdomstol Marknadsdomstolen Försäkringsdomstolen Högsta förvaltningsdomstolen

23 23 Till samtliga förvaltningsdomstolar inkomna rättskipningsärenden, sammanlagt År 2001 År 2002 År 2003 År 2004 År 2005 År Till förvaltningsdomstolarna inkomna rättskipningsärenden Marknadsdomstolen

24 24 De regionala förvaltningsdomstolarna. Till de regionala förvaltningsdomstolarna inkom under sammanlagt nya rättskipningsärenden, vilket var 363 flera än under Uppdelade enligt huvudgrupp fördelade sig ärendena på följande sätt: 1. Statsrätt och allmän förvaltning ,2 % 2. Självstyrelse 999 4,1 % 3. Utlänningsärenden ,2 % 4. Byggande ,4 % 5. Miljöärenden ,2 % 6. Social- och hälsovård ,5 % 7. Ekonomisk verksamhet inklusive trafik och kommunikation ,3 % 8. Skatter ,9 % 9. Övriga ärenden 36 0,1 % Till de regionala förvaltningsdomstolarna inkomna rättskipningsärenden enligt huvudgrupp Skatter Statsrätt och allmän förvaltning Övriga ärenden Självstyrelse Utlänningsärenden Byggande Miljöärenden Ekonomisk verksamhet inklusive trafik och kommunikation Social- och hälsovård Den viktigaste enskilda orsaken till den stora ökningen av antalet till de regionala förvaltningsdomstolarna inkomna ärenden 2005 var att till Helsingfors förvaltningsdomstol under nämnda år inlämnades bilskattebesvär (322 år 2004). Vid utgången av år

25 25 var bilskatteärenden anhängiga vid Helsingfors förvaltningsdomstol. Under har antalet inkomna ärenden i de regionala förvaltningsdomstolarna varit ungefär detsamma som år När man betraktar antalet inkomna ärenden i de regionala förvaltningsdomstolarna, gäller det att ta hänsyn till att olika rättskipningsärenden förutsätter mycket varierande arbetsinsatser beroende på ärende och grupp av ärende. Ett enskilt planärende i huvudgruppen 4 Byggande kan t.ex. av föredragandena och domarna kräva en tiofalt gånger större arbetsinsats än ett ärende som gäller televisionslicens eller parkeringsbot och som hänförs till huvudgruppen 7 Ekonomisk verksamhet inklusive trafik och kommunikation. Stora industrianläggningars ansökningar om tillstånd för redan pågående verksamhet kommer sannolikt att under de närmaste åren utgöra en stor grupp ärenden i Vasa förvaltningsdomstol. Ärendena ansluter sig till verkställigheten av miljöskyddslagstiftningen. Den sista inlämningsdagen för ansökningarna var Vid ingången av år var och vid utgången av året rättskipningsärenden anhängiga i Vasa förvaltningsdomstol. Antalet rättskipningsärenden hade under året ökat med 322. På motsvarande sätt var vid ingången av året 716 miljöärenden anhängiga i Vasa förvaltningsdomstol och vid utgången av året Antalet hade alltså under år ökat med 303 ärenden. Marknadsdomstolen. Till marknadsdomstolen inkom under året 418 nya rättskipningsärenden, vilket var 190 färre än året innan. Uppdelade enligt huvudgrupp fördelade sig ärendena på följande sätt: 2005 Offentlig upphandling ,8 % ,6 % Konkurrensbegränsningsärenden 13 3,1 % 9 1,5 % Otillbörligt förfarande i 13 3,1% 14 2,3 % näringsverksamhet Konsumentskyddsärenden 0 0,0 % 0 0,0 % Energimarknadsärenden 0 0,0 % 77 12,7 % Övriga ärenden 0 0,0 % 0 0,0 %

26 26 Till marknadsdomstolen inkomna rättskipningsärenden enligt huvudgrupp Konkurrensbegränsningsärenden Otillbörligt förfarande i näringsverksa m he t Offentlig upphandling Vid utgången av hade marknadsdomstolen 558 oavgjorda rättskipningsärenden, vilket motsvarar ca ett och ett halvt års arbetsbörda. Under ökade anhopningen ärenden i marknadsdomstolen något. Försäkringsdomstolen. Till försäkringsdomstolen inkom under året nya rättskipningsärenden, dvs. 726 färre än året innan. Uppdelade enligt huvudgrupp fördelade sig ärendena på följande sätt: 2005 Utkomstskydd för arbetslösa ,3 % Social trygghet, 62 0,6 % 51 tillämpningsområde Militärskador 361 3,5 % 457 Rehabilitering 256 2,5 % 263 Olycksfall ,1 % Arbetspension ,3 % Folkpension ,0 % Brottsskador 379 3,7 % 482 Handikapp och vårdbidrag 351 3,4 % 352 Bostadsbidrag 713 7,0 % 798 Studiestöd ,1% Lönegaranti 34 0,3 % 20 Övriga ärenden 121 1,2 % 124

27 27 Till försäkringsdomstolen inkomna rättskipningsärenden enligt huvudgrupp Studiestöd Bostadsbidrag Handikapp och vårdbidrag Brottsskador Folkpension Lönegaranti Övriga ärenden Utkoms ts kydd för arbetslösa Social trygghet, tillämpningsområde Militärskador Rehabilitering Olycksfall Arbetspension Antalet till försäkringsdomstolen inkomna ärenden ökade åren 2003 och 2004, men minskade åren 2005 och. Minskningen gällde nästan samtliga grupper av ärenden. Sannolikt är minskningen dock övergående. De stora årsklasserna medför en ökning av antalet ärenden, en trend som torde förstärkas de närmaste åren. Såsom ovan konstaterades i redogörelsen över ändringar i författningarna inom social- och hälsovårdsministeriets verksamhetsområde, torde de reformer som 2007 genomförs i anslutning till indragningen av socialförsäkringsnämnderna öka antalet till försäkringsdomstolen inkommande ärenden med ca Högsta förvaltningsdomstolen. Till högsta förvaltningsdomstolen inkom under året nya rättskipningsärenden, vilket var 138 färre än året innan. Av de inkomna ärendena gällde (86,0 procent) beslut av regionala förvaltningsdomstolar eller Ålands förvaltningsdomstol, 38 (1,0 procent) beslut av marknadsdomstolen och 10 beslut av försäkringsdomstolen. Nedan har i de allmänna regionala förvaltningsdomstolars siffror inräknats de rättskipningsärendena som har gällt de regionala förvaltningsdomstolarnas och Ålands förvaltningsdomstols avgöranden. I siffrorna för Övriga myndigheter ingår också de fall i vilka ändring genom extraordinära rättsmedel har sökts i högsta förvaltningsdomstolens egna avgöranden samt motsvarande ansökningsärenden, vilka t.ex. år var 107 av totalt 263.

28 28 Till högsta förvaltningsdomstolen inkomna ärenden enligt den myndighet vars beslut har överklagats Allmänna regionala förvaltningsdomstolar Marknadsdomstolen + f.d. konkurrensrådet Försäkringsdomstolen Besvärsnämnderna Statsrådet och ministerierna Övriga myndigheter Sammanlagt % 90 % 80 % 70 % 60 % 50 % 40 % 30 % 20 % 10 % 0 % Övriga myndigheter Statsrådet och ministerierna Besvärsnämnderna Försäkringsdomstolen Marknadsdomstolen och konkurrensrådet (f.d.) Allmänna regionala förvaltningsdomstolar Under de senaste åren har redan ca 85 procent av de till högsta förvaltningsdomstolen inkomna ärendena gällt beslut av de allmänna regionala förvaltningsdomstolarna, dvs. de regionala förvaltningsdomstolarna och Ålands förvaltningsdomstol. Ändringar i antalet och innehållet av de ärenden som kommer till de regionala förvaltningsdomstolarna återspeglar sig kraftigt i mängden och arten av de ärenden som går vidare till högsta förvaltningsdomstolen. Å andra sidan har högsta förvaltningsdomstolen vissa år mottagit stora mängder besvär över beslut som fattats av andra än de regionala förvaltningsdomstolarna, såsom t.ex. år 1998, när

29 29 högsta förvaltningsdomstolen fick motta besvär över statsrådets beslut om nätverket Natura 2000 samt 1999, då domstolen fick motta 657 sametingsärenden. De under år till högsta förvaltningsdomstolen inkomna nya rättskipningsärendena fördelar sig enligt huvudgrupp på följande sätt: 1. Statsrätt och allmän förvaltning 358 9,4 % 2. Självstyrelse 235 6,2 % 3. Utlänningsärenden ,0 % 4. Byggande ,8 % 5. Miljöärenden 288 7,6 % 6. Social- och hälsovård ,5 % 7. Ekonomisk verksamhet inklusive trafik och kommunikation 304 8,0 % 8. Skatter ,0 % 9. Övriga ärenden 17 0,4 % Till högsta förvaltningsdomstolen inkomna rättskipningsärenden enligt huvudgrupp Övriga ärenden Statsrätt och allmän förvaltning Skatter Ekonomisk verksamhet inklusive trafik och kommunikation Social- och hälsovård Miljöärenden Självstyrelse Utlänningsärenden Byggande

30 30 4 FÖRVALTNINGSDOMSTOLSSYSTEMET Rättsskyddet i förvaltningsärenden. Enligt grundlagen utövas den dömande makten av oberoende domstolar, av vilka högsta förvaltningsdomstolen och högsta domstolen är de högsta domstolarna. Allmänna förvaltningsdomstolar är högsta förvaltningsdomstolen och de regionala förvaltningsdomstolarna. Allmänna domstolar är högsta domstolen, hovrätterna och tingsrätterna. Om specialdomstolar med domsrätt inom vissa områden bestäms i lag. HÖGSTA FÖRVALTNINGSDOMSTOLEN Försäkr.dom stolen Statsrådet och ministerierna FÖRVALTNINGSDOMSTOLARNA Helsingfors, Kouvola, Kuopio, Rovaniemi, Tavastehus Uleåborg, Vasa och Åbo förvaltningsdomstolar samt Ålands förvaltningsdomstol M arknadsdomstolen Konkurrensverket Energimark nadsverket Kommunikationsverket Ev. luth kyrkan och ortodoxa kyrkosamfundet Skatterättelsenämnderna skattemyndigheterna Länsstyrelserna M iljötillståndsverken och miljöcentralerna Centrala ämbetsverk, landskapsförbund samt besvärsnämnder Kommunala myndigheter Den statliga lokalförvaltningen Grundlagens rättsstatsprincip innebär att utövningen av offentlig makt skall grunda sig på lag. I all offentlig verksamhet skall lagen följas. Att den offentliga makten även i praktiken utövas på ett lagenligt sätt garanteras genom möjligheten att överklaga förvaltningsbeslut hos förvaltningsdomstolarna. Genom förvaltningsrättskipningen kan individer, företag och andra privaträttsliga sammanslutningar få rättsskydd, men i vissa grupper av ärenden har även förvaltningsmyndigheter rätt att överklaga en annan förvaltningsmyndighets beslut. Vidare gäller det att observera att förvaltningsdomstolarna inte alltid enbart ger medborgarna rättsskydd mot de myndigheter som utövar offentlig makt, utan avgörandena gäller ofta också hur relationerna mellan medborgarna skall ordnas eller allmänna intressen skall tryggas. Detta perspektiv framträder särskilt tydligt i olika miljöärenden, såsom markanvändningsoch byggärenden, miljöskydds- och vattenärenden samt konkurrensärenden och ärenden som gäller offentlig upphandling. Huvudregeln är att en förvaltningsmyndighets beslut kan överklagas hos en allmän regional förvaltningsdomstol. I vissa grupper av ärenden söks ändring dock hos en specialdomstol eller överklagas beslutet direkt hos högsta förvaltningsdomstolen. Besvärsförfarandet föregås ofta av ett administrativt rättelseförfarande. De allmänna juridiska principerna för sökande av ändring är delvis förklaringen till att Finland huvudsakligen utan några stora förändringar av sitt system har kunnat möta de

31 31 internationella människorättskonventionernas krav på en rättvis rättegång samt de villkor som rättsskyddet dikterar. De allmänna regionala förvaltningsdomstolarna. De allmänna regionala förvaltningsdomstolarna är förvaltningsdomstolarna i Helsingfors, Kouvola, Kuopio, Rovaniemi, Tavastehus, Uleåborg, Vasa och Åbo. Förvaltningsdomstolarna bildades av länsrätterna, som hade inrättats 1955, samt av vattenöverdomstolen. Förvaltningsdomstolarna inledde sin verksamhet Deras verksamhet regleras i lagen om förvaltningsdomstolarna (430/1999). I landskapet Åland är den allmänna regionala förvaltningsdomstolen Ålands förvaltningsdomstol. Lagen om Ålands förvaltningsdomstol (547/1994) trädde i kraft I beslut av Ålands förvaltningsdomstol kan sökas ändring hos högsta förvaltningsdomstolen och högsta förvaltningsdomstolens grundlagsenliga övervakningsskyldighet omfattar även denna förvaltningsdomstol. Ålands förvaltningsdomstol verkar dock i anslutning till Ålands tingsrätt. Förvaltningsdomstolarnas domkretsar består av ett eller flera sådana landskap som avses i lagen om landskapsindelning (1159/1997). I vissa grupper av ärenden kan en förvaltningsdomstols domkrets dock omfatta hela landet. Samtliga mervärdesskatte-,